Medan min älskling sover

Hejsan
Idag har vi sol i Landskrona. Härligt.

Biverkningarna är just nu hanterbara och nu känner jag mig pigg. Blir bara ett kort inlägg för att jag har svårt att skriva. Har råkat skära mig i höger pekfinger vid ena nagelkanten och det gör ont som fasen. Hela tiden. Pulserar och värker.

Min älskling André jobbar ju nattetid fram till maj någon gång. Det betyder att han kommer hem vid 6-tiden och sover sina timmar på dagen. Han går och lägger sig när jag stiger upp ungefär. Vi hinner prata och pussas lite sen är det dags för honom att sova.  Längtar tills mina behandlingar är över och när allt är tillbaka till det normala.

Medan min älskling sover ska jag göra mig i ordning och ta bussen till ICA för att hämta ett paket med kardborrband och symaskinsnålar som jag beställt hos Adlibris.com. För du vet väl att de har massor med hobbyprodukter och inte bara böcker?  De har mina favoritgarner från Garnstudio.com och en massa annat. Kolla själv deras DIY-flik. De levererar snabbt och fraktfritt.

Jag passar på att åka till ICA medan det är lite folk i affären för att undvika smittorisk. Efter att jag varit där ska jag hem till mamma och se hur hon har det. Ska ge henne knäckebrödet jag köpte till henne för ett tag sedan.

Aj min finger. Nu får jag sluta skriva.
Ha en bra dag.

Anna
 

På bättringsvägen? Hoppas!

Hej

Just nu medan jag skriver känner jag mig ganska okej jämfört med de senaste tre dagarna. Grumligheten i huvudet har avklingat. Känns fritt liksom. Luftigt. Klart i huvudet.  Det känns som att det håller på att vända. Hoppas det. Jag har köpt mitt favoritknäckebröd som jag ska ge till mamma idag, hade jag tänkt. Knäcket heter Multigrain och märket är Rytiva. Brittiskt märke.  Sprött och gott.  Finns även en sort med sesamfrön som är precis lika gott.

Har mått lite hit och dit sedan förra behandlingen den 15 mars. Bara slö och trött. I omgångar under dagarna.  Det krävs inte mycket för att jag ska ta ut mig och bli yr och extremt trött. Musten försvinner på någon minut. Pang så behöver jag in i sängen.

Exempelvis igår, den 18 mars. Legat i sängen stort sett hela dagen. Varit uppe och rört på mig, ätit, druckit och lagt mig igen. Legat och stirrat i taket. Bestämde mig för att försöka ta tag i mig och göra något.  Tvingade mig in i duschen. Tänkte att det gör nog susen.  Och det gjorde det. Klädde mig och bad André följa med mig ut, några kvarter bort och hämta ett paket; tygerna vi beställt till schäslongen vi håller på och ska klä om.

Okej. Duschat. Tvättat ansiktet. På med ögoncème och dagcrème. Klätt mig. På med peruken. Orkade inte sminka mig. Kände mig pigg och hade energi.  Yes! Härligt. Samlade ihop pappersåtervinningen som ska slängas. Tog på mig bootsen och kappan. Här började musten ta slut. Jag blev yr och behövde luft. Började bli varm om kinderna och började svettas. Rusade till fönstret och öppnade det på vid gavel och hängde ut med huvudet och andades djupa andetag. (Nej jag har inga övergångsbesvär).

Solen sken och jag ville ut och hämta paketet med tygerna. Dessutom hade jag tänkt att testa att ge mig ut en kort runda fast jag inte mår så bra. Det kanske kunde göra susen. Ehh. Nej det gjorde det inte kan jag säga.
Först ner på gården med soporna och sedan en sakta promenad tre kvarter för att hämta paketet. Det funkade bra. Skönt att andas in luften och få känna lite sol i ansiktet. När vi kom in i hissen och in i lägenheten tog precis all musten slut. Orkade inte klä av mig. Det fick André hjälpa mig med. Sedan var det bara raka spåret in i sängen och göra ingenting mer än blunda och försöka somna en stund.

Så här snabbt tar energin slut
Det ska inte mycket till för att bli av med precis all energi.  Så, när jag säger att jag bara ska åta mig ett ärende om dagen så inkluderar det de mest vardagliga sakerna. Ibland får jag helt enkelt välja om jag ska ta en dusch eller en kort promenad. Kan inte göra två saker direkt efter varandra. Tar jag en dusch och direkt därefter ska tillaga och äta frukost (koka ett ägg, te, grovmacka, eventuellt lite fil med hallon) så är musten ofta slut när jag är klar med detta. Därför måste jag dela upp allt i små omgångar. Det är i princip den sista veckan innan kommande behandling som jag fungerar som vanligt.

Jag är så glad att mina närmsta förstår hur jag mår. Att det svänger rejält och att det är hopplöst att försöka bestämma något med mig. Det är inte bara att lyfta luren och ringa ett samtal eller tjoffa iväg ett sms. Framförallt inte ringa samtal de första dagarna. Precis allt tar på krafterna och det irriterar mig för det är inte likt mig att vara så här så ibland står jag inte ut med detta.  Önskar jag kunde sova bort de första fyra dagarna efter varje behandling.

Mina biverkningar hittills av läkemedlet Paxene
Nu är jag inne i min tredje behandlingscykel och de är inte exakt likadana. Därför kan jag inte påstå att jag kommer att må bra den sista vecken innan nästa behandling.  Dock brukar de som får cellgiftbehandling, må bäst veckan innan kommande behandling. Jag fick ett nytt läkemedel  under den senaste behandlingen.  Cytostatikan Paxene. Den jag ska få en gång i halvåret i tre år. Den kan bland annat ge biverkning i form av svullnad på kroppen.

Jo tack! Det har jag märkt. Fötterna, anklarna, vaderna, benen svullnade. Rejält svullna. Märkte av detta dagen efter behandlingen. Jag hade inte kunnat komma i mina stövlar kan jag säga. Inte en chans.

Idag den 19 mars ser det ut som att svullnaden lagt sig lite kring fötter och vrister. Så förhoppningsvis ska svullnaderna inte sitta i så länge efter varje behandling med cytostatikan Paxene.  Öronringning är en  annan biverkning.  Det har jag märkt av till och från de första två dagarna men är borta nu.  Värk i leder är en annan biverkning. Jag känner mig stel här och där. Inte konstigt.  Jag är ju ganska stilla och sängliggande flera dagar i sträck så jag kanske inte kan härröra detta till biverkningar.  Lite stretching gör jag emellanåt men inte i den utsträckning jag borde.

Jag har börjat använda min tandskena. En av biverkningarna av de andra läkemedlena kan påverka tänderna. Att man gnisslar tänder eller biter ihop så de kan skadas. Jag har kommit på mig själv att bita ihop tänderna. Spänna käken. Både dagar och nätter. När jag är vaken försöker jag tänka på att slappna av i käkarna.

Bettskenan fungerar bra nattetid. Jag är livrädd att tänderna ska ta stryk.  Det får bara inte hända. De här dagarna sedan den 15:e har varit besvärliga i vanlig ordning. Illamående som kan jämföras med att man ätit för mycket sött.  Något onödigt sött har jag inte ätit kan jag tala om. Bara pytte lite Steviasocker i téet och i vår hemgjorda hallonsylt med lagom lite Steviasocker. Ja, och några häxvrål men verkligen bara några få stycken.

Äcklig smak i munnen
Oavsett vad jag äter de cirka de fyra första dagarna efter en behandling  så får jag en otrevlig eftersmak i munnen, oavsett vad jag äter.  Till och med när jag borstat tänderna så kommer den äckliga eftersmaken i munnen. Fisherman´s Friend halstabletter hjälper för stunden. Dock är de alldeles för stora så innan brukade jag bita av småbitar men vägar inte det längre så André krossade dem lite med köttklubban medan halstabletterna ligger i sin påse *ler*

Blir nog en bra dag idag. Jag vill ta över kontrollen

 

12039477_906324232738862_5975616257934657081_n

Min älskade Gargamel Moses 2000-2016

Jag känner på mig att det blir en ganska bra dag idag. Tyget som vi hämtade igår la jag ut på schäslongen så att jag ska lockas att ta itu med en sittkudde till. Jag har ju berättat om sittkuddarna vi ska ha i vår bohemiska avdelning i lägenheten. Detta tyget vi beställt är ett möbeltyg i gobeläng och har ett snyggt, etniskt mönster som får mig att tänka på Aztekerna och Mayafolket i Mexico. Tyget ligger och lockar på mig. Kanske blir det idag jag kommer att börja mäta och klippa. Det blir en bild så snart dynan är klar. Vi tar en spännande cliffhanger på det *ler*

Nu är klockan 7.00 och solen tittar in genom våra fönster. Underbart. Nu ska jag inta frukost nummer två. Fil och hallon. Den första tog jag klockan 04.30 ungefär. Då blev det två knäcke med Kalles kaviar och två muggar citronte med en skvätt mjölk.

Jag slutar för idag och önskar dig en behaglig och lugn söndag.

Kram & hej Anna
 

data:text/mce-internal,tinymce-1,Min%20

Tredje cellgiftsbehandlingen

Hej
Cellgiftbehandling nummer tre idag den 15 mars 2017.

Fick du också se filmen hur ett bröd blir till, i skolan? En svartvit film. Säkert tvåhundra år gammal eller tusen. Den hette ”från ax till limpa”.

Den som sett den filmen kan ju skriva det i kommentarsfältet. Kanske var det bara min klass som fick se den. Fröken kanske hade fått ärva filmen av sin mormors mosters fasters son.

Jag har ju inte berättat om hur själva cellgiftbehandlingen går till. Så nu ska jag berätta om den från ax till limpa. Från början till slut.

Egentligen är det inte så mycket att berätta. Händer inte speciellt mycket. Om jag börjar från början så blir jag hämtad av Serviceresor utanför min port en timme innan behandlingen börjar. Resorna ringer jag själv och bokar.  Minst två dagar i förväg måste det göras.

Jag har med mig kapseln Emend som jag ska svälja exakt en timme innan behandlingen börjar. Denna medicin ska motverka illamående. Jag tar även en sådan de två kommande dagarna efter behandling.

En och en halvtimme brukar behandlingen ta, allt som allt. Därför brukar jag boka hemresa två timmar senare. Jag får mina behandlingar på Onkologimottagningen i Malmö. Jag blir avsläppt utanför entrén.

På avdelningen har de ett rum för oss som får behandlingar utan att vara inlagda. Rummet har tre bäddar. Sjuksystern frågar hur jag mår och vi har en liten uppföljning. Första gången var det ingående information och diverse frågor. Systern förklarade vad som skulle hända och berättade om de olika medikamenten som ska droppa in i min kropp via PiccLinen i armen. Jag bäddar ner mig i sängen med filt. Har med min bag med korsord, virke, vatten och lite annat. Allt för att fördriva tiden. Fast jag brukar somna för man blir dåsig

piccline  IMG_0440
Först rengörs PiccLine genom att spruta in Natriumklorid-lösning. Sedan hänger sjuksystern två olika vätskor på dropställningen. Två olika sorters cytostatika. Det tar en halvtimme vardera att droppa in via Piccline och pulsera ut i mitt omlopp. Första gången kändes det något diffust i hela kroppen. Kan inte förklara hur det kändes men det kändes som något slöjliknande och svalt for igenom min kropp på ett underligt sätt. Inget som gjorde ont utan bara ja, kändes. Denna känsla har inte varit lika tydlig de andra två gångerna. Däremot känner jag mig lätt illamående och yrsel ganska direkt när den första cytostatikan pumpas ut i blodet.

Efter tjugo minuter blir jag mer yr, suddig i ögonen och trött. Dessutom känner jag av den där grumligheten jag berättat om innan. Just nu när jag skriver detta (fyra timmar efter behandlingens start) känner jag inte av grumligheten. Illamåendet har också gått över för stunden.

Idag fördrev jag tiden med att surfa runt och kollade långresor. Drömma mig bort till öar i Västindien och till Mexico. När allt detta är över med mina behandlingar, vilat upp mig från allting, få lite sommarsemester här hemmavid, börja jobba och komma in i de vanliga gängorna så att säga så ska André och jag på en lång, avkopplande resa. Det får bli innan jag ska på opererationsbordet igen och få ett nytt snyggt bröst.

När och var resan blir av får vi se. Kanske i januari eller februari 2018. Just nu lutar det åt Isla de Holbox, Mexico. Lugnare ställe får man leta länge efter. Två till tre veckors total avkoppling vill vi ha. Gärna på ett ställe med taskigt wi-fi och det råkar vara så på denna ö. Så här kan vi ha det exempelvis. För det är vi värda!

Isla de Holbox1

Åter till verkligheten.

När all vätska pumpats in sakta i min kropp kopplar sjuksystern bort de två påsarna och rengör Piccline igen. Därefter tar hon bort hela bandaget och sätter på ett nytt.

Denna gång tog behandling en kvart längre tid på grund av att jag ska ha ytterligare ett cytostatika läkemedel . Det heter Paxene. Den är till för att stärka skelettet eller rättare sagt blockera cellernas förmåga att bryta ner skelettet. Detta läkemedel ska jag ta en gång var sjätte månad i tre år. Dessutom ska jag börja ta kalcium och D-vitamin i pillerform för att stärka skelettet.,

De vanligaste biverkningarna när man får Paxene är dessa: infektion, lågt antal vita och röda blodkroppar,  blodplättar, aptitlöshet, stickningar eller myrkrypningar i huden, trötthet, illamående, kräkningar, kan påverka tarmarna det vill säga min Kocks blåsa som jag är då rädd om, slemhinneinflammation, magsmärtor, ledvärk, muskelvärk, svullnader, sömnsvårigheter.

Hud och naglar kan bli extra känsliga för solljus. Därför ska man undvika att utsätta händer och fötter för solljus under behandlingen. En ovanlig biverkning är risk för tandlossning. Jag kollade ju mina tänder hos tandläkaren extra noga i januari, innan första behandlingen. Tandläkaren sa att tänderna såg bra ut, välskötta. Inga hål, ingen tendens till tandlossning.  Jag hoppas innerligt att slippa denna biverkning. Hjälp mig att hoppas på det bästa!  Jag är orolig. Verkligen orolig. Jag kan ta alla de andra biverkningarna men inte tandlossning!

Måste fråga hur länge de eventuella biverkningarna sitter i. Jag ska ju bara ta detta läkemedel en gång i halvåret.

Dessutom måste jag höra om jag ska vara extra mycket försiktig med att träffa ”folk”, eftersom mängden vita blodkroppar minskar. Jag måste veta mer helt enkelt.

Biverkningarna kan ju omöjligt sitta i, i tre år.

Innan jag får åka hem rengörs Piccline igen med natriumkloridlösning och omläggning av Piccline. Jag får en ny datum för nästa behandling och några påsar med allt som behövs för omläggning av Piccline som jag ger till distriktssköterskan i Landskrona.

Klockan är nu 16.45 och det är drygt 6 timmar sedan behandlingen började. Jag känner mig fortfarande dåsig och lätt berusad. Inte konstigt. Paxene innehåller alkohol och man får inte köra bil på flera timmar efteråt.

På kvällen på behandlingsdagen och kommande tre dagar tar jag två läkemedel mot illamående och inflammation. Betapred och Ondansteron. Dessutom:  24 timmar efter behandlingen tar jag Longuex. Ett läkemedel som sprutas in i magen. Jag började skriva något här som skulle kunna missuppfattas *fniss* så jag formulerar om det så här:
André sköter sprutan och jag grabbar tag i bukfettet. Utan nedräkning trycker han in nålen. Klart på några sekunder.

IMG_0447
När det gäller sex så är det kanske någon följare som undrar hur privatlivet fungerar. Jag svarar att det är lite si och så med det. Två dagar efter behandlingen får man inte ha sex. Detta är enkelt att avstå ifrån så dåligt som jag mår de dagarna. Bästa dagarna är veckan eller kanske 10 dagarna innan kommande behandling så då tar vi igen det vi missat. Så nu vet ni det, gott folk. *ler*

Känner mig mer och mer dåsig och yr nu. Trött i ögonen. Lätt illamående.

Två saker ska jag se till att göra eller verkligen försöka att göra även när det är motigt.
-förmå mig att skriva lite i bloggen var tredje dag eller oftare.
-förmå mig att klä på mig och gå ut på promenader minst var tredje dag.

Nu vill jag slänga mig i sängen. André jobbar ju natt och sover nog två timmar till. Det blir lagom för min del också.

Kram & hej från Anna

Serier och underhållning

Hejsan
Allt känns bra idag också. Härligt!

Imorgon är det dags med cellgiftbehandling nummer tre. Klockan 11.00 ska jag vara där. Bilen kommer klockan 9.55. Jag räknar med att vara hemma runt kl 14.00.

Idag har jag i vanlig ordning varit och tagit blodprover. Det ska alltid göras dagen innan en behandling och dessutom några gånger emellan två behandlingar. Man ska helt enkelt ha koll på att alla värden är bra. Vita blodkropparna exempelvis. Det gick ju inte så bra efter första behandlingen med den dramatiken. Usch!

Under de jobbiga perioderna efter varje behandling bor jag till stor del i sängen. Ingen ork, illamående, ingen aptit, orkar inte vara i kontakt med någon. Totalt likgiltig och fruktansvärt urtråkig. Pratade med min ena brorson igår och han hade läst en studie om att man kan må betydligt bättre om man är ute och rör på sig. Promenerar. Jag har tänkt på detta men steget är jäkligt långt att jag ska förmå mig att orka klä på mig och ge mig iväg ut när jag mår som sämst. Denna gång ska jag minsann försöka ta tag i detta och tvinga mig ut om så bara för en liten stund.

Under de sex veckor som gått sedan första behandlingen har jag avverkat några serier på Netflix. Jag fixar inte att se thriller och skräck. Inte serier som Penny Dreadful som André och jag tittade på innan jag blev sjuk. Fick mardrömmar. Dock är serien mycket spännande och riktigt välgjord. Follow The Money är ju spänning på hög nivå. Nu är det för högt tempo för mig. Dessutom för läskig på sina ställen.  Jag behöver serier och filmer där det inte händer så mycket hela tiden. Sådana man bara kan titta på utan att tänka för mycket och somnar man så är det inte hela världen. Eller så spolar man tillbaka.

Periodvis tittar jag på The Musketeers på Netflix.

Tre engelska serier har jag avverkat. Samtliga utspelar sig runt år 1910- 1930 ungefär. Jag har sett samtliga avsnitt av Downton Abbey. En otroligt bra serie. Så välgjord och intressant rent historiemässigt och hur livet var i högadelns hushåll  och kretsar. Serien utspelar sig runt 1910-1925 ungefär. Lagom med intriger, svartsjuka och hemligheter både bland tjänstefolket och adelsfamiljen i Downton Abbey. Efter den såg jag hela serien Mr Selfridge. Jag började se den när den kom ut för fyra eller fem år sedan, men såg bara en säsong. Den serien har jag sett till sista avsnittet nu för ett tag sedan. Ganska intressant för båda dessa serier utspelar sig ungefär under samma tidsperiod. Man får ju med en del historia.

Selfridge ett stort varuhus i London och det är amerikanen Mr Selfridge som bygger det från grunden till ett stort, vräkigt varuhus för folk med pengar. I denna serie som heter Mr Selfridge händer det mycket. Kolla själv får du se.

Om jag nu ska jämföra historien så kan vi ta det här med grammofonens intåg i hemmen. Den insnöade högadeln (Downton Abbey) verkade leva i sin snobbiga bubbla. De fick nys om grammofonen lite senare än de som bodde i storstaden i serien Selfridge.

Det var skamligt att högadelkvinnor gick på jazzklubb när man besöker i London. Fast i serien Mr Selfridge som utspelar sig inne i storstaden under samma tidsperiod var det helt okej och spännande att vara på jazzklubb. Allt handlar egentligen om hur man vinklar det i serierna.

I Selfridge levde de unga kvinnorna mer fritt än högadeln i Downton Abbey. I Downton Abbey vistades man inte ensam med en karl i samma rum.

I Selfridgeserien lanserades sminket uppe på disk och inte undangömt och hysch-hysch som det var på den tiden. När läppstiftet i hylsa som man kunde skruva upp, lanserades som en sensation. Innan dess var läppstift och rouge i små runda burkar.

När jag avverkat dessa två serier fick jag leta lite efter annat lämpligt.  Jag har fastnat i kostymfilmernas värld och vill fortsätta se sådant som utspelar sig i början på 1900-talet. Jag hittade en som heter The Paradise. Den utspelar sig också under samma tidsepok ungefär, som de andra två. Lite för romantiskt dravel för min smak men fungerar när jag mår som jag gör.

Denna serie handlar om ett av de första varuhusen i England. Vet inte vilken stad det utspelar sig i. Nu har vi lämnat högadeln och alla storfräsare i London. Detta utspelar sig i en mindre stad. Detta varuhus, The Paradise,  har en damklädesavdelning och där lanserades smink via en fransk vän till varuhusets manlige ägare.  Fransyskan menade att i Paris har de fina damerna börjat använda rouge, läppstift och puder.  Inte bara gatuflickorna och varitéartisterna. Dessa produkter såldes enbart under disk och i hemlighet på den tiden. Återigen liknelser i de olika serierna. Rolig iaktagelse.

Serierna runt denna tidsperiod börjar ta slut på Netflix så jag har fått avancera framåt i tiden lite grand. Har just börjat titta på Marvel´s Agent Carter som utspelar sig omkring 1945 och är en amerikansk spionserie. En kvinnlig spion vid namn Carter.  Nu är det fullt acceptabelt med klubbar och svarta musiker som spelar storbandsjazz i vita kostymer. Tjusigt.

Jag har bara sett tre avsnitt så jag kan inte yttra mig men den är lättsam och så där lagom dramatisk. Parallellt med denna har jag sett fyra avsnitt av Hotel Halcyon på SVT Play. Det är en engelsk serie som utspelar sig under andra världskriget, runt 1940. Hotel Halcyon är ett lyxhotell mitt i London och inom dess väggar händer det saker minsann. Och utanför pågår kriget i luften för fullt så det är mycket springande ner till skyddsrummen.

Än så länge är det för tidigt för mig att hitta historiska liknelser i dessa två serier. Båda utspelar sig under andra världskriget fast den ena i USA och den andra i England.

Det som är tråkigt med SVT Play är att de inte släpper hela serien utan avsnitten portioneras ut allteftersom de sänds på vanlig TV. Dessutom visas avsnitten bara under begränsad tid. Det tycker jag är urtråkigt och irriterande. Därför föredrar jag Netflix.

Jag tar gärna emot tips på serier och var man kan hitta dem. Youtube är inte så bra ställe att leta på eftersom jag märkt att kvaliteten är dålig på det jag hittat. Vill gärna se Snobbar Som Jobbar eller The Persuaders som den heter i original. Den gick på TV 1971 och var min favoritserie. Tony Curtis och Roger Moore i högform.  De avsnitt som jag hittat på  Youtube är de flesta av så dålig kvalitet att jag inte fixar att titta. Har letat som tusan efter serien i box men lyckas inte hitta den. *sur gubbe*

Mer Snobbar Som Jobbar till folket!

Ha en bra fortsättning på eftermiddagen.
Skönt väder ute fastän solen inte riktigt kan ta sig igenom molnen.
Det kan vara en vår som är på gång. Sakta men säkert. Tjoho!

Anna
 

Helgen som gav ett rejält lyft

Nä nu blommar löken *skrattar*

IMG_0315

Grejen är den att vi samlar lite ”matrester” i en skål i köksfönstret. Nja rester och rester.
Rödlökshalva som vi låtit ligga och torka tillsammans med en massa citronskivor.
Den här löken har legat i skålen hur länge som helst och för två veckor sedan började något hända i den. En liiiten liiiiten lökbebis *ler*
Kul va?  Och lite märkligt.

Citronskivorna har inte muterat eller förökat sig. Ännu.

Idag är det måndag och en bekymmersfri helg har passerat. Skönt. Har blivit så upprymd och glad. Underbar känsla att vara klar i huvudet. Slippa den där grumligheten som kommer efter cellgiftbehandlingarna. Igår och i förrgår sov jag inte middag.  Det var ett tag sedan jag lyckats vara vaken en hel dag utan att för den delen somna klockan halv åtta på kvällen. Jag känner mig som en helt vanlig människa helt enkelt.

Var ute en snabbis på stan i lördags. Superskönt väder. Solsken +5 grader och vindstilla.

I lördags kom Sussie och hälsade på. *hjärta*
Vi är arbetskamrater sedan många år. Himla roligt att träffa henne igen.  Nästa gång vi ses är det nog varmare ute så att vi kan sitta på ett utefik i stan. Så länge jag är utomhus borde jag inte bli smittad av baciller. Tjoho! *ler* Ska envisas med att hon kommer hit så får hon en lite mer sightseeing i Landskrona varje gång. Nästa gång ska vi ta en fika på Gyllene Koppen har jag bestämt. Himla mysigt ställe. Det är tillfälligt stängt där men öppnar nog någon gång i april eller maj. Jag ska berätta mer om Gyllene Koppen vid senare tillfälle.

Lördag ja….
Jo jag hade gjort smarriga ägg & ansjovismackor och rostbiffmackor à la Borgerkrogen  i Helsingør. Massor av färskriven pepparrot, inlagd gurka, tunn skiva röd paprika, dansk remouladsås och rostad lök.
Mums fillibabben, tryck in i flabben. *fniss*

Vi fick en så gullig krukväxt av Sussie som vi planterade i Andrés gamla känga. Har precis skickat en bild till henne och blomkrukan blev godkänd.  *ler*
Låter ju lite nonchalant att plantera en växt man fått, i en gammal Björn Borgkänga men nu får jag dig att ändra uppfattning. Kolla själv.

Skon

 

När vi vinkat av Sussie fortsatte vi med vårt projekt ”Dyna II ”. Vi har fyra sittdynor att klä om.  Den första är klar. Klädd i Terrakiottaarmén, det berättade jag om i ett tidigare inlägg. Tjusigt va? Ni ser dem i bakgrunden på bilden här ovanför. En stor och en liten sittdyna att ha på golvet. Massor med dynor blir det totalt. Fyra stora och fem eller sex små. De blir använda när vi känner oss bohemiska *ler*

Terrakottaarmén
Terrakottaarmén består av cirka 8 000 soldater och hästekipage i naturlig storlek, gjorda av lera. Varje soldat är unik och har egna ansiktsdrag och utseenden. Det är ”bara” cirka 2 000 stycken soldater som grävts fram och finns att beskåda på ett museum i Kina. Det var Kinas första kejsare Qin Shi Huangdi som var vidskeplig och villa ha dessa soldater som beskyddare efter sin död. Han avled 210 f.Kr. Lerfigurerna glömdes bort och hittades av en slump i mitten av 1970-talet. Hur som haver så har vi en bråkdel av soldaterna avtecknade på vår sittdyna. Eller två dynor rättare sagt. Ganska hemskt att sitta på dem när man tänker efter. Fast vi är inte vidskepliga. Jo jag är. Fast bara lite. Och bara när det gäller Egyptens faraoer och gravar. Jag hade inte vågat plundra en grav där kan jag säga. Och ingen annanstans heller.

Dyna nummer två är på gång. Inte klar ännu. Bara dynans ovansida. Himla häftigt blir det. André har skissat och jag har sytt det på linneväv. Resten får bli en cliffhanger *ler*
Visar bild när den är helt klar. Det kommer att dröja några veckor eftersom jag inte hinner sy den klar de närmsta dagarna.

På onsdag är det ju dags med tredje cellgiftbehandlingen och kommande två veckor blir väl eländes skithelvete som vanligt och ingenting gjort.

Våra kära mammor på besök
I går, söndag ,fick vi kärt och efterlängtat besök. Våra kära mammor kom på kafferep. (Bara tre sorters kakor dock).  Vi har inte träffat Andrés föräldrar sedan jag fick mitt cancerbesked. Allt har varit pannkaka sedan dess och det har inte blivit tid eller möjlighet att träffas. I söndags blev det av. Våra mammor kom på besök. Så himla trevligt. Jag fick två stora nystan alpackagarn, från en av hennes alpackor. Så härligt. Jag är ju kär i hennes tio alpackor och nu har jag en av dem hemma i min garnlåda *ler*

Ska tänka ut noggrant vad jag ska sticka eller virka av garnet. Mina svärföräldrar bor på Hven och har sina tio aplackaherrar där. De trivs otroligt bra på Hven och har gott om mark att ströva runt på.

Hven är en underbar ö. Alpackorna är helt underbara djur. Perfekt kombo. Tänk att få uppleva både ön och alpackorna på en och samma gång. För min egen del blir jag helt lugn att komma in på Hven. Även under turistsäsong. Man behöver ju inte vara just där turisterna är. Det finns många avkopplande platser på ön.  Exempelvis i svärföräldrarnas trädgård. Fast den är inte för allmänheten *utropstecken* .

Jag får ett lugn när jag hälsar på alpackorna i hagen. De utstålar ett lugn och är coola. Dessutom doftar de så gott när man trycker näsan ner i ullen på dem. bland bråkar de med varandra men de är inte på något vis opålitliga utan reder ut sina tvister ganska sofistikerat. Det är min uppfattning. Svärföräldrarna som lever med dem har kanske en annan uppfattning.

Vissa blandar samman alpackor med lamor. Därför tror vissa att alpackorna spottar. Det är lamorna som spottar åt höger och vänster. Alpackor spottar bara på varandra om de blir ovänner. Jag fick med en spottscen när jag filmade dem en gång. Ska se ifall jag kan lägga upp filmen vid tillfälle.

Vill man göra något annorlunda kan man boka en Trekkingtur runt en del av Hven. Så snart jag avslutat min sista behandling och börjar känna mig frisk vill jag ta en promenad med dem. Kolla gärna in hemsidan för mer information.
http://hvenalpacka.weebly.com/

Tvära kast i dagens inlägg *ler*
I söndags lagade vi en favoriträtt. Älgfärsbiffar med ost i mitten och med stjärnanis och portvinssås. Så himla gott. Ganska kryddig eftersom vi kryddar med färsen och såsen med chiliflakes. Inget smör och ingen grädde. Endast en klick smör till stekningen.

Till detta har vi potatismos och blomkålsmos och en enkel sallad. Ett gott rött vin som passar till denna rätt är det Argentinska vinet Quara # 6551. Likaså Coffee Pinotage #6315. Det fungerar även utmärkt med vanligt kranvatten och bubbelvatten.  För min del dricker jag ingen alkohol under min behandlingsperiod. Inget jag är förbjuden att dricka. Jag är helt enkelt inte sugen.  André är måttligt förtjust i vin och öl så vi kör med bubbelvatten eller kranvatten.

Mina smaklökar är ju helt ur banan. Det har jag berättat om tidigare. Choklad tilltalar mig inte ett skvatt.  Varken vin eller annat med alkohol vill jag ha. Kaffe har jag slutat med. Sällskapdrack två koppar kaffe igår när våra mammor var på besök men inget jag egentligen längtar efter eller saknar. Sådant som innehåller överdrivet mycket socker är direkt äckligt. Pågens Finska Pinnar fungerar. Det smakar inte så sött.

Nu ska jag fortsätta på ett vid-sidan-om-projekt. Jag har en massa på gång. Halvfärdiga projekt. Ibland vill jag virka samtidigt som jag tittar på Netflix. Ja då tittar jag på en serie och virkar på koftan jag håller på med. Ibland vill jag sy. Ja då går jag in i hobbyrummet och syr på en av kuddynorna.  Ibland vill jag göra allt på en och samma gång och då blir jag lite stressad och kan inte välja vad jag ska göra. Det är huvudet som spökar och jag skyller på cellgifterna som cirkulerar i kroppen.

Funderar på att ta en liten runda på stan. Ska bara handla mjölk och lukta på luften *ler*

Hyfsat soligt just nu och +4 grader. Fast min väder-app visar regnskurar. Hmmmm. Inte här i alla fall men det ser lite mörkt ut längre bort mot Danmark.

Jag önskar dig en bra måndag.
Hälsningar Anna
 

Upp, ner och upp igen

Hejsan

Det var ett tag sedan jag skrev. Det har varit uppgångar och nedgångar. Kände mig på bättringsvägen för en vecka sedan och biverkningarna avklingade en efter en men jag har ändå känt mig hängig och trött. Har känt mig grumlig i huvudet sedan förra behandlingen. Grumligheten släppte förra helgen tror jag det var. Sedan kom den tillbaka och nu är den borta igen.

Melodifestivalen missade jag förra lördagen för att jag var för optimistisk och trodde jag mådde helt bra. Det gjorde jag inte visade det sig. Hela lördagen blev fel. Sover inte hela natten i ett sträck och det avbrottet påverkar ju också.

Igår var André och jag hos överläkaren på onkologiavdelningen i Lund. Vi hade uppföljning av de två cellgiftbehandlingarna. Det började ju dramatiskt med en vecka på sjukhus på grund av att jag förlorade nästan alla vita blodkroppar som är till för at bygga upp immunförsvaret. Drog på mig en förkylning som jag var rädd skulle påverkan behandling nummer två och att jag skulle få en omgång till på sjukhuset. Jag hann bli hyfsat frisk två dagar innan behandlingen den 22 februari.

Nu är det fem dagar till nästa behandling. Den tredje behandlingen. Ytterligare en medicin ska adderas och den ska portioneras ut i små doser vilket gör att jag ska få en liten dos i veckan istället för en stor var tredje vecka. Denna medicin har också biverkningar. Dels kan fingertopparna och tårna domna, sticka  och göra ont. Det är inte säkert jag drabbas av denna biverkning. Det lär vi märka. Anledningen till att den delas upp för mig är för att försöka skona min reservoar – min ileostoni så mycket det går. Detta läkemedel påverkar nämligen tarmarna och jag är livrädd att reservoaren ska ta stryk och därför kommer jag få den i små doser.

Vet inte om jag törs nämna biverkningar som jag hittills sluppit undan. Är väl risk att jag åker på dem i så fall. Än så länge har jag sluppit blåsor i munnen och tandkött. Jag är öm i tänderna till och från. Ilningar. Tandköttet har krupit upp lite på ena sidan där det gör mest ont. Detta gör mig orolig. Funderar på att ringa tandläkaren och se om man kan göra något. Jag borstar med en extra mjuk tandborste. Använder bara Sensodyne Pro-emalj tandkräm och gurglar mig morgon och kväll med Flux munskölj. Min ileostomi har lugnat ner sig något. Dock vätskar den mycket så jag behöver byta kompressförband varannan timme.

En biverkning är att slemhinnorna påverkas. Det brukar börja i munnen och sluta i ändtarmen. I munnen märkte jag direkt efter första behandlingen den 1 februari. Jättetorr och obehaglig känsla i munnen. Efter andra behandlingen var det inte riktigt lika illa. Jag har ju ingen ändtarm och därför kan man anta att det är min ileostomi – reservoaren som istället påverkas. När det torkar, sätter reservoaren (som är gjord av en bit av min tunntarm) igång att producera vätska.

I cirka tre dagar har jag känt mig ganska normal. Blir trött men inte på samma sätt som innan. Har mer energi. Kan skratta och skoja. Ibland har jag överskottsenergi och vill göra allt på en gång. Starta en massa projekt och sen inser att allt detta kan jag inte göra samtidigt.

Jag har just kommit hem från distriktssköterskan som lagt om min Piccline. Fint väder och sol så jag gick en omväg hem. In om urmakaren och hämtade min klocka.  Fick veta att det är ett fel på urverket, inte på batterierna. Jag fick ju batteriet bytt för exakt en månad sedan.  Dock bytte de batteriet igen och klockan fungerar för stunden. Får se hur länge den går denna gången. Ett nytt urverk kostar runt 1 200 kr så lägger klockan av igen så är det bara att byta ut urverket.

Nu är klockan snart 12.40 och det är dags för mig att vila en stund. Ska se ifall det blir en promenad senare i eftermiddag. Ikväll blir det pizza från Pizzeria Rhodos. Stans näst godaste pizzor. De godaste har Mamma Terersa och dem tar vi och gynnar en annan gång.  Hoppas pizzan kommer att smaka gott. Mina smaklökar är inte som de brukar så det är svårt att veta om maten kommer att vara god eller ej. Mitt chokladsug existerar inte. Fortvarande är jag totalt ointresserad av choklad. Däremot kan jag tänka mig att äta salmiak och saltgodis i små mängder.

Jag har inget roligt att berätta så jag avslutar här för idag. Det blir nog bättre imorgon.

Ha en bra fredag
Anna
 

 

 

 

Äntligen på rätt håll.

Hejsan

Igår eftermiddag började jag känna mig betydligt bättre. Biverkningarna har avklingat och huvudet känns klart och inte grumligt som innan. Tror det kommer bli bättre och bättre fram till nästa behandling den 15 mars. Jag har fått så många hälsningar via sms igen och det är jag så glad för.

Mitt inlägg i förrgår var ingen munter läsning. Men det är inte muntert alltid. Jag skriver exakt så som jag mår och förskönar ingenting.

Det är de jäkla biverkningarna som gör allt till ett litet helvete emellanåt. Ibland är det två motpoler som möts. Det är som att kroppen och hjärnan har en kamp. Kroppen är utmattad och trött medan hjärnan vill göra något aktivt. Vem som helst kan ju bli galen.

Jag vill göra något kreativt men kroppen orkar inte riktigt. Vill börja klä om soffan som jag berättat om. Vill så gärna dra igång med det men orken finns inte. Inte ännu men den kommer nog snart. Det enda är att energin försvinner snabbt och jag måste därför vara försiktig med att överanstränga mig.  Helst vill jag ut på en power walk men det kan jag glömma. Det blir mest sakta promenader runt några kvarter.

Fiskgratängen jag skrev om i förrgår blev riktigt god. En helt vanlig klassisk fiskgratäng med en egen touch. En matsked hummerfond i fisksåsen som man häller över innan den gratineras i ugnen. Smarrigt.

Igår kväll gjorde vi det enkelt för oss. Vi körde lite tapas – ”plockmat”. Buffalo wings, chili bites och tortillas med massor av ost och ungersk salami emellan. Lite gurkskivor, dippsås, egengjord med två sorters pepparrot (svensk pepparrot och wasabi blandat med crème fraiche och lite majonnäs). Enkelt och gott. Till detta hade vi äkta kranvatten och Colaläsk.

Tortillasen gör jag så här: ta två stora tortillabröd. Täck det ena brödet med massor av hyvlad ost. Täck hela brödet. Lägg på salami. Lägg därefter ett bröd ovanpå.

Ta lite olja i ett stekjärn och lägg på brödet. Brödet är ju lika stort som ett normalstort stekjärn. Tryck med stekspade och låt det få färg. Jag brukar ha värme mellan 6 och 7 av 10 på spisplattan. Vänd och stek på andra sidan. Tryck till med stekspaden. Osten smälter och sipprar ut lite men det är helt okej. Sedan är det bara att dela dem i åtta små trekanter med pizzaskäraren.

Idag har jag bara ett uppdrag. Ska byta batteri i min klocka igen. I mars förra året bytte jag batteri. Det varade i en månda ungefär. Jag fick inte tummarna loss att byta igen så klockan har legat sedan dess. Den 2 februari var jag in på samma ställe i stan och bytte batteri. Klockan stannade i förrgår. När jag sa till killen att batteriet slutade funka efter en månad förra gången, sa han :
– ”ja det kan hända en gång på tusen”. Han ville jag skule komma direkt om batteriet lägger av igen. Därför ska jag in med kvittot och klockan idag. Det var värst vad jag är ”en på tusen”.

Nu är klockan 09.30 och jag har varit vaken sedan 04.30. Börjar bli trött och ska sova lite middag nu. Allt jag gjort sedan jag vaknade var att svara på ett intressant mejl som jag kanske berättar om  längre fram (detta låter jag bli en cliff hanger), äta lite frukost, surfat på nätet efter tyger, sett tre avsnitt av Mr Selfridge och skriva detta blogginlägg.

Idag blir det en sväng på stan. Senare blir det en promenad runt kvarteret. Ska laga något smarrigt till middag ikväll. Det blir biff,  hemgjord rödvinssås, bakad potatis eller hasselbackspotatis, blomkålsmos , grillad halloumi och en enkel sallad. Till detta dricker vi iskallt vatten och eventuellt sockerfri  läsk. Det bra med att ha en Soda Stream är att vi själva kan styra mängden kolsyra. För min del föredrar jag mindre mängd kolsyra. Vi brukar ta i Fun saft .Den utan socker.  Favoriten är Appear, det vill säga äpple och päron. Så otroligt god. Fun apelsin är också en favorit. Betydligt godare än Soda Streams egna läskkoncentrat.

Ikväll ska jag inte missa Melodifestivalen. Somnade ifrån den förra lördagen och har inte orkat lyssna på de låtarna ännu.

Ha en fin lördag. Det ska André och jag se till att ha.

Kram från Anna