Drottning av biverkningar?

Hejsan
Mycket har hänt sedan senaste inlägget.
Idag skiner solen i Landskrona och ser ut att bli en härlig dag.

Jag börjar berätta om de tre senaste dagarna. Har ”stickningar” i fingrarna (en av biverkningarna) men ska se till att kunna skriva det jag tänkt idag. Får pausa om inget annat.

André och jag har haft besök av min barndomsvän Agneta och hennes man, från Sundsvall. Så roligt att ses igen.  De är på genomfart och stannade två dagar. I skrivande stund är de på väg på minisemester i Tyskland bland annat.

I måndags, tidiga kvällen när de kom ner gick vi på Mamma Teresa, en Italiensk restaurang med Landskronas godaste pizzor bland annat. Jag har i alla fall utnämnt deras pizzor till stans godaste. *ler*

Jag valde en med lufttorkat oxinnanlår, pesto, pressad vitlök och lite Bearnaisås. Orkade bara äta halva pizzan.  Agneta valde en pastarätt, hennes man en biff med potatisgratäng och wokade grönsaker, André en starkkryddad pizza med smalskuret oxkött och jalapeños bland annat.

Nöjda och belåtna gick vi till Harry´s. Harry´s kom ju till stan i december 2016. Riktig fräscht och skönt stylat ställe inhyst i en del av stans rådhus kan ni tänka er *ler* . Där hamnade vi myshörnan med clubfotöljerna i skinn och utsikt över rådhustorget. För första gången sedan januari drack jag alkohol.

Det är mycket som jag inte alls är sugen på sedan första cellgiftbehandlingen den 1 februari. Bland annat alkohol. Jag ar inte fått några direktiv när det gäller alkoholintag så jag tänkte att en Kaffe Karlsson kan väl inte skada. Tog bara en 4:a för jag visste inte hur jag skulle klara detta. Det gick bra *ler*den var ganska god. Kaffet tror jag hade stått på plattan för länge för det smakade lite ”bränt” men strunt i det. Den slank ner när jag tog i lite rörsocker.

Det var som sagt så roligt att ses så vi satt där och pratade om allt möjligt till klockan blev 22.00 när de stängde.

Igår, tisdag tog vi en lunch på Speaker´s Corner som ligger vid rådhustorget. Dagens var stekt strömming som vi alla tre gillar så vi klämde var sin portion. Två timmar senare var vi bjudna till mamma på fika så vi köpte med oss bakelser och stack till henne.

Min familj bodde i Sundsvall när jag var liten. Flyttade upp dit när jag var ett år och bodde där i 10 år. Agnetas familj och min umgicks friskt och våra mammor var bästa väninnor. Min bror och hans fru kom också och hälsade på hos mamma.

Agneta och min bror har ju inte setts på, ja vi fick det till 40 år. Det blir ju drygt 40 år sedan de sågs!  Närmare bestämt i början av 70-talet någon gång. Min bror har ju bott i Kina i hur många år som helst så han har ju inte varit hemma i Sverige när Agneta kommit ner.

Ja, det blev ett kärt möte. Jag har ju planer att resa upp till Agneta i sommar och jag tror jag lyckades locka min bror att följa med upp. Så blir det nog *ler*

Kul!

Senare på kvällen stack Agneta, hennes man och jag till O´Leary´s och klämde var sin burgare. André var upptagen och kunde inte följa med. Kvällen blev inte så sen eftersom de skulle iväg tidigt ner till Tyskland. Och jag på behandling så då är det bra med ordentlig sömn.

Ordentlig sömn var det ja. Jo det får jag per automatik efter behandlingen i Malmö. Som jag nämnt så den nya cytostatikan blir man trött av. Först blir man som om man var jättefull. Blicken suddig , man sluddrar och blir extremt trött.

Optimisten Anna har ju med sitt virke eller sticke med i tron att kunna handarbeta lite men nix pix,. Inte en chans . Inte heller spela Wordfeud med André.

Förra behandlingen, behandling nummer 6 var i stil med nummer 5.

Efter femte behandlingen onsdagen den 12 april var jag supertrött resten av onsdagen och hela torsdagen. Inte mycket jag gjorde mer än att sova. På fredagen blev jag pigg och resten av dagarna fram till den senaste behandlingen den 19 april var allt okej.

Andra biverkningar: ja. Stickningar och domningar i fingertopparna som kommer och går i några dagar bland annat. Håret på kroppen fortsätter att falla av. Periodvis orkar några tappra hårceller producera några hårstrån här och där men de faller ofta av strax efter en ny behandling. Mig kan det kvitta. Detta är bara ett konstaterande.

Stråna på ögonbrynen blir färre och färre. Ännu kan jag se konturen och formen så det är bara att måla i. Det blir bra. Ögonfransarna har jag berättat om redan. De är korta och ytterst få. Ilningar i tänderna kommer och går. Det är en av biverkningarna som oroar mig mest. Tandlossning. I värsta fall kan man få tandlossning, men min tandläkare kollade dem extra noga i januari innan jag påbörjade cytostatikabehandlingarna . De var i bra skick och var välskötta sa hon. Så bra då! Då ska jag väl kunna klara mig.

Torra slemhinnor har jag fått igen. Denna gång sitter de i näsan. Har märkt att så fort jag går utomhus börjar näsan rinna. Det har det gjort i åratal. Jag har väl pollenallergi så jag har alltid en paket engångsnäsdukar i fickan. När jag är ute numera kommer det lite blod från ena näsborren. Inget som forsar ut eller rinner ut utan det är bara lite men dock näsblod. Ska fråga sjuksystern om detta idag.  Har även torra slemhinnor i underlivet som svider lite så detta bara måste jag prata med sjuksystern om idag.

En ny biverkning har dykt upp. Massor med små små knottror på låren. Stort rött varmt område med knottror på höger lår. Sedan dök de upp på vänster lår också. Klirar ingenting. Bara finns där och stör mig. Igårkväll dök de upp på vänsterarm. Några strycken och de kliade. Hjälp! Tänk om de sprider sig. Ska kolla detta med sjuksystern idag.

När det gäller mat så är det fortfarande så att smaklökarna lever sitt egna liv. Vet fortfarande inte om det är gott med choklad. Sist jag åt någon ruta Schweizernöt så smakade det pyton och det var i slutet av februari. Sedan dess har jag inte testat. Har märkt att min aptit inte är på topp direkt. Mig kvittar det. Fast jag har fått inpräntat i huvudet av överläkaren i Lund att det är mycket viktigt att få i mig all näring så jag måste se till att äta ordentligt.

Nu ska ingen tro att jag håller på att banta. Absolut inte. Jag har Nutrilett hemma för att jag vet att de innehåller all möjlig näring så en sådan tar jag till då och då. Äter riktig mat minst en gång om dagen och tar min ägg & sillmacka på grovbröd nästan varje morgon. Det smakar gott. Fransk löksill eller brännvinssill ska det vara . Mums. Lättfil med kiwi och hallon med kanel är också himla gott. Favoritmaträtterna undviker jag eftersom det mycket möjligt kan smaka konstigt. Nu hinner jag knappt skriva mer. Bilen hämtar mig 8.25. Om en dryg halvtimme.

Jag hinner inte korrekturläsa. Vill ut med mitt inlägg nu direkt. Idag är det dags med den sjunde behandlingen. Därefter är det tre kvar om jag räknat rätt. I vanlig ordning blir jag väl trött och sover i dagarna två. Det återstår och se. Ha det bra så länge.

Kramar från Anna

Första ”långa” promenaden

Hejsan

Förra lördagen, den 1 april, var första dagen sedan jag påbörjade cellgiftbehandlingen som vi tog en riktig promenad. En i mina mått mätt, lång promenad,  sedan första behandlingen den 1 februari.  Började men en skön promenad på 20 minuter längs havet.  Det var fint väder och ganska soligt så det var en hel del folk ute längs strandpromenaden.  Härligt att se Hven där ute i Öresund, bara 20 minuters båtresa bort. Längtar dit. Det får bli när jag avslutat min sista behandningsdag i slutet av maj.

Vi lämnade stransdpromenaden och tog oss mot Larvi koloniområde. Började känna mig trött så vi satte oss en stund på första bästa parkbänk.  Eftersom jag inte vet hur mycket ork och energi jag har så vågar vi inte går hur långt hemifrån som helst.  Fast vi hade vid detta laget för långt hemifrån.

Etapp 2: mot syrrans koloni.  Där pågick en enkel tillställning mitt på eftermiddagen för att fira att staden satt på vattnet för säsongen i koliniområdena *ler* .
Skönt att få sitta ner igen.  Skön toch trevligt att träffa några i släkten och några vänner.

En timme senare traskade vi hemåt. En promenad på 15 minuter. Väl hemma var det bara att slänga av sig kläderna och ta en vilopaus i sängen. Jag är redo att göra fler så här långa promenader.  Det är ganska skönt att ta ut sig. När jag är ute kortare sträckor för att gå till närmsta mataffär eller för att hämta paket två kvarter bort, passar jag på att ta det som en power walk light. Får att få upp pulsen och känna att jag motionerar och inte promenerar.

Jag behöver verkligen röra på mig.  Sedan första behandlingsdagen den 1 februari har jag varit ganska stilla och alldeles för lite i rörelse än vad som är normalt. Nu är ju ingenting i min värld normalt och det finns förklaring till varför jag inte kan vara igång som en normal människa. Jag SKA ut och röra på mig. Ofta. Rask promenad ner till havet. Finns gott om parkbänkar att vila på.

Idag blir det behandling nummer fem
Idag blir det inget med promenad men förhoppningsvis nu i påskdagarna. Klockan 13.15 idag kommer taxin och kör mig till Onokologen i Malmö för den femte behandlingen. Sedan förra onsdagen får jag behandling en gång i veckan. Proceduren ser annorlunda ut än de tidigare behandlingarna.

Fjärde behandlingen fick jag den 5 april
Förra onsdagen (den 5 april) fick jag min fjärde behandling. En annan sorts cytostatika som gör att man känner sig full. Som efter några glas rödvin. Jo tack, Jag märkte det. Fast det kändes mer som att ha klämt en hel flaska vin. Illamående blev jag också fast det gick över efter 20 minuter. Jag somnade som en fyllekaja i sjukhussängen.

Fyra timmar senare var jag hemma igen. Somnade i taxin på hemvägen. När jag kom in genom ytterdörren var jag yr och fortfarande påverkad. Släppte väskan, krängde av mig jackan, skorna, jeansen. Släpade mig till sängen och somnade som en stock. Vaknade fyra timmar senare. Då var klockan halv sju på kvällen. Just nu minns jag inte mer av den kvällen. Det jag kan berätta är att den 6 april, dagen efter behandlingen, var en ”inte-så-många-knopdag”.  Minns varken vad vi gjorde eller vad vi åt till middag. Det jag minns är att jag gratulerade min mellersta brorson på födelsedagen.  Sen minns jag inget mer.

Sedan i fredags den 7 april har jag mått bra. Ungefär som om jag inte gick på cancerbehandlingar.  Är det så här det kommer att vara hädanefter så blir jag glad. Och det är bra att vara glad. Man ska ta ut glädje i förskott. Det enda som kan hända är att man varit glad i onödan.

Nu återstår det att se hur scenariot kommer att utspela sig idag.  Om jag orkar, skriver jag lite imorgon och berättar. Annars blir det i övermorgon.

Må gott och lev väl
Anna

Tappra hårceller?

Hej

Det har gått riktigt många dagar sedan mitt förra inlägg.
De senaste dagarna har präglats av att följa allt på TV angående det fruktansvärt hemska dåd som drabbade Sverige och Stockholm den 7 april.

´Mina tankar går till alla drabbade.

Hur jag än fortsätter mitt inlägg känns fel. Min blogg handlar om hur jag mår under min cellgiftbehandling och vill berätta att jag i vanlig ordning mått både bra, dåligt, halvbra och allt där emellan sedan den senaste behandlingen. Efter behandlingen den 15 mars blev jag rejält svullen från fötterna och upp till låren.  Spände i huden.  Svullnaden gick över efter några dagar.

Det jag märkt är att små hårfjun börjat växa ut på benen och lite varstans. Inte så många men ändå. Likaså på huvudet. Verkade som att hårcellerna lite hår och där är lite mer motståndskraftiga så att hårstrån kan växa ut. Fast jag har märkt att fjunen lätt lossnar eller vad man ska kalla det för. Det räcker med att gnida lite med fingrarna så faller några fjun bort.

Tappra hårceller
På mitt huvud finns det ett gäng tappra hårceller.  De sitter uppe på huvudet. De är lite mer motståndskraftiga. Hårstråna blir inte långa för de bryts av bara jag kliar mig på huvudet, men hårcellerna producerar i alla fall hårstrån.  På sidorna är det däremot kalhygge och nästan inget tillstymmelse till hårväxt. Mig kvittar det vilket. Hår och frisyrer är något av det sista jag tänker på just nu. Det är bara en gång som André trimmat det sedan vi rakade bort allt hår den där dagen i slutet av januari.  Det får vara som det är.  När alla behandlingar är över i maj månad och hårsäckarna börjar normaliseras, då tar vi en ordentlig rakning så att alla hårstrån får samma längd.

Goodbye ögonbryn och fransar
Det är ett bra tag sedan ögonbrynen tunnades ut. Det är inte så att alla hårstrån plötsligt faller av.  De hårsäckar som verkar vara starka soldater är de hårsäckarna som sitter överst på ögonbrynen.

För att ha någorlunda snygga bryn behöver jag måla dem och det är inga problem. Blir antagligen svårare ifall alla strån faller bort. Därför har jag fotat dem och hoppas det kan vara till hjälp när de ska målas dit. Eller så struntar jag i det och är utan bryn.

Ögonfransarnas hårsäckar verkar vara mer motståndskraftiga än ögonbrynens. Hårstråna bet sig kvar längre tid än ögonbrynens.  Sedan några veckor tillbaka är ögonfransarna hur korta som helst och hur få som helst också för den delen. Skulle se löjligt ut om jag skulle försöka måla dem. Spretigt och glest. Dessutom hamnar strån på mascaraborsten så hela proceduren är helt onödig.

Feber eller inte feber
Jag åkte på en knepig feberkänsla den 26:e, 28:e och 29:e mars. Ur medicinsk synvinkel är det ingen feber men kändes som sådan. Min normala temperatur verkar ligga på 36,2-36,7. Dessa tre dagar steg tempen till 37,4. Detta klassas inte som feber. Det vet jag. Inget jag hade reagerat på ifall det hade varit vid annat tillfälle än just nu när jag går på cytostatika som slår ut celler i kroppen och sänker immunförsvaret rejält. Nu är jag vaksam på allt som händer med mig . När Jag började känna hur febern kom krypande blev jag klart livrädd att den skulle stiga på nolltid. Får jag 38 eller mer i feber måste jag åka till akuten . det var det som hände den 6 februari. Och jag blev inlagd i sju dagar.

Jag packade snabbt en bag med grejer om i fall jag skulle insjukna. bagen ska stå redo under återstoden av min behandlingsperiod.

Efter två timmar var tempen nere på 36,4. Så här var det de tre dagarna. Skumt.  Jag ringde teamet i Malmö som har hand om mig och sköterskan lugnade mig, att detta inte är någon fara, men att jagf skulle vara vaksam och ta tempen.

Sedan den 29:e har tempen varit min normala.  Sedan dess har jag mått hyfsat bra när det gäller detta. Biverkningar finns men jag har typ vant mig vid flera av dem. Exempelvis att jag blir trött på nolltid om jag ansträngar mig. Att jag blir torr i munnen emellanåt, att viss mat inte smakar som det brukar utan smakar konstigt, torra händer, ilningar i en tand och så vidare. Ileostomin har fungerat gabnska bra men den vätskar vilket är jobbigt men det är bara att byta kompress oftare än jag brukar.

Min babe är tillbaka i vanlig rutin *hjärta*

André jobbar ju natt för att undvika dra hem smitta från sina arbetskamrater. Vi ses bara korta stunder eftersom han sover mycket när han kommer hem på morgnarna. Han ser sliten och trött ut.  Vi går om varandra. Matvanorna blir också annorlunda. När han vaknar  på eftermiddagen är det morgon för honom och då kan han inte äta middag, så allt blir knepigt i vår tillvaro.

För en vecka sedan beslutade han sig för att börja jobba dagtid.  Så bra! Han har sett rejält sliten ut och det har oroat mig mycket.  Nu är han tillbaka i vanliga rutiner. Jobbat dagtid och försöker undvika folk på tåget och jobbet så långt det är möjligt. Än så länge har jag inte fått några baciller eller känt mig dålig. Hoppas det förblir så resten av tiden.

Nya projekt på löpande band
Har börjat virka. Virkat hattar och mössor på löpande band.  Än så länge är det för kallt för mig att vara utan mössa. Det blåser igenom nätet i perukerna nämligen. Till sommaren kan jag anta att det blir för varmt och opraktiskt med peruk till vardags. Därför virkar jag coola bomullsmössor i allehanda färger för att passa till dagens outfit.  *ler*

Nu ska jag iväg och ta blodprov inför behandling nummer fem imorgon. Efter provtagningen ska jag iväg och hämta garn som jag beställt på nätet. Jag ska sticka mig en kofta i limegrönt garn i alpacka och bomull.

Grejen är att jag stickade en sådan för säkert 10 år sedan. Min favoritkofta i egen design. Jag är jättenoga med hur jag tvättar mina stickade plagg men för två år sedan råkade den åka med i 40 grader istället för handtvätt. *sur gubbe*

Den krympte och skulle passa en sexåring ungefär. Sedan detta förfärliga hände har den hängt rakt in i garderoben så att jag ser den varje dag. En påminnelse om att jag ska sticka en ny, likadan. Nu – äntligen – ska det blir av. *ler*

Hej så länge
Kram Anna