Taxichauffören som struntade i att hämta oss.

 

Hej

idag är det lördag och ganska schyst väder. Framåt dagen och eftermiddagen är vi lovade soligt och upp till 20 grader.

När jag är klar med detta inlägg ska jag i väg till Gyllene Koppen nere i centrum. Vi har börjat ha spontana släktträffar där på lördagarna. Min äldsta brorson och hans fru köpte detta härliga café i januari.

En Gyllene Kopp i Landskrona
Vilket sammanträffande. Måste berätta.
I ett av mina inlägg i januari berättar jag om att mamma, min bror, hans fru och jag tog en kort runda på stan. Mamma ville handla blomjord sen ville hon fika på sitt favoritfik: Gyllene Koppen som ligger i en mysig gränd mitt emellan två gågator.

Mamma brukar vara där och har lärt känna ägarinnan lite grand. Hon berättade att hon sagt upp lokalen och ska lägga ner caféet. Jättetråkigt, tyckte vi. Min bror frågade henne om någon annan tagit över lokalen och ställde en massa andra frågor. Till saken hör att min brorson och hans fru har nyss flyttat hem från Kina och ville starta ett café.

Några veckor senare tog de över lokalen. Tog över hela interiören. I mitten av maj i år öppnade de sitt mysiga fik. Nymålat, uppfräschat, mysigt.

GP1

 

Taxichauffören som sket i att hämta oss
Det för jäkligt alltså.
Blir upprörd när jag tänker på det.

Det är ju så att jag är beviljad sjukresor. Det betyder att att jag ringer och bokar bil som hämtar och lämnar mig vid min dörr och utanför sjukhusets entré.

För detta betalar jag 84 kr per resa och faktureras en gång i månaden. Hur smidigt som helst.

Den 8 maj var det dags att träffa överläkaren i Lund igen, för att prata om mina behandlingar och så vidare. Uppföljning och planering kan man säga. André var med precis som som alla tidigare läkarbesök.

Det är så bra att han är med och tacksam att han kan ta ledigt från jobbet. Vi pratar mycket om allt här hemma och det jag inte minns när läkaren ställer frågor, svarar han på. Likaså är det omöjligt för mig att minnas allt läkaren säger till mig och därför hade jag inte fixat detta utan André.

Värdena man kan få fram via blodproverna var bra. Min trötthet och utmattning efter varje behandling var inom det normala. Alla andra biverkningar var också inom de normala värdena. Bara att gilla läget med andra ord.

Jag hade bokat bil hem kl 13.00 från Lunds lasarett och klockan var bara 11.00 så vi stack ner mot stan och tog en fika på ett litet café inrett i 50 eller 60-talsstil. Minns inte vad fiket hette men det kan ju kvitta just nu.

Vi var tillbaka på sjukhuset i god tid innan taxin skulle komma. När klockan var 13.15 hade fortfarande inte taxin kommit. De brukar vara punktliga. Är de försenade ringer de mig och meddelar. Likaså ringer de på mobilen eller går in i entrén och hämta en. Från andra taxichaufförer som jag rest med, har jag fått veta att de aldrig får köra ifrån en patient. Ibland måste de upp på avdelningen där patienten varit, och leta.

Det är Skånetrafiken som har hand om sjukresorna. Det är till dem man ringer och bokar.
Eftersom taxin inte kommit ringde jag Skånetrafiken. Kvinnan jag talade med sa att den kommer när som helst. Hon kunde följa taxichaufförens rutt nämligen.

När klockan blev 13.55 hade taxin fortfarande inte kommit. Eftersom vi satt precis innanför entrén kunde vi se ruljansen på taxibilar och patienter utanför. Mycket bilar och mycket folk ut och in i bilarna. Jag gick ut till var och varannan taxibil som stannade och frågade om det var mig de skulle hämta. Det skulle de inte. Denna dagen mådde jag inte så bra. Musten tog slut och jag frös som tusan och blev illamående. Dessutom fick jag inte vistas bland en massa folk på grund av smittorisk som kan slå ut vita blodkropparna. Entrén i ett sjukhus är ju värsta tänkbara stället att befinna sig på.

Andra taxichaufförer kom in i entrén och ropade upp namn. Men aldrig mitt
*sur gubbe*

Klockan 13.55 för att vara exakt, ringde jag Skånetrafiken igen. När man ringer hamnar man hos ett callcenter i Riga, Estland. Inget fel på personalen där. De kan dock bara hjälpa en när man ska boka och avboka resor. Kvinnan kopplade mig till en ansvarig på Skånetrafiken som reder ut problem och förseningar med mera. Samtalet tog säkert 15 minuter. Medan han hade mig i luren spårade han upp taxichauffören. Den trevlige killen på Skånetrafiken sa att chauffören sa att han letat efter mig men inte hittat mig och kört iväg.

Jag blev så förbannad när jag hörde detta. Sa till servicekillen att det är bullshit och lögn. Chauffören ljuger. Jag sa som det var, att jag haft koll på taxibilarna utanför, varit och frågat var och varannan chaufför. Berättade att andra taxichaufförer kom in och ropade namn, inne i entrén. Ingen har ropat mitt namn. Dessutom: de har mitt mobilnummer och jag hade mobilen till hands och med hög volym för att inte riskera att missa samtal. Dessutom hade jag min sambo med så vi var två som höll koll.

Killen beklagade så mycket och sa att en bil kan komma och hämta oss tidigast tre kvart senare. Jag sa att jag inte orkar vänta så länge. Jag mår riktigt dåligt. Går på cellgiftbehandling och får inte vistas bland människor på grund av smittorisken som kan göra mig mycket sjuk. Dessutom är det så kallt ute att vi inte kan vänta ute i friska luften. Jag behöver vila och är otroligt utmattad.

Han sa att det enda alternativet är att vi i så fall avbokar sjukresan hos honom och tar en vanlig taxi hem, betalar och sparar kvittot. Skickar in det och få pengarna tillbaka. Jag sa att då gör vi det. Avboka resan.

André hade redan förstått vad samtalet handlade om. Att chauffören skitit i att hämta oss.
Just som jag står och ska slå numret till taxi hör jag en chaufför som ropar mitt namn. Jag rusade fram till honom och sa ”det är jag”. Detta var en annan taxichaufför som plötsligt fått mig på sin körlista. Jag berättade för honom om händelsen med den andra chauffören och han skakade bara på huvudet och beklagade det hela. Denna chaufför var mycket trevlig och gjorde allt för att det skulle bli en trevlig bilfärd. Med i bilen fanns en kvinna som surade på taxichauffören för att hon inte var ensam passagerare. Hon sa hon blivit lovad egen bil och att hon hade bråttom hem. Hade inte tid att åka in om Landskrona.

Jag blev lite störd på hennes muttrande om detta under halva resan, så jag sa:

-”Jag visste inte att man kan boka privatchaufför. I så fall vill jag också vara ensam i bilen”.
Tror tantan slutade muttra.

Dagen efter denna, hade jag en bokning i Malmö att prova ut bröstprotes. Detta hade jag sett fram till, länge.

Den dagens händelse berättar jag om i nästa inlägg. Imorgon.

Ha en finfin lördag.
Kram från Anna

 

 

Sista behandlingen den 31 maj 2017

Hallåj där
I´m back *ler*

För snart två veckor sedan satte jag mig för att blogga. Innan jag hann skriva klart, la min laptop av. Bara dog så där utan förvarning. Den var en gammal skrutt så det var dags. Eftersom det är bökigt att blogga längre stycken med iPad så var det bara att slå igen datorn och skälla ut den ordentligt. Grrrr!

Köpte en ny för en dryg vecka sedan och nu har jag installerat ditten och datten så att jag kan skriva igen. Från början var jag inne på att köpa en MacBook eller MacBook Air men de finns inte som 15-tummare. Bara typ 12 och 13 och det blir alldeles för litet för mig att jobba vid.

Då sitter man ju som en ekorre vid datorn, som André uttrycker det. Det blir ju bra för kroppen och hållningen……

För att få en 15-tummare är det MacBook Pro som gäller. Hittade en för runt 15 000 kr. Dock saknar de bärbara Macarna numeriskt tangentbord och det blir jag tokig av. Man kan köpa till ett sådant men då faller ju idén med bärbar.  Kan ju i och för sig koppla det jag har till min gamla stationära iMac, till laptopen i så fall.

Min iMac är numera enbart musikstation och används inte till att surfa på eftersom jag är rädd att han ska lägga av. Min Mr iMac är 17 år gammal och jag vårdar honom ömt. *hjärta*

MrMac

André letade alternativ i PC-världen för att jämföra valuta för pengarna. Själv kan jag ingenting beträffande PC. Vet inte vilka märken som är bra eller ej. Tycker bara PC är skrutt som får virus och pajar efter några år.

Han hittade en Lenovo Ideapad 310, 15,6 tummare. Numeriskt tangentbord. Intel Core i5 till schyst peng. Jag gillar ju färger och det tråkiga med denna dator är att den är svart. Undrar om man kan måla om locket med nagellack hahaha. Eller dekorera på annat sätt.

Jag ger PC en chans och köpte Lenovon.

Detta var egentligen bara en parentes. Jag har ju massor att berätta sedan sist.

Först vill jag berätta att jag står ut med tillvaron och biverkningarna och allt går på rätt håll.  Trots biverkningarna. Bara att gilla läget.,

Den 31 maj var datumen för min sista cytostatikabehandling. Eftersom jag valde att operera bort hela bröstet och all cancer är borta, slipper jag strålning. Tjoho.

Tänkte fira med att åka till sjukhuset i hockeyfrilla hahahahaha. Att jag ens vill visa den här bilden hahaha.

Jag skippade hockeyfrillan och tog den krulliga. Min favorit .

hockeyfrilla

Så härlig känsla. Äntligen ska det bli ett slut på dessa veckovisa resor till Malmö, irriterande biverkningar som får vem som helst galen och Picc-linen i vänster arm som varit ett bekymmer det med. Ungefär 10×10 cm av huden på vänster överarm har ju varit duktigt inplastad i fyra månader och blivit lite irriterad och torr.

Behandlingen denna gången var lik de senaste åtta gångerna som jag behövt få varje vecka. Varje onsdag. Blir ohyggligt trött och somnar. ”Billig fylla”- känsla. Ja jag har ju berättat hur dagen och efterföljande dagar är.

Cytostatikan de använder skräddarsys till patienten. Resultatet av blodproverna som tas en gång i veckan avgör hur receptet på cytostatikan ska vara. Cytostatikan tillverkas samma morgon som jag får behandling. Jag kan inga detaljer men ungefär så här är det.

Det jag fått reda på de senaste veckorna är att mina värden är mycket bra. Även de vita blodkropparna håller sig inom normala ramar även direkt efter behandlingen. Hur illa det blev efter första cytostatikabehandlingen den 1 februari har jag berättat om i februari månad, för den som vill läsa hur illa det kan gå.

Nu undrar jag vad de preparerat mig med den sista gången. En biverkning är ju stickningar i fingrar, tår, näsa, öron. De kan komma var som helst på kroppsdelar som sticker ut så att säga (tur jag inte är kille säger jag bara!!) Gulp.

Sedan i onsdags den 31 maj när jag fick den sista behandlingen, har jag haft – och har fortfarande – stickningar i alla fingrar på höger hand utom tummen. Non-stop dygnet runt. Kan beskriva det som en kombination av domning och stickning som man kan få när blodtillförseln stryps i en kroppsdel.

Öppna – knyt ihop – spreta = handgymnastik
Har testat med allt möjligt för att lindra. Diverse handgymnastik typ ”öppna – knyt i- spreta” .Fortfarande när jag sitter här och skriver känner jag av det men det gör inte ont när jag skriver eller så. Värst är det på kvällarna när jag ska somna. Totalt hopplöst. Blir galen!
Inte nog med det.?När jag är stilla och vi ska sova, ja då börjar det även i ett av benen. Sällan båda på en gång, Det började i vänster stortå och sedan spred det sig upp till knäet. Amputera mitt ben! Snälla! Jag pallar inte!

Just nu känner jag även en märklig aktivitet i magsäckstrakten. Cytostatikan påverkar ju även tarmarna och ja, magen. Känner det nu.

Eller……. hmm. André och jag har sett avsnitt 2-4 av Alien i förrgår och igår. KAN kanske ha med det att göra. KAN vara inbillning. Det jag känner i magen. Eller inte. Gulp!

Har ringt till teamet i Malmö och väntar på att de ska ringa mig tillbaka när de hört mitt meddelande. Inte nog med stickningarna. Jag har varit ohyggligt trött, mer än vanligt.

Törnrosa eller zombie?
Onsdagen och torsdagen brukar vara ”sova-ruset-av-mig”-dagar. Orkar ingenting mer än det nödvändigaste. På fredagarna brukar det vara betydligt bättre fastän energin snabbt tar slut.

I fredags fikade jag med en kompis på stan på förmiddagen. På eftermiddagen bilade jag in till Helsingborg i två ärenden. Det hela tog tre timmar inklusive bilresandet. Det gick bra men när jag kom hem var jag totalt slut och slängde mig på sängen. Hann inte vila middag ett skvatt på hela dagen. Energin i kroppen var totalt slut. Orkar knappt ta ett steg. Orkar inte böja mig ner och ta av skorna. Allt snurrar och känns som jag ska falla ihop i en hög i hallen. Tror inte ens jag orkade äta något i fredags när André kom hem.

I lördags var jag och fikade med släkten på brorsonens fik . (Jaaaa, vi har ju ett nystartat fik i släkten. Det ska jag berätta mer om sedan).

När man är frisk tycker man att det är väl ingenting att sitta och fika. Nä, det är det inte heller. Däremot krävs det mycket innan man kan ta sig dit. Klä på sig, sminka sig, ta på peruken, på med skorna och jackan (skorna är värst). Kolla att jag har med mig näsdukar, läppcerat, dörrnyckel, mobil. Allt sånt där vanligt som man bara gör utan att tänka på att det tar energi. Sedan ska jag ta hissen ner, ta fram cykeln och cykla. Cykla tar energi det också. Jag tar cykeln ner till centrum fastän vi bor tre minuters promenad från centrum. Vill spara på min energi. Efter fikan ska jag ju hem igen. DÄR tar energin slut kan jag säga. Hänger som en säck i hissen upp. Ganska komiskt faktiskt.

Hem och slänga sig i sängen. Vi var bortbjudna på kvällen. Innan jag somnade funderade jag på ifall jag överhuvudtaget skulle orka åka iväg. Mådde inte bra på grund av trötthet och lite illamående. När jag vaknade och druckit vatten kändes det bättre så vi for iväg på en så himla god grillning hemma hos bästisen.

Waooo vilken grillkväll
André hade marinerat vårt kött så gott med rosépeppar och grejer. Jag hade gjort en stor laddning whiskysås som är hur smarrig som helst. Min kompis hade bakat en gudomligt god potatispaj och Västerbottenost. Sedan hade vi en hel del annat till.

Jag åt som om det var sista måltiden. Kunde inte röra mig. Paltkoma! Efterrätten var också farligt god. Fruktsallad med hemmagjord glass.

O lala, sa mina smaklökar som fungerade utmärkt denna kväll. Annars är de hur knepiga som helst. En av biverkningarna av cytostatikan är ju att maten smakar konstigt och ibland direkt äckligt. Därför undviker jag att äta mina absoluta favoriträtter. Inte kasta pärlor på svin, finns det ju ett uttryck som heter.

I söndags, måndags och tisdags har jag varit så in i norden trött. Utmattad. Det är något som inte stämmer riktigt. Försökt göra saker men har absolut inte haft ork till det. När man är frisk och läser detta kan man kanske tänka: ”Äsch, det är väl bara att göra det”. Ehhhh. Nej det är det inte. I så fall hade jag gjort det. ”Bara” satt fart och gjort något.

Dessutom är det extremt viktigt att lyssna på kroppen när man går på cytostatika som slår ut vad det vill i kroppen. För att få bort eventuella spår av cancer. Denna behandling ska man ta på allvar och ha respekt för och därför måste man gå och lägga sig när man börjar känna att luften går ur en. Det tar lång tid att få tillbaka energin.

Planera dagarna
Ett tips till andra är att planera in högst en aktivitet på en dag. Aktivitet kan exempelvis vara att plocka ur diskmaskinen. Fy vad det tar på krafterna. Att tvätta flera maskiner tvätt. Vanliga saker som man bara gör utan att tänka på det.

Lära sig att det finns inga ”måsten”. Andra i ens omgivning får sköta ”måstena”. Låt hemmet se ut som ett bombnedslag tills det finns tillräckligt med energi att ta itu med klädhögen eller vad det än är.
Spara energi. Planera sina dagar. Ibland vill man ju göra saker fast man inte borde. Ibland vill jag gå och handla lite mat. Ja, det kan jag göra om jag planerar in dagen och ser till att undvika en massa andra aktiviteter.

Nu finns det någon som småler när han läser detta. Han kommer nog hem med pekfingret och säger:
Hur skulle det vara om du följde dina egna råd lite bättre?
Han har så rätt! men jag försöker. Är rätt duktig ändå.


Vet ni vad? Nu har jag suttit här en bra stund och skrivit. Har gjort pauser och druckit vatten. Fast nu behöver jag vila kroppen och ska lägga mig ner en stund.

Har massor att berätta sedan. Exempelvis:
-taxichaffören som sket i att hämta oss på Lunds lasarett
-nya ”kamelbarnbarn” fniss
-smarrigt fläskpannkakarecept och rårörda lingon
-frasiga scones
-ny peruk på G?
-en Gyllene Kopp

Bara MÅSTE avsluta med en så mysig bild. Fast den är oskarp.
Får jag presentera min dotters Bengaler. Fem månader gamla.

 

JaysKatter
Ha det finfint.
Anna