Gastroskopi och ha koll på läget

Hej hej

Jösses vilken dag igår!
Pjuuu!

Igår hade jag en tid på endoskopimottagningen för att göra en gastroskopi. Detta på remiss i samband med min bröstcancer.

Det går att läsa i fliken Familjär polypos och Kontinent ileostomi om min berättelse om när man upptäckte en matta av polyper i min tjocktarm 1983 och man var tvungen att operera bort tjocktarmen och ändtarmen.

Vart och vartannat år har jag sedan dess varit på kontroll av de övriga tarmarna i kroppen, för att ha koll på eventuella polyper. Igår var det dags att undersöka tarmarna genom att göra en gastroskopi. Har gjort den 50-elva gånger men jag vänjer mig aldrig. Blä!

Först vill jag börja med att visa en tavla i tyg, som hängde i ena väntrummet på sjukhuset. Så fin. Så härliga sobra färger. Vill ha!

IMG_1216
Om jag börjar från början.

I kallelsen står det att jag ska göra en sigmoideskopi. Hade ingen susning om vad detta var för undersökning så jag googlade. Det har med tjocktarmen att göra. Men jag har ju ingen tjocktarm. Den ligger väl i en burk formalin på Lunds sjukhus sedan 1984.

Fick en drös instruktioner med kallelsen om tjocktarmsköljning med mera. Det har hänt en gång innan att de skrivit till en tjocktarmsundersökning i en av kallelserna så jag ringde dem för några veckor sedan. Jag antog att det är en annan undersökning de ska göra som jag behöver förbereda hemma, i form av fastande med mera. Vill inte komma dit och allting blir fel så jag måste ha en ny tid och vänta ytterligare.

Så jag ringde endoskopimottagningen för några veckor sedan och ifrågasatte sigmoideskopiundersökningen. När jag berättade att jag saknar tjocktarm och hon läste i journalen, konstaterade hon att någon skrivit fel i kallelsen. Det är gastroskopi och en undersökning till för att undersöka min Kocks blåsa, sa hon.
-”Okej, det är lugnt,” sa jag. ”Bara det inte blir fel när jag kommer”.
-”Ingen fara. Vi har koll här i journalen och det är huvudsaken” svarade sjuksystern i telefon.

När jag kom till Helsingborgs sjukhus där jag gjort alla tidigare undersökningar, visade det sig att man skulle betala på ett annat ställe än där man brukar. En trevlig och rar sjukhusvärdinna vid entrén kom fram och hjälpte mig, när hon såg mig stå mitt innanför huvudingången och kliade mig i huvudet (i min krulliga Karin Mannerstål-peruk ) med kallelsen i andra handen.
-”Du ser ut att behöva hjälp”, sa hon leende.
-”Ja-aa tack det behöver jag”, sa jag och log mot henne.

Hon pekade dit jag ska gå och betala sedan tittade hon på min lapp och beskrev vart jag sedan skulle gå. Det vill säga till endoskopimottagningen.
-”
Är det på samma ställe det alltid varit?” frågade jag. Den rara sjukhusvärdinnan svarade ”ja”.

Jag traskade iväg i min fina, svarta omlottklänning i stretch med stora röda rosor och gröna blad och till det, de nya Art-skorna. Röda, låga med skön design som alla andra Art-skor jag har. Jag kan inte ha högklackat nuförtiden eftersom fötterna ibland vill svullna när jag går långt och har klackar. Dessutom är jag rädd jag ska trampa fel eftersom jag ibland har svårt att lyfta fötterna. Detta har med efterdyningarna av behandlingarna jag gått igenom i våras.

Nåja. Jag betalade och traskade sedan till endoskopimottagningen där borta genom och bakom hisshallen på entréplan. In dit och satte mig. Jag var i god tid så jag hann varva ner lite. Jag hade gått en ganska lång promenad från bussen vid G-A-kyrkan till sjukhuset. På vägen dit är en lång uppförsbacke. Lång och jobbig för en som mig med dålig kondis och taskig ork. Promenaden i sig tar nog normalt kanske 10 minuter. Jag gick sakta.
En gullig syster kom fram och frågade om mitt namn och jag sa Anna. Frågade vilken undersökning jag skulle göra och jag svarade gastroskopi. ”Okej” sa hon och gick iväg. Andra patienter blev inkallade men inte jag. Skulle vara där kl 14.15 och nu blev klockan 14.30. Då kom hon tillbaka och undrade om jag var på fel avdelning? Hmmmm. Finns det mer än en endoskopiavdelning?

Systern hade en annan syster i telefon. De pratade hit och dit och sedan la de på luren. Systern sa att jag ska ner på colonavdelningen och göra en colonundersökning. Colon är ju tjocktarmen. Jag sa till systern att jag saknar tjocktarm, visade kallelsen där det står att jag ska göra en kontroll av tjocktarmen (sigmoideskopi), att jag ringt dem och påtalat detta och där systern jag pratade med sa att det står rätt i deras noteringar och att de har koll på läget. Jag upprepar: det står rätt i deras noteringar och de har koll på läget.

Yeah. Sure!

Nu började jag bli irriterad. Inte på sjuksystern utan på hela grejen. Jag har inte hur mycket ork som helst och det hade redan varit alldeles för många ansträngningar bara att ta mig till sjukhuset från busshållplatsen. Denna lilla, korta stund av virrvarr tar mycket energi från mig, jag blir varm och kall i kroppen och därför blev jag irriterad. Klockan tickade på och jag insåg att jag nog kommer hem sent idag. Började redan fundera på att ta taxi hem efter undersökningen fast det kostar runt 700 kr.

Okej. Jag fick besked att jag ska till en annan avdelning som finns en trappa ner, på S-plan.
”-En trappa ner”. Där finns syster XXX och hjälper dig”.
Jag tog närmsta spiraltrappa ner en våning. Nu är vi nere i typ kulvertarna. Allt jag hittade var akutmottagningen för ambulanser. Det kom två sjuksystrar gåendes. Jag stoppade dem och frågade om de visste var jag skulle. Jag hade kallelsen i handen. Jag berättade att jag blivit nerskickad. De sa båda att jag skulle en trappa upp.
-”På E finns endoskopimottagningen”.
-Ja men det är de som skickade ner mig”, sa jag. Det tittade förvånat och stoppade två andra sjuksystrar som kom gående med sina lunchlådor. Nu stod vi fem personer och pratade om detta. Alla fyra sa att det är till ”E” jag ska.
-”Tusen tack för ert engagemang, Jag går upp dit igen”, sa jag och vinkade.

Åter är jag på endoskopiavdelningen och haffade sjuksystern.
-”Nu får du förtydliga vart jag ska gå” sa jag och berättade om sammankomsten med de fyra sjukvårdarna som alla sa att jag skulle upp till endoskopiavdelningen på ”E”. Hon haffade en kollega och frågade.

Nu fick jag en annan beskrivning. Ut genom hisshallen, ända borta mittemot receptionen i huvudentrén. Till vänster finns en skylt där det står endoskopi / kolon/ och ”nånting- mer-som-jag-inte-minns-nu”. Åter igen står jag mitt i entrén och kliar mig i huvudet samtidigt som jag ser två värdinnor och går fram till dem.

-”Vill du ha hjälp igen”, sa kvinnan och log.
Jag berättade kortfattat vilken undersökning jag ska göra och att jag blivit skickad till entrén och ska till ”S”. Värdinnan pekade på en glasdörr som såg oansenlig ut. Ingen skylt eller någonting. Det är en sån där dörr man tror kan vara en dörr för sjukvårdspersonal. Kanske till deras matsal eller omklädningsrum.

Bakom dörren var en spiraltrappa och där hittade jag avdelningen jag skulle till. Där nere fanns syster X som den andra systern pratat med i telefon. En så rar och gullig dam. Jag behövde inte förklara så mycket för henne, bara korta drag om värdinnan som gett fel svar, sjuksystern på endoskopi som gav mig fel svar, de fyra systrarna nere på S och telefonsamtalet för några veckor sedan där jag fick veta att de har koll på läget.

-”Nu är du iallafall här. Välkommen”.
-”Tack så mycket”.

Nu var klockan 15.40 och jag hade varit fastande sedan kl 8.00 i morse. Syster X sa att vi bara ska göra kontroll av Kocks blåsa och att jag inte alls hade behövt fasta.

Nu blev jag helt störd i huvudet och kände att jag inte pallade mer. Hade jag haft en inbyggd energimätare så hade den varit på reserven och hela jag börjat lysa rött rött rött och krascha.

Orkade inte säga någonting. Orkade inte ens sucka. Jag bara stod som en skyltdocka och stirrade.

Oavsett vilka undersökningar så ska jag byta om. Bytte om till sjukhusnattlinne och fick en filt. In i ett stort, mysigt rum med vita väggar , vita jalusier för fönstrena och mörklila skärmar för att avskärma i salen. Som ett kontorslandskap. La mig på britsen och syster X skulle kolla noteringarna i journalen. Hon kom tillbaka och sa att det bara stod att jag skulle undersöka Kocks blåsa. Eftersom jag varit fastande och förberett så hade hon pratat med läkaren. De kommer att göra båda undersökningarna. Först gastroskopi och därefter kontroll av Kocks blåsa och passagen från den ut i tunntarmen .

Jag hade fyllt i en hälsodeklaration hemma som jag skulle ha med mig. Den frågade de inte ens efter. Kanske inte var så viktigt att veta ifall jag tar några mediciner, är allergisk mot bedövningsmedel och så vidare…..

Hur var det nu igen? det står rätt i deras noteringar och de har koll på läget.

Förberedelserna började. Fick Minifom för att ta bort eventuella gaser och bubblor i magen och tarmarna. Satte en nål i armen för att ge lugnande, ett morfinliknande preparat.

Inne i undersökningsrummet finns monitorer. Jag brukar titta på dem när kameran vandrar igenom mina tarmar. Denna gång var monitorn bakom mig, men det kvittade denna gången. Har sett insidan av tunntarmen så många gånger innan. Dessutom var jag så trött av allt som hänt under dagen så jag ville bara blunda.

Gastroskopi. Instrumentet är en slags slang med kamera. Slangen är cirka 1 cm i diameter gissningsvis, och jättelång. Den förs via munnen ner genom strupen och vidare ner i magsäcken och vidare ner genom magsäck och tunntarmen. Inte hela men en del av tunntarmen. Jag har cirka fem meter tunntarm kvar, har jag för mig. Denna undersökning är ett av helvetena på jorden. Ibland har jag fäktat och viftat med armarna och till och med slagit till en sjuksyster, så därför får jag rejält med lugnande. Detta ha de koll på. Det står i journalen. På riktigt. * tummen upp*

Innan allt börjar blir jag sprutad i svalget med en sketans-äcklig bedövningsvätska. Sprut sprut sprut. Sen ska jag svälja så att jag blir bedövad en bit ner i svalget.
Skitäckligt smakar det. Eller njää. Kanske inte för alla. Inte för de som gillar artificiell banansmak ihop med en rejäl matsked pressad malört. Själv gillar jag inte den combon. Och inte var för sig heller.

Bedövningen sätter igång direkt. Det märker jag för saglet börjar rinna och jag kan inte svälja. Dreggel dreggel dreggel. Fräscht. Tur inte André är med och ser detta.

För att inte bita av sig tungan eller slangen eller så, så spänner de fast en bitring i munnen.

Jag ligger på vänster sida och dreglar   medan syster X sprutar in lugnande via kanylen. Ganska snart blir jag groggy och allt blir lite rosa och fint. Rosa skimmer och dregglande. Kan kvitta nu.

Värsta partiet är när slangen ska ner i svalget. Då hjälper inte dosen lugnande kan jag säga. Det är förfärligt men det är bara att försöka andas lugnt. Ta låååånga djupa andetag. Flera stycken. Det tar nog inte ens en minut att få slangen att passera svalget om man är helt stilla och andas djupt. Sen blir det lugnare. Slangen är böjlig men ändå lite styv för att den är tjock. Därför gör det ont när den når kurvorna i tunntarmen. Det är ju ingen raksträcka precis. Där skrek jag till rejält, det vet jag. Det gör jag alltid. Därför fick jag ännu en dos så jag somnade till. Resten av undersökningen minns jag inget av för jag var inte vaken längre. Rätt in i rosa dimma.

När slangen ska ut går det snabbt och gör inte värst ont. Den dras ut ganska snabbt så jag hinner inte få kväljningar.

Direkt efter var det dags med nästa undersökning. Kontroll av min Kocks blåsa. Beskrivning om min Kocks blåsa finns i inlägget här: https://annabloggar.com/?s=kocks+bl%C3%A5sa&submit=S%C3%B6k

Via nippeln på magen går man in med en slang med kamera och kommer till själva blåsan som är som en reservoar, en ”ballong” av tunntarm kan man säga. Via den tar man slangen upp i tunntarmen och kan det hållet se en del av den sista delen av tunntarmen. Det som gör ont med denna undersökning är åter igen när slangen ska ta sig förbi krökarna . Tunntarmen är ju formad som en massa hoptryckta ”S” och det är i dessa krokar som det gör skitont. Därför får jag duktigt med smärtstillande. Annars skulle det vara outhärdigt.

Med dessa två metoder lyckas de se stor del av tunntarmen, hela tolvfingertarmen och magsäcken.
Fick veta att det finns inga polyper i blåsan, inga på nippeln och inga i tunntarmen. Denna undersökning var en remiss från Lunds sjukhus i samband med min bröstcancer och det är det man vill undersöka i mina tarmar. Får svar på det så småningom.

I magsäcken har jag polyper. De har funnits där i många år. De sitter på ett ställe där man inte kan operera, har jag fått höra för länge sedan. Man kan inte operera bort den delen av magsäcken. Jag har aldrig forskat i detta och vet inte varför. Eller så har jag frågat någon läkare för länge sedan och glömt svaret.

Hur som helst så har polyperna varit harmlösa. Varken blivit fler eller vuxit. De sitter där de sitter. Läkaren tog några prover så det får jag svar på så småningom.

Allt som allt tog undersökningen trekvart tror jag. När jag kände mig okej så kunde jag klä mig och ta mig hem. I sakta mak gick jag ner till Espresso House och tog en panini med kalkonpålägg, ost och tomat. Till det hade jag en stor Cappuccino. Helt ärligt gillar jag inte kommersiella fik. Jag vill ha små, gulliga, privatägda ställen. Mitt emot Espresso House ligger Ebbas som är precis ett sånt där härligt, privatägt, coolt fik i värsta 50 – 60-talsstuk. Dock såg det ganska överbefolkat ut så därför valde jag Espresso som verkade lite lugnare och färre gäster just då. Dessutom passade den lugna inredningen och de tonade rutorna mig perfekt efter dagens händelser.

Paninin var hur god som helst. Jag njöt av varje tugga. Fick äta försiktigt eftersom jag fått skavsår i svalget efter slangen. Det brukar sitta i, i tre till fyra dagar. Känns bara som att vara tjock i halsen i samband med förkylning. Inget värre än så.

Från fiket på Bruksgatan i Helsingborg till centralen är det bara några minuters promenad så det är perfekt. Jag tog bussen hem. Jag njuter så av att åka buss. Jag var rädd att det skulle vara mitt i rusningstrafik. När alla ska hem från jobbet. Proppfull buss, men så var det inte, Nice!

I vanlig ordning hade jag mitt virke med mig. Just nu virkar jag på älg nummer två. Bokmärke alltså. * ler* . Den förra var mest ett försök. En norrländska  jag känner som ville ha en älg i sin bok. Klart tjejen ska ha en älg. * ler* .

Hon är på väg hem från sin utlandsresa. Så Egon (älgen alltså) kommer att ligga och vänta på henne innanför dörren när hon kommer hem * ler*

Här är Egon II halvfärdig och några av hans halvfärdiga kompisar hihi.

Jag virkar ju på beställning och har sålt en hel del bokmärken i form av kossor, möss, grodor, flodhästar. Och en älg. Har beställning på andra djur också. Får se hur det går. Det är bara att höra av sig till mig om intresse finns.

IMG_1220
Vad händer idag då? Klockan är nu 10.00. Solen skiner här i Landskrona. Behagliga 21 grader i skuggan just nu. Underbart.

Väntar på att hallonen ska tina. Fil, hallon, kanel. Oslagbar combo.
En sval dusch och en en god bodylotion. Idag blir det Yves Rocher´s Tradition de Hammam kroppsbalsam. Tunn och mjuk. Underbar, mild doft. Orientalisk med inslag av mild apelsin. Bättre än så kan jag inte beskriva den. Min favorit.

Klockan 12 har jag bestämt träff med mamma på brorsonens fik #Gyllene Koppen.
Har varit dålig på att haschtagga men ska göra det idag tror jag.
Efter fikastunden med mamma vill jag bara vara hemma och pussa på André.

Ha det härligt och njut av dagen. Det ska jag göra.
Kram från Anna

 

En droppe schampo och frisyrer

Hejsan
Hoppas alla mina läsare har det bra idag. Kanske en dag till att njuta och koppla av?

IMG_1211

Jag vaknade tidigt, innan det ljusnade och sitter fortfarande med min kopp te. Favoriten är detta te med kanel, kardemumma och ingefära. På snöret på varje påse får man lite fina inspirations,- och visdomsord. We are born wise, we are born complete står det på min tepåse. Fint * ler*

Känner mig lugn och avslappnad. Idag ska jag bara njuta. Jag har ju sällan tider att passa mer än ”mat och sovklockan”. Jag gör det jag vill och orkar, varje dag.

På mitt schema finns:
-stretcha kroppen varje morgon, middag, kväll. Tänja ut ordentligt.
-”gå på stället” . Har svårt att gå på grund av att jag har ”svullnadkänsla” under fötterna på morgnarna. Fötterna är inte svullna med de känns som om de är runda undertill. Jätteknepigt. Trampar på yogamattan tills det känns bra under fötterna. Tar cirka 30 tramp innan jag kan gå som vanligt.
-diverse work-out på mattan. Yogamattan är alltid framme.
-en power walk eller en lång promenad om dagen. Oavsett väder (här jag har fuskat en del)
-måste äta frukost senast klockan 10 (läkarens ordination eftersom jag inte har mycket till hungerkänslor)
-äta lunch vid 13-tiden
-äta middag vid 17-tiden

Utöver detta har jag inget schemalagt och vill inte ha det just nu.

Hår och frisyrer
Nu har mitt hår vuxit till 1,5 cm. Tjockt som tusan är det. Verkar som att precis alla hårsäckar vaknat till liv och vill jobba med att producera hår. Jag har alltid varit långhårig. Rakade bort 74 cm strax innan första cytostatikabehandlingen. Visste att det skulle ryka så jag såg ingen glädje i att vänta på att tussar skulle ramla av succesivt så vi rakade bort allt. Mer om detta finns att läsa en av mina sista inlägg i januari 2017.

En (1) droppe schampo går åt för att tvätta håret. När jag hade mitt långa hår tvättade jag det ungefär var femte dag. Mitt hår blev aldrig fett eller så. Dessutom använde jag aldrig stylingprodukter. Bara schampo och vårdande balsam och inpackning. En grej jag märkte var att så länge jag inte borstade eller kammade håret uppe på huvudet så blev det inte fett. Jag kammade bara längderna. Det är nog anledningen till att det inte behövdes tvättas oftare. Praktiskt ju * ler*

Jag gör inte inlägg på facebook speciellt ofta och är där bara korta stunder någon gång i veckan för att hålla mig à jour i vissa intressegrupper jag är med i. Fast nu i helgen fick jag ett ryck och publicerade första bilden på mitt hår. Här har vi den:

IMG_1183

Fick många positiva kommentarer från vännerna och tips om frisyrer. Så gulligt av dem att engagera sig * hjärta*. Kan säga att jag aldrig kommer att vänja mig vid att vara så här korthårig. Trivs inte ett dugg och fortsätter därför använda peruk eller mössa när jag är ute. Dessutom gillar jag huvudbonader . Jag ser peruken som en huvudbonad, en accessoar till min klädsel. Därför har jag två peruker och en massa olika mössor och hattar. Har beställt en peruk från Japan som kommer om några veckor. Ska bli spännande att se hur den är. Dessutom har jag möjlighet att få en peruk till som betalas av landstinget. Eller rättare sagt jag får lägga till några hundra kronor själv.

De som gillar mig i detta korta hår får passa på att titta för detta är once in a life time. Just nu tycker jag att jag bara ser ut som en med ”cytostatika-frisyr” . Och med det sagt kommer tipset hur man kan piffa till håret medan det växer.

Tadaaa……

FullSizeRender

Lila. Eller ja…. det skulle bli lila men blev blått. Fast på denna bilden ser det mer grått ut. I verkligheten har det nästan samma färg som medelhavet kring Cyperns kust.

Ja ja. Det blå försvinner efter några tvättar så det är lugnt. Ska testa andra färger sedan när håret vuxit sig 1 cm till.

Igår hade vi kräftskiva i syrrans koloni. Mina syskon med respektive och deras barn med respektive. Min dotter och min mamma var inte med. Tyvärr.
Vi blev 14 personer. Det var som det brukar när vi blir så här många. Sitter som packade sillar med armbågarna tryckta mot sidan och rörelser med precision framåt för att inte riskera att stöta till grannen och spilla ut dennes snaps. Inga rörelser sidled fungerar speciellt bra. Sedan ska det ju skickas en massa mat fram och tillbaka runt bordet. Skicka, skicka, skicka. Kors och tvärs och fortfarande knappt kunna röra armbågarna från sidorna. Jäkligt komiskt hahaha. Naturligtvis ska någon be en skicka något precis när man börjat komma till ro och ska bre sin knäckemacka.

Jag äter inte kräftor. Pallar inte allt mekande för att få ut lite ätbart. Mycket jobb för ingenting. Dessutom lite för slafsigt för min del. En burk kräftstjärtar i lake och en klick majonnäs att doppa dem i, det tar jag med mig och det gillar jag. Muuums.

Peruker
Kände så för att ha på den rosa cosplay amine-peruken. Japansk ”tecknade-serier-hår”. Lånad av en kompis. Jag bara älskar den. Man kan ta av de två långa tottarna i sidorna och då blir det en nice pixie cut frisyr. Nu är ju detta en japansk amine-peruk och de har ofta rejält mycket lugg. Och ner i ögonen ska luggen hänga. Aningen i vägen men det gör ingenting * smile*

IMG_1208  IMG_0980

Hårstråna är syntetiska och heter kanekalon. Känns och ser ut som äkta hår. Fast de tål inte stark värme så man ska inte ha den på om man ska öppna ugnen exempelvis. Inte heller använda locktång och liknande produkter.

Funderar du på att styla dig med en peruk till schyst pris köpt på nätet så är mitt råd att satsa på en peruk med kanekalonfibrer eller kanubiafibrer. Finns fler sorters fibrer med god kvalitet. Kolla också att peruken går att justera lite i storlek invändigt. Samt att innanmätet i peruken är ett monofilament nät. Ett tunt naturfärgat nät. Då känns det luftigt och skönt. Inte som att ha en mössa på sig. Jo, kanske de första dagarna bara men man vänjer sig.

Sen är det bara att ta på peruken och låta kanten ligga i kant med det egna hårfästet. Ibland har jag sett kvinnor som har peruken en bit ner i pannan och då ser det ju knappast naturligt ut. Har man eget hår som har vuxit några centimetrar är det bra att trä på ett hårnät som ser ut som en tjockare variant ”tunnstrumpamaterial” för att få peruken att sitta på plats. Med mitt korta så sitter peruken på plats ändå men snart får jag nog börja använda en sådan. Har beställt redan.

Mina riktiga peruker skaffade jag på peruksalong i Helsingborg. Carl M Lundh. Fantastiskt bra hjälp fick jag. Tjejen som har salongen,  beställde hem peruker efter min beskrivning och önskemål. Mer om mina perukprovningar finns att läsa i inläggen peruker peruker peruker och perukprovning nr 2.

Åter till kräftskivan
Vi har alltid superkul när vi träffas. Sarkasmen haglar från alla håll och det är ingen hejd. Alla får sin beskärda del hahaha. Jag är ganska bra på att driva med mig själv. Det brukar uppskattas * ler*

Innan jag berättar vill jag flika in följande: Här nere i Skåne är det många som säger ”bröna” istället för ”bröden”. Och bröst brukar kallas för ”bröd”. Eller… ja ”brön” om man är skåning. Det blev ju ett farligt skickande av mat hit och dit och någon sa till mig: ”kan du skicka bröna” på överdriven skånska och jag svarade:
-”Inte lönt. Jag har bara ett”.

Mamma var inte med igårkväll. Annars är hon också med på noterna när vi vevar igång runt bordet.

På tal om andra noter så blev det i vanlig ordning ett gammalt sånghäfte som åkte fram. Dock var det en sång som syrran och jag inte sjöng igår. Det är Evert Taubes Fritjof och Carmencita i Samborombon . Ponera att Evert hade fel? Tänk om byn inte hette Samborombon utan Samboromborombon. Då blir det betydligt roligare. Texten förskjuts till musiken och blir typ så här:

Samboromborombon en liten by förutan
gata den ligger inte långt från Rio de la
Plata nästan i kanten av den blåa
Atlanten och med pampas bakom sej många hun-
dra gröna mil dit kom jag ridande en af-
ton i april för jag ville

dansa Tango. Dragspel, fiol
och mandolin hördes från krogen och i
salen steg jag in där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm satt den bedårande lilla
Carmencita Mamman, värdi-
nnan satt i vrån, hon tog mitt ridspö, min pistol
och min manton. Jag bjöd upp och Carmencita sa: Si gra-
cias senor Vamos a bailár

este tango. Carmenci-
ta lilla vän, håller du
utav mig än ? Får jag tala med din mamma och din pappa
jag vill gifta mej med dej ,
Carmencita . Nej, don Frit-
jof Andersson, kom ej till
Samboromborombon om ni hyser andra pla-
ner när det gäller mig,

än att dansa tango. Ack, Carmencita gör mej
inte så besviken,

Och så vidare hihi. Vissa blir helt galna när vi börjar sjunga denna versionen. Hahaha.

Åter till peruker och frisyrer.
Efter att ha läst alla tips från mina facebookvänner om diverse frisyrer gick det upp för mig att jag nog ska börja fundera lite på frisyrer under tiden håret växer. Det kan antagligen inte bara växa hej vilt. Inte vet jag. Jag har ju varit långhårig typ alltid.

Några tyckte jag absolut ska ha det kort med Annie Lennox-frisyr. Så kul att de engagerar sig i mitt hår. Lennox´ hår är liiiite för kort för min smak. Men det lär ju bli en Lennoxfrisyr oavsett eftersom håret ska växa. Så om 1 cm (typ i oktober) har jag nog sådan frisyr. Kommer att tona det åt det orangegula hållet för att få mina Lennoxvänner glada * ler*

En av mina bästa väninnor tycker jag ska ha blått hår. Hon blev jätteglad att se bilden på mitt blåa hår.

Waaaoooo
Av min dotters bästa kompis fick jag jättebra tips. Pixie-cuts. Har aldrig hört talas om Pixie cuts så jag googlade. Ja men JAAA. Waoooo. Pixie-cut. Shit va snyggt. Hittade massor med olika varianter. Här kommer några bilder som jag gillar:

Lila hår  pixie GoldieHawn

Svartvita bilden: Goldie Hawn 1969. En av mina favoritfilmer är kaktusblomman (Cactus Flower) från 1969. Undrar om det inte är den första film Goldie Hawn är med i. Hon är drygt 20 år där. Hennes frisyr är outstanding och hon är så underbar i denna fantastiskt charmiga film. Ingrid Bergman och Walther Matthau är också med.
Hennes frisyr kan jag mycket väl tänka mig att prova.

Se filmen, kära läsare. Själv har jag sett den säkert 20 gånger. Till och med min dotter fastnade för den när vi sett den tillsammans. Äpplet faller inte långt från trädet heter det ju * ler*.

Nu är klockan snart lunch och jag har glömt äta frukost. Igen!
Min tredje kopp Yogi te har kallnat.
Under tiden jag skrivt dagens inlägg har jag pausat och stretschat och gjort mina sit-ups.
Nu ska jag ta mina gummiband som jag spänt fast på Andrés träningsstång i hallen och träna armarna.

Solen tränger sig fram och det ser ut att bli en sval, skön sensommardag med soldis / sol. 19 grader och vindstilla. Nu ska vi ut och promenera. André och jag. Det blir brunch när vi kommer hem.

Må härligt
Anna

 

 

Upp-och-nedvända veckor. Usch.

Hej
Idag är det den 9 augusti 2017 och tre veckor sedan jag skrev senast.

Det har varit upp-och-nedvända världen sedan dess kan jag säga. Återkommer till det om en stund.

Svullnaden på fötterna och anklarna har klingat av en del och svullnar inte lika mycket och ofta som innan. Härligt. Behöver inte ligga med fötterna högt med andra ord. Och behöver inte mina polkagrisrandiga stödstrumpor i samma utsträckning.

Problemet med fingrarna på höger hand håller i sig. Domningar, stickningar. Känns som att ha torkat klister på fingertopparna och huden känns stram. Fortfarande känner jag inte av detta när jag virkar så jag håller fortfarande på med mitt virkande och virkande. * ler*

Terapin
Riktigt roligt att virka. Och terapi. För mig är det lugnande dessutom. precis vad jag behöver  så här efter cellgifterna och min saktagående återhämtning

Bokmärken virkar jag fortfarande. Dessutom har jag börjat virka sadeltäcken till cykeln. Detta är så himla kul. I vanlig ordning gör jag mönstrena själv. Det tycker jag är halva nöjet.

Nu är det nog någon som undrar vad jag ska med allting till som jag virkar. Vänner och bekanta har köpt dem av mig och det bidrar ju till mina garnköp så det är ju bra.

Uppföljning hos läkaren
För en dryg vecka sedan var jag hos min läkare på onkologen. Uppföljning om hur allting går.

I början av juli började jag ta Letrozol Teva 2,5 mg. Tabletter som är förebyggande efter bröstcancerbehandling. Jag hade ju hormonell cancer . Av alla onda ting så är denna variant jag hade, mindre ond än andra. Jag vill inte använda ordet ”bra cancer” för det passar verkligen inte in att säga tycker jag.

Tabletterna ska sänka eller eliminera östrogenet i kroppen. Man ska ta 1 tablett om dagen i fem år.

Biverkningarna är många, enligt manualen höll jag på att säga. Jag menar produktinformationen i kartongen. Naturligtvis har jag drabbats av nästan alla utom de som klassas som allvarliga (förlamning, andningsbesvär, illamående, hög feber med mera).

Först vill jag berätta att min mens slutade komma för cirka sex år sedan. När den slutade helt har jag inte känt några övergångsåldersbesvär. Mensen slutade och that was that. Inga vallningar, inget dåligt humör, inget konstigt. I stort sett allt var som vanligt.

Fruktansvärt jobbig period
Efter bara några dagar efter att jag började med tabletterna fick jag världens PMS-liknande utbrott. Jag blev arg på järngrinden in till vår innergård. Blev arg på en grind!Normalt beteende!

Inga hungerkänslor. Klockan två – tre på eftermiddagarna kunde jag börja fundera på om jag har ätit något eller ej. Kom inte ens ihåg OM jag ätit. Inte känt någon hunger.

Världens värsta vallningar. Började svettas som en gris och visste inte hur jag skulle klä mig. På med kläder. Av med kläder. Två timmar fyser jag. Oavsett vad det är för temperatur där jag är. Fryser och huttrar. Tar på mig en extra kofta. Fryser ändå fast lite mindre. Efter cirka två timmar klingar det av och sedan börjar jag bli varm. Och sedan börjar jag svettas. Detta varar i cirka tre kvart. Sedan är allt som vanligt en stund och sen är det igång igen.

Och Nej. Det beror inte på att jag byltat på mig extra kläder * ler*

Detta kommer över mig flera gånger varje dag. Håller på att bli galen. Ibland lindrar det lite att dricka kallvatten för att dämpa värmevallningarna. Och kokt vatten när jag fryser.

På tal om galen så har jag varit deprimerad och legat i sängen en hel dag för att jag inte orkat någonting. Varken orkat träffa någon eller prata med någon. Inte ens orkat titta på Netflix.

Dåligt humör. Nedstämd. Likgiltig. Inte velat träffa någon periodvis för att jag har varit rädd att slänga ur mig något krängt och vara otrevlig. Jag har förvarnat några släktingar och bett om ursäkt i förväg om jag skulle bli otrevlig eller så. Berättat hur jag mår.  Jag kör med helt öppna kort till mina nära och kära.

Naturligtvis har André märkt denna förändring. Han är så tålig och jag tror inte han har fått så stora slängar av sleven. Snarare märkt av min totala likgiltighet och det är illa nog. Likgiltig angående vad vi ska äta för mat, likgiltig till vad vi ska se på Netflix. ”Couldn´t care less”. Så har det varit. Jag älskar André så otroligt mycket och han är fantastisk. Han ska inte behöva få sådan här skit. Därför måste jag få ordning på mitt humör.

Jag är mycket väl medveten om mitt nya humör. Fast det är reflektioner efteråt. Efter att jag slängt ur mig något. Humöret har med tabletterna att göra. Det är jag helt säker på.

Jag känner inte igen mig själv. Känner mig som en främling inför mig själv. Blir orolig att jag ska bli elak mot min omgivning. Vara krängd och slänga ur mig taskiga saker.
-”Låt bli att gör det då”, kan man ju tänka.
Mitt svar är i så fall: hade jag kunnat så hade jag gjort det. Låtit bli alltså.

Det är som att vara i puberteten.

Gråter gör jag ytterst sällan. Sist jag grät var för ett år sedan när min älskade Gargamel Moses, min älskade katt, kom till katthimlen. Han blev 16 år och jag grät floder. Sedan dess tror jag inte jag har gråtit faktiskt. Om man inte räknar med mardrömmar jag haft det senaste halvåret och gråtit i sömnen.

Hur som helst. Läkaren undrade hur jag mådde och hur allting gått. Jag gillar verkligen min läkare. Vi gick igenom problemen jag hade vid förra besöket två månader tidigare för att följa upp hur statusen var nu jämför med då.

-”Jo, det ska jag berätta för dig”, sa jag. ”Jag behöver en kurator. Jag håller på att bli tokig. På riktigt”. Rabblade allting jag berättat här i detta blogginlägg.

Jag sa att jag är bombis på att det beror på pillerna jag börjat ta. För att vara hundra procent säker på att det ÄR tabletterna tyckte hon att jag skulle sluta med dem direkt. Sedan ska vi ha telefonmöte tre veckor senare för att se hur allting står till med mig.

Läkaren trodde inte alls det var en kurator jag behövde. I alla fall inte förrän vi rett ut problemet med uteslutningsmetoden. Jag blev påmind om att jag inte ÄR frisk från cellgifterna ännu. Det tar längre tid. Det kan vara så att det inte är enbart pillrena utan cellgifter som fortfarande finns kvar lite här och där i kroppen som ställer till det. Låter logiskt. Så gör vi.

Den 1 augusti slutade jag med tabletterna.

Nu har det gått nio dagar. Humöret är tillbaka. Mitt vanliga humör alltså. Kan skratta och är nästan på mitt vanliga jag. Inte den där likgiltiga, deprimerade typen längre.
Har börjat känna vanlig hunger igen. Läkaren sa till mig att det är extremt viktigt att äta på regelbundna tider. Detta vet jag så klart.

Värmevallningarna pågår fortfarande. Fryser vissa stunder, är varm vissa. Svettas vissa stunder.

Läkaren sa att jag måste ha kom-i-håg i mobilen när det är dags att äta. När klockan är 10.00 bör jag ha ätit någon form av frukost. Jag är ingen frukostmänniska men jag ska äta någonting kl 10.00. Fil med hallon och kanel passar mig perfekt. Det ska det bli. Mums.

Vid 13-tiden ska jag äta igen. Någonting. Jag står inte och lagar mat till mig själv. Inte en chans. Har jag aldrig gjort. Men någonting ska jag äta. Omelett kan jag sträcka mig till att göra. Och omelett är så himla gott. Lång mättnadskänsla dessutom.

André kommer hem vid 16-tiden och då brukar vi äta så det fortsätter vi med. Imorgon blir det Pluras recept på fläskpannkaka med rårörda lingon.  Fast vi har baconbitar istället för fläsk. Jag äter inte griskött. Men bacon i finklippta bitar i fläskpannkakan tycker jag är gott.  Jag ska lägga till receptet i min receptflik här i bloggen.
Om två veckor ringer läkaren mig och då ska vi ha uppföljning. Jag är väl medveten om att jag måste ta hormonsänkande piller. Antingen den sorten jag redan har tagit eller en annan sort.

Pest eller kolera?
Den andra sorten har andra biverkningar. De psykiska problem som de nuvarande pillrena skapar, får man tydligen inte av den andra sorten. Däremot kan man istället få ännu värre värmevallningar.

Ja, kära Anna. Pest eller kolera? Vad föredrar du?
Ungefär så känns det.

Det kan ju vara så att biverkningarna klingar av eller går ner efter ett tag. Eller att jag vänjer mig vid vallningarna (om man nu kan göra det). Jag har ju varit lyckligt lottad som inte haft dessa bekymmer när mensen försvann. Kanske är det så att det är så här många kvinnor har det dagligen med sina övergångsbesvär. Stackars alla de kvinnorna säger jag bara.

Motion
Idag tog jag en lång power walk. Mitt på dagen. Föredrar annars morgnarna.

På med tunna mjuka brallor, linne, långärmad t-shirt och keps. Ingen peruk idag. För varmt blir det. På bilden här har jag fäst fast mitt egna hår i kepsen. Jag sparade ju det när jag rakade mig på huvudet, den där kvällen i slutet av januari.

KepsAnna

21 grader idag. Härligt. Soligt och nästan vindstilla. Visste att jag skulle bli varm men just när jag klädde mig frös jag och jag vill inte frysa.

Vi bor mitt i stan och nära havet. Perfekt. Rask promenad längs vallgraven , in om Slottet och ut längs strandpromenaden eller vad vi ska kalla det. Utsikt över Hven där ute i Öresund. Underbara Hven där jag tillbringat mycket tid när jag var barn och ungdom.

En timmes power walk utan att vila. Kanon ju * ler*

Tog trapporna upp till femte våningen. När jag väl kom in om dörren tog all musten slut. Krängde av mig alla kläder. Började svettas som om jag varit i en ångbastu. Svetten fullkomligt rann av mig. Snacka om dålig kondition. Den ska jobbas upp. Så här kan det inte vara.

Tips till andra som ska eller som nyligen opererats för cancer är att försöka hålla i gång kroppen på någov vis. Lättare sagt än gjort. Jag vet det så väl. Men kanske orka något lite hemma, dagar man mår ”bättre”. Lite är bättre än ingenting alls.

Jag önskar att jag tänkte lite mer på vad jag åt under min cytostatikaperiod. Jag gjorde inte många knop på dagarna, av förklarliga skäl: ingen som helst ork och mådde så dåligt i långa perioder. Därför borde jag ha tänkt på att inte äta kakor och godis. Eller så tänkte jag på det men struntade i vilket. Jag har lagt på mig en del kilo. Vet inte hur många för jag väger mig aldrig. Har ingen våg. Men i alla fall en klädstorlek upp.

En hel del beror på vatten i kroppen, svullnader i samband med cytostatikan, men som sagt. En del beror klart på kakorna och godiset. Så det är bara att ut och promenera varje dag. Oavsett väder. Kläderna sitter lite väl trångt så jag har fått köpa nya. Framförallt brallor. Jag mår inte bra att ha det så här så nu är det träning som gäller. Dels hemma på yogamattan och dels promenader såklart.

Mjuka upp kroppen varje morgon. Det är viktigt! Man blir stel i kroppen av cytostatikan. Jag blev det. Och stel av anti-hormontabletterna. Så jag stretchar.

Det är bara att ”armar uppåt sträck” – ”benen böj” och göra en massa traditionella stretchrörelser.

Nu är klockan mycket och jag borde gå och sova. André har redan somnat.

Innan jag tackar för idag måste jag bara visa Bade damen Lise. Jag har bestämt att hon är en dansk dam och därför detta uttal. Kanske är hon från Hornbæck eller Gilleleje. Jag vet inte * ler* . Funderar på att virka henne rund och vaddera henne så att hon kan sitta i ett fönster hemma hos någon. Kanske blir mitt nästa projekt. * ler*

IMG_1107

Ha det dejligt
Anna