Försenad 1-årskontroll.Gyn.

Hej

Var på en rätt så försenad 1 års-kontroll på gynmottagningen igår. Man ska ju tydligen kollas ett år efter cellgifter eller Tamoxifen eller vad det nu var. Tamoxifen kan ju ge cancer i livmodern.

Allt såg bra och normalt ut förutom torra slemhinnor. Inte så torra som när det var som värst för ett år sedan när jag grät när jag skulle kissa och torka mig efter duschen och så vidare.

Jag har startat en veckas omgång med Replens och äter mina havtornskapslar Membrasin så slemhinnorna håller på att stabiliseras.

Inget besked från onkologen ännu
Ännu har jag inte hört något från onkologen angående svaret på blodproverna jag tog för två veckor sedan. Hon sa det kunde dröja den tiden innan hon ringde tillbaka.

Nu vill jag snart få det där samtalet.
Inget har blivit varken sämre eller bättre beträffande hur jag mår. Har samma besvär i form av extrem frusenhet flertal gånger om dagen. Kan inte påstå att jag känner av andra symptom som kan härröra till sköldkörteln.

Vet inte ifall godissug är en symptom. Har börjat äta choklad och salta S-märken. Och inte bara två, tre bitar liksom.

Jag vill ha samtalet för att prata om idéer om alternativ till Tamoxifen. Min third cousin Susan i USA fick Femar istället för Tamoxifen. Hon tog Femar i sju år (fast hon bara behövde ta dem i fem), utan att få någon biverkning förutom viktuppgång som rasade av henne några veckor efter att hon slutade med medicinen. ”Som att gå på en riktigt bra diet” beskrev hon det som. Viktnedgången alltså.

När jag läser i FASS om Femar står det att det är Letrozol som är den aktiva substansen och det var ju Letrozol som fick mig att känna mig psykiskt sjuk och rejält deprimerad och rädd för mig själv när jag åt dessa i några veckor. Men det kan kanske vara så att mängden aktiv substans varierar i medicinen. Kanske man är överdoserad?

Så mitt viktigaste ärende med onken är:
vad det finns för alternativ för mig så får jag ta ställning till hur jag ska göra.

Viktigt för oss att få förståelse
Jag fick förståelse av gynekologen när jag berättade lite snabbt för henne om mina besvär av T och känsla av att vara en likgiltig zombie som knappt kan knyta skorna på grund av stelhet i kroppen. En helt annan Anna än före BC. Så pass förändrad att jag övervägde att separera från mannen jag älskade. Han är för underbar för att behöva dras med en sån som jag blev. Det tycker jag fortfarande. När tiden kommer när jag kommit över honom så vill jag nog bara ha någon att vara intim med då och då när andan faller på så att säga.

Zombie – nej tack
Att känna mig som en zombie OCH riskera antingen den ena cancerformen eller den andra är för mig som att dra en nitlott. Då föredrar jag att känna att jag är en människa, en rätt så rolig kvinna med sexlust och känna sig levande tills den dagen jag kanske åker på C en gång till. Vara mitt vanliga jag.

Risktagande
Min uppfattning det jag läst mig till är att det är större risk att få BC igen om man inte tar Tamoxifen eller liknande. Jämfört med risken att få livmodercancer som är en biverkning man kan åka på av Tamoxifen.

Sen tänkte jag på en annan sak som Susan sa: i USA får man CAT-scan regelbundet – en eller två ggr per år i några år efter C. Detta för att hålla koll på eventuell spridning av C i kroppen.

Detta är också en sak som jag absolut ska prata med onkologen om.

Jag fick även tipset av min bloggvän som har bloggen En annorlunda sommar 2017. Tack för det tipset. Bloggvänner som också är i ”cancerbranschen” är verkligen värda allt fint som finns.

Guld värt.

Förresten. Ordnade till en asymmetrisk frisyr nyligen. Var nöjd i 1/2 dag. Jag har döpt den till ”kraftig sidvind” och är rätt ok baktill. Men jag trivs bättre i ”knullrufs” så jag ska låta det växa.

Anna