Onödiga kommentarer.

”Ät nu ordentligt”.

Varför säger man så till mig när jag kom tillbaka från Pressbyrån på entréplan där jag handlat mat. Kvällens matmeny på avdelning funkade inte för min mage. Därför fick jag lov att åka ner och handla för att slippa vara utan mat ikväll.

”Jag var inte och handlade mat för att kasta den” svarade jag.

Slänger man ur sig något dumt så får man dumt tillbaka.

Det hade varit sin sak om jag matvägrade eller petade i maten.

”Det där vet jag inget om”.

Igår var jag på ultraljud. Jag fick skjuts dit. Ingen berättade hur jag skulle komma tillbaka till min avdelning. Jag hade ingen aning var jag var.

Jag frågade en kvinna som torkade av incheckningsplattorna hela tiden.

”Kan du hjälpa mig eller hänvisa till någon som vet? Jag kommer från akutens kirurgavdelning. Ingen har berättat hur jag kan komma tillbaka. Assistenten i undersökningsrummet hänvisade mig att fråga någon av er här ute”.

”Jag vet inte det”, svarade hon sen slutade hon torka skärmen, gick tveksamt åt ett håll sen vände hon och sa ”jag vet inte”.

Jag kan smälla av på handlingsförlamade människor.

Mitt tålamod tog slut för jag var trött och mör och blev irriterad på henne. Höjde rösten och sa:

”Jag har förstått att du inte vet men vem kan du hänvisa mig till så jag får hjälp?”

Jag fick ögonkontakt med en patient som himlade med ögonen och jag himlade tillbaka till henne.

Någon undrade om jag själv kunde gå tillbaka. No way. Dels tror jag inte att jag får lov att gå själv och dels visste jag inte var jag var och ingen aning hur lång tid det var att gå i mitt tillstånd.

Någon ringde runt. Jag fick skjuts tillbaka. Luleåmannen kom och hämtade mig. Vi fortsatte prata snö.