Jävla kramper i ben, vader, fötter.

Hej
Det är mycket som gör att jag inte har tiden att skriva inlägg så ofta. Dessutom är det saker på G som inte är något intressant i min bröstcancerblogg.

Jag har märkt att mina dagliga power walks och träning på strandgymet håller sig till vardagarna och att jag tar lite ledigt från detta på lördagar och söndagar. Så har det varit i två helger som gått.

Ganska okej men det är värst vad man vänjer sig vid power walk med mera och hur dåligt samvete jag får på lördagar och söndagar för att jag tar det lite piano och cyklar istället. Tittar på stegräknaren i mobilen och stammar ”men men men…. jag har inte gjort några steg nästan… ”.

IMG_3377

Vädret är helt fantastiskt och jag tror det gäller för hela landet. I stort sett hela maj månad har varit rena drömmen. Den sommarvärme vi så väl är värda. Jag har varit / är mycket i solen och har en pepparkakssolbränna. Jag älskar solen. Jag tål solen bra och blir riktigt brun.
Borde ta det försiktigt eftersom jag inte solat på två somrar. Inte så som jag brukar.
Nu är det revansch 🙂

Till dig som nyligen drabbats av bröstcamcer eller annat allvarligt
Du som läser detta och har drabbas av en allvarlig sjukdom, till exempel bröstcancer som jag drabbades av, det är sååå ledsamt kära nya läsare, som kanske nyss fått beskedet eller nyss börjat med cellgifter. Från mitt hjärta säger jag att jag är såååå ledsen att även du drabbats. Jag känner dig inte och oavsett så är det så tråkigt att även du ska behöva gå igenom allt detta med cellgifter, kanske strålning, garanterat förlora håret vilket är en petetess i sammanhanget. Tor mig. Jag rakade bort 74 cm hår i januari 2017. Jag skriver inte detta för att klappa mig på bröstet, jag gör det för att trösta dig som gråter över att bli tillfälligt skallig. Jag grät en skvätt. Och sen gick det upp för mig: det är bara hår. Det växer ut. Det blir antagligen väldigt tjockt, vackert, lockigt och du får chansen till olika nya frisyrer allltsom det växer ut. Ha tålamod kära du. Du kommer bli vacker.

Jag mådde skit under cellgiftsbehandlingen och var helt sjukskriven. Du kan ha lyckan att må så pass ”bra” som min närmsta bloggvän Maria som också drabbades strax efter mig och har kunnat arbeta under sin sjukdomstid. Hon är en fantastisk tjej och hon inspirerar mig mycket. Jag vet hon haft elände hon också så jag bagatelliserar inte hennes tid med cellgifter och strålning.
Läs gärna hennes blogg
https://mittlivmedcancerblog.wordpress.com/

Ett av mina problem: kramperna i fötter, vad, lår, ben.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.Tamoxifentabletterna jag ska ta för att hålla östogenet nere (jag hade hormonell cancer), en av biverkningarna är kramper. Jag är sååå tacksam att jag inte dras med jättemånga biverkningar (längre). Kramperna är dock ett bekymmer.

Som jag berättat innan så går det inte en kväll som jag inte få känning av kramp men som inte löses ut i full kramp uitan mer som en ”förvarning” att ligg still med foten / vaden / benet så klingar den av innan den bryter ut. Grejen är att ibland kan jag få denna förvarning i en foten bara av att täcket ligger mot foten. Det är så jäkla jobbigt. Vänder jag då på det benet , ja då gör sig krampen påmind i vaden eller låret i samma ben. Helt sjukt är det och det är jävligt störigt. Nu när vi har lyckats få till lite sex (äntligen) ja då ska jävla krampen störa hela ceremonin. Faaan!

Har alltid hört att magnesium kan lindra eller eliminera kramper så jag käkar magensiumkapslar.
Men det hjälper inte riktigt. Hittade denna länk:
https://sv.stories.newsner.com/vetenskap/anledningar-till-att-du-far-kramper-i-benen-pa-natten-och-hur-man-fixar-det/

Kan vara en kombination av flera saker.

  • Muskelslitage som orsakas av åldrande
  • Om du är gravid
  • Mycket stark fysisk aktivitet
  • Obalans i kosten
  • Uttorkad
  • Stillasittande livsstil
  • Överdriven ansträngning i musklerna

Okej. För min del så kan jag räkna bort alla punkter utom möjligen för lite vätska. Inte uttorkad men för lite intag av vatten. Obalans i kosten skulle kunna vara en annan orsak men framför allt: Orsaken är Tamoxifentabletterna eftersom kramperna startade när jag började med dem.

Eftersom jag fortfarande har besvär trots magnesium undrar jag vad mer man kan göra. Någon som har en teori? Eller tips?

En tanke är att göra en mjuk kvällsyoga eller stretsching. Eller båda delar. Grejen är att eftersom jag är nyopererad i bröstet får jag inte anstränga bröstmusklerna och inte heller tynga armarna och inte ens stå ”hunden”. Ingenting som påverkar armarna. Inte på två månader till ungefär.

Redan nu ligger jag på rygg och försöker sträcka ut mig ordentligt. Fast när jag gör det så kommer de där jäkla kramperna. Som på beställning. Jag vill inte ta något läkemedel (om det finns) mot kramper. Inga fler läkemedel i min kropp förutom Tamoxifen.

 

Shabby Chic-Anna 🙂

IMG_3353 (1)

Jag som aldrig gillat att fotograferas utan att jag granskat bilderna med lupp. Jag har blivit en selfie-kossa som inte bryr mig. Jag tycker jag är okej sen får andra tycka vad de vill.  Såååå, här är jag i senaste ”frisyren”. Nja frisyr är det inte för det ska bara växa så jag har klippt topparna 2 gånger. Bara hår som växer som bara den 🙂 Hurra. Jag har ingen erfarenhet av att vara korthårig och jag gillar det inte. Men den här Marilyn Monroe-frisyren är ganska okej. 

Anna: vithårig och Shabby Chic. Haha


Påfyllning nr 2 av bröstexpandern

Hejsan.

Klockan är 09.20 och 08.30 var jag på Bröstmottagningen i Helsingborg för påfyllnad nr 2. Jag bor ju i Landskrona och därför är jag glad att plastikmottagningen i Malmö ordnade remiss till Helsingborg.

Det gick lika snabbt som förra gången fast det även denna gången var lite problem att hitta rätt i kanylen jag har i sidan, ytligt under huden.

Jag bestämmer själv hur mycket vi ska fylla på varje gång och jag bestämmer hur ofta eller glest mellan gångerna. Fast minimum är 7 dagar emellan.

Meningen är att fylla på 50 ml per gång.

Förra gången fyllde vi på 50 ml. Idag valde jag att fylla på med 70 ml. Om jag inte får besvär i form av värk och olidliga spänningar i bröstet så blir det 100 ml nästa gång, den 25 maj. Jag är inte rädd för denna typ av smärta. Är ju van vid bröstlyft och silikonimplantat sedan innan och vet hur det kan kännas medan allt ”läker” så att säga.

Min önskan är att kunna komma iväg en veckas solsemester i augusti , någonstans i Europa men får se hur det blir med det. Fast med denna”tropiska hetta” njaaaa 25-27 grader i nordvästra Skåne som vi haft senaste veckan, så är ju inte solsemester utomlands som jag har tankarna på.

Gårdagens FB och Instagraminlägg:

Njaaa. Det höll i …. vad blev det nu….. ungefär 3 timmar. När jag kom hem efter en runda på stan och en snabbis i kolonin så var det nästan så min pw-outfit kastade sig över mig *fniss *.

På med paltorna och ut. Gå gå gå. Lite blåsigt och mulet just då. Skit i det. Det är bara skönt. Styrde ner till utegymmet vid havet. 125 benpress, 200 core twist och sen kom soooolen fram över Slottet intill gymmet. Tog ett varv runt innersta vallgraven och sen paus med vacker njutbar utsikt.

Därefter spontanbesök hos lilla mamma. Hon satt så fint med nytvättat hår och just tagit av papiljotterna 🙂 min fina älskade mamma, 84 år.

Nu ska jag iväg och uppdatera ögonfransarna. 🤫

Sen lite business lunch i Borstahusen med en kompis . Sen hem och bara vara för att ikväll iväg på Network marketing sammankomst och som är något av det mest stimulerande jag någonsin jobbat med. 🤝

Anna

Första påfyllningen av expanderprotesen

Hej

I förmiddags var jag på plastikmottagningen i Malmö och fyllde på expanderprotesen med 50 ml koksalt.

Hela alltet tog en kvart bara. Det var bara att lägga mig på vänster sida på britsen med höger arm uppsträckt över huvudet.

Det var läkaren som opererade mig som skötte påfyllnaden. Det stämmer exakt som min third cousin Susan berättat.

”You almost doesn’t feel anything”. Och hon har så rätt.

Nu glömde jag ta en bild. Ska göra det nästa gång. De använder en spruta med en mycket tunn ganska lång nål. Sprutan rymmer 10 ml så man fyller alltså på den fem gånger. Sjuksyrran och läkaren hade lite besvärligt att hitta själva kanylen.

Expanderprotesen har en liten ”slang” som sträcker sig precis under min hud i höger sida en liten bit nedanför armhålan. När man trycker i sidan känner man kanylen.

Innan hade jag ett ”fjortisbröst”. Nu liknar det mer en femtonårings bröst. 🙂

Nu har det gått fyra timmar sedan påfyllningen och det har spänt lite men inget att pipa om. Min syster åkte med mig så vi strosade runt i Malmö och gjorde av med pengar efteråt. Och passerade bland annat denna härliga orkester. Undrar vad de spelar 🤔 Hoppas det är ”When the saints go marching in”. Den är svängig och bra. Jag gillar den. Spelade den gärna på piano . 🎹

Vädret är helt underbart idag också. 23 grader, sval bris i luften och helt fantastiskt.

Nu sitter vi fast på tåget på Malmö central sedan en timme tillbaka på grund av att det är strömlöst i Lund och tåget kan inte fortsätta. Ungefär 50-elva gånger har en gammal gubbe skrikit i högtalarna så vi nästan blivit lomhörda att ”this train will not stop at Lund. ”

Sååå nu vet vi inte när vi är hemma. Klockan är nu 14.10. Hoppas vi hinner hem till första deltävlingen av Eurovision Song Contest kl 21.00.

Tur vi tog med var sin bok. Så nu blir det ”Omgiven av idioter”.

Må gott

Anna

Akuttid hos plastikkir. avdelingen

Hej

Idag var jag på extra koll eftersom jag varit orolig att något varit fel efter operationen av expander-bröstprotesen.

Först: jag är absolut ingen hypokondriker. Hade jag varit det, hade jag inte behövt operera bort tjocktarmen och ändtarmen den där gången 1984. Då hade jag kollat mig typ INNAN jag hade symptom…. just in case…… Som hypokondriker VET man mer än vad andra tror…… ööööh.

Ja ja. Nu är det 2018 och detta handlar om min expander-bröstprotes som opererades in den 11 april, för drygt 2 veckor sedan.

Jag har ett bråck på höger bröstmuskel , den är liksom delad lite i två delar , två vingar men som hänger ihop. Inget jag lider av eller märker så det är fine.

Första kollen var en vecka efter opereation och systern kallade på mig i väntrummet. Går att läsa här: annabloggar.com/2018/04/19/pa-ratt-hall/

Hon sa hon är förvånad att jag har så ont, när hon såg hur jag kravlade mig upp ur soffan och skulle rafsa ihop mina saker som jag spritt ut i soffan.
Då började jag blir liiite orolig jag med.

Hon tittade på medan jag tog av mig skortan och konstaterade att jag var lite bakvänd i mina rörelser. Hon undersökte mig och tyckte det såg bra och normalt ut.
Igen sa hon att hon var bekymrad över att jag hade ont och tyckte det var märkligt. Hon rynkade pannan. Detta planterades i mitt huvud.

Dettta sa hon, vad jag minns, tre gånger. Dock tyckte hon allt såg normalt ut.
Hon ordnade att jag fick mer smärtstillande eftersom pillrena höll på att ta slut.

Väl hemma går dagarna och jag äter flitigt 2 Panodil 4 ggr per dag för att behålla effekten av dem. Dessutom kunna ta en av de där Oxycodone – snurrig-i-huvudet-pillrena vid behov max 3 ggr per dag.

Oftast känns det nästan ingenting. Inte konstigt, jag tar piller konstant och regelbundet och det gör att jag inte känner smärtan. Utom nattetid. Jag brukar aldrig vakna på nätterna. Jag är privilligierad med att ha god sömn och somnar snabbt. Men jag har börjat vakna om nätterna för att det gör ont i sidan. Aj. Skrik. Orolig. Pillerna har slutat verka.

Något drar inuti känns det som. Livrädd att protesen drar sig ut mot sidan under höger armhåla för att jag MÅSTE använda höger arm och hand många gånger om dagen för att suga upp vatten i en 100 ml spruta, när jag ska tömma min Kocks blåsa. DETTA har oroat mig också.

Nu har jag tre orsaker till oro:
-bröstmuskel som är defekt
-smärta fast det gått över en vecka (enligt systern som tyckte jag inte borde ha så ont)
-måste använda högerarmen på ett sätt som inte alls är bra när man är nyopererad i ena bröstet.

Akuttid
I onsdags ringde jag oroligt till avdelningen och pratade länge och väl med en mycket rar sjuksyrra. Hon ordnade en akuttid till mig till idag fast de var fullbokade. Det skulle ändå dröja till den 8 maj innan jag skulle träffa läkaren och fylla på mitt fjortisbröst för första gången och vänta så länge finns inte på kartan.

För att undvika att få ont har jag en liten kudde i sängen som högerarmen vilar på. Detta för att det inte ska göra ont när den ligger ner mot madrassen. Det stramar då nämligen.
Inatt vaknade jag av att det gjorde ont. Det är inte sånt ont som när nervtrådar ska hitta tillbaka. Det är inget jag tycker gör ont. Har varit med om det de andra två gångerna jag opererat mina bröst (men av estetiska skäl som alla andra kvinnor gör).

Nu fick jag bekräftat att det verkligen draaaar i sidan. Det var så tydligt denna gången.
Orolig igen. Pju. Tur. Ska ju kollas snart.

Min käre storebror körde mig ner till Malmö. Hade fasen inte fixat ta mig ner med tåg.

En annan sjuksyster tittade på mig. Inte samma som förra gången. Hon var betydligt mer noggrann att beskriva ditten och datten och sa att det såg absolut helt normalt ut. Ingen anledning till oro.

Jag berättade VARFÖR jag var orolig. Att hennes kollega en dryg vecka innan hade bekymmersrynkor i pannan när hon sa att hon inte förstod hur kag kunde ha så där ont efter en vecka. Och bråcket på bröstmuskeln och det där med vattensprutan jag måste greja med.

Efter operation kom läkaren också och tittade på mig och klämde och sa samma sak som sjuksyrran. Och jag sa samma sak till läkaren om varför jag har denna oro.

Summa summarum:
läkaren fick mig totalt lugn när hon sa att protesten ligger där den ska.
-Ligger där mitt silikmonimplantat en gång låg.
-Helt omöjligt att protesen flyttar på sig.
-Kan inte ”dras loss” eller hamna fel.

Bokstavligt talat alltså
Nu är jag lugn. Har inga problem att ha smärta nu när jag VET att allting är okej.
Så även om jag bokstavligt talat inte sover gott hela natten så kan jag bildligt talat säga att nu kan jag sova gott om ni fattar 🙂

Och vet ni vad gott folk? Nu säger jag godnatt för nu är Anna lite trött och ska titta på förtexten till Elementery för sen är det nog goodnight.

Sova lika gott som dotterns Bengaler? 🧡 Ja tack.

Anna

Angående kommande bröstrekonstruktion

Hej
Nu har jag träffat plastikkirurgen och diskuterat rekonstruktion av mitt bortopererade bröst.
Det har gått ett drygt år sedan det opererades bort. 28 december 2016 närmare bestämt.

Jag tog tåget till Malmö. Vi har snö och -2 grader. Brrrr och som väl är har vädret varit okej så tågen går som de ska. Det ska snart bli varmare temperaturer i mina trakter och det är välkommet.

IMG_2515

Rekonstruktionsalternativ
Vi pratade om olika alternativ. Läkaren som opererade bort bröstet berättade för mig att man kan skapa ett nytt bröst med kroppens egen fettvävnad, som alternativ till att sätta in ett implantat. Plastikirurgen jag träffade idag sa att man bara gör det på personer som genomgått strålning och strålning är inget jag behövde få. Orsaken var något med att den strålade huden blir hård och att det därför skulle vara ett bättre alternativ att använda kroppens egna fett.

Jag fick veta att man tar bort hud nästan från sida till sida och cirka 15 cm brett mitt på magpartiet. Sedan drar man ner huden så att snittet hamnar i bikinilinjen.

Nu är inte denna operation aktuell för mig av en anledning till och det hade jag redan räknat ut på egen hand: eftersom min Kocks blåsa är i vägen går det inte att operera bort någon hud alls på min mage. Men jaaag ville ju få bort min kanelbullemage gratis juuu ! 

Nu är det så att jag har bröstimplantat i mitt friska bröst. Det gick inte att rädda implantatet i det cancerdrabbade bröstet. Man behövde ta bort det under operationen.

Alternativen i mitt fall är två.
Det ena:
att sätta i en expanderprotes under stora bröstmuskeln. Protesen har en liten slang och ventil kan man säga. Protesen innehåller liten mängd silikon från början. En gång i veckan eller varannan vecka fyller man på med 50 ml koksalt eller silikon. Så bröstet är ganska platt direkt efter operationen. När mitt cancerbröst opererades bort sparade läkaren överskottshud eftersom jag har stor byst. D-kupa. Expanderprotesen fylls med 50 ml åt gången för att töja ut huden. Just nu är den en skrynklig skinnpåse kan man säga.

Meningen är att kunna fylla expanderprotesen så att det nya bröstet blir lika stort och samma form som mitt friska bröst. Problemet är att min byst är stor och läkaren var osäker på ifall huden kommer att klara sådan stor mängd.

Alternativ två:
att ta bort implantatet i mitt friska bröst, men då ersätter man inte med ett mindre implantat. Hängbröst med andra ord. Och sedan konstruera ett bröst i mindre storlek anpassat efter det friska bröstet. Hur jag än vrider och vänder på detta, kan jag inte se att det skulle bli något bra. Resultatet blir ett hängbröst och ett snyggt silikonbröst. Dåligt alternativ.

Är det någon som känner någon som gjort just detta? Och som är nöjd? Eller någon som läser detta som själv genomgått denna variant?

Med dessa alternativen har jag bestämt mig för att inte börja greja med mitt friska bröst.
Jag räknar med att det blir ett bra resultat med expandermetoden. Blir det problem får jag ta det då. Inte nu. Uppstår det något estetiskt problem som stör mig om några år så får jag ta det problemet då.

Min enda tanke är att det ska bli så himla skönt att slippa protesen i bh:n.

Jag vet att jag behöver använda någon form av utfyllnad i bh:n tills expandern är färdigfylld. Jag vet att jag kommer ha ont och värk en tid men det klarar jag av. Jag har varit med om betydligt mer omfatande operationer än denna så det här kommer jag att fixa.

Läkaren sa att hela läkeprocessen kommer ta närmre ett år. Det tar tre månader att fylla protesen har jag för mig. Efter sex månader är det dags att rekonstruera en bröstvårta.

Jag har varit optimistisk och räknat med att kunna resa på solsemester och om jag skjuter på att greja med bröstvårta så kanske André och jag kan komma iväg på semester i september. För frågan är om vi hinner och har utrymme att dra iväg en vecka innan operationen. Låt säga i april. Det är ju inte ordentligt varmt i sydeuropa i april månad. Nja jo Cypern i slutet av april. Runt 24 grader. Vill ha varmare. Hurghada, Egypten har runt 27 grader då men jag är inte så sugen på att resa dit. Nu får jag sluta svamla om semesterresor.

Får först vänta på besked om operationsdatum innan jag ens funderar på sol och semester. Läkaren trodde det skulle dröja minst två månader innan det finns operationstid.  Huhuhu. Jag vill jag göra det nuuuu. Utan dröjsmål. Så det är undanstökat.

Anna

Läkarbesöket den 18 dec.

Jo, jag träffade en annan överläkare och läkare den 18 dec. Det var vad de kallade ”vad har hänt, vad händer nu, vad händer sedan”.

Kortfattat.

Fick bland annat veta att risken är extremt liten att jag får cancer i mitt friska bröst. Läkaren menade att det inte finns någon anledning att ta bort det friska . Jag berättade att jag börjat bli nojig och orolig. Vill inte vara det. Det tar över i mitt huvud. Jag erbjöds därför att ”gå och prata med någon” om detta.

Jag blev faktiskt lugn att veta att risken är liten. Men tänk ifall….. ?

När jag beklagade mig angående det som förpestar min tillvaro : Tamoxifen som ger alla de där biverkningarna som jag skrivit om nyligen. Jag verkligen hatar dem. Om man nu kan hata döda ting…..

Fick veta att det är av yttersta vikt att jag tar dem. Jo jag vet men hur ska man stå ut i då många år? Och dras med biverkningarna? Jag har kommit in i en slags depression eller likgiltighet. Likgiltig, Couldn’t care less- syndrom som jag kallar det. Jag vill inte vara sån.

Fick veta det jag redan vet: att man kan få medicin mot detta. Jo jag vet. Det ska gå långt innan jag ens tar en Ipren om jag får huvudvärk. Undviker läkemedel så mycket jag kan. Vet inte om jag är så intresserad av att ta antidepressiva läkemedel.

Jävla helvetes skitcancer. Trodde i min enfald att allt skulle vara bra och som vanligt när skiten var borta och behandlingarna över.

Jag sa till läkarna att jag vill få operation snart, för rekonstruktion av mitt saknade bröst.

En positiv sak. Det kom ett brev från plastikkirurgen i Malmö kvickt som attan. De bad om foto på ”problemet” så jag mejlade foto på ”problemet”. På hudskrynklet som en gång var ett bröst.

Nu har jag fått tid att träffa plastikkirurgen om en knapp månad .

Tjoho! Lycklig stund .

Anna Googlaren har klart kollat upp olika operationsmetoder. Att bästa resultat verkar vara att använda kroppens egna fett. Man tar en bra bit hud och fett från magen. Ett snitt i bikinilinjen typ. Från sida till sida . Grejen är att min ”bikinilinje” är redan upptagen. På bikinilinjens högra sida sitter nippeln till min Kocks blåsa. Så i den höjden kan man inte skära bort hud. Och antagligen inte under linjen för under huden sitter ju min Kocks blåsa. Så jag har ingen aning hur man gör. Tar i navelhöjd? Kvittar mig. Har ju redan 30 cm långt lodrätt ärr så ett vågrätt också, kan kvitta mig.

Eller så är kanske enda alternativet att sätta i ett implantat fast jag helst vill slippa ett sådant. Det blir tydligen inte så bra resultat.

Mer om detta om en knapp månad.

Avslutar för idag med en seriös bild. Man måste vara lite knäpp för att inte bli helt tokig .

8 cm rosa ståhår och mina första glasögon anno 1974. 😆

Trevlig kväll alla!

Anna

Upp-och-nedvända veckor. Usch.

Hej
Idag är det den 9 augusti 2017 och tre veckor sedan jag skrev senast.

Det har varit upp-och-nedvända världen sedan dess kan jag säga. Återkommer till det om en stund.

Svullnaden på fötterna och anklarna har klingat av en del och svullnar inte lika mycket och ofta som innan. Härligt. Behöver inte ligga med fötterna högt med andra ord. Och behöver inte mina polkagrisrandiga stödstrumpor i samma utsträckning.

Problemet med fingrarna på höger hand håller i sig. Domningar, stickningar. Känns som att ha torkat klister på fingertopparna och huden känns stram. Fortfarande känner jag inte av detta när jag virkar så jag håller fortfarande på med mitt virkande och virkande. * ler*

Terapin
Riktigt roligt att virka. Och terapi. För mig är det lugnande dessutom. precis vad jag behöver  så här efter cellgifterna och min saktagående återhämtning

Bokmärken virkar jag fortfarande. Dessutom har jag börjat virka sadeltäcken till cykeln. Detta är så himla kul. I vanlig ordning gör jag mönstrena själv. Det tycker jag är halva nöjet.

Nu är det nog någon som undrar vad jag ska med allting till som jag virkar. Vänner och bekanta har köpt dem av mig och det bidrar ju till mina garnköp så det är ju bra.

Uppföljning hos läkaren
För en dryg vecka sedan var jag hos min läkare på onkologen. Uppföljning om hur allting går.

I början av juli började jag ta Letrozol Teva 2,5 mg. Tabletter som är förebyggande efter bröstcancerbehandling. Jag hade ju hormonell cancer . Av alla onda ting så är denna variant jag hade, mindre ond än andra. Jag vill inte använda ordet ”bra cancer” för det passar verkligen inte in att säga tycker jag.

Tabletterna ska sänka eller eliminera östrogenet i kroppen. Man ska ta 1 tablett om dagen i fem år.

Biverkningarna är många, enligt manualen höll jag på att säga. Jag menar produktinformationen i kartongen. Naturligtvis har jag drabbats av nästan alla utom de som klassas som allvarliga (förlamning, andningsbesvär, illamående, hög feber med mera).

Först vill jag berätta att min mens slutade komma för cirka sex år sedan. När den slutade helt har jag inte känt några övergångsåldersbesvär. Mensen slutade och that was that. Inga vallningar, inget dåligt humör, inget konstigt. I stort sett allt var som vanligt.

Fruktansvärt jobbig period
Efter bara några dagar efter att jag började med tabletterna fick jag världens PMS-liknande utbrott. Jag blev arg på järngrinden in till vår innergård. Blev arg på en grind!Normalt beteende!

Inga hungerkänslor. Klockan två – tre på eftermiddagarna kunde jag börja fundera på om jag har ätit något eller ej. Kom inte ens ihåg OM jag ätit. Inte känt någon hunger.

Världens värsta vallningar. Började svettas som en gris och visste inte hur jag skulle klä mig. På med kläder. Av med kläder. Två timmar fyser jag. Oavsett vad det är för temperatur där jag är. Fryser och huttrar. Tar på mig en extra kofta. Fryser ändå fast lite mindre. Efter cirka två timmar klingar det av och sedan börjar jag bli varm. Och sedan börjar jag svettas. Detta varar i cirka tre kvart. Sedan är allt som vanligt en stund och sen är det igång igen.

Och Nej. Det beror inte på att jag byltat på mig extra kläder * ler*

Detta kommer över mig flera gånger varje dag. Håller på att bli galen. Ibland lindrar det lite att dricka kallvatten för att dämpa värmevallningarna. Och kokt vatten när jag fryser.

På tal om galen så har jag varit deprimerad och legat i sängen en hel dag för att jag inte orkat någonting. Varken orkat träffa någon eller prata med någon. Inte ens orkat titta på Netflix.

Dåligt humör. Nedstämd. Likgiltig. Inte velat träffa någon periodvis för att jag har varit rädd att slänga ur mig något krängt och vara otrevlig. Jag har förvarnat några släktingar och bett om ursäkt i förväg om jag skulle bli otrevlig eller så. Berättat hur jag mår.  Jag kör med helt öppna kort till mina nära och kära.

Naturligtvis har André märkt denna förändring. Han är så tålig och jag tror inte han har fått så stora slängar av sleven. Snarare märkt av min totala likgiltighet och det är illa nog. Likgiltig angående vad vi ska äta för mat, likgiltig till vad vi ska se på Netflix. ”Couldn´t care less”. Så har det varit. Jag älskar André så otroligt mycket och han är fantastisk. Han ska inte behöva få sådan här skit. Därför måste jag få ordning på mitt humör.

Jag är mycket väl medveten om mitt nya humör. Fast det är reflektioner efteråt. Efter att jag slängt ur mig något. Humöret har med tabletterna att göra. Det är jag helt säker på.

Jag känner inte igen mig själv. Känner mig som en främling inför mig själv. Blir orolig att jag ska bli elak mot min omgivning. Vara krängd och slänga ur mig taskiga saker.
-”Låt bli att gör det då”, kan man ju tänka.
Mitt svar är i så fall: hade jag kunnat så hade jag gjort det. Låtit bli alltså.

Det är som att vara i puberteten.

Gråter gör jag ytterst sällan. Sist jag grät var för ett år sedan när min älskade Gargamel Moses, min älskade katt, kom till katthimlen. Han blev 16 år och jag grät floder. Sedan dess tror jag inte jag har gråtit faktiskt. Om man inte räknar med mardrömmar jag haft det senaste halvåret och gråtit i sömnen.

Hur som helst. Läkaren undrade hur jag mådde och hur allting gått. Jag gillar verkligen min läkare. Vi gick igenom problemen jag hade vid förra besöket två månader tidigare för att följa upp hur statusen var nu jämför med då.

-”Jo, det ska jag berätta för dig”, sa jag. ”Jag behöver en kurator. Jag håller på att bli tokig. På riktigt”. Rabblade allting jag berättat här i detta blogginlägg.

Jag sa att jag är bombis på att det beror på pillerna jag börjat ta. För att vara hundra procent säker på att det ÄR tabletterna tyckte hon att jag skulle sluta med dem direkt. Sedan ska vi ha telefonmöte tre veckor senare för att se hur allting står till med mig.

Läkaren trodde inte alls det var en kurator jag behövde. I alla fall inte förrän vi rett ut problemet med uteslutningsmetoden. Jag blev påmind om att jag inte ÄR frisk från cellgifterna ännu. Det tar längre tid. Det kan vara så att det inte är enbart pillrena utan cellgifter som fortfarande finns kvar lite här och där i kroppen som ställer till det. Låter logiskt. Så gör vi.

Den 1 augusti slutade jag med tabletterna.

Nu har det gått nio dagar. Humöret är tillbaka. Mitt vanliga humör alltså. Kan skratta och är nästan på mitt vanliga jag. Inte den där likgiltiga, deprimerade typen längre.
Har börjat känna vanlig hunger igen. Läkaren sa till mig att det är extremt viktigt att äta på regelbundna tider. Detta vet jag så klart.

Värmevallningarna pågår fortfarande. Fryser vissa stunder, är varm vissa. Svettas vissa stunder.

Läkaren sa att jag måste ha kom-i-håg i mobilen när det är dags att äta. När klockan är 10.00 bör jag ha ätit någon form av frukost. Jag är ingen frukostmänniska men jag ska äta någonting kl 10.00. Fil med hallon och kanel passar mig perfekt. Det ska det bli. Mums.

Vid 13-tiden ska jag äta igen. Någonting. Jag står inte och lagar mat till mig själv. Inte en chans. Har jag aldrig gjort. Men någonting ska jag äta. Omelett kan jag sträcka mig till att göra. Och omelett är så himla gott. Lång mättnadskänsla dessutom.

André kommer hem vid 16-tiden och då brukar vi äta så det fortsätter vi med. Imorgon blir det Pluras recept på fläskpannkaka med rårörda lingon.  Fast vi har baconbitar istället för fläsk. Jag äter inte griskött. Men bacon i finklippta bitar i fläskpannkakan tycker jag är gott.  Jag ska lägga till receptet i min receptflik här i bloggen.
Om två veckor ringer läkaren mig och då ska vi ha uppföljning. Jag är väl medveten om att jag måste ta hormonsänkande piller. Antingen den sorten jag redan har tagit eller en annan sort.

Pest eller kolera?
Den andra sorten har andra biverkningar. De psykiska problem som de nuvarande pillrena skapar, får man tydligen inte av den andra sorten. Däremot kan man istället få ännu värre värmevallningar.

Ja, kära Anna. Pest eller kolera? Vad föredrar du?
Ungefär så känns det.

Det kan ju vara så att biverkningarna klingar av eller går ner efter ett tag. Eller att jag vänjer mig vid vallningarna (om man nu kan göra det). Jag har ju varit lyckligt lottad som inte haft dessa bekymmer när mensen försvann. Kanske är det så att det är så här många kvinnor har det dagligen med sina övergångsbesvär. Stackars alla de kvinnorna säger jag bara.

Motion
Idag tog jag en lång power walk. Mitt på dagen. Föredrar annars morgnarna.

På med tunna mjuka brallor, linne, långärmad t-shirt och keps. Ingen peruk idag. För varmt blir det. På bilden här har jag fäst fast mitt egna hår i kepsen. Jag sparade ju det när jag rakade mig på huvudet, den där kvällen i slutet av januari.

KepsAnna

21 grader idag. Härligt. Soligt och nästan vindstilla. Visste att jag skulle bli varm men just när jag klädde mig frös jag och jag vill inte frysa.

Vi bor mitt i stan och nära havet. Perfekt. Rask promenad längs vallgraven , in om Slottet och ut längs strandpromenaden eller vad vi ska kalla det. Utsikt över Hven där ute i Öresund. Underbara Hven där jag tillbringat mycket tid när jag var barn och ungdom.

En timmes power walk utan att vila. Kanon ju * ler*

Tog trapporna upp till femte våningen. När jag väl kom in om dörren tog all musten slut. Krängde av mig alla kläder. Började svettas som om jag varit i en ångbastu. Svetten fullkomligt rann av mig. Snacka om dålig kondition. Den ska jobbas upp. Så här kan det inte vara.

Tips till andra som ska eller som nyligen opererats för cancer är att försöka hålla i gång kroppen på någov vis. Lättare sagt än gjort. Jag vet det så väl. Men kanske orka något lite hemma, dagar man mår ”bättre”. Lite är bättre än ingenting alls.

Jag önskar att jag tänkte lite mer på vad jag åt under min cytostatikaperiod. Jag gjorde inte många knop på dagarna, av förklarliga skäl: ingen som helst ork och mådde så dåligt i långa perioder. Därför borde jag ha tänkt på att inte äta kakor och godis. Eller så tänkte jag på det men struntade i vilket. Jag har lagt på mig en del kilo. Vet inte hur många för jag väger mig aldrig. Har ingen våg. Men i alla fall en klädstorlek upp.

En hel del beror på vatten i kroppen, svullnader i samband med cytostatikan, men som sagt. En del beror klart på kakorna och godiset. Så det är bara att ut och promenera varje dag. Oavsett väder. Kläderna sitter lite väl trångt så jag har fått köpa nya. Framförallt brallor. Jag mår inte bra att ha det så här så nu är det träning som gäller. Dels hemma på yogamattan och dels promenader såklart.

Mjuka upp kroppen varje morgon. Det är viktigt! Man blir stel i kroppen av cytostatikan. Jag blev det. Och stel av anti-hormontabletterna. Så jag stretchar.

Det är bara att ”armar uppåt sträck” – ”benen böj” och göra en massa traditionella stretchrörelser.

Nu är klockan mycket och jag borde gå och sova. André har redan somnat.

Innan jag tackar för idag måste jag bara visa Bade damen Lise. Jag har bestämt att hon är en dansk dam och därför detta uttal. Kanske är hon från Hornbæck eller Gilleleje. Jag vet inte * ler* . Funderar på att virka henne rund och vaddera henne så att hon kan sitta i ett fönster hemma hos någon. Kanske blir mitt nästa projekt. * ler*

IMG_1107

Ha det dejligt
Anna