Försenad 1-årskontroll.Gyn.

Hej

Var på en rätt så försenad 1 års-kontroll på gynmottagningen igår. Man ska ju tydligen kollas ett år efter cellgifter eller Tamoxifen eller vad det nu var. Tamoxifen kan ju ge cancer i livmodern.

Allt såg bra och normalt ut förutom torra slemhinnor. Inte så torra som när det var som värst för ett år sedan när jag grät när jag skulle kissa och torka mig efter duschen och så vidare.

Jag har startat en veckas omgång med Replens och äter mina havtornskapslar Membrasin så slemhinnorna håller på att stabiliseras.

Inget besked från onkologen ännu
Ännu har jag inte hört något från onkologen angående svaret på blodproverna jag tog för två veckor sedan. Hon sa det kunde dröja den tiden innan hon ringde tillbaka.

Nu vill jag snart få det där samtalet.
Inget har blivit varken sämre eller bättre beträffande hur jag mår. Har samma besvär i form av extrem frusenhet flertal gånger om dagen. Kan inte påstå att jag känner av andra symptom som kan härröra till sköldkörteln.

Vet inte ifall godissug är en symptom. Har börjat äta choklad och salta S-märken. Och inte bara två, tre bitar liksom.

Jag vill ha samtalet för att prata om idéer om alternativ till Tamoxifen. Min third cousin Susan i USA fick Femar istället för Tamoxifen. Hon tog Femar i sju år (fast hon bara behövde ta dem i fem), utan att få någon biverkning förutom viktuppgång som rasade av henne några veckor efter att hon slutade med medicinen. ”Som att gå på en riktigt bra diet” beskrev hon det som. Viktnedgången alltså.

När jag läser i FASS om Femar står det att det är Letrozol som är den aktiva substansen och det var ju Letrozol som fick mig att känna mig psykiskt sjuk och rejält deprimerad och rädd för mig själv när jag åt dessa i några veckor. Men det kan kanske vara så att mängden aktiv substans varierar i medicinen. Kanske man är överdoserad?

Så mitt viktigaste ärende med onken är:
vad det finns för alternativ för mig så får jag ta ställning till hur jag ska göra.

Viktigt för oss att få förståelse
Jag fick förståelse av gynekologen när jag berättade lite snabbt för henne om mina besvär av T och känsla av att vara en likgiltig zombie som knappt kan knyta skorna på grund av stelhet i kroppen. En helt annan Anna än före BC. Så pass förändrad att jag övervägde att separera från mannen jag älskade. Han är för underbar för att behöva dras med en sån som jag blev. Det tycker jag fortfarande. När tiden kommer när jag kommit över honom så vill jag nog bara ha någon att vara intim med då och då när andan faller på så att säga.

Zombie – nej tack
Att känna mig som en zombie OCH riskera antingen den ena cancerformen eller den andra är för mig som att dra en nitlott. Då föredrar jag att känna att jag är en människa, en rätt så rolig kvinna med sexlust och känna sig levande tills den dagen jag kanske åker på C en gång till. Vara mitt vanliga jag.

Risktagande
Min uppfattning det jag läst mig till är att det är större risk att få BC igen om man inte tar Tamoxifen eller liknande. Jämfört med risken att få livmodercancer som är en biverkning man kan åka på av Tamoxifen.

Sen tänkte jag på en annan sak som Susan sa: i USA får man CAT-scan regelbundet – en eller två ggr per år i några år efter C. Detta för att hålla koll på eventuell spridning av C i kroppen.

Detta är också en sak som jag absolut ska prata med onkologen om.

Jag fick även tipset av min bloggvän som har bloggen En annorlunda sommar 2017. Tack för det tipset. Bloggvänner som också är i ”cancerbranschen” är verkligen värda allt fint som finns.

Guld värt.

Förresten. Ordnade till en asymmetrisk frisyr nyligen. Var nöjd i 1/2 dag. Jag har döpt den till ”kraftig sidvind” och är rätt ok baktill. Men jag trivs bättre i ”knullrufs” så jag ska låta det växa.

Anna

Annonser

Lägesrapport.Allmäntillstånd.

Hej hej.

Allt bra med alla där ute? Läget under kontroll?
Just nu i Landskrona är det mulet och 15 grader. Regn ska det bli enligt väder-appen. Tjoho! På med mina fina gummistövlar * ler*

Fina liljor vi köpte i Helsingør för en vecka sedan. Nu börjar de slå ut och doftar underbart härligt.

IMG_1280

Här kommer min lägesrapport. Hur jag mår och hur det går just nu.

Jag mår okej. Det funkar är ett bra uttryck jag anammat från en ung tjej jag känner. Eller det är som det är, som en annan jag känner, brukar säga.

Jag har tänkt på det där när folk frågar ”hur e läget?”. Detta är ju ofta en artighetsfras. Även fast jag mår dåligt en dag och någon frågar så brukar jag svara det är okej. Mår jag riktigt dåligt en dag svarar jag bara det är skit idag men säkert bättre i morgon. Vill personen veta mer får hen ställa fler frågor.

Allt beror på vem som frågar. Om jag möter någon på stan så svarar jag det är okej med mig. Hur är det själv?

Min lägesrapport
Mitt hår är fortfarande blått men något ljusare. Toningen ska ju klinga av efterhand, i takt med att man tvättar håret. Håret är jättetjockt och gissningsvis två cm. Fortfarande vad jag kallar cytostatikafrisyr. Om någon centimeter är det nog 1986-Annie LennoxThorn In My Side-frisyr.
Just nu saknar jag mitt egna hår.
moi

Jag vantrivs i det korta jag har nu. Har sagt till alla ”passa på att titta för det är bara här och nu det är så här kort”.

Biverkningarna
Det är sällan jag blir svullen om fötter och ben numera. Underbart! Det var riktigt jäkla jobbigt med dessa svullnader. Hoppas jag slipper dem hädanefter. Det är bara om jag går i högklackat i flera timmar. Då kan fötterna svullna och bli trötta. Så jag struntar i höga klackar. Dessutom har jag fortfarande lite svårt att lyfta fötterna. Snubblar ofta på mattorna här hemma. Sååå…. Inga höga klackar. Varken borta eller hemma.

Fortfarande är jag ”rund” under fötterna när jag stiger upp från sängen. De är inte runda. Det bara känns så. Knepigt det där. Jag har fortfarande yogamattan framme och trampar barfota med mjuka tramp tills jag känner att jag kan gå normalt.

–> Jättebra tips –> Ett tips till dig som läser detta och har liknande problem; investera i en yogamatta och ha vid sidan om sängen. Den räddar mig kan jag säga.

Allt håret på kroppen har vuxit ut. På gott och ont. Alla dessa små osynliga och synliga fjun man har överallt. Det har varit bekvämt att slippa raka , vaxa, epilera. Nu är det dags igen. Suck!

Först ut var ögonbrynen. Inte att ta bort utan det som växte ut fortast. * ler*
Stråna började växa ut bara några få veckor efter sista behandlingen. Jag är glad att jag avbokade tiden för tatuering i början av min cellgiftbehandling. Där sparade jag 4000 kr. Det finns ju dessutom vattenfasta färger som sitter i en vecka. Perfekt. Hjälp kan man få på Kicks eller på salong om man inte kan göra det själv. Jag körde med vanlig klassisk ögonbrynspenna de gånger jag kände för det. Under de fyra månaderna med cellgiftbehandlingar orkade jag ändå inte vara social och träffa folk. Heltidssjukskriven, bara vara hemmavid, träffade bara fåtal personer på grund av smittorisk och var sällan ute bland folk. Såååå. Därför var det oviktigt för mig ifall jag hade ögonbryn eller ej.

Stickningarna i höger fingrar har avtagit något. Ännu känns huden stram och det gör fortfarande ont på fingerblomman när jag ska använda höger hand att leta efter saker i min handväska, att dra upp kreditkort ur plånboken och liknande. Dock behöver jag inte göra min egna handgymnastik öppna-spreta-stäng i samma utsträckning. Kan känna diffusa stickningar emellanåt.

Stel i kroppen är jag fortfarande. Mjuknar lite efter stretchövningarna jag gör på morgnarna, men fortfarande stel. André har en träningsstång uppspänd i valvet i hallen. Den är perfekt att ta tag i och sträcka ut mig ordentligt.

Medicinering
Den 1 augusti slutade jag ta Letrozol Teva 2,5 mg vars syfte är att dra ner östrogenet i min kropp. Ni vet redan hur jag mådde när jag åt dessa piller. Fy farao vad hemska biverkningar.

Läkaren skrev därför ut en annan sorts tabletter Tamoxifen Sandoz 20 mg. Dessa ska inte ge biverkningar som sätter sig på huvudet. Att göra att man blir deprimerad och känna sig psykiskt störd. Nu menar jag inte att ALLA som tar dessa får de psykologiska besvär som jag fick. Det vet jag ingenting om. Dessa tabletter passade inte mig helt enkelt.

Nu har jag ätit Tamoxifen Sandoz sedan den 1 september. Det vill säga i sju dagar. Ska ta den sjunde tabletten ikväll. Jag tar dem på kvällen i samband med kvällsmaten.

Ännu har jag inte känt av de biverkningar som är allvarliga så att säga. Varken försämrat allmäntillstånd så som feber , illamående, infektioner. Inga andningsbesvär, nässelutslag, svullnad i ansikte, läppar, tunga.

Lättad!

Mycket vanliga biverkningar är hudutslag, vätskesamling, besvär med underlivet, illamående, trötthet, blodvallningar.

Vanliga biverkningar (1 av 10) kan få huvudvärk, yrsel, kramp i benen, muskelsmärta, håravfall, synrubbningar, kräkningar, diare, förstoppning, onormala känselförnimmelser (hur saker smakar, pirrande/ stickande känsla i huden, förhöjda levervärden.

Av dessa har jag upplevt trötthet, kramp vid ett tillfälle här om dagen, vallningar några korta stunder per dag (fast jag fryser oftare än jag blir varm) och lite irriterad då och då. André har säkert observerat fler än jag själv gjort. Det jag också känner är det här med stickande känsla i huden. Inte bara i fingrarna utan svaga pirrningar eller stickningar då och då lite varstans på kroppen. Bara så där diffust och inget som jag upplever irriterande. Emellanåt är jag glömsk, disträ och ofokuserad men det kan ju ha med hela min tillvaro i livet just nu att göra, sedan cancerbeskedet och det där. Vill inte ens tänka på det. En dag i taget. Se framåt. Vägra oroa mig i onödan. Oroa mig blir jag bara tokig av.

Fryser
Vet inte om detta har med biverkningar att göra men ofta fryser jag som tusan. Just nu har jag en tjock kofta utanpå en långärmad t-shirt och jag fryser ordentligt. Och nej! Vi har det inte onödigt kallt hemma. Det är som det är så det är bara att ta på något mer och dricka en kopp te. Har sovit med ett sommartäcke, en pläd, en filt och ett duntäcke i natt. Utan att svettas. Okej. Vi har fönstret öppet i sovrummet men ändå. André har bara ett påslakan utan täcke. Jag har sovit som en gris utan att vakna en enda gång i natt. Kors i taket.

Biverkningar var det ja. Det finns en lång rad sällsynta biverkningar och ingen av dem har jag märkt av så jag räknar inte upp de nu.

Det är okej. Periodvis känner jag mig likgiltig till vad jag äter, om jag äter men jag äter ändå på någorlunda fasta tider. Vet inte om detta är en biverkning eller ej. Lite så här var jag även innan jag blev sjuk. Slarvig med maten. Inte bra! Ska se till att få ordning på det.

I morgon ska jag ta blodprov inför nästa behandling i Malmö den 15 september. Vad som händer då, berättar jag efteråt. Nu får jag inte längre sjukresor (det vill säga taxi som hämtar och lämnar mig utanför min dörr)  utan tar mig till Malmö på egen hand. Inga problem så länge tågen går. Tågresan tar en halvtimme med Öresundståget och 40 minuter med Pågatåget. Pågatågen gillar jag att åka med. De är trevligt designade invändigt och luftigare. Sitter inte som packade sillar som på Öresundståget. Tåget stannar precis utanför sjukhusområdet. Därifrån tar det kanske högst sju minuter att gå till onkologen. Inga problem.

Vad händer idag då?
Strax ta en cykelrunda och hämta paket på ICA. Minst tre stycken paket.

Sy klart en rolig kudde som jag inte orkat göra klar på länge. Sedan ska vi packa lite inför Hventrippen i morgon, när jag tagit blodproverna. Vi bor över och åker hem på lördag.

Avkoppling

IMG_1231
Finns det något ställe som ger avkoppling förutom när man är på spa eller är på Borgerkroen i Helsingør och äter smørrebrød * ler* så är det att vara inne på Hven. Lugnt och avkopplande.

Ha en härlig dag.

Anna

 

Upp-och-nedvända veckor. Usch.

Hej
Idag är det den 9 augusti 2017 och tre veckor sedan jag skrev senast.

Det har varit upp-och-nedvända världen sedan dess kan jag säga. Återkommer till det om en stund.

Svullnaden på fötterna och anklarna har klingat av en del och svullnar inte lika mycket och ofta som innan. Härligt. Behöver inte ligga med fötterna högt med andra ord. Och behöver inte mina polkagrisrandiga stödstrumpor i samma utsträckning.

Problemet med fingrarna på höger hand håller i sig. Domningar, stickningar. Känns som att ha torkat klister på fingertopparna och huden känns stram. Fortfarande känner jag inte av detta när jag virkar så jag håller fortfarande på med mitt virkande och virkande. * ler*

Terapin
Riktigt roligt att virka. Och terapi. För mig är det lugnande dessutom. precis vad jag behöver  så här efter cellgifterna och min saktagående återhämtning

Bokmärken virkar jag fortfarande. Dessutom har jag börjat virka sadeltäcken till cykeln. Detta är så himla kul. I vanlig ordning gör jag mönstrena själv. Det tycker jag är halva nöjet.

Nu är det nog någon som undrar vad jag ska med allting till som jag virkar. Vänner och bekanta har köpt dem av mig och det bidrar ju till mina garnköp så det är ju bra.

Uppföljning hos läkaren
För en dryg vecka sedan var jag hos min läkare på onkologen. Uppföljning om hur allting går.

I början av juli började jag ta Letrozol Teva 2,5 mg. Tabletter som är förebyggande efter bröstcancerbehandling. Jag hade ju hormonell cancer . Av alla onda ting så är denna variant jag hade, mindre ond än andra. Jag vill inte använda ordet ”bra cancer” för det passar verkligen inte in att säga tycker jag.

Tabletterna ska sänka eller eliminera östrogenet i kroppen. Man ska ta 1 tablett om dagen i fem år.

Biverkningarna är många, enligt manualen höll jag på att säga. Jag menar produktinformationen i kartongen. Naturligtvis har jag drabbats av nästan alla utom de som klassas som allvarliga (förlamning, andningsbesvär, illamående, hög feber med mera).

Först vill jag berätta att min mens slutade komma för cirka sex år sedan. När den slutade helt har jag inte känt några övergångsåldersbesvär. Mensen slutade och that was that. Inga vallningar, inget dåligt humör, inget konstigt. I stort sett allt var som vanligt.

Fruktansvärt jobbig period
Efter bara några dagar efter att jag började med tabletterna fick jag världens PMS-liknande utbrott. Jag blev arg på järngrinden in till vår innergård. Blev arg på en grind!Normalt beteende!

Inga hungerkänslor. Klockan två – tre på eftermiddagarna kunde jag börja fundera på om jag har ätit något eller ej. Kom inte ens ihåg OM jag ätit. Inte känt någon hunger.

Världens värsta vallningar. Började svettas som en gris och visste inte hur jag skulle klä mig. På med kläder. Av med kläder. Två timmar fyser jag. Oavsett vad det är för temperatur där jag är. Fryser och huttrar. Tar på mig en extra kofta. Fryser ändå fast lite mindre. Efter cirka två timmar klingar det av och sedan börjar jag bli varm. Och sedan börjar jag svettas. Detta varar i cirka tre kvart. Sedan är allt som vanligt en stund och sen är det igång igen.

Och Nej. Det beror inte på att jag byltat på mig extra kläder * ler*

Detta kommer över mig flera gånger varje dag. Håller på att bli galen. Ibland lindrar det lite att dricka kallvatten för att dämpa värmevallningarna. Och kokt vatten när jag fryser.

På tal om galen så har jag varit deprimerad och legat i sängen en hel dag för att jag inte orkat någonting. Varken orkat träffa någon eller prata med någon. Inte ens orkat titta på Netflix.

Dåligt humör. Nedstämd. Likgiltig. Inte velat träffa någon periodvis för att jag har varit rädd att slänga ur mig något krängt och vara otrevlig. Jag har förvarnat några släktingar och bett om ursäkt i förväg om jag skulle bli otrevlig eller så. Berättat hur jag mår.  Jag kör med helt öppna kort till mina nära och kära.

Naturligtvis har André märkt denna förändring. Han är så tålig och jag tror inte han har fått så stora slängar av sleven. Snarare märkt av min totala likgiltighet och det är illa nog. Likgiltig angående vad vi ska äta för mat, likgiltig till vad vi ska se på Netflix. ”Couldn´t care less”. Så har det varit. Jag älskar André så otroligt mycket och han är fantastisk. Han ska inte behöva få sådan här skit. Därför måste jag få ordning på mitt humör.

Jag är mycket väl medveten om mitt nya humör. Fast det är reflektioner efteråt. Efter att jag slängt ur mig något. Humöret har med tabletterna att göra. Det är jag helt säker på.

Jag känner inte igen mig själv. Känner mig som en främling inför mig själv. Blir orolig att jag ska bli elak mot min omgivning. Vara krängd och slänga ur mig taskiga saker.
-”Låt bli att gör det då”, kan man ju tänka.
Mitt svar är i så fall: hade jag kunnat så hade jag gjort det. Låtit bli alltså.

Det är som att vara i puberteten.

Gråter gör jag ytterst sällan. Sist jag grät var för ett år sedan när min älskade Gargamel Moses, min älskade katt, kom till katthimlen. Han blev 16 år och jag grät floder. Sedan dess tror jag inte jag har gråtit faktiskt. Om man inte räknar med mardrömmar jag haft det senaste halvåret och gråtit i sömnen.

Hur som helst. Läkaren undrade hur jag mådde och hur allting gått. Jag gillar verkligen min läkare. Vi gick igenom problemen jag hade vid förra besöket två månader tidigare för att följa upp hur statusen var nu jämför med då.

-”Jo, det ska jag berätta för dig”, sa jag. ”Jag behöver en kurator. Jag håller på att bli tokig. På riktigt”. Rabblade allting jag berättat här i detta blogginlägg.

Jag sa att jag är bombis på att det beror på pillerna jag börjat ta. För att vara hundra procent säker på att det ÄR tabletterna tyckte hon att jag skulle sluta med dem direkt. Sedan ska vi ha telefonmöte tre veckor senare för att se hur allting står till med mig.

Läkaren trodde inte alls det var en kurator jag behövde. I alla fall inte förrän vi rett ut problemet med uteslutningsmetoden. Jag blev påmind om att jag inte ÄR frisk från cellgifterna ännu. Det tar längre tid. Det kan vara så att det inte är enbart pillrena utan cellgifter som fortfarande finns kvar lite här och där i kroppen som ställer till det. Låter logiskt. Så gör vi.

Den 1 augusti slutade jag med tabletterna.

Nu har det gått nio dagar. Humöret är tillbaka. Mitt vanliga humör alltså. Kan skratta och är nästan på mitt vanliga jag. Inte den där likgiltiga, deprimerade typen längre.
Har börjat känna vanlig hunger igen. Läkaren sa till mig att det är extremt viktigt att äta på regelbundna tider. Detta vet jag så klart.

Värmevallningarna pågår fortfarande. Fryser vissa stunder, är varm vissa. Svettas vissa stunder.

Läkaren sa att jag måste ha kom-i-håg i mobilen när det är dags att äta. När klockan är 10.00 bör jag ha ätit någon form av frukost. Jag är ingen frukostmänniska men jag ska äta någonting kl 10.00. Fil med hallon och kanel passar mig perfekt. Det ska det bli. Mums.

Vid 13-tiden ska jag äta igen. Någonting. Jag står inte och lagar mat till mig själv. Inte en chans. Har jag aldrig gjort. Men någonting ska jag äta. Omelett kan jag sträcka mig till att göra. Och omelett är så himla gott. Lång mättnadskänsla dessutom.

André kommer hem vid 16-tiden och då brukar vi äta så det fortsätter vi med. Imorgon blir det Pluras recept på fläskpannkaka med rårörda lingon.  Fast vi har baconbitar istället för fläsk. Jag äter inte griskött. Men bacon i finklippta bitar i fläskpannkakan tycker jag är gott.  Jag ska lägga till receptet i min receptflik här i bloggen.
Om två veckor ringer läkaren mig och då ska vi ha uppföljning. Jag är väl medveten om att jag måste ta hormonsänkande piller. Antingen den sorten jag redan har tagit eller en annan sort.

Pest eller kolera?
Den andra sorten har andra biverkningar. De psykiska problem som de nuvarande pillrena skapar, får man tydligen inte av den andra sorten. Däremot kan man istället få ännu värre värmevallningar.

Ja, kära Anna. Pest eller kolera? Vad föredrar du?
Ungefär så känns det.

Det kan ju vara så att biverkningarna klingar av eller går ner efter ett tag. Eller att jag vänjer mig vid vallningarna (om man nu kan göra det). Jag har ju varit lyckligt lottad som inte haft dessa bekymmer när mensen försvann. Kanske är det så att det är så här många kvinnor har det dagligen med sina övergångsbesvär. Stackars alla de kvinnorna säger jag bara.

Motion
Idag tog jag en lång power walk. Mitt på dagen. Föredrar annars morgnarna.

På med tunna mjuka brallor, linne, långärmad t-shirt och keps. Ingen peruk idag. För varmt blir det. På bilden här har jag fäst fast mitt egna hår i kepsen. Jag sparade ju det när jag rakade mig på huvudet, den där kvällen i slutet av januari.

KepsAnna

21 grader idag. Härligt. Soligt och nästan vindstilla. Visste att jag skulle bli varm men just när jag klädde mig frös jag och jag vill inte frysa.

Vi bor mitt i stan och nära havet. Perfekt. Rask promenad längs vallgraven , in om Slottet och ut längs strandpromenaden eller vad vi ska kalla det. Utsikt över Hven där ute i Öresund. Underbara Hven där jag tillbringat mycket tid när jag var barn och ungdom.

En timmes power walk utan att vila. Kanon ju * ler*

Tog trapporna upp till femte våningen. När jag väl kom in om dörren tog all musten slut. Krängde av mig alla kläder. Började svettas som om jag varit i en ångbastu. Svetten fullkomligt rann av mig. Snacka om dålig kondition. Den ska jobbas upp. Så här kan det inte vara.

Tips till andra som ska eller som nyligen opererats för cancer är att försöka hålla i gång kroppen på något vis. Lättare sagt än gjort. Jag vet det så väl. Men kanske orka något lite hemma, dagar man mår ”bättre”. Lite är bättre än ingenting alls.

Jag önskar att jag tänkte lite mer på vad jag åt under min cytostatikaperiod. Jag gjorde inte många knop på dagarna, av förklarliga skäl: ingen som helst ork och mådde så dåligt i långa perioder. Därför borde jag ha tänkt på att inte äta kakor och godis. Eller så tänkte jag på det men struntade i vilket. Jag har lagt på mig en del kilo. Vet inte hur många för jag väger mig aldrig. Har ingen våg. Men i alla fall en klädstorlek upp.

En hel del beror på vatten i kroppen, svullnader i samband med cytostatikan, men som sagt. En del beror klart på kakorna och godiset. Så det är bara att ut och promenera varje dag. Oavsett väder. Kläderna sitter lite väl trångt så jag har fått köpa nya. Framförallt brallor. Jag mår inte bra att ha det så här så nu är det träning som gäller. Dels hemma på yogamattan och dels promenader såklart.

Mjuka upp kroppen varje morgon. Det är viktigt! Man blir stel i kroppen av cytostatikan. Jag blev det. Och stel av anti-hormontabletterna. Så jag stretchar.

Det är bara att ”armar uppåt sträck” – ”benen böj” och göra en massa traditionella stretchrörelser.

Nu är klockan mycket och jag borde gå och sova. André har redan somnat.

Innan jag tackar för idag måste jag bara visa Bade damen Lise. Jag har bestämt att hon är en dansk dam och därför detta uttal. Kanske är hon från Hornbæck eller Gilleleje. Jag vet inte * ler* . Funderar på att virka henne rund och vaddera henne så att hon kan sitta i ett fönster hemma hos någon. Kanske blir mitt nästa projekt. * ler*

IMG_1107

Ha det dejligt
Anna