Dag 9 – 14 utan Tamoxifen

Hej vänner
Ny rapport om den senaste veckans konstaterande.
Biverkningarna klingar av eller är borta.

– Rörlig i lederna, ja kroppen över huvud taget
-Klar i huvudet och mer skärpt
-Inga känningar av kramper
-Inga domningar i armar och händer och ingen annanstans heller
-Inga svullnader som jag kunde få om anklarna och fötterna om jag satt för länge eller gick i högklackat för länge.
-Har fortfarande en släng av likgiltighet i tankarna men inte på samma sätt som innan. Lindrigare.
-Min kropp har blivit aningen smalare. Inte mycket men tillräckligt för att det känns på kläderna. Dessutom sa en kompis att jag nog såg förändrad ut.
-Inga värmevallningar. De gånger jag blir varm så är det på ett annat sätt än de där vallningarna som gjorde att jag svettades på kroppen. Jag som aldrig haft problem med svettningar innan cellgifterna och Tamoxifen.

-Fryser mer eller mindre intensivt nästan konstant och avhjälper det med att dricka kokt vatten.

När jag blir varm så är det sån´t där ”vanligt varm” eller hur jag ska uttrycka det. Som när byltat på sig för mycket kläder. Inte som värmevallningar.
Blir inte svettig i hårfästet när jag går i snabb takt eller cyklar i lätt uppförsbacke, som det gjorde när jag käkade Tamoxifen.

-En sak jag upptäckte idag. Tydligen så bråkar Tamoxifen även med luktsinnet.

Först måste jag berätta att jag alltid haft ett riktigt bra luktsinne. För bra ibland. Ibland har det varit besvärande för jag kunde känna lukten av damm på golvet (fast det inte är ostädat eller damm i högar) .  Det finns massor med lukter jag gärna varit utan.

Nå väl. Jag har inte tänkt ordentligt på det förrän idag. Jo kanske under cellgifterna när det hände en massa konstiga grejer med kroppen. Att mitt luktsinne mattats av. Så bra då. Det finns så många lukter jag gärna slipper känna. Efter det har jag inte tänkt så mycket på det förrän idag när jag konstaterat att jag fått tillbaka mitt luktsinne.

Doftsinne är ju positivt eftersom doft är något man tycker om och lukt är något negativt. Har man jobbat i kosmetikbranschen så vet man när man ska använda ordet doft och lukt *ler * . Man säger inte att en parfym luktar gott. Den doftar gott. Ja ja ja. En parentes i sammanhanget.

Mitt LUKTsinne är visst tillbaka. Däremot tycker jag inte jag haft problem med DOFTsinnet. Och det är ju skumt.

Konstaterade det när jag gick ner i källaren idag för att hämta upp kattmat. Det luktade källare och damm. Jag funderade lite och drog mig till minnes att jag tänkt när jag flyttade in i huset, att så bra att det inte luktar källare i källaren. Jag har ju några vinterkappor i en klädgarderob där.

Jag har tänkt och kommit fram till att jag ska vara utan Tamoxifen ett bra tag till. Den gången i juli 2017 när jag fick psykiska besvär efter några veckor med Letrozol sa Onken att jag skulle sluta med dem. Vänta 3 – 4 veckor och därefter börja med T. Den tiden krävdes för att vara säker på att Letrozolen lämnat min kropp. Dessutom har jag inte bestämt OM jag ska ta T igen eller inte. Det blir nog inte denna sidan jul i alla fall.

Jävligt skönt att slippa känna mig som en halvkokt kräfta.
Jag får kanske äta upp det jag säger men den smällen tar jag i så fall.

Detta är vad jag kan komma på att rapportera om den senaste veckan.

Hej på ett tag
Anna

Dag 1 – 8 utan tamoxifen

Är du dum i hela huvudet?” är det kanske någon som vill säga till mig när man läser detta. Ja, jag är kanske det. Då får jag vara det i så fall.

Syftet är att ta reda på vilka av besvären som beror på Tamoxifen och vilka besvär hade jag dragits med ändå, så här i ”övergångsålder-tider”.

Prolog
Jag anklagar nämligen Tamoxifen för alla åkommor jag fått sedan jag började ta dessa helvetespiller i augusti 2017.

Jag är 57 år. Min mens slutade när jag var ungefär 52 år. Den slutade. Skönt tänkte jag. Inga nämnvärda ”övergångsbesvär”. Bara kände mig frusen men inget annat. Jag frågade mamma hur det var för henne. Hon hade inte heller några direkta besvär. Det påstås ju vara ärftligt.  Jag kände mig lyckligt lottad att ”slippa undan” så lätt liksom.

Några år senare drabbas man av BC och måste ta Tamoxifen. Då plötsligt hamnade jag i Övergångsåldern från helvetet. Inom loppet av några veckor. Rakt ner i helvetet. Sååååå, jag skyller ALLT på medicineringen tills motsatsen är bevisad och det är det jag håller på att ta reda på nu.

Nu har det gått 7 dagar sedan jag tog den sista Tamoxifen. Idag är 8:e dagen.
Jag vet inte hur länge jag ska göra uppehåll.  Syftet är att ta reda på vilka besvär jag har som inte är relaterade till Tamoxifen. Sedan överväga om jag ska börja ta dem igen eller inte. Om jag ändå ska dras med de värsta biverkningarna fast jag inte äter Tamoxifen, ja då fortsätter jag ta dem.

Dag 1, 2 och 3 utan Tamoxifen
(Jag räknar inte upp torra slemhinnor i underlivet som annars är en vanlig biverkning och som även drabbade mig riktigt mycket. Då jag ätit 4 st havtornskapslar (Membrasin) dagligen sedan 10 månader tillbaka ungefär så har slemhinnorna stabiliserats så pass att de inte besvärar mig nämnvärt. Än så länge, ska tilläggas).

Besvären: samma besvär som när jag tar Tamoxifen.
Det vill säga stel i kroppen, besvärligt att resa mig till stående efter att ha suttit på huk,  värmevallningar vid minsta ansträngning (t.ex cykla i svag uppförsbacke, gå för fort i trappor), svettig i hårfästet och håret vid minsta ansträngning, känning av kramp i fötter och lår när sova inför kvällen, domningar i händer och armar framförallt på morgnarna om jag haft armarna i vinkel (exempelvis ha dem liggande på magen), svullnad om ben och domningar i benen om jag sitter för länge, cirka efter 30-45 minuter domnar benen, tydliga och återkommande stickningar i tårna framförallt när jag gått och lagt mig. Stickningarna och krampkänslan löser av varandra.
Känner mig likgiltig inför mycket. Orkar inte ”bry mig”. Utom på jobbet. Där trivs jag fantastiskt bra och känner harmoni och glädje. Ingen där skulle tro vad de läser om de läser detta jag skriver här.

Dag 4
Inte känt domningar i händerna eller benen på morgonen eller på natten
Ingen krampkänsla varken i fötter, ben eller lår.
Spår efter vaginal blödning. Det är två månader sedan jag hade en släng av detta senast.
I övrigt: samma besvär som dag 1 – 3.

Dag 5
Fötterna kändes extra ömma undertill när jag steg upp denna morgon.
Rikligare flytning då och då under dagen.
Stickningar i fingrarna. Har inte känt det i fingrarna på mycket länge.
Lätta stickningar under fötterna.
Känt mig smidigare i kroppen när jag suttit på huk.
Vet inte om det är inbillning eller så, men känt mig ”klar i huvudet”.
Har jag varit ”grumlig i huvudet” innan?
Värmevallningar ett fåtal gånger under dagen, på jobbet.
Inte intensiva som tidigare.
Stickningar i tårna precis som alla andra dagar.
Öm under fötterna efter en dag i högklackat. (kan nog inte beskylla Tamoxifen för det).
Ingen krampkänsla.

Dag 6
Lätta stickningar i några tår på kvällstid och när jag suttit still en stund.
Inga värmevallningar på hela dagen.
Inga domningar i armar eller ben.
I sängen på kvällen: kunde sträcka ut fötterna helt utan att få krampkänsla. Hurra!
Fryser mer frekvent än innan. Ungefär så som jag gjorde innan jag började med Tamoxifen.
Fryser strax efter jag ätit en måltid.
Känner mig klar i huvudet. Kan tänka mig det är samma upplevelse som när man dricker en energidryck. Klar och skärpt i huvudet.

Dag 7
Inga känningar av kramp i fötter. Inga vallningar.
Minskad vaginal flytning.
Frusen. Klar i huvudet.
Känner mig smidigare, rörligare, lättare.
Inte så jobbigt att resa mig upp efter att ha suttit på huk. Med Tamoxifen har jag behövt ta tag i något för att komma upp i stående.
Börjar känna igen mig lite mer ”som innan”.  Eller som i mars eller april (för ett halvår sedan) när jag fick ordning på mina slemhinnor i underlivet och det funkade att ha sex igen. Fast nu är sex en stor bristvara så det är inte tillfredsställelsen som är orsak till att jag den senaste dagen känt mig ”som innan”.
Känner mig mindre trött.

Dag 8 – idag
Det är kväll, åttonde dagen, eller huitième jour som det heter på franska 😊
Inga värmevallningar.
Ingen kramp någonstans.
Diffusa stickningar i tår och fingrar (kommer ihåg nu att detta kan vara kroniskt efter cellgiftbehandlingen och beror kanske inte på Tamoxifen).
Vaginal flytning men inom vad jag anser vara ”normalt”.
Känner mig smidigare och lättare i kroppen.
Betydligt smidigare rörelser och från sitta på huk till stående.
Inga värmevallningar, inte svettig någonstans på kroppen, på hela dagen.
Känner mig ”vanlig”.
Klar i huvudet. Kan tänka klart.
Bättre koncentrationsförmåga.
Suttit ner i flera timmar utan att få domningar i benen.
Känner mig piggare.

En biverkning som är löjlig att nämna i sammanhanget men dock en biverkning; hes i halsen idag. Brukar vara över kommande dag de gånger jag drabbats.

Lämnat kroppen?
Nu förstår jag att effekten av Tamoxifen har lämnat min kropp. I går och idag har tankarna dykt upp i huvudet, tankar som gör mig vilsen. Inte rädd, snarare att jag förstår allvaret med att göra ett uppehåll med tabletterna.

Som jag skrivit innan: syftet med Tamoxifen är att dra ner på östrogenet i kroppen eftersom jag hade hormonell bröstcancer. Inte ta någon slags medicin, hälsokost eller vad det är, som innehåller någon form av östrogen. Detta gäller även vegetabilisk östrogen. Soja är det jag skräms av. Googlar man på ”soja östrogen” får man en uppsjö träffar.

Jag tänker inte länka någonting utan var och en får själv googla och bilda sig en uppfattning. Vissa menar att östrogenet i soja inte kan påverka kroppen så som mänskligt östrogen kan göra.  Andra menar att det visst det kan det.

Även om vissa menar att östrogenet i soja (fytoöstrogener) inte kan jämföras med mänskligt östrogen så undviker jag soja helt och hållet. Det är mitt beslut.

Tamoxifen ska hålla östrogenet i kroppen borta för att undvika återkommande hormonell cancer.

Men medicinen kan orsaka livmodercancer, kan orsaka blodpropp, gör lederna stela i hela kroppen (vilket kan få allvarliga konsekvenser) och en rad annat allvarligt.

Att tacka nej till Tamoxifen gör att kroppen fortsätter producera östrogen och därmed tar man en risk att få C igen. Dock finns det inga garantier att BC håller sig borta oavsett hur man gör. Ingen läkare har sagt till mig att Tamoxifen är en garanti att ens slippa C de kommande fyra – fem åren.

Jag resonerar så här:
Det finns risk att jag får C igen vare sig jag tar Tamoxifen eller ej.
Jag hade tur och är oerhört tacksam att jag upptäckte C i så tidigt stadium.
Läkarna kunde inte förstå hur jag ens kunde upptäcka den pyttelilla knutan på bröstet.
All C opererades bort. Ingen spridning. C var bara 1,3 cm och det hade räckt att ta en ”tårtbit” men jag valde att ta bort hela bröstet. En gång för alla. Därmed slapp jag strålning.
Läkaren som opererade mig sa att jag knappt ens behövde ta cellgifter men att han rådde mig att göra det. Inte skulle jag våra att låta bli.

Därför vågar jag göra ett uppehåll med medicineringen.

Tänk om jag ändå drabbas av C igen fastän jag tar Tamoxifen i fyra år till och DESSUTOM dras med biverkningarna jag räknat upp. Är det värt att leva som en svettig kärring-zombie som knappt kan böja sig ner och ta på sig strandsandaletterna eller dansa salsa efter kvällsdrinken?

Nej tack. Jag är inte klar med mitt livliga liv jag ska ha, det är så mycket jag vill och ska göra. Vill inte vänta med det i 4 år till när det är dags att avsluta Tamoxifen. En dag när jag kommit över min senaste kärlek helt och hållet, då vill jag träffa en ny man att göra kul grejer med. Resa, njuta, leva, bara vara. Tamoxifen passar inte in i min livsstil.

Så resonerar jag just nu och det känns bra.

God kväll
Anna

Mer om min Tamoxifen-tillvaro

Igår var jag verkligen less och förbannad när jag skrev osammanhängande om mitt hatobjekt Tamoxifen.  Idag är jag också det. Tänkte att nu skriver jag mitt testamente så får allt gå som det går sen. Fadder till mina kattungar har jag redan.

Min uppfattning är att antingen åker man på bröstcancer igen eller inte. Antingen har man tur eller otur. Oavsett vad man har för livsstil, vad man äter och dricker.  Likaså när det gäller livmodercancer. Tur eller otur. Oavsett om man äter Tamoxifen eller inte.

Fick ett tips i mitt förra inlägg av intesammaannaefterbc, att få akupunktur.
Tack snälla för det tipset. Googlade och hittade detta:
https://www.mabra.com/forskning-akupunktur-lindrar-vallningar-och-svettningar-2/

Jag ska verkligen leta efter någon som kan hjälpa mig med akupunktur.

Fortfarande är det så att jag fryser när jag kryper ner i sängen. Ligger under ett duntäcke och ett tunt täcke plus en bomullsfilt. Det tar en bra stund innan jag kan plocka av mig duntäcket och filten.  Alltså runt en timme eller två.

För att förebygga kramp i fötterna använder jag fortfarande alpacka-ullstrumporna på natten. Jag äter även magnesium + Calcium i rätt proportioner för att förebygga kramperna men de hjälper inte till 100 %.  Ibland räcker det med att jag ligger på rygg och sträcker ut mig så långt jag kan, ja då får jag kramp i höger lår! Hela framlåret alltså! Fy faaaaen vad det gör ont.

Jag upplever att biverkningarna har blivit mer intensiva sedan två månader tillbaka ungefär.  Ödets ironi är väl att jag inte blivit likgiltig för sex. Annars verkar detta vara en vanlig biverkning.  När jag var sambo kunde vi inte ha sex på evigheter på grund av bland annat torra slemhinnor. Nu sedan juli månad och jag lever själv så önskar jag nästan att jag skulle slippa ha den sexuella lusten men den försvinner ju inte. Jag vill leva ensam men har behov av att ha sex med någon man.

Är det verkligen värt alla dessa besvär?
Så, jag funderar: att äta Tamoxifen…..
….är det värt kraftiga kramper, svettningar på hela kroppen inklusive hårfästet och fötterna åtskilliga gånger om dagen, frossa på kvällar och flera tillfällen på dagen, halvtorra slemhinnor, flytningar, domningar varje dag i händer, armar, fötter, riskera livmodercancer, ökade stickningar i händer, fingrar och tårna, lättare att bli trött, stel i kroppen, nerver som hoppar. Ja jag har säkert glömt räkna upp några .

Jag vet verkligen inte. Jag vill inte påverka andra att sluta med Tamoxifen. Var och en måste själv överväga mycket noga. Precis som jag gör.  Funderar på hur jag kommer vara om jag bestämmer mig för att sluta. Kommer jag att börja noja och oroa mig att jag kanske får C igen. Kommer det att ta över min hjärna? Att oroa mig? Jag som aldrig tar ut oro i förskott. Kommer jag börja göra det om jag slutar med Tamoxifen?

Ingen aning.

Biverkningar Tamoxifen
Under punkt 4 i denna länk finns listan på möjliga biverkningar:
https://www.fass.se/LIF/product?userType=2&nplId=19860829000074#side-effects

I nästa vecka när jag är ledig ska jag ringa vårdcentralen angående akupunktur mot svettningarna. Kanske kan jag stå ut med andra biverkningar om jag blir av med svettningarna.

Tänk om det finns hopp ändå?

Tamoxifen i 1350 dagar till

Jag börjar hata biverkningarna som börjat göra sig påminda.

För en vecka sedan började jag seriöst att fundera på att sluta med dem. Ja faktiskt.

Jag som skrivit tidigare och rådde kvinnor i min situation att fortsätta med dem trots biverkningar. Nu står jag knappt ut själv längre.

I augusti har jag ätit Tamoxifen i 1 år och har 4 år minus två månader kvar.

För att få ordning på mina torra slemhinnor har jag ätit Membrasin, havtornskapslar som normaliserar slemhinnorna i underlivet. Det har funkar bra. På grund av glömska att köpa hem när de tog slut så var jag utan i en dryg månad. På den tiden hann slemhinnorna bli lite torra även i näsborrarna.

Jag vet inte ifall Membrasin även kan ha bra effekt och hålla vallningar borta för jag har inte besvärats så där jättemycket av det. Snarare tvärtom, att jag får frysningar eller vad det heter. Fryser mer än jag blir varm.

Men nu i nja 6 veckor har det blivit jäkligt jobbigt. Minsta lilla ansträngning så blir jag jättevarm. Cykla i minsta lilla uppförsbacke så svettas jag och blir svettig i hårfästet.

Fräscht! Jag har jobbat en del den senaste tiden på ett ställe, som Office Assistant och receptionist. Det är inte så fräscht att bli så här varm åtskilliga gånger om dagen.

Inte nog med det. Stelheten i kroppen, nerver i tårna som kommer i kläm i skorna oavsett vilka skor jag har och på jobbet är det ju ofta klackar som gäller, och klänning eller kjol. Inte lågskor precis.

Dessutom ska man ju se trevlig och fräsch ut. Jättesvårt att klä sig.

Jävla Tamoxifen. Förstör så mycket. Och ska samtidigt hjälpa mig att hålla C borta.

Men en biverkning är att det är ökad risk att få livmoderhalscancer när man käkar Tamoxifen.

När jag var på väg att sluta ta dem så funderade jag på vad som är värst ; att riskera livmoderhalscancer eller riskera att dö i annan cancer.

Googlade och hittade detta:

http://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Temaartikel/2017/02/Biverkningar-vid-antihormonell-behandling-paverkar-foljsamhet/

Det omnämns i texten att Citalopram minskar värmevallningar och förbättrar humöret. Hmmmm. Jag googlade igen eftersom jag inte vet vad citalopram är för något.

Nu vet jag. Antidepressiva piller . Nej tack.

Det jag läste i denna länk fick mig att förstå allvaret om jag avbryter behandlingen. Så jag fortsätter överväga hur jag ska göra och vilken risk jag tar om jag slutar.

https://www.lakemedelsvarlden.se/hog-dodlighet-vid-avbruten-tamoxifenbehandling/

Jävligt trött på dessa biverkningar. Vaknar av att händer och armar är bortdomnade. På kvällarna är det oftast fötterna som domnar. Dessutom kramp i ben, lår, fötter hur lätt som helst när jag ligger i sängen. Och nej: jag ligger bara i sängen i runt 8 timmar per dygn .

Kanske, kanske dämpas biverkningarna med tiden men när då?

Har ju ungefär 1350 piller kvar att ta. Minus de jag glömmer, för jag glömmer dem ibland.

Jävligt less på detta!

Justerat expanderbröstprotesen

Hej
Så var det äntligen dags för besök hos plastikkirurgen för att tömma ut lite vätska ur min expanderprotes. Den har ju varit överfylld i flera månader för att töja ut huden på bröstet. Bröstet har varit överfyllt med 70 ml.

Flera gånger i veckan har jag varit öm i sidan där själva kanylen till protesen sitter. Kanylen är hård som en knapp och kanske 6 mm i diameter gissningsvis. Det känns som om den är ganska tjock. Den har smärtat, oftast bara nattetid när jag råkat vända mig på höger sida så att den tryckt till så det gör ont och jag vaknar.

Jag måste säga att hela uppfinningen med expanderprotes och sättet fylla den och tömma den är riktigt bra uppfinning.

Idag satt jag upp när vi skulle tömma ut och hade en helkroppsspegel framför mig.

Känns i princip ingenting
Det går till som så att i kanylen i sidan, där sticker man in en riktigt tunn nål genom huden. Jag har ganska låg smärttröskel vill jag berätta. Det känns knappt någonting när nålen sticker igenom huden i sidan. Så du som ska gå igenom detta, jag påstår att det finns ingen anledning till oro att det ska göra jätteont. Eller ont. Det gör mer ont att bli stucken i armvecket kan jag säga.

Meningen med spegeln är att under tiden som läkaren suger ut vätska via sprutan så ska man med blotta ögat kunna se skillnad. Se och känna hur huden blir mindre spänd och får lite mer mjukhet som mitt friska, fina silikonbröst.

Expanderprotesen var överfylld med 70 ml så bröstet har varit hårt som en bongotrumma. Hård som en boll nästan. När vi tömt bort 30 ml började bröstet kännas mjukt. Vi kom fram till att inte tömma ut mer.  Nu några dagar efteråt och jag klämmer lite på bröstet runt om så är det ganska mjukt. Inte lika mjukt som mitt friska bröst men ändå ganska okej-mjukt.

När jag trycker på båda brösten framtill så känns de likadana. Så, när någon vill krama om mig så bör det inte kännas skumt. Hurra!

Olika stora
Det jag visste från början och som jag skrivit i tidigare inlägg om min expanderprotes är att ingen ska inbilla mig att expanderbröstet kommer vara lika stort som det friska bröstet. Hur skulle det kunna vara det när jag med 70 ml extra fyllnad behövde två bikini-bh-inlägg i bh:n för att brösten ska se lika stora ut? Så det har jag fattat hela tiden att resultatet inte kommer att vara speciellt jättebra. Jag vet att de aldrig skulle kunna se likadana ut, vilka bröst gör det? Men jag vill ju såklart att storleken kunde vara mer jämn även om själva formen runt om inte var exakt lika. Så trodde jag det skulle vara från början.

Vad händer nu då?
Jo nu ska jag ha det så här och känna efter hur det känns och så vidare.
Ifall jag anser att vi ska ta ut lite mer vätska så bokar jag tid för det. När jag känner mig mogen att få en bröstvårta så bokar jag tid.

Det viktiga i min situation är att OM jag funderar på att konsultera plastikkirurgen som bytte mina implantat 2016, och bestämma mig för att byta ut implantatet i mitt friska bröst till ett lite mindre, ja då måste det göras innan jag får en bröstvårta på mitt expanderbröst. Det är tydligen lättare att synka en ”konstgjord” bröstvårta än att få min egna bröstvårta synkad med en ”konstgjord” …. om ni fattar vad jag menar *ler *

Hur gör man då en ”konstgjord” bröstvårta?
Man använder helt enkelt huden på bröstet och ”snörper åt” på något vis med lite stygn och så. Då krävs det att det finns lite extra hud utan att huden stramar för mycket. Detta var ju inte sagt idag, men jag kan tänka mig att vi kanske behöver tömma ut några fler milliliter ut bröstet för att undvika för hårt bröst. Ingen aning. Mitt antagande.
Bröstvårtan skapas under lokalbedövning. Ja mig kvittar det för jag har ju typ ingen känsel på det bröstet i vilket fall.

Sista etappen i detta när bröstvårtan är på plats och läkt, då kan man göra det sista momentet: tatuera vårtgården. Även detta under lokalbedövning.
Min third cousin i USA, Susan, som jag berättat om, hon ångrade att hon lät sig tatueras. Hon sa det gjorde jätteont så hon avbröt det mitt i alltihopa. Om jag minns rätt så tatuerades hon i omgångar – vid olika tillfällen och att hon avbokade de resterande gångerna.

Pengar i sjön?
Jag vill ha bröstvårta och vårtgård. Jag vet bara inte när detta ska ske. Först och främst måste jag bestämma mig för om jag ska palla ge mig på att för tredje gången operera mitt friska bröst och den här gången byta till ett lite mindre implantat. Då behövs ju bröstvårtan flyttas lite och snart liknar väl även det bröstet ett jäkla lapptäcke. Ja faktiskt hela min överkropp för jag har ju ett lodrätt ”blixtlås” på 35 cm eller vad det är, mitt på bålen, börjar cirka 10 cm ovanför naveln och slutar nedanför bikinilinjen.

Jag är ganska impulsiv men ska försöka att inte vara det nu. Ska tänka igenom allting mycket noga. Kanske vänder jag mig till plastikkliniken som fixade mina bröst 2016 för konsultation. Bara för att höra hans åsikt. Och det är klart jag redan vet svaret. Klart han kan fixa till mitt friska bröst. Det kommer han säga. Sen vet man ju aldrig om det verkligen blir det resultat jag förväntar mig och därmed ännu mer pengar i sjön.

Det kan ju också vara så att när bröstvårtan är på plats så kanske brösten kommer att se lika stora ut. Det är kanske förvillande att jämföra ett Barbibröst med ett bröst med bröstvårta?
Önskar att någon som gått genom just detta, har ett svar till mig om hennes upplevelse.

Mina tankar strömmar fritt nu. Hur viktigt är det egentligen för mig att sträva efter att få så perfekta bröst som möjligt? Är det värt att spendera så mycket pengar?  Kommer det göra mig lyckligare? Bättre självkänsla? Vad är jag rädd för, om jag inte kan få någorlunda likadana bröst? Orolig att inte träffa någon man som accepterar ett bröst utan känsel och med påhittad bröstvårta?

Det andra bröstet kompenserar det hela i så fall, för där finns överskott av känsel 😊

Att inte kunna vara utan bh i vissa kläder där det inte är snyggt med bh under?
I somras har jag badat topless och struntat i att dölja mitt överfyllda Barbiebröst i en bikini-bh.
Nästa sommar har jag kanske hunnit få bröstvårta och vårtgård på plats. Varför skulle jag inte kunna vara topless då? Varför skulle jag inte kunna ha den där sexiga ”lilla svarta” urringade byxdressen fast det ena bröstet kanske är lite mindre än det andra?

Ja det är sånt jag får bolla med mig själv, nu framöver.  Dessutom: 30 000 kr kan man ha till något viktigare än att fixa ett bröst som kanske inte blir som jag tänkt.

Anna