Jävla kramper i ben, vader, fötter.

Hej
Det är mycket som gör att jag inte har tiden att skriva inlägg så ofta. Dessutom är det saker på G som inte är något intressant i min bröstcancerblogg.

Jag har märkt att mina dagliga power walks och träning på strandgymet håller sig till vardagarna och att jag tar lite ledigt från detta på lördagar och söndagar. Så har det varit i två helger som gått.

Ganska okej men det är värst vad man vänjer sig vid power walk med mera och hur dåligt samvete jag får på lördagar och söndagar för att jag tar det lite piano och cyklar istället. Tittar på stegräknaren i mobilen och stammar ”men men men…. jag har inte gjort några steg nästan… ”.

IMG_3377

Vädret är helt fantastiskt och jag tror det gäller för hela landet. I stort sett hela maj månad har varit rena drömmen. Den sommarvärme vi så väl är värda. Jag har varit / är mycket i solen och har en pepparkakssolbränna. Jag älskar solen. Jag tål solen bra och blir riktigt brun.
Borde ta det försiktigt eftersom jag inte solat på två somrar. Inte så som jag brukar.
Nu är det revansch 🙂

Till dig som nyligen drabbats av bröstcamcer eller annat allvarligt
Du som läser detta och har drabbas av en allvarlig sjukdom, till exempel bröstcancer som jag drabbades av, det är sååå ledsamt kära nya läsare, som kanske nyss fått beskedet eller nyss börjat med cellgifter. Från mitt hjärta säger jag att jag är såååå ledsen att även du drabbats. Jag känner dig inte och oavsett så är det så tråkigt att även du ska behöva gå igenom allt detta med cellgifter, kanske strålning, garanterat förlora håret vilket är en petetess i sammanhanget. Tor mig. Jag rakade bort 74 cm hår i januari 2017. Jag skriver inte detta för att klappa mig på bröstet, jag gör det för att trösta dig som gråter över att bli tillfälligt skallig. Jag grät en skvätt. Och sen gick det upp för mig: det är bara hår. Det växer ut. Det blir antagligen väldigt tjockt, vackert, lockigt och du får chansen till olika nya frisyrer allltsom det växer ut. Ha tålamod kära du. Du kommer bli vacker.

Jag mådde skit under cellgiftsbehandlingen och var helt sjukskriven. Du kan ha lyckan att må så pass ”bra” som min närmsta bloggvän Maria som också drabbades strax efter mig och har kunnat arbeta under sin sjukdomstid. Hon är en fantastisk tjej och hon inspirerar mig mycket. Jag vet hon haft elände hon också så jag bagatelliserar inte hennes tid med cellgifter och strålning.
Läs gärna hennes blogg
https://mittlivmedcancerblog.wordpress.com/

Ett av mina problem: kramperna i fötter, vad, lår, ben.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.Tamoxifentabletterna jag ska ta för att hålla östogenet nere (jag hade hormonell cancer), en av biverkningarna är kramper. Jag är sååå tacksam att jag inte dras med jättemånga biverkningar (längre). Kramperna är dock ett bekymmer.

Som jag berättat innan så går det inte en kväll som jag inte få känning av kramp men som inte löses ut i full kramp uitan mer som en ”förvarning” att ligg still med foten / vaden / benet så klingar den av innan den bryter ut. Grejen är att ibland kan jag få denna förvarning i en foten bara av att täcket ligger mot foten. Det är så jäkla jobbigt. Vänder jag då på det benet , ja då gör sig krampen påmind i vaden eller låret i samma ben. Helt sjukt är det och det är jävligt störigt. Nu när vi har lyckats få till lite sex (äntligen) ja då ska jävla krampen störa hela ceremonin. Faaan!

Har alltid hört att magnesium kan lindra eller eliminera kramper så jag käkar magensiumkapslar.
Men det hjälper inte riktigt. Hittade denna länk:
https://sv.stories.newsner.com/vetenskap/anledningar-till-att-du-far-kramper-i-benen-pa-natten-och-hur-man-fixar-det/

Kan vara en kombination av flera saker.

  • Muskelslitage som orsakas av åldrande
  • Om du är gravid
  • Mycket stark fysisk aktivitet
  • Obalans i kosten
  • Uttorkad
  • Stillasittande livsstil
  • Överdriven ansträngning i musklerna

Okej. För min del så kan jag räkna bort alla punkter utom möjligen för lite vätska. Inte uttorkad men för lite intag av vatten. Obalans i kosten skulle kunna vara en annan orsak men framför allt: Orsaken är Tamoxifentabletterna eftersom kramperna startade när jag började med dem.

Eftersom jag fortfarande har besvär trots magnesium undrar jag vad mer man kan göra. Någon som har en teori? Eller tips?

En tanke är att göra en mjuk kvällsyoga eller stretsching. Eller båda delar. Grejen är att eftersom jag är nyopererad i bröstet får jag inte anstränga bröstmusklerna och inte heller tynga armarna och inte ens stå ”hunden”. Ingenting som påverkar armarna. Inte på två månader till ungefär.

Redan nu ligger jag på rygg och försöker sträcka ut mig ordentligt. Fast när jag gör det så kommer de där jäkla kramperna. Som på beställning. Jag vill inte ta något läkemedel (om det finns) mot kramper. Inga fler läkemedel i min kropp förutom Tamoxifen.

 

Shabby Chic-Anna 🙂

IMG_3353 (1)

Jag som aldrig gillat att fotograferas utan att jag granskat bilderna med lupp. Jag har blivit en selfie-kossa som inte bryr mig. Jag tycker jag är okej sen får andra tycka vad de vill.  Såååå, här är jag i senaste ”frisyren”. Nja frisyr är det inte för det ska bara växa så jag har klippt topparna 2 gånger. Bara hår som växer som bara den 🙂 Hurra. Jag har ingen erfarenhet av att vara korthårig och jag gillar det inte. Men den här Marilyn Monroe-frisyren är ganska okej. 

Anna: vithårig och Shabby Chic. Haha


Känns bra och det typ funkar med sex

Hej

Nu har det gått två dagar sedan första påfyllningen av expander-bröstprotesen.
Det har spänt pyttelite emellanåt men inget alarmerande. Skööönt.
Tar det lugnt med armen och har börjat med övningarna morgon och kväll som sjukgymnasten ordinerat för att få tillbaka rörligheten.ar. Armarna ska komma längre och längre upp ovanför huvudet varje dag.

  1. Ligga ner på rygg med armarna i 90 graders vinkel med överarmarna uppåt så att det stramar.
  2. Knäppa händerna och sträcka båda armarna uppåt över huvudet så högt jag kan och ligga så i ett par minuter.
  3. Knäppa händerna bakom huvudet/i nacken. Töja armbågarna utåt ett par minuter.

Jag gör även dessa övningarna stående någon gång under dagen. Tänja mjukt. Det känns okej och är inte orolig att inte få rörligheten tillbaka.

Hade en jäkla otur som fick en blåsa under foten precis på trampdynan liksom, som gjort att jag inte kunnat gå normalt på flera dagar. Igår var första dagen som jag kunnat gå normalt och kunna ha skor på mig.

Den dagen jag var i Malmö och fyllde på protesen fick jag ta en tjock kompress för att kunna gå länge och lyckades som väl var att få på mig löparskorna.

Föresten. Jag berättade i förra inlägget att vi satt fast på tåget i Malmö och kom ingentstans. Ett elavbrott i Lund som gjorde att tåget inte fick klartecken att lämna centralstationen. Tåget skulle gå 13.08. När klockan var närmre 15.00 fick vi besked att lämna tåget och underförstått ”ta er hem bäst ni kan på annat sätt”. Det var ju inte bara vårat tåg. Hela perrongen var proppfull med mäniskor och allt var halvt kaotiskt. Tåg stod i kö efter varandra och allt var en enda korvstoppning.

Syrran och jag hade tur för vi hade ingen tid att passa hemma så vi tog det piano.
Vi gick till en uteservering och satte oss i solen och tog något att dricka. Vi hade redan tömt våra vattenflaskor på tåget.

Där träffade vi andra ”strandsatta”. Bland annat två brittiska par som skulle spendera dagen i Lund men de blev fast i Malmö och var lika glada för det. Vi pratade en bra stund och vad pratar man då med britter om, om inte vädret 🙂 . Så vi pratade väder och svarade på frågor om Skåne och Sverige. Självklart passade jag på att göra reklam för vår älskade ö Hven som tillhör Landskrona.

Sedan kom tre businessklädda personer och slog sig ner hos oss. De skulle med tåget till Stockholm. Syrran sa till den ena tjejen att ”vi har nog träffats förut” och tjejen nickade lite vant men ändå så där tveksamt. Sen när min syster tänkt klart frågade hon om hon hette och sa hennes namn. ”Ja” sa hon. ”Okej”sa syrran. ”Då har vi inte träffats. Nu vet jag var jag sett dig” sa syrran och log. Det var ett känt ansikte i Miljöpartiet.

Det här med att tycka att man känner igen en person. En när vän till mig berättade för många år sedan, när vi pratade om att ibland vet man inte om man ska hälsa på vissa eller ej. Känner igen dem men kan inte placera personen. Kanske någon som jobbar i en klädbutik, apoteket eller liknande. Min nära vän fick en sådan upplevelse i ett sammanhang.

”Jag känner så väl igen dig men jag kan inte placera dig”.

”Jag jobbar på Systembolaget” svarade kvinnan. Hahahaha. Liiite pinsamt hahaha.

De senaste dagarna har vi haft riktig sommarvärme med runt 25 grader men det känns varmare. Jag har lyckats bränna mig fast inte så där jätteilla. Har börjat använda solskyddsprodukter. Har ju inte solat mig på två år så huden blev nog chockad.

Igår lyckades jag kränga på mig min nya bikiniöverdel trots hyfsat nyopererad och lite svårt med rörelserna i höger arm . Men det gick bra utan att jag fick ont. Hurra.
Förra sommaren köpte jag två exakt likadan bikinis och i två storlekar eftersom jag inte visste hur mitt kroppsmått skullle förändras. Nu har jag varit duktig och lyckats smalna till utan större ansträngning. Så jag är glad.

Längtar tills jag får träna armarna. Det får jag inte göra förrän om 2 månader och det stör mig. Jag som hade satt fart med att försöka träna bort hänget på överarmarna . Ja ja det blir nog bra någon gång där framme. Tre månader efter nästa operation. Suck.

Nu blir jag lite väl personlig men min blogg handlar om hur allting funkar så här efter bröstcancer, cellgifter och alla biverkningar av Tamoxifen medicinen som drar ner östrogenet i kroppen. Det i sin tur har gett mig extremt torra slemhinnor i underlivet. Extremt torra! Detta har jag berättat om i tidigare inlägg och tänker inte upprepa det nu. Har inte lyckats ha vettig sex på evigheters evigheter känns det som.

André och jag har lyckats ha sex vid några tillfällen den senaste dryga veckan. Det funkar ganska okej med massor med Pjur Woman klet ”där nere”. Och havtornsoljan som jag tycker är så bra. Visserligen gick jag som John Wayne dagen efter men sen gick det över.

Dock måste vi ta det lugnt på grund av mitt nyopererade bröst som inte får ansträngas för mycket. Men jag har ju en mjuk bh (faktiskt en amnings-bh i mjukaste bomull) och utanpå den har jag ett bröstband av kraftig resår och kardborreband. Det ska sitta på dygnet runt i tre månader. Det ska göra att protesen ska tryckas ner lite så man inte har bröstet uppe vid hakan hahaha.

Kolla in bilden och mina Karl-Alfred armar. Ska inte va mer spenat där hahaha.

Fick ett skitfult bröstband på sjukhuset. Jag kom på att jag fick två snygga bröstband (det på bilden) när jag bytte mina silikonimplantat för två år sedan. Så nu använder jag det istället. Bandaget syns ju ovanför när jag klätt mig och då är det snyggare med ett kritvitt, fräscht resårband med en broderad blomma än det skitfula ”hudfärgade” som sjukhuset gav mig.

Har tillbringat mycket tid i solen i kolonin och där är man ju ganska ensam. Då funkar det med bikini och resårbandet utanpå. Jag till och med tar av den lösa bh-utfyllnaden jag har i bh:n. Struntar väl jag i ifall kolonigrannarna eller de som passerar tycker jag har ojämna bröst.
Ett litet tonårsbröst med A-kupa och ett med D-kupa.

Nu har klockan blivit halv 9 och jag ska dra på mig träningskläder, pw till utegymmet vid havet och träna benen och midjan höfterna.

Tidiga eftermiddagen blir det grillning med familjen i kolonin.

Hoppas ni kära läsare också har ett underbart väder var ni än befinner er. Passa på att fånga dagen och solen. I våra trakter i nordvästra Skåne snackas det om att vi ska få 15 grader och nordanvind imorgon, fredag. Neeeeej. Hoppas det är totalt fel.

Ha det bra
Anna

Efter regn kommer sol

Hej,

Det sägs ju att efter regn kommer sol. Fast 2016 var det var tvärtom för mig. Det var så otroligt mycket sol i mitt liv så jag fick nypa mig i armen för se att det var sant. Allt var så underbart.

Sen kom bomben
Cancerbomben den 30 november. Sen kom regnet. Sommaren 2017 när jag började repa mig från cellgiftsbehandlingen började solen titta fram bakom de tunga molnen.  Det blev ljusare och ljusare allt eftersom jag började få tillbaka krafter och kroppen försökte återställa sig i sakta mak. Tålamod, tålamod så blir det bra.

Det var soligt ett tag. Sedan kom nästa smäll och det var effekten av den förbannade medicinen Letrozol som kom med sina jävla biverkningar som gjorde att jag blev rädd för mig själv. Det blev så jävligt att jag fick ny medicin. Den ”snällare” varianten Tamoxifen. Jo tack. Hej då fina normala slemhinnor, hej då sexliv, hej då smidiga, mjuka kropp, hej då alla kläder jag växte ur. Hej då!

Lyste inte ens med sin frånvaro
Jag väntade på solen efter regn men den visade sig inte. Varken André eller jag såg till någon sol. Nu, så här ett år efter cancerskiten, cellgifterna och allt det dragit med sig så kändes nog allt som att solen skulle visa sig och allt skulle bli så soligt. Så blev det ändå inte så. Det har varit både regn och åskväder och det är jättejobbigt.

Någonstans där framme kommer den där härliga solen efter regn men när?
Anna

Trix mot biverkningar

Nu har jag käkat Tamoxifen i drygt sex månader. Och ska käka dem i sammanlagt fem år.

Biverkningar jag åkte på:
rejäl stelhet i muskler och leder
torra slemhinnor i näsa och underliv
svullnad om benen om jag sitter stilla för länge
vallningar eller snarare frossa / frusen
kramp eller tendens till kramp i tår, fötter, ben, lår
pirrande, stickande känsla i huden

För att få ordning på detta behövde jag ta saken i egna händer och försöka få bort eller dämpa graden av biverkningar och undvika läkemedel mot biverkningarna så gått det går.

Här är vad jag gör och som jag hoppas kan vara till hjälp till någon stackare med dessa besvär. Man kan ju dras med dem utan att behöva medicineras med Tamoxifen.

För min del är det största problemet mina torra slemhinnor i underlivet som inte blivit helt bra ännu. Bättre men inte bra. Det svider inte längre när jag ska torka mig ”där nere” efter duschen men det känns stramt och huden svider ibland, inte hela tiden som innan. Jag gråter inte längre om man säger så.

Torra slemhinnor i underlivet
Vagisan salva receptfri. En tub i månaden går åt. Applicerar flera gånger per dag.
Replen på recept att använda inne i själva vaginan.

Jag har bytt tvättmedel till oparfymerat sådant om ifall det kan ha inverkan på underlivet.
Har dessutom ekologiska, mjuka, tunna trosskydd för att ha något bra närmst huden och inte trosor av färgad bomull eller syntet närmst huden.

Allt det jag räknat upp fungerar bra på mig.

Torra slemhinnor i näsborrarna
Detta är märkligt tycker jag. Det är inte torrt i båda näsborrar samtidigt. Först den ena, sen går det över till den andra och sen tillbaka till den första igen.

Hur som helst så hjälper det ganska bra med Nozoil nässpray med sesamolja. Det blir mjukt och behagligt. Det har slutat klia och strama .

Dessutom har jag fått tips från andra bloggerskor att äta havtornskapslar.  Havtorn har förmågan att återställa slemhinnorna till det normala. Nu har jag bara ätit dem i en månad och det tar två månader innan man märker effekt läste jag någonstans. Så jag fortsätter.

Stelhet i leder och muskler
Trots att det känns för jävligt i början så är det extremt viktigt att mjuka upp kroppen.
Börja enkelt. Behöver inte ta i för Kung och fosterland det första man gör.

Gå promenader varje dag. Öka takten. Gå längre och längre.
Stretcha kroppen varje dag. En gång på morgonen och en på kvällen. Kolla in katterna. De sträcker på sig när de varit stilla för länge.
Sök på youtube och hitta ett stretchprogram som passar dig. Stretcha igenom hela kroppen dagligen.

Jag går även på jympapass för att få lite diciplin och även för att få igång min kondition plus att det är roligt att jympa med andra. Man behöver ju inte gå på jympa om man inte vill men det sociala kan också bidra till att man mår bättre. Så är det för mig.

Jag kan berätta att de jympapassen som jag går på just nu, där sänker jag medelåldern rejält. Och jag är 57 år. Jag är näst yngst. De äldsta är nog kanske närmre 80 år.  Jag är så imponerad av de äldsta i gruppen. Alla gör vad de klarar av och ingen sätter press på någon annan.

Det ena passet är världens bästa stretchpass för leder och muskler. Det andra är både styrka och kondition. Ja och sedan är det ju medi-yogan som ger lugnet och stunden att vara ensam med sig och sin andning i all stillhet.

Vi som blir stela i kroppen på grund av medicinering bara MÅSTE ta tag i stretch och träning mer än andra eftersom vi jobbar lite i uppförsbacke. Det får inte bli ett steg fram och två tillbaka. Våra kroppar kommer att crascha om vi inte brukar allvar.

Prova yoga kanske? På youtube finns massor med olika slags yogapass. Min favorit heter Sanela på Psyche Truth kanalen.

Kramp i tår, fötter, ben, lår
mer eller mindre varje kväll när jag lagt mig känner jag av tendensen till kramp. Det är bara ett par gånger som krampen verkligen brutit ut.

Min sambo tipsade mig att dricka mycket vatten. Vissa dagar är jag slarvig med mitt vattenintag så det kan kanske vara en anledning till krampkänningarna också.

Jag har en tjock kudde inlindnad i en mjuk filt som jag har under knäna och vaderna i sängen. Dessutom halvtjocka ullstrumpor. Jag har taskig blodcirkulation i fötterna sedan ungefär 98 år tillbaka i tiden så utan strumpor fixar jag inte att leva 🙂

Fick tips nyligen av min bloggvän Maria att käka magnesium som kan motverka krampkänningar. Av en händelse fick jag en burk Magnesium citrat från bodystore.com när jag handlade hos dem nu senast så idag stoppade jag i mig några kapslar.

Vallningar frossa frusenhet
De första månaderna med Tamoxifen var det tydliga svängningar. Frös i tre kvart och sedan kom värmeslaget en kort stund och däremellan normal kroppstemperatur. Och så där höll det på dagligen.

Värmevallningarna är i princip försvunnit. Det kommer en nån gång ibland men inget jag hinner störa mig på.

Fryser gör jag däremot fortfarande. Nästan hela tiden.
Det enda jag kommit på att göra är att dricka kokt vatten ofta och bylta på mig kläder. Bomullskläder och ullkläder som andas. Inget akryl-skit på kroppen.
Planera klädkombinationen och se till att ha en tunn kofta att ta av och på. Inte tröjor för min del.
Och en snygg sjal att svepa om mig och kunna ta av.

Pirrande och stickande i fingrar och tår
Dessa biverkningar fick jag i samband med cellgifterna. Nu så här 10 månader efter sista behandlingen märker jag knappt av stickningarna. Någon gång ibland när jag gått och lagt mig kan det komma men jag bara ignorera det för vad kan man göra?

Jag vet hur det var som värst så detta lilla är bara som en liten fis i rymden.

Däremot har jag märkt att två dagar efter Zometabehandling kommer stickningarna tillbaka tydligt och flera gånger på en dag. I fingrar, inne i handflatan och tårna. Jag räknar med att det klingar av.  Fick Zometan för fyra dagar sedan.

Oavsett så är det bara att gilla läget. Blir ju inte bättre om man klagar och gnäller om det.

Då är det bara att tänka på mina nära vänner som jag berättat om som aldrig klagar. Engelsmannen som är förlamad från bröstet och ner , knappt 30 år fyllda. Och min bästa vän som fick Parkinson vid 49 års ålder.

Vad är då lite stickningar i fingrar och tår? Jag bara undrar?

Godnatt
Anna

 

 

Slut i huvudet?

Hej
När ska jag lära mig att komma ihåg medicinen?

IMG_2667

Sedan drygt sju månader tillbaka tar jag ju medicin en gång om dagen, ett östrogendämpande piller.  Ska ta dem i fem år.

Fortfarande glömmer jag dem. Har ställt mobilen på påminnelse varje morgon för att inte glömma. FORTFARANDE glömmer jag ta dem tills mobilen talar om det för mig.

Snacka om cytostatika-hjärna. Eller så har jag bara blivit så här i huvudet, med eller utan cytostatika? Inte vet jag?!

I vissa avseenden är jag skärpt och jag är glad att jag inte är glömsk och disträ i allt jag gör. Jag jobbar ideellt med en grej som kräver att jag är klar i knoppen och skärpt och då fungerar hjärnan bra, men varför inte alltid?

Har dessutom pratat med en tjej som startat ett SFI-företag och jag funderar på att bli volontär hos henne, hjälpa henne med eleverna. Hur ska jag kunna våga detta när hjärnan är slö emellanåt?

Bara att prova va?

Anna

Min 5-dagarsfasta som blev fler dagar

Hej.

Jag påbörjade min fasta den 14 januari.
Nyforms 5-dagarsfasta.

Vissa undrar varför folk fastar. Vissa har uppfattningen att det är för att ”känna sig duktig”. Det har jag hört några gånger. Andra säger att det inte hjälper med fasta. Att det är onödigt. En annan sa att en läkare på TV sagt att det hjälper inte kroppen. Det gör ingen nytta. Jag är ointresserad av vad andra anser om att fasta.
”Att det inte hjälper”. ”Gör ingen nytta”? Mot vaddå? Det beror väl på vad den enskilde personen har som syfte.

Det är bra att ha sitt ”varför”. Sin motivation. Det gör det lättare under tiden.  Det tycker jag. Skriv ner ditt varför. Så gör jag.

Mina varför:
-Få en boost. Mer energi. Energi att få igång ordentlig träning och motion. Inte bara promenader.
-Bli nyttigare. Tänka lite mer på bra matvaror och vad som är bra för kroppen. (och vad som fungerar för min Kocks blåsa såklart. Jag kan ju inte äta ”allt” som de flesta andra kan).
-Tillfälle att få bort ovanor. Så som OLW:s salta jordnötter. Så himla goda men nej. När jag har det hemma så äter jag för mycket av det.
Choklad är jag inte så glad för längre. Det suget mattades av i samband med cellgifterna. Smaklökarna gillar inte choklad längre. Smakar tråkigt. Lindhs mörka med mint funkar men inget jag suktar efter eller ”måste ha”. Någon gång till hallon är okej.

Mer energi har jag fått de andra gångerna jag fastat med denna metod. Ja, jag vet det är frukt -, och grönsaksjuicer. Inget tillsatt socker men såklart fruktsocker.

Efter cellgiftbehandlingen och biverkningarna av Tamoxifen behöver jag stärka kroppen, stärka musklerna och få kroppen mjuk och rörlig igen och inte stel som är en effekt av medicineringen. På grund av allt som hände för ett år sedan med canceroperation, cellgifter och allt som det påverkar i kroppen, så behöver jag komma i form. Detta är viktigt för mig och det är kniven mot strupen. Kom igen Anna!

Tamoxifen har jag redan berättat, gör att jag blivit mindre rörlig i kroppen. Eller rättare sagt stel i kroppen. Dessutom har jag ökat i vikt under cellgiftbehandlingen eftersom jag mådde väldigt dåligt och inte rörde mig i samma utsträckning som jag brukar. Dessutom slutade jag röka och det gör ju sitt till. Ämnesomsättningen sjunker jämfört med när man är rökare.

Vad jag väger vet jag inte eftersom jag inte har någon våg. Den slängde jag för över 20 år sedan, efter en lång period av viktnoja som var på väg att gå över styr. Åt bara minimalt. Riktigt minimalt. Och fettsnålt.
Dessutom mår jag inte bra av att veta vikten så därför vet jag inte vad jag väger. Men det går ju att gissa och det märks ju på kläderna som jag inte kommer i.

Att ta en fasteperiod kan vara ett sätt att bryta en dålig vana exempelvis. En kick att få igång kroppen att vilja börja motionera ordentligt. Var och en på sin nivå. Jag vill inte använda ordet ”träna” för vissa ser ett gym framför sig och en massa maskiner som man ska ställa in och massor med folk som trängs……

En bra motionsform är att promenera. Det tycker jag. Jag läste någonstans att man ska gå minst 5000 steg om dagen. Det är inte mycket. Detta är minimum för att kroppen ska fungera stod det.

I MåBra kan man läsa detta:
https://www.mabra.com/glom-10-000-steg-om-dagen-har-ar-de-nya-direktiven/
Okej. Min fasteperiod.

Det jag skriver här är hur jag gör och som fungerar bra för mig och min kropp. Jag är ingen hälsoexpert och var och en får finna sitt egna sätt.

De två dagarna innan fastan börjar behöver man trappa ner ätandet. Jag tog en Naturdiet-pulverdryck på förmiddagen för att slippa hunger några timmar. Fil med hallon och kanel.

Drack mycket varmt vatten för att dämpa hunger. Det fungerar jättebra på mig.
Med fastepaketet följer ett jättebra schema och det är bara att följa det. Lätt som en plätt.

IMG_2367

Dag 1:

Började fastan den 14 januari. Den dagen kände jag inte av något annorlunda än andra vanliga dagar. Att jag fryser. Ja, det får man räkna med men jag fryser ju ändå, så fort jag är stilla den minsta lilla stund. Det är bra att dricka rumstempererade drycker och vatten. Jag dricker även mycket kokt vatten. ”Te utan tepåse” * ler*. Ibland tar jag i en skvätt pressad citron.
Min Kocks blåsa krånglade lite och det var jag beredd på. Vet att det går över och att det inte är något farligt.

Det blev en promenad på 2,4 km bara. Under 5000 steg. Glad jag fixade det trots min krånglande blåsa.

Dag 2 och 3:
Dessa två dagar brukar vara lite jobbiga för man kan känna sig frusen och nästan sjuk. Det gjorde jag. Frös mer än vanligt, men det är bara att bylta på sig gosiga, mjuka tröjor. Jag drog även på en bomullsmössa. Det är bara att ta fram sin motivation. Varför fastar jag, så går det bättre.

De första dagarna brukar man få huvudvärk men det fick jag inte denna gång.
Dessa dagar kändes ganska okej. Inga tankar på mat. Och inte sugen på någonting alls.
3 km per dag fixade jag att gå dessa två dagar. På grund av halvkrånglande blåsa var det inte läge att vara på gymet. Däremot stretschövningar och lite styrkeövningar för armarna, på morgnarna.

Dag 4 och 5:
Efter halva dag 3 brukar energin komma och jag brukar få svårt att gå och lägga mig på kvällen på grund av att jag blev så pigg. Denna gång kom inte kicken. Besviken!
Jag som längtat så efter den.
Juicerna i detta fastepaket är jättegoda. Det låter kanske inte så gott med grönsaksbuljong men den är också god.
Dag 4 stabiliserade sig min blåsa.

Dag 5:
Kl 8.00 promenerade jag till gymet. På med träningskläderna. Packade ner gympaskorna och annat plus yogamattan i min datorryggsäck och gick ut i mörkret. Himla skön morgonpromenad. Dunkelt ute. Ingen blåst. Allting lugnt och runt 2 plusgrader.

Innan jag gick, tog jag fastefrukosten. Det vill säga 1 dl multifruktjuice med ½ dl vatten.
Det tog 25 minuter att promenera till gymet. Kl 9.00 började passet så jag hade en halvtimme att varva ner min stela kropp. Hemvägen blev aningen tung. Det blev nog för mycket, vilket jag anade innan jag gick hemifrån. Men det gick. Måste ju hem. När jag inte har tungt att bära på, brukar jag ta trapporna upp. Vi bor på 5:e våningen. Jag tog hissen. Hade inte fixat ta trapporna. Men det kan bli ett litet mål. * ler*
På hemvägen var jag både kall och varm. Frusen på ett sätt och svettig på ett annat. Drack förmiddagsfika : 2 koppar faste-te. Vilade utan att sova. Drack lunch tidigt för att sen iväg ut igen.

Nu hade det börjat snöa?! What?
Promenad för att hälsa på släktens nykomling: Elizabeth 7 dagar gammal. *hjärta *
Allt som allt blev det 6,8 km promenad.

Dag 5 är ju sista fastedagen, enligt detta fasteprogram. Fast jag vill inte sluta. Känner nu mer energi och jag känner mig ”lätt” i kroppen. Härligt. Jag fortsätter.
Det är bara att köpa nya juicer och buljong. Te har jag kvar av. Och lite av vissa juicer. Jag väljer att köpa ekologiska juicer utan tillsatta socker såklart. Det finns en del att välja på, i vi8lken stor matvarukedja som helst.

Dag 6.
Fredag. Special MediYoga kl 15. YES!
Dagens promenad blev 3,9 km på 1 timme och 5743 steg.
Tog cykeln till gymet för att ge yogan den bästa effekten för kroppen. Ingen chans att jag promenerar hem efter ett skönt pass. Jag vill hem utan att ta ut mig för mycket.

Det känns jättebra. Inte fått den där riktiga kicken som jag så gärna vill få, men ändå mer energi än tidigare och det är härligt. Yogan jag går på är en lugn yogaform åt meditationshållet. Precis vad jag behöver.

Idag är det dag 7.
Det känns jättebra. Jag följer schemat från dag 2. Jag vet inte hur länge jag kommer fasta. Absolut senast till den 22:a. Sedan måste jag ha två dagar att trappa upp ätandet så att magen vänjer sig. Min födelsedag nalkas nämligen och vi tänkte i vanlig ordning att ta en tripp till Helsingør och äta smørrebrød.

Min plan är att efter det ta en sockerdetox i kombination med medelhavsmat. Jag älskar grekisk mat och det gillar även André. Och förutom smørrebrød den 25:e längtar jag efter grekiska rätter. Faktiskt ingenting annat jag suktar efter. Inte nu i allafall. Jo, hallon . Älskar hallon.

Nu ska jag fixa till mig. Sen blir det en sväng till museet. Undrar hur många steg det är dit?

En bit bortom museet finns konsthallen. I parken utanför hittar man denna vilande dam.

IMG_2317

Ha en härlig lördag kära vänner.

Anna

 

Måste skriva av mig

God fortsättning, kära läsare.
Äntligen är skitåret 2017 över.

Året som i huvudsak handlat om min cancer. Nu borde det bara gå bättre. Hoppas jag. Dock känner jag mig inte frisk och absolut inte fri från detta hemska som cancer är. Är oerhört tacksam att all cancer är borta. Nu dras jag med biverkningar av Tamoxifen som jag ska ta dagligen i fem år. Bara Fyra och ett halvt kvar. Jippi. Inte!

Biverkningarna jag räknade upp i förra inlägget består. Dessutom har vallningarna blivit kraftigare.

Jag är ingen gnällig person. Det vet alla som känner mig. Det jag berättar i min blogg är fakta och hur den tiden som gått sedan jag blev sjuk, har kantats av besvärligheter av alla de slag. Det har varit en tuff tid och är tuff nu också fast på ett annat sätt.

Tamoxifen
Kan man ha hatkärlek till en medicin?
Jag menar: jag borde hylla dessa mediciner som ska hjälpa till att hålla återfall av cancer borta, men samtidigt hatar jag dem för den skit de ställer till med.

Vallningarna jag har är en av de vanligaste biverkningarna när man tar Tamoxifen. I början var det så pass lite problem att jag sa: blir det ”bara” så här så är det okej.
Men det var det ju inte. Det var inte ”bara så här”.
Jag vet inte hur andra har det men i mitt fall fryser jag som fasen jättelänge och därefter kommer sakta värmen så det nästan kokar i kroppen.

Varje gång efter att jag ätit börjar jag frysa rejält. Känns som att jag håller på att bli riktigt sjuk, som när man får feberfrossa. Ibland håller det i sig i en timme. Jag tar på en bomullsmössa fast jag är inomhus och på med en extra tröja eller huvjacka i bomull. Orken försvinner från mig.

I förrgårkväll var det extremt. Jag gick och la mig före André. Jag frös. Jag brukar inte sova med kläder på men gick och la mig med bomullsmössa, en kortärmad och en långärmad t-shirt, mina mjuka sköna yogabrallor och bomullsstrumpor. Låg med duntäcket ända upp till hakan och kollade på TV. Jag har alltid varit motståndare till att ha TV i sovrummet men har ändrat uppfattning om den saken sedan jag började cellgiftbehandlingen i februari 2017. TV:n blev en bra kompis.

I en och en halvtimme låg jag fullt påklädd under duntäcket och lyckades ändå inte få normal kroppstemperatur. Du vet hur det känns i kroppen om man dricker stora glas med iskallt vatten eller tuggar på isbitar. Hur det isar i hela kroppen. Så känns det. (Nu ska man ju inte tugga på isbitar men man kan ju föreställa sig hur det känns).

Efter en och en halv timme kunde jag ta av mig den långärmade t-shirten och en kvart senare åkte yogabrallorna av. En stund därefter kunde jag plocka av mig resten av kläderna och ligga i min nakenhet under täcket och känna en normal kroppstemperatur. Äntligen. Så bra tänker du kanske. Att äntligen få normal kroppstemperatur.

Tro inte det slutar här, min vän. Nu började temperaturen i kroppen att skruvas upp. Det börjar eldas för fullt i kroppen. Öppnar det ena fönstret trots att det är januari månad. Dock några plusgrader ute. Vi bor ju i södra Sverige, André och jag – nära till kontinenten * ler*

Det blev bättre en liten stund. Lyckades förlänga tiden att få njuta av normal kroppstemperatur en stund. Sedan var det dags att sparka av duntäcket för det kändes som att jag skulle börja koka inombords. Jag behövde gå på toaletten och när jag väl var uppe började jag frysa direkt och sedan var det bara att börja om från början igen. *Suck*

Så här har det pågått varje kväll och natt. De senaste nätterna har jag dessutom sovit extra oroligt. Jag vaknar nästan varje gång jag vänder mig i sängen och det är så många gånger per natt. Detta stör även Andrés sömn emellanåt. När elefanten vänder sig i sängen.

Fortfarande känner jag av samma biverkningar som jag skrev om i förra inlägget. Till detta kan jag nu lägga till stickningar i fingrar och tår. Jag har haft dem sedan den pågående cellgiftbehandlingen fast de klingade av och har kommit tillbaka, och mer intensivt.
Den senaste tiden har det mest varit vänster fots stortå och höger hands alla fingrar. Inte bara enstaka stick då och då utan fler på en och samma gång. Inte ”tusen nålar” men kanske men kanske 50. Jag har inte räknat.

”Krypningar” under huden
Jag har också börjat känna av något riktigt skumt men som också är en biverkning. Det är som om något rör sig – krälar – under hudytan. Typ maskar. Jätteäcklig känsla. Kände det riktigt tydligt i förrgår. På ena halvan av vänster överben. Från mitt fram tiill mitt bak Från benets början och ända ner till knäet.
Riktigt läskigt. Det var som att något krälade under huden i snabb takt uppifrån och ner, fram och tillbaka om och om igen. Och det pågick medan jag var inne i en ”frysa-period”.
Vet inte hur jag ska beskriva det. Jag har känt något liknande innan också, fast inte så omfattande och på ett mindre område nere vid vänster fot. Det pågick i ungefär en minut sedan klingade det av.

Har inte velat googla
Under den pågående cellgiftbehandlingen och fortfarande, har jag valt bort att googla så mycket på detta. Jag har inte haft kraften att våga veta hur andra kvinnor med bröstcancer har det. Efter att jag opererat bort bröstet och innan första behandlingen googlade jag och fick träff på en ung bloggerska och läste allt hon skrev om sin cancertid. En ung tjej med ett litet barn på något enstaka år. En ung tjej med trippelnegativ cancer. Att läsa hennes blogg tog mig hårt fastän jag inte känner henne. Samtidigt fick jag en inblick i hur det är att få cytostatikabehandling.
När jag googlade fick jag även träff på bloggerskor som inte överlevde och det var då jag beslutade att inte googla mer på detta.

Nu är jag bättre redo att klara av att läsa hur andra har haft det. Nu vill jag veta hur andra kvinnor har det efter behandlingarnas slut och som också är i Tamoxifen-skiten.

Jag märker jag att jag förändrats markant. I huvudet. Jag är en annan Anna än innan. Jag vet det har med biverkningar att göra. Det är väl också annat som spelar in men mycket tror jag beror på de här jäkla pillerna som jag borde älska eftersom de kommer hjälpa mig att hålla återkommande cancer borta så att säga.

Det känns som att jag är inne i en slags depression. De senaste tre dagarna exempelvis, har jag inte haft ork till någonting. Knappt varit utomhus. Inte orkat laga mat eller ens tänka på mat eller på något annat heller för den delen. Som tur är har vi massor med mat i frysen. Vi är duktiga på att göra många portioner när vi lagar mat. Och fryser in så dagar som dessa har det varit guld värt att bara ta fram och värma.

Kurator – nej tack. Inte nu iallafall
Nu ska jag börja googla lite. Jag behöver hjälp och motivation från andra kvinnor som genomgått denna skit som jag går igenom. Finns säkert massor med tips och inspiration. Trodde aldrig livet skulle se ut så här efter cellgifterna. Trodde allt skulle vara bra vid det här laget. Att reparationen är åtgärdad och att det bara är att tuta och köra.

Bra att rensa huvudet
Anledningen till min blogg är att hoppas kunna hjälpa andra. En annan anledning är att jag behöver skriva av mig. För min egen skull.

Detta inlägg handlar om att jag måste skriva av mig ordentligt för jag mår inte bra i mitt huvud. Det smärtar mig att André ska behöva dras med detta elände också. Det är nog det värsta. Han är ett fantastiskt stöd och är den bästa jag kan tänka mig * hjärta * . Därför vill jag han ska ha en bättre tillvaro än den vi har nu, han och jag. Biverkningarna från tabletterna stör vårt privatliv rejält och det är den jobbigaste biten.

Jag trodde att viktuppgången skulle vara värst. Jag som alltid varit smal och nästan ingen putande mage. Jag kommer inte i mina kläder. Jo några plagg som jag råkade köpa lite för stora. Kommer knappt i min nya, coola vinterkappa som jag köpte förra hösten. Det går inte att lägga hur mycket pengar som helst på nya kläder. Men det har jag fått göra. Nu är jag rädd att jag snart inte kommer i de kläderna heller. Har alltid ogillat tights. Nu är det nästan det enda jag pallar ha på mig. Tänker inte köpa nya jeans förrän jag fått ordning på mitt omfång.

Dessutom är det hopplöst att klä sig med dessa temperatursvängningar. För mig är det behagligare med tights än jeans och vanliga brallor just nu. Jag har köpt massor med enkla klänningar utan krusidull för då är det bara två plagg jag behöver dra på mig *ler*. Sen en kofta utanpå som jag tar av efter behov. Och tar på efter behov……

Nu måste jag ta tag med mig själv.
För fan Anna. Kom igen!

Väntar på nytt bröst
Innan jag tar tag i omfånget måste jag träffa plastikkirurgen som ska ge mig ett nytt bröst. Läkaren som opererade bort cancerbröstet sa till mig att det bästa resultatet är att skapa ett bröst av kroppens egna fettmassa. Det vill säga fettet runt magen. Han sa därför att jag inte fick bli smalare än vad jag var då, för ett år sedan. Nu lär det nog finnas att ta av skulle jag tro. Det är bara att ta allt överflöd och ta gärna lite mer.

Nu väntar jag på att bli kallad till undersökning. Hoppas det blir snart.

En bra terapi för mig är att vara kreativ. Greja med något. Har dock inte orkat det, de senaste fem dagarna men jag behöver återuppta det igen.

Ännu en terapiform
Som jag berättat innan började det med att virka bokmärken och hattar. Därefter började jag skapa smycken i polymerlera. Sedan en dryg månad tillbaka, har jag målat tavlor. Närmare bestämt fyra stycken. Allt är ren terapi och jag testar mig fram för att se om även jag kan måla. Man vet ju inte förrän man försökt. Vilken dag som helst ska jag bli ”gammelfaster”. Det är min ene brorson som ska bli pappa. Jag tänkte måla en liten tavla till bebisen. Så jag övar och ser om jag kan göra något som passar en barnkammare. Något med färgglada fåglar hade jag tänkt. Eller kanske katter. Får se vad det blir. Och om det blir något man kan ge bort * ler lite osäkert *

Här är en del av min senaste tavla. Den är inte riktigt klar ännu. Dessutom en skiss på något sött *ler* .

IMG_2250 IMG_2291
Anna