Första påfyllningen av expanderprotesen

Hej

I förmiddags var jag på plastikmottagningen i Malmö och fyllde på expanderprotesen med 50 ml koksalt.

Hela alltet tog en kvart bara. Det var bara att lägga mig på vänster sida på britsen med höger arm uppsträckt över huvudet.

Det var läkaren som opererade mig som skötte påfyllnaden. Det stämmer exakt som min third cousin Susan berättat.

”You almost doesn’t feel anything”. Och hon har så rätt.

Nu glömde jag ta en bild. Ska göra det nästa gång. De använder en spruta med en mycket tunn ganska lång nål. Sprutan rymmer 10 ml så man fyller alltså på den fem gånger. Sjuksyrran och läkaren hade lite besvärligt att hitta själva kanylen.

Expanderprotesen har en liten ”slang” som sträcker sig precis under min hud i höger sida en liten bit nedanför armhålan. När man trycker i sidan känner man kanylen.

Innan hade jag ett ”fjortisbröst”. Nu liknar det mer en femtonårings bröst. 🙂

Nu har det gått fyra timmar sedan påfyllningen och det har spänt lite men inget att pipa om. Min syster åkte med mig så vi strosade runt i Malmö och gjorde av med pengar efteråt. Och passerade bland annat denna härliga orkester. Undrar vad de spelar 🤔 Hoppas det är ”When the saints go marching in”. Den är svängig och bra. Jag gillar den. Spelade den gärna på piano . 🎹

Vädret är helt underbart idag också. 23 grader, sval bris i luften och helt fantastiskt.

Nu sitter vi fast på tåget på Malmö central sedan en timme tillbaka på grund av att det är strömlöst i Lund och tåget kan inte fortsätta. Ungefär 50-elva gånger har en gammal gubbe skrikit i högtalarna så vi nästan blivit lomhörda att ”this train will not stop at Lund. ”

Sååå nu vet vi inte när vi är hemma. Klockan är nu 14.10. Hoppas vi hinner hem till första deltävlingen av Eurovision Song Contest kl 21.00.

Tur vi tog med var sin bok. Så nu blir det ”Omgiven av idioter”.

Må gott

Anna

Många steg, sol och Prosecco

Hej

Tycker jag gått och gått och gått idag men så visar det ”bara” 2 timmar. Nu får jag accelerera mitt gående eftersom ärret på bröstet är läkt och ingen risk för infektion så det är ingen fara att blir svettig där längre.

Vi har haft fantastiskt väder idag. Jag knallade ut vid 10-tiden tror jag. Jag har faktiskt minskat i omfång och inte känt så mycket smärta i sidan så jag lyckades dra på mig mina gamla, tighta power walking-brallor utan att det satt åt för mycket och utan att behöva anstränga högerarmen på fel sätt.
På med keps och solglasögon och ut i underbara solen. Hej sol! Jag älskar dig!
Gick ganska raskt raka spåret ner till havet, en av stränderna i stan,10 minut er bort .

Där har vi ett av våra utegym. Jag får ju börja träna benen så jag körde 200 st benpress olika fort och det kändes bra. Jag har starka ben. Det är resten av kroppen som har kassa muskler och de ska få veta att de lever den dagen jag får köra core och armar och sånt.

Efter benpress testade jag den där vad-den-nu-heter som faktiskt tränar just bålen eller midja och höfter. En platta man står på och svänger från höger till vänster fram och tillbaka med underkroppen.  tror faktiskt det stod ”core” på maskinen.

Ja där stod jag och vred mig en bra stund. Sen fortsatte jag snabbgå genom stan och bort till syrrans koloni som min morfar byggde på 50-talet när min mamma var ung. En härlig oas mitt i stan. Ingen aktivitet där idag. Bara en av mina kusiner som kom på samma sak som jag, att softa i lugn och ro där.  Ja ja, tre kvart senare gick jag fort hem och fick upp ångan rätt så bra. Kände mig så nöjd, harmonisk och nja tillfreds men jag tror faktiskt det är de smärtstillande som spelar spratt med mitt huvud för inne i mitt hjärta har jag min sorg men det håller på att bli bättre. Går upp och ner.

Väl hemma duschade jag och bytte om. Jag är glad att jag har två ”operationsbh:ar” och två mjukisproteser som jag kallar för ”läkeproteser” typ bröstformade ”fickor som man fyller med lämplig mängd vadd. För när jag promenerat är jag svettig och måste byta vart enda plagg jag har på kroppen och ”läkeprotesen”.

Prosecco just nu

På med andra kläder och ut i solen igen. Kom på att jag var lite sugen på Prosecco – något jag inte smakat till någon reda förr men tycker det är porlande gott i små portioner just nu, så jag pinnade iväg till Systembolaget och köpte två små flaskor och en stor. De kommer troligen räcka i två månader tror jag eftersom jag bara blir sugen på detta som om man skulle bli lite sugen på ja köttbullar. Man äter ju inte köttbullar varje dag bara för att det är gott. Ungefär så är jag med alkohol sedan ett drygt år tillbaka.

Bra jobbat för att vara jag just nu

Idag blev det – inklusive stegen inne på Systembolaget – 12 726 steg. Hurra. Vad mycket!
Och dessutom trapporna upp till femte våningen hemma. Två gånger.

Jag har minskat midjemått, höftmått och lår. Inte så att jag är stolt att ha minskat för grejen är denna: när jag hade så ont efter kommit hem från sjukhuset efter operationen för 17 dagar sedan, slutade jag äta för att slippa behöva tömma min Kocks blåsa så ofta eftersom jag var livrädd att skada något där inne plus att det gjorde ju så jäkla ont. Det har jag redan ältat i mina tidigare inlägg så det får räcka.

Genidrag? Nej men

Därför kom jag på genidraget att inte äta utan körde vattenfasta, tog nån Nutrilettdricka någon dag, klämde någon enstaka Nutrition Bar utan socker någon annan dag. Så där har jag hållit på i 11 dagar.  De senaste fyra dagarna har jag ätit lite. Typ 500 kcal om dagen kan jag gissa. Kalvfärsbiffar med sallad exempelvis.

Detta är lite väl destruktivt men saken är att jag har inte haft någon aptit ändå sedan den nja 14 april ungefär. Glad att slippa äta. Glad att komma i en hel del av mina kläder.

Nu stänger jag butiken för idag och ska göra lite annat.
Trevlig lördagkväll kära alla ni

Ikväll siktar jag på att bli salongsberusad.
Skååål ta-mej-faaan.
🥂

Anna

Efter regn kommer sol

Hej,

Det sägs ju att efter regn kommer sol. Fast 2016 var det var tvärtom för mig. Det var så otroligt mycket sol i mitt liv så jag fick nypa mig i armen för se att det var sant. Allt var så underbart.

Sen kom bomben
Cancerbomben den 30 november. Sen kom regnet. Sommaren 2017 när jag började repa mig från cellgiftsbehandlingen började solen titta fram bakom de tunga molnen.  Det blev ljusare och ljusare allt eftersom jag började få tillbaka krafter och kroppen försökte återställa sig i sakta mak. Tålamod, tålamod så blir det bra.

Det var soligt ett tag. Sedan kom nästa smäll och det var effekten av den förbannade medicinen Letrozol som kom med sina jävla biverkningar som gjorde att jag blev rädd för mig själv. Det blev så jävligt att jag fick ny medicin. Den ”snällare” varianten Tamoxifen. Jo tack. Hej då fina normala slemhinnor, hej då sexliv, hej då smidiga, mjuka kropp, hej då alla kläder jag växte ur. Hej då!

Lyste inte ens med sin frånvaro
Jag väntade på solen efter regn men den visade sig inte. Varken André eller jag såg till någon sol. Nu, så här ett år efter cancerskiten, cellgifterna och allt det dragit med sig så kändes nog allt som att solen skulle visa sig och allt skulle bli så soligt. Så blev det ändå inte så. Det har varit både regn och åskväder och det är jättejobbigt.

Någonstans där framme kommer den där härliga solen efter regn men när?
Anna

Jobbiga dagar på många plan

Godmorgon
Efter ännu en natt med taskig sömn är det lika bra att stiga upp och göra någonting. Det knepiga är att jag känner mig inte trött fastän jag vaknat och somnat typ hela natten.

Igår morse fick jag ett bryt hemma i min ensamhet och tårarna sprutade. Jag är inte den som gråter särskilt ofta. Sist jag minns att jag grät var när min älskade katt, Gargamel Moses fick somna in. Jag saknar honom fortfarande men det var inte därför jag grät igår. Eller så har jag kanske gråtit någon enstaka gång under cytostatikan. Jag minns inte nu men det kan kvitta.

Jag tror det är en kombination av de smärtstillande jag tar plus min sorg i hjärtat som kommer ta tid att läka. Man kan säga att jag snubblat på målsnöret. Så känns det. Jag orkar inte berätta mer om detta just nu.

Jag har längtat efter att få normala slemhinnor. Det har blivit bra i näsan så jag behöver inte Nosoil sedan en vecka tillbaka. Hurra! Havtornskapslarna har banne mig gjort susen och likaså havtornsoljan jag smörjer underlivet med. Det börjar kännas normalt. Jag är så glad för det! Att slippa ha ont.

Kan inte undvika att ha oro angående att jag (fortfarande) har ont i bröstet efter op för 9 dagar sedan. Systern som kollade mig var förvånad att jag hade ont. Normalt sjukskriver man tydligen bara i en vecka efter en sån här op.  Dock tyckte hon att protesen sitter där den ska. Den kanske har flyttat sig en aning utåt mot sidan men ansåg det inte vara något att oroa sig för. Men JAG är orolig eftersom det gör satans ont några gånger under dagen. Det är samma typ av smärta som jag beskrivit innan. Var tvungen att ta en Oxycodone, nytt recept av läkaren. Blir helt snurrig, trött och slö av dem. Får bara ta dem i krisläge så att säga och det var det igår. Kunde fan inte lägga mig ner förrän pillan började verka efter 15 minuter.

Jag är glad att jag inte känt något ont under natten.

Vi har sommar minsann
Idag är en ny dag. Just nu 18 grader och klockan är inte ens 8.00. Solen är underbar och det bidrar till endorfiner och jag behöver varenda endoforfin som finns! 🙂 . Dags att lägga ullmössan på hyllan och ta fram kepsen. Provade den för en stund sedan. Haha. Jo tack. Antingen har mitt huvud blivit lite större eller så är det allt mitt tjocka hår för jag var tvungen att spänna ut remmen där bak hahaha. Jag är egentligen ingen ”kepsmänniska” men gillar att ha den när jag är ute och går. Så idag blir det keps och solglasögon.

Ska bara ta och hitta sommarbrallor eftersom jag ännu inte kommer i mina kläder. Men jag jobbar på det 🙂 om en vecka behöver jag inte längre tänka på att inte bli svettig. Då ska såret vara läkt och jag kan börja testa att powerwalka igen. Har saknat det. Det är inte min grej att ta mig fram i snigelfart.

Ja detta var ännu ett jättetråkigt inlägg. Och jag är inte på humör att vara glad just nu även om jag borde och även om jag försöker. Så tack för att du ändå pallade läsa ända hit.

Ha en trevlig fredag.
Anna

Snart jämnvikt på hyllan

Hej

Snart blir det lite mer balans på hyllan.

På onsdag är det dags att sätta in en expanderprotes som successivt under någon månad eller så, kommer att fyllas och förhoppningsvis få ungefär likadan form som det andra bröstet.

Jag är redo!

Hälsning

Anna

Trix mot biverkningar

Nu har jag käkat Tamoxifen i drygt sex månader. Och ska käka dem i sammanlagt fem år.

Biverkningar jag åkte på:
rejäl stelhet i muskler och leder
torra slemhinnor i näsa och underliv
svullnad om benen om jag sitter stilla för länge
vallningar eller snarare frossa / frusen
kramp eller tendens till kramp i tår, fötter, ben, lår
pirrande, stickande känsla i huden

För att få ordning på detta behövde jag ta saken i egna händer och försöka få bort eller dämpa graden av biverkningar och undvika läkemedel mot biverkningarna så gått det går.

Här är vad jag gör och som jag hoppas kan vara till hjälp till någon stackare med dessa besvär. Man kan ju dras med dem utan att behöva medicineras med Tamoxifen.

För min del är det största problemet mina torra slemhinnor i underlivet som inte blivit helt bra ännu. Bättre men inte bra. Det svider inte längre när jag ska torka mig ”där nere” efter duschen men det känns stramt och huden svider ibland, inte hela tiden som innan. Jag gråter inte längre om man säger så.

Torra slemhinnor i underlivet
Vagisan salva receptfri. En tub i månaden går åt. Applicerar flera gånger per dag.
Replen på recept att använda inne i själva vaginan.

Jag har bytt tvättmedel till oparfymerat sådant om ifall det kan ha inverkan på underlivet.
Har dessutom ekologiska, mjuka, tunna trosskydd för att ha något bra närmst huden och inte trosor av färgad bomull eller syntet närmst huden.

Allt det jag räknat upp fungerar bra på mig.

Torra slemhinnor i näsborrarna
Detta är märkligt tycker jag. Det är inte torrt i båda näsborrar samtidigt. Först den ena, sen går det över till den andra och sen tillbaka till den första igen.

Hur som helst så hjälper det ganska bra med Nozoil nässpray med sesamolja. Det blir mjukt och behagligt. Det har slutat klia och strama .

Dessutom har jag fått tips från andra bloggerskor att äta havtornskapslar.  Havtorn har förmågan att återställa slemhinnorna till det normala. Nu har jag bara ätit dem i en månad och det tar två månader innan man märker effekt läste jag någonstans. Så jag fortsätter.

Stelhet i leder och muskler
Trots att det känns för jävligt i början så är det extremt viktigt att mjuka upp kroppen.
Börja enkelt. Behöver inte ta i för Kung och fosterland det första man gör.

Gå promenader varje dag. Öka takten. Gå längre och längre.
Stretcha kroppen varje dag. En gång på morgonen och en på kvällen. Kolla in katterna. De sträcker på sig när de varit stilla för länge.
Sök på youtube och hitta ett stretchprogram som passar dig. Stretcha igenom hela kroppen dagligen.

Jag går även på jympapass för att få lite diciplin och även för att få igång min kondition plus att det är roligt att jympa med andra. Man behöver ju inte gå på jympa om man inte vill men det sociala kan också bidra till att man mår bättre. Så är det för mig.

Jag kan berätta att de jympapassen som jag går på just nu, där sänker jag medelåldern rejält. Och jag är 57 år. Jag är näst yngst. De äldsta är nog kanske närmre 80 år.  Jag är så imponerad av de äldsta i gruppen. Alla gör vad de klarar av och ingen sätter press på någon annan.

Det ena passet är världens bästa stretchpass för leder och muskler. Det andra är både styrka och kondition. Ja och sedan är det ju medi-yogan som ger lugnet och stunden att vara ensam med sig och sin andning i all stillhet.

Vi som blir stela i kroppen på grund av medicinering bara MÅSTE ta tag i stretch och träning mer än andra eftersom vi jobbar lite i uppförsbacke. Det får inte bli ett steg fram och två tillbaka. Våra kroppar kommer att crascha om vi inte brukar allvar.

Prova yoga kanske? På youtube finns massor med olika slags yogapass. Min favorit heter Sanela på Psyche Truth kanalen.

Kramp i tår, fötter, ben, lår
mer eller mindre varje kväll när jag lagt mig känner jag av tendensen till kramp. Det är bara ett par gånger som krampen verkligen brutit ut.

Min sambo tipsade mig att dricka mycket vatten. Vissa dagar är jag slarvig med mitt vattenintag så det kan kanske vara en anledning till krampkänningarna också.

Jag har en tjock kudde inlindnad i en mjuk filt som jag har under knäna och vaderna i sängen. Dessutom halvtjocka ullstrumpor. Jag har taskig blodcirkulation i fötterna sedan ungefär 98 år tillbaka i tiden så utan strumpor fixar jag inte att leva 🙂

Fick tips nyligen av min bloggvän Maria att käka magnesium som kan motverka krampkänningar. Av en händelse fick jag en burk Magnesium citrat från bodystore.com när jag handlade hos dem nu senast så idag stoppade jag i mig några kapslar.

Vallningar frossa frusenhet
De första månaderna med Tamoxifen var det tydliga svängningar. Frös i tre kvart och sedan kom värmeslaget en kort stund och däremellan normal kroppstemperatur. Och så där höll det på dagligen.

Värmevallningarna är i princip försvunnit. Det kommer en nån gång ibland men inget jag hinner störa mig på.

Fryser gör jag däremot fortfarande. Nästan hela tiden.
Det enda jag kommit på att göra är att dricka kokt vatten ofta och bylta på mig kläder. Bomullskläder och ullkläder som andas. Inget akryl-skit på kroppen.
Planera klädkombinationen och se till att ha en tunn kofta att ta av och på. Inte tröjor för min del.
Och en snygg sjal att svepa om mig och kunna ta av.

Pirrande och stickande i fingrar och tår
Dessa biverkningar fick jag i samband med cellgifterna. Nu så här 10 månader efter sista behandlingen märker jag knappt av stickningarna. Någon gång ibland när jag gått och lagt mig kan det komma men jag bara ignorera det för vad kan man göra?

Jag vet hur det var som värst så detta lilla är bara som en liten fis i rymden.

Däremot har jag märkt att två dagar efter Zometabehandling kommer stickningarna tillbaka tydligt och flera gånger på en dag. I fingrar, inne i handflatan och tårna. Jag räknar med att det klingar av.  Fick Zometan för fyra dagar sedan.

Oavsett så är det bara att gilla läget. Blir ju inte bättre om man klagar och gnäller om det.

Då är det bara att tänka på mina nära vänner som jag berättat om som aldrig klagar. Engelsmannen som är förlamad från bröstet och ner , knappt 30 år fyllda. Och min bästa vän som fick Parkinson vid 49 års ålder.

Vad är då lite stickningar i fingrar och tår? Jag bara undrar?

Godnatt
Anna