5:e och sista påfyllningen av expanderprotesen.

Hej

Den 11 juni var sista gången att fylla på expanderbröstprotesen.
De tre gånger jag varit i Helsingborg och fyllt på så har det varit klart på 10 minuter.

Riktigt så smidigt har det inte varit på plastikkirurgmottagningen i Malmö kan jag säga.
Det var i Malmö jag fyllde på den första och sista gången.

Smärta i sidan
Sedan fyra dagar innan sista påfyllningen har jag haft ont i sidan där kanylen finns, direkt under huden. Värk som sticker till och jag måste hålla om bröstet i sidan och trycka lätt med armen för att lindra det onda. Jag har inte fattat vad som gjort ont. Det har inte varit hjärtskärande ont utan en smärta inom acceptansnivå. Dessutom har bröstbandet tryckt emot så jag antog att det var den som var boven i dramat. Jag hatar jävla bröstbandet!

Krångel med kanylen
Den här gången lyckades läkaren sticka fel tre gånger. Som jag berättat de andra gångerna så är det en lång smal tunn nål man sticker genom huden in i kanylens centrum och på det sättet sprutar in koksaltlösningen för att fylla på protesen. Grejen är att det gick inte att hitta rätt denna gången.


Läkaren ursäktade sig med att hon är mindre van vid detta eftersom det är sjuksystrarna som normalt sköter detta. Så efter tre aj! aj! aj! försök tillkallades en sjuksyster som tydligen var en hejare på detta här.

Aj som faaan
Och då gick det bra till slut. Problemet var att intill eller runt kanylen finns tydligen en liten”platta” som hade vänt sig och som gjorde att det inte gick att komma in i kanylen. Och det var plattan som var orsak till att jag haft ont i sidan i några dagar. Läkaren fick pilla och greja för att vända den rätt och det gick bra till slut. Jag kände mig ganska mörbultad faktiskt.

Jag hade ringt och beklagat mig att bröstet inte är tillräckligt fyllt framtill. Därför ville jag få en tid när läkaren är tillgänglig och kan bedöma min teori.

Bröstets form
Bröstet är lite platt framtill. Inte mycket men dock. För att bröstet ska få samma runda form som mitt friska så behöver jag lägga i två bh-inlägg. Ni vet sådana som brukar finnas i bikini-bh:ar som man kan ta ut ur en ficka i bh:n. Kolla bilden. De två lägger jag på varandra i bh:n och då ser brösten ungefär likadana ut.

Jag tycker att det är lite för mycket volym i sidan som borde vara mitt fram istället. Lite mer än mitt friska bröst. Läkaren konstaterade att protesen inte har flyttat sig. Hon visade att den ligger där den ska, annars hade protesen legat för nära mitt friska bröst och skåran i mitten hade inte kunnat finnas där. Jag fattade vad hon menade och höll med om att hon har rätt. Nu blev jag lugn på den fronten.

x
Tre månader kvar
Så: protesen ligger rätt, det är det viktigaste. Bröstet är lite plattare framtill och inget att göra något åt just nu. Nu ska jag gå med bröstet så här i två till tre månader. Helst tre tyckte hon men det var jag som bestämde. Känns det obehagligt och för spänt, kan man tappa ut liten mängd vätska.

Det spänner lite för nu är bröstet eller huden spänd som en bongotrumma hahaha. Syftet är ju att huden ska spännas ordentligt i två-tre månader. Sedan tappar man ut överskottet på 70 ml ungefär och det ska då göra att bröstet blir mjukt och fint som det friska bröstet.

Det är meningen att expanderprotesen ska vara kvar permanent, sa läkaren. Men OM bröstet skulle se konstigt ut, deformerat eller mycket olikt det friska så kan man operera igen och byta ut expandern mot ett annat implantat. Dock sa hon att det kommer inte att kunna rymmas ett implantat som är så stort som mitt friska bröst.

Hon sa också att jag inte ska räkna med att det nya bröstet kommer se ut som mitt friska som är ganska nyfixat (9 månader innan bröstcancerbeskedet) hos en plastikklinik. Pengarna i sjön kan man säga. Eller hälften av pengarna. Jag har ju 1 skitsnyggt bröst ju.

Hon menar att eftersom jag har ett silikonimplantat i det friska bröstet så kan inte det nya bröstet se lika fint ut. Jag är medveten om att brösten inte kommer se exakt likadana ut. INGEN har exakt likadana bröst. Inte ens de som fixat silikonimplantat av estetiska skäl.

Jag tänker inte fundera på någonting nu. Nu ska jag gå med överfyllt bröst i cirka tre månader. Fram till mitten av september med andra ord. Helt okej. Inte en kotte kan se att brösten är olika i utseendet när jag har bh.

Jo, det är en grej jag funderar på. Det nya bröstet skulle överfyllas och det är överfyllt med 70 ml. Ändå ser mitt friska bröst aningen större ut framtill. Syftet är ju att när man tappar ut 70 ml om tre månader så ska den lilla mängden räcka för att bröstet ska få en naturlig form undertill om ni fattar vad jag menar. Samma form undertill som mitt friska.


Får jag ett ryck att åka på solsemester inom kort så är det inga problem med det. Jag solar ändå inte topless. Det är bara att ha extra vaddering i höger bh-kupa så är grejen fixad.

Ett litet orosmoln
Ett bekymmer har uppstått. Det började igår,två dagar efter sista påfyllningen. Det har börjat värka igen i sidan. Samma ömma , stickande smärta som jag fick några dagar efter nästsista påfyllningen. Troligen är det den där ”plattan” som vänt sig fel igen.

Orsaken till att den vänder sig är alla gånger den manöver jag gör fyra till fem gånger om dagen, när jag ska tömma min Kocks blåsa. Ni som följer mig kan detta utantill vid det här laget så snart kan det bli förhör och examen hahaha.

Jag har en Kocks blåsa i stället för tjocktarm och ändtarm och går inte på toaletten på samma sätt som de flesta andra. Om Kocks blåsa går att läsa i fliken Familjär polypos och Kocks blåsa.

Jag tömmer blåsan på toaletten genom att sprutan in 100 ml vatten genom en slang (som jag sticker in i ett litet ”hål” vid bikinilinjen i sidan) med en stor spruta. Tänk dig att du håller i en tjock spruta och ska suga upp vatten i den. Då håller du med ena handen och drar uppåt utåt för att suga upp vatten med den andra. Den upåt utåt-rörelsen gör att bröstmuskeln jobbar och även halva överkroppen. Sen ska man pressa ut vattnet i slangen också. Dessa två rörelser är den troligaste anledningen till att plattan med kanylen dras utåt och på något vis vänder sig och ”skaver” mot huden. Kanylen sitter ju direkt under huden och känner man i sidan så känns det som en liten hård tryckknapp.

Gilla läget
Jag fattar att jag måste stå ut med detta för det finns ingenting att göra åt detta. Min förhoppning är att smärtan ska klinga av. Att plattan kanske vänder sig rätt. Inte vet jag?!

Igår kväll gjorde det rejält ont när jag lagt mig men jag tog ingen värktablett. Jag tog min lilla hjärtkudde och klämde fast i sidan och det kändes ganska okej.
Nu så här på morgonen dagen efter känner jag ingenting. Har tagit av mig bh:n och bröstbandet för jag verkligen hatar bröstbandet som är i vägen och skaver och ja, är i vägen! Dessutom har jag slängt in det i tvätten så det blir rent och fräscht igen.

Bröstbandet är till för att ”trycka ner” bröstet så det kommer i samma läge som det friska bröstet. När man sätter in implantat oavsett anledning så placeras de ganska högt upp och sedan har man bröstband i två månader ungefär för att ”trycka ner” bröstet eller brösten så man inte har dem uppe vid hakan för det är inte snyggt.

Ja, kära vänner . Detta är vad jag har att informera angående min erfarenhet av expanderbröstprotes. Jag skriver mer om detta när jag har något att rapportera.

Nästa etapp
Nästa grej är alltså att tömma ut cirka 70 ml och det sker i september någon gång. Förhoppningsvis kommer bröstet se bra ut.
Sedan är att fixa till en bröstvårta. Ja, jag vill ha en bröstvårta. Inte alla som vill det. Vissa är glada att ha ett ”barbiebröst”, ni vet ett sånt utan bröstvårta. Jag vill inte ha ett sådant.

Bröstvårta
Tydligen tar man lite hud från magen eller låret och får till en bröstvårta på så sätt.
När den är på plats och läkt så är det dags att tatueras.
Man tatuerar en vårtgård så likt det friska bröstet som det bara går.
Ska bli en intressant upplevelse.
Har hört att det blir jävligt fint resultat.

Vädret i nordvästra skåne
Sist i dagens inlägg vill jag prata om vädret.
Här nere i nordvästra skåne och antagligen i störrre delen av landet har vi haft stekhett under precis hela maj månad och fram till den 11 juni när det kom kyliga vindar. Tropisk hetta har vi också haft med tanke på den höga temperaturen nattetid.

Trots att vi inte har kvällssol i sovrummet utan väldigt svalt och skönt har det varit kvavt på natten med tanke på att luften ”stått still” och att det varit tropiskt hett.

Inköp av fläkt
När det var som mest kvavt och varmt nattetid och André led värst av oss sa jag att imorgon är det jag som köper en golvfläkt. De var slutsålda! Jo men tack. De fick in ett nytt parti i lördags och dessutom 100 kr rabatt så det tackar jag för. Vi monterade fläkten den 11 juni och det var lagom tills den svala luften kom och temperaturen ute sjönk. Den 12:e kom lite regn och även den 13:e. Då blev bönderna lite glada, men det varade inte så länge. Regnet och böndernas glädje det vill säga. Det kom inte mer regn.

Idag ska det bli minst 21 grader och sol. Får nog användning för fläkten ikväll. Det blir koloniväder efter lunch med andra ord. I kolonin kan man sola skinkorna utan att någon bryr sig eller ser det.

Vilken adress kolonin är på? Det säger jag inte. Hahahaha. Hade någon tänkt komma dit och ropa: ”klä på dej! Klä på dej!” ?

Ha en härlig fredag.
Anna

Många steg, sol och Prosecco

Hej

Tycker jag gått och gått och gått idag men så visar det ”bara” 2 timmar. Nu får jag accelerera mitt gående eftersom ärret på bröstet är läkt och ingen risk för infektion så det är ingen fara att blir svettig där längre.

Vi har haft fantastiskt väder idag. Jag knallade ut vid 10-tiden tror jag. Jag har faktiskt minskat i omfång och inte känt så mycket smärta i sidan så jag lyckades dra på mig mina gamla, tighta power walking-brallor utan att det satt åt för mycket och utan att behöva anstränga högerarmen på fel sätt.
På med keps och solglasögon och ut i underbara solen. Hej sol! Jag älskar dig!
Gick ganska raskt raka spåret ner till havet, en av stränderna i stan,10 minut er bort .

Där har vi ett av våra utegym. Jag får ju börja träna benen så jag körde 200 st benpress olika fort och det kändes bra. Jag har starka ben. Det är resten av kroppen som har kassa muskler och de ska få veta att de lever den dagen jag får köra core och armar och sånt.

Efter benpress testade jag den där vad-den-nu-heter som faktiskt tränar just bålen eller midja och höfter. En platta man står på och svänger från höger till vänster fram och tillbaka med underkroppen.  tror faktiskt det stod ”core” på maskinen.

Ja där stod jag och vred mig en bra stund. Sen fortsatte jag snabbgå genom stan och bort till syrrans koloni som min morfar byggde på 50-talet när min mamma var ung. En härlig oas mitt i stan. Ingen aktivitet där idag. Bara en av mina kusiner som kom på samma sak som jag, att softa i lugn och ro där.  Ja ja, tre kvart senare gick jag fort hem och fick upp ångan rätt så bra. Kände mig så nöjd, harmonisk och nja tillfreds men jag tror faktiskt det är de smärtstillande som spelar spratt med mitt huvud för inne i mitt hjärta har jag min sorg men det håller på att bli bättre. Går upp och ner.

Väl hemma duschade jag och bytte om. Jag är glad att jag har två ”operationsbh:ar” och två mjukisproteser som jag kallar för ”läkeproteser” typ bröstformade ”fickor som man fyller med lämplig mängd vadd. För när jag promenerat är jag svettig och måste byta vart enda plagg jag har på kroppen och ”läkeprotesen”.

Prosecco just nu

På med andra kläder och ut i solen igen. Kom på att jag var lite sugen på Prosecco – något jag inte smakat till någon reda förr men tycker det är porlande gott i små portioner just nu, så jag pinnade iväg till Systembolaget och köpte två små flaskor och en stor. De kommer troligen räcka i två månader tror jag eftersom jag bara blir sugen på detta som om man skulle bli lite sugen på ja köttbullar. Man äter ju inte köttbullar varje dag bara för att det är gott. Ungefär så är jag med alkohol sedan ett drygt år tillbaka.

Bra jobbat för att vara jag just nu

Idag blev det – inklusive stegen inne på Systembolaget – 12 726 steg. Hurra. Vad mycket!
Och dessutom trapporna upp till femte våningen hemma. Två gånger.

Jag har minskat midjemått, höftmått och lår. Inte så att jag är stolt att ha minskat för grejen är denna: när jag hade så ont efter kommit hem från sjukhuset efter operationen för 17 dagar sedan, slutade jag äta för att slippa behöva tömma min Kocks blåsa så ofta eftersom jag var livrädd att skada något där inne plus att det gjorde ju så jäkla ont. Det har jag redan ältat i mina tidigare inlägg så det får räcka.

Genidrag? Nej men

Därför kom jag på genidraget att inte äta utan körde vattenfasta, tog nån Nutrilettdricka någon dag, klämde någon enstaka Nutrition Bar utan socker någon annan dag. Så där har jag hållit på i 11 dagar.  De senaste fyra dagarna har jag ätit lite. Typ 500 kcal om dagen kan jag gissa. Kalvfärsbiffar med sallad exempelvis.

Detta är lite väl destruktivt men saken är att jag har inte haft någon aptit ändå sedan den nja 14 april ungefär. Glad att slippa äta. Glad att komma i en hel del av mina kläder.

Nu stänger jag butiken för idag och ska göra lite annat.
Trevlig lördagkväll kära alla ni

Ikväll siktar jag på att bli salongsberusad.
Skååål ta-mej-faaan.
🥂

Anna

Gastroskopi och ha koll på läget

Hej hej

Jösses vilken dag igår!
Pjuuu!

Igår hade jag en tid på endoskopimottagningen för att göra en gastroskopi. Detta på remiss i samband med min bröstcancer.

Det går att läsa i fliken Familjär polypos och Kocks blåsa om min berättelse om när man upptäckte en matta av polyper i min tjocktarm 1983 och man var tvungen att operera bort tjocktarmen och ändtarmen.

Vart och vartannat år har jag sedan dess varit på kontroll av de övriga tarmarna i kroppen, för att ha koll på eventuella polyper. Igår var det dags att undersöka tarmarna genom att göra en gastroskopi. Har gjort den 50-elva gånger men jag vänjer mig aldrig. Blä!

Först vill jag börja med att visa en tavla i tyg, som hängde i ena väntrummet på sjukhuset. Så fin. Så härliga sobra färger. Vill ha!

IMG_1216
Om jag börjar från början.

I kallelsen står det att jag ska göra en sigmoideskopi. Hade ingen susning om vad detta var för undersökning så jag googlade. Det har med tjocktarmen att göra. Men jag har ju ingen tjocktarm. Den ligger väl i en burk formalin på Lunds sjukhus sedan 1984.

Fick en drös instruktioner med kallelsen om tjocktarmsköljning med mera. Det har hänt en gång innan att de skrivit till en tjocktarmsundersökning i en av kallelserna så jag ringde dem för några veckor sedan. Jag antog att det är en annan undersökning de ska göra som jag behöver förbereda hemma, i form av fastande med mera. Vill inte komma dit och allting blir fel så jag måste ha en ny tid och vänta ytterligare.

Så jag ringde endoskopimottagningen för några veckor sedan och ifrågasatte sigmoideskopiundersökningen. När jag berättade att jag saknar tjocktarm och hon läste i journalen, konstaterade hon att någon skrivit fel i kallelsen. Det är gastroskopi och en undersökning till för att undersöka min Kocks blåsa, sa hon.
-”Okej, det är lugnt,” sa jag. ”Bara det inte blir fel när jag kommer”.
-”Ingen fara. Vi har koll här i journalen och det är huvudsaken” svarade sjuksystern i telefon.

När jag kom till Helsingborgs sjukhus där jag gjort alla tidigare undersökningar, visade det sig att man skulle betala på ett annat ställe än där man brukar. En trevlig och rar sjukhusvärdinna vid entrén kom fram och hjälpte mig, när hon såg mig stå mitt innanför huvudingången och kliade mig i huvudet (i min krulliga Karin Mannerstål-peruk ) med kallelsen i andra handen.
-”Du ser ut att behöva hjälp”, sa hon leende.
-”Ja-aa tack det behöver jag”, sa jag och log mot henne.

Hon pekade dit jag ska gå och betala sedan tittade hon på min lapp och beskrev vart jag sedan skulle gå. Det vill säga till endoskopimottagningen.
-”
Är det på samma ställe det alltid varit?” frågade jag. Den rara sjukhusvärdinnan svarade ”ja”.

Jag traskade iväg i min fina, svarta omlottklänning i stretch med stora röda rosor och gröna blad och till det, de nya Art-skorna. Röda, låga med skön design som alla andra Art-skor jag har. Jag kan inte ha högklackat nuförtiden eftersom fötterna ibland vill svullna när jag går långt och har klackar. Dessutom är jag rädd jag ska trampa fel eftersom jag ibland har svårt att lyfta fötterna. Detta har med efterdyningarna av behandlingarna jag gått igenom i våras.

Nåja. Jag betalade och traskade sedan till endoskopimottagningen där borta genom och bakom hisshallen på entréplan. In dit och satte mig. Jag var i god tid så jag hann varva ner lite. Jag hade gått en ganska lång promenad från bussen vid G-A-kyrkan till sjukhuset. På vägen dit är en lång uppförsbacke. Lång och jobbig för en som mig med dålig kondis och taskig ork. Promenaden i sig tar nog normalt kanske 10 minuter. Jag gick sakta.
En gullig syster kom fram och frågade om mitt namn och jag sa Anna. Frågade vilken undersökning jag skulle göra och jag svarade gastroskopi. ”Okej” sa hon och gick iväg. Andra patienter blev inkallade men inte jag. Skulle vara där kl 14.15 och nu blev klockan 14.30. Då kom hon tillbaka och undrade om jag var på fel avdelning? Hmmmm. Finns det mer än en endoskopiavdelning?

Systern hade en annan syster i telefon. De pratade hit och dit och sedan la de på luren. Systern sa att jag ska ner på colonavdelningen och göra en colonundersökning. Colon är ju tjocktarmen. Jag sa till systern att jag saknar tjocktarm, visade kallelsen där det står att jag ska göra en kontroll av tjocktarmen (sigmoideskopi), att jag ringt dem och påtalat detta och där systern jag pratade med sa att det står rätt i deras noteringar och att de har koll på läget. Jag upprepar: det står rätt i deras noteringar och de har koll på läget.

Yeah. Sure!

Nu började jag bli irriterad. Inte på sjuksystern utan på hela grejen. Jag har inte hur mycket ork som helst och det hade redan varit alldeles för många ansträngningar bara att ta mig till sjukhuset från busshållplatsen. Denna lilla, korta stund av virrvarr tar mycket energi från mig, jag blir varm och kall i kroppen och därför blev jag irriterad. Klockan tickade på och jag insåg att jag nog kommer hem sent idag. Började redan fundera på att ta taxi hem efter undersökningen fast det kostar runt 700 kr.

Okej. Jag fick besked att jag ska till en annan avdelning som finns en trappa ner, på S-plan.
”-En trappa ner”. Där finns syster XXX och hjälper dig”.
Jag tog närmsta spiraltrappa ner en våning. Nu är vi nere i typ kulvertarna. Allt jag hittade var akutmottagningen för ambulanser. Det kom två sjuksystrar gåendes. Jag stoppade dem och frågade om de visste var jag skulle. Jag hade kallelsen i handen. Jag berättade att jag blivit nerskickad. De sa båda att jag skulle en trappa upp.
-”På E finns endoskopimottagningen”.
-Ja men det är de som skickade ner mig”, sa jag. Det tittade förvånat och stoppade två andra sjuksystrar som kom gående med sina lunchlådor. Nu stod vi fem personer och pratade om detta. Alla fyra sa att det är till ”E” jag ska.
-”Tusen tack för ert engagemang, Jag går upp dit igen”, sa jag och vinkade.

Åter är jag på endoskopiavdelningen och haffade sjuksystern.
-”Nu får du förtydliga vart jag ska gå” sa jag och berättade om sammankomsten med de fyra sjukvårdarna som alla sa att jag skulle upp till endoskopiavdelningen på ”E”. Hon haffade en kollega och frågade.

Nu fick jag en annan beskrivning. Ut genom hisshallen, ända borta mittemot receptionen i huvudentrén. Till vänster finns en skylt där det står endoskopi / kolon/ och ”nånting- mer-som-jag-inte-minns-nu”. Åter igen står jag mitt i entrén och kliar mig i huvudet samtidigt som jag ser två värdinnor och går fram till dem.

-”Vill du ha hjälp igen”, sa kvinnan och log.
Jag berättade kortfattat vilken undersökning jag ska göra och att jag blivit skickad till entrén och ska till ”S”. Värdinnan pekade på en glasdörr som såg oansenlig ut. Ingen skylt eller någonting. Det är en sån där dörr man tror kan vara en dörr för sjukvårdspersonal. Kanske till deras matsal eller omklädningsrum.

Bakom dörren var en spiraltrappa och där hittade jag avdelningen jag skulle till. Där nere fanns syster X som den andra systern pratat med i telefon. En så rar och gullig dam. Jag behövde inte förklara så mycket för henne, bara korta drag om värdinnan som gett fel svar, sjuksystern på endoskopi som gav mig fel svar, de fyra systrarna nere på S och telefonsamtalet för några veckor sedan där jag fick veta att de har koll på läget.

-”Nu är du iallafall här. Välkommen”.
-”Tack så mycket”.

Nu var klockan 15.40 och jag hade varit fastande sedan kl 8.00 i morse. Syster X sa att vi bara ska göra kontroll av Kocks blåsa och att jag inte alls hade behövt fasta.

Nu blev jag helt störd i huvudet och kände att jag inte pallade mer. Hade jag haft en inbyggd energimätare så hade den varit på reserven och hela jag börjat lysa rött rött rött och krascha.

Orkade inte säga någonting. Orkade inte ens sucka. Jag bara stod som en skyltdocka och stirrade.

Oavsett vilka undersökningar så ska jag byta om. Bytte om till sjukhusnattlinne och fick en filt. In i ett stort, mysigt rum med vita väggar , vita jalusier för fönstrena och mörklila skärmar för att avskärma i salen. Som ett kontorslandskap. La mig på britsen och syster X skulle kolla noteringarna i journalen. Hon kom tillbaka och sa att det bara stod att jag skulle undersöka Kocks blåsa. Eftersom jag varit fastande och förberett så hade hon pratat med läkaren. De kommer att göra båda undersökningarna. Först gastroskopi och därefter kontroll av Kocks blåsa och passagen från den ut i tunntarmen .

Jag hade fyllt i en hälsodeklaration hemma som jag skulle ha med mig. Den frågade de inte ens efter. Kanske inte var så viktigt att veta ifall jag tar några mediciner, är allergisk mot bedövningsmedel och så vidare…..

Hur var det nu igen? det står rätt i deras noteringar och de har koll på läget.

Förberedelserna började. Fick Minifom för att ta bort eventuella gaser och bubblor i magen och tarmarna. Satte en nål i armen för att ge lugnande, ett morfinliknande preparat.

Inne i undersökningsrummet finns monitorer. Jag brukar titta på dem när kameran vandrar igenom mina tarmar. Denna gång var monitorn bakom mig, men det kvittade denna gången. Har sett insidan av tunntarmen så många gånger innan. Dessutom var jag så trött av allt som hänt under dagen så jag ville bara blunda.

Gastroskopi. Instrumentet är en slags slang med kamera. Slangen är cirka 1 cm i diameter gissningsvis, och jättelång. Den förs via munnen ner genom strupen och vidare ner i magsäcken och vidare ner genom magsäck och tunntarmen. Inte hela men en del av tunntarmen. Jag har cirka fem meter tunntarm kvar, har jag för mig. Denna undersökning är ett av helvetena på jorden. Ibland har jag fäktat och viftat med armarna och till och med slagit till en sjuksyster, så därför får jag rejält med lugnande. Detta ha de koll på. Det står i journalen. På riktigt. * tummen upp*

Innan allt börjar blir jag sprutad i svalget med en sketans-äcklig bedövningsvätska. Sprut sprut sprut. Sen ska jag svälja så att jag blir bedövad en bit ner i svalget.
Skitäckligt smakar det. Eller njää. Kanske inte för alla. Inte för de som gillar artificiell banansmak ihop med en rejäl matsked pressad malört. Själv gillar jag inte den combon. Och inte var för sig heller.

Bedövningen sätter igång direkt. Det märker jag för saglet börjar rinna och jag kan inte svälja. Dreggel dreggel dreggel. Fräscht. Tur inte André är med och ser detta.

För att inte bita av sig tungan eller slangen eller så, så spänner de fast en bitring i munnen.

Jag ligger på vänster sida och dreglar   medan syster X sprutar in lugnande via kanylen. Ganska snart blir jag groggy och allt blir lite rosa och fint. Rosa skimmer och dregglande. Kan kvitta nu.

Värsta partiet är när slangen ska ner i svalget. Då hjälper inte dosen lugnande kan jag säga. Det är förfärligt men det är bara att försöka andas lugnt. Ta låååånga djupa andetag. Flera stycken. Det tar nog inte ens en minut att få slangen att passera svalget om man är helt stilla och andas djupt. Sen blir det lugnare. Slangen är böjlig men ändå lite styv för att den är tjock. Därför gör det ont när den når kurvorna i tunntarmen. Det är ju ingen raksträcka precis. Där skrek jag till rejält, det vet jag. Det gör jag alltid. Därför fick jag ännu en dos så jag somnade till. Resten av undersökningen minns jag inget av för jag var inte vaken längre. Rätt in i rosa dimma.

När slangen ska ut går det snabbt och gör inte värst ont. Den dras ut ganska snabbt så jag hinner inte få kväljningar.

Direkt efter var det dags med nästa undersökning. Kontroll av min Kocks blåsa. Beskrivning om min Kocks blåsa finns i inlägget här: https://annabloggar.com/?s=kocks+bl%C3%A5sa&submit=S%C3%B6k

Via nippeln på magen går man in med en slang med kamera och kommer till själva blåsan som är som en reservoar, en ”ballong” av tunntarm kan man säga. Via den tar man slangen upp i tunntarmen och kan det hållet se en del av den sista delen av tunntarmen. Det som gör ont med denna undersökning är åter igen när slangen ska ta sig förbi krökarna . Tunntarmen är ju formad som en massa hoptryckta ”S” och det är i dessa krokar som det gör skitont. Därför får jag duktigt med smärtstillande. Annars skulle det vara outhärdigt.

Med dessa två metoder lyckas de se stor del av tunntarmen, hela tolvfingertarmen och magsäcken.
Fick veta att det finns inga polyper i blåsan, inga på nippeln och inga i tunntarmen. Denna undersökning var en remiss från Lunds sjukhus i samband med min bröstcancer och det är det man vill undersöka i mina tarmar. Får svar på det så småningom.

I magsäcken har jag polyper. De har funnits där i många år. De sitter på ett ställe där man inte kan operera, har jag fått höra för länge sedan. Man kan inte operera bort den delen av magsäcken. Jag har aldrig forskat i detta och vet inte varför. Eller så har jag frågat någon läkare för länge sedan och glömt svaret.

Hur som helst så har polyperna varit harmlösa. Varken blivit fler eller vuxit. De sitter där de sitter. Läkaren tog några prover så det får jag svar på så småningom.

Allt som allt tog undersökningen trekvart tror jag. När jag kände mig okej så kunde jag klä mig och ta mig hem. I sakta mak gick jag ner till Espresso House och tog en panini med kalkonpålägg, ost och tomat. Till det hade jag en stor Cappuccino. Helt ärligt gillar jag inte kommersiella fik. Jag vill ha små, gulliga, privatägda ställen. Mitt emot Espresso House ligger Ebbas som är precis ett sånt där härligt, privatägt, coolt fik i värsta 50 – 60-talsstuk. Dock såg det ganska överbefolkat ut så därför valde jag Espresso som verkade lite lugnare och färre gäster just då. Dessutom passade den lugna inredningen och de tonade rutorna mig perfekt efter dagens händelser.

Paninin var hur god som helst. Jag njöt av varje tugga. Fick äta försiktigt eftersom jag fått skavsår i svalget efter slangen. Det brukar sitta i, i tre till fyra dagar. Känns bara som att vara tjock i halsen i samband med förkylning. Inget värre än så.

Från fiket på Bruksgatan i Helsingborg till centralen är det bara några minuters promenad så det är perfekt. Jag tog bussen hem. Jag njuter så av att åka buss. Jag var rädd att det skulle vara mitt i rusningstrafik. När alla ska hem från jobbet. Proppfull buss, men så var det inte, Nice!

I vanlig ordning hade jag mitt virke med mig. Just nu virkar jag på älg nummer två. Bokmärke alltså. * ler* . Den förra var mest ett försök. En norrländska  jag känner som ville ha en älg i sin bok. Klart tjejen ska ha en älg. * ler* .

Hon är på väg hem från sin utlandsresa. Så Egon (älgen alltså) kommer att ligga och vänta på henne innanför dörren när hon kommer hem * ler*

Här är Egon II halvfärdig och några av hans halvfärdiga kompisar hihi.

Jag virkar ju på beställning och har sålt en hel del bokmärken i form av kossor, möss, grodor, flodhästar. Och en älg. Har beställning på andra djur också. Får se hur det går. Det är bara att höra av sig till mig om intresse finns.

IMG_1220
Vad händer idag då? Klockan är nu 10.00. Solen skiner här i Landskrona. Behagliga 21 grader i skuggan just nu. Underbart.

Väntar på att hallonen ska tina. Fil, hallon, kanel. Oslagbar combo.
En sval dusch och en en god bodylotion. Idag blir det Yves Rocher´s Tradition de Hammam kroppsbalsam. Tunn och mjuk. Underbar, mild doft. Orientalisk med inslag av mild apelsin. Bättre än så kan jag inte beskriva den. Min favorit.

Klockan 12 har jag bestämt träff med mamma på brorsonens fik #Gyllene Koppen.
Har varit dålig på att haschtagga men ska göra det idag tror jag.
Efter fikastunden med mamma vill jag bara vara hemma och pussa på André.

Ha det härligt och njut av dagen. Det ska jag göra.
Kram från Anna

 

Upp, ner och upp igen

Hejsan

Det var ett tag sedan jag skrev. Det har varit uppgångar och nedgångar. Kände mig på bättringsvägen för en vecka sedan och biverkningarna avklingade en efter en men jag har ändå känt mig hängig och trött. Har känt mig grumlig i huvudet sedan förra behandlingen. Grumligheten släppte förra helgen tror jag det var. Sedan kom den tillbaka och nu är den borta igen.

Melodifestivalen missade jag förra lördagen för att jag var för optimistisk och trodde jag mådde helt bra. Det gjorde jag inte visade det sig. Hela lördagen blev fel. Sover inte hela natten i ett sträck och det avbrottet påverkar ju också.

Igår var André och jag hos överläkaren på onkologiavdelningen i Lund. Vi hade uppföljning av de två cellgiftbehandlingarna. Det började ju dramatiskt med en vecka på sjukhus på grund av att jag förlorade nästan alla vita blodkroppar som är till för at bygga upp immunförsvaret. Drog på mig en förkylning som jag var rädd skulle påverkan behandling nummer två och att jag skulle få en omgång till på sjukhuset. Jag hann bli hyfsat frisk två dagar innan behandlingen den 22 februari.

Nu är det fem dagar till nästa behandling. Den tredje behandlingen. Ytterligare en medicin ska adderas och den ska portioneras ut i små doser vilket gör att jag ska få en liten dos i veckan istället för en stor var tredje vecka. Denna medicin har också biverkningar. Dels kan fingertopparna och tårna domna, sticka  och göra ont. Det är inte säkert jag drabbas av denna biverkning. Det lär vi märka. Anledningen till att den delas upp för mig är för att försöka skona min reservoar – min ileostoni så mycket det går. Detta läkemedel påverkar nämligen tarmarna och jag är livrädd att reservoaren ska ta stryk och därför kommer jag få den i små doser.

Vet inte om jag törs nämna biverkningar som jag hittills sluppit undan. Är väl risk att jag åker på dem i så fall. Än så länge har jag sluppit blåsor i munnen och tandkött. Jag är öm i tänderna till och från. Ilningar. Tandköttet har krupit upp lite på ena sidan där det gör mest ont. Detta gör mig orolig. Funderar på att ringa tandläkaren och se om man kan göra något. Jag borstar med en extra mjuk tandborste. Använder bara Sensodyne Pro-emalj tandkräm och gurglar mig morgon och kväll med Flux munskölj. Min ileostomi har lugnat ner sig något. Dock vätskar den mycket så jag behöver byta kompressförband varannan timme.

En biverkning är att slemhinnorna påverkas. Det brukar börja i munnen och sluta i ändtarmen. I munnen märkte jag direkt efter första behandlingen den 1 februari. Jättetorr och obehaglig känsla i munnen. Efter andra behandlingen var det inte riktigt lika illa. Jag har ju ingen ändtarm och därför kan man anta att det är min ileostomi – reservoaren som istället påverkas. När det torkar, sätter reservoaren (som är gjord av en bit av min tunntarm) igång att producera vätska.

I cirka tre dagar har jag känt mig ganska normal. Blir trött men inte på samma sätt som innan. Har mer energi. Kan skratta och skoja. Ibland har jag överskottsenergi och vill göra allt på en gång. Starta en massa projekt och sen inser att allt detta kan jag inte göra samtidigt.

Jag har just kommit hem från distriktssköterskan som lagt om min Piccline. Fint väder och sol så jag gick en omväg hem. In om urmakaren och hämtade min klocka.  Fick veta att det är ett fel på urverket, inte på batterierna. Jag fick ju batteriet bytt för exakt en månad sedan.  Dock bytte de batteriet igen och klockan fungerar för stunden. Får se hur länge den går denna gången. Ett nytt urverk kostar runt 1 200 kr så lägger klockan av igen så är det bara att byta ut urverket.

Nu är klockan snart 12.40 och det är dags för mig att vila en stund. Ska se ifall det blir en promenad senare i eftermiddag. Ikväll blir det pizza från Pizzeria Rhodos. Stans näst godaste pizzor. De godaste har Mamma Terersa och dem tar vi och gynnar en annan gång.  Hoppas pizzan kommer att smaka gott. Mina smaklökar är inte som de brukar så det är svårt att veta om maten kommer att vara god eller ej. Mitt chokladsug existerar inte. Fortvarande är jag totalt ointresserad av choklad. Däremot kan jag tänka mig att äta salmiak och saltgodis i små mängder.

Jag har inget roligt att berätta så jag avslutar här för idag. Det blir nog bättre imorgon.

Ha en bra fredag
Anna
 

 

 

 

Biverkningar igen.

Hej.

Det var ett tag sedan jag skrev senast. Har inte funnits tillstymmelse till ork för någonting sedan den senaste behandlingen den 22 februari.

Ifall det nu finns ett mönster så verkar det vara så att den dagen jag får cellgiftbehandling och kommande cirka sju dagar mår jag som värst. Biverkningarna avlöser varandra, hela tiden. Illamående, min Kocks blåsa bråkar och gör ont till och från varje dag. Har ingen aptit, orkeslös, har ingen energi mer än korta stunder. Kan ligga i sängen timvis utan att ens orka leta upp något att titta på, på Netflix.  Stirrar i taket. Somnar en stund, vaknar, somnar. Ingen ork att höra av mig till någon. Inte ens skicka sms. Inte ens till mina närmsta.

Maten smakar konstigt. Inte all mat, utan viss mat. Vet inte vilken förrän jag äter den. Därför vet jag ännu inte vad jag ska undvika att äta. Det som fungerar jättebra är filmjölk med hallon, citronfil, havtornsjuice, grovbrödmacka med kokt ägg och Kalles Kaviar eller fransk löksill. När det kommer till varm mat så kan jag se fram till att äta, men när jag väl sitter där så blir det inte mycket ätande.

Blir illamående bara jag tänker på choklad.  Jag som alltid tyckt om diverse Marabouchoklad. Det är ju bra att inte sukta efter det så jag klagar inte. Det är som det är. Inte ens sugen på äppelkaka. Inte just nu i alla fall.

Anklarna svullnar i några dagar, magkatarrkänsla, torr i munne, svag huvudvärk, lätt värk i tänderna. Vet inte hur jag ska förklara det men det känns grumligt i huvudet.

Dessutom fryser jag.  Jag har kommit på en av anledningarna till att jag fryser. Nästan allt hår på kroppen har ramlat av. Jag har världens kortaste stubb på huvudet. Inte helt kal alltså. Man har ju små fjun på hela kroppen vars syfte är att skydda huden mot kyla eller för att hålla rätt kroppstemperatur. Saknaden av fjunen måste vara orsaken till att jag ständigt fryser.  Jag har nästan alltid en mjuk virkad mössa på och en mjuk sjal runt halsen och en huvjacka. Dricker ofta kokt vatten för att hålla mig varm.

Min energi är så dålig. Orkar inte särskilt mycket.  Jag har börjat förstå att jag måste planera in och förbereda mig för sådant jag måste göra. Exempelvi s när jag ska till distriktssköterskan och ta blodprover och lägga om min Piccline en gång i veckan.  Det tar mig en timme att förbereda mig att ta mig dit. Duscha, klä mig, sminka mig, ta på peruken och vanliga saker. Pallar inte riskera at stressa. Promenaden till distriktsköterskan är lagom kort. Det tar mindre än 10 minuter att gå. Fast jag går sakta.

När jag kommer hem har all ork tagit slut och jag behöver lägga mig och vila. I går bestämde mamma och jag att ta en kort runda på stan. Vi bor ju nästan mitt i smeten så det går snabbt. Hon skulle handla nagellack och jag skulle ett ärende till Godisparadiset. Vi var ute mitt på dagen och det var knappt något folk i butikerna så det var ju bra. Annars hade jag aldrig gått in någonstans med rädsla för att smittas av någonting. Jag har handsprit med och en paket pappersnäsdukar.

Jag tar inte i någonting utan handskar på eller håller om en servett. Skulle aldrig falla mig in att ta i ett dörrhandtag eller trycka på knapparna på kortmaskinen vid kassorna utan att ha handske på eller ha en pappersnäsduk som skydd. Det är nog något av de värsta snuskställena att ha att göra med. Plus spolknapen på toaletter. Bläää. Usch. Vet inte hur det är med andra men jag har fått bacillskräck sedan jag började med cellgiftbehandlingen . Fast spolknappar och knapparna på kortmaskiner har jag alltid varit äcklad av att ta i med händerna. Fastän jag tvättar dem efteråt.

Ja, detta är i korta drag hur mina dagar sedan den 22 februari, sett ut. Har varit trött på mig själv.  Eftersom jag inte gör någonting har jag inte heller något att berätta för någon. Därför har jag undvikit att ”ringa runt” till familj och vänner.  Orkar snart inte berätta hur jag mår när någon undrar. Ringer jag så vill jag snarare att den jag ringer till, berättar om något kul och jag bara lyssnar.

Nu sedan jag inte skrivit i bloggen eller varit på facebook på en vecka, har jag fått en hel del hälsningar via sms från nära och kära som hört av sig oroligt. Det värmer mycket att få meddelanden fastän jag inte orkar svara direkt. Jag har inte heller orkat svara i telefon till någon reda.

I gårkväll ringde jag min bästis i Sundsvall. Äntligen.  Vi har inte hörts på ett bra tag och jag har inte orkat ringa till henne heller. Jag blev glad att höra henens röst och prata om allt möjligt med henne. Fick ett tips av henne på en för mig , annorlunda äggrätt. Ska testa den imorgon.

Nu hoppas jag att energin ska komma tillbaka. Vad jag förstått så mår man som bäst (eller minst sämst) dagarna innan kommande behandling.  Efter första behandlingen mådde jag som vanligt på 17:e dagen efter behandlingen. Det skulle i så fall betyda att omkring den 11 mars bör jag vara den vanliga Anna. Fast jag är ju ingen maskin så det går ju inte att räkna ut exakt. Hoppas det blir tidigare. Det är ju en hel vecka till dess. Idag har det känts ganska okej. Hittills i alla fall. Klockan är 13.00 och jag har hunnit vila en omgång. Har inget på agendan. Jo bara en sak: jag ska göra maten idag: fiskgratäng. Mums. Hoppas jag kommer att vilja äta.

Imorgon är det fredag och då ska jag till distriktsköterskan och ta blodprover och lägga om Piccline. Därefter ska jag se ifall jag orkar hämta ut ett paket. Har beställt lite kläder på Boozt.com. Var uttråkad i förrgårkväll så jag beställde kläder. Har fått avi-meddelandet idag, att paketet finns att hämta.

Känner mig så himla tråkig att bara skriva om eländes elände. Fast detta är min blogg och syftet med den är ju att berätta hur jag mår och då blir det inte roligare än så här. Just nu.

Jag längtar efter att kunna sitta på krogen och äta en bit mat. Mingla bland folk. Eller hälsa på, på jobbet. Inget av detta kan bli av förrän sista behandlingen är förbi och jag  vet att jag inte längre är viruskänslig. Känns som en evighet.

Ha det bra.
Hoppas kunna skriva några rader redan imorgon.

Kram & hej
Anna