Många steg, sol och Prosecco

Hej

Tycker jag gått och gått och gått idag men så visar det ”bara” 2 timmar. Nu får jag accelerera mitt gående eftersom ärret på bröstet är läkt och ingen risk för infektion så det är ingen fara att blir svettig där längre.

Vi har haft fantastiskt väder idag. Jag knallade ut vid 10-tiden tror jag. Jag har faktiskt minskat i omfång och inte känt så mycket smärta i sidan så jag lyckades dra på mig mina gamla, tighta power walking-brallor utan att det satt åt för mycket och utan att behöva anstränga högerarmen på fel sätt.
På med keps och solglasögon och ut i underbara solen. Hej sol! Jag älskar dig!
Gick ganska raskt raka spåret ner till havet, en av stränderna i stan,10 minut er bort .

Där har vi ett av våra utegym. Jag får ju börja träna benen så jag körde 200 st benpress olika fort och det kändes bra. Jag har starka ben. Det är resten av kroppen som har kassa muskler och de ska få veta att de lever den dagen jag får köra core och armar och sånt.

Efter benpress testade jag den där vad-den-nu-heter som faktiskt tränar just bålen eller midja och höfter. En platta man står på och svänger från höger till vänster fram och tillbaka med underkroppen.  tror faktiskt det stod ”core” på maskinen.

Ja där stod jag och vred mig en bra stund. Sen fortsatte jag snabbgå genom stan och bort till syrrans koloni som min morfar byggde på 50-talet när min mamma var ung. En härlig oas mitt i stan. Ingen aktivitet där idag. Bara en av mina kusiner som kom på samma sak som jag, att softa i lugn och ro där.  Ja ja, tre kvart senare gick jag fort hem och fick upp ångan rätt så bra. Kände mig så nöjd, harmonisk och nja tillfreds men jag tror faktiskt det är de smärtstillande som spelar spratt med mitt huvud för inne i mitt hjärta har jag min sorg men det håller på att bli bättre. Går upp och ner.

Väl hemma duschade jag och bytte om. Jag är glad att jag har två ”operationsbh:ar” och två mjukisproteser som jag kallar för ”läkeproteser” typ bröstformade ”fickor som man fyller med lämplig mängd vadd. För när jag promenerat är jag svettig och måste byta vart enda plagg jag har på kroppen och ”läkeprotesen”.

Prosecco just nu

På med andra kläder och ut i solen igen. Kom på att jag var lite sugen på Prosecco – något jag inte smakat till någon reda förr men tycker det är porlande gott i små portioner just nu, så jag pinnade iväg till Systembolaget och köpte två små flaskor och en stor. De kommer troligen räcka i två månader tror jag eftersom jag bara blir sugen på detta som om man skulle bli lite sugen på ja köttbullar. Man äter ju inte köttbullar varje dag bara för att det är gott. Ungefär så är jag med alkohol sedan ett drygt år tillbaka.

Bra jobbat för att vara jag just nu

Idag blev det – inklusive stegen inne på Systembolaget – 12 726 steg. Hurra. Vad mycket!
Och dessutom trapporna upp till femte våningen hemma. Två gånger.

Jag har minskat midjemått, höftmått och lår. Inte så att jag är stolt att ha minskat för grejen är denna: när jag hade så ont efter kommit hem från sjukhuset efter operationen för 17 dagar sedan, slutade jag äta för att slippa behöva tömma min Kocks blåsa så ofta eftersom jag var livrädd att skada något där inne plus att det gjorde ju så jäkla ont. Det har jag redan ältat i mina tidigare inlägg så det får räcka.

Genidrag? Nej men

Därför kom jag på genidraget att inte äta utan körde vattenfasta, tog nån Nutrilettdricka någon dag, klämde någon enstaka Nutrition Bar utan socker någon annan dag. Så där har jag hållit på i 11 dagar.  De senaste fyra dagarna har jag ätit lite. Typ 500 kcal om dagen kan jag gissa. Kalvfärsbiffar med sallad exempelvis.

Detta är lite väl destruktivt men saken är att jag har inte haft någon aptit ändå sedan den nja 14 april ungefär. Glad att slippa äta. Glad att komma i en hel del av mina kläder.

Nu stänger jag butiken för idag och ska göra lite annat.
Trevlig lördagkväll kära alla ni

Ikväll siktar jag på att bli salongsberusad.
Skååål ta-mej-faaan.
🥂

Anna

Gastroskopi och ha koll på läget

Hej hej

Jösses vilken dag igår!
Pjuuu!

Igår hade jag en tid på endoskopimottagningen för att göra en gastroskopi. Detta på remiss i samband med min bröstcancer.

Det går att läsa i fliken Familjär polypos och Kontinent ileostomi om min berättelse om när man upptäckte en matta av polyper i min tjocktarm 1983 och man var tvungen att operera bort tjocktarmen och ändtarmen.

Vart och vartannat år har jag sedan dess varit på kontroll av de övriga tarmarna i kroppen, för att ha koll på eventuella polyper. Igår var det dags att undersöka tarmarna genom att göra en gastroskopi. Har gjort den 50-elva gånger men jag vänjer mig aldrig. Blä!

Först vill jag börja med att visa en tavla i tyg, som hängde i ena väntrummet på sjukhuset. Så fin. Så härliga sobra färger. Vill ha!

IMG_1216
Om jag börjar från början.

I kallelsen står det att jag ska göra en sigmoideskopi. Hade ingen susning om vad detta var för undersökning så jag googlade. Det har med tjocktarmen att göra. Men jag har ju ingen tjocktarm. Den ligger väl i en burk formalin på Lunds sjukhus sedan 1984.

Fick en drös instruktioner med kallelsen om tjocktarmsköljning med mera. Det har hänt en gång innan att de skrivit till en tjocktarmsundersökning i en av kallelserna så jag ringde dem för några veckor sedan. Jag antog att det är en annan undersökning de ska göra som jag behöver förbereda hemma, i form av fastande med mera. Vill inte komma dit och allting blir fel så jag måste ha en ny tid och vänta ytterligare.

Så jag ringde endoskopimottagningen för några veckor sedan och ifrågasatte sigmoideskopiundersökningen. När jag berättade att jag saknar tjocktarm och hon läste i journalen, konstaterade hon att någon skrivit fel i kallelsen. Det är gastroskopi och en undersökning till för att undersöka min Kocks blåsa, sa hon.
-”Okej, det är lugnt,” sa jag. ”Bara det inte blir fel när jag kommer”.
-”Ingen fara. Vi har koll här i journalen och det är huvudsaken” svarade sjuksystern i telefon.

När jag kom till Helsingborgs sjukhus där jag gjort alla tidigare undersökningar, visade det sig att man skulle betala på ett annat ställe än där man brukar. En trevlig och rar sjukhusvärdinna vid entrén kom fram och hjälpte mig, när hon såg mig stå mitt innanför huvudingången och kliade mig i huvudet (i min krulliga Karin Mannerstål-peruk ) med kallelsen i andra handen.
-”Du ser ut att behöva hjälp”, sa hon leende.
-”Ja-aa tack det behöver jag”, sa jag och log mot henne.

Hon pekade dit jag ska gå och betala sedan tittade hon på min lapp och beskrev vart jag sedan skulle gå. Det vill säga till endoskopimottagningen.
-”
Är det på samma ställe det alltid varit?” frågade jag. Den rara sjukhusvärdinnan svarade ”ja”.

Jag traskade iväg i min fina, svarta omlottklänning i stretch med stora röda rosor och gröna blad och till det, de nya Art-skorna. Röda, låga med skön design som alla andra Art-skor jag har. Jag kan inte ha högklackat nuförtiden eftersom fötterna ibland vill svullna när jag går långt och har klackar. Dessutom är jag rädd jag ska trampa fel eftersom jag ibland har svårt att lyfta fötterna. Detta har med efterdyningarna av behandlingarna jag gått igenom i våras.

Nåja. Jag betalade och traskade sedan till endoskopimottagningen där borta genom och bakom hisshallen på entréplan. In dit och satte mig. Jag var i god tid så jag hann varva ner lite. Jag hade gått en ganska lång promenad från bussen vid G-A-kyrkan till sjukhuset. På vägen dit är en lång uppförsbacke. Lång och jobbig för en som mig med dålig kondis och taskig ork. Promenaden i sig tar nog normalt kanske 10 minuter. Jag gick sakta.
En gullig syster kom fram och frågade om mitt namn och jag sa Anna. Frågade vilken undersökning jag skulle göra och jag svarade gastroskopi. ”Okej” sa hon och gick iväg. Andra patienter blev inkallade men inte jag. Skulle vara där kl 14.15 och nu blev klockan 14.30. Då kom hon tillbaka och undrade om jag var på fel avdelning? Hmmmm. Finns det mer än en endoskopiavdelning?

Systern hade en annan syster i telefon. De pratade hit och dit och sedan la de på luren. Systern sa att jag ska ner på colonavdelningen och göra en colonundersökning. Colon är ju tjocktarmen. Jag sa till systern att jag saknar tjocktarm, visade kallelsen där det står att jag ska göra en kontroll av tjocktarmen (sigmoideskopi), att jag ringt dem och påtalat detta och där systern jag pratade med sa att det står rätt i deras noteringar och att de har koll på läget. Jag upprepar: det står rätt i deras noteringar och de har koll på läget.

Yeah. Sure!

Nu började jag bli irriterad. Inte på sjuksystern utan på hela grejen. Jag har inte hur mycket ork som helst och det hade redan varit alldeles för många ansträngningar bara att ta mig till sjukhuset från busshållplatsen. Denna lilla, korta stund av virrvarr tar mycket energi från mig, jag blir varm och kall i kroppen och därför blev jag irriterad. Klockan tickade på och jag insåg att jag nog kommer hem sent idag. Började redan fundera på att ta taxi hem efter undersökningen fast det kostar runt 700 kr.

Okej. Jag fick besked att jag ska till en annan avdelning som finns en trappa ner, på S-plan.
”-En trappa ner”. Där finns syster XXX och hjälper dig”.
Jag tog närmsta spiraltrappa ner en våning. Nu är vi nere i typ kulvertarna. Allt jag hittade var akutmottagningen för ambulanser. Det kom två sjuksystrar gåendes. Jag stoppade dem och frågade om de visste var jag skulle. Jag hade kallelsen i handen. Jag berättade att jag blivit nerskickad. De sa båda att jag skulle en trappa upp.
-”På E finns endoskopimottagningen”.
-Ja men det är de som skickade ner mig”, sa jag. Det tittade förvånat och stoppade två andra sjuksystrar som kom gående med sina lunchlådor. Nu stod vi fem personer och pratade om detta. Alla fyra sa att det är till ”E” jag ska.
-”Tusen tack för ert engagemang, Jag går upp dit igen”, sa jag och vinkade.

Åter är jag på endoskopiavdelningen och haffade sjuksystern.
-”Nu får du förtydliga vart jag ska gå” sa jag och berättade om sammankomsten med de fyra sjukvårdarna som alla sa att jag skulle upp till endoskopiavdelningen på ”E”. Hon haffade en kollega och frågade.

Nu fick jag en annan beskrivning. Ut genom hisshallen, ända borta mittemot receptionen i huvudentrén. Till vänster finns en skylt där det står endoskopi / kolon/ och ”nånting- mer-som-jag-inte-minns-nu”. Åter igen står jag mitt i entrén och kliar mig i huvudet samtidigt som jag ser två värdinnor och går fram till dem.

-”Vill du ha hjälp igen”, sa kvinnan och log.
Jag berättade kortfattat vilken undersökning jag ska göra och att jag blivit skickad till entrén och ska till ”S”. Värdinnan pekade på en glasdörr som såg oansenlig ut. Ingen skylt eller någonting. Det är en sån där dörr man tror kan vara en dörr för sjukvårdspersonal. Kanske till deras matsal eller omklädningsrum.

Bakom dörren var en spiraltrappa och där hittade jag avdelningen jag skulle till. Där nere fanns syster X som den andra systern pratat med i telefon. En så rar och gullig dam. Jag behövde inte förklara så mycket för henne, bara korta drag om värdinnan som gett fel svar, sjuksystern på endoskopi som gav mig fel svar, de fyra systrarna nere på S och telefonsamtalet för några veckor sedan där jag fick veta att de har koll på läget.

-”Nu är du iallafall här. Välkommen”.
-”Tack så mycket”.

Nu var klockan 15.40 och jag hade varit fastande sedan kl 8.00 i morse. Syster X sa att vi bara ska göra kontroll av Kocks blåsa och att jag inte alls hade behövt fasta.

Nu blev jag helt störd i huvudet och kände att jag inte pallade mer. Hade jag haft en inbyggd energimätare så hade den varit på reserven och hela jag börjat lysa rött rött rött och krascha.

Orkade inte säga någonting. Orkade inte ens sucka. Jag bara stod som en skyltdocka och stirrade.

Oavsett vilka undersökningar så ska jag byta om. Bytte om till sjukhusnattlinne och fick en filt. In i ett stort, mysigt rum med vita väggar , vita jalusier för fönstrena och mörklila skärmar för att avskärma i salen. Som ett kontorslandskap. La mig på britsen och syster X skulle kolla noteringarna i journalen. Hon kom tillbaka och sa att det bara stod att jag skulle undersöka Kocks blåsa. Eftersom jag varit fastande och förberett så hade hon pratat med läkaren. De kommer att göra båda undersökningarna. Först gastroskopi och därefter kontroll av Kocks blåsa och passagen från den ut i tunntarmen .

Jag hade fyllt i en hälsodeklaration hemma som jag skulle ha med mig. Den frågade de inte ens efter. Kanske inte var så viktigt att veta ifall jag tar några mediciner, är allergisk mot bedövningsmedel och så vidare…..

Hur var det nu igen? det står rätt i deras noteringar och de har koll på läget.

Förberedelserna började. Fick Minifom för att ta bort eventuella gaser och bubblor i magen och tarmarna. Satte en nål i armen för att ge lugnande, ett morfinliknande preparat.

Inne i undersökningsrummet finns monitorer. Jag brukar titta på dem när kameran vandrar igenom mina tarmar. Denna gång var monitorn bakom mig, men det kvittade denna gången. Har sett insidan av tunntarmen så många gånger innan. Dessutom var jag så trött av allt som hänt under dagen så jag ville bara blunda.

Gastroskopi. Instrumentet är en slags slang med kamera. Slangen är cirka 1 cm i diameter gissningsvis, och jättelång. Den förs via munnen ner genom strupen och vidare ner i magsäcken och vidare ner genom magsäck och tunntarmen. Inte hela men en del av tunntarmen. Jag har cirka fem meter tunntarm kvar, har jag för mig. Denna undersökning är ett av helvetena på jorden. Ibland har jag fäktat och viftat med armarna och till och med slagit till en sjuksyster, så därför får jag rejält med lugnande. Detta ha de koll på. Det står i journalen. På riktigt. * tummen upp*

Innan allt börjar blir jag sprutad i svalget med en sketans-äcklig bedövningsvätska. Sprut sprut sprut. Sen ska jag svälja så att jag blir bedövad en bit ner i svalget.
Skitäckligt smakar det. Eller njää. Kanske inte för alla. Inte för de som gillar artificiell banansmak ihop med en rejäl matsked pressad malört. Själv gillar jag inte den combon. Och inte var för sig heller.

Bedövningen sätter igång direkt. Det märker jag för saglet börjar rinna och jag kan inte svälja. Dreggel dreggel dreggel. Fräscht. Tur inte André är med och ser detta.

För att inte bita av sig tungan eller slangen eller så, så spänner de fast en bitring i munnen.

Jag ligger på vänster sida och dreglar   medan syster X sprutar in lugnande via kanylen. Ganska snart blir jag groggy och allt blir lite rosa och fint. Rosa skimmer och dregglande. Kan kvitta nu.

Värsta partiet är när slangen ska ner i svalget. Då hjälper inte dosen lugnande kan jag säga. Det är förfärligt men det är bara att försöka andas lugnt. Ta låååånga djupa andetag. Flera stycken. Det tar nog inte ens en minut att få slangen att passera svalget om man är helt stilla och andas djupt. Sen blir det lugnare. Slangen är böjlig men ändå lite styv för att den är tjock. Därför gör det ont när den når kurvorna i tunntarmen. Det är ju ingen raksträcka precis. Där skrek jag till rejält, det vet jag. Det gör jag alltid. Därför fick jag ännu en dos så jag somnade till. Resten av undersökningen minns jag inget av för jag var inte vaken längre. Rätt in i rosa dimma.

När slangen ska ut går det snabbt och gör inte värst ont. Den dras ut ganska snabbt så jag hinner inte få kväljningar.

Direkt efter var det dags med nästa undersökning. Kontroll av min Kocks blåsa. Beskrivning om min Kocks blåsa finns i inlägget här: https://annabloggar.com/?s=kocks+bl%C3%A5sa&submit=S%C3%B6k

Via nippeln på magen går man in med en slang med kamera och kommer till själva blåsan som är som en reservoar, en ”ballong” av tunntarm kan man säga. Via den tar man slangen upp i tunntarmen och kan det hållet se en del av den sista delen av tunntarmen. Det som gör ont med denna undersökning är åter igen när slangen ska ta sig förbi krökarna . Tunntarmen är ju formad som en massa hoptryckta ”S” och det är i dessa krokar som det gör skitont. Därför får jag duktigt med smärtstillande. Annars skulle det vara outhärdigt.

Med dessa två metoder lyckas de se stor del av tunntarmen, hela tolvfingertarmen och magsäcken.
Fick veta att det finns inga polyper i blåsan, inga på nippeln och inga i tunntarmen. Denna undersökning var en remiss från Lunds sjukhus i samband med min bröstcancer och det är det man vill undersöka i mina tarmar. Får svar på det så småningom.

I magsäcken har jag polyper. De har funnits där i många år. De sitter på ett ställe där man inte kan operera, har jag fått höra för länge sedan. Man kan inte operera bort den delen av magsäcken. Jag har aldrig forskat i detta och vet inte varför. Eller så har jag frågat någon läkare för länge sedan och glömt svaret.

Hur som helst så har polyperna varit harmlösa. Varken blivit fler eller vuxit. De sitter där de sitter. Läkaren tog några prover så det får jag svar på så småningom.

Allt som allt tog undersökningen trekvart tror jag. När jag kände mig okej så kunde jag klä mig och ta mig hem. I sakta mak gick jag ner till Espresso House och tog en panini med kalkonpålägg, ost och tomat. Till det hade jag en stor Cappuccino. Helt ärligt gillar jag inte kommersiella fik. Jag vill ha små, gulliga, privatägda ställen. Mitt emot Espresso House ligger Ebbas som är precis ett sånt där härligt, privatägt, coolt fik i värsta 50 – 60-talsstuk. Dock såg det ganska överbefolkat ut så därför valde jag Espresso som verkade lite lugnare och färre gäster just då. Dessutom passade den lugna inredningen och de tonade rutorna mig perfekt efter dagens händelser.

Paninin var hur god som helst. Jag njöt av varje tugga. Fick äta försiktigt eftersom jag fått skavsår i svalget efter slangen. Det brukar sitta i, i tre till fyra dagar. Känns bara som att vara tjock i halsen i samband med förkylning. Inget värre än så.

Från fiket på Bruksgatan i Helsingborg till centralen är det bara några minuters promenad så det är perfekt. Jag tog bussen hem. Jag njuter så av att åka buss. Jag var rädd att det skulle vara mitt i rusningstrafik. När alla ska hem från jobbet. Proppfull buss, men så var det inte, Nice!

I vanlig ordning hade jag mitt virke med mig. Just nu virkar jag på älg nummer två. Bokmärke alltså. * ler* . Den förra var mest ett försök. En norrländska  jag känner som ville ha en älg i sin bok. Klart tjejen ska ha en älg. * ler* .

Hon är på väg hem från sin utlandsresa. Så Egon (älgen alltså) kommer att ligga och vänta på henne innanför dörren när hon kommer hem * ler*

Här är Egon II halvfärdig och några av hans halvfärdiga kompisar hihi.

Jag virkar ju på beställning och har sålt en hel del bokmärken i form av kossor, möss, grodor, flodhästar. Och en älg. Har beställning på andra djur också. Får se hur det går. Det är bara att höra av sig till mig om intresse finns.

IMG_1220
Vad händer idag då? Klockan är nu 10.00. Solen skiner här i Landskrona. Behagliga 21 grader i skuggan just nu. Underbart.

Väntar på att hallonen ska tina. Fil, hallon, kanel. Oslagbar combo.
En sval dusch och en en god bodylotion. Idag blir det Yves Rocher´s Tradition de Hammam kroppsbalsam. Tunn och mjuk. Underbar, mild doft. Orientalisk med inslag av mild apelsin. Bättre än så kan jag inte beskriva den. Min favorit.

Klockan 12 har jag bestämt träff med mamma på brorsonens fik #Gyllene Koppen.
Har varit dålig på att haschtagga men ska göra det idag tror jag.
Efter fikastunden med mamma vill jag bara vara hemma och pussa på André.

Ha det härligt och njut av dagen. Det ska jag göra.
Kram från Anna

 

Upp, ner och upp igen

Hejsan

Det var ett tag sedan jag skrev. Det har varit uppgångar och nedgångar. Kände mig på bättringsvägen för en vecka sedan och biverkningarna avklingade en efter en men jag har ändå känt mig hängig och trött. Har känt mig grumlig i huvudet sedan förra behandlingen. Grumligheten släppte förra helgen tror jag det var. Sedan kom den tillbaka och nu är den borta igen.

Melodifestivalen missade jag förra lördagen för att jag var för optimistisk och trodde jag mådde helt bra. Det gjorde jag inte visade det sig. Hela lördagen blev fel. Sover inte hela natten i ett sträck och det avbrottet påverkar ju också.

Igår var André och jag hos överläkaren på onkologiavdelningen i Lund. Vi hade uppföljning av de två cellgiftbehandlingarna. Det började ju dramatiskt med en vecka på sjukhus på grund av att jag förlorade nästan alla vita blodkroppar som är till för at bygga upp immunförsvaret. Drog på mig en förkylning som jag var rädd skulle påverkan behandling nummer två och att jag skulle få en omgång till på sjukhuset. Jag hann bli hyfsat frisk två dagar innan behandlingen den 22 februari.

Nu är det fem dagar till nästa behandling. Den tredje behandlingen. Ytterligare en medicin ska adderas och den ska portioneras ut i små doser vilket gör att jag ska få en liten dos i veckan istället för en stor var tredje vecka. Denna medicin har också biverkningar. Dels kan fingertopparna och tårna domna, sticka  och göra ont. Det är inte säkert jag drabbas av denna biverkning. Det lär vi märka. Anledningen till att den delas upp för mig är för att försöka skona min reservoar – min ileostoni så mycket det går. Detta läkemedel påverkar nämligen tarmarna och jag är livrädd att reservoaren ska ta stryk och därför kommer jag få den i små doser.

Vet inte om jag törs nämna biverkningar som jag hittills sluppit undan. Är väl risk att jag åker på dem i så fall. Än så länge har jag sluppit blåsor i munnen och tandkött. Jag är öm i tänderna till och från. Ilningar. Tandköttet har krupit upp lite på ena sidan där det gör mest ont. Detta gör mig orolig. Funderar på att ringa tandläkaren och se om man kan göra något. Jag borstar med en extra mjuk tandborste. Använder bara Sensodyne Pro-emalj tandkräm och gurglar mig morgon och kväll med Flux munskölj. Min ileostomi har lugnat ner sig något. Dock vätskar den mycket så jag behöver byta kompressförband varannan timme.

En biverkning är att slemhinnorna påverkas. Det brukar börja i munnen och sluta i ändtarmen. I munnen märkte jag direkt efter första behandlingen den 1 februari. Jättetorr och obehaglig känsla i munnen. Efter andra behandlingen var det inte riktigt lika illa. Jag har ju ingen ändtarm och därför kan man anta att det är min ileostomi – reservoaren som istället påverkas. När det torkar, sätter reservoaren (som är gjord av en bit av min tunntarm) igång att producera vätska.

I cirka tre dagar har jag känt mig ganska normal. Blir trött men inte på samma sätt som innan. Har mer energi. Kan skratta och skoja. Ibland har jag överskottsenergi och vill göra allt på en gång. Starta en massa projekt och sen inser att allt detta kan jag inte göra samtidigt.

Jag har just kommit hem från distriktssköterskan som lagt om min Piccline. Fint väder och sol så jag gick en omväg hem. In om urmakaren och hämtade min klocka.  Fick veta att det är ett fel på urverket, inte på batterierna. Jag fick ju batteriet bytt för exakt en månad sedan.  Dock bytte de batteriet igen och klockan fungerar för stunden. Får se hur länge den går denna gången. Ett nytt urverk kostar runt 1 200 kr så lägger klockan av igen så är det bara att byta ut urverket.

Nu är klockan snart 12.40 och det är dags för mig att vila en stund. Ska se ifall det blir en promenad senare i eftermiddag. Ikväll blir det pizza från Pizzeria Rhodos. Stans näst godaste pizzor. De godaste har Mamma Terersa och dem tar vi och gynnar en annan gång.  Hoppas pizzan kommer att smaka gott. Mina smaklökar är inte som de brukar så det är svårt att veta om maten kommer att vara god eller ej. Mitt chokladsug existerar inte. Fortvarande är jag totalt ointresserad av choklad. Däremot kan jag tänka mig att äta salmiak och saltgodis i små mängder.

Jag har inget roligt att berätta så jag avslutar här för idag. Det blir nog bättre imorgon.

Ha en bra fredag
Anna
 

 

 

 

Biverkningar igen.

Hej.

Det var ett tag sedan jag skrev senast. Har inte funnits tillstymmelse till ork för någonting sedan den senaste behandlingen den 22 februari.

Ifall det nu finns ett mönster så verkar det vara så att den dagen jag får cellgiftbehandling och kommande cirka sju dagar mår jag som värst. Biverkningarna avlöser varandra, hela tiden. Illamående, min Kocks blåsa bråkar och gör ont till och från varje dag. Har ingen aptit, orkeslös, har ingen energi mer än korta stunder. Kan ligga i sängen timvis utan att ens orka leta upp något att titta på, på Netflix.  Stirrar i taket. Somnar en stund, vaknar, somnar. Ingen ork att höra av mig till någon. Inte ens skicka sms. Inte ens till mina närmsta.

Maten smakar konstigt. Inte all mat, utan viss mat. Vet inte vilken förrän jag äter den. Därför vet jag ännu inte vad jag ska undvika att äta. Det som fungerar jättebra är filmjölk med hallon, citronfil, havtornsjuice, grovbrödmacka med kokt ägg och Kalles Kaviar eller fransk löksill. När det kommer till varm mat så kan jag se fram till att äta, men när jag väl sitter där så blir det inte mycket ätande.

Blir illamående bara jag tänker på choklad.  Jag som alltid tyckt om diverse Marabouchoklad. Det är ju bra att inte sukta efter det så jag klagar inte. Det är som det är. Inte ens sugen på äppelkaka. Inte just nu i alla fall.

Anklarna svullnar i några dagar, magkatarrkänsla, torr i munne, svag huvudvärk, lätt värk i tänderna. Vet inte hur jag ska förklara det men det känns grumligt i huvudet.

Dessutom fryser jag.  Jag har kommit på en av anledningarna till att jag fryser. Nästan allt hår på kroppen har ramlat av. Jag har världens kortaste stubb på huvudet. Inte helt kal alltså. Man har ju små fjun på hela kroppen vars syfte är att skydda huden mot kyla eller för att hålla rätt kroppstemperatur. Saknaden av fjunen måste vara orsaken till att jag ständigt fryser.  Jag har nästan alltid en mjuk virkad mössa på och en mjuk sjal runt halsen och en huvjacka. Dricker ofta kokt vatten för att hålla mig varm.

Min energi är så dålig. Orkar inte särskilt mycket.  Jag har börjat förstå att jag måste planera in och förbereda mig för sådant jag måste göra. Exempelvi s när jag ska till distriktssköterskan och ta blodprover och lägga om min Piccline en gång i veckan.  Det tar mig en timme att förbereda mig att ta mig dit. Duscha, klä mig, sminka mig, ta på peruken och vanliga saker. Pallar inte riskera at stressa. Promenaden till distriktsköterskan är lagom kort. Det tar mindre än 10 minuter att gå. Fast jag går sakta.

När jag kommer hem har all ork tagit slut och jag behöver lägga mig och vila. I går bestämde mamma och jag att ta en kort runda på stan. Vi bor ju nästan mitt i smeten så det går snabbt. Hon skulle handla nagellack och jag skulle ett ärende till Godisparadiset. Vi var ute mitt på dagen och det var knappt något folk i butikerna så det var ju bra. Annars hade jag aldrig gått in någonstans med rädsla för att smittas av någonting. Jag har handsprit med och en paket pappersnäsdukar.

Jag tar inte i någonting utan handskar på eller håller om en servett. Skulle aldrig falla mig in att ta i ett dörrhandtag eller trycka på knapparna på kortmaskinen vid kassorna utan att ha handske på eller ha en pappersnäsduk som skydd. Det är nog något av de värsta snuskställena att ha att göra med. Plus spolknapen på toaletter. Bläää. Usch. Vet inte hur det är med andra men jag har fått bacillskräck sedan jag började med cellgiftbehandlingen . Fast spolknappar och knapparna på kortmaskiner har jag alltid varit äcklad av att ta i med händerna. Fastän jag tvättar dem efteråt.

Ja, detta är i korta drag hur mina dagar sedan den 22 februari, sett ut. Har varit trött på mig själv.  Eftersom jag inte gör någonting har jag inte heller något att berätta för någon. Därför har jag undvikit att ”ringa runt” till familj och vänner.  Orkar snart inte berätta hur jag mår när någon undrar. Ringer jag så vill jag snarare att den jag ringer till, berättar om något kul och jag bara lyssnar.

Nu sedan jag inte skrivit i bloggen eller varit på facebook på en vecka, har jag fått en hel del hälsningar via sms från nära och kära som hört av sig oroligt. Det värmer mycket att få meddelanden fastän jag inte orkar svara direkt. Jag har inte heller orkat svara i telefon till någon reda.

I gårkväll ringde jag min bästis i Sundsvall. Äntligen.  Vi har inte hörts på ett bra tag och jag har inte orkat ringa till henne heller. Jag blev glad att höra henens röst och prata om allt möjligt med henne. Fick ett tips av henne på en för mig , annorlunda äggrätt. Ska testa den imorgon.

Nu hoppas jag att energin ska komma tillbaka. Vad jag förstått så mår man som bäst (eller minst sämst) dagarna innan kommande behandling.  Efter första behandlingen mådde jag som vanligt på 17:e dagen efter behandlingen. Det skulle i så fall betyda att omkring den 11 mars bör jag vara den vanliga Anna. Fast jag är ju ingen maskin så det går ju inte att räkna ut exakt. Hoppas det blir tidigare. Det är ju en hel vecka till dess. Idag har det känts ganska okej. Hittills i alla fall. Klockan är 13.00 och jag har hunnit vila en omgång. Har inget på agendan. Jo bara en sak: jag ska göra maten idag: fiskgratäng. Mums. Hoppas jag kommer att vilja äta.

Imorgon är det fredag och då ska jag till distriktsköterskan och ta blodprover och lägga om Piccline. Därefter ska jag se ifall jag orkar hämta ut ett paket. Har beställt lite kläder på Boozt.com. Var uttråkad i förrgårkväll så jag beställde kläder. Har fått avi-meddelandet idag, att paketet finns att hämta.

Känner mig så himla tråkig att bara skriva om eländes elände. Fast detta är min blogg och syftet med den är ju att berätta hur jag mår och då blir det inte roligare än så här. Just nu.

Jag längtar efter att kunna sitta på krogen och äta en bit mat. Mingla bland folk. Eller hälsa på, på jobbet. Inget av detta kan bli av förrän sista behandlingen är förbi och jag  vet att jag inte längre är viruskänslig. Känns som en evighet.

Ha det bra.
Hoppas kunna skriva några rader redan imorgon.

Kram & hej
Anna

 

 

 

15-16 februari. Biverkningar som heter duga

Hej
Vilodag den 15 februari? Trodde jag ja. Blev inte alls som tänkt.

Planeringen för denna dag var att ta det lugnt och att trimma håret på huvudet blev inte av. Jag blev dålig av medicinerna jag fick utskrivet av läkaren på sjukhuset. Båda medicinerna är mot neutropen feber , feber vid brist på vita blokroppar.

Ena sorten skulle jag ta två gånger om dagen och den andra, tre gånger om dagen. Båda tillsammans med mat så det blev ju att ta båda ungefär samtidigt. Fick inte instruktion om att ta dem med viss stund emellan.

Pillrena är ganska stora. Den ena sorten har hård kapsel. Den andra var lite mindre och utan hårt hölje.  Jag drack rikligt med vatten som man ska göra. Den ena medicinen fick jag inte ta ihop med filmjölk som jag annars tänkt kunde ge mer ”glid” så att de inte fastnade i halsen.

Först trodde jag att jag satt tabletterna i halsen. Jag drack och drack för att få ner pillrena. Sedan efter kanske en halvtimme kom ett hemskt tryck över bröstet. Som att bli fastklämd i ett skruvstäd nästan. Tungt att andas. Illamående, krampande attacker, krampande smärta i magen, ungefär samma känsla som vid magkatarr.  Fortfarande kändes det som att något fastnat i halsen.

Smärtorna gick lagom över till på kvällen när jag skulle ta pillrena igen.  Samma visa igen. Samma onda. Jag ville bara skrika. Högt.

Jag la mig i fosterställning och med en kudde tryckt mot magen. Det lättade lite men det kändes fortfarande som att tabletterna satt fast i svalget och i trakten ovanför magsäcken.  Och de förbannade smärtattackerna i magen.

Min stomi mådde ju såklart inte bra av detta. Den började flippa ut och krångla. Som jag berättat innan så finns två konstgjorda ”muskler” ovanför reservoaren som jag sticker en sond igenom. Den första muskeln krampade så jag inte kunde föra in sonden.  Detta åtgärdade jag genom att, när jag äntligen lyckades få igenom sonden, lät jag den sitta i och bandagerade med kompresser och kirurgtejp på magen och proppade igen sonden med en plastplugg. Det fungerar bra men är bökigt att ha så där.

I rådande tillstånd väljer jag hellre bökigt än oro att inte få in sonden förbi den krampande muskeln.

Jag lyckades somna. Fråga mig inte hur det gick till.  Av utmattning kanske.

16 februari
På morgonen var det dags igen med de två pillrena. Samma visa igen. Fy fasen . Vad jobbigt. Skulle jag ha det så här i 10 dagar med dessa mediciner? kan inte vara möjligt.

Jag lusläste bipacksedlarna . Bipacksedeln till den ena var en halv meter lång, nej 45 cm lång och putteliten text. Kunde ge rader av biverkningar. Jag var tvungen att skriva ner dem för att komma ihåg det som berörde mig. Den andra hade något kortare bipacksedel och större text. Färre biverkningar.

Jag bockade av de biverkningar som jag fick: Illamående, hårt tryck i bröstet, svullnad i svalget,  strupsår, halsont, magsmärta.

Det jag trodde var att tabletterna fastnat i halsen var i själva verket svullnad i svalget och ”strupsår”. Det stod på den ena bipacksedeln att man ska ringa läkaren och sluta ta tabletten om detta inträffade.  Jag ringde läkaren i Malmö och slutade ta tabletterna.  Han sa det räckte med att jag tog den ena sorten hädanefter. Den med den hårda kapseln och långa bipacksedeln med den lilla texten. Det var den jag trodde var boven i dramat. Läkaren hade en annan uppfattning. Jag sa inte emot såklart. Han vet, jag bara tror.

All smärtan försvann på kvällen.
Är det verkligen sant eller bara tillfälligt smärtfri?

Återstår att se. Här kommer en bild som ger lugn är mitt första möte med svärföräldrarnas 10 alpackor, en aprildag 2016.

Alpackor är underbara djur. Kloka, lugna och sofistikerade. Man blir totalt avslappnad i deras sällskap.

1622059_980823041955647_6648324601667879097_n

Kram Anna
 

 

10 februari. Ryggskott och vita blodkroppar

 

Aj som faaan!
Vaknade med en intensiv ryggsmärta i svanken. Ryggskott. Ja men tack för kaffet! Precis vad jag behövde nu. Jag skrek av gråt. Jag är inte den som gråter. Det händer ytterst sällan. Men tårarna sprutade.

Fick mycket bra hjälp på avdelningen. Smärtstillande, en värmedyna för ryggen. Av någon anledning kändes däremot min ileostomi sig lugnare. Den som var i uppror tidigare dagar. Fast kroppen är så skapt så att den inte kan hantera all smärta samtidigt. Eftersom ryggen nu var så intensivt smärtande, tror jag att det onda i ileostomin avtrubbades. Oavsett om jag låg eller stod upp så pågick den strålande smärtan hela tiden. Strålande och stickande.

Det tog ungefär femtio år att lägga mig ner i sängen. Kravla över på sidan, lägga mig i fosterställning med en kudde tryckt mot magen. Jag lyckades somna till tack och lov. Fick smärtstillande hela dagen. Sitta var ju totalt uteslutet. Det vet ju alla som haft ryggont.  Min smärta var en 8 på min 10-skala. När lunchen kom kunde jag inte ens stå upp och äta. Det gjorde helvetesjävlaskitont hela tiden.

Man blir expert på att försöka hitta ställningar som funkar. Nu med distans till det hela och det gått några dagar blir det lite komiskt när jag tänker på det.

Man blir ju duktig på att försöka hitta ställningar som fungerar för att ha så lite värk som möjligt. Tur ingen såg mig. Pust! Den enda ställning som var befriande var att ligga hopkurad på sängen med benen böjda under mig, med magen tryckt mot låren och med sänkt huvud tryckt mot knäna. Fattar ni då hur jag menar?  *ler*

(”näää, visa en bild” . GLÖM DET *ler* )

Men så kan man ju inte ligga hur länge som helst. Till slut domnar ju benen.

”Kärlek under ansvar”
Kl 14 kom världens bästa André och hälsade på en liten stund. Lite mindre ont hade jag just då för jag fick ju starka läkemedel mot smärtan. Blir så otroligt glad när jag ser honom. Han hade med sig ett paket Finska Pinnar och det är ju gott. Och en tub Voltaren. Jag blev mest glad för Voltaren.

André är ytterst noga med det han tar med till mig. Alla kartonger och produkter spritar han direkt när han kommer. När han kom med min dator så att jag kunde skriva lite, så spritade han såklart hela den. Varenda millimeter. André gick efter en kort stund och sjukgymnasten kom.

Vi gick igenom en del övningar för ryggen. Några som jag redan gör på egen hand, varje dag sedan några år tillbaka och andra som var nya. ”Välkomna kära vita blodkroppar”

Mitt i detta elände får jag ett glädjande besked av läkaren. Vita blodkroppar har börjat att bildas.

Från noll till 0,3. På ett dygn.
Det är riktigt krisläge så länge det är under 0,5. Jag blev i alla fall glad för 0,3 och det var läkaren också. Att det nu rör på sig. Att de vita blodkropparna klarar av att bildas.

Hyllning till mina vita blodkroppar
Kära, älskade Vita Blodkroppar. Ni är efterlängtade. Hoppas ni kommer att trivas i min kropp och föröka er duktigt och snabbt som fasen. Jag kommer att älska varenda en av er. Jag lovar att göra mitt bästa för at ni ska trivas riktigt bra.

Har ni sett så fin en vit blodkropp ser ut? Som en mjuk liten pom-pomboll man kan göra av garn *ler* Fast en vit blodkropp är ju hur liten som helst.

bilden är lånad från trombosyter.se

vit-blodkropp-png

Resten av kvällen var jag febrig och frös. Smärtan i ryggen avklingade på kvällen. En 4:a på en 10-skala. Hanterbart. Nu kunde jag trösta mig med några Finska Pinnar. Det blev fler än ”några”.

Somnade 23.30 och vaknade 01.00. Tog en värktablett för säkerhetsskull. Vågade inte riskera att värktabletten jag fick tidigare skulle förlora sin kraft och att smärtan ökar igen. Bättre att bibehålla 4:an på skalan än tillbaka till 8:an.

Kram & hej
Anna

Knepiga drömmar.

Hej.
Igår vaknade jag svettig och klibbig vid halvfyratiden. När vi går och lägger oss fryser jag och bultar på mig tre täcken.  Det ena är ett tjockt duntäcke. Inlindad i dessa somnar jag.

Igår gjorde jag ett nytt försök att hälsa på min bror och hans fru. Jag lyckades. Det verkar fungera hyfsat bra att våga gå ut, om jag först sovit middag.

Jag minns inte gårdagen så tydligt just nu. Mitt minne sviker mig emellanåt. Sov middag i en timme kl 12.00. Sover extremt djupt. När jag vaknar känns det som att jag legat i koma. Helt yr och trött i huvudet när jag vaknar. Minns inga drömmar så jag vet inte om jag drömmer. En bra stund efter att jag vaknar mitt på dagen, är jag som en zombie och måste ta det riktigt lugnt och försiktigt.

Har känt mig yr och trött i omgångar men inget som jag inte kan hantera. Om det fortsätter på denna nivån så skattar jag mig lycklig. Jag ska dock vara förberedd på att drastiska förändringar plötsligt kan inträffa. Jag menar då biverkningar.

Det var gott att få slänga mig i soffan hemma hos min bror och svägerska. De bäddade ner mig under en filt. Efter en timme ville jag hem. Började bli trött och saknade André.

Efter maten vid 18-tiden blev jag slö och trött utan förvarning.  Jag gick och la mig. Tänkte titta på ett avsnitt av de Tre Musketörerna men orkade inte ens leta fram programmet. Jag somnade med fjärrkontrollen i handen. Vaknade några timmar senare. Ileostomin började krångla och jag blev orolig. Krampaktig känsla, ungefär som magknip.  Som att någon sitter inne i stomin och klämmer åt. Det bästa jag kan göra är att undvika att äta i några timmar och istället dricka mycket vatten. Filmjölk fungerar nog också.  Det ska jag testa. Det jag skriver här är min egen teori och inget som någon inom sjukvården tipsat om.

Jag har haft min ileostomi i mer än halva livet och har lärt mig vad som fungerar bra för mig. Jag har inte så mycket att berätta. Det jag kan berätta är att i morse när jag vaknade minns jag två drömmar. Det är första gången på hur länge sedan som helst, som jag minns drömmar.

Jag drömde att jag vaknade av att jag hörde musik som var på replay. Spelades om och om igen. Det var ena sidan på en LP som heter ”Trouble” från mitten av 70-talet, med gruppen Sailor. Jag drömde att André och jag låg på den ena sidan sängen och på andra sidan stod skivspelaren och spelade och spelade och spelade. Den var satt på replay (precis som att det går att göra på en skivspelare). Drömmen var så verklig.

Därefter somnade jag igen. Drömde att jag vaknade av att jag var alldeles svullen i hela ansiktet. Svullen som en ballong, med hoptryckta ögon och kunde inte se något. Ärligt talat, när jag vaknade i morse vid halv fyra-tiden var jag säker på att svullnaden i ansiktet inte var en dröm. Jag var bombsäker på att jag varit uppe på natten och tittat i spegeln och var genomsvullen.

Totalt förvirrad. Blev så himla glad när jag konstaterade att jag såg normal ut, när jag kom in i badrummet och att det hela var en dröm. Den som vill får gärna tolka dessa två drömmar.

Min ileostomi är inte alls bra så jag ska lägga mig i sängen. Innan dess ska jag ha tag i en bra tandläkare i stan som jag kan få tid snabbt hos. Min tandläkare finns i Helsingorg och jag orkar verkligen inte ta mig dit. Finns inte ork för det.

Jag har nämligen börjat gnissla tänder och under cellgiftbehandlingen kan tänderna skadas. Därför måste jag ha hjälp så snart som möjligt.

Hej så länge.
Anna