Gastroskopi och ha koll på läget

Hej hej

Jösses vilken dag igår!
Pjuuu!

Igår hade jag en tid på endoskopimottagningen för att göra en gastroskopi. Detta på remiss i samband med min bröstcancer.

Det går att läsa i fliken Familjär polypos och Kocks blåsa om min berättelse om när man upptäckte en matta av polyper i min tjocktarm 1983 och man var tvungen att operera bort tjocktarmen och ändtarmen.

Vart och vartannat år har jag sedan dess varit på kontroll av de övriga tarmarna i kroppen, för att ha koll på eventuella polyper. Igår var det dags att undersöka tarmarna genom att göra en gastroskopi. Har gjort den 50-elva gånger men jag vänjer mig aldrig. Blä!

Först vill jag börja med att visa en tavla i tyg, som hängde i ena väntrummet på sjukhuset. Så fin. Så härliga sobra färger. Vill ha!

IMG_1216
Om jag börjar från början.

I kallelsen står det att jag ska göra en sigmoideskopi. Hade ingen susning om vad detta var för undersökning så jag googlade. Det har med tjocktarmen att göra. Men jag har ju ingen tjocktarm. Den ligger väl i en burk formalin på Lunds sjukhus sedan 1984.

Fick en drös instruktioner med kallelsen om tjocktarmsköljning med mera. Det har hänt en gång innan att de skrivit till en tjocktarmsundersökning i en av kallelserna så jag ringde dem för några veckor sedan. Jag antog att det är en annan undersökning de ska göra som jag behöver förbereda hemma, i form av fastande med mera. Vill inte komma dit och allting blir fel så jag måste ha en ny tid och vänta ytterligare.

Så jag ringde endoskopimottagningen för några veckor sedan och ifrågasatte sigmoideskopiundersökningen. När jag berättade att jag saknar tjocktarm och hon läste i journalen, konstaterade hon att någon skrivit fel i kallelsen. Det är gastroskopi och en undersökning till för att undersöka min Kocks blåsa, sa hon.
-”Okej, det är lugnt,” sa jag. ”Bara det inte blir fel när jag kommer”.
-”Ingen fara. Vi har koll här i journalen och det är huvudsaken” svarade sjuksystern i telefon.

När jag kom till Helsingborgs sjukhus där jag gjort alla tidigare undersökningar, visade det sig att man skulle betala på ett annat ställe än där man brukar. En trevlig och rar sjukhusvärdinna vid entrén kom fram och hjälpte mig, när hon såg mig stå mitt innanför huvudingången och kliade mig i huvudet (i min krulliga Karin Mannerstål-peruk ) med kallelsen i andra handen.
-”Du ser ut att behöva hjälp”, sa hon leende.
-”Ja-aa tack det behöver jag”, sa jag och log mot henne.

Hon pekade dit jag ska gå och betala sedan tittade hon på min lapp och beskrev vart jag sedan skulle gå. Det vill säga till endoskopimottagningen.
-”
Är det på samma ställe det alltid varit?” frågade jag. Den rara sjukhusvärdinnan svarade ”ja”.

Jag traskade iväg i min fina, svarta omlottklänning i stretch med stora röda rosor och gröna blad och till det, de nya Art-skorna. Röda, låga med skön design som alla andra Art-skor jag har. Jag kan inte ha högklackat nuförtiden eftersom fötterna ibland vill svullna när jag går långt och har klackar. Dessutom är jag rädd jag ska trampa fel eftersom jag ibland har svårt att lyfta fötterna. Detta har med efterdyningarna av behandlingarna jag gått igenom i våras.

Nåja. Jag betalade och traskade sedan till endoskopimottagningen där borta genom och bakom hisshallen på entréplan. In dit och satte mig. Jag var i god tid så jag hann varva ner lite. Jag hade gått en ganska lång promenad från bussen vid G-A-kyrkan till sjukhuset. På vägen dit är en lång uppförsbacke. Lång och jobbig för en som mig med dålig kondis och taskig ork. Promenaden i sig tar nog normalt kanske 10 minuter. Jag gick sakta.
En gullig syster kom fram och frågade om mitt namn och jag sa Anna. Frågade vilken undersökning jag skulle göra och jag svarade gastroskopi. ”Okej” sa hon och gick iväg. Andra patienter blev inkallade men inte jag. Skulle vara där kl 14.15 och nu blev klockan 14.30. Då kom hon tillbaka och undrade om jag var på fel avdelning? Hmmmm. Finns det mer än en endoskopiavdelning?

Systern hade en annan syster i telefon. De pratade hit och dit och sedan la de på luren. Systern sa att jag ska ner på colonavdelningen och göra en colonundersökning. Colon är ju tjocktarmen. Jag sa till systern att jag saknar tjocktarm, visade kallelsen där det står att jag ska göra en kontroll av tjocktarmen (sigmoideskopi), att jag ringt dem och påtalat detta och där systern jag pratade med sa att det står rätt i deras noteringar och att de har koll på läget. Jag upprepar: det står rätt i deras noteringar och de har koll på läget.

Yeah. Sure!

Nu började jag bli irriterad. Inte på sjuksystern utan på hela grejen. Jag har inte hur mycket ork som helst och det hade redan varit alldeles för många ansträngningar bara att ta mig till sjukhuset från busshållplatsen. Denna lilla, korta stund av virrvarr tar mycket energi från mig, jag blir varm och kall i kroppen och därför blev jag irriterad. Klockan tickade på och jag insåg att jag nog kommer hem sent idag. Började redan fundera på att ta taxi hem efter undersökningen fast det kostar runt 700 kr.

Okej. Jag fick besked att jag ska till en annan avdelning som finns en trappa ner, på S-plan.
”-En trappa ner”. Där finns syster XXX och hjälper dig”.
Jag tog närmsta spiraltrappa ner en våning. Nu är vi nere i typ kulvertarna. Allt jag hittade var akutmottagningen för ambulanser. Det kom två sjuksystrar gåendes. Jag stoppade dem och frågade om de visste var jag skulle. Jag hade kallelsen i handen. Jag berättade att jag blivit nerskickad. De sa båda att jag skulle en trappa upp.
-”På E finns endoskopimottagningen”.
-Ja men det är de som skickade ner mig”, sa jag. Det tittade förvånat och stoppade två andra sjuksystrar som kom gående med sina lunchlådor. Nu stod vi fem personer och pratade om detta. Alla fyra sa att det är till ”E” jag ska.
-”Tusen tack för ert engagemang, Jag går upp dit igen”, sa jag och vinkade.

Åter är jag på endoskopiavdelningen och haffade sjuksystern.
-”Nu får du förtydliga vart jag ska gå” sa jag och berättade om sammankomsten med de fyra sjukvårdarna som alla sa att jag skulle upp till endoskopiavdelningen på ”E”. Hon haffade en kollega och frågade.

Nu fick jag en annan beskrivning. Ut genom hisshallen, ända borta mittemot receptionen i huvudentrén. Till vänster finns en skylt där det står endoskopi / kolon/ och ”nånting- mer-som-jag-inte-minns-nu”. Åter igen står jag mitt i entrén och kliar mig i huvudet samtidigt som jag ser två värdinnor och går fram till dem.

-”Vill du ha hjälp igen”, sa kvinnan och log.
Jag berättade kortfattat vilken undersökning jag ska göra och att jag blivit skickad till entrén och ska till ”S”. Värdinnan pekade på en glasdörr som såg oansenlig ut. Ingen skylt eller någonting. Det är en sån där dörr man tror kan vara en dörr för sjukvårdspersonal. Kanske till deras matsal eller omklädningsrum.

Bakom dörren var en spiraltrappa och där hittade jag avdelningen jag skulle till. Där nere fanns syster X som den andra systern pratat med i telefon. En så rar och gullig dam. Jag behövde inte förklara så mycket för henne, bara korta drag om värdinnan som gett fel svar, sjuksystern på endoskopi som gav mig fel svar, de fyra systrarna nere på S och telefonsamtalet för några veckor sedan där jag fick veta att de har koll på läget.

-”Nu är du iallafall här. Välkommen”.
-”Tack så mycket”.

Nu var klockan 15.40 och jag hade varit fastande sedan kl 8.00 i morse. Syster X sa att vi bara ska göra kontroll av Kocks blåsa och att jag inte alls hade behövt fasta.

Nu blev jag helt störd i huvudet och kände att jag inte pallade mer. Hade jag haft en inbyggd energimätare så hade den varit på reserven och hela jag börjat lysa rött rött rött och krascha.

Orkade inte säga någonting. Orkade inte ens sucka. Jag bara stod som en skyltdocka och stirrade.

Oavsett vilka undersökningar så ska jag byta om. Bytte om till sjukhusnattlinne och fick en filt. In i ett stort, mysigt rum med vita väggar , vita jalusier för fönstrena och mörklila skärmar för att avskärma i salen. Som ett kontorslandskap. La mig på britsen och syster X skulle kolla noteringarna i journalen. Hon kom tillbaka och sa att det bara stod att jag skulle undersöka Kocks blåsa. Eftersom jag varit fastande och förberett så hade hon pratat med läkaren. De kommer att göra båda undersökningarna. Först gastroskopi och därefter kontroll av Kocks blåsa och passagen från den ut i tunntarmen .

Jag hade fyllt i en hälsodeklaration hemma som jag skulle ha med mig. Den frågade de inte ens efter. Kanske inte var så viktigt att veta ifall jag tar några mediciner, är allergisk mot bedövningsmedel och så vidare…..

Hur var det nu igen? det står rätt i deras noteringar och de har koll på läget.

Förberedelserna började. Fick Minifom för att ta bort eventuella gaser och bubblor i magen och tarmarna. Satte en nål i armen för att ge lugnande, ett morfinliknande preparat.

Inne i undersökningsrummet finns monitorer. Jag brukar titta på dem när kameran vandrar igenom mina tarmar. Denna gång var monitorn bakom mig, men det kvittade denna gången. Har sett insidan av tunntarmen så många gånger innan. Dessutom var jag så trött av allt som hänt under dagen så jag ville bara blunda.

Gastroskopi. Instrumentet är en slags slang med kamera. Slangen är cirka 1 cm i diameter gissningsvis, och jättelång. Den förs via munnen ner genom strupen och vidare ner i magsäcken och vidare ner genom magsäck och tunntarmen. Inte hela men en del av tunntarmen. Jag har cirka fem meter tunntarm kvar, har jag för mig. Denna undersökning är ett av helvetena på jorden. Ibland har jag fäktat och viftat med armarna och till och med slagit till en sjuksyster, så därför får jag rejält med lugnande. Detta ha de koll på. Det står i journalen. På riktigt. * tummen upp*

Innan allt börjar blir jag sprutad i svalget med en sketans-äcklig bedövningsvätska. Sprut sprut sprut. Sen ska jag svälja så att jag blir bedövad en bit ner i svalget.
Skitäckligt smakar det. Eller njää. Kanske inte för alla. Inte för de som gillar artificiell banansmak ihop med en rejäl matsked pressad malört. Själv gillar jag inte den combon. Och inte var för sig heller.

Bedövningen sätter igång direkt. Det märker jag för saglet börjar rinna och jag kan inte svälja. Dreggel dreggel dreggel. Fräscht. Tur inte André är med och ser detta.

För att inte bita av sig tungan eller slangen eller så, så spänner de fast en bitring i munnen.

Jag ligger på vänster sida och dreglar   medan syster X sprutar in lugnande via kanylen. Ganska snart blir jag groggy och allt blir lite rosa och fint. Rosa skimmer och dregglande. Kan kvitta nu.

Värsta partiet är när slangen ska ner i svalget. Då hjälper inte dosen lugnande kan jag säga. Det är förfärligt men det är bara att försöka andas lugnt. Ta låååånga djupa andetag. Flera stycken. Det tar nog inte ens en minut att få slangen att passera svalget om man är helt stilla och andas djupt. Sen blir det lugnare. Slangen är böjlig men ändå lite styv för att den är tjock. Därför gör det ont när den når kurvorna i tunntarmen. Det är ju ingen raksträcka precis. Där skrek jag till rejält, det vet jag. Det gör jag alltid. Därför fick jag ännu en dos så jag somnade till. Resten av undersökningen minns jag inget av för jag var inte vaken längre. Rätt in i rosa dimma.

När slangen ska ut går det snabbt och gör inte värst ont. Den dras ut ganska snabbt så jag hinner inte få kväljningar.

Direkt efter var det dags med nästa undersökning. Kontroll av min Kocks blåsa. Beskrivning om min Kocks blåsa finns i inlägget här: https://annabloggar.com/?s=kocks+bl%C3%A5sa&submit=S%C3%B6k

Via nippeln på magen går man in med en slang med kamera och kommer till själva blåsan som är som en reservoar, en ”ballong” av tunntarm kan man säga. Via den tar man slangen upp i tunntarmen och kan det hållet se en del av den sista delen av tunntarmen. Det som gör ont med denna undersökning är åter igen när slangen ska ta sig förbi krökarna . Tunntarmen är ju formad som en massa hoptryckta ”S” och det är i dessa krokar som det gör skitont. Därför får jag duktigt med smärtstillande. Annars skulle det vara outhärdigt.

Med dessa två metoder lyckas de se stor del av tunntarmen, hela tolvfingertarmen och magsäcken.
Fick veta att det finns inga polyper i blåsan, inga på nippeln och inga i tunntarmen. Denna undersökning var en remiss från Lunds sjukhus i samband med min bröstcancer och det är det man vill undersöka i mina tarmar. Får svar på det så småningom.

I magsäcken har jag polyper. De har funnits där i många år. De sitter på ett ställe där man inte kan operera, har jag fått höra för länge sedan. Man kan inte operera bort den delen av magsäcken. Jag har aldrig forskat i detta och vet inte varför. Eller så har jag frågat någon läkare för länge sedan och glömt svaret.

Hur som helst så har polyperna varit harmlösa. Varken blivit fler eller vuxit. De sitter där de sitter. Läkaren tog några prover så det får jag svar på så småningom.

Allt som allt tog undersökningen trekvart tror jag. När jag kände mig okej så kunde jag klä mig och ta mig hem. I sakta mak gick jag ner till Espresso House och tog en panini med kalkonpålägg, ost och tomat. Till det hade jag en stor Cappuccino. Helt ärligt gillar jag inte kommersiella fik. Jag vill ha små, gulliga, privatägda ställen. Mitt emot Espresso House ligger Ebbas som är precis ett sånt där härligt, privatägt, coolt fik i värsta 50 – 60-talsstuk. Dock såg det ganska överbefolkat ut så därför valde jag Espresso som verkade lite lugnare och färre gäster just då. Dessutom passade den lugna inredningen och de tonade rutorna mig perfekt efter dagens händelser.

Paninin var hur god som helst. Jag njöt av varje tugga. Fick äta försiktigt eftersom jag fått skavsår i svalget efter slangen. Det brukar sitta i, i tre till fyra dagar. Känns bara som att vara tjock i halsen i samband med förkylning. Inget värre än så.

Från fiket på Bruksgatan i Helsingborg till centralen är det bara några minuters promenad så det är perfekt. Jag tog bussen hem. Jag njuter så av att åka buss. Jag var rädd att det skulle vara mitt i rusningstrafik. När alla ska hem från jobbet. Proppfull buss, men så var det inte, Nice!

I vanlig ordning hade jag mitt virke med mig. Just nu virkar jag på älg nummer två. Bokmärke alltså. * ler* . Den förra var mest ett försök. En norrländska  jag känner som ville ha en älg i sin bok. Klart tjejen ska ha en älg. * ler* .

Hon är på väg hem från sin utlandsresa. Så Egon (älgen alltså) kommer att ligga och vänta på henne innanför dörren när hon kommer hem * ler*

Här är Egon II halvfärdig och några av hans halvfärdiga kompisar hihi.

Jag virkar ju på beställning och har sålt en hel del bokmärken i form av kossor, möss, grodor, flodhästar. Och en älg. Har beställning på andra djur också. Får se hur det går. Det är bara att höra av sig till mig om intresse finns.

IMG_1220
Vad händer idag då? Klockan är nu 10.00. Solen skiner här i Landskrona. Behagliga 21 grader i skuggan just nu. Underbart.

Väntar på att hallonen ska tina. Fil, hallon, kanel. Oslagbar combo.
En sval dusch och en en god bodylotion. Idag blir det Yves Rocher´s Tradition de Hammam kroppsbalsam. Tunn och mjuk. Underbar, mild doft. Orientalisk med inslag av mild apelsin. Bättre än så kan jag inte beskriva den. Min favorit.

Klockan 12 har jag bestämt träff med mamma på brorsonens fik #Gyllene Koppen.
Har varit dålig på att haschtagga men ska göra det idag tror jag.
Efter fikastunden med mamma vill jag bara vara hemma och pussa på André.

Ha det härligt och njut av dagen. Det ska jag göra.
Kram från Anna

 

Upp, ner och upp igen

Hejsan

Det var ett tag sedan jag skrev. Det har varit uppgångar och nedgångar. Kände mig på bättringsvägen för en vecka sedan och biverkningarna avklingade en efter en men jag har ändå känt mig hängig och trött. Har känt mig grumlig i huvudet sedan förra behandlingen. Grumligheten släppte förra helgen tror jag det var. Sedan kom den tillbaka och nu är den borta igen.

Melodifestivalen missade jag förra lördagen för att jag var för optimistisk och trodde jag mådde helt bra. Det gjorde jag inte visade det sig. Hela lördagen blev fel. Sover inte hela natten i ett sträck och det avbrottet påverkar ju också.

Igår var André och jag hos överläkaren på onkologiavdelningen i Lund. Vi hade uppföljning av de två cellgiftbehandlingarna. Det började ju dramatiskt med en vecka på sjukhus på grund av att jag förlorade nästan alla vita blodkroppar som är till för at bygga upp immunförsvaret. Drog på mig en förkylning som jag var rädd skulle påverkan behandling nummer två och att jag skulle få en omgång till på sjukhuset. Jag hann bli hyfsat frisk två dagar innan behandlingen den 22 februari.

Nu är det fem dagar till nästa behandling. Den tredje behandlingen. Ytterligare en medicin ska adderas och den ska portioneras ut i små doser vilket gör att jag ska få en liten dos i veckan istället för en stor var tredje vecka. Denna medicin har också biverkningar. Dels kan fingertopparna och tårna domna, sticka  och göra ont. Det är inte säkert jag drabbas av denna biverkning. Det lär vi märka. Anledningen till att den delas upp för mig är för att försöka skona min reservoar – min ileostoni så mycket det går. Detta läkemedel påverkar nämligen tarmarna och jag är livrädd att reservoaren ska ta stryk och därför kommer jag få den i små doser.

Vet inte om jag törs nämna biverkningar som jag hittills sluppit undan. Är väl risk att jag åker på dem i så fall. Än så länge har jag sluppit blåsor i munnen och tandkött. Jag är öm i tänderna till och från. Ilningar. Tandköttet har krupit upp lite på ena sidan där det gör mest ont. Detta gör mig orolig. Funderar på att ringa tandläkaren och se om man kan göra något. Jag borstar med en extra mjuk tandborste. Använder bara Sensodyne Pro-emalj tandkräm och gurglar mig morgon och kväll med Flux munskölj. Min ileostomi har lugnat ner sig något. Dock vätskar den mycket så jag behöver byta kompressförband varannan timme.

En biverkning är att slemhinnorna påverkas. Det brukar börja i munnen och sluta i ändtarmen. I munnen märkte jag direkt efter första behandlingen den 1 februari. Jättetorr och obehaglig känsla i munnen. Efter andra behandlingen var det inte riktigt lika illa. Jag har ju ingen ändtarm och därför kan man anta att det är min ileostomi – reservoaren som istället påverkas. När det torkar, sätter reservoaren (som är gjord av en bit av min tunntarm) igång att producera vätska.

I cirka tre dagar har jag känt mig ganska normal. Blir trött men inte på samma sätt som innan. Har mer energi. Kan skratta och skoja. Ibland har jag överskottsenergi och vill göra allt på en gång. Starta en massa projekt och sen inser att allt detta kan jag inte göra samtidigt.

Jag har just kommit hem från distriktssköterskan som lagt om min Piccline. Fint väder och sol så jag gick en omväg hem. In om urmakaren och hämtade min klocka.  Fick veta att det är ett fel på urverket, inte på batterierna. Jag fick ju batteriet bytt för exakt en månad sedan.  Dock bytte de batteriet igen och klockan fungerar för stunden. Får se hur länge den går denna gången. Ett nytt urverk kostar runt 1 200 kr så lägger klockan av igen så är det bara att byta ut urverket.

Nu är klockan snart 12.40 och det är dags för mig att vila en stund. Ska se ifall det blir en promenad senare i eftermiddag. Ikväll blir det pizza från Pizzeria Rhodos. Stans näst godaste pizzor. De godaste har Mamma Terersa och dem tar vi och gynnar en annan gång.  Hoppas pizzan kommer att smaka gott. Mina smaklökar är inte som de brukar så det är svårt att veta om maten kommer att vara god eller ej. Mitt chokladsug existerar inte. Fortvarande är jag totalt ointresserad av choklad. Däremot kan jag tänka mig att äta salmiak och saltgodis i små mängder.

Jag har inget roligt att berätta så jag avslutar här för idag. Det blir nog bättre imorgon.

Ha en bra fredag
Anna
 

 

 

 

11 februari. Höjdpunkter

Vaknade 04.30 i vanlig ordning.
Stretchade. Inget ryggont. Alltså inte tillstymmelse till ont i ryggen. Fasen vad knepigt.
Jag kravlade mig upp ur sängen försiktigt. Satt kvar på sängkanten och kände efter ordentligt. Ingen smärta. Så bra *ler*

Klockan 08.00 var jag fortfarande smärtfri. Frös och hade ont i huvudet, men ingen ryggsmärta. Två teorier har jag:
1. Antingen har smärtan försvunnit, vilket är rekord för min del. De gånger jag haft ryggskott har det tagit minst en vecka, och senaste gången tog det två veckor innan den gick över.
2. Eller så är jag bombarderad med så mycket smärtstillande att jag inte känner av smärtan, vilket är högst troligt. Det kan ju vara så att Elaka Farbror Smärta tyckte han överdoserat mig med annan smärta redan så han lämnade mig ifred. Han hade uppnått sin test för min smärtgräns.

Trots att smärtan var typ borta så litade jag inte på att den skulle hålla sig väck. För bra för att vara sant. Därför bad jag en sjuksyster om att få ha en smärtstillande dunderpilla hos mig, att ta till, om i fall att.

Min aptit är det sannerligen inget fel på. Det var bara gårdagen, den 10 februari som jag inte åt upp. Det berodde dock inte på maten utan att jag inte orkade äta stående och gråtande.

Det var himla synd på den maträtten: potatissallad med kapris och kallskuret oxinnanlår.
Mumms. (bilden ger inte maträtten rättvisa någonstans).

img_0262

 

Glufsade i mig i vanlig ordning. Maträtterna har varit så himla goda varje dag. Vällagade, goda kryddor och känsla av hemlagat. Har vid två tillfällen bett sköterskorna att framföra min hälsning och tack till kockarna i köket.

Hej igen vita blodkroppar
Läkaren kom med glädjande besked igen.
Nu är de vita blodkropparna uppe i 1,3. Från 0,3 till 1,3 på ett dygn. Tjoho. Nu börjar det ta sig. Dock är det viktigt med restriktionerna med spritning, munskydd och handskar.  Hela tiden, för alla som stiger in i mitt rum och sprita händerna för min egen del.
För tidigt att ropa ”hej” .

Kl 15 kände jag av första tecknet från ländryggen. En liten, liten strålning i svanken, men väldigt svag. Jag blev rädd och kletade på Voltaren som en galning. Ett par liknande stötar kände jag under dagen men ingenting värre än så.

Kvällens höjdpunkt: delfinal 2 i Melodifestivalen
Den här gången skulle jag minsann hålla mig vaken. Inte missa det som förra lördagen. Jag förberedde mig under hela dagen. Sov rejält med middag. Riktigt tungt och länge några gånger under dagen. Inte så svårt med så mycket smärtstillande i kroppen.

I did it! Jag så hela deltävlingen. Och attan vad spännande.
”Heja Mariette. Du underbara kvinna”.
”Heja Dismissed. Ni är så himla härliga”. Otroligt bra låt skriven av Ola Salo.  *hjärta*

Mello-nostalgi och helighet
Jag älskar Melodifestivalen. Det har jag gjort sedan jag kan minnas. Den första jag minns, då var jag 7 år. Året var 1968. Det var han den snygge : Claes-Göran Hederström med ”Det börjar verka kärlek banne mig” som vann.  Jag vet inte om det var låten eller bara Claes-Göran, men jag tog min lilla veckopeng och köpte singelskivan. Eller så fick jag den i present av mamma och pappa. Jag minns inte vilket. Skivan har jag fortfarande kvar.

Jag tyckte han var så snygg i sin Beatlesfrisyr. Lite för gammal för mig som bara var 7 år men snygg ändå.

TV-Drottningen Anna

Melodifestivalen och Eurovision Song Contest är prio för mig. Heligt.
Då är det jag som är Drottning över TV:n. Ingen kan få mig att avstå titta. Därför har det alltid funnits minst två TV-apparater i mina hem. I övrigt tittar jag aldrig på TV (bara Netflix, Playkanaler och liknande) .

Måste bara berätta om en gång när jag höll på att missa en deltävling.
–> Först VARNAR jag KÄNSLIGA PERSONER. Det jag ska berätta kan upplevas som obehagligt.

Det var i februari månad, år 2006. Alla förberedelser i hemmet pågick inför första deltävlingen. Min dåvarande man och jag höll på med middagen. Jag var i full gång med avokadon till salladen. Jag älskar avokado och har min taktik hur man smidigast tar bort kärnan när man delat denna goda frukt (ja det är faktiskt en frukt – ett bär) .

Detta är ingen rekommendation till någon. Jag har ensamrätt på denna (idiotiska) taktik.
Jag tar en vass rejäl kniv och drämmer med fast hand rakt på kärnan. Jag ta till med mina krafter eftersom kärnan är väldigt hård. Sedan är det bara att dra upp knivbladet och kärnan följer med hur fint som helst.

I det hushåll fanns inga slöa knivar. Inte ens halvslöa. Alla vassa och ofta nyslipade. Därför var de perfekta att ta bort avokadokärnor med. I vanlig ordning och med rutin tog jag den stora kökskniven Global kockkniv. Den är jättebra. Den låg ju redan framme. Håller avokdohalvan i kupad hand och håller om med fingrarna. Drämmer till med kraft.

Fråga mig inte hur detta gick till och hur fasen jag egentligen höll i avokadohalvan den här gången. Kniven träffade dels avokadon på sidan och dels min ringfinger, precis i den yttersta ”böjen” på fingrets sida. Hänger ni med?

Utan att säga något till min dåvarande man, gjorde jag instinktivt så som man gör när man bränt sig. Kranar på med kallvatten. Bra eller dåligt? Jag vet inte. Jag bara gjorde så.
Jag berättade snabbt för honom vad som hänt.
-”Det är nog djupt”, sa jag. Ex-mannen tog tag i mig och satte mig på köksstolen. Han tittade lite försiktigt och jag mitt dumma nöt satt och tittade. När han lyfte på den lösa hudbiten så konstaterade vi att : ja, det är djupt. Riktigt djupt.

Jag vet inte vad man ser när man är igenom huden så att säga. Såg något vitt långt där inne. En sena kanske. Eller benet? Ingen aning. Jag ville inte åka till akuten fast jag förstod att jag borde.

Nu minns jag inte ordningen på följande två scenarios. Antingen var det här jag tappade medvetandet i någon sekund och han la mig på sängen en stund med fingern rejält inlindad. Och därefter plåstrade om mig. Eller så var det så att vi hann plåstra om mig innan jag svimmade till.

Hur som helst rengjorde han där inne i fingern med någonting i spritväg. Ja, jävulen vad det kändes! Jag hade bra med plåster och kirurgtejp hemma så han tejpade ihop den lösa biten hårt med resten av fingret. Tejpa, tejpa, tejpa. Utanpå det tog vi mina mjuka, självhäftande kompresser som jag har som  ileostomibandage. Flera stycken tog vi. Utanpå det lindade vi om en bit elastisk binda eller något liknande. Enbart för att jag var rädd att stöta till fingern och att det skulle göra ont. Jag behövde stötdämpare.

Det dunkade, pulserade och gjorde ont så in i norden. Jag blev illamående och var yr. Efter en stund kändes det bättre. Inget illamående. Lite yr och trött. Maten var ju i princip klar och jag orkade inte äta.

När jag berättade för några i släkten dagen efter, blev jag nästan idiotförklarad för att jag inte åkte till akuten. Framförallt av mamma. Min fina, omtänksamma mamma. Hon kallade mig inte idiot, men sa antagligen att det var dumt att leka sjuksyster själv.

Jag fattade att fingret hade behövt att sys. Mitt försvar till varför jag valde att inte åka till akuten var:
-”Hade väl inte jag tid med. Det var ju deltävling i Melodifestivalen ju”. Dessutom: Andreas Johnson skulle ju vara med. Honom missar jag inte för allt smör i Småland. Annars hade jag ju inte kunnat rösta bort min veckopeng på honom och hans låt Sing For Me *ler*

Because he is worth it.

Jag gick aldrig till läkare med mitt finger. Vi plåstrade om och skötte fingret så bra. Jag var inlindad hur länge som helst, i minst en månad eller längre och det såg inte klokt ut med detta jättebandage om fingern. Det var vinter och kallt.Dessutom frös jag och fick ilningar i fingern. Det var väl nervtrådarna som var i totalchock och letade efter varandra.

 

fullsizerender

Jag hade alldeles nyss stickat mig ett par varma, sköna Lovikkavantar (jag älskar Lovikkavantar och mössor).  Perfekt. Min överdrivet omplåstrade finger rymdes hur bra som helst. Nu när jag tittar på mitt finger så syns ärret. Den har formen av ett bokstaven V. Eller en sån där ”bock” som fröken gjorde i rött, i skolan när man skrivit något fel. (Ja, jag skrev fel svar ibland. Okej?? *ler* )

Mitt finger mår bra
Jag lovar. I flera år efter denna händelse, fick jag rysningar bara jag så den där kockkniven jag högg mig med. Vägrade ta i den. Vägrade anvnda den. Vägrade till och med ta ut den ur diskmaskinen. Den finns inte längre i mitt hushåll och tro inte jag saknar den.

Fingern mår bra nu. Det har det gjort länge. Det har ju gått exakt 11 år nu. Fast jag kan ännu känna lite stickande ilningar vid stora temperaturskillnader. Kyla, stark värme. Likaså ibland när jag exempelvis håller om handtaget på styret på cykeln, men vad då. Det är ju ingenting mot att trampa på en legobit. DET gör ont!

Nå väl. Jag var helnöjd med denna deltävling, den 11 februari 2017.  De som jag tyckte var dåliga åkte ut. Någon halvdålig fick en andra chans. Nån rättvisa får det ju vara *ler*  . Det ska ju vara spänning. Jag somnade med melodifestivalen i huvudet *ler*

Somnade med en gammal favorit från år 2007 i huvudet:
Worrying Kind med idolerna The Ark. *jättetort hjärta*

Kramar och värme från Anna

 

 

 

7–9 februari. Jakten på de vita blodkropparna.

Vaknar tidigt. Alltid runt 04.00-tiden. Stiger upp och stretchar lite. Så gott jag nu orkar med all smärta i min reservoar.
Frukost vid 7.30-tiden. Grovbrödmackor med ost, två muggar citronté med mjölk, en tallrik yoghurt utan vanilj.
-Morgontempen har varierat. På morgonen den 7:e hade jag 37,4. Det har hållit sig inom normala värden dessa dagar. Ingen direkt feber.
-Får en påse antibiotika via min Picc-Line var sjätte timme dýgnet runt.
-De kontrollerar mina värden flera gånger om dagen.
-Pulsen är bra. Riktigt bra. Andningen bra, blodtrycket lite lågt.

Jakten på de vita blodkropparna pågår för fullt. För att de vita blodkropparna ska kunna produceras behöver jag bli av med infektionen jag har i kroppen. Därför får jag mediciner mot detta. Viss medicin är till för att få igång de vita blodkropparna. Jag har inga! De vita blodkropparna är till för att försvara kroppen mot bakterier och infektioner. De vita blodkropparna ”äter upp” bakterierna kan man säga. De flesta vita blodkroppar finns i vävnaderna i kroppen. Alltså inte i blodet.

Eftersom jag inte har några vita blodkroppar betyder det att jag totalt saknar immunförsvar. Kan få vilken smitta som helst, när som helst. Därför använder personalen munskydd, handskar och spritar.

Ingen får komma in i rummet som inte vidtar försiktighetsåtgärder. Själv spritar jag händerna varenda gång jag är på toaletten, snyter mig och innan jag ska äta något. tar inga risker.

Den 9 februari började min stackars Kocks blåsa bråka på allvar. Om det gjorde ont innan, tidigare dagar så var det inget jämfört med denna dag, den 9 februari. Den bråkar, krampar och det gör så in i norden ont. Jag får smärtstillande men det hjälper inte så värst mycket. Den fortsätter sitt envisa krampande.

Jag känner att muskeln är svullen och öm. Normalt har jag ingen känsel i reservoaren men när det krampar och jag försöker få igenom sonden genom första ”muskeln” så gör det ont. Via sonden som jag för in i nippeln på magen, känner jag att den är svullen. I detta läge får jag absolut inte försöka forcera in sonden. Jag måste sluta, måste vila, försöka slappna av för att få muskeln att göra samma sak: slappna av. Lättare sagt än gjort.

Jag behöver ju bajsa (ursäkta mitt rakt-på-sak-språk).  När det gör så här ont, behöver jag rejält muskelavslappnande för att få ”muskeln” inne i min mage att slappna av och släppa igenom sonden. Därför har jag fått Stesolid, ett morfinpreparat. Det har hjälpt ”så där”.

Tänk dig att du har jätteont i magen. Har rejält magknip. Du behöver helt enkelt bajsa. Tänk dig då att inte kunna göra det. Det går inte. Något förhindrar detta. Du får ont, ondare, ondast. Ungefär så är det för mig. Fast det onda sitter på magen. Hela mitt magpaket påverkas. För er som har ändtarm och tjocktarm kanske får ont ”där bak” istället. Inte vet jag .

Jag har försökt förklara för läkarna om min ileostomi, min smärta och vad som händer. Det är inte så himla lätt att förstå. De flesta har aldrig haft att göra med en patient som har Kontinent Ileostomi. De vet vad det är för något men inte så mycket mer. Och även om någon vet, så vet de inget om just min. Så jag förklarar vad jag behöver för att eventuellt få reservoaren att lugna sig. Till saken hör att medicinerna jag får påverkar tarmarna så det blir ett slags moment 22.

Det är bata för mig att helt enkelt ”gilla läget” och ha ont. Jakten på de vita blodkropparna är det viktigaste just nu.

Jag är mycket väl omhändertagen av all personal på denna avdelning, som egentligen har helt andra specialområden än ta ta hand om en med noll immunförsvar, och allt vad det plötsligt innebär för alla på avdelningen. Extra försiktighetsåtgärder än vad som annars behövs. Munskydd och spritade händer. Allt som ska in i mitt rum ska spritas.

Jag hamnade på denna avdelning därför att det inte fanns ett endaste sjukhus som hade ett ledigt rum på en infektionsavdelning.  Meningen var att jag skulle få bo här över natten tills läkaren fick tag på ett sjukhus med ett ledigt rum på en infektionsavdelning. Det dök aldrig upp något annat ställe så jag är kvar här. Dessutom är jag i min hemstad så att André kan hälsa på. Tänk om jag hamnat i Kalmar eller Hässleholm. Inte hade han kunnat komma och hälsa på heller. Jag är glad att det blev som det blev. Jag är mycket väl omhändertagen och känner mig trygg.

Maten är fantastiskt god. I tisdags var jag vrålhungrig.
-”Vill du ha kalops eller gulaschgryta till lunch?” .
-”Båda delar”, svarade jag och fick in två tallrikar mat och en efterrätt.
Jag tryckte i mig rubbet. Så otroligt gott. Vällagat, god kryddning och bara: waaao.

img_0218
Hälsningar från Anna som kämpar på

6 februari. Akuten.

Nästan hela dagen frös jag och kände mig inte alls bra. André var på jobbet. Detta var den första dagen jag var ensam hemma sedan cellgiftbehandlingen. André hade dagen innan förtydligat för mig hur viktigt det är att känna efter och lyssna på kroppen. Detta är allvarliga saker. Så snart jag känner mig minsta trött, ska jag vila. Även fast jag kan känna mig rastlös och måste göra något.

Jag för ju hälsodagbok för att hålla koll på vad jag ätit och druckit ifall min ileostomi skulle börja bete sig onormalt och bli jobbig. I mina anteckningar har jag skrivit att jag vaknade 03.00. Svettig och lite snorig. Att stomin krånglade lite den morgonen. Svårt att få in sonden i nippeln när jag skulle tömma reservoaren. När detta inträffar, kan jag räkna med att krånglet håller i sig i minst en dag och att det kommer att göra ont i hela magpaketet non-stop. Sammandragningar i reservoaren som känns som att någon sitter där inne och drar åt och trycker ihop reservoaren till en skrynklig boll.

Normalt tömmer jag reservoaren var sjätte timme. I mina anteckningar har jag skrivit att jag varit på toaletten tre gånger mellan kl 03.00 och 06.30. Inte bra. Och inte så roligt för er läsare att veta heller. Ni berättar ju inte för mig hur ofta ni går på toan och hur den upplevelsen var. Fniss.

Jag var rejält frusen hela dagen och la mig i sängen under mina täcken. Somnade och vaknade 11.30. Här slutar mina anteckningar. Det betyder att jag inte gjort något särskilt utan legat i sängen resten av dagen.

André kom hem kl 16 och hade handlat hem lax, rostbiff och räkor så att vi kunde göra egna smörrebröd. Jag var uppe när han kom hem. Han har ju jobbat inom vården och kan snabbt läsa av mitt allmäntillstånd. Han frågade om jag tagit tempen.  Det hade jag inte tänkt på att göra. Han kände i pannan och sa att det måste vi göra. Han frågade vad jag gjort idag och berättade att jag frusit mycket hela dagen och varit sängliggande. Tempen visade 38,5  grader.

-”Du måste genast ringa till teamet i Malmö, sa han. Jag hade ju knappt ätit något under dagen och frågade om vi inte ska göra mackorna först, sen duscha och sen ringa.
-”No way. Ring direkt”. Jag såg oron och allvaret i hans blick.

Jag ringde. Saken är den att på skafferidörren har jag satt upp en A4-lapp med viktig information.  Jag har fått tydliga direktiv att ringa omgående till Bröst och Uro Team  i Malmö om något av följande händer:
-extrem frossa
-38 grader feber eller mer
-vit beläggning på tungan = kan vara svamp
-annat outhärdligt

Jag har två telefonnummer, beroende på vilken tid på dygnet jag behöver ringa.  Trots att jag haft frossa nästan hela dagen kopplade jag inte att jag borde ringa. Jag drack varmt vatten och bäddade ner mig under tre täcken.

Sjuksystern på Bröst och Uro Team beordrade mig att åka till akuten genast. Viktigt att först ringa akuten och säga att de måste släppa in mig i ett rum direkt eftersom jag saknar immunförsvar. Får inte vistas i väntrum eller bland folk.

Jag slängde snabbt ner viktiga saker i en bag. Tandborsten, tandkrämer, munskölj, ansiktsprodukter. Klar på 5 minuter. Vi bor nära sjukhuset. Kan nästan se det hemifrån. Jag sa att jag fixar inte att gå dit. Skakade i hela kroppen och vädret var kallt och blåsigt. André ringde Sverigetaxi.  Förklarade för den tillmötesgående killen i växeln att vi behöver en taxi omgående, gav honom vår adress och att vi skulle till akuten. Det var inga problem med den korta sträckan eller hinna få en bil.

Det var bråttom för akuten i Landskrona har bara öppet på kontorstid. Stänger klockan 17. Därefter måste man till Helsingborg eller Lund. Jag pallade inte någon lång resa, därför blev det bråttom. Klockan var 16.30.Gott om tid. Det tar bara några minuter med bil.

Taxin kom. Sverigetaxis gula bil. Detta skulle bli den värsta taxiresa jag varit med om i hela mitt liv. Direkt när jag öppnade dörren möttes jag av ett riktigt argt ansikte. Ett ansikte med en blick som var svart. Ett uttryck som om han skulle explodera när som helst. Jag kände igen honom sedan en gång innan när jag åkt taxi ensam. Andre satte sig i framsätet och jag i baksätet. Det första chauffören sa var:
-”Kunde ni inte gått den biten?” . Jag svarade att hade jag kunnat gå dit så hade vi inte ringt efter taxi. Medan han backade i gatan och skulle styra mot akuten, sa han aggressivt:
-”Jag är inte skyldig att köra en så kort sträcka”.  André glodde på honom och sa att det är bråttom och att vi måste till akuten omgående.

Taxigubben fick ett utbrott, slog på bilratten och skrek åt André så hans saliv stänkte och han betedde sig som en galning. Jag hann tänka att nu exploderar han och börjar slåss.
-”UT UR MIN BIIIL. Det är min bil. Inte din. Jag har väntat i två timmar på en körning och behöver inte köra så här kort sträcka”.

Jag sa till chauffören med ytterst allvarlig röst:
-”Kör oss till akuten nu genast. Jag är mycket, mycket allvarligt sjuk och måste dit nu genast. Det är inte ditt fel om Sverigetaxi har regler om kortaste körsträckan. Och det är inte heller vårt fel. Det får du diskutera med dem. Jag är mycket allvarligt sjuk”.
Då sa han:
-”Jag ville bara säga det”. Vad han nu menade med det. Jag blev arg och sa:
-”Nä, du sa inte. Du skrek”. Där tror jag han insåg sitt misstag att bete sig som en galning. Och helt ärligt, är min uppfattning att han faktiskt behöver professionell hjälp och terapi. Och även hjälp med ett nytt jobb. Han ska inte ha med människor att göra.

När vi kom till akuten blev vi mycket väl omhändertagna. Sjuksystern hittade snabbt ett rum till oss. Jag blev grundligt kollad. De tog en massa olika prover, tog tempen igen. 38,4 grader. När svaren kom på vita och röda blodkropparna och hörde sjuksysterns reaktion och såg Andrés ansiktsuttryck, då blev jag orolig. På riktigt. De vita blodkropparna är kroppens immunförsvar. Jag har inga vita blodkroppar. Obefintliga. Hon hämtade snabbt läkaren. Han ställde en massa frågor. Jag berättade om dagen, frossan, första cellgiftbehandlingen och så vidare.

Han gjorde diverse undersökningar i hals, lyssnade på hjärtat, lungorna och en massa annat. Kollade min ”hudkostym”. Tyckte den såg bra ut. Han ringde runt för att hitta ett sjukhus med ett ledigt rum på en infektionsavdelning. Ingen hade ledig plats. Därför fick jag ett isoleringsrum på Medicinen så länge.

Medan jag satt med ytterkläderna på och skakade, höll de på med det sista av rengöringen och spritningen i hela rummet. Skönt när jag äntligen kunde få installera mig och krypa ner i sängen. Klockan var nog runt kl 19.00. Läkaren skulle fortsätta leta efter ett sjukhus med ledigt rum på en infektionsavdelning. Jag minns inte alla detaljer kring resten av kvällen. André gick hem. Fanns ingen anledning för honom att stanna. Själv orkade jag inget annat än att somna.

De satte in en påse med antibiotika. Insatser att hålla alla slags inflammationer och infektioner borta. När man saknar immunförsvar kan infektion och inflammation uppstå var som helst i kroppen och när som helst. För att vita blodkroppar ska bildas behöver man eliminera spår av infektion och inflammation. Ungefär så har jag uppfattat det.

Likaså fick jag någon febernedsättande medicin.

Denna natt sov jag hur dåligt som helst. Sov en stund, vaknade en stund o.s.v. Blev väckt kl 01.30 för att få en ny dos med antibiotika som pumpas in via min Picc-Line i armen. Det är jäkligt bra att ha den för då slipper jag bli stucken gång efter annan.

Anna