31 maj. Ett år sedan sista cellgiftbehandlingen

Hej
Idag är det exakt ett år sedan min sista cellgiftbehandling.
Jag tycker att jag mår bra.

När jag väl blev av med svullnaden på hela kroppen – vilket tog ganska många månader efter sista behandlingen – så kändes det som ett steg i rätt riktning. En befrielse.

Tamoxifen som jag ska äta i sammanlagt fem år gav biverkningar som varit ytterst besvärliga. Det har jag redan berättat om.

Hyfsat normala slemhinnor
Mina stackars slemhinnor i underlivet har varit ett av de största besvären. Fy farao säger jag bara. Vi kunde inte ha sex på jättelänge. Under tiden med cellgifterna fungerade det inte så bra på grund av att jag mådde dåligt i långa perioder. När jag började äta Tamoxifen några månader efter avslutad cellgiftsbehandling gick det inte att ha sex med penetrering på grund av att mina slemhinnor i underlivet blivit otroligt torra. Stört omöjligt.

Sexlivet började fungera

IMG_3541

Efter att ha ätit havtornskapslar (märkena Bucktorn och Membrasin) i två månader började slemhinnorna normaliseras en hel del. Med lite försiktighetsåtgärder och med mycket Pjur Woman som vi råkat ha hemma innan sjukdomen och som är en fantastisk produkt , så har vi kunnat ha sex med penetrering och vi behöver inte längre vara så där jätteförsiktiga. Jag vill inte vara en porslinsdocka. Pjur Woman är smak-, och doftfri och den kan jag verkligen rekommendera. Finns flera olika sorter.

Samtliga Pjur Woman-produkter är fria från östrogen.

Tillverkaren för Membrasin, Aromtech i Finland har garanterat att Membrasin inte innehåller något östrogen eller östrogenliknande ämnen. Har ingen hormonell påverkan överhuvudtaget.

LIP havtornsolja

Svar från tillverkaren via Bodystore.com:

Citat: Det enda i produkten som är östrogent är Glycine Soja Oil som är en del i antioxidanten. Det är så extremt liten mängd så jag är säker att det inte har någon effekt. Men den innehåller ändå det och kanske inte ska rekommenderas då för att vara på den säkra sidan.

Slut citat.

Produkten innehåller tydligen så liten mängd östrogent ämne att jag vågar använda den. Använder den knappt en gång per dygn och endast 2 pump = nån milliliter åt gången.

Var och en får följa sitt omdöme och låt inte mig påverka.

Nu är jag kanske lite väl privat igen men som jag skrivit innan också så vill jag berätta om allt som har med den här jävla skitjobbiga cancerbehandlingen att göra. Kan jag hjälpa någon blir jag glad. Det är mitt syfte med bloggen.  Jag är annars ingen person som har behov av att ventilera intima saker med personer jag inte känner.

Fortfarande använder jag ekologisk havtornsolja av märket Lip. Applicerar den ”där nere” . Den använder jag en gång om dagen numera. Den vågar jag inte heller sluta med. Ifall jag inte använder den varje dag så märker jag att det börjar bli lite torrt ”där nere” igen.

Träning
Träningen gör susen. Eftersom jag inte får träna fullt ut på gymet, har jag fått pausa mitt gymkort hos Friskis & Svettis. Istället power walkar jag dagligen och tränar benen i benpress och annan träning som inte påverkar bröstmusklerna eftersom jag är nyopererad.

En sak: det gäller att hålla igång någon form av träning gärna också yoga och stretching. Varje dag ska tilläggas. Biverkingarna har gjort att jag fått stelare leder. Vanlig biverkning som många drabbats av som också är i bröstcancerbranchen.

Jag är ingen träningsnörd. tro inte det. Men jag gillar att röra på mig så att säga.
Börja träna någonting. Vad som helst utan att skjuta upp det till en annan dag. Börja med promenader och kanske power walks om inget annat. Boka in din träning i ditt dagliga schema . Avsätt tid för det och låt annat vara. Det är mitt råd. Jag gör det för jag är livrädd att kroppen ska krascha annars. Faktum är att om jag inte tränat på tre dagar (vilket är sällsynt förekommande) så börjar jag känna stelheten komma krypande.


Mjukare i kroppen
Jag har blivit rörligare och mjukare i kroppen. Underbart. Inte så stel i lederna som i samband med cellgifterna och Tamoxifen. Mycket tack vare min träning och säkert också MSM som jag äter.

Kramperna i ben, vader, lår, fötter
Kramperna vill inte ge med sig. Fortfarande känningar varje kväll natt. Eller rättare sagt när jag ligger ner. Nu har vi haft sommarvärme under större delen av maj månad så det har inte varit läge med ullstrumpor precis. Här om kvällen tog jag ändå på mina alpacka-ullstrumpor och den natten kände jag inte av någon kramp. Tillfällighet kanske.

Även nu när vi har medelhavsvärme på mellan 26-29 grader och jag ligger och solar så gör sig krampen påmind. Så jävla tröttsamt.

Jag har ätit Magnesium mot kramp i en månad och det har (ännu) inte hjälpt. Dock är det nog en vecka sedan jag fick kramp som utlöstes så att säga. Ofta är det ”bara” känning av kramp som går tillbaka om jag ligger still med benet. Oftast är det bara högra benet som drabbas. Skumt.

Jag fick tips att kombinera magnesium med kalcium. På bodystore.com där jag beställer regelbundet, hittade jag detta och hämtade leveransen igår och tog den första tabletten.
https://www.bodystore.com/super-cal-mag-600-300-mg-100-tabletter

Det jag också äter dagligen är MSM med c-vitamin för att bland annat stärka lederna.
https://www.bodystore.com/msm-1000-mg-och-vitamin-c-120-tabletter?q=great%20earth%20msm

Så ligger landet just nu. Måtte nu allting bli bättre. I augusti har jag ätit Tamoxifen i ett år. Det sägs att många som tar denna medicin upplever att biverkningarna klingar av eller lindras och att man tycker det är okej att äta dem. Hoppas jag kommer tillhöra den gruppen.

Jag har också hört och läst att vissa kvinnor har så stora besvär att de avbryter behandlingen. Det kommer jag inte våga göra även om tankarna fanns där när jag mådde som värst och led så jag grät på grund av mina stackars slemhinnor.

Kära läsare som drabbats

Har jag en läsare som ska äta dessa och får hemska biverkningar. Ge inte upp! Medicinen är viktig för din hälsa. Kämpa. Rid ut stormen hur jobbigt du än tycker det är. Försök! Lova det.

Du ska se att det blir bättre om du bara har tålamod.

Många hälsningar
Anna

Don’t sweat the small shit

Hej
Kan berätta att jag har lite känning av träningsvärk i låren från benträningen igår. Oavsett hur många antal benpress det blev igår, så känns det i låren. Det är ju ett ute-gym och alla maskinerna har ett sånt där lagom motstånd som ska passa de flesta så jag tyckte inte det var speciellt jobbigt. Ni som är vana vid denna träning hade nog inte tyckt det var något att hålla på med, kanske. Inte vet jag. Det passar mig perfekt nu iallafall 🙂

Jag pratade med min third cousin Susan i Main, USA igår.  Jag vet inte riktigt vad det heter på svenska. Hennes mormor och min mormor var kusiner

Susan och jag är i samma ålder. Lika galna båda två och har otroligt roligt när vi träffas. Snacka om att få kramp i magmusklerna av allt skrattande 🙂

Vill börja med att säga att hon har sagt okej till att jag skriver om henne.
Hon är eller har varit i bröstcancerbranschen hon också, men för 12 år sedan, när hon bara var runt 45 år. Det kände jag inte till vid det tillfället och när jag fick veta det långt senare var jag som alla andra som inte varit där: jag förstod inte hur jobbigt hon haft det. Hon berättade aldrig ingående om hur hon haft haft det. Varken då eller senare. Inte förrän jag gick ut på facebook och berättade för min lilla vänkrets där.

Hon har dessutom inte haft familjmedlemmar eller sambo runt omkring sig när hon hade det jobbigt. Dock många vänner. På den tiden bode hon på Manhattan och hade alla sina vänner och arbetskamrater omkring sig. Nu är hon nyinflyttad i Maine, mår bra och har nya vänner såklart och fri från skiten.

Susan mår bra och är frisk från C. Hon är den enda riktigt nära vännen jag känner som har haft bröstcancer. Jag har Susan och några bröstcancer-bloggvänner och det är jag så tacksam över.

Igår när vi pratade berättade hon att även hon fick expanderprotes och berättade exakt hur det känns och hur man går till väga. Läkaren har ju redan berättat men bra för mig att få veta hur från en som upplevt detta.

Det kommer inte kännas så mycket när de fyller på protesen. Nålen är så tunn att man knappt känner något. När bröstet är färdigfyllt och med 25% extra för att sedan få en fin form och naturligt utseende, då har man det så i cirka två månader. Sedan är det dags med ny operation där man ersätter expanderprotesen med ett riktigt silikonimplantat eller protes som de kallar det fast jag tycker nästan protes är ett fult ord. Protes låter som man har ett handikapp liksom.

Ni som följt mig sedan starten har läst i en av mina första inlägg att en släkting sa ”It will change your life forever”. Detta var innan cytostatikabehandlingarna. Jag förstod inte då vad hon menade. Nu vet jag exakt vad hon menar.

Jag har förändrats mycket under tiden som gått. Om 4 veckor är det ett år sedan jag fick sista behandlingen. Jag håller på att bli Anna 2.0. Därmed inte sagt att det blir en bättre eller uppgraderad Anna, men i allafall en annan Anna.

Susan sa igen att it changes your life for ever. You will become another person. Jag förstår exakt och höll med om att jag redan märker förändringar hos mig. Mitt tänk, sätt att se saker och ting på. Så gör typ alla som går igenom något svårt. Flera bloggerskor i den här branschen skriver liknande.

Man tjafsar inte om saker, jag förstår inte folk som älter bagatellgrejer och vardagstjafs så som klassikern hur man klämmer på en tandkrämstub och hur man ställer skorna i hallen och liknande. Håll käften och lev ditt liv och lev det väl. Var glad att ha ett liv att leva.

Sluta negga,. Gå igenom ett cancerår eller skaffa en annan allvarlig sjukdom så ska du se att du får annat att prioritera än skitgrejer som kan kvitta.

Så tänker jag.

Susan sa: Don´t sweat the small shit. Ett uttryck de har i USA.
Hahaha. Så jäkla bra.

Exakt så är det. Varför över huvudtaget lägga tid på att gräla om skitsaker?
Varför?

Män är från Mars och Kvinnor är från Venus
Om sanningen ska fram så har jag för min del inte varit en sån där tjafsare.  Inte de senaste 15-20 åren iallafall. Inte sedan jag läst boken Män är från Mars och Kvinnor är från Venus av John Gray. Då köpte jag den boken och den har verkligen gett mig så mycket förståelse för relationer mellan män och kvinnor och vanliga vardagstjafs-exempel som är så jäkla onödigt. Jag köpte den för att bli en bättre partner efter ett tjafsigt förhållande på den tiden.

Jag utger mig inte för att vara bäst på förhållanden och har svaret på hur man får det perfekta förhållandet 🙂 Men jag försöker lära mig något, utveckla mig och inte upprepa misstag, men jag kan säga att André och jag har inte grälat en enda gång. Inte en enda på drygt 2 år. Det vill säga den tid vi varit tillsammans.

Ni som inte läst boken än. Gör det. Den är lättsamt skriven och är underhållande. Han beskriver situationer och sådant på ett lättsamt, enkelt sätt så den är verkligen lättläst. Jag kan lova att alla känner igen exempel på scenarion i boken. Man får lite aha- upplevelser 🙂 Det gjorde att jag faktiskt kunde förstå på ett annat sätt.

Kom just på att jag har haft den utlånad till en person i flera år nu. Det har jag totalt glömt. Äsch. Skit samma. Jag sa kanske hon fick behålla den. Jag har ju läst den.

Lite mindre smärta i sidan. Hurra
Idag känns det något bättre i sidan och har inte vaknat i natt utan sovit. Inte så konstigt. Somnade sent igår. Jag är ingen nattmänniska men somnade inte förrän efter midnatt. När hände det sist?

Ingen aning. Det var nog mitt Egg Head Event jag hade i slutet av januari 2017. Då när jag rakade av mitt 74 cm långa hår, inför cellgiftbehandlingarna. Här kan man läsa om det, den som vill:
https://annabloggar.com/2017/01/28/det-var-en-gang-74-cm-har/

Soligt och underbart
Nu tittar solen fram, klockan är 9 på morgonen och det blir en fin dag idag. 15 grader och 5 m/s.

Jag har beställning på ett virkat sadeltäcke så jag tänkte ta itu med det idag. Jag har aldrig virkat leopardmönster men ska försöka. Hoppas det funkar. Om några timmar packar jag ihop mitt virke och går ut och sätter mig och virkar. André är ute på vandring sedan i fredags så jag är solo.

Jag avslutar med en bild till Susan´s ära 🙂

Hon spelar dragspel och dansar folkdans med andra svensk-ättlingar i USA. Såg detta dragspel i skylten hos en loppis i stan och tänkte på Susan. Jag har lust att köpa det enbart för att det är så fint. Jag kan inte spela utan kan tänka mig att ha det som display, hemma någonstans. Men det kostar 1200 kr och det är alldeles för mycket pengar bara för att ha det för att det är fint att titta på.

Ha en bra söndag allihopa.
Och kom ihåg: Don´t sweat the small shit.

Anna

Biverkningar och rosa peruk

Hejsan

Det har gått 6 veckor och 3 dagar sedan sista cellgiftsbehandlingen. Jag trodde att biverkningarna skulle klinga av. Några biverkningar har jag kvar.

Vardagen fungerar
Först vill jag berätta att jag mår bra. Det är okej. Går på rätt håll och jag promenerar, stretchar, är ute bland folk och så vidare. Doktorn har sjukskrivit mig fram till september.

Rosa peruk
Jag har fått låna en ljusrosa peruk av en kompis. Som jag gillar den!

IMG_0980

För en vecka sedan kom jag hem från Sundsvall där jag har mina två barndomsvänner. Jag bor hos Agneta, min barndomsbästis. Våra familjer umgicks och hon och jag gick i parallellklass i Kvissleby utanför Sundsvall. Vi ses minst en gång om året. Längtar redan till nästa gång.

Det var den bästa konvalescens jag kan tänka mig. Annars har jag blivit bjuden till en träff någonstans i Sverige tillsammans med andra cancerpatienter men det är absolut ingenting för mig. Inte just nu i alla fall. Så jag bestämde mig för att klara av att orka flyga till Sundsvall. Det gick bra med resandet. Med bytet på Arlanda tog resan upp runt 6 timmar. Slängde mig på sängen när jag kom upp dit för då tog energin i kroppen slut. Otroligt härligt att komma upp till Agneta och hennes man igen. Stannade i en vecka. Kom hem för en vecka sedan.

De första dagarna stekte solen på deras altan. Jag brände mig på ena armen och axeln. Jag tål inte solen så bra efter cellgifterna men glömde bort att smörja in mig.

Biverkningarna som inte ger med sig
Ena biverkningen är stickningar och domningar på fingrarna. De vill inte ge med sig.

Har fortfarande problem med min högra hand. Stickningarna har gått över till domningar och visst känselbortfall i alla fem fingrarna. När jag gnider höger hands fingertoppar mot varandra känns det skrovligt och efter en liten stund börjar det ömma. Dessutom är hela handen känslig för värme. Exempelvis hålla i en varm mugg eller ha den i varmt vatten. Dessutom känns det som att huden är for stram. Att huden är torr i fingertopparna. Ungefär så kan jag beskriva det hela.

Jag har fått veta att det kan ta tid innan problemet går över. Ibland blir det kroniskt och går inte bort. Får ha lite tålamod med detta så ska det väl ordna sig. Inget jag kan göra åt det utan bara det bästa möjliga.

Styrkan i höger handen är svagare än innan. Har svårt att skruva av korken på saftflaskor, snäppkorkar på kroppslotioner och liknande. Går och tappar saker. Vågar inte hålla ett glas med bara högerhanden.

Det gör ibland ont när jag ska texta med mobilen eller skriva på datorn. Dessutom är styrkan i handen så pass svag att jag inte kan trycka ner tangenter ordentligt. Det gör att det tar tid att korrigera hela tiden. Detta är en av anledningarna till att jag inte skrivit på länge. Det jag skriver i detta inlägg är skrivet under flera dagar.

En sak som jag ofta gör är ”öppna-sträck-stäng”-övningar med handen och inbilla mig att det ska hjälpa. Känns bra för stunden i alla fall. En sak som underlättar och dämpar problemet är att virka. Dessutom är det roligt och avkopplande. Så jag virkar och virkar och virkar *ler *

Jag har en necessär som jag har mitt pågående projekt i, med alla tillbehör. Jag går ingenstans utan den. Var och varannan dag är jag på brorsonens fik i stan och där kan jag sitta i några timmar och virka. Dessutom gör de så himla god cappuccino och smarriga mackor och vem kan motstå det? *ler *

Svullen
Svullen på kroppen så jag inte kommer i mina kläder. Jag använder ofta tajta kläder. Jag kommer inte i dem!
Panik.

Under cellgiftbehandlingen svullnade kroppen. Det är en biverkning. Dessutom har jag varit stilla och mycket sängliggande i perioder eftersom jag mått dåligt och inte orkat hålla mig aktiv. Det har gjort att jag lagt på mig lite. På toppen av detta blir jag rejält svullen, framförallt fötter och ben. Så jag ser inte riktigt klok ut. Fast fötterna är värst. Jag är inte svullen i ansiktet och halsen. Händerna och armarna svullnar till lite ibland men det är så pass lite att jag inte bryr mig.

När jag vaknar på morgonen är jag svullen under fötterna så jag har svårt att gå. Det går som tur är över när jag tagit ett tiotal steg. Stapplar fram och har svårt att lyfta på fötterna. Jag ligger i sängen med benen uppallade på dynor på natten och när jag vilar för att undvika svullnad. Dock räcker det med att jag sitter ner i en kvart för att fötter och höger ben ska svullna. De är oftare svullna än inte svullna kan jag säga. Man ska ju röra på sig så ska svullnaden gå ner. Ibland gör den det ibland svullnar fötter och anklar när jag går.

Vissa skor har jag svårt att komma i. Jag köpte ett par riktigt sköna sandaler av märket Merrell. Om det så regnar ute vill jag ändå ha dem på. Så otroligt sköna. Och snygga. Grå med orange detaljer.

Har köpt störtcoola polkagrisrandiga stödstrumpor som jag har på mig emellanåt. Behöver köpa fler.

Jag har behövt köpa nya kläder. Massor med nya brallor av olika slag. Och större storlek än jag brukar ha. Igår köpte jag en supersnygg marinblå stickad koftjacka i storlek large. Jag mår dåligt av att behöva köpa storlek large. Jag som brukar ha 36/38. En tröst var att jackan är lite för stor *ler *

Mysteriet med smaklökarna
Mina smaklökar är på bättringsvägen. Har inte testat att äta Marabouchoklad ännu. En gång i tiden har jag varit chokladoman. Tryckt i mig choklad. Varje dag. Stora Marabouchoklad. Schweizernöt. Det är länge sedan jag slutade med det. Sedan jag började med cellgifterna har jag tyckt att chokladen smakar pyton så jag har inte ätit det sedan dess. Jo förresten. Lindh´s mörka, tunna choklad med mint gillar jag. Jag är annars inte förtjust i mörk choklad alls men Lindh´s är god. Särskilt bra fungerar den tillsammans med hallon.

Jag är inte den som köper hem öl och dricker till maten. Har aldrig varit en ölälskare. Jag föredrar röda viner och rosé om det ska vara alkohol. Det är bara på solsemestrarna jag blivit sugen på öl.

Öl dricker jag egentligen bara till midsommar och andra tillfällen där det ska vara sill på bordet. Och självklart när vi åker in till Helsingör för att äta smörrebröd. Då är det självklara valet Tuborg Classic. Mumsfillibabba säger jag bara.

NU plötsligt, sedan några veckor går jag och blir sugen på öl. What is this? Vad är det som händer med mig? Jag brukar aldrig någonsin vara sugen på att dricka öl. Jag har provat rosévinerna jag brukat köpa innan behandlingen och det smakar sådär likgiltigt. Inget jag suktar efter. Rött vin har jag smakat lite av och det gillar jag inte. Jag vill ha öööööl . Häromdagen drack jag två burkar öl hos syrran. Det var 3,5:or. Sedan åt André och jag pizza på en pizzeria och där klämde jag en stor starköl. Jag trodde det var mellanöl. Jo då, jag kunde gå hem och vinglade inte.

Jättekonstigt fenomen att jag börjat sukta efter öl. Jag fattar inte detta. Av förklarliga skäl har jag inte druckit en droppe alkohol sedan slutet av januari och det är ju 6 månader sedan. Om jag nu tvunget vill dricka öl så får jag se till att ha alkoholfri öl hemma. Jag är inte ute efter att bli onykter. Jag blir sugen på öl på samma sätt som någon annan blir sugen på Coca-Cola.

Idag är det lördag och solen skiner. Klockan är tio och jag ska fortsätta med mina projekt.

Just nu virkar jag bokmärken och syr shoppingväskor. Har sålt ett antal bokmärken och intresset verkar vara stort. Grodan ska skickas till Australien minsann. Jag skapar själv mönstrena till mina bokmärken och mitt varumärke heter dizzy D. Ser jag en bild på ett djur så kan jag se framför mig själva mönstret, hur jag ska virka.

  IMG_0971

 

Väskor har jag nyss börjat tillverka. Mina väskor är tänkta som shoppingkassar. Två storlekar än så länge. Ska visa bild på dem senare.

Lördag idag, ja. Mamma har bestämt att vi ska ha en slags släktträff på lördagarna på min brorsons fik i stan. Så vi har setts där varje lördag i en dryg månad. Riktigt roligt. De som kan och känner för det, kommer.  Jag ska dit. I rosa peruk *ler *

Gecko
Just nu har jag dille på att virka Geckos. är helt fascinerad av alla färger och mönster. Deras små fingrar. Ja helt fantastiska. Designade *ler *

Tänk om jag kunde virka en sådan här.

   FullSizeRender

 

Jag önskar dig en härlig dag.
Tack för att du läser min blogg fastän det varit låååångt mellan inläggen.

Kramar från Anna

Sista behandlingen den 31 maj 2017

Hallåj där
I´m back *ler*

För snart två veckor sedan satte jag mig för att blogga. Innan jag hann skriva klart, la min laptop av. Bara dog så där utan förvarning. Den var en gammal skrutt så det var dags. Eftersom det är bökigt att blogga längre stycken med iPad så var det bara att slå igen datorn och skälla ut den ordentligt. Grrrr!

Köpte en ny för en dryg vecka sedan och nu har jag installerat ditten och datten så att jag kan skriva igen. Från början var jag inne på att köpa en MacBook eller MacBook Air men de finns inte som 15-tummare. Bara typ 12 och 13 och det blir alldeles för litet för mig att jobba vid.

Då sitter man ju som en ekorre vid datorn, som André uttrycker det. Det blir ju bra för kroppen och hållningen……

För att få en 15-tummare är det MacBook Pro som gäller. Hittade en för runt 15 000 kr. Dock saknar de bärbara Macarna numeriskt tangentbord och det blir jag tokig av. Man kan köpa till ett sådant men då faller ju idén med bärbar.  Kan ju i och för sig koppla det jag har till min gamla stationära iMac, till laptopen i så fall.

Min iMac är numera enbart musikstation och används inte till att surfa på eftersom jag är rädd att han ska lägga av. Min Mr iMac är 17 år gammal och jag vårdar honom ömt. *hjärta*

MrMac

André letade alternativ i PC-världen för att jämföra valuta för pengarna. Själv kan jag ingenting beträffande PC. Vet inte vilka märken som är bra eller ej. Tycker bara PC är skrutt som får virus och pajar efter några år.

Han hittade en Lenovo Ideapad 310, 15,6 tummare. Numeriskt tangentbord. Intel Core i5 till schyst peng. Jag gillar ju färger och det tråkiga med denna dator är att den är svart. Undrar om man kan måla om locket med nagellack hahaha. Eller dekorera på annat sätt.

Jag ger PC en chans och köpte Lenovon.

Detta var egentligen bara en parentes. Jag har ju massor att berätta sedan sist.

Först vill jag berätta att jag står ut med tillvaron och biverkningarna och allt går på rätt håll.  Trots biverkningarna. Bara att gilla läget.,

Den 31 maj var datumen för min sista cytostatikabehandling. Eftersom jag valde att operera bort hela bröstet och all cancer är borta, slipper jag strålning. Tjoho.

Tänkte fira med att åka till sjukhuset i hockeyfrilla hahahahaha. Att jag ens vill visa den här bilden hahaha.

Jag skippade hockeyfrillan och tog den krulliga. Min favorit .

hockeyfrilla

Så härlig känsla. Äntligen ska det bli ett slut på dessa veckovisa resor till Malmö, irriterande biverkningar som får vem som helst galen och Picc-linen i vänster arm som varit ett bekymmer det med. Ungefär 10×10 cm av huden på vänster överarm har ju varit duktigt inplastad i fyra månader och blivit lite irriterad och torr.

Behandlingen denna gången var lik de senaste åtta gångerna som jag behövt få varje vecka. Varje onsdag. Blir ohyggligt trött och somnar. ”Billig fylla”- känsla. Ja jag har ju berättat hur dagen och efterföljande dagar är.

Cytostatikan de använder skräddarsys till patienten. Resultatet av blodproverna som tas en gång i veckan avgör hur receptet på cytostatikan ska vara. Cytostatikan tillverkas samma morgon som jag får behandling. Jag kan inga detaljer men ungefär så här är det.

Det jag fått reda på de senaste veckorna är att mina värden är mycket bra. Även de vita blodkropparna håller sig inom normala ramar även direkt efter behandlingen. Hur illa det blev efter första cytostatikabehandlingen den 1 februari har jag berättat om i februari månad, för den som vill läsa hur illa det kan gå.

Nu undrar jag vad de preparerat mig med den sista gången. En biverkning är ju stickningar i fingrar, tår, näsa, öron. De kan komma var som helst på kroppsdelar som sticker ut så att säga (tur jag inte är kille säger jag bara!!) Gulp.

Sedan i onsdags den 31 maj när jag fick den sista behandlingen, har jag haft – och har fortfarande – stickningar i alla fingrar på höger hand utom tummen. Non-stop dygnet runt. Kan beskriva det som en kombination av domning och stickning som man kan få när blodtillförseln stryps i en kroppsdel.

Öppna – knyt ihop – spreta = handgymnastik
Har testat med allt möjligt för att lindra. Diverse handgymnastik typ ”öppna – knyt i- spreta” .Fortfarande när jag sitter här och skriver känner jag av det men det gör inte ont när jag skriver eller så. Värst är det på kvällarna när jag ska somna. Totalt hopplöst. Blir galen!
Inte nog med det.?När jag är stilla och vi ska sova, ja då börjar det även i ett av benen. Sällan båda på en gång, Det började i vänster stortå och sedan spred det sig upp till knäet. Amputera mitt ben! Snälla! Jag pallar inte!

Just nu känner jag även en märklig aktivitet i magsäckstrakten. Cytostatikan påverkar ju även tarmarna och ja, magen. Känner det nu.

Eller……. hmm. André och jag har sett avsnitt 2-4 av Alien i förrgår och igår. KAN kanske ha med det att göra. KAN vara inbillning. Det jag känner i magen. Eller inte. Gulp!

Har ringt till teamet i Malmö och väntar på att de ska ringa mig tillbaka när de hört mitt meddelande. Inte nog med stickningarna. Jag har varit ohyggligt trött, mer än vanligt.

Törnrosa eller zombie?
Onsdagen och torsdagen brukar vara ”sova-ruset-av-mig”-dagar. Orkar ingenting mer än det nödvändigaste. På fredagarna brukar det vara betydligt bättre fastän energin snabbt tar slut.

I fredags fikade jag med en kompis på stan på förmiddagen. På eftermiddagen bilade jag in till Helsingborg i två ärenden. Det hela tog tre timmar inklusive bilresandet. Det gick bra men när jag kom hem var jag totalt slut och slängde mig på sängen. Hann inte vila middag ett skvatt på hela dagen. Energin i kroppen var totalt slut. Orkar knappt ta ett steg. Orkar inte böja mig ner och ta av skorna. Allt snurrar och känns som jag ska falla ihop i en hög i hallen. Tror inte ens jag orkade äta något i fredags när André kom hem.

I lördags var jag och fikade med släkten på brorsonens fik . (Jaaaa, vi har ju ett nystartat fik i släkten. Det ska jag berätta mer om sedan).

När man är frisk tycker man att det är väl ingenting att sitta och fika. Nä, det är det inte heller. Däremot krävs det mycket innan man kan ta sig dit. Klä på sig, sminka sig, ta på peruken, på med skorna och jackan (skorna är värst). Kolla att jag har med mig näsdukar, läppcerat, dörrnyckel, mobil. Allt sånt där vanligt som man bara gör utan att tänka på att det tar energi. Sedan ska jag ta hissen ner, ta fram cykeln och cykla. Cykla tar energi det också. Jag tar cykeln ner till centrum fastän vi bor tre minuters promenad från centrum. Vill spara på min energi. Efter fikan ska jag ju hem igen. DÄR tar energin slut kan jag säga. Hänger som en säck i hissen upp. Ganska komiskt faktiskt.

Hem och slänga sig i sängen. Vi var bortbjudna på kvällen. Innan jag somnade funderade jag på ifall jag överhuvudtaget skulle orka åka iväg. Mådde inte bra på grund av trötthet och lite illamående. När jag vaknade och druckit vatten kändes det bättre så vi for iväg på en så himla god grillning hemma hos bästisen.

Waooo vilken grillkväll
André hade marinerat vårt kött så gott med rosépeppar och grejer. Jag hade gjort en stor laddning whiskysås som är hur smarrig som helst. Min kompis hade bakat en gudomligt god potatispaj och Västerbottenost. Sedan hade vi en hel del annat till.

Jag åt som om det var sista måltiden. Kunde inte röra mig. Paltkoma! Efterrätten var också farligt god. Fruktsallad med hemmagjord glass.

O lala, sa mina smaklökar som fungerade utmärkt denna kväll. Annars är de hur knepiga som helst. En av biverkningarna av cytostatikan är ju att maten smakar konstigt och ibland direkt äckligt. Därför undviker jag att äta mina absoluta favoriträtter. Inte kasta pärlor på svin, finns det ju ett uttryck som heter.

I söndags, måndags och tisdags har jag varit så in i norden trött. Utmattad. Det är något som inte stämmer riktigt. Försökt göra saker men har absolut inte haft ork till det. När man är frisk och läser detta kan man kanske tänka: ”Äsch, det är väl bara att göra det”. Ehhhh. Nej det är det inte. I så fall hade jag gjort det. ”Bara” satt fart och gjort något.

Dessutom är det extremt viktigt att lyssna på kroppen när man går på cytostatika som slår ut vad det vill i kroppen. För att få bort eventuella spår av cancer. Denna behandling ska man ta på allvar och ha respekt för och därför måste man gå och lägga sig när man börjar känna att luften går ur en. Det tar lång tid att få tillbaka energin.

Planera dagarna
Ett tips till andra är att planera in högst en aktivitet på en dag. Aktivitet kan exempelvis vara att plocka ur diskmaskinen. Fy vad det tar på krafterna. Att tvätta flera maskiner tvätt. Vanliga saker som man bara gör utan att tänka på det.

Lära sig att det finns inga ”måsten”. Andra i ens omgivning får sköta ”måstena”. Låt hemmet se ut som ett bombnedslag tills det finns tillräckligt med energi att ta itu med klädhögen eller vad det än är.
Spara energi. Planera sina dagar. Ibland vill man ju göra saker fast man inte borde. Ibland vill jag gå och handla lite mat. Ja, det kan jag göra om jag planerar in dagen och ser till att undvika en massa andra aktiviteter.

Nu finns det någon som småler när han läser detta. Han kommer nog hem med pekfingret och säger:
Hur skulle det vara om du följde dina egna råd lite bättre?
Han har så rätt! men jag försöker. Är rätt duktig ändå.


Vet ni vad? Nu har jag suttit här en bra stund och skrivit. Har gjort pauser och druckit vatten. Fast nu behöver jag vila kroppen och ska lägga mig ner en stund.

Har massor att berätta sedan. Exempelvis:
-taxichaffören som sket i att hämta oss på Lunds lasarett
-nya ”kamelbarnbarn” fniss
-smarrigt fläskpannkakarecept och rårörda lingon
-frasiga scones
-ny peruk på G?
-en Gyllene Kopp

Bara MÅSTE avsluta med en så mysig bild. Fast den är oskarp.
Får jag presentera min dotters Bengaler. Fem månader gamla.

 

JaysKatter
Ha det finfint.
Anna

 

 

Pigg trött pigg trött pigg

Hej hej *ler*

Man tror att hur mycket ska ha hänt när man är tillbaka efter en tid. Sist jag bloggade var den 26 april. Det har inte hänt så himla mycket egentligen.

Sedvanliga behandlinar på onsdagarna. Har varit på två till sedan senaste inlägget. Fortfarande samma återkommande procedur och biverkningar. Det enda som skiljer är väl vilken peruk jag är på humör att ha på mig. *ler*

Den 26:e blev det den raka och den 3 maj blev det den krulliga. Den 26:e kände inte sjuksystern igen mig för hon har bara sett mig utan hår och istället min coola stickade mössa och den här dagen hade jag min långhåriga peruk.  Hon tyckte den var jättesnygg. Jag berättade om min syn på det här med peruker. Praktiskt att kunna byta hår precis som när man byter smycken eller klädstil. Byta hår efter humör. Vill jag vara vanlig eller busig?

Några av mina tjejkompisar kallar min raka stylade peruk för Hollywoodfru-hår *ler* Jag berättade om min krulliga busperuk för sjuksystern och hon sa att jag bara måste ta den på nästa gång. Sagt och gjort.

Den tog jag på förra onsdagen och den gillades mycket *ler*
Den åker även på imorgon.

Mamma tycker bäst om den krulliga. Härligt. Jag blir glad av att ha den på mig. Känner mig piggare och…. ja….. busig.

Behandlingarna var det ja. Det är samma visa som de jag fått varje vecka sedan den 5 april. Den cytostatika de lagt till i behandlingen är sövande. Känner mig full, kan inte fokusera blicken,  yr och extremt trött.  Sover en timme på sjukhuset, somnar direkt när jag kommer hem. På behandlingsdagen sover jag runt fyra till fem timmar hemma. Vaknar, äter, dricker fast jag inte är sugen på något och egentligen inte orkar men jag måste. Otroligt viktigt att sköta matätandet. Är vaken någon timme kanske och sen somnar jag igen och sover i princip hela natten och vaknar tidigt nästa morgon.

Känner mig som en zombie dagen efter. Den dagen är inte mycket att hänga i julgranen. De dagarna kallar jag för ”bakisdagen”. Då är ”fyllan” över men jag är fortfarande trött och seg. Orkar ingenting. Bara kolla på TV.

Om ni anar hur många serier på Netflix och SVT Play jag hunnit plöja igenom sedan 1 februari när cytostatikabehandlingen började. Kolla serier är ungefär vad jag orkar göra på torsdagarna. På fredagarna börjar överskottsenergin komma krypande. Himla jobbig kontrast. För det blir så överdrivet med energi.

Det är då jag börjar känna att jag är trött på att vara trött. Då sätter hjärnan igång och ska skapa projekt. Det ploppar upp massor med idéer i huvudet och jag vill göra alla. På en gång.  Jag blir stressad av alla projekt jag vill göra på direkten och svårt att välja vilket av dem.

Har en byrå som ska målas shabby chic. Har en hylla som också ska målas lite shabby. Få ordning på mina textiler i hobbyrummet. Detta rum ser ut som ett bombnedslag för tillfället.

Som plan B har jag alltid något virkeprojekt liggande som jag kan stilla mig med. Jag har dille på att virka mössor och hattar. De ska säljas. Mer om detta senare.

Klockan är nu 07:11 och kl 09:30 kommer taxin och hämtar mig. Jag ska till Malmö bröstmottagning och prova en protes. Jag har inte haft orken att ta tag i detta förrän nu.  Sedan operationen den 28 december 2016 har jag haft en variant som är en man använder medan allt läks. En mjuk skön gosekudde *ler* men himla opraktisk. Den väger ingenting och glider ibland upp ovanför min annars så bra sport-BH.  Jag berättar mer om detta när jag varit där.

Biverkningarna se senaste behandlingarna är desamma. Stickningar i fingrarna, tårna, i helgen även uppe på öronen. Torra slemhinnor hela tiden. Har en slags näsblod . fast inte sådant som rinner ut genom näsan utan det är små blodkärl som brister inne i näsan. Smaklökarna är fortfarande knepiga och jag kommer aldrig att bli klok på detta. Ögonbrynen har så få strå att det blivit svårt att måla snyggt. Ögonfransarna ska vi inte tala om. De existerar knappast. Lite hårväxt på vaderna fick jag syn på igår. Usch vad hemskt. Måste raka mig. Eller så gnuggar jag lite så faller de väl av antar jag. Hårsäckarna är inte så starka.

Jag kan ta alla dessa biverkningarna. Ingen ska oroa sig för mig fast jag vet det finns oro.
Så länge jag inte får tandlossning och skört skelett som är biverkningar så är allt annat hanterbart.

Jag har fått för mig att jag bara skulle ha morgondagens och nästa onsdags behandling kvar sedan var det slut. Inte då! Den fortsätter varje vecka i runt 5-6 veckor till. Det är ytterligare en cytostatika som ska adderas.

Jag har massor att berätta om gårdagens händelser och sådant som hänt sedan förra inlägget.  Får se hur mycket jag hinner berätta innan jag ska iväg till Malmö om en dryg timme.  Resten får bli en cliffhanger.

Igår kom tankarna och planerna om att skaffa katt. Fast i pluralis. Katter.

Jag sörjer fortfarande min katt Gargamel Moses som kom till katthimlen i augusti förra året. I 16 år hade vi varandra. 16 människoår är 82 katt-år. Det är länge det. Han blev gammal, döv och vinglig helt enkelt. Dessutom slutade hans medicin mot hans onda höft att hjälpa. Hade han varit en människa hade han fått rollator, ny höftled kanske, och hörapparat.  Jag kommer alltid att sakna min älskade myskille Gargamel Moses. Trots sorgen efter Gargamel Moses och Estrella som gick bort för fem år sedan cirka, så vet jag att det blir katt igen i hushållet.  Alla som har husdjur vet att nykomlingen inte på något vis ersätter de tidigare husdjuren.

För många år sedan bestämde jag mig för att min nästa katt ska få namnet Cloetta. *ler* Bara en liten parantes.

Om ett år blir det troligen ny katt. Eller katter rättare sagt. Två stycken. hade nog kunnat skaffa en ny redan till hösten men André och jag planerar en lång, avkopplande resa i början av nästa år och därför är det bäst att vänta att skaffa katt.

Det lutar åt att det blir rasen Ocicat. Här har vi en fining.
Oci1

Har läst på ordentligt men inte varit i kontakt med någon uppfödare ännu. Det finns ett par stycken i Sverige. Det är mycket som måste kollas innan så att det blir katter med bra släkthistorik med mera. Det finns flera varianter Ocicat-katter. Det är bara de prickiga som är godkända av Sverak.

När man googlar får man fram följande: Ocicat har en smidig, muskulös och proportionerligt byggd kropp. Pälsen är slät, glansig och ligger tätt mot kroppen. Rasen är godkänd i 12 olika färgvarianter: brun, choklad, kanel, blå, lila och fawn (en beige nyans), samt dessa färger med silver. Det roliga med denna kattras är att de gillar att lära sig saker och att tränas. Som någon beskrev det : ”katten som tror den är en hund”  .

Vidare hittade jag denna information: Ocicaten brukar beskrivas som en trofast och intelligent katt som vill vara nära sin ägare. Rasen är i allmänhet livlig, påhittig och lekfull till sin natur. Ocicaten är också en social kattras som brukar trivas tillsammans med andra katter. Dess intelligens och livlighet gör att de gärna hittar på hyss i hemmet, men också att de ofta tycker om att tränas och lära sig saker.

Klart vi vill ha två stycken *hjärta*

Oci2

 

Min dotter har nyss skaffat två Bengaler. Denna ras är från början en hybrid mellan tamkatt och leopardkatt. Rasen kom till på 60-talet och dagens Bengalkatter är tama och många generationer från leoparden. Utseendemässigt tycker jag att Bengalen och Ocicat katten  är lika varandra i teckningen med leopardfläckar. Båda raser är aktiva och busiga.  André och jag har fallit för Ocicat katten för det här med att den gillar att tränas och lära sig saker.  Och att den verkar så cool.

Nu måste jag sluta abrupt. Taxin kommer snart och jag måste borsta tänderna och ta på mig håret.

Todeloooo
Anna