Biverkningar och rosa peruk

Hejsan

Det har gått 6 veckor och 3 dagar sedan sista cellgiftsbehandlingen. Jag trodde att biverkningarna skulle klinga av. Några biverkningar har jag kvar.

Vardagen fungerar
Först vill jag berätta att jag mår bra. Det är okej. Går på rätt håll och jag promenerar, stretchar, är ute bland folk och så vidare. Doktorn har sjukskrivit mig fram till september.

Rosa peruk
Jag har fått låna en ljusrosa peruk av en kompis. Som jag gillar den!

IMG_0980

För en vecka sedan kom jag hem från Sundsvall där jag har mina två barndomsvänner. Jag bor hos Agneta, min barndomsbästis. Våra familjer umgicks och hon och jag gick i parallellklass i Kvissleby utanför Sundsvall. Vi ses minst en gång om året. Längtar redan till nästa gång.

Det var den bästa konvalescens jag kan tänka mig. Annars har jag blivit bjuden till en träff någonstans i Sverige tillsammans med andra cancerpatienter men det är absolut ingenting för mig. Inte just nu i alla fall. Så jag bestämde mig för att klara av att orka flyga till Sundsvall. Det gick bra med resandet. Med bytet på Arlanda tog resan upp runt 6 timmar. Slängde mig på sängen när jag kom upp dit för då tog energin i kroppen slut. Otroligt härligt att komma upp till Agneta och hennes man igen. Stannade i en vecka. Kom hem för en vecka sedan.

De första dagarna stekte solen på deras altan. Jag brände mig på ena armen och axeln. Jag tål inte solen så bra efter cellgifterna men glömde bort att smörja in mig.

Biverkningarna som inte ger med sig
Ena biverkningen är stickningar och domningar på fingrarna. De vill inte ge med sig.

Har fortfarande problem med min högra hand. Stickningarna har gått över till domningar och visst känselbortfall i alla fem fingrarna. När jag gnider höger hands fingertoppar mot varandra känns det skrovligt och efter en liten stund börjar det ömma. Dessutom är hela handen känslig för värme. Exempelvis hålla i en varm mugg eller ha den i varmt vatten. Dessutom känns det som att huden är for stram. Att huden är torr i fingertopparna. Ungefär så kan jag beskriva det hela.

Jag har fått veta att det kan ta tid innan problemet går över. Ibland blir det kroniskt och går inte bort. Får ha lite tålamod med detta så ska det väl ordna sig. Inget jag kan göra åt det utan bara det bästa möjliga.

Styrkan i höger handen är svagare än innan. Har svårt att skruva av korken på saftflaskor, snäppkorkar på kroppslotioner och liknande. Går och tappar saker. Vågar inte hålla ett glas med bara högerhanden.

Det gör ibland ont när jag ska texta med mobilen eller skriva på datorn. Dessutom är styrkan i handen så pass svag att jag inte kan trycka ner tangenter ordentligt. Det gör att det tar tid att korrigera hela tiden. Detta är en av anledningarna till att jag inte skrivit på länge. Det jag skriver i detta inlägg är skrivet under flera dagar.

En sak som jag ofta gör är ”öppna-sträck-stäng”-övningar med handen och inbilla mig att det ska hjälpa. Känns bra för stunden i alla fall. En sak som underlättar och dämpar problemet är att virka. Dessutom är det roligt och avkopplande. Så jag virkar och virkar och virkar *ler *

Jag har en necessär som jag har mitt pågående projekt i, med alla tillbehör. Jag går ingenstans utan den. Var och varannan dag är jag på brorsonens fik i stan och där kan jag sitta i några timmar och virka. Dessutom gör de så himla god cappuccino och smarriga mackor och vem kan motstå det? *ler *

Svullen
Svullen på kroppen så jag inte kommer i mina kläder. Jag använder ofta tajta kläder. Jag kommer inte i dem!
Panik.

Under cellgiftbehandlingen svullnade kroppen. Det är en biverkning. Dessutom har jag varit stilla och mycket sängliggande i perioder eftersom jag mått dåligt och inte orkat hålla mig aktiv. Det har gjort att jag lagt på mig lite. På toppen av detta blir jag rejält svullen, framförallt fötter och ben. Så jag ser inte riktigt klok ut. Fast fötterna är värst. Jag är inte svullen i ansiktet och halsen. Händerna och armarna svullnar till lite ibland men det är så pass lite att jag inte bryr mig.

När jag vaknar på morgonen är jag svullen under fötterna så jag har svårt att gå. Det går som tur är över när jag tagit ett tiotal steg. Stapplar fram och har svårt att lyfta på fötterna. Jag ligger i sängen med benen uppallade på dynor på natten och när jag vilar för att undvika svullnad. Dock räcker det med att jag sitter ner i en kvart för att fötter och höger ben ska svullna. De är oftare svullna än inte svullna kan jag säga. Man ska ju röra på sig så ska svullnaden gå ner. Ibland gör den det ibland svullnar fötter och anklar när jag går.

Vissa skor har jag svårt att komma i. Jag köpte ett par riktigt sköna sandaler av märket Merrell. Om det så regnar ute vill jag ändå ha dem på. Så otroligt sköna. Och snygga. Grå med orange detaljer.

Har köpt störtcoola polkagrisrandiga stödstrumpor som jag har på mig emellanåt. Behöver köpa fler.

Jag har behövt köpa nya kläder. Massor med nya brallor av olika slag. Och större storlek än jag brukar ha. Igår köpte jag en supersnygg marinblå stickad koftjacka i storlek large. Jag mår dåligt av att behöva köpa storlek large. Jag som brukar ha 36/38. En tröst var att jackan är lite för stor *ler *

Mysteriet med smaklökarna
Mina smaklökar är på bättringsvägen. Har inte testat att äta Marabouchoklad ännu. En gång i tiden har jag varit chokladoman. Tryckt i mig choklad. Varje dag. Stora Marabouchoklad. Schweizernöt. Det är länge sedan jag slutade med det. Sedan jag började med cellgifterna har jag tyckt att chokladen smakar pyton så jag har inte ätit det sedan dess. Jo förresten. Lindh´s mörka, tunna choklad med mint gillar jag. Jag är annars inte förtjust i mörk choklad alls men Lindh´s är god. Särskilt bra fungerar den tillsammans med hallon.

Jag är inte den som köper hem öl och dricker till maten. Har aldrig varit en ölälskare. Jag föredrar röda viner och rosé om det ska vara alkohol. Det är bara på solsemestrarna jag blivit sugen på öl.

Öl dricker jag egentligen bara till midsommar och andra tillfällen där det ska vara sill på bordet. Och självklart när vi åker in till Helsingör för att äta smörrebröd. Då är det självklara valet Tuborg Classic. Mumsfillibabba säger jag bara.

NU plötsligt, sedan några veckor går jag och blir sugen på öl. What is this? Vad är det som händer med mig? Jag brukar aldrig någonsin vara sugen på att dricka öl. Jag har provat rosévinerna jag brukat köpa innan behandlingen och det smakar sådär likgiltigt. Inget jag suktar efter. Rött vin har jag smakat lite av och det gillar jag inte. Jag vill ha öööööl . Häromdagen drack jag två burkar öl hos syrran. Det var 3,5:or. Sedan åt André och jag pizza på en pizzeria och där klämde jag en stor starköl. Jag trodde det var mellanöl. Jo då, jag kunde gå hem och vinglade inte.

Jättekonstigt fenomen att jag börjat sukta efter öl. Jag fattar inte detta. Av förklarliga skäl har jag inte druckit en droppe alkohol sedan slutet av januari och det är ju 6 månader sedan. Om jag nu tvunget vill dricka öl så får jag se till att ha alkoholfri öl hemma. Jag är inte ute efter att bli onykter. Jag blir sugen på öl på samma sätt som någon annan blir sugen på Coca-Cola.

Idag är det lördag och solen skiner. Klockan är tio och jag ska fortsätta med mina projekt.

Just nu virkar jag bokmärken och syr shoppingväskor. Har sålt ett antal bokmärken och intresset verkar vara stort. Grodan ska skickas till Australien minsann. Jag skapar själv mönstrena till mina bokmärken och mitt varumärke heter dizzy D. Ser jag en bild på ett djur så kan jag se framför mig själva mönstret, hur jag ska virka.

  IMG_0971

 

Väskor har jag nyss börjat tillverka. Mina väskor är tänkta som shoppingkassar. Två storlekar än så länge. Ska visa bild på dem senare.

Lördag idag, ja. Mamma har bestämt att vi ska ha en slags släktträff på lördagarna på min brorsons fik i stan. Så vi har setts där varje lördag i en dryg månad. Riktigt roligt. De som kan och känner för det, kommer.  Jag ska dit. I rosa peruk *ler *

Gecko
Just nu har jag dille på att virka Geckos. är helt fascinerad av alla färger och mönster. Deras små fingrar. Ja helt fantastiska. Designade *ler *

Tänk om jag kunde virka en sådan här.

   FullSizeRender

 

Jag önskar dig en härlig dag.
Tack för att du läser min blogg fastän det varit låååångt mellan inläggen.

Kramar från Anna

Annonser

Sista behandlingen den 31 maj 2017

Hallåj där
I´m back *ler*

För snart två veckor sedan satte jag mig för att blogga. Innan jag hann skriva klart, la min laptop av. Bara dog så där utan förvarning. Den var en gammal skrutt så det var dags. Eftersom det är bökigt att blogga längre stycken med iPad så var det bara att slå igen datorn och skälla ut den ordentligt. Grrrr!

Köpte en ny för en dryg vecka sedan och nu har jag installerat ditten och datten så att jag kan skriva igen. Från början var jag inne på att köpa en MacBook eller MacBook Air men de finns inte som 15-tummare. Bara typ 12 och 13 och det blir alldeles för litet för mig att jobba vid.

Då sitter man ju som en ekorre vid datorn, som André uttrycker det. Det blir ju bra för kroppen och hållningen……

För att få en 15-tummare är det MacBook Pro som gäller. Hittade en för runt 15 000 kr. Dock saknar de bärbara Macarna numeriskt tangentbord och det blir jag tokig av. Man kan köpa till ett sådant men då faller ju idén med bärbar.  Kan ju i och för sig koppla det jag har till min gamla stationära iMac, till laptopen i så fall.

Min iMac är numera enbart musikstation och används inte till att surfa på eftersom jag är rädd att han ska lägga av. Min Mr iMac är 17 år gammal och jag vårdar honom ömt. *hjärta*

MrMac

André letade alternativ i PC-världen för att jämföra valuta för pengarna. Själv kan jag ingenting beträffande PC. Vet inte vilka märken som är bra eller ej. Tycker bara PC är skrutt som får virus och pajar efter några år.

Han hittade en Lenovo Ideapad 310, 15,6 tummare. Numeriskt tangentbord. Intel Core i5 till schyst peng. Jag gillar ju färger och det tråkiga med denna dator är att den är svart. Undrar om man kan måla om locket med nagellack hahaha. Eller dekorera på annat sätt.

Jag ger PC en chans och köpte Lenovon.

Detta var egentligen bara en parentes. Jag har ju massor att berätta sedan sist.

Först vill jag berätta att jag står ut med tillvaron och biverkningarna och allt går på rätt håll.  Trots biverkningarna. Bara att gilla läget.,

Den 31 maj var datumen för min sista cytostatikabehandling. Eftersom jag valde att operera bort hela bröstet och all cancer är borta, slipper jag strålning. Tjoho.

Tänkte fira med att åka till sjukhuset i hockeyfrilla hahahahaha. Att jag ens vill visa den här bilden hahaha.

Jag skippade hockeyfrillan och tog den krulliga. Min favorit .

hockeyfrilla

Så härlig känsla. Äntligen ska det bli ett slut på dessa veckovisa resor till Malmö, irriterande biverkningar som får vem som helst galen och Picc-linen i vänster arm som varit ett bekymmer det med. Ungefär 10×10 cm av huden på vänster överarm har ju varit duktigt inplastad i fyra månader och blivit lite irriterad och torr.

Behandlingen denna gången var lik de senaste åtta gångerna som jag behövt få varje vecka. Varje onsdag. Blir ohyggligt trött och somnar. ”Billig fylla”- känsla. Ja jag har ju berättat hur dagen och efterföljande dagar är.

Cytostatikan de använder skräddarsys till patienten. Resultatet av blodproverna som tas en gång i veckan avgör hur receptet på cytostatikan ska vara. Cytostatikan tillverkas samma morgon som jag får behandling. Jag kan inga detaljer men ungefär så här är det.

Det jag fått reda på de senaste veckorna är att mina värden är mycket bra. Även de vita blodkropparna håller sig inom normala ramar även direkt efter behandlingen. Hur illa det blev efter första cytostatikabehandlingen den 1 februari har jag berättat om i februari månad, för den som vill läsa hur illa det kan gå.

Nu undrar jag vad de preparerat mig med den sista gången. En biverkning är ju stickningar i fingrar, tår, näsa, öron. De kan komma var som helst på kroppsdelar som sticker ut så att säga (tur jag inte är kille säger jag bara!!) Gulp.

Sedan i onsdags den 31 maj när jag fick den sista behandlingen, har jag haft – och har fortfarande – stickningar i alla fingrar på höger hand utom tummen. Non-stop dygnet runt. Kan beskriva det som en kombination av domning och stickning som man kan få när blodtillförseln stryps i en kroppsdel.

Öppna – knyt ihop – spreta = handgymnastik
Har testat med allt möjligt för att lindra. Diverse handgymnastik typ ”öppna – knyt i- spreta” .Fortfarande när jag sitter här och skriver känner jag av det men det gör inte ont när jag skriver eller så. Värst är det på kvällarna när jag ska somna. Totalt hopplöst. Blir galen!
Inte nog med det.?När jag är stilla och vi ska sova, ja då börjar det även i ett av benen. Sällan båda på en gång, Det började i vänster stortå och sedan spred det sig upp till knäet. Amputera mitt ben! Snälla! Jag pallar inte!

Just nu känner jag även en märklig aktivitet i magsäckstrakten. Cytostatikan påverkar ju även tarmarna och ja, magen. Känner det nu.

Eller……. hmm. André och jag har sett avsnitt 2-4 av Alien i förrgår och igår. KAN kanske ha med det att göra. KAN vara inbillning. Det jag känner i magen. Eller inte. Gulp!

Har ringt till teamet i Malmö och väntar på att de ska ringa mig tillbaka när de hört mitt meddelande. Inte nog med stickningarna. Jag har varit ohyggligt trött, mer än vanligt.

Törnrosa eller zombie?
Onsdagen och torsdagen brukar vara ”sova-ruset-av-mig”-dagar. Orkar ingenting mer än det nödvändigaste. På fredagarna brukar det vara betydligt bättre fastän energin snabbt tar slut.

I fredags fikade jag med en kompis på stan på förmiddagen. På eftermiddagen bilade jag in till Helsingborg i två ärenden. Det hela tog tre timmar inklusive bilresandet. Det gick bra men när jag kom hem var jag totalt slut och slängde mig på sängen. Hann inte vila middag ett skvatt på hela dagen. Energin i kroppen var totalt slut. Orkar knappt ta ett steg. Orkar inte böja mig ner och ta av skorna. Allt snurrar och känns som jag ska falla ihop i en hög i hallen. Tror inte ens jag orkade äta något i fredags när André kom hem.

I lördags var jag och fikade med släkten på brorsonens fik . (Jaaaa, vi har ju ett nystartat fik i släkten. Det ska jag berätta mer om sedan).

När man är frisk tycker man att det är väl ingenting att sitta och fika. Nä, det är det inte heller. Däremot krävs det mycket innan man kan ta sig dit. Klä på sig, sminka sig, ta på peruken, på med skorna och jackan (skorna är värst). Kolla att jag har med mig näsdukar, läppcerat, dörrnyckel, mobil. Allt sånt där vanligt som man bara gör utan att tänka på att det tar energi. Sedan ska jag ta hissen ner, ta fram cykeln och cykla. Cykla tar energi det också. Jag tar cykeln ner till centrum fastän vi bor tre minuters promenad från centrum. Vill spara på min energi. Efter fikan ska jag ju hem igen. DÄR tar energin slut kan jag säga. Hänger som en säck i hissen upp. Ganska komiskt faktiskt.

Hem och slänga sig i sängen. Vi var bortbjudna på kvällen. Innan jag somnade funderade jag på ifall jag överhuvudtaget skulle orka åka iväg. Mådde inte bra på grund av trötthet och lite illamående. När jag vaknade och druckit vatten kändes det bättre så vi for iväg på en så himla god grillning hemma hos bästisen.

Waooo vilken grillkväll
André hade marinerat vårt kött så gott med rosépeppar och grejer. Jag hade gjort en stor laddning whiskysås som är hur smarrig som helst. Min kompis hade bakat en gudomligt god potatispaj och Västerbottenost. Sedan hade vi en hel del annat till.

Jag åt som om det var sista måltiden. Kunde inte röra mig. Paltkoma! Efterrätten var också farligt god. Fruktsallad med hemmagjord glass.

O lala, sa mina smaklökar som fungerade utmärkt denna kväll. Annars är de hur knepiga som helst. En av biverkningarna av cytostatikan är ju att maten smakar konstigt och ibland direkt äckligt. Därför undviker jag att äta mina absoluta favoriträtter. Inte kasta pärlor på svin, finns det ju ett uttryck som heter.

I söndags, måndags och tisdags har jag varit så in i norden trött. Utmattad. Det är något som inte stämmer riktigt. Försökt göra saker men har absolut inte haft ork till det. När man är frisk och läser detta kan man kanske tänka: ”Äsch, det är väl bara att göra det”. Ehhhh. Nej det är det inte. I så fall hade jag gjort det. ”Bara” satt fart och gjort något.

Dessutom är det extremt viktigt att lyssna på kroppen när man går på cytostatika som slår ut vad det vill i kroppen. För att få bort eventuella spår av cancer. Denna behandling ska man ta på allvar och ha respekt för och därför måste man gå och lägga sig när man börjar känna att luften går ur en. Det tar lång tid att få tillbaka energin.

Planera dagarna
Ett tips till andra är att planera in högst en aktivitet på en dag. Aktivitet kan exempelvis vara att plocka ur diskmaskinen. Fy vad det tar på krafterna. Att tvätta flera maskiner tvätt. Vanliga saker som man bara gör utan att tänka på det.

Lära sig att det finns inga ”måsten”. Andra i ens omgivning får sköta ”måstena”. Låt hemmet se ut som ett bombnedslag tills det finns tillräckligt med energi att ta itu med klädhögen eller vad det än är.
Spara energi. Planera sina dagar. Ibland vill man ju göra saker fast man inte borde. Ibland vill jag gå och handla lite mat. Ja, det kan jag göra om jag planerar in dagen och ser till att undvika en massa andra aktiviteter.

Nu finns det någon som småler när han läser detta. Han kommer nog hem med pekfingret och säger:
Hur skulle det vara om du följde dina egna råd lite bättre?
Han har så rätt! men jag försöker. Är rätt duktig ändå.


Vet ni vad? Nu har jag suttit här en bra stund och skrivit. Har gjort pauser och druckit vatten. Fast nu behöver jag vila kroppen och ska lägga mig ner en stund.

Har massor att berätta sedan. Exempelvis:
-taxichaffören som sket i att hämta oss på Lunds lasarett
-nya ”kamelbarnbarn” fniss
-smarrigt fläskpannkakarecept och rårörda lingon
-frasiga scones
-ny peruk på G?
-en Gyllene Kopp

Bara MÅSTE avsluta med en så mysig bild. Fast den är oskarp.
Får jag presentera min dotters Bengaler. Fem månader gamla.

 

JaysKatter
Ha det finfint.
Anna

 

 

Pigg trött pigg trött pigg

Hej hej *ler*

Man tror att hur mycket ska ha hänt när man är tillbaka efter en tid. Sist jag bloggade var den 26 april. Det har inte hänt så himla mycket egentligen.

Sedvanliga behandlinar på onsdagarna. Har varit på två till sedan senaste inlägget. Fortfarande samma återkommande procedur och biverkningar. Det enda som skiljer är väl vilken peruk jag är på humör att ha på mig. *ler*

Den 26:e blev det den raka och den 3 maj blev det den krulliga. Den 26:e kände inte sjuksystern igen mig för hon har bara sett mig utan hår och istället min coola stickade mössa och den här dagen hade jag min långhåriga peruk.  Hon tyckte den var jättesnygg. Jag berättade om min syn på det här med peruker. Praktiskt att kunna byta hår precis som när man byter smycken eller klädstil. Byta hår efter humör. Vill jag vara vanlig eller busig?

Några av mina tjejkompisar kallar min raka stylade peruk för Hollywoodfru-hår *ler* Jag berättade om min krulliga busperuk för sjuksystern och hon sa att jag bara måste ta den på nästa gång. Sagt och gjort.

Den tog jag på förra onsdagen och den gillades mycket *ler*
Den åker även på imorgon.

Mamma tycker bäst om den krulliga. Härligt. Jag blir glad av att ha den på mig. Känner mig piggare och…. ja….. busig.

Behandlingarna var det ja. Det är samma visa som de jag fått varje vecka sedan den 5 april. Den cytostatika de lagt till i behandlingen är sövande. Känner mig full, kan inte fokusera blicken,  yr och extremt trött.  Sover en timme på sjukhuset, somnar direkt när jag kommer hem. På behandlingsdagen sover jag runt fyra till fem timmar hemma. Vaknar, äter, dricker fast jag inte är sugen på något och egentligen inte orkar men jag måste. Otroligt viktigt att sköta matätandet. Är vaken någon timme kanske och sen somnar jag igen och sover i princip hela natten och vaknar tidigt nästa morgon.

Känner mig som en zombie dagen efter. Den dagen är inte mycket att hänga i julgranen. De dagarna kallar jag för ”bakisdagen”. Då är ”fyllan” över men jag är fortfarande trött och seg. Orkar ingenting. Bara kolla på TV.

Om ni anar hur många serier på Netflix och SVT Play jag hunnit plöja igenom sedan 1 februari när cytostatikabehandlingen började. Kolla serier är ungefär vad jag orkar göra på torsdagarna. På fredagarna börjar överskottsenergin komma krypande. Himla jobbig kontrast. För det blir så överdrivet med energi.

Det är då jag börjar känna att jag är trött på att vara trött. Då sätter hjärnan igång och ska skapa projekt. Det ploppar upp massor med idéer i huvudet och jag vill göra alla. På en gång.  Jag blir stressad av alla projekt jag vill göra på direkten och svårt att välja vilket av dem.

Har en byrå som ska målas shabby chic. Har en hylla som också ska målas lite shabby. Få ordning på mina textiler i hobbyrummet. Detta rum ser ut som ett bombnedslag för tillfället.

Som plan B har jag alltid något virkeprojekt liggande som jag kan stilla mig med. Jag har dille på att virka mössor och hattar. De ska säljas. Mer om detta senare.

Klockan är nu 07:11 och kl 09:30 kommer taxin och hämtar mig. Jag ska till Malmö bröstmottagning och prova en protes. Jag har inte haft orken att ta tag i detta förrän nu.  Sedan operationen den 28 december 2016 har jag haft en variant som är en man använder medan allt läks. En mjuk skön gosekudde *ler* men himla opraktisk. Den väger ingenting och glider ibland upp ovanför min annars så bra sport-BH.  Jag berättar mer om detta när jag varit där.

Biverkningarna se senaste behandlingarna är desamma. Stickningar i fingrarna, tårna, i helgen även uppe på öronen. Torra slemhinnor hela tiden. Har en slags näsblod . fast inte sådant som rinner ut genom näsan utan det är små blodkärl som brister inne i näsan. Smaklökarna är fortfarande knepiga och jag kommer aldrig att bli klok på detta. Ögonbrynen har så få strå att det blivit svårt att måla snyggt. Ögonfransarna ska vi inte tala om. De existerar knappast. Lite hårväxt på vaderna fick jag syn på igår. Usch vad hemskt. Måste raka mig. Eller så gnuggar jag lite så faller de väl av antar jag. Hårsäckarna är inte så starka.

Jag kan ta alla dessa biverkningarna. Ingen ska oroa sig för mig fast jag vet det finns oro.
Så länge jag inte får tandlossning och skört skelett som är biverkningar så är allt annat hanterbart.

Jag har fått för mig att jag bara skulle ha morgondagens och nästa onsdags behandling kvar sedan var det slut. Inte då! Den fortsätter varje vecka i runt 5-6 veckor till. Det är ytterligare en cytostatika som ska adderas.

Jag har massor att berätta om gårdagens händelser och sådant som hänt sedan förra inlägget.  Får se hur mycket jag hinner berätta innan jag ska iväg till Malmö om en dryg timme.  Resten får bli en cliffhanger.

Igår kom tankarna och planerna om att skaffa katt. Fast i pluralis. Katter.

Jag sörjer fortfarande min katt Gargamel Moses som kom till katthimlen i augusti förra året. I 16 år hade vi varandra. 16 människoår är 82 katt-år. Det är länge det. Han blev gammal, döv och vinglig helt enkelt. Dessutom slutade hans medicin mot hans onda höft att hjälpa. Hade han varit en människa hade han fått rollator, ny höftled kanske, och hörapparat.  Jag kommer alltid att sakna min älskade myskille Gargamel Moses. Trots sorgen efter Gargamel Moses och Estrella som gick bort för fem år sedan cirka, så vet jag att det blir katt igen i hushållet.  Alla som har husdjur vet att nykomlingen inte på något vis ersätter de tidigare husdjuren.

För många år sedan bestämde jag mig för att min nästa katt ska få namnet Cloetta. *ler* Bara en liten parantes.

Om ett år blir det troligen ny katt. Eller katter rättare sagt. Två stycken. hade nog kunnat skaffa en ny redan till hösten men André och jag planerar en lång, avkopplande resa i början av nästa år och därför är det bäst att vänta att skaffa katt.

Det lutar åt att det blir rasen Ocicat. Här har vi en fining.
Oci1

Har läst på ordentligt men inte varit i kontakt med någon uppfödare ännu. Det finns ett par stycken i Sverige. Det är mycket som måste kollas innan så att det blir katter med bra släkthistorik med mera. Det finns flera varianter Ocicat-katter. Det är bara de prickiga som är godkända av Sverak.

När man googlar får man fram följande: Ocicat har en smidig, muskulös och proportionerligt byggd kropp. Pälsen är slät, glansig och ligger tätt mot kroppen. Rasen är godkänd i 12 olika färgvarianter: brun, choklad, kanel, blå, lila och fawn (en beige nyans), samt dessa färger med silver. Det roliga med denna kattras är att de gillar att lära sig saker och att tränas. Som någon beskrev det : ”katten som tror den är en hund”  .

Vidare hittade jag denna information: Ocicaten brukar beskrivas som en trofast och intelligent katt som vill vara nära sin ägare. Rasen är i allmänhet livlig, påhittig och lekfull till sin natur. Ocicaten är också en social kattras som brukar trivas tillsammans med andra katter. Dess intelligens och livlighet gör att de gärna hittar på hyss i hemmet, men också att de ofta tycker om att tränas och lära sig saker.

Klart vi vill ha två stycken *hjärta*

Oci2

 

Min dotter har nyss skaffat två Bengaler. Denna ras är från början en hybrid mellan tamkatt och leopardkatt. Rasen kom till på 60-talet och dagens Bengalkatter är tama och många generationer från leoparden. Utseendemässigt tycker jag att Bengalen och Ocicat katten  är lika varandra i teckningen med leopardfläckar. Båda raser är aktiva och busiga.  André och jag har fallit för Ocicat katten för det här med att den gillar att tränas och lära sig saker.  Och att den verkar så cool.

Nu måste jag sluta abrupt. Taxin kommer snart och jag måste borsta tänderna och ta på mig håret.

Todeloooo
Anna

Drottning av biverkningar?

Hejsan
Mycket har hänt sedan senaste inlägget.
Idag skiner solen i Landskrona och ser ut att bli en härlig dag.

Jag börjar berätta om de tre senaste dagarna. Har ”stickningar” i fingrarna (en av biverkningarna) men ska se till att kunna skriva det jag tänkt idag. Får pausa om inget annat.

André och jag har haft besök av min barndomsvän Agneta och hennes man, från Sundsvall. Så roligt att ses igen.  De är på genomfart och stannade två dagar. I skrivande stund är de på väg på minisemester i Tyskland bland annat.

I måndags, tidiga kvällen när de kom ner gick vi på Mamma Teresa, en Italiensk restaurang med Landskronas godaste pizzor bland annat. Jag har i alla fall utnämnt deras pizzor till stans godaste. *ler*

Jag valde en med lufttorkat oxinnanlår, pesto, pressad vitlök och lite Bearnaisås. Orkade bara äta halva pizzan.  Agneta valde en pastarätt, hennes man en biff med potatisgratäng och wokade grönsaker, André en starkkryddad pizza med smalskuret oxkött och jalapeños bland annat.

Nöjda och belåtna gick vi till Harry´s. Harry´s kom ju till stan i december 2016. Riktig fräscht och skönt stylat ställe inhyst i en del av stans rådhus kan ni tänka er *ler* . Där hamnade vi myshörnan med clubfotöljerna i skinn och utsikt över rådhustorget. För första gången sedan januari drack jag alkohol.

Det är mycket som jag inte alls är sugen på sedan första cellgiftbehandlingen den 1 februari. Bland annat alkohol. Jag ar inte fått några direktiv när det gäller alkoholintag så jag tänkte att en Kaffe Karlsson kan väl inte skada. Tog bara en 4:a för jag visste inte hur jag skulle klara detta. Det gick bra *ler*den var ganska god. Kaffet tror jag hade stått på plattan för länge för det smakade lite ”bränt” men strunt i det. Den slank ner när jag tog i lite rörsocker.

Det var som sagt så roligt att ses så vi satt där och pratade om allt möjligt till klockan blev 22.00 när de stängde.

Igår, tisdag tog vi en lunch på Speaker´s Corner som ligger vid rådhustorget. Dagens var stekt strömming som vi alla tre gillar så vi klämde var sin portion. Två timmar senare var vi bjudna till mamma på fika så vi köpte med oss bakelser och stack till henne.

Min familj bodde i Sundsvall när jag var liten. Flyttade upp dit när jag var ett år och bodde där i 10 år. Agnetas familj och min umgicks friskt och våra mammor var bästa väninnor. Min bror och hans fru kom också och hälsade på hos mamma.

Agneta och min bror har ju inte setts på, ja vi fick det till 40 år. Det blir ju drygt 40 år sedan de sågs!  Närmare bestämt i början av 70-talet någon gång. Min bror har ju bott i Kina i hur många år som helst så han har ju inte varit hemma i Sverige när Agneta kommit ner.

Ja, det blev ett kärt möte. Jag har ju planer att resa upp till Agneta i sommar och jag tror jag lyckades locka min bror att följa med upp. Så blir det nog *ler*

Kul!

Senare på kvällen stack Agneta, hennes man och jag till O´Leary´s och klämde var sin burgare. André var upptagen och kunde inte följa med. Kvällen blev inte så sen eftersom de skulle iväg tidigt ner till Tyskland. Och jag på behandling så då är det bra med ordentlig sömn.

Ordentlig sömn var det ja. Jo det får jag per automatik efter behandlingen i Malmö. Som jag nämnt så den nya cytostatikan blir man trött av. Först blir man som om man var jättefull. Blicken suddig , man sluddrar och blir extremt trött.

Optimisten Anna har ju med sitt virke eller sticke med i tron att kunna handarbeta lite men nix pix,. Inte en chans . Inte heller spela Wordfeud med André.

Förra behandlingen, behandling nummer 6 var i stil med nummer 5.

Efter femte behandlingen onsdagen den 12 april var jag supertrött resten av onsdagen och hela torsdagen. Inte mycket jag gjorde mer än att sova. På fredagen blev jag pigg och resten av dagarna fram till den senaste behandlingen den 19 april var allt okej.

Andra biverkningar: ja. Stickningar och domningar i fingertopparna som kommer och går i några dagar bland annat. Håret på kroppen fortsätter att falla av. Periodvis orkar några tappra hårceller producera några hårstrån här och där men de faller ofta av strax efter en ny behandling. Mig kan det kvitta. Detta är bara ett konstaterande.

Stråna på ögonbrynen blir färre och färre. Ännu kan jag se konturen och formen så det är bara att måla i. Det blir bra. Ögonfransarna har jag berättat om redan. De är korta och ytterst få. Ilningar i tänderna kommer och går. Det är en av biverkningarna som oroar mig mest. Tandlossning. I värsta fall kan man få tandlossning, men min tandläkare kollade dem extra noga i januari innan jag påbörjade cytostatikabehandlingarna . De var i bra skick och var välskötta sa hon. Så bra då! Då ska jag väl kunna klara mig.

Torra slemhinnor har jag fått igen. Denna gång sitter de i näsan. Har märkt att så fort jag går utomhus börjar näsan rinna. Det har det gjort i åratal. Jag har väl pollenallergi så jag har alltid en paket engångsnäsdukar i fickan. När jag är ute numera kommer det lite blod från ena näsborren. Inget som forsar ut eller rinner ut utan det är bara lite men dock näsblod. Ska fråga sjuksystern om detta idag.  Har även torra slemhinnor i underlivet som svider lite så detta bara måste jag prata med sjuksystern om idag.

En ny biverkning har dykt upp. Massor med små små knottror på låren. Stort rött varmt område med knottror på höger lår. Sedan dök de upp på vänster lår också. Klirar ingenting. Bara finns där och stör mig. Igårkväll dök de upp på vänsterarm. Några strycken och de kliade. Hjälp! Tänk om de sprider sig. Ska kolla detta med sjuksystern idag.

När det gäller mat så är det fortfarande så att smaklökarna lever sitt egna liv. Vet fortfarande inte om det är gott med choklad. Sist jag åt någon ruta Schweizernöt så smakade det pyton och det var i slutet av februari. Sedan dess har jag inte testat. Har märkt att min aptit inte är på topp direkt. Mig kvittar det. Fast jag har fått inpräntat i huvudet av överläkaren i Lund att det är mycket viktigt att få i mig all näring så jag måste se till att äta ordentligt.

Nu ska ingen tro att jag håller på att banta. Absolut inte. Jag har Nutrilett hemma för att jag vet att de innehåller all möjlig näring så en sådan tar jag till då och då. Äter riktig mat minst en gång om dagen och tar min ägg & sillmacka på grovbröd nästan varje morgon. Det smakar gott. Fransk löksill eller brännvinssill ska det vara . Mums. Lättfil med kiwi och hallon med kanel är också himla gott. Favoritmaträtterna undviker jag eftersom det mycket möjligt kan smaka konstigt. Nu hinner jag knappt skriva mer. Bilen hämtar mig 8.25. Om en dryg halvtimme.

Jag hinner inte korrekturläsa. Vill ut med mitt inlägg nu direkt. Idag är det dags med den sjunde behandlingen. Därefter är det tre kvar om jag räknat rätt. I vanlig ordning blir jag väl trött och sover i dagarna två. Det återstår och se. Ha det bra så länge.

Kramar från Anna

Första ”långa” promenaden

Hejsan

Förra lördagen, den 1 april, var första dagen sedan jag påbörjade cellgiftbehandlingen som vi tog en riktig promenad. En i mina mått mätt, lång promenad,  sedan första behandlingen den 1 februari.  Började men en skön promenad på 20 minuter längs havet.  Det var fint väder och ganska soligt så det var en hel del folk ute längs strandpromenaden.  Härligt att se Hven där ute i Öresund, bara 20 minuters båtresa bort. Längtar dit. Det får bli när jag avslutat min sista behandningsdag i slutet av maj.

Vi lämnade stransdpromenaden och tog oss mot Larvi koloniområde. Började känna mig trött så vi satte oss en stund på första bästa parkbänk.  Eftersom jag inte vet hur mycket ork och energi jag har så vågar vi inte går hur långt hemifrån som helst.  Fast vi hade vid detta laget för långt hemifrån.

Etapp 2: mot syrrans koloni.  Där pågick en enkel tillställning mitt på eftermiddagen för att fira att staden satt på vattnet för säsongen i koliniområdena *ler* .
Skönt att få sitta ner igen.  Skön toch trevligt att träffa några i släkten och några vänner.

En timme senare traskade vi hemåt. En promenad på 15 minuter. Väl hemma var det bara att slänga av sig kläderna och ta en vilopaus i sängen. Jag är redo att göra fler så här långa promenader.  Det är ganska skönt att ta ut sig. När jag är ute kortare sträckor för att gå till närmsta mataffär eller för att hämta paket två kvarter bort, passar jag på att ta det som en power walk light. Får att få upp pulsen och känna att jag motionerar och inte promenerar.

Jag behöver verkligen röra på mig.  Sedan första behandlingsdagen den 1 februari har jag varit ganska stilla och alldeles för lite i rörelse än vad som är normalt. Nu är ju ingenting i min värld normalt och det finns förklaring till varför jag inte kan vara igång som en normal människa. Jag SKA ut och röra på mig. Ofta. Rask promenad ner till havet. Finns gott om parkbänkar att vila på.

Idag blir det behandling nummer fem
Idag blir det inget med promenad men förhoppningsvis nu i påskdagarna. Klockan 13.15 idag kommer taxin och kör mig till Onokologen i Malmö för den femte behandlingen. Sedan förra onsdagen får jag behandling en gång i veckan. Proceduren ser annorlunda ut än de tidigare behandlingarna.

Fjärde behandlingen fick jag den 5 april
Förra onsdagen (den 5 april) fick jag min fjärde behandling. En annan sorts cytostatika som gör att man känner sig full. Som efter några glas rödvin. Jo tack, Jag märkte det. Fast det kändes mer som att ha klämt en hel flaska vin. Illamående blev jag också fast det gick över efter 20 minuter. Jag somnade som en fyllekaja i sjukhussängen.

Fyra timmar senare var jag hemma igen. Somnade i taxin på hemvägen. När jag kom in genom ytterdörren var jag yr och fortfarande påverkad. Släppte väskan, krängde av mig jackan, skorna, jeansen. Släpade mig till sängen och somnade som en stock. Vaknade fyra timmar senare. Då var klockan halv sju på kvällen. Just nu minns jag inte mer av den kvällen. Det jag kan berätta är att den 6 april, dagen efter behandlingen, var en ”inte-så-många-knopdag”.  Minns varken vad vi gjorde eller vad vi åt till middag. Det jag minns är att jag gratulerade min mellersta brorson på födelsedagen.  Sen minns jag inget mer.

Sedan i fredags den 7 april har jag mått bra. Ungefär som om jag inte gick på cancerbehandlingar.  Är det så här det kommer att vara hädanefter så blir jag glad. Och det är bra att vara glad. Man ska ta ut glädje i förskott. Det enda som kan hända är att man varit glad i onödan.

Nu återstår det att se hur scenariot kommer att utspela sig idag.  Om jag orkar, skriver jag lite imorgon och berättar. Annars blir det i övermorgon.

Må gott och lev väl
Anna