Drottning av biverkningar?

Hejsan
Mycket har hänt sedan senaste inlägget.
Idag skiner solen i Landskrona och ser ut att bli en härlig dag.

Jag börjar berätta om de tre senaste dagarna. Har ”stickningar” i fingrarna (en av biverkningarna) men ska se till att kunna skriva det jag tänkt idag. Får pausa om inget annat.

André och jag har haft besök av min barndomsvän Agneta och hennes man, från Sundsvall. Så roligt att ses igen.  De är på genomfart och stannade två dagar. I skrivande stund är de på väg på minisemester i Tyskland bland annat.

I måndags, tidiga kvällen när de kom ner gick vi på Mamma Teresa, en Italiensk restaurang med Landskronas godaste pizzor bland annat. Jag har i alla fall utnämnt deras pizzor till stans godaste. *ler*

Jag valde en med lufttorkat oxinnanlår, pesto, pressad vitlök och lite Bearnaisås. Orkade bara äta halva pizzan.  Agneta valde en pastarätt, hennes man en biff med potatisgratäng och wokade grönsaker, André en starkkryddad pizza med smalskuret oxkött och jalapeños bland annat.

Nöjda och belåtna gick vi till Harry´s. Harry´s kom ju till stan i december 2016. Riktig fräscht och skönt stylat ställe inhyst i en del av stans rådhus kan ni tänka er *ler* . Där hamnade vi myshörnan med clubfotöljerna i skinn och utsikt över rådhustorget. För första gången sedan januari drack jag alkohol.

Det är mycket som jag inte alls är sugen på sedan första cellgiftbehandlingen den 1 februari. Bland annat alkohol. Jag ar inte fått några direktiv när det gäller alkoholintag så jag tänkte att en Kaffe Karlsson kan väl inte skada. Tog bara en 4:a för jag visste inte hur jag skulle klara detta. Det gick bra *ler*den var ganska god. Kaffet tror jag hade stått på plattan för länge för det smakade lite ”bränt” men strunt i det. Den slank ner när jag tog i lite rörsocker.

Det var som sagt så roligt att ses så vi satt där och pratade om allt möjligt till klockan blev 22.00 när de stängde.

Igår, tisdag tog vi en lunch på Speaker´s Corner som ligger vid rådhustorget. Dagens var stekt strömming som vi alla tre gillar så vi klämde var sin portion. Två timmar senare var vi bjudna till mamma på fika så vi köpte med oss bakelser och stack till henne.

Min familj bodde i Sundsvall när jag var liten. Flyttade upp dit när jag var ett år och bodde där i 10 år. Agnetas familj och min umgicks friskt och våra mammor var bästa väninnor. Min bror och hans fru kom också och hälsade på hos mamma.

Agneta och min bror har ju inte setts på, ja vi fick det till 40 år. Det blir ju drygt 40 år sedan de sågs!  Närmare bestämt i början av 70-talet någon gång. Min bror har ju bott i Kina i hur många år som helst så han har ju inte varit hemma i Sverige när Agneta kommit ner.

Ja, det blev ett kärt möte. Jag har ju planer att resa upp till Agneta i sommar och jag tror jag lyckades locka min bror att följa med upp. Så blir det nog *ler*

Kul!

Senare på kvällen stack Agneta, hennes man och jag till O´Leary´s och klämde var sin burgare. André var upptagen och kunde inte följa med. Kvällen blev inte så sen eftersom de skulle iväg tidigt ner till Tyskland. Och jag på behandling så då är det bra med ordentlig sömn.

Ordentlig sömn var det ja. Jo det får jag per automatik efter behandlingen i Malmö. Som jag nämnt så den nya cytostatikan blir man trött av. Först blir man som om man var jättefull. Blicken suddig , man sluddrar och blir extremt trött.

Optimisten Anna har ju med sitt virke eller sticke med i tron att kunna handarbeta lite men nix pix,. Inte en chans . Inte heller spela Wordfeud med André.

Förra behandlingen, behandling nummer 6 var i stil med nummer 5.

Efter femte behandlingen onsdagen den 12 april var jag supertrött resten av onsdagen och hela torsdagen. Inte mycket jag gjorde mer än att sova. På fredagen blev jag pigg och resten av dagarna fram till den senaste behandlingen den 19 april var allt okej.

Andra biverkningar: ja. Stickningar och domningar i fingertopparna som kommer och går i några dagar bland annat. Håret på kroppen fortsätter att falla av. Periodvis orkar några tappra hårceller producera några hårstrån här och där men de faller ofta av strax efter en ny behandling. Mig kan det kvitta. Detta är bara ett konstaterande.

Stråna på ögonbrynen blir färre och färre. Ännu kan jag se konturen och formen så det är bara att måla i. Det blir bra. Ögonfransarna har jag berättat om redan. De är korta och ytterst få. Ilningar i tänderna kommer och går. Det är en av biverkningarna som oroar mig mest. Tandlossning. I värsta fall kan man få tandlossning, men min tandläkare kollade dem extra noga i januari innan jag påbörjade cytostatikabehandlingarna . De var i bra skick och var välskötta sa hon. Så bra då! Då ska jag väl kunna klara mig.

Torra slemhinnor har jag fått igen. Denna gång sitter de i näsan. Har märkt att så fort jag går utomhus börjar näsan rinna. Det har det gjort i åratal. Jag har väl pollenallergi så jag har alltid en paket engångsnäsdukar i fickan. När jag är ute numera kommer det lite blod från ena näsborren. Inget som forsar ut eller rinner ut utan det är bara lite men dock näsblod. Ska fråga sjuksystern om detta idag.  Har även torra slemhinnor i underlivet som svider lite så detta bara måste jag prata med sjuksystern om idag.

En ny biverkning har dykt upp. Massor med små små knottror på låren. Stort rött varmt område med knottror på höger lår. Sedan dök de upp på vänster lår också. Klirar ingenting. Bara finns där och stör mig. Igårkväll dök de upp på vänsterarm. Några strycken och de kliade. Hjälp! Tänk om de sprider sig. Ska kolla detta med sjuksystern idag.

När det gäller mat så är det fortfarande så att smaklökarna lever sitt egna liv. Vet fortfarande inte om det är gott med choklad. Sist jag åt någon ruta Schweizernöt så smakade det pyton och det var i slutet av februari. Sedan dess har jag inte testat. Har märkt att min aptit inte är på topp direkt. Mig kvittar det. Fast jag har fått inpräntat i huvudet av överläkaren i Lund att det är mycket viktigt att få i mig all näring så jag måste se till att äta ordentligt.

Nu ska ingen tro att jag håller på att banta. Absolut inte. Jag har Nutrilett hemma för att jag vet att de innehåller all möjlig näring så en sådan tar jag till då och då. Äter riktig mat minst en gång om dagen och tar min ägg & sillmacka på grovbröd nästan varje morgon. Det smakar gott. Fransk löksill eller brännvinssill ska det vara . Mums. Lättfil med kiwi och hallon med kanel är också himla gott. Favoritmaträtterna undviker jag eftersom det mycket möjligt kan smaka konstigt. Nu hinner jag knappt skriva mer. Bilen hämtar mig 8.25. Om en dryg halvtimme.

Jag hinner inte korrekturläsa. Vill ut med mitt inlägg nu direkt. Idag är det dags med den sjunde behandlingen. Därefter är det tre kvar om jag räknat rätt. I vanlig ordning blir jag väl trött och sover i dagarna två. Det återstår och se. Ha det bra så länge.

Kramar från Anna

Tredje cellgiftsbehandlingen

Hej
Cellgiftbehandling nummer tre idag den 15 mars 2017.

Fick du också se filmen hur ett bröd blir till, i skolan? En svartvit film. Säkert tvåhundra år gammal eller tusen. Den hette ”från ax till limpa”.

Den som sett den filmen kan ju skriva det i kommentarsfältet. Kanske var det bara min klass som fick se den. Fröken kanske hade fått ärva filmen av sin mormors mosters fasters son.

Jag har ju inte berättat om hur själva cellgiftbehandlingen går till. Så nu ska jag berätta om den från ax till limpa. Från början till slut.

Egentligen är det inte så mycket att berätta. Händer inte speciellt mycket. Om jag börjar från början så blir jag hämtad av Serviceresor utanför min port en timme innan behandlingen börjar. Resorna ringer jag själv och bokar.  Minst två dagar i förväg måste det göras.

Jag har med mig kapseln Emend som jag ska svälja exakt en timme innan behandlingen börjar. Denna medicin ska motverka illamående. Jag tar även en sådan de två kommande dagarna efter behandling.

En och en halvtimme brukar behandlingen ta, allt som allt. Därför brukar jag boka hemresa två timmar senare. Jag får mina behandlingar på Onkologimottagningen i Malmö. Jag blir avsläppt utanför entrén.

På avdelningen har de ett rum för oss som får behandlingar utan att vara inlagda. Rummet har tre bäddar. Sjuksystern frågar hur jag mår och vi har en liten uppföljning. Första gången var det ingående information och diverse frågor. Systern förklarade vad som skulle hända och berättade om de olika medikamenten som ska droppa in i min kropp via PiccLinen i armen. Jag bäddar ner mig i sängen med filt. Har med min bag med korsord, virke, vatten och lite annat. Allt för att fördriva tiden. Fast jag brukar somna för man blir dåsig

piccline  IMG_0440
Först rengörs PiccLine genom att spruta in Natriumklorid-lösning. Sedan hänger sjuksystern två olika vätskor på dropställningen. Två olika sorters cytostatika. Det tar en halvtimme vardera att droppa in via Piccline och pulsera ut i mitt omlopp. Första gången kändes det något diffust i hela kroppen. Kan inte förklara hur det kändes men det kändes som något slöjliknande och svalt for igenom min kropp på ett underligt sätt. Inget som gjorde ont utan bara ja, kändes. Denna känsla har inte varit lika tydlig de andra två gångerna. Däremot känner jag mig lätt illamående och yrsel ganska direkt när den första cytostatikan pumpas ut i blodet.

Efter tjugo minuter blir jag mer yr, suddig i ögonen och trött. Dessutom känner jag av den där grumligheten jag berättat om innan. Just nu när jag skriver detta (fyra timmar efter behandlingens start) känner jag inte av grumligheten. Illamåendet har också gått över för stunden.

Idag fördrev jag tiden med att surfa runt och kollade långresor. Drömma mig bort till öar i Västindien och till Mexico. När allt detta är över med mina behandlingar, vilat upp mig från allting, få lite sommarsemester här hemmavid, börja jobba och komma in i de vanliga gängorna så att säga så ska André och jag på en lång, avkopplande resa. Det får bli innan jag ska på opererationsbordet igen och få ett nytt snyggt bröst.

När och var resan blir av får vi se. Kanske i januari eller februari 2018. Just nu lutar det åt Isla de Holbox, Mexico. Lugnare ställe får man leta länge efter. Två till tre veckors total avkoppling vill vi ha. Gärna på ett ställe med taskigt wi-fi och det råkar vara så på denna ö. Så här kan vi ha det exempelvis. För det är vi värda!

Isla de Holbox1

Åter till verkligheten.

När all vätska pumpats in sakta i min kropp kopplar sjuksystern bort de två påsarna och rengör Piccline igen. Därefter tar hon bort hela bandaget och sätter på ett nytt.

Denna gång tog behandling en kvart längre tid på grund av att jag ska ha ytterligare ett cytostatika läkemedel . Det heter Paxene. Den är till för att stärka skelettet eller rättare sagt blockera cellernas förmåga att bryta ner skelettet. Detta läkemedel ska jag ta en gång var sjätte månad i tre år. Dessutom ska jag börja ta kalcium och D-vitamin i pillerform för att stärka skelettet.,

De vanligaste biverkningarna när man får Paxene är dessa: infektion, lågt antal vita och röda blodkroppar,  blodplättar, aptitlöshet, stickningar eller myrkrypningar i huden, trötthet, illamående, kräkningar, kan påverka tarmarna det vill säga min Kocks blåsa som jag är då rädd om, slemhinneinflammation, magsmärtor, ledvärk, muskelvärk, svullnader, sömnsvårigheter.

Hud och naglar kan bli extra känsliga för solljus. Därför ska man undvika att utsätta händer och fötter för solljus under behandlingen. En ovanlig biverkning är risk för tandlossning. Jag kollade ju mina tänder hos tandläkaren extra noga i januari, innan första behandlingen. Tandläkaren sa att tänderna såg bra ut, välskötta. Inga hål, ingen tendens till tandlossning.  Jag hoppas innerligt att slippa denna biverkning. Hjälp mig att hoppas på det bästa!  Jag är orolig. Verkligen orolig. Jag kan ta alla de andra biverkningarna men inte tandlossning!

Måste fråga hur länge de eventuella biverkningarna sitter i. Jag ska ju bara ta detta läkemedel en gång i halvåret.

Dessutom måste jag höra om jag ska vara extra mycket försiktig med att träffa ”folk”, eftersom mängden vita blodkroppar minskar. Jag måste veta mer helt enkelt.

Biverkningarna kan ju omöjligt sitta i, i tre år.

Innan jag får åka hem rengörs Piccline igen med natriumkloridlösning och omläggning av Piccline. Jag får en ny datum för nästa behandling och några påsar med allt som behövs för omläggning av Piccline som jag ger till distriktssköterskan i Landskrona.

Klockan är nu 16.45 och det är drygt 6 timmar sedan behandlingen började. Jag känner mig fortfarande dåsig och lätt berusad. Inte konstigt. Paxene innehåller alkohol och man får inte köra bil på flera timmar efteråt.

På kvällen på behandlingsdagen och kommande tre dagar tar jag två läkemedel mot illamående och inflammation. Betapred och Ondansteron. Dessutom:  24 timmar efter behandlingen tar jag Longuex. Ett läkemedel som sprutas in i magen. Jag började skriva något här som skulle kunna missuppfattas *fniss* så jag formulerar om det så här:
André sköter sprutan och jag grabbar tag i bukfettet. Utan nedräkning trycker han in nålen. Klart på några sekunder.

IMG_0447
När det gäller sex så är det kanske någon följare som undrar hur privatlivet fungerar. Jag svarar att det är lite si och så med det. Två dagar efter behandlingen får man inte ha sex. Detta är enkelt att avstå ifrån så dåligt som jag mår de dagarna. Bästa dagarna är veckan eller kanske 10 dagarna innan kommande behandling så då tar vi igen det vi missat. Så nu vet ni det, gott folk. *ler*

Känner mig mer och mer dåsig och yr nu. Trött i ögonen. Lätt illamående.

Två saker ska jag se till att göra eller verkligen försöka att göra även när det är motigt.
-förmå mig att skriva lite i bloggen var tredje dag eller oftare.
-förmå mig att klä på mig och gå ut på promenader minst var tredje dag.

Nu vill jag slänga mig i sängen. André jobbar ju natt och sover nog två timmar till. Det blir lagom för min del också.

Kram & hej från Anna

Äntligen på rätt håll.

Hejsan

Igår eftermiddag började jag känna mig betydligt bättre. Biverkningarna har avklingat och huvudet känns klart och inte grumligt som innan. Tror det kommer bli bättre och bättre fram till nästa behandling den 15 mars. Jag har fått så många hälsningar via sms igen och det är jag så glad för.

Mitt inlägg i förrgår var ingen munter läsning. Men det är inte muntert alltid. Jag skriver exakt så som jag mår och förskönar ingenting.

Det är de jäkla biverkningarna som gör allt till ett litet helvete emellanåt. Ibland är det två motpoler som möts. Det är som att kroppen och hjärnan har en kamp. Kroppen är utmattad och trött medan hjärnan vill göra något aktivt. Vem som helst kan ju bli galen.

Jag vill göra något kreativt men kroppen orkar inte riktigt. Vill börja klä om soffan som jag berättat om. Vill så gärna dra igång med det men orken finns inte. Inte ännu men den kommer nog snart. Det enda är att energin försvinner snabbt och jag måste därför vara försiktig med att överanstränga mig.  Helst vill jag ut på en power walk men det kan jag glömma. Det blir mest sakta promenader runt några kvarter.

Fiskgratängen jag skrev om i förrgår blev riktigt god. En helt vanlig klassisk fiskgratäng med en egen touch. En matsked hummerfond i fisksåsen som man häller över innan den gratineras i ugnen. Smarrigt.

Igår kväll gjorde vi det enkelt för oss. Vi körde lite tapas – ”plockmat”. Buffalo wings, chili bites och tortillas med massor av ost och ungersk salami emellan. Lite gurkskivor, dippsås, egengjord med två sorters pepparrot (svensk pepparrot och wasabi blandat med crème fraiche och lite majonnäs). Enkelt och gott. Till detta hade vi äkta kranvatten och Colaläsk.

Tortillasen gör jag så här: ta två stora tortillabröd. Täck det ena brödet med massor av hyvlad ost. Täck hela brödet. Lägg på salami. Lägg därefter ett bröd ovanpå.

Ta lite olja i ett stekjärn och lägg på brödet. Brödet är ju lika stort som ett normalstort stekjärn. Tryck med stekspade och låt det få färg. Jag brukar ha värme mellan 6 och 7 av 10 på spisplattan. Vänd och stek på andra sidan. Tryck till med stekspaden. Osten smälter och sipprar ut lite men det är helt okej. Sedan är det bara att dela dem i åtta små trekanter med pizzaskäraren.

Idag har jag bara ett uppdrag. Ska byta batteri i min klocka igen. I mars förra året bytte jag batteri. Det varade i en månda ungefär. Jag fick inte tummarna loss att byta igen så klockan har legat sedan dess. Den 2 februari var jag in på samma ställe i stan och bytte batteri. Klockan stannade i förrgår. När jag sa till killen att batteriet slutade funka efter en månad förra gången, sa han :
– ”ja det kan hända en gång på tusen”. Han ville jag skule komma direkt om batteriet lägger av igen. Därför ska jag in med kvittot och klockan idag. Det var värst vad jag är ”en på tusen”.

Nu är klockan 09.30 och jag har varit vaken sedan 04.30. Börjar bli trött och ska sova lite middag nu. Allt jag gjort sedan jag vaknade var att svara på ett intressant mejl som jag kanske berättar om  längre fram (detta låter jag bli en cliff hanger), äta lite frukost, surfat på nätet efter tyger, sett tre avsnitt av Mr Selfridge och skriva detta blogginlägg.

Idag blir det en sväng på stan. Senare blir det en promenad runt kvarteret. Ska laga något smarrigt till middag ikväll. Det blir biff,  hemgjord rödvinssås, bakad potatis eller hasselbackspotatis, blomkålsmos , grillad halloumi och en enkel sallad. Till detta dricker vi iskallt vatten och eventuellt sockerfri  läsk. Det bra med att ha en Soda Stream är att vi själva kan styra mängden kolsyra. För min del föredrar jag mindre mängd kolsyra. Vi brukar ta i Fun saft .Den utan socker.  Favoriten är Appear, det vill säga äpple och päron. Så otroligt god. Fun apelsin är också en favorit. Betydligt godare än Soda Streams egna läskkoncentrat.

Ikväll ska jag inte missa Melodifestivalen. Somnade ifrån den förra lördagen och har inte orkat lyssna på de låtarna ännu.

Ha en fin lördag. Det ska André och jag se till att ha.

Kram från Anna

10 februari. Ryggskott och vita blodkroppar

 

Aj som faaan!
Vaknade med en intensiv ryggsmärta i svanken. Ryggskott. Ja men tack för kaffet! Precis vad jag behövde nu. Jag skrek av gråt. Jag är inte den som gråter. Det händer ytterst sällan. Men tårarna sprutade.

Fick mycket bra hjälp på avdelningen. Smärtstillande, en värmedyna för ryggen. Av någon anledning kändes däremot min ileostomi sig lugnare. Den som var i uppror tidigare dagar. Fast kroppen är så skapt så att den inte kan hantera all smärta samtidigt. Eftersom ryggen nu var så intensivt smärtande, tror jag att det onda i ileostomin avtrubbades. Oavsett om jag låg eller stod upp så pågick den strålande smärtan hela tiden. Strålande och stickande.

Det tog ungefär femtio år att lägga mig ner i sängen. Kravla över på sidan, lägga mig i fosterställning med en kudde tryckt mot magen. Jag lyckades somna till tack och lov. Fick smärtstillande hela dagen. Sitta var ju totalt uteslutet. Det vet ju alla som haft ryggont.  Min smärta var en 8 på min 10-skala. När lunchen kom kunde jag inte ens stå upp och äta. Det gjorde helvetesjävlaskitont hela tiden.

Man blir expert på att försöka hitta ställningar som funkar. Nu med distans till det hela och det gått några dagar blir det lite komiskt när jag tänker på det.

Man blir ju duktig på att försöka hitta ställningar som fungerar för att ha så lite värk som möjligt. Tur ingen såg mig. Pust! Den enda ställning som var befriande var att ligga hopkurad på sängen med benen böjda under mig, med magen tryckt mot låren och med sänkt huvud tryckt mot knäna. Fattar ni då hur jag menar?  *ler*

(”näää, visa en bild” . GLÖM DET *ler* )

Men så kan man ju inte ligga hur länge som helst. Till slut domnar ju benen.

”Kärlek under ansvar”
Kl 14 kom världens bästa André och hälsade på en liten stund. Lite mindre ont hade jag just då för jag fick ju starka läkemedel mot smärtan. Blir så otroligt glad när jag ser honom. Han hade med sig ett paket Finska Pinnar och det är ju gott. Och en tub Voltaren. Jag blev mest glad för Voltaren.

André är ytterst noga med det han tar med till mig. Alla kartonger och produkter spritar han direkt när han kommer. När han kom med min dator så att jag kunde skriva lite, så spritade han såklart hela den. Varenda millimeter. André gick efter en kort stund och sjukgymnasten kom.

Vi gick igenom en del övningar för ryggen. Några som jag redan gör på egen hand, varje dag sedan några år tillbaka och andra som var nya. ”Välkomna kära vita blodkroppar”

Mitt i detta elände får jag ett glädjande besked av läkaren. Vita blodkroppar har börjat att bildas.

Från noll till 0,3. På ett dygn.
Det är riktigt krisläge så länge det är under 0,5. Jag blev i alla fall glad för 0,3 och det var läkaren också. Att det nu rör på sig. Att de vita blodkropparna klarar av att bildas.

Hyllning till mina vita blodkroppar
Kära, älskade Vita Blodkroppar. Ni är efterlängtade. Hoppas ni kommer att trivas i min kropp och föröka er duktigt och snabbt som fasen. Jag kommer att älska varenda en av er. Jag lovar att göra mitt bästa för at ni ska trivas riktigt bra.

Har ni sett så fin en vit blodkropp ser ut? Som en mjuk liten pom-pomboll man kan göra av garn *ler* Fast en vit blodkropp är ju hur liten som helst.

bilden är lånad från trombosyter.se

vit-blodkropp-png

Resten av kvällen var jag febrig och frös. Smärtan i ryggen avklingade på kvällen. En 4:a på en 10-skala. Hanterbart. Nu kunde jag trösta mig med några Finska Pinnar. Det blev fler än ”några”.

Somnade 23.30 och vaknade 01.00. Tog en värktablett för säkerhetsskull. Vågade inte riskera att värktabletten jag fick tidigare skulle förlora sin kraft och att smärtan ökar igen. Bättre att bibehålla 4:an på skalan än tillbaka till 8:an.

Kram & hej
Anna

Knepiga drömmar.

Hej.
Igår vaknade jag svettig och klibbig vid halvfyratiden. När vi går och lägger oss fryser jag och bultar på mig tre täcken.  Det ena är ett tjockt duntäcke. Inlindad i dessa somnar jag.

Igår gjorde jag ett nytt försök att hälsa på min bror och hans fru. Jag lyckades. Det verkar fungera hyfsat bra att våga gå ut, om jag först sovit middag.

Jag minns inte gårdagen så tydligt just nu. Mitt minne sviker mig emellanåt. Sov middag i en timme kl 12.00. Sover extremt djupt. När jag vaknar känns det som att jag legat i koma. Helt yr och trött i huvudet när jag vaknar. Minns inga drömmar så jag vet inte om jag drömmer. En bra stund efter att jag vaknar mitt på dagen, är jag som en zombie och måste ta det riktigt lugnt och försiktigt.

Har känt mig yr och trött i omgångar men inget som jag inte kan hantera. Om det fortsätter på denna nivån så skattar jag mig lycklig. Jag ska dock vara förberedd på att drastiska förändringar plötsligt kan inträffa. Jag menar då biverkningar.

Det var gott att få slänga mig i soffan hemma hos min bror och svägerska. De bäddade ner mig under en filt. Efter en timme ville jag hem. Började bli trött och saknade André.

Efter maten vid 18-tiden blev jag slö och trött utan förvarning.  Jag gick och la mig. Tänkte titta på ett avsnitt av de Tre Musketörerna men orkade inte ens leta fram programmet. Jag somnade med fjärrkontrollen i handen. Vaknade några timmar senare. Ileostomin började krångla och jag blev orolig. Krampaktig känsla, ungefär som magknip.  Som att någon sitter inne i stomin och klämmer åt. Det bästa jag kan göra är att undvika att äta i några timmar och istället dricka mycket vatten. Filmjölk fungerar nog också.  Det ska jag testa. Det jag skriver här är min egen teori och inget som någon inom sjukvården tipsat om.

Jag har haft min ileostomi i mer än halva livet och har lärt mig vad som fungerar bra för mig. Jag har inte så mycket att berätta. Det jag kan berätta är att i morse när jag vaknade minns jag två drömmar. Det är första gången på hur länge sedan som helst, som jag minns drömmar.

Jag drömde att jag vaknade av att jag hörde musik som var på replay. Spelades om och om igen. Det var ena sidan på en LP som heter ”Trouble” från mitten av 70-talet, med gruppen Sailor. Jag drömde att André och jag låg på den ena sidan sängen och på andra sidan stod skivspelaren och spelade och spelade och spelade. Den var satt på replay (precis som att det går att göra på en skivspelare). Drömmen var så verklig.

Därefter somnade jag igen. Drömde att jag vaknade av att jag var alldeles svullen i hela ansiktet. Svullen som en ballong, med hoptryckta ögon och kunde inte se något. Ärligt talat, när jag vaknade i morse vid halv fyra-tiden var jag säker på att svullnaden i ansiktet inte var en dröm. Jag var bombsäker på att jag varit uppe på natten och tittat i spegeln och var genomsvullen.

Totalt förvirrad. Blev så himla glad när jag konstaterade att jag såg normal ut, när jag kom in i badrummet och att det hela var en dröm. Den som vill får gärna tolka dessa två drömmar.

Min ileostomi är inte alls bra så jag ska lägga mig i sängen. Innan dess ska jag ha tag i en bra tandläkare i stan som jag kan få tid snabbt hos. Min tandläkare finns i Helsingorg och jag orkar verkligen inte ta mig dit. Finns inte ork för det.

Jag har nämligen börjat gnissla tänder och under cellgiftbehandlingen kan tänderna skadas. Därför måste jag ha hjälp så snart som möjligt.

Hej så länge.
Anna