Jävla kramper i ben, vader, fötter.

Hej
Det är mycket som gör att jag inte har tiden att skriva inlägg så ofta. Dessutom är det saker på G som inte är något intressant i min bröstcancerblogg.

Jag har märkt att mina dagliga power walks och träning på strandgymet håller sig till vardagarna och att jag tar lite ledigt från detta på lördagar och söndagar. Så har det varit i två helger som gått.

Ganska okej men det är värst vad man vänjer sig vid power walk med mera och hur dåligt samvete jag får på lördagar och söndagar för att jag tar det lite piano och cyklar istället. Tittar på stegräknaren i mobilen och stammar ”men men men…. jag har inte gjort några steg nästan… ”.

IMG_3377

Vädret är helt fantastiskt och jag tror det gäller för hela landet. I stort sett hela maj månad har varit rena drömmen. Den sommarvärme vi så väl är värda. Jag har varit / är mycket i solen och har en pepparkakssolbränna. Jag älskar solen. Jag tål solen bra och blir riktigt brun.
Borde ta det försiktigt eftersom jag inte solat på två somrar. Inte så som jag brukar.
Nu är det revansch 🙂

Till dig som nyligen drabbats av bröstcamcer eller annat allvarligt
Du som läser detta och har drabbas av en allvarlig sjukdom, till exempel bröstcancer som jag drabbades av, det är sååå ledsamt kära nya läsare, som kanske nyss fått beskedet eller nyss börjat med cellgifter. Från mitt hjärta säger jag att jag är såååå ledsen att även du drabbats. Jag känner dig inte och oavsett så är det så tråkigt att även du ska behöva gå igenom allt detta med cellgifter, kanske strålning, garanterat förlora håret vilket är en petetess i sammanhanget. Tor mig. Jag rakade bort 74 cm hår i januari 2017. Jag skriver inte detta för att klappa mig på bröstet, jag gör det för att trösta dig som gråter över att bli tillfälligt skallig. Jag grät en skvätt. Och sen gick det upp för mig: det är bara hår. Det växer ut. Det blir antagligen väldigt tjockt, vackert, lockigt och du får chansen till olika nya frisyrer allltsom det växer ut. Ha tålamod kära du. Du kommer bli vacker.

Jag mådde skit under cellgiftsbehandlingen och var helt sjukskriven. Du kan ha lyckan att må så pass ”bra” som min närmsta bloggvän Maria som också drabbades strax efter mig och har kunnat arbeta under sin sjukdomstid. Hon är en fantastisk tjej och hon inspirerar mig mycket. Jag vet hon haft elände hon också så jag bagatelliserar inte hennes tid med cellgifter och strålning.
Läs gärna hennes blogg
https://mittlivmedcancerblog.wordpress.com/

Ett av mina problem: kramperna i fötter, vad, lår, ben.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.Tamoxifentabletterna jag ska ta för att hålla östogenet nere (jag hade hormonell cancer), en av biverkningarna är kramper. Jag är sååå tacksam att jag inte dras med jättemånga biverkningar (längre). Kramperna är dock ett bekymmer.

Som jag berättat innan så går det inte en kväll som jag inte få känning av kramp men som inte löses ut i full kramp uitan mer som en ”förvarning” att ligg still med foten / vaden / benet så klingar den av innan den bryter ut. Grejen är att ibland kan jag få denna förvarning i en foten bara av att täcket ligger mot foten. Det är så jäkla jobbigt. Vänder jag då på det benet , ja då gör sig krampen påmind i vaden eller låret i samma ben. Helt sjukt är det och det är jävligt störigt. Nu när vi har lyckats få till lite sex (äntligen) ja då ska jävla krampen störa hela ceremonin. Faaan!

Har alltid hört att magnesium kan lindra eller eliminera kramper så jag käkar magensiumkapslar.
Men det hjälper inte riktigt. Hittade denna länk:
https://sv.stories.newsner.com/vetenskap/anledningar-till-att-du-far-kramper-i-benen-pa-natten-och-hur-man-fixar-det/

Kan vara en kombination av flera saker.

  • Muskelslitage som orsakas av åldrande
  • Om du är gravid
  • Mycket stark fysisk aktivitet
  • Obalans i kosten
  • Uttorkad
  • Stillasittande livsstil
  • Överdriven ansträngning i musklerna

Okej. För min del så kan jag räkna bort alla punkter utom möjligen för lite vätska. Inte uttorkad men för lite intag av vatten. Obalans i kosten skulle kunna vara en annan orsak men framför allt: Orsaken är Tamoxifentabletterna eftersom kramperna startade när jag började med dem.

Eftersom jag fortfarande har besvär trots magnesium undrar jag vad mer man kan göra. Någon som har en teori? Eller tips?

En tanke är att göra en mjuk kvällsyoga eller stretsching. Eller båda delar. Grejen är att eftersom jag är nyopererad i bröstet får jag inte anstränga bröstmusklerna och inte heller tynga armarna och inte ens stå ”hunden”. Ingenting som påverkar armarna. Inte på två månader till ungefär.

Redan nu ligger jag på rygg och försöker sträcka ut mig ordentligt. Fast när jag gör det så kommer de där jäkla kramperna. Som på beställning. Jag vill inte ta något läkemedel (om det finns) mot kramper. Inga fler läkemedel i min kropp förutom Tamoxifen.

 

Shabby Chic-Anna 🙂

IMG_3353 (1)

Jag som aldrig gillat att fotograferas utan att jag granskat bilderna med lupp. Jag har blivit en selfie-kossa som inte bryr mig. Jag tycker jag är okej sen får andra tycka vad de vill.  Såååå, här är jag i senaste ”frisyren”. Nja frisyr är det inte för det ska bara växa så jag har klippt topparna 2 gånger. Bara hår som växer som bara den 🙂 Hurra. Jag har ingen erfarenhet av att vara korthårig och jag gillar det inte. Men den här Marilyn Monroe-frisyren är ganska okej. 

Anna: vithårig och Shabby Chic. Haha


Känns bra och det typ funkar med sex

Hej

Nu har det gått två dagar sedan första påfyllningen av expander-bröstprotesen.
Det har spänt pyttelite emellanåt men inget alarmerande. Skööönt.
Tar det lugnt med armen och har börjat med övningarna morgon och kväll som sjukgymnasten ordinerat för att få tillbaka rörligheten.ar. Armarna ska komma längre och längre upp ovanför huvudet varje dag.

  1. Ligga ner på rygg med armarna i 90 graders vinkel med överarmarna uppåt så att det stramar.
  2. Knäppa händerna och sträcka båda armarna uppåt över huvudet så högt jag kan och ligga så i ett par minuter.
  3. Knäppa händerna bakom huvudet/i nacken. Töja armbågarna utåt ett par minuter.

Jag gör även dessa övningarna stående någon gång under dagen. Tänja mjukt. Det känns okej och är inte orolig att inte få rörligheten tillbaka.

Hade en jäkla otur som fick en blåsa under foten precis på trampdynan liksom, som gjort att jag inte kunnat gå normalt på flera dagar. Igår var första dagen som jag kunnat gå normalt och kunna ha skor på mig.

Den dagen jag var i Malmö och fyllde på protesen fick jag ta en tjock kompress för att kunna gå länge och lyckades som väl var att få på mig löparskorna.

Föresten. Jag berättade i förra inlägget att vi satt fast på tåget i Malmö och kom ingentstans. Ett elavbrott i Lund som gjorde att tåget inte fick klartecken att lämna centralstationen. Tåget skulle gå 13.08. När klockan var närmre 15.00 fick vi besked att lämna tåget och underförstått ”ta er hem bäst ni kan på annat sätt”. Det var ju inte bara vårat tåg. Hela perrongen var proppfull med mäniskor och allt var halvt kaotiskt. Tåg stod i kö efter varandra och allt var en enda korvstoppning.

Syrran och jag hade tur för vi hade ingen tid att passa hemma så vi tog det piano.
Vi gick till en uteservering och satte oss i solen och tog något att dricka. Vi hade redan tömt våra vattenflaskor på tåget.

Där träffade vi andra ”strandsatta”. Bland annat två brittiska par som skulle spendera dagen i Lund men de blev fast i Malmö och var lika glada för det. Vi pratade en bra stund och vad pratar man då med britter om, om inte vädret 🙂 . Så vi pratade väder och svarade på frågor om Skåne och Sverige. Självklart passade jag på att göra reklam för vår älskade ö Hven som tillhör Landskrona.

Sedan kom tre businessklädda personer och slog sig ner hos oss. De skulle med tåget till Stockholm. Syrran sa till den ena tjejen att ”vi har nog träffats förut” och tjejen nickade lite vant men ändå så där tveksamt. Sen när min syster tänkt klart frågade hon om hon hette och sa hennes namn. ”Ja” sa hon. ”Okej”sa syrran. ”Då har vi inte träffats. Nu vet jag var jag sett dig” sa syrran och log. Det var ett känt ansikte i Miljöpartiet.

Det här med att tycka att man känner igen en person. En när vän till mig berättade för många år sedan, när vi pratade om att ibland vet man inte om man ska hälsa på vissa eller ej. Känner igen dem men kan inte placera personen. Kanske någon som jobbar i en klädbutik, apoteket eller liknande. Min nära vän fick en sådan upplevelse i ett sammanhang.

”Jag känner så väl igen dig men jag kan inte placera dig”.

”Jag jobbar på Systembolaget” svarade kvinnan. Hahahaha. Liiite pinsamt hahaha.

De senaste dagarna har vi haft riktig sommarvärme med runt 25 grader men det känns varmare. Jag har lyckats bränna mig fast inte så där jätteilla. Har börjat använda solskyddsprodukter. Har ju inte solat mig på två år så huden blev nog chockad.

Igår lyckades jag kränga på mig min nya bikiniöverdel trots hyfsat nyopererad och lite svårt med rörelserna i höger arm . Men det gick bra utan att jag fick ont. Hurra.
Förra sommaren köpte jag två exakt likadan bikinis och i två storlekar eftersom jag inte visste hur mitt kroppsmått skullle förändras. Nu har jag varit duktig och lyckats smalna till utan större ansträngning. Så jag är glad.

Längtar tills jag får träna armarna. Det får jag inte göra förrän om 2 månader och det stör mig. Jag som hade satt fart med att försöka träna bort hänget på överarmarna . Ja ja det blir nog bra någon gång där framme. Tre månader efter nästa operation. Suck.

Nu blir jag lite väl personlig men min blogg handlar om hur allting funkar så här efter bröstcancer, cellgifter och alla biverkningar av Tamoxifen medicinen som drar ner östrogenet i kroppen. Det i sin tur har gett mig extremt torra slemhinnor i underlivet. Extremt torra! Detta har jag berättat om i tidigare inlägg och tänker inte upprepa det nu. Har inte lyckats ha vettig sex på evigheters evigheter känns det som.

André och jag har lyckats ha sex vid några tillfällen den senaste dryga veckan. Det funkar ganska okej med massor med Pjur Woman klet ”där nere”. Och havtornsoljan som jag tycker är så bra. Visserligen gick jag som John Wayne dagen efter men sen gick det över.

Dock måste vi ta det lugnt på grund av mitt nyopererade bröst som inte får ansträngas för mycket. Men jag har ju en mjuk bh (faktiskt en amnings-bh i mjukaste bomull) och utanpå den har jag ett bröstband av kraftig resår och kardborreband. Det ska sitta på dygnet runt i tre månader. Det ska göra att protesen ska tryckas ner lite så man inte har bröstet uppe vid hakan hahaha.

Kolla in bilden och mina Karl-Alfred armar. Ska inte va mer spenat där hahaha.

Fick ett skitfult bröstband på sjukhuset. Jag kom på att jag fick två snygga bröstband (det på bilden) när jag bytte mina silikonimplantat för två år sedan. Så nu använder jag det istället. Bandaget syns ju ovanför när jag klätt mig och då är det snyggare med ett kritvitt, fräscht resårband med en broderad blomma än det skitfula ”hudfärgade” som sjukhuset gav mig.

Har tillbringat mycket tid i solen i kolonin och där är man ju ganska ensam. Då funkar det med bikini och resårbandet utanpå. Jag till och med tar av den lösa bh-utfyllnaden jag har i bh:n. Struntar väl jag i ifall kolonigrannarna eller de som passerar tycker jag har ojämna bröst.
Ett litet tonårsbröst med A-kupa och ett med D-kupa.

Nu har klockan blivit halv 9 och jag ska dra på mig träningskläder, pw till utegymmet vid havet och träna benen och midjan höfterna.

Tidiga eftermiddagen blir det grillning med familjen i kolonin.

Hoppas ni kära läsare också har ett underbart väder var ni än befinner er. Passa på att fånga dagen och solen. I våra trakter i nordvästra Skåne snackas det om att vi ska få 15 grader och nordanvind imorgon, fredag. Neeeeej. Hoppas det är totalt fel.

Ha det bra
Anna

Efter regn kommer sol

Hej,

Det sägs ju att efter regn kommer sol. Fast 2016 var det var tvärtom för mig. Det var så otroligt mycket sol i mitt liv så jag fick nypa mig i armen för se att det var sant. Allt var så underbart.

Sen kom bomben
Cancerbomben den 30 november. Sen kom regnet. Sommaren 2017 när jag började repa mig från cellgiftsbehandlingen började solen titta fram bakom de tunga molnen.  Det blev ljusare och ljusare allt eftersom jag började få tillbaka krafter och kroppen försökte återställa sig i sakta mak. Tålamod, tålamod så blir det bra.

Det var soligt ett tag. Sedan kom nästa smäll och det var effekten av den förbannade medicinen Letrozol som kom med sina jävla biverkningar som gjorde att jag blev rädd för mig själv. Det blev så jävligt att jag fick ny medicin. Den ”snällare” varianten Tamoxifen. Jo tack. Hej då fina normala slemhinnor, hej då sexliv, hej då smidiga, mjuka kropp, hej då alla kläder jag växte ur. Hej då!

Lyste inte ens med sin frånvaro
Jag väntade på solen efter regn men den visade sig inte. Varken André eller jag såg till någon sol. Nu, så här ett år efter cancerskiten, cellgifterna och allt det dragit med sig så kändes nog allt som att solen skulle visa sig och allt skulle bli så soligt. Så blev det ändå inte så. Det har varit både regn och åskväder och det är jättejobbigt.

Någonstans där framme kommer den där härliga solen efter regn men när?
Anna

Måste skriva av mig

God fortsättning, kära läsare.
Äntligen är skitåret 2017 över.

Året som i huvudsak handlat om min cancer. Nu borde det bara gå bättre. Hoppas jag. Dock känner jag mig inte frisk och absolut inte fri från detta hemska som cancer är. Är oerhört tacksam att all cancer är borta. Nu dras jag med biverkningar av Tamoxifen som jag ska ta dagligen i fem år. Bara Fyra och ett halvt kvar. Jippi. Inte!

Biverkningarna jag räknade upp i förra inlägget består. Dessutom har vallningarna blivit kraftigare.

Jag är ingen gnällig person. Det vet alla som känner mig. Det jag berättar i min blogg är fakta och hur den tiden som gått sedan jag blev sjuk, har kantats av besvärligheter av alla de slag. Det har varit en tuff tid och är tuff nu också fast på ett annat sätt.

Tamoxifen
Kan man ha hatkärlek till en medicin?
Jag menar: jag borde hylla dessa mediciner som ska hjälpa till att hålla återfall av cancer borta, men samtidigt hatar jag dem för den skit de ställer till med.

Vallningarna jag har är en av de vanligaste biverkningarna när man tar Tamoxifen. I början var det så pass lite problem att jag sa: blir det ”bara” så här så är det okej.
Men det var det ju inte. Det var inte ”bara så här”.
Jag vet inte hur andra har det men i mitt fall fryser jag som fasen jättelänge och därefter kommer sakta värmen så det nästan kokar i kroppen.

Varje gång efter att jag ätit börjar jag frysa rejält. Känns som att jag håller på att bli riktigt sjuk, som när man får feberfrossa. Ibland håller det i sig i en timme. Jag tar på en bomullsmössa fast jag är inomhus och på med en extra tröja eller huvjacka i bomull. Orken försvinner från mig.

I förrgårkväll var det extremt. Jag gick och la mig före André. Jag frös. Jag brukar inte sova med kläder på men gick och la mig med bomullsmössa, en kortärmad och en långärmad t-shirt, mina mjuka sköna yogabrallor och bomullsstrumpor. Låg med duntäcket ända upp till hakan och kollade på TV. Jag har alltid varit motståndare till att ha TV i sovrummet men har ändrat uppfattning om den saken sedan jag började cellgiftbehandlingen i februari 2017. TV:n blev en bra kompis.

I en och en halvtimme låg jag fullt påklädd under duntäcket och lyckades ändå inte få normal kroppstemperatur. Du vet hur det känns i kroppen om man dricker stora glas med iskallt vatten eller tuggar på isbitar. Hur det isar i hela kroppen. Så känns det. (Nu ska man ju inte tugga på isbitar men man kan ju föreställa sig hur det känns).

Efter en och en halv timme kunde jag ta av mig den långärmade t-shirten och en kvart senare åkte yogabrallorna av. En stund därefter kunde jag plocka av mig resten av kläderna och ligga i min nakenhet under täcket och känna en normal kroppstemperatur. Äntligen. Så bra tänker du kanske. Att äntligen få normal kroppstemperatur.

Tro inte det slutar här, min vän. Nu började temperaturen i kroppen att skruvas upp. Det börjar eldas för fullt i kroppen. Öppnar det ena fönstret trots att det är januari månad. Dock några plusgrader ute. Vi bor ju i södra Sverige, André och jag – nära till kontinenten * ler*

Det blev bättre en liten stund. Lyckades förlänga tiden att få njuta av normal kroppstemperatur en stund. Sedan var det dags att sparka av duntäcket för det kändes som att jag skulle börja koka inombords. Jag behövde gå på toaletten och när jag väl var uppe började jag frysa direkt och sedan var det bara att börja om från början igen. *Suck*

Så här har det pågått varje kväll och natt. De senaste nätterna har jag dessutom sovit extra oroligt. Jag vaknar nästan varje gång jag vänder mig i sängen och det är så många gånger per natt. Detta stör även Andrés sömn emellanåt. När elefanten vänder sig i sängen.

Fortfarande känner jag av samma biverkningar som jag skrev om i förra inlägget. Till detta kan jag nu lägga till stickningar i fingrar och tår. Jag har haft dem sedan den pågående cellgiftbehandlingen fast de klingade av och har kommit tillbaka, och mer intensivt.
Den senaste tiden har det mest varit vänster fots stortå och höger hands alla fingrar. Inte bara enstaka stick då och då utan fler på en och samma gång. Inte ”tusen nålar” men kanske men kanske 50. Jag har inte räknat.

”Krypningar” under huden
Jag har också börjat känna av något riktigt skumt men som också är en biverkning. Det är som om något rör sig – krälar – under hudytan. Typ maskar. Jätteäcklig känsla. Kände det riktigt tydligt i förrgår. På ena halvan av vänster överben. Från mitt fram tiill mitt bak Från benets början och ända ner till knäet.
Riktigt läskigt. Det var som att något krälade under huden i snabb takt uppifrån och ner, fram och tillbaka om och om igen. Och det pågick medan jag var inne i en ”frysa-period”.
Vet inte hur jag ska beskriva det. Jag har känt något liknande innan också, fast inte så omfattande och på ett mindre område nere vid vänster fot. Det pågick i ungefär en minut sedan klingade det av.

Har inte velat googla
Under den pågående cellgiftbehandlingen och fortfarande, har jag valt bort att googla så mycket på detta. Jag har inte haft kraften att våga veta hur andra kvinnor med bröstcancer har det. Efter att jag opererat bort bröstet och innan första behandlingen googlade jag och fick träff på en ung bloggerska och läste allt hon skrev om sin cancertid. En ung tjej med ett litet barn på något enstaka år. En ung tjej med trippelnegativ cancer. Att läsa hennes blogg tog mig hårt fastän jag inte känner henne. Samtidigt fick jag en inblick i hur det är att få cytostatikabehandling.
När jag googlade fick jag även träff på bloggerskor som inte överlevde och det var då jag beslutade att inte googla mer på detta.

Nu är jag bättre redo att klara av att läsa hur andra har haft det. Nu vill jag veta hur andra kvinnor har det efter behandlingarnas slut och som också är i Tamoxifen-skiten.

Jag märker jag att jag förändrats markant. I huvudet. Jag är en annan Anna än innan. Jag vet det har med biverkningar att göra. Det är väl också annat som spelar in men mycket tror jag beror på de här jäkla pillerna som jag borde älska eftersom de kommer hjälpa mig att hålla återkommande cancer borta så att säga.

Det känns som att jag är inne i en slags depression. De senaste tre dagarna exempelvis, har jag inte haft ork till någonting. Knappt varit utomhus. Inte orkat laga mat eller ens tänka på mat eller på något annat heller för den delen. Som tur är har vi massor med mat i frysen. Vi är duktiga på att göra många portioner när vi lagar mat. Och fryser in så dagar som dessa har det varit guld värt att bara ta fram och värma.

Kurator – nej tack. Inte nu iallafall
Nu ska jag börja googla lite. Jag behöver hjälp och motivation från andra kvinnor som genomgått denna skit som jag går igenom. Finns säkert massor med tips och inspiration. Trodde aldrig livet skulle se ut så här efter cellgifterna. Trodde allt skulle vara bra vid det här laget. Att reparationen är åtgärdad och att det bara är att tuta och köra.

Bra att rensa huvudet
Anledningen till min blogg är att hoppas kunna hjälpa andra. En annan anledning är att jag behöver skriva av mig. För min egen skull.

Detta inlägg handlar om att jag måste skriva av mig ordentligt för jag mår inte bra i mitt huvud. Det smärtar mig att André ska behöva dras med detta elände också. Det är nog det värsta. Han är ett fantastiskt stöd och är den bästa jag kan tänka mig * hjärta * . Därför vill jag han ska ha en bättre tillvaro än den vi har nu, han och jag. Biverkningarna från tabletterna stör vårt privatliv rejält och det är den jobbigaste biten.

Jag trodde att viktuppgången skulle vara värst. Jag som alltid varit smal och nästan ingen putande mage. Jag kommer inte i mina kläder. Jo några plagg som jag råkade köpa lite för stora. Kommer knappt i min nya, coola vinterkappa som jag köpte förra hösten. Det går inte att lägga hur mycket pengar som helst på nya kläder. Men det har jag fått göra. Nu är jag rädd att jag snart inte kommer i de kläderna heller. Har alltid ogillat tights. Nu är det nästan det enda jag pallar ha på mig. Tänker inte köpa nya jeans förrän jag fått ordning på mitt omfång.

Dessutom är det hopplöst att klä sig med dessa temperatursvängningar. För mig är det behagligare med tights än jeans och vanliga brallor just nu. Jag har köpt massor med enkla klänningar utan krusidull för då är det bara två plagg jag behöver dra på mig *ler*. Sen en kofta utanpå som jag tar av efter behov. Och tar på efter behov……

Nu måste jag ta tag med mig själv.
För fan Anna. Kom igen!

Väntar på nytt bröst
Innan jag tar tag i omfånget måste jag träffa plastikkirurgen som ska ge mig ett nytt bröst. Läkaren som opererade bort cancerbröstet sa till mig att det bästa resultatet är att skapa ett bröst av kroppens egna fettmassa. Det vill säga fettet runt magen. Han sa därför att jag inte fick bli smalare än vad jag var då, för ett år sedan. Nu lär det nog finnas att ta av skulle jag tro. Det är bara att ta allt överflöd och ta gärna lite mer.

Nu väntar jag på att bli kallad till undersökning. Hoppas det blir snart.

En bra terapi för mig är att vara kreativ. Greja med något. Har dock inte orkat det, de senaste fem dagarna men jag behöver återuppta det igen.

Ännu en terapiform
Som jag berättat innan började det med att virka bokmärken och hattar. Därefter började jag skapa smycken i polymerlera. Sedan en dryg månad tillbaka, har jag målat tavlor. Närmare bestämt fyra stycken. Allt är ren terapi och jag testar mig fram för att se om även jag kan måla. Man vet ju inte förrän man försökt. Vilken dag som helst ska jag bli ”gammelfaster”. Det är min ene brorson som ska bli pappa. Jag tänkte måla en liten tavla till bebisen. Så jag övar och ser om jag kan göra något som passar en barnkammare. Något med färgglada fåglar hade jag tänkt. Eller kanske katter. Får se vad det blir. Och om det blir något man kan ge bort * ler lite osäkert *

Här är en del av min senaste tavla. Den är inte riktigt klar ännu. Dessutom en skiss på något sött *ler* .

IMG_2250 IMG_2291
Anna


 

Biverkningar av Tamoxifen

Hej
Inatt har det snöat här i mina trakter. Ser det på snöplättarna på gräsmattan. 2 plusgrader och gråmulet.

Den 1 augusti började jag med en annan sorts östrogendämpande medicin. Bytte till Tamoxifen. Innan fick jag ordinerat Letrozol och de gav förfärliga biverkningar. Här finns det inlägget: https://wordpress.com/post/annabloggar.com/3162

Nu är det andra biverkningar och sätter sig inte på psyket som de andra gjorde.

En av tio, en av hundra men inte sällsynt
Biverkningarna:
Mycket vanliga (förekommer hos fler än 1 av 10 användare):
Blodvallningar, vätskeansamling, menstruationsliknande blödning, vaginalflytning, illamående, hudutslag, trötthet.
Jag har alla dessa utom illamående.

Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 användare):
Huvudvärk, yrsel, onormala känselförnimmelser (t.ex. förändring av hur saker smakar samt stickande/pirrande känsla i huden), blodbrist, blodpropp (även i små blodkärl), kräkningar, diarré, förstoppning, håravfall, underlivsklåda, förändringar i livmoderslemhinnan, försämrad blodtillförsel till hjärnan, kramp i benen, förhöjda levervärden, förhöjda halter av fett i blodet, överkänslighetsreaktioner, syn- och ögonförändringar, onormalt hög fettinlagring i levern, muskelvärk.

Av dessa känner jag av känselförnimmelser så som stickande och små ryckningar i huden. I en tå eller finger., underlivsklåda, förändringar i livmoderhalsslemhinnan, kramp i benen.

Mindre vanliga (förekommer hos färre än 1 av 100 användare):
Cancer i livmoderslemhinnan, muskelknutor i livmodern, ökad blödningsrisk på grund av minskat antal blodplättar, minskat antal vita blodkroppar, inflammation i bukspottkörteln (smärta eller ömhet i övre delen av buken), nässelutslag, leverförtvining, inflammation i lungorna med andfåddhet och hosta, förhöjda kalciumvärden i blodet.

Av dessa har jag (vad jag vet): nässelutslag. Inte mycket just nu men dock. Huden i ansiktet känslig emellanåt och ”nässelutslagen” är sköra och brister = det börjar blöda.

Sällsynta (förekommer hos färre än 1 av 1000 användare):
Övergående svullnad av äggstockarna, livmodercancer, äggstockscystor,polyper i slidan, obehag och/eller inflammationsliknande besvär i tumörområdet, hud- och slemhinneförändringar (ibland allvarliga), kärlinflammation, minskat antal vita blodkroppar, gallstopp, leverinflammation, levercellskada, leversvikt, levercelldöd.Endometrios som kan ge smärta i magen och menstruationsliknande blödning. Synnervssjukdom och synnervsinflammation (som i fåtal fall lett till blindhet). Svullnad av ansikte, läppar, tunga eller svalg, ibland med andnöd eller sväljsvårigheter .

Som väl är, har jag inte något av dessa vad jag vet.

Besvärligast just nu
De biverkningar som är jobbigast nu är problemet med underlivet, som är kontinuerligt. Det svider, känns torrt, svider ibland när jag ska torka mig där efter dusch eller toalettbesök. Ömmar emellanåt när jag tvättar / sköljer underlivet. Jag använder bara kranvatten och aldrig någon form av rengöringsprodukt.

Biverkningar som inte nämns i FASS vad jag kunnat utläsa
Viktökning. Har läst i annat sammanhang att pillerna ger viktökning, men det står inget om det i FASS? Konstigt. Jag kommer inte i mina kläder och fått köpa nya. Massor med kläder. Det är riktigt frustrerande att inte komma i mina kläder. Min släkting som gått igenom just detta som jag gör nu, sa till mig att så snart hon slutade med den här medicinen så försvann övervikten och kroppsformen återställdes till sin vanliga. Får hoppas det blir så……. om fem eviga år.
Svullnad. Kroppen svullnar emellanåt. Ibland kan jag nästan sitta och känna hur det sväller. Vill jag ha på mig mina svarta skinnstövlar så måste det planeras in från det att jag stiger upp på morgonen. På med stödstrumpor och inte sitta stilla för länge, för att lyckas få igen blixtlåsen som sitter baktill på mina stövlar.

Periodvis känner jag av trötthet. Det kan bero på flera olika saker men hur som helst kan jag bli utmattad och trött utan anledning. Inte ”efter gymet trött” utan snarare ”utan anledning trött”. Sedan är det kontigheter i mitt huvud. Så har jag känt det sedan jag började med cellgiftbehandlingen. Koncentrationssvårigheter, tappar ord och allmänt disträ. Detta har nog snarare med hela grejen att göra. Mycket tankar i huvudet.

Har haft några dagar och känt mig orkeslös, likgiltig. Idag är en sådan dag. Jag började skriva detta inlägg klockan 9 i morse. Sen gjort ett uppehåll och hälsade på mamma med äppelkaka. Nyss kommit hem och skriver det här sista. Klockan är 14.30 och var tog den här dagen vägen?

Har ingen lust till någonting idag. Orkar inte ens ta reda på varför det är så brett mellan raderna i detta inlägg. Så har det inte sett ut innan.
Har ingen inspiration fast jag har massor med polymerlera och grejer till att måla tavlor med mera.  
Ska kolla youtube för att få lite inspiration.

Må gott
Anna

Lägesrapport.Allmäntillstånd.

Hej hej.

Allt bra med alla där ute? Läget under kontroll?
Just nu i Landskrona är det mulet och 15 grader. Regn ska det bli enligt väder-appen. Tjoho! På med mina fina gummistövlar * ler*

Fina liljor vi köpte i Helsingør för en vecka sedan. Nu börjar de slå ut och doftar underbart härligt.

IMG_1280

Här kommer min lägesrapport. Hur jag mår och hur det går just nu.

Jag mår okej. Det funkar är ett bra uttryck jag anammat från en ung tjej jag känner. Eller det är som det är, som en annan jag känner, brukar säga.

Jag har tänkt på det där när folk frågar ”hur e läget?”. Detta är ju ofta en artighetsfras. Även fast jag mår dåligt en dag och någon frågar så brukar jag svara det är okej. Mår jag riktigt dåligt en dag svarar jag bara det är skit idag men säkert bättre i morgon. Vill personen veta mer får hen ställa fler frågor.

Allt beror på vem som frågar. Om jag möter någon på stan så svarar jag det är okej med mig. Hur är det själv?

Min lägesrapport
Mitt hår är fortfarande blått men något ljusare. Toningen ska ju klinga av efterhand, i takt med att man tvättar håret. Håret är jättetjockt och gissningsvis två cm. Fortfarande vad jag kallar cytostatikafrisyr. Om någon centimeter är det nog 1986-Annie LennoxThorn In My Side-frisyr.
Just nu saknar jag mitt egna hår.
moi

Jag vantrivs i det korta jag har nu. Har sagt till alla ”passa på att titta för det är bara här och nu det är så här kort”.

Biverkningarna
Det är sällan jag blir svullen om fötter och ben numera. Underbart! Det var riktigt jäkla jobbigt med dessa svullnader. Hoppas jag slipper dem hädanefter. Det är bara om jag går i högklackat i flera timmar. Då kan fötterna svullna och bli trötta. Så jag struntar i höga klackar. Dessutom har jag fortfarande lite svårt att lyfta fötterna. Snubblar ofta på mattorna här hemma. Sååå…. Inga höga klackar. Varken borta eller hemma.

Fortfarande är jag ”rund” under fötterna när jag stiger upp från sängen. De är inte runda. Det bara känns så. Knepigt det där. Jag har fortfarande yogamattan framme och trampar barfota med mjuka tramp tills jag känner att jag kan gå normalt.

–> Jättebra tips –> Ett tips till dig som läser detta och har liknande problem; investera i en yogamatta och ha vid sidan om sängen. Den räddar mig kan jag säga.

Allt håret på kroppen har vuxit ut. På gott och ont. Alla dessa små osynliga och synliga fjun man har överallt. Det har varit bekvämt att slippa raka , vaxa, epilera. Nu är det dags igen. Suck!

Först ut var ögonbrynen. Inte att ta bort utan det som växte ut fortast. * ler*
Stråna började växa ut bara några få veckor efter sista behandlingen. Jag är glad att jag avbokade tiden för tatuering i början av min cellgiftbehandling. Där sparade jag 4000 kr. Det finns ju dessutom vattenfasta färger som sitter i en vecka. Perfekt. Hjälp kan man få på Kicks eller på salong om man inte kan göra det själv. Jag körde med vanlig klassisk ögonbrynspenna de gånger jag kände för det. Under de fyra månaderna med cellgiftbehandlingar orkade jag ändå inte vara social och träffa folk. Heltidssjukskriven, bara vara hemmavid, träffade bara fåtal personer på grund av smittorisk och var sällan ute bland folk. Såååå. Därför var det oviktigt för mig ifall jag hade ögonbryn eller ej.

Stickningarna i höger fingrar har avtagit något. Ännu känns huden stram och det gör fortfarande ont på fingerblomman när jag ska använda höger hand att leta efter saker i min handväska, att dra upp kreditkort ur plånboken och liknande. Dock behöver jag inte göra min egna handgymnastik öppna-spreta-stäng i samma utsträckning. Kan känna diffusa stickningar emellanåt.

Stel i kroppen är jag fortfarande. Mjuknar lite efter stretchövningarna jag gör på morgnarna, men fortfarande stel. André har en träningsstång uppspänd i valvet i hallen. Den är perfekt att ta tag i och sträcka ut mig ordentligt.

Medicinering
Den 1 augusti slutade jag ta Letrozol Teva 2,5 mg vars syfte är att dra ner östrogenet i min kropp. Ni vet redan hur jag mådde när jag åt dessa piller. Fy farao vad hemska biverkningar.

Läkaren skrev därför ut en annan sorts tabletter Tamoxifen Sandoz 20 mg. Dessa ska inte ge biverkningar som sätter sig på huvudet. Att göra att man blir deprimerad och känna sig psykiskt störd. Nu menar jag inte att ALLA som tar dessa får de psykologiska besvär som jag fick. Det vet jag ingenting om. Dessa tabletter passade inte mig helt enkelt.

Nu har jag ätit Tamoxifen Sandoz sedan den 1 september. Det vill säga i sju dagar. Ska ta den sjunde tabletten ikväll. Jag tar dem på kvällen i samband med kvällsmaten.

Ännu har jag inte känt av de biverkningar som är allvarliga så att säga. Varken försämrat allmäntillstånd så som feber , illamående, infektioner. Inga andningsbesvär, nässelutslag, svullnad i ansikte, läppar, tunga.

Lättad!

Mycket vanliga biverkningar är hudutslag, vätskesamling, besvär med underlivet, illamående, trötthet, blodvallningar.

Vanliga biverkningar (1 av 10) kan få huvudvärk, yrsel, kramp i benen, muskelsmärta, håravfall, synrubbningar, kräkningar, diare, förstoppning, onormala känselförnimmelser (hur saker smakar, pirrande/ stickande känsla i huden, förhöjda levervärden.

Av dessa har jag upplevt trötthet, kramp vid ett tillfälle här om dagen, vallningar några korta stunder per dag (fast jag fryser oftare än jag blir varm) och lite irriterad då och då. André har säkert observerat fler än jag själv gjort. Det jag också känner är det här med stickande känsla i huden. Inte bara i fingrarna utan svaga pirrningar eller stickningar då och då lite varstans på kroppen. Bara så där diffust och inget som jag upplever irriterande. Emellanåt är jag glömsk, disträ och ofokuserad men det kan ju ha med hela min tillvaro i livet just nu att göra, sedan cancerbeskedet och det där. Vill inte ens tänka på det. En dag i taget. Se framåt. Vägra oroa mig i onödan. Oroa mig blir jag bara tokig av.

Fryser
Vet inte om detta har med biverkningar att göra men ofta fryser jag som tusan. Just nu har jag en tjock kofta utanpå en långärmad t-shirt och jag fryser ordentligt. Och nej! Vi har det inte onödigt kallt hemma. Det är som det är så det är bara att ta på något mer och dricka en kopp te. Har sovit med ett sommartäcke, en pläd, en filt och ett duntäcke i natt. Utan att svettas. Okej. Vi har fönstret öppet i sovrummet men ändå. André har bara ett påslakan utan täcke. Jag har sovit som en gris utan att vakna en enda gång i natt. Kors i taket.

Biverkningar var det ja. Det finns en lång rad sällsynta biverkningar och ingen av dem har jag märkt av så jag räknar inte upp de nu.

Det är okej. Periodvis känner jag mig likgiltig till vad jag äter, om jag äter men jag äter ändå på någorlunda fasta tider. Vet inte om detta är en biverkning eller ej. Lite så här var jag även innan jag blev sjuk. Slarvig med maten. Inte bra! Ska se till att få ordning på det.

I morgon ska jag ta blodprov inför nästa behandling i Malmö den 15 september. Vad som händer då, berättar jag efteråt. Nu får jag inte längre sjukresor (det vill säga taxi som hämtar och lämnar mig utanför min dörr)  utan tar mig till Malmö på egen hand. Inga problem så länge tågen går. Tågresan tar en halvtimme med Öresundståget och 40 minuter med Pågatåget. Pågatågen gillar jag att åka med. De är trevligt designade invändigt och luftigare. Sitter inte som packade sillar som på Öresundståget. Tåget stannar precis utanför sjukhusområdet. Därifrån tar det kanske högst sju minuter att gå till onkologen. Inga problem.

Vad händer idag då?
Strax ta en cykelrunda och hämta paket på ICA. Minst tre stycken paket.

Sy klart en rolig kudde som jag inte orkat göra klar på länge. Sedan ska vi packa lite inför Hventrippen i morgon, när jag tagit blodproverna. Vi bor över och åker hem på lördag.

Avkoppling

IMG_1231
Finns det något ställe som ger avkoppling förutom när man är på spa eller är på Borgerkroen i Helsingør och äter smørrebrød * ler* så är det att vara inne på Hven. Lugnt och avkopplande.

Ha en härlig dag.

Anna