6:e och sista Zometabehandlingen

Hej
Detta blir ett av mina sista inlägg i bröstcancerbranschen för min del.

Har precis kommit hem från onkologen efter att ha fått min sista Zometabehandling.
Zometa är ett läkemedel mot benskörhet och kan förhindra återfall av cancer hos kvinnor med tidigt upptäckt bröstcancer.

Efter förra behandlingen för ett halvår sedan fick jag ökade ryckningar  i allt som sticker ut på kroppen. Fingrar, tår, näsa, öron. Nerver i obalans med totally crazy behavor! Känns som myror som kryper under skinnet.
Återstår att se om det var tillfälligt eller om det är återkommande.

Fler och oftare kramper i fötter, lår och vader än annars. Ska se till att inte slarva med Magnesium+Calciumkostillskottet för att försöka undvika kramperna.

Blandade känslor
Det har ju varit en slags trygghet att ha fått zometa sedan cellgiftsbehandlingen våren 2017. När jag lämnade sjukhuset idag slog mig tanken på allvar att nu är jag helt på egen hand och behöver göra det bästa jag förmår för att ha en väl fungerande kropp och samtidigt göra vad jag kan för att undvika att hormonell cancer återkommer. Självklart kan jag ringa sjuksköterskorna på onken i Lund om jag behöver prata med någon.

Vad gör jag då för att göra något bra för mig och kroppen?
Sedan sommaren 2017 har jag ätit kosttillskott MSM+C-vitamin. MSM är organiskt svavel. Svavel utgör en del av innehållet i kollagen och keratin som bygger upp brosk, senor, bindväv, muskler, skelett, hår, hud, naglar. C-vitaminet kan öka upptaget av MSM i kroppen.

Dessutom tar jag Magnesium+Calcium som bidrar till normal benstomme och muskelfunktion. Magnesiumbrist i kroppen kan vara orsak till kramp i benen. Det kan jag skriva under på. Slarvar jag med att ta magnesium blir kramperna mer intensiva och oftare återkommande. Jag har också konstaterat att har jag druckit för lite vatten i några dagar så kommer kramperna som ett brev på posten.

Och mer då?
Jag stretchar och har en del olika pass på yogamattan hemma. Hålla lederna mjuka. Hålla kroppen mjuk och rörlig.
Powerwalks.
Dansar linedance. Något av det roligaste jag vet. Det kan se enkelt ut kanske, men det är många moment i en dans så både hjärnan och kroppen får jobba ordentligt. Dessutom lär vi oss ny dans varannan vecka. Dansar i 90 minuter varje gång. Det är lika svettigt som ett work-out pass.
Vår linedanseförening i Landskrona heter LA Westcoast Linedancers och detta är vad jag vill göra varje dag om jag haft möjlighet.

Galet roligt. Jag älskar att dansa.

Tamoxifen
Jag slutade med Tamoxifen för snart ett år sedan på grund av biverkningarna som eskalerade. Jag hann med ett års medicinering och meningen var att ta medicinen i fem år.

Tamoxifen är en anti-östrogen som hindrar det naturliga östrogenets verkan. Används vid bröstcancer, till behandling av tumörer som är beroende av hormonet östrogen för sin tillväxt.

Jag tar en risk att jag slutade med denna medicinering. Jag har tidigare skrivit om varför jag tog beslutet att bryta behandlingen. Sök på tamoxifen och letrozol i min sökmotor om du vill läsa om helvetet.

Svettig, stel fläskpadda? Nej tack.
Kortfattat: jag lever hellre ett friskt och härligt liv fast jag riskerar återfall av C än att vara en kvinna med så mycket biverkningar att det knappt kan kallas att leva normalt.
-Torra slemihinnor i underlivet så att det blir svårt att ha sex, ont när man kissar, ont när man torkar sig. Ont. Ont. Ont.
-Svettas som en gris och känna sig ofräsch.
-Ökad vikt och inte komma i sina kläder.
-Och dessutom riskera att få livmodercancer som är en annan biverkning om än risken sägs vara liten. Stor eller liten risk. Det kan kvitta. Jag kan drabbas lika väl som någon annan.

Då dör jag hellre för ung medan jag lever mitt liv och njuter den tid som finns.

Fånga dagen – lev livet fullt ut
Carpe Diem har fått en innebörd för mig och är inte längre ett uttjatat och förbrukat uttryck. Men jag tänker inte tatuera in det nånstans och inte brodera det på min huvudkudde 🙂

Ett av mina sista inlägg i denna bröstcancerblogg
Så detta är ett av mina sista inlägg i den här bloggen.

Om inget drastiskt händer som jag i så fall kommer skriva om innan dess, så blir nästa inlägg om pigmentering av vårtgården på mitt konstgjorda bröst.
Den behandlingen ser jag mycket fram till. Den blir av i början på år 2020.

Nu är det slutrapporterat på ett tag när det gäller sådant som rör mig i bröstcancerbranschen.

Mitt levande liv. Anna 2.0
Jag trivs i mitt liv. Trivs som Anna 2.0. Därför heter min andra blogg Mitt levande liv. Fast jag lever så himla mycket att jag inte bloggar så ofta.

Mina älskade ragdolls Cloetta och Charlie Napoleon älskar jag över allt annat.
Jag har blivit kär och har en störtskön kille. Han heter någonting på M och han är så himla härlig.  Hoppas han vill ha mig länge. För jag vill sannerligen ha honom länge.

Jag är lycklig.
Anna

IMG_20190919_084126.jpg

Förresten. Nu har kärringen kapat håret ordentligt. Det var på väg ner till axlarna och hopplöst att hålla snyggt utan hårband och sjukt mycket fixspray eller vad det heter. Jag har kommit fram till att jag inte vill ha långt hår. Been there – done that.

Nu har jag kort hår med fixspray istället. Ja ja.

Annonser

10 veckor utan Tamoxifen

Hej

Usch så länge sen jag skrev.

Nu är det runt 10 veckor utan Tamoxifen.
Kan nog sluta rapportera om förändringar för nu känns det verkligen som jag är den där Anna före BC fast med en erfarenhet som förändrat mig som person. Mer om det har jag i ett annat inlägg, senare.

Här kommer jag så håll käften
kroppsligt mår jag jättebra.
Inte så lättretlig som jag var under Tamoxifentiden. Jag var typ ”här kommer jag och håll käften”.  Jag inte sån nu 🙂
Hyfsat smidig, hyfsat smalare och allt det där jag räknat upp tidigare.

Det mesta känns bra. Det som fortfarande är ett problem är mina torra slemhinnor. Det vill helt enkelt inte gå över i näsan. Jag har torra skorpor i båda näsborrar som inte vill försvinna. Använder Nosoil till och från men det blir inte riktigt bra ändå. Tar jag bort skorporna i tron att de vill ha hjälp att försvinna, så kommer det nya skorpor och det gör att jag blir täppt i näsan.

Aj, mina stackars slemhinnor
Underlivet är extremt känsligt. Betydligt bättre än tidigare och jag tar bara till Vagisan en gång i veckan ungefär. Dock märker jag att jag har riktigt känslig hud ”där nere” och vet inte riktigt hur jag ska lösa det heller faktiskt. Gillar inte att använda kemiska produkter (läkemedel exempelvis Replens och Vagisan) i och runt underlivet men verkar som att jag behöver det.

Med tanke på det är jag glad att jag lever ensam och inte har någon sexuell relation med någon.

Naturmedlet Membrasin (havtornskapslar) hjälper men inte till 100 % . Faaan också. Men jag tar 3 – 4 st per dag för annars finns risken att det blir ännu sämre. Det har jag redan fått erfara.

Min släkting Susan från USA som jag berättat om, hon har ju gått igenom bröstcancer för många år sedan och det är guld värt att prata med henne. Vi är dessutom jämngamla och förstår varandra.

Hon frågade mig vad min läkare rekommenderar mig eftersom jag slutat ta Tamoxifen. Jag sa att de rekommenderar ingenting annat än att ta en tablett per dag i fem år. Jag sa att det är snarare jag som talar om för dem vad jag tänker göra: ta ¼ tablett per dag med start 1 februari. De kan ju knappast komma med pistolhot och tvinga mig äta dem om jag inte vill hahaha.

Wake up call
Susan sa ”ja det är ju bättre med ¼ tablett än ingen alls. Du måste ju ta nånting för att hålla hormonerna borta”. Det hon sa fick mig att vakna ur ”mitt vanliga jag” och bli påmind om att det är inte speciellt bra att fortsätta så här. Jag ÄR i den tanken att risken för mig att få C igen är ytterst liten. Då menar jag att oavsett T eller ej så skulle jag kunna få C lika väl som en slumpvis person jag möter på stan. Vad som oroar mig är i så fall sockerkonsumtion. Jag menar sötsaker. Godis, bakelser, sötsaker. Inte tror jag socker orsakar C. Men jag har läst att cancer livnär sig på socker. Om jag mot förmodan har C eller får C så ska jag fasen inte göda den med socker. Så:

Fasta och socker
Från någon dag i januari är det dags med min fasta i vilket fall och i samband med det är min plan att sluta med socker. Det blir tufft för jag älskar Napoleonbakelser, M-Kulor och Salta S-märken och ….. ja.  Lång lista.  Hahaha.

Vilken dag jag startar får vi se. januari månad är en födelsedagsmånad i min släkt / familj. Vi är 7 stycken som fyller år så det blir en del kalas liksom….

En annan sak: jag har ont i mitt expander-protes-bröst. ONT.  Mycket tankar kring det! Mer om det i ett annat inlägg.

På tal om sex:
mina katter Charlie Napoleon och Cloetta Nefertiti har ett bättre sexliv än jag.
De är ju tonåringar nu. Drygt 8 månader gamla och har sexuellt umgänge med varandra.
Om cirka 10 dagar vet jag ifall Cloetta har bebisar i magen.
Det ser man genom att kolla in hennes tuttar. Är de knalllrosa så är det bebisar i magen.

Anna

 

 

 

 

Sju veckor utan Tamoxifen

Hej

Pratade med min kontakt på onkologen för et tag sen som berättade det jag redan antagit: inget fel på mina sköldkörtlar inte. Alla prover var jättebra.

Tamoxifen slutade med den 15 oktober och idag är det den 6 december. Det har alltså gått drygt 7 veckor.

Jag känner mig bra jämfört med livet med Tamoxifen som förvärrades i augusti i år. I ganska exakt ett år var det typ okej med T och jag tänkte att blir det inte värre än så här så fixar jag det. Kände mig så pass okej att jag inte haft en tanke på att behöva sluta med dem. Vad som orsakade att det plötsligt blev så mycket värre från augusti månad vet jag inte. Jag är som ett levande frågetecken faktiskt. Finns inget jag kan ta på så det är väl bara otur att det skulle bli skit med det också.

Sjuksystern på onken kunde inte råda mig till något och tjatade inte på mig att jag måste börja med Tamoxifenen genast. Det var bra för det var inte läge att få mothugg. Hon lyssnade, förstod och jag frågade vad andra kvinnor i min situation gör. Hon sa att vissa tar en halv tablett. Sen sa hon andra saker som jag redan räknat ut med lilltån, att vi alla reagerar så olika så hon kunde varken säga det ena eller det andra mer än det min lilltå tänkt ut; att det är bättre att ta en halv om dagen än ingen alls.

Jag sa till henne att jag tänker ta ¼ tablett och ge det en chans till. Fast jag börjar inte med detta förrän slutet av januari, om knappt två månader. Sedan kommer jag nog köra mitt race. Att sakta trappa upp till en halv efter noga övervägande. För återigen; det finns viss (dock liten påstås det) risk att få livmodercancer när man äter Tamoxifen. Risken är tydligen desto större att åka på bröstcancer igen om man inte tar T eller liknande läkemedel.

Anledningen till att jag vågar göra uppehåll eller sluta helt med T är att min bröstcancer ”bara” var 1,3 cm. Ingen spridning. Jag upptäckte den i ett tidigt stadium. Jag hade inte den där lilla knutan innan juli månad 2016 och jag upptäckte den i oktober samma år och opererades den 28 december det året.

Den första kirurgen tyckte jag skulle ta tårtbit. Det tyckte inte jag. Vill någon läsa om det scenariot när han sa ”ja du vill ju skjuta med bazooka på en flugskit” kan ni läsa det här.
https://annabloggar.com/2017/01/22/skjuta-med-en-bazooka-pa-en-flugskit/

Jag bytte läkare. Jag valde att ta bort hela bröstet en gång för alla. Då slapp jag åtminstone strålning. Vid strålning finns det risk att när man har bröstimplantat som jag har, att implantatet kan bli inkapslat och hårt som en tennisboll och behöva bytas ut (på min egna bekostnad). Det ville inte jag behöva ha ovanpå allting annat så jag valde att operera bort hela bröstet och senare få en bröstprotes, vilket jag har nu.

Naivt, korkat, idiotiskt att sluta med T? Ja, kanske jag får äta upp detta en dag?

Hur mår jag nu så här sju veckor utan Tamoxifen?
Känner mig fri på något sätt, mer positiv, kan skratta mer och ser ljust på allting liksom.
Inga besvär att böja mig ner och knyta skorna.  En sak som slagit mig är att jag gör saker snabbare nu. Innan gick mycket jag gjorde i slow motion liksom. Och lite klumpigt. Så är det inte längre.
Är rörligare i kroppen och smidigare.
Lättare, smalare. Ja friskare på något sätt.
Det är väl i så fall att jag har dålig aptit. Är inte direkt sugen på vissa maträtter eller så.
Jag äter något för att bli mätt. Eller så tar jag bara några knäckebröd med ost sen är jag nöjd.
Fast detta behöver inte ha med Tamoxifen att göra. Jag hade väl inte någon speciell aptit innan heller. Det är nog Anna i ett nötskal.

Detta som jag skriver är inte till för att påverka andra att sluta med Tamoxifen. Verkligen inte! Var och en måste ta sitt egna ansvar och beslut utan att vara påverkad av någon annan. Jag skriver bara om hur jag upplever det. Det är syftet med min blogg. Jag startade denna blogg för snart två år sedan, någon månad efter att jag fick beskedet om bröstcancer. För att jag ville berätta för nära och kära när jag inte orkade berätta för var och en. Och till de som undrar men inte ”vill störa mig” när allting var som värst med cellgifter och alla helvetes-biverkningar.

Fryser fortfarande.
Några jumping jacks funkar för att få igång värmen. Dessutom får ju kroppen lite extra motion samtidigt 😊

Försöker förtränga den där känslan av att vara sjuk och febrig när frossan sätter igång som mest. Risken är stor att instinkten att krypa under täcket kommer och så kan jag inte hålla på.  Dricker kokt vatten, bultar på mig tjocka koftor och aktiverar mig de dagar jag inte jobbar.

Jättetorra slemhinnor i näsan. Tar fortfarande Nosoil i näsan och det hjälper så där.
Torra slemhinnor i de yttre delarna av underlivet. Det räcker inte med bara svälja Membrasin havtornskapslar så jag har kompletterat med Vagisan salva i underlivet som är fri från östrogen. Har använt den nu i en vecka och är fortfarande torr fast inte så illa som för en månad sedan.

I övrigt längtar jag till sommar och värme.

Anna