15-16 februari. Biverkningar som heter duga

Hej
Vilodag den 15 februari? Trodde jag ja. Blev inte alls som tänkt.

Planeringen för denna dag var att ta det lugnt och att trimma håret på huvudet blev inte av. Jag blev dålig av medicinerna jag fick utskrivet av läkaren på sjukhuset. Båda medicinerna är mot neutropen feber , feber vid brist på vita blokroppar.

Ena sorten skulle jag ta två gånger om dagen och den andra, tre gånger om dagen. Båda tillsammans med mat så det blev ju att ta båda ungefär samtidigt. Fick inte instruktion om att ta dem med viss stund emellan.

Pillrena är ganska stora. Den ena sorten har hård kapsel. Den andra var lite mindre och utan hårt hölje.  Jag drack rikligt med vatten som man ska göra. Den ena medicinen fick jag inte ta ihop med filmjölk som jag annars tänkt kunde ge mer ”glid” så att de inte fastnade i halsen.

Först trodde jag att jag satt tabletterna i halsen. Jag drack och drack för att få ner pillrena. Sedan efter kanske en halvtimme kom ett hemskt tryck över bröstet. Som att bli fastklämd i ett skruvstäd nästan. Tungt att andas. Illamående, krampande attacker, krampande smärta i magen, ungefär samma känsla som vid magkatarr.  Fortfarande kändes det som att något fastnat i halsen.

Smärtorna gick lagom över till på kvällen när jag skulle ta pillrena igen.  Samma visa igen. Samma onda. Jag ville bara skrika. Högt.

Jag la mig i fosterställning och med en kudde tryckt mot magen. Det lättade lite men det kändes fortfarande som att tabletterna satt fast i svalget och i trakten ovanför magsäcken.  Och de förbannade smärtattackerna i magen.

Min stomi mådde ju såklart inte bra av detta. Den började flippa ut och krångla. Som jag berättat innan så finns två konstgjorda ”muskler” ovanför reservoaren som jag sticker en sond igenom. Den första muskeln krampade så jag inte kunde föra in sonden.  Detta åtgärdade jag genom att, när jag äntligen lyckades få igenom sonden, lät jag den sitta i och bandagerade med kompresser och kirurgtejp på magen och proppade igen sonden med en plastplugg. Det fungerar bra men är bökigt att ha så där.

I rådande tillstånd väljer jag hellre bökigt än oro att inte få in sonden förbi den krampande muskeln.

Jag lyckades somna. Fråga mig inte hur det gick till.  Av utmattning kanske.

16 februari
På morgonen var det dags igen med de två pillrena. Samma visa igen. Fy fasen . Vad jobbigt. Skulle jag ha det så här i 10 dagar med dessa mediciner? kan inte vara möjligt.

Jag lusläste bipacksedlarna . Bipacksedeln till den ena var en halv meter lång, nej 45 cm lång och putteliten text. Kunde ge rader av biverkningar. Jag var tvungen att skriva ner dem för att komma ihåg det som berörde mig. Den andra hade något kortare bipacksedel och större text. Färre biverkningar.

Jag bockade av de biverkningar som jag fick: Illamående, hårt tryck i bröstet, svullnad i svalget,  strupsår, halsont, magsmärta.

Det jag trodde var att tabletterna fastnat i halsen var i själva verket svullnad i svalget och ”strupsår”. Det stod på den ena bipacksedeln att man ska ringa läkaren och sluta ta tabletten om detta inträffade.  Jag ringde läkaren i Malmö och slutade ta tabletterna.  Han sa det räckte med att jag tog den ena sorten hädanefter. Den med den hårda kapseln och långa bipacksedeln med den lilla texten. Det var den jag trodde var boven i dramat. Läkaren hade en annan uppfattning. Jag sa inte emot såklart. Han vet, jag bara tror.

All smärtan försvann på kvällen.
Är det verkligen sant eller bara tillfälligt smärtfri?

Återstår att se. Här kommer en bild som ger lugn är mitt första möte med svärföräldrarnas 10 alpackor, en aprildag 2016.

Alpackor är underbara djur. Kloka, lugna och sofistikerade. Man blir totalt avslappnad i deras sällskap.

1622059_980823041955647_6648324601667879097_n

Kram Anna
 

 

Annonser

10 februari. Ryggskott och vita blodkroppar

 

Aj som faaan!
Vaknade med en intensiv ryggsmärta i svanken. Ryggskott. Ja men tack för kaffet! Precis vad jag behövde nu. Jag skrek av gråt. Jag är inte den som gråter. Det händer ytterst sällan. Men tårarna sprutade.

Fick mycket bra hjälp på avdelningen. Smärtstillande, en värmedyna för ryggen. Av någon anledning kändes däremot min ileostomi sig lugnare. Den som var i uppror tidigare dagar. Fast kroppen är så skapt så att den inte kan hantera all smärta samtidigt. Eftersom ryggen nu var så intensivt smärtande, tror jag att det onda i ileostomin avtrubbades. Oavsett om jag låg eller stod upp så pågick den strålande smärtan hela tiden. Strålande och stickande.

Det tog ungefär femtio år att lägga mig ner i sängen. Kravla över på sidan, lägga mig i fosterställning med en kudde tryckt mot magen. Jag lyckades somna till tack och lov. Fick smärtstillande hela dagen. Sitta var ju totalt uteslutet. Det vet ju alla som haft ryggont.  Min smärta var en 8 på min 10-skala. När lunchen kom kunde jag inte ens stå upp och äta. Det gjorde helvetesjävlaskitont hela tiden.

Man blir expert på att försöka hitta ställningar som funkar. Nu med distans till det hela och det gått några dagar blir det lite komiskt när jag tänker på det.

Man blir ju duktig på att försöka hitta ställningar som fungerar för att ha så lite värk som möjligt. Tur ingen såg mig. Pust! Den enda ställning som var befriande var att ligga hopkurad på sängen med benen böjda under mig, med magen tryckt mot låren och med sänkt huvud tryckt mot knäna. Fattar ni då hur jag menar?  *ler*

(”näää, visa en bild” . GLÖM DET *ler* )

Men så kan man ju inte ligga hur länge som helst. Till slut domnar ju benen.

”Kärlek under ansvar”
Kl 14 kom världens bästa André och hälsade på en liten stund. Lite mindre ont hade jag just då för jag fick ju starka läkemedel mot smärtan. Blir så otroligt glad när jag ser honom. Han hade med sig ett paket Finska Pinnar och det är ju gott. Och en tub Voltaren. Jag blev mest glad för Voltaren.

André är ytterst noga med det han tar med till mig. Alla kartonger och produkter spritar han direkt när han kommer. När han kom med min dator så att jag kunde skriva lite, så spritade han såklart hela den. Varenda millimeter. André gick efter en kort stund och sjukgymnasten kom.

Vi gick igenom en del övningar för ryggen. Några som jag redan gör på egen hand, varje dag sedan några år tillbaka och andra som var nya. ”Välkomna kära vita blodkroppar”

Mitt i detta elände får jag ett glädjande besked av läkaren. Vita blodkroppar har börjat att bildas.

Från noll till 0,3. På ett dygn.
Det är riktigt krisläge så länge det är under 0,5. Jag blev i alla fall glad för 0,3 och det var läkaren också. Att det nu rör på sig. Att de vita blodkropparna klarar av att bildas.

Hyllning till mina vita blodkroppar
Kära, älskade Vita Blodkroppar. Ni är efterlängtade. Hoppas ni kommer att trivas i min kropp och föröka er duktigt och snabbt som fasen. Jag kommer att älska varenda en av er. Jag lovar att göra mitt bästa för at ni ska trivas riktigt bra.

Har ni sett så fin en vit blodkropp ser ut? Som en mjuk liten pom-pomboll man kan göra av garn *ler* Fast en vit blodkropp är ju hur liten som helst.

bilden är lånad från trombosyter.se

vit-blodkropp-png

Resten av kvällen var jag febrig och frös. Smärtan i ryggen avklingade på kvällen. En 4:a på en 10-skala. Hanterbart. Nu kunde jag trösta mig med några Finska Pinnar. Det blev fler än ”några”.

Somnade 23.30 och vaknade 01.00. Tog en värktablett för säkerhetsskull. Vågade inte riskera att värktabletten jag fick tidigare skulle förlora sin kraft och att smärtan ökar igen. Bättre att bibehålla 4:an på skalan än tillbaka till 8:an.

Kram & hej
Anna

Knepiga drömmar.

Hej.
Igår vaknade jag svettig och klibbig vid halvfyratiden. När vi går och lägger oss fryser jag och bultar på mig tre täcken.  Det ena är ett tjockt duntäcke. Inlindad i dessa somnar jag.

Igår gjorde jag ett nytt försök att hälsa på min bror och hans fru. Jag lyckades. Det verkar fungera hyfsat bra att våga gå ut, om jag först sovit middag.

Jag minns inte gårdagen så tydligt just nu. Mitt minne sviker mig emellanåt. Sov middag i en timme kl 12.00. Sover extremt djupt. När jag vaknar känns det som att jag legat i koma. Helt yr och trött i huvudet när jag vaknar. Minns inga drömmar så jag vet inte om jag drömmer. En bra stund efter att jag vaknar mitt på dagen, är jag som en zombie och måste ta det riktigt lugnt och försiktigt.

Har känt mig yr och trött i omgångar men inget som jag inte kan hantera. Om det fortsätter på denna nivån så skattar jag mig lycklig. Jag ska dock vara förberedd på att drastiska förändringar plötsligt kan inträffa. Jag menar då biverkningar.

Det var gott att få slänga mig i soffan hemma hos min bror och svägerska. De bäddade ner mig under en filt. Efter en timme ville jag hem. Började bli trött och saknade André.

Efter maten vid 18-tiden blev jag slö och trött utan förvarning.  Jag gick och la mig. Tänkte titta på ett avsnitt av de Tre Musketörerna men orkade inte ens leta fram programmet. Jag somnade med fjärrkontrollen i handen. Vaknade några timmar senare. Ileostomin började krångla och jag blev orolig. Krampaktig känsla, ungefär som magknip.  Som att någon sitter inne i stomin och klämmer åt. Det bästa jag kan göra är att undvika att äta i några timmar och istället dricka mycket vatten. Filmjölk fungerar nog också.  Det ska jag testa. Det jag skriver här är min egen teori och inget som någon inom sjukvården tipsat om.

Jag har haft min ileostomi i mer än halva livet och har lärt mig vad som fungerar bra för mig. Jag har inte så mycket att berätta. Det jag kan berätta är att i morse när jag vaknade minns jag två drömmar. Det är första gången på hur länge sedan som helst, som jag minns drömmar.

Jag drömde att jag vaknade av att jag hörde musik som var på replay. Spelades om och om igen. Det var ena sidan på en LP som heter ”Trouble” från mitten av 70-talet, med gruppen Sailor. Jag drömde att André och jag låg på den ena sidan sängen och på andra sidan stod skivspelaren och spelade och spelade och spelade. Den var satt på replay (precis som att det går att göra på en skivspelare). Drömmen var så verklig.

Därefter somnade jag igen. Drömde att jag vaknade av att jag var alldeles svullen i hela ansiktet. Svullen som en ballong, med hoptryckta ögon och kunde inte se något. Ärligt talat, när jag vaknade i morse vid halv fyra-tiden var jag säker på att svullnaden i ansiktet inte var en dröm. Jag var bombsäker på att jag varit uppe på natten och tittat i spegeln och var genomsvullen.

Totalt förvirrad. Blev så himla glad när jag konstaterade att jag såg normal ut, när jag kom in i badrummet och att det hela var en dröm. Den som vill får gärna tolka dessa två drömmar.

Min ileostomi är inte alls bra så jag ska lägga mig i sängen. Innan dess ska jag ha tag i en bra tandläkare i stan som jag kan få tid snabbt hos. Min tandläkare finns i Helsingorg och jag orkar verkligen inte ta mig dit. Finns inte ork för det.

Jag har nämligen börjat gnissla tänder och under cellgiftbehandlingen kan tänderna skadas. Därför måste jag ha hjälp så snart som möjligt.

Hej så länge.
Anna

 

Hämta peruk nummer 2

Hejsan.
I dag händer något kul. Nu längtar jag. Mina facebook-, och Instagramvänner vet det redan. Det basunerade jag ut igår. Hahaha. Jag ska hämta peruk nummer två. Min ”Krullnufs”-peruk. (Vänd om två bokstäver så fattar ni vad jag menar. Hihi) . En storlockig, kort peruk som ser lite rufsig ut. Supercool. Min väninna hänger med. Jippi! Jag får ett rejält lyft när vi träffas.

denna

Klockan 10.30 ska vi vara på salongen. Jag sitter på bussen klockan 9.40 just när Guldkanalen har sin egna musikfrågesport. Det blir en rolig bussresa.

Jag berättar mer om perukprovningen när jag är hemma igen. Igår verkade det som att jag efterlyste biverkningar. Det gjorde jag inte. Däremot var jag observant och kände efter i min kropp. Jo då, biverkningarna visade sig.

Ungefär klockan 17.30 åt vi middag. Jag lagade Biff Stroganoff med en touch av Anna. Receptet hittar ni i min receptflik.  Jag tillagade riset och Biff Stroganoff på det sätt jag brukar. Det smakade konstigt. Riset smakade absolut ingenting! Jasminris som annars smakar så milt och gott. Köttet smakade järn. Mumsfillibabba. Inte!
Salladen med rödlök, sallad, tomat, gurka och vinäger smakade så där meningslöst. Kunde inte äta fast jag försökte. Jag tog en Varma Koppen med svampsmak istället. Det fungerade bättre.  Vi drack vatten till maten, som vi brukar göra. Det funkade. Smakade inte konstigt.

Jag var fortfarande hungrig men kunde inte få ner något mer. En halvtimme senare fick jag magkatarrkänsla. Inte så stark men den irriterade mig. Systern på sjukhuset tyckte inte jag skulle ta Novalucoltabletter som vi har hemma. Hon skulle ordna ett recept med något annat. Detta har jag glömt hämta ut på apoteket, kom jag på nu.  Ska hämta det idag.

Jag tog ett glas yoghurt och magkatarren mildrades. Magkatarr är en av biverkningarna. Ansiktet blev rödblossande och torrit. Ännu en biverkning. Rengjorde ansiktet och smorde mig med min vanliga nattcrème som annars är jättebra. Den hjälpte inte. Kändes forfarande torr. Jag tog en annan som jag har hemma. Den fungerade däremot bättre, så fler sådana ska jag köpa. Magkatarren kom och gick. Mer yoghurt. Det lindrade.

Vid halv niotiden började jag frysa rejält. Har inte hört något om att detta skulle vara en biverkning. Jag är ju ganska frusen av mig och dessutom hade jag ju inte fått i mig ordentligt med mat. Kände att mina ben svullnade. Jisses! Två lyktstolpar till ben. Rejält svullen över knäna och lite upp på låren. Vad fasen ska jag nu har för brallor på mig?  Ska testa mina två sammetsbrallor jag köpt. De är lite för stora och vida, á la 70-tal. Ett par midnattsblå och ett par lejongula. Skitcoola *ler*

Gav upp. Kände mig orkeslös och gick och la mig klockan 21. Vaknade kvart i ett i natt och var jättetorr i ögonen. Biverkning. Har köpt ögondroppar som jag bad André att droppa i mina ögon. Han var redan vaken och har hjälpte mig. Det kändes bra så jag somnade direkt igen.

Vaknade imorse vid 04.30 och steg upp. Fortfarande svullen om benen men inte lika mycket. Hittills har jag bara känt av mindre ”problem” med min Kocks blåsa. Den fungerar hyfsat bra men är lite ”orolig”. Precis som om man är orolig i magen. Min Kocks blåsa sätter igång en slags sammandragningar kan man säga. Den ”rör på sig”. Tunnramen som blåsan är gjord av, är ju i rörelse men det känner man inte. Men rörelserna i min Kocks blåsa känner jag av. Beter sig som att det är dags att gå på toaletten igen, fast det inte kommer ut något. Än så länge kan jag stå ut med detta. Det är ingenting mot vad det skulle kunna vara.

Igår ringde jag förresten och pratade med Stomiterapeuten.  Hon är så hjälpsam och gullig. Hon skrev ut nya recept till mig på specialgrejer ifall min stomi kommer att bråka ännu mer. Gör den det så kan jag inte gå på toaletten hur ofta som helst. Det kan uppstå slitage i ”nippeln” (litet hål jag har på magen).  När den bråkar så är det sammandragningar i den. Får känslan av att blåsan behöver tömmas fast den nyligen tömts. Börjar den bråka måste jag ha en slang kopplad ner till reservoaren (Kocks blåsa) där avföringen samlas. Fästa slangen på magen med kirurgtejp och kompress. Sätta i en liten plugg i slangens ände.Så här kan jag ha det i flera dagar om det skulle behövas. Det är bara att byta kompresserna runt omkring, några gånger om dagen. Inga problem. Inget som gör ont. Inte i vägen.

Eftersom biverkningarna börjar hagla så började jag föra dagbok igår. Skriver ner allt jag äter och dricker, klockslag, biverkningar. Försöka lista ut vad jag ska undvika att äta.

Magkatarren i går kan bero på att jag hade vinäger på salladen. Fast jag vet att cellgifterna slår ut mycket i kroppen oavsett hur man försöker undvika viss mat eller ej. Fast det skadar ju inte att ha lite koll ändå. Fick ett antal jättefina, tjocka anteckningsböcker av min dotter .Nu kom en till av dem till användning. Den blir min dagbok tills behandlingen är över och jag mår bra igen. En annan jag fick har jag som resedagbok.

Jag gör ett uppehåll nu och återkommer senare och berättar om perukprovningen.
Vi kommer antagligen ta något att äta på Ebbas Fik igen. Dels för att det är himla mysigt där och dels för att det är ett litet ställe och därför färre gäster. Jag vågar inte var på en jättestor lunchrestaurang med för många lunchgester, på grund av smittorisk.

Nu är klockan 07.00 och jag säger:
”hej så länge”  *vinkar*

Första besöket hos onkologen

 

16 januari 2017

Besök hos överläkaren på onkologen i Lund

Ännu en trevlig läkare. Mjuk och saklig. Alla jag träffat, med undantag av en (visade det sig) , har jag fått förtroende för. Det är bara plus nästan hela tiden. Hon ville berätta om hur lägga upp cellgiftbehandlingen för att det ska bli så bra som möjligt. Efter att ha gått igenom min medicinska status, familjens historia och annan fakta, berättade hon om hur min cancer såg ut och hur andra cancerformer kan se ut. Jag ska inte gå in på en massa medicinska detaljer men vill berätta delar av diskussionen.

Det finns olika bröstcancerformer . Själva cancern kan ha olika struktur och hon ritade på ett papper. Därför finns det även olika mediciner man sätter in, under cellgiftbehandlingen. Hon förklarade mycket tydligt skillnaderna. Detta för att jag ska förstå, om diskussioner med andra cancersjuka uppstår, förstå att man använder olika mediciner beroende på cancerns form, hur stor cancern är och så vidare. Min lilla cancer var 1,3 cm totalt. Den är 100 % hormonell vilket är ett gott tecken, fick jag veta. Hon berättade fler detaljer men det behöver jag inte fördjupa mig i, här. För mig var detta de viktigaste punkterna.

Läkaren förklarade hur behandlingen kommer att gå till. I korta drag är det så här: Jag behandlas på sjukhuset i Malmö. Får sex stycken behandlingar med tre veckors mellanrum. Hon berättade namnen på medicinerna som sprutas in. Hon informerade om biverkningarna. Förutom att håret faller av, finns det en rad andra biverkningar. Ganska många faktiskt. Jag kommer att få medicin mot biverkningarna, om de uppstår. Det är inte säkert man drabbas av hela listan biverkningar. Hoppas jag kommer lindrigt undan.

Illamående, kräkningar, tarmarna påverkas, slemhinnorna blir torra, inflammation i tandköttet, kan få känsla av ”hål i tänderna”, håret faller av, aptiten förändras, orkeslös, viruskänslig. Måste undvika att vistas bland mycket folk, restaurangbesök, hälsa på, på jobbet, åka kommunalt, gå på bio. Eftersom det kan uppstå inflammation i tandköttet och även blåsor, rådde läkaren mig att gå till tandläkaren om det är mer än ett år sedan jag kollades sist.  Att tänderna och munhålan är i bästa skick.

Tro det eller ej, men detta hade jag redan pratat med André om: att kolla tänderna. Vill inte riskera att kanske få tandvärk mitt under pågående behandling. Av en händelse hade jag just fått en kallelse till den 2 februari. Får se till att ändra den tiden och få en tidigare tid. Annars får jag byta tandläkare. På skafferiet har jag tejpat upp ”To do”-lista för det är så mycket att hålla reda på hela tiden. Allt får inte plats i almanackan jag köpt. Får inte missa någonting. Listan utökades med ”boka tandläkarbesök genast”, så snart praktiken öppnar.

Tarmarna Ett stort orosmoln är min Kocks blåsa. Detta pratade vi länge om, läkaren, André och jag. Jag är nämligen ileostomiopererad.  Tjocktarmen och ändtarmen bortopererades i april 1984. Jag har diagnosen Familjär polypos. Jag har ingen ”påse på magen” utan något som heter Kontinent ileostomi  – Kocks blåsa. Metoden Kocks blåsa skapades av Nils G Kock. Kirurg och professor vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg. Tack vare honom har jag fått ett mycket bra liv, sedan april 1984 när jag blev opererad. Jag lyfter hatten för honom och niger djupt.

Vill du läsa mer om min ileostomi hittar du min berättelse längst upp på min bloggsida.

Anledningen till att jag berättar om min ileostomi här är att den blev en viktig punkt i samband med kommande cellgiftbehandling. Är det något jag oroar mig över så är det hur min Kocks blåsa ska må under de kommande fyra månaderna som cellgiftbehandlingen ska pågå. Jag är mycket orolig eftersom den är känslig.

Blir jag sjuk och får feber eller influensa exempelvis så kan den krångla genom att det uppstår en slags sammandragningar som knyter sig. Ibland känns det som att en varelse sitter inne i min kropp som kramar ihop den till en boll. Ibland gör det inte så ont och ibland något in i norden ont. Uppstår detta är det bästa att jag bara håller mig stilla, vilande och undviker att äta ”i onödan” så att säga. Bara precis äta och dricka i små portioner och bara sådant som jag vet har lugnande verkan i kroppen. Ibland känns det som att reservoaren (den lilla påsen man sytt av en bit tunntarm som finns inne i min kropp), är full och måste tömmas. Jag får inte tömma hur ofta som helst: det beror på att det lilla hålet (kallad nippel) jag har (under naveln till höger, en bit nedanför midjan) kan irriteras och slitage kan uppstå.

När jag pratade med läkaren om min ileostomi och berättade det jag skrivit här ovanför, sa jag att jag är riktigt orolig. Alla andra biverkningar kan jag ta, men min ileostomi måste skonas på något sätt. Hoppas att det går att lösa.

Det här med förstoppning (som är en av biverkningarna) , trodde jag uppstod i tjocktarmen där allt packas ihop och vätska pressas bort liksom. Jag borde komma lindrigt undan menade jag, eftersom jag inte har någon tjocktarm och att all avföring kommer ut i flytande form i princip. Eftersom jag sprutar in vatten som ”löser upp” avföringen som annars  är lite trögflytande. Läkaren var osäker på min teori och sa att man reagerar så olika och tarmarna kan bete sig olika från person till person. Hon sa att hon kommer att diskutera detta med sitt läkarteam och läkarna som är experter på tarmar och rådgöra med dem. Det verkar inte vara så vanligt med en patient med bröstcancer och Kontinent ileostomi. Jag kände mig trygg ändå eftersom hon skulle diskutera med andra läkare.

Hon ska höra av sig till mig om deras tankar och idéer. Hon berättade om en teori att försöka dämpa problemet med tarmarna. En av medicinerna som pumpas in under cellgiftbehandlingen orsakar förstoppning och annat tarmkrångel. Hennes förslag var att istället för att spruta in hela denna dos var tredje vecka, sa hon att man kan dela upp dosen i mindre portioner . Att jag kommer ner till Malmö en gång i veckan och få mindre dos och få andra cellgifterna en gång var tredje vecka som planerat.

Därför ska vi vänta med medicineringen som påverkar tarmarna, till mars månad när hon, läkarteamet och tarmspecialisterna diskuterat mitt fall.

Efter besöket hos överläkaren träffade vi en sjuksyster och koordinator. Hon hade riktigt snygga svarta glasögon med tjocka bågar och silverdetaljer. Attityd. De var supercoola och hon klädde så bra idem. Det sa jag till henne.

Vi fick ytterligare information av henne och hon sa att jag kommer att få sjukresor. Det har hon beviljat och sa att det har jag rätt att få. Vilken lättnad. Jag har varit orolig att jag skulle behöva ta mig till Malmö på egen hand.  Ännu ett plus. Jag samlar på plus. Har några stycken nu * ler * .

Hon berättade vad som kommer att hända inför första behandlingen den 1 februari. Dagen innan ska jag till Malmö och få en Piccline insatt i vänster överarm.  En Piccline är en silikonkateter , en smal, tunn slang som ska  föras in i överarmen och vidare i blodkärlen fram till en bit från hjärtat. Denna Piccline ska sitta kvar under hela behandlingen. I denna sprutar man in cellgifterna.  Jag berättar mer om den längre fram när jag vet hur det känns och hur jag kommer att uppleva att leva med den så att säga. Jag fick en hel mapp med information och dokument. Efter detta besök skulle jag vidare och ta ett nytt EKG. De tog ett den 20 december men de vill ha färsk dokumentation. Väntan att komma till var jättelång. Tror jag fick vänta närmre 40 minuter. Själva EKG:et tog bara några minuter.

Så där ja. Nu var alla besök denna dag, avklarade. Andrés och min tradition har blivit att sticka och ta var sin burgare hos ”BurgarKungen”.  Jag tar alltid ett Wopper Meal. Mums.

Mätta och belåtna tog vi tåget hem. Slängde oss på sängen och somnade till förtexten till en film. Det tar på krafterna för oss båda, varje gång vi varit på diverse besök och behandlingar i Lund och Malmö. Kära du som läser, håll tummarna att min ileostomi inte påverkas under cellgiftbehandlingen.

Kram Anna