Biverkningar igen.

Hej.

Det var ett tag sedan jag skrev senast. Har inte funnits tillstymmelse till ork för någonting sedan den senaste behandlingen den 22 februari.

Ifall det nu finns ett mönster så verkar det vara så att den dagen jag får cellgiftbehandling och kommande cirka sju dagar mår jag som värst. Biverkningarna avlöser varandra, hela tiden. Illamående, min Kocks blåsa bråkar och gör ont till och från varje dag. Har ingen aptit, orkeslös, har ingen energi mer än korta stunder. Kan ligga i sängen timvis utan att ens orka leta upp något att titta på, på Netflix.  Stirrar i taket. Somnar en stund, vaknar, somnar. Ingen ork att höra av mig till någon. Inte ens skicka sms. Inte ens till mina närmsta.

Maten smakar konstigt. Inte all mat, utan viss mat. Vet inte vilken förrän jag äter den. Därför vet jag ännu inte vad jag ska undvika att äta. Det som fungerar jättebra är filmjölk med hallon, citronfil, havtornsjuice, grovbrödmacka med kokt ägg och Kalles Kaviar eller fransk löksill. När det kommer till varm mat så kan jag se fram till att äta, men när jag väl sitter där så blir det inte mycket ätande.

Blir illamående bara jag tänker på choklad.  Jag som alltid tyckt om diverse Marabouchoklad. Det är ju bra att inte sukta efter det så jag klagar inte. Det är som det är. Inte ens sugen på äppelkaka. Inte just nu i alla fall.

Anklarna svullnar i några dagar, magkatarrkänsla, torr i munne, svag huvudvärk, lätt värk i tänderna. Vet inte hur jag ska förklara det men det känns grumligt i huvudet.

Dessutom fryser jag.  Jag har kommit på en av anledningarna till att jag fryser. Nästan allt hår på kroppen har ramlat av. Jag har världens kortaste stubb på huvudet. Inte helt kal alltså. Man har ju små fjun på hela kroppen vars syfte är att skydda huden mot kyla eller för att hålla rätt kroppstemperatur. Saknaden av fjunen måste vara orsaken till att jag ständigt fryser.  Jag har nästan alltid en mjuk virkad mössa på och en mjuk sjal runt halsen och en huvjacka. Dricker ofta kokt vatten för att hålla mig varm.

Min energi är så dålig. Orkar inte särskilt mycket.  Jag har börjat förstå att jag måste planera in och förbereda mig för sådant jag måste göra. Exempelvi s när jag ska till distriktssköterskan och ta blodprover och lägga om min Piccline en gång i veckan.  Det tar mig en timme att förbereda mig att ta mig dit. Duscha, klä mig, sminka mig, ta på peruken och vanliga saker. Pallar inte riskera at stressa. Promenaden till distriktsköterskan är lagom kort. Det tar mindre än 10 minuter att gå. Fast jag går sakta.

När jag kommer hem har all ork tagit slut och jag behöver lägga mig och vila. I går bestämde mamma och jag att ta en kort runda på stan. Vi bor ju nästan mitt i smeten så det går snabbt. Hon skulle handla nagellack och jag skulle ett ärende till Godisparadiset. Vi var ute mitt på dagen och det var knappt något folk i butikerna så det var ju bra. Annars hade jag aldrig gått in någonstans med rädsla för att smittas av någonting. Jag har handsprit med och en paket pappersnäsdukar.

Jag tar inte i någonting utan handskar på eller håller om en servett. Skulle aldrig falla mig in att ta i ett dörrhandtag eller trycka på knapparna på kortmaskinen vid kassorna utan att ha handske på eller ha en pappersnäsduk som skydd. Det är nog något av de värsta snuskställena att ha att göra med. Plus spolknapen på toaletter. Bläää. Usch. Vet inte hur det är med andra men jag har fått bacillskräck sedan jag började med cellgiftbehandlingen . Fast spolknappar och knapparna på kortmaskiner har jag alltid varit äcklad av att ta i med händerna. Fastän jag tvättar dem efteråt.

Ja, detta är i korta drag hur mina dagar sedan den 22 februari, sett ut. Har varit trött på mig själv.  Eftersom jag inte gör någonting har jag inte heller något att berätta för någon. Därför har jag undvikit att ”ringa runt” till familj och vänner.  Orkar snart inte berätta hur jag mår när någon undrar. Ringer jag så vill jag snarare att den jag ringer till, berättar om något kul och jag bara lyssnar.

Nu sedan jag inte skrivit i bloggen eller varit på facebook på en vecka, har jag fått en hel del hälsningar via sms från nära och kära som hört av sig oroligt. Det värmer mycket att få meddelanden fastän jag inte orkar svara direkt. Jag har inte heller orkat svara i telefon till någon reda.

I gårkväll ringde jag min bästis i Sundsvall. Äntligen.  Vi har inte hörts på ett bra tag och jag har inte orkat ringa till henne heller. Jag blev glad att höra henens röst och prata om allt möjligt med henne. Fick ett tips av henne på en för mig , annorlunda äggrätt. Ska testa den imorgon.

Nu hoppas jag att energin ska komma tillbaka. Vad jag förstått så mår man som bäst (eller minst sämst) dagarna innan kommande behandling.  Efter första behandlingen mådde jag som vanligt på 17:e dagen efter behandlingen. Det skulle i så fall betyda att omkring den 11 mars bör jag vara den vanliga Anna. Fast jag är ju ingen maskin så det går ju inte att räkna ut exakt. Hoppas det blir tidigare. Det är ju en hel vecka till dess. Idag har det känts ganska okej. Hittills i alla fall. Klockan är 13.00 och jag har hunnit vila en omgång. Har inget på agendan. Jo bara en sak: jag ska göra maten idag: fiskgratäng. Mums. Hoppas jag kommer att vilja äta.

Imorgon är det fredag och då ska jag till distriktsköterskan och ta blodprover och lägga om Piccline. Därefter ska jag se ifall jag orkar hämta ut ett paket. Har beställt lite kläder på Boozt.com. Var uttråkad i förrgårkväll så jag beställde kläder. Har fått avi-meddelandet idag, att paketet finns att hämta.

Känner mig så himla tråkig att bara skriva om eländes elände. Fast detta är min blogg och syftet med den är ju att berätta hur jag mår och då blir det inte roligare än så här. Just nu.

Jag längtar efter att kunna sitta på krogen och äta en bit mat. Mingla bland folk. Eller hälsa på, på jobbet. Inget av detta kan bli av förrän sista behandlingen är förbi och jag  vet att jag inte längre är viruskänslig. Känns som en evighet.

Ha det bra.
Hoppas kunna skriva några rader redan imorgon.

Kram & hej
Anna

 

 

 

Författare: AnnaBloggar.com

Jag tar ut glädje i förskott. Det värsta som kan hända är att jag varit glad i onödan.

2 reaktioner till “Biverkningar igen.”

  1. Du är stark som en oxe!! Kämpa på och hoppas verkligen din aptit på choklad kommer tillbaka. 🙂 Det är ju en njutning med Marabou, även om man ska hålla det i schack och äta ”lagom” av det. Hoppas kläderna från Boozt var fina. Vi hörs över telefon en dag när din energi räcker . Tusen kramar /Petra

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s