bröstrekonstruktion – Sida 2

Börjat jobba

Drygt 4 veckor efter operationen.

Det går på rätt håll. Det läker fint fast det gör himla ont emellanåt. Det stramar och bränner bak på ryggen nerifrån midjetrakten och upp mot skuldran där ryggmuskeln satt. Man har ju dragit och sträckt rejält i huden så det är inte konstigt det gör ont.

Tar fortfarande två morfinpreparat och Alvedon. Fast inte i samma utsträckning som tidigare.

Vardagarna är lite knepiga. Får ju fortfarande bara lyfta 1,5 kg. Lite klurigt när jag ska ner i tvättstugan med tvätten.

Så jag fyller min dra-maten vagn. 🙂

Jag får ju inte lyfta höger arm hur högt som helst så det blir klurigt när jag ska hänga tvätt i torkskåpet. Man blir ganska uppfinningsrik att hitta sätt att lyfta och bära.

Mina tre katter är kanske glada att slippa bli burna. Hahaha. Geisha och Cloetta väger runt 3 kg och Charlie nånstans kring 5,5 kg.

Är rörligare i kroppen och har mer energi även om energin inte är så långvarig. Blir snabbt trött om jag gått för fort eller gjort av med för mycket energi.

I går – fredag började jag jobba. Passade på att välja en klämdag när många på jobbet är lediga så det blev en bra mjukstart. Jag jobbar som receptionist och office assistant och kan till viss del styra min arbetsdag och inte fylla dagen proppfull med arbetsuppgifter. Alla har full förståelse för min situation och det gör mig trygg och känner mig tacksam och lugn. Det gynnar min återhämtning.

Normalt cyklar jag till jobbet. Tar knappt minuter. Lagom cykeltur som jag ser dom mitt spinningpass 😀

Jag får inte cykla förrän om en vecka ungefär. Därför tar jag bussen. Det går åt för mycket energi att promenera än så länge. Normalt tar det mig 50 minuter att gå om jag går i promenadtakt. Vill inte komma fram genomsvettig så det blir inte powerwalk.

Däremot promenerar jag när jag ska hälsa på mamma. Den promenaden tar 45 minuter just nu. Normalt tar den annars 25 minuter ungefär.

Bröstet ser så himla fint ut. Det tycker även de få personer jag visat bröstet för. Just nu längtar jag till den dagen jag slipper stöd bh:n och kan börja använda en vanlig mjuk bh.

För en stund sedan tog jag en morfintablett. Den gör mig flummig vilket jag är just nu. När jag tar det preparatet startar min hjärna med kreativa tankar. Tänker att jag vill ta fram mina akrylfärger och penslar och måla på någon av mina kanvasdukar. I tanken ser jag hur abstrakt motiv träder fram på duken i rosa och röda toner. Guldskinrande inslag.

Men jag orkar inte ta fram varken färgtuberna eller målarduk.

Himla knepigt. Nästa gång det kommer över mig ska jag försöka dra fram allting och börja måla.

Det är i detta stadie jag hade tänkt skriva några hitlåtar. Exempelvis Bohemian Rhapsody och House of the raising sun.

Men någon annan hann före. Typiskt! 😄

Periodvis känner jag mig rastlös. Andra stunder känner jag mig ensam och vill ha sällskap. Dock orkar jag inte ta tag i att träffa någon. Så himla konstigt allting.

Nu är jag så flummig att jag behöver slumra en stund. Hela detta inlägg är skrivet medan jag är flummig av morfinet. Spretigt och tråkigt inlägg. Orkar inte ens lägga till något roligt som man kan småskratta åt.

Däremot tycker jag att detta budskap är så fin hälsning till alla. 🩷

Helt slut och nedstämd

Idag är det 19 dagar sedan operationen.

Det har varit en jobbig dag.

Tvättstugan på morgonen. Kl 8-11.30. Man måste ju tvätta kläder och göra vardagliga saker också.

Har sällan åkt hiss så mycket som nu sedan jag blev opererad.

När jag öppnade min dörr pressade sig Charlie ut och rymde ut i trapphuset. Fattas bara det! Normalt brukar jag hämta honom i källaren dit han alltid springer när han rymmer. Jag klarar klart inte sådana äventyr så jag stängde dörren och tänkte att han kommer väl när han tröttnar på att vänta på att bli hämtad.

Efter en stund kom han i sakta mak. Jag öppnade dörren och ropade fint på honom. Han tittade på mig och sprang iväg. Suck! Jag orkar inte detta! Men jag måste. Vet inte om han skulle springa ut om någon öppnade porten i entrén.

Nu visste jag inte om han sprungit upp eller sprungit ner i källaren. Så jag fick ta mig ner till entrén. Där var han inte. Då var det bara för mig att sakta ta, mig upp alla sju våningar samtidigt som jag ropade på honom. Han brukar jama tillbaka när jag ropar hans namn. Men jag hörde honom inte.

Jag gick upp till sjunde. Ingen Charlie. Gick sakta ner och ingen jamade till mig. Blev orolig att han sprungit utomhus ifall någon öppnade dörren. Hjärtat började slå hårt och jag blev stressad.

När jag väl kom ner till entréplan kom han emot mig och jamade. ”Där e du ju Chaaaarlie 🥰”. Han följde med mig upp till vår dörr och möttes av Geisha i dörren.

Han gick in och jag stängde dörren.

Vem kan tro på mig när Charlie ligger och sover oskyldigt? 🥰

Charlie på rymmen blev startskottet för en ansträngande dag.

När klockan blev 12 var jag helt slut i kroppen. Yr och illamående. Det började läcka blod igen där sista dränet satt. Bytte bandage och bytte bandage. Blodet rann längs sidan. Jag hann precis stoppa det med kompresser innan mina yogabrallor blev nerblodade.

Jag hade ingen ork. Lutade mig mot byrån i hallen och funderade på vilka kompresser och bandage som kan suga upp blodet. De förband jag fick på plastikenheten funkar sådär bara. Inte tillräckligt bra uppsugningsförmåga. Jag är överkänslig mot plåster på huden. Därför är det inte optimalt att jag använder de bandage jag har till min Kocks blåsa. Dessa är självhäftande med ”klister” som ett plåster.

Trots att det bränner av smärta måste jag använda dessa kompresser och fästa en annan mjuk sak utanpå för att suga upp blod när kompressen inte kan suga upp mer. Annars hade jag behövt byta kompress varje kvart ungefär.

Jag var trött, yr och illamående. Ville bara lägga mig att sova.

Idag skulle jag hälsa på min 90-åriga mamma och bjuda på mat. Det fick jag ställa in såklart.

Då smärtan från operationsområdena ökat tog jag min dos Alvedon och ett av morfinpreparaten som jag ordinerats.

Virade in min höft i en dubbelvikt frottehandduk för att förhindra att bloda ner sängkläderna och soffan.

Somnade runt 14-tiden och vaknade vid 16-tiden av att Cloetta väckte mig.

Yr, trött zombie. Steg upp i sakta mak. Medan jag legat ner har det inte kommit nämnvärd mängd blod. Har märkt att när jag ligger ner stannar flödet upp. Det kommer mest när jag står eller sitter i samband med att jag ansträngt mig.

Steg upp. Drack lite vatten. Jag behövde duscha. Jag har inte ork till det varje dag. Det är för omständligt. Tvätt med våtservetter varannan dag. Och dusch däremellan. Idag var det dags. Likaså tvätta håret.

Piggnade till genom att spela låtar som jag gillar. Tog med min JBL högtalare in i badrummet och skruvade upp volymen.

Bohemian Rhapsody, The way you make me feel, Can’t take my eyes off of you, House of the raising sun, Baby elephant walk, (oh la la) jag vill ha dej.

Originalversionerna.

Låter man duschningen ta sin tid så funkar det med bara en hand.

Jag har köpt en ny helt underbar duschcreme med havtorn. Doftar fantastiskt! Märket heter Weleda.

Har inte orkat äta idag. Några knäcke med ost och ägg med Kalles. Varma drycker för att dämpa min frusenhet.

Medan jag skrivit hela detta inlägg bränner det som fan på ryggen. Känns som om någon rispar med en kniv på huden på ryggen. Det bränner och det skär liksom.

Dags med ny omgång aloe vera eller kanske ta den feta salvan. Problemet med salvan är att huden inte absorberar den. Lägger dig som en fet hinna. Och det är omöjligt att tejpen på kompressen får fäste på huden.

Jag ska klura lite och se hur jag kan göra.

Nu är klockan 23 och jag borde lägga mig i sängen. Jag är trött fastän jag sovit i eftermiddags.

Imorgon fm kommer min bror och hämtar mig. Kör mig så jag kan handla lite mat.

Jag hoppas att morgondagen blir en bra dag.

Idag gjorde jag bara 1978 steg. Imorgon vill jag inte göra många fler.

Godnatt 🌷

Allergisk reaktion

Redan på sjukhuset visade det sig att min hud på ryggen blivit överkänslig av den klistriga plasten på de stora kompresserna de behövt fästa på ryggen.

Från början har ju allt gjort så himla ont. Jag har omöjligt kunna separera var all olika smärta kom ifrån. All kraftig smärtlindring har ju också gjort smärtan diffus.

Det var ungefär 12 dagar efter op som det börja bränna på ryggen. Bränner och känns som skavsår. När de tog bort det sista dränet och det stora plåstret kände jag att den brännande känslan var precis där ryggens plastkompress satt.

Nu idag fyra dagar efter att jag slapp plåster på ryggen bränns det fortfarande. Ungefär som när man legat i solen utan solskyddsfaktor i en hel dag och är röd som en kräfta och jättevarm och extremt öm hud att det känns som skärsår när man stryker lätt med fingrarna.

Exakt så känns det fortfarande på min rygg. Jag har en fet creme jag fått på recept. Den försöker jag smörja in mig på ryggen med.

Nu slog det mig att jag kanske ska testa att applicera aloe vera. Det är ju en fantastisk universalväxt. Är det något jag tror på så är det aloe vera. 🧡

Så nu gjorde jag en paus och applicerade svalkande aloe vera.

Får se hur det funkar. Aloe vera absorberas dessutom bra jämfört med en kladdig fet salva.

Nu har några minuter gått och det känns svalare på ryggen. Eller så är det morfinet jag nyss tog som tar bort smärtan.

Återkommer med min upplevelse lite längre fram när jag testat aloe vera några gånger.

Snart slutar Masked Singers. Dp ska jag krypa till sängs. Jag är trött och hängig och ont på ryggen.

När det känns jobbigt har jag mina underbara ragdolls som finns nära mig som tröst. Här har vi Charlie 🥰

Blöder vid dränets ingång

Under tågresan på cirka 40 minuter sipprade det inte ut någon nämnvärd mängd blod och sekret från dränets ingång.

De andra två dränens ingångar blödde knappt något alls sedan man drog de dränen. Det är detta sista dränet somr ett bekymmer.

På kliniken sipprade det knappt ut någonting. Det började blöda efter att jag reste mig upp och lämnade fiket. Jag fick försöka greja med det utanför stationen. Fiskade upp några kompresser och tryckte emot. Problemet är att den lilla i gången sitter i höger sida och svår att se från min vinkel. Så jag måste gå på känn.

Jag hade fått ett gäng absorberande kompresser. Bara det att de är inte vad jag kallar absorberande. Jag satte dit en kompress där jag kunde tänka mig vara rätt placerad.

Tog rulltrappan ner till perrongen. Då kände jag hur det rann längs sidan och ner på mina nya sommarbrallor. Jag stod lite undanskymd för att inte chockera någon.

Tog bort förbandet och torkade rent. I blindo tryckte jag fast en ny kompress som jag har till min Kocks blåsa.

Allt kändes obekvämt och oroande.

Efter en stund på tåget kände jag att det var dags igen. Det kändes kladdigt och började rinna ner på mina brallor.

Fan!

På nytt tryckte jag fast en kompress. Sådana här situationer kan göra mig förbannad och förtvivlad. Jag vill skrika men gör det såklart inte.

Kompressen sög upp vad den orkade. Av från tåget. Tågresan tog cirka 40 minuter.

Rusade in på Pressbyrån och köpte fyra stycken croissants. Strax efter kom bussen som tog mig till närheten av min arbetsplats. Den bussresan tar kanske 10 minuter. Sedan hade jag kanske 1000 meter att gå. Nu började det rinna igen.

Jag grävde i väskan och fick tag i min använda läke bh. Det är ju massor med tyg. Tog den och tryckte mot sidan. Försökte rädda mina sprillans nya brallor I h min svarta t-shirt. Dock var det lite försent.. Det hade redan blodat ner byxorna vid linningen och på T-shirten kant. Jag var blodig om händerna. Hade inget att torka med.

Jag tryckte bhn hårt mot dränöppningen medan jag promenerade till grindarna till arbetsplatsen.

Väl inne på toaletten släppte jag ifrån mig koftan och väskan. Rotade fram kompresser och grejer. Rev av kompressen. Den var indränkt i blodliknande vätska. Jag torkade bort blod som runnit på min hud och ner på linningen på brallorna. Så himla kladdigt!

När jag tvättat rent och satt på ny kompress som jag har till min Kocks blåsa, satte jag på en annan kompress utanpå.

Ser var himla kul att träffa kollegorna. Vi babblade och käkade croissants.

Min chef var då schyst att han körde mig till Apoteket så jag kunde hämta ut mitt recept på nya värktabletter.

Tog sedan bussen hem. På bussen kände jsg igen att det blev klibbigt och blod sipprade ut. Inte så lätt att greja med bara en hand och inte kunna se vad jag gjorde.f

Fiskade upp pappersservetter som jag tryckte mot hålet så gott jag kunde.

Från busshållsplatsen är det 600 meter att gå hem till mig.

Så skönt att komma hem och slänga av kläderna. Drog bort kompressen och pappersservetten som var totalt indränkta I blodig sörja.. Tvättade rent huden och tryckte fast en ny kompress.

Under kvällen hemma har jag behövt byta kompress en gång var 70e minut ungefär.

Nu är klockan 19.30 och jag är så himla trött i huvudet och kroppen.

Nu vill jag vila och slappa framför TVn

Sista dränet draget

14 dagar efter operationen

I förrgår den 29 april – två veckor efter operationen var det dags att besöka plastikenheten i Malmö. Min förhoppning var att bli av med det tredje och sista dränet. De senaste två dagarna tillbaka kom det bara 20 ml blod och sekret.

När jag kom till hisshallen visar det sig att ingen av hissarna vill stanna på våning 2 för plastikenheten ligger. Problem med hissarna pga ombyggnad.

Alla möjliga svordomar kom ur min mun. Jag som inte svär annars. Jag blev tvungen att ta trapporna. I normala fall hade jag flugit upp för trapporna smidig som en gasäll 🙂
Nu var det mer som om jag kämpade för överlevnad att ta mig upp en våning.

Om vi backar bandet lite. Morgonen började med att jag promenerade 500 meter till busshållplatsen. Gick hemifrån i mycket god tid. Jag fick gå raskt sista biten för bussen kom snabbare än jag räknat med. Jag var helt slut när jag steg på bussen.

När jag satt på bussen kollade på klockan och förstod jag att det var inte förrän nästa buss jag skulle med. Jag var i för god tid.

Jag hann med ett tidigare tåg till Malmö. Pågatåg istället för Ötesundståg. Jag gillar Pågatågen fastän de till skillnad från Öresundståget stannar vid varenda station.

Gick i sakta mak i det soliga och svala vädret till Plastikenheten. Lagom kort promenad. Jag kände fortfarande av stressen att rusa till bussen, i kroppen.

När jag väl kom in i undersökningsrummet och satte mig på britsen var jag slut i kroppen och frös. Kände mig yr.

Sjuksköterskorna kollade alla plåster över opetationsstygnen. Både på bröstet och de två på ryggen och i sidan. Plockade bort alla plåster.

De senaste tre dagarna hade jag känt en annan typ av smärta på ryggen. En starkt brännande över ett stort område. Sjuksystrarna sa att jag var alldeles röd det det det stora plastbandaget suttit. En överkänslighet mot plasten. Det brände och sved.

Jag började frysa och kände mig illamående. Yr. Fick lägga mig ner på britsen medan den ena systern tvättade av såren medan den andra gick och pratade med läkaren om mitt tillstånd och dränet.

Jag var helt matt. Fick en filt om mig och somnade liggande på sidan lätt ihopkurad medan den ena sjuksystern pratade lugnande till mig, la sina händer tryggt mot min axel och rygg.

När den andra systern kom tillbaka vaknade jag till. Läkaren Fredrik godkände att de fick dra ut dränet. Ett tag var jag orolig att jag skulle behöva ha det ett tag till eftersom det som kom ut var mörkrött
som koncentrerad svartvinbärssaft.

De var oroliga över mitt tillstånd.

Nu kände jag mig lite piggare.
De tvättade rent alla sår och hela min rygg. Klippte upp det stygnet på huden i sidan som dränet varit fastsytt I.

De satte på hudvänlig tejp över stygnen på alla tre ställena.

Nu var det tid att dra ut dränet. Jag låg på vänster sida lite i fosterställning och höll hårt om filten jag hade på mig framtill som snuttefilt. ☺️

Ta riktigt djupt andetag på given signal. Medan jag andades djupt drog de ut den smala slangen. Det gör inte ont ett dugg. Det känns något men inte ont. Precis som om man fått en rejäl bedövning innan.

20 cm dränslang drog man ut. Den delen har massor med pyttesmå hål för att blod och sekret ska sippra in för att sedan hamna i dränpåsen. Jag tog ingen bild på den slangen för den såg inte så trevlig och fräsch ut om man säger så.

Så befriande! Jag är fri från dessa bihang som varit i vägen och gjort ont.

Eftersom jag blev illamående och yr ville de knappt släppa iväg mig. De tog ett blodprov som jag inte fått svar på. För jag kom på nu att jag skulle ringa dem efter tidigast en timme för att få svar. Jag ringde inte. Glömde!

Dagen innan frågade jag min fine vän JB om han ville ses och fika. Han bor i Malmö och jobbar inte längre. Han sa ”klart jag vill. Jag möter dig var du vill”. När jag kände mig typ bra sa jag tack och hej till systrarna och gick iväg till en annan hisshall med fungerande hissar.

Mötte JB precis utanför lasarettsområdet.

Solen sken och det var så skönt. Han tog mig till ett mysigt fik i hans kvarter. Systrar & Bröder heter fiket. Supermysigt.

Jag beställde Chai Latte och en rosa bakelse med hallon på toppen. JB valde en laxmacka och kaffe.

Effekten av att ha blivit av med sista dränet 🙂

När vi suttit och hängt ett tag gick vi genom små gränder och parker ner till Hansa där jag skulle köpa mig en present i Chanel-butiken. Det blev ett nytt läppstift.

Oerhört vackra tulpanbäddar! Jag älskar tulpaner av alla de slag

JB behövde rusa hem och jag behövde åka hem. Lugnt och fint tog jag mig till Malmö C och möttes av ett kaos. Så mycket folk överallt. Visade sig att många av tågen mot Helsingborg var inställda på grund av elfel i Hässleholm. Det är just Helsingborgståg jag ska åka med för att komma hem till Landskrona. Suck! Vad gör jag nu? Trött och ont. Och besvärad av kaoset.

Jag beslutade att gå ner på perrongen. Om ifall det kommer ett tåg som går norrut längs kusten.

Väl nere var det ett ännu värre kaos! Hjälp!
Jag var så trött. Ingenstans att sitta. Jag lutade mig mot en hög papperskorg som var gjuten i marken.

Snabbt beslutade jag mig för att ta första bästa tåg. Vad som helst är bättre än detta högljudda kaos. Inom någon minut kom ett tåg med ändstation Kävlinge. Därifrån är det inte långt till Landskrona.
Yes! Jag hoppade på. Sååå skönt att sitta och hänga där. Och tyst!

På Kävlinge perrong var det inte mycket aktivitet. Skönt!
I appen stod det att det strax skulle komma ett tåg mot Landskrona. Fast på ett annat spår. Det utropades i högtalaren att det var på väg in. Jag hann precis ta mig ner i tunneln och upp till rätt perrong.
Tåget kom och jag gled ner på sätet och pustade ut.

I appen såg jag att två minuter efter att tåget når Landskrona ska min buss gå. Jag ogillar att stressa. Bestämde mig för att stiga av i lugn och ro. Sätta mig på en bänk i solen och vänta på bussen som skulle gå en kvart senare.

Tåget var i tid. Bussen var aningen sen. Dessutom en hel del folk som skulle med. Kö. Det gjorde att jag helt enkelt bara jazzade in på bussen och satte mig på sätet för rörelsehindrade.

Vilket flyt! Är det någon gång jag önskade mig flyt så var det just denna dag!

Väl hemma släppte jag väskan. Krängde av mig skorna. Ropade ”hej mina fina älsklingar” till välkomstkommiten som mötte mig vid dörren ❤️

Denna dag genererade 10839 steg.

Jag är så glad att JB hade tid att ses. Det gav mitt Malmöbesök ett lyft 🧡

JB är min bästa och finaste vän.