Första besöket i Lund. 1 december 2016

André (min sambo) och jag åkte ner till Lund. Klarar inte av att vara ensam i detta. Jag är så glad att jag har honom. Han är en underbar kille och jag älskar honom så mycket. Vi har ett fantastiskt förhållande. Han är så bra på att stötta, hjälpa och prata med.  Dessutom förstår jag att jag omöjligt kan komma ihåg all information och André är till stor hjälp eftersom han känner mig, kan mig.

Läkaren var mycket allvarlig när han sa: ”du har bröstcancer, Anna”. Jag visste ju redan detta och hade i mitt huvud redan accepterat att så här är det och bearbetat det i mitt huvud. Skiten ska bort från min kropp så snart det går. Så jag svarade bara: ”och jag som trodde det var en muskelknuta” och berättade att jag haft muskelknutor förut fast inte just där.

Han tittade underligt på mig och sa igen, allvarligt: ”det är ingen muskelknuta. Du har bröstcancer”. Jag tror han förberedde sig på att jag skulle bryta ihop totalt och storgråta. -”Ja, jag vet” sa jag, ”och det är inget roligt besked” sa jag allvarligt och rynkade pannan.

Han blev förvånad att jag redan visste och jag berättade om besöket hos min läkare på vårdcentralen dagen innan. Han berättade att knutan bara är 1 cm och även han sa att det var otroligt att jag la märke till den så här tidigt. Det är ju en liten, liten knuta som knappt känns. När jag skulle visa var den satt fick jag leta en liten stund. Normalt är knutorna mer än dubbelt så stora när de upptäcks berättade han. Har för mig att han sa att det verkar inte finnas spår av cancer till lymfkörtlarna i armhålan och det är mycket bra. Detta vet man mer säkert i samband med operation. Han berättade vidare att det finns två operationsvarianter och att det är jag som avgör vilken jag vill välja.

Antingen ta bort precis hela bröstet eller välja metoden som kallas ”tårtbit”. Tårtbit har jag inte hört talas om innan. Därför pratade vi kring denna variant.

Då avlägsnar man den bit av bröstet där knutan sitter. Man tar bort ett större område runt knutan, i form av en trekant. Han visade hur detta skulle se ut och sa att så småningom kan man operera och sätta dit en ”delprotes” så att säga.

Risken att cancern skulle komma tillbaka i bröstet var ganska liten, sa han och nämnde en procentsats jag inte minns. 5 eller 10 % tror jag. ”Ja men vad händer då? Ska man börja karva bort ännu mer och genomgå ännu fler efterbehandlingar?” undrade André och jag.

”Ja, då får man i så fall ta bort det också om det visar sig komma tillbaka”, sa han. Men som sagt, risken för detta är inte stor, statistiskt sett. Till saken hör att jag har bröstimplantat som jag naturligtvis är rädd om. Hur går det med det? Jo, om jag väljer tårtbit kan man troligen behålla implantatet. Om hela bröstet ska bort, är det inte säkert att det går att behålla implantatet.  Vi pratade en bra stund kring detta och jag kände att det där med tårtbit låter väl bra. Bra val, sa han och vi bokade in en operationsdag till den 13 december. Jag ville ju ha detta gjort snabbt som attan. Skiten ska bort från min kropp så fort som möjligt. Det kändes jättejobbigt av bara tanken på att jag har en elak ovän i min kropp som är avskyvärd.

Samtalet med läkaren och hans sjuksyster var mycket lättsamt när den allvarliga biten var avklarad. Jag oroar mig inte för hur det ska gå med min cancerknuta. Läkarkåren är duktiga och jag tvivlar icke på dem i detta avseende. Jag kände stort förtroende för läkaren. Jag skojade om saker och ting och läkaren, årgång yngre, frågade André om vi alltid har det så här roligt. ”ja, alltid. Varenda dag”, svarade André.  ”Underbart”, tyckte läkaren. Nu medan jag skriver undrar jag om han någonsin innan haft en cancerpatient som är så här positiv och till synes bekymmersfri. Inte vet jag men jag nästan förbjuder mig att gräva ner mig i sorg och oro. Jag vill bara ha alla detaljer klart för mig och bearbeta det i mitt huvud så blir jag lugn. Jag är fullt medveten om att strålning och cellgiftbehandling är tufft att gå igenom, men det är för den cancerdrabbades säkerhet för att eliminera riskerna för återkommande cancer. Så ser jag på det hela.

När vi gått igenom ”20 frågor” om mitt hälsotillstånd och min familjs medicinska bakgrund, var det dags för läkaren att undersöka mig och mäta brösten. Efter detta gick systern igenom praktiska detaljer om restriktioner inför operationen. Jag fick en hög med broschyrer och dokument att läsa dessutom, om sjukdomen, efterbehandling och liknande.

Jag blev tillfrågad om jag ville delta i en forskningsstudie och berättade vad detta handlade om. Det är helt frivilligt.
-”Ja, det vill jag”. Jag tycker det är viktigt och det blir mitt bidrag till cancerforskningen. När besöket var avklarat skulle jag vidare till en annan våning och ta EKG och därefter vidare att ta blodprov. Detta var mitt första bidrag till forskningen. Sen var det bara att lämna sjukhuset och ta oss hem. Hela besöket med EKG och blodprov tog några timmar. Riktigt skönt när vi äntligen kunde åka hem.

Orken i kroppen var på upphällningen för denna dag och därför blev det inte många knop gjorda när vi kom hem på sena eftermiddagen.

Hälsningar Anna

 

 

Författare: AnnaBloggar.com

Jag tar ut glädje i förskott. Det värsta som kan hända är att jag varit glad i onödan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s