Lättnad att berätta om sjukdomen

13 januari 2017

Beskedet om cancern fick jag den 30 november 2016. Det kom som en chock och tankarna snurrade non-stop i huvudet. Genast bestämde jag mig för att undanhålla detta för min mamma, snart 83 år. Min sambo André var helt med på detta. Vi försökte vara som vanligt. Det började ju närma sig jul och allting, dessutom. Sämsta tänkbara tid att berätta för mamma.

Därför berättade jag det endast för min dotter och syster. De behövde veta det. Vi var alla tre överens att i nuläget är det bäst att skona mamma. Detta gjorde att ingen annan heller ska veta. Jag behövde ha kontroll på vem som vet, allt för mammas skull. Sen får jag se hur jag gör efter operationen.

Tjejerna på min avdelning var belagda med munkavel. De har fått komma med ”nödlögner” till andra kollegor på jobbet som undrar vad som hänt mig eftersom jag varit borta så länge. Jag har jobbat hemifrån sedan jag fick beskedet om cancern i slutet av november för att jag helt enkelt inte orkat åka till jobbet. Jag förstår hur tufft de har haft det när kollegor på kontoret frågar efter mig.  Jobbigt att låtsas att inte veta. Att ”ljuga”.

Även jobbigt för André, min dotter och syster så klart. Min bror flyttade hem från utlandet strax innan jul och jag berättade detta för honom två dagar innan min operation den 28 december. Jag ville undvika berätta medan han hade fullt upp med att avsluta sitt arbete på andra sidan jordklotet.

Strax efter nyår när operationen var undanstökad, allt hade gått bra, cancern borta och jag varit hemma några dagar bestämde jag mig för att berätta för mamma. Jag valde en dag när jag kände mig ”som vanligt” , iallafall utanpå.

Sedan den 30 november när jag fick beskedet har jag ljugit för mamma. Hon har undrat varför jag jobbar hemma nu igen. ”är du sjuk?” har hon frågat några gånger. Då har jag ljugit ihop olika anledningar till att jobba hemma.

Ibland har jag jobbat heltid och ibland halvtid och sedan ingenting alls när jag märkte att jag inte kunde fokusera på jobbet längre. Ibland ljög jag för mamma och sa att jag var på jobbet fast jag var hemma, sjukskriven. Det blev så himla jobbigt och rörigt. Ett tag vågade jag inte träffa henne för jag var rädd att jag skulle råka försäga mig eller att hon skulle se att jag inte var som vanligt. Mammor har ju ett sjätte sinne. I alla fall min mamma. Märker när det är något som inte är som vanligt.

Jag stack hem till mamma en dag strax efter nyår. Vi satte oss i soffan som vi brukar och jag berättade. Jag hade ont i magen och hade gått igenom i tanken, hur jag skulle förmedla så lindrigt som möjligt. Försöka avdramatisera. Mamma tog det bra precis om André, min dotter och mina syskon  gjort. Vilken lättnad. När jag väl berättat började hon berätta om sin canceroperation (i tjocktarmen) som hon gick igenom för runt 13 år sedan,  om när hon skulle välja peruker och behandlingarna hon genomgick. Det blev ett avslappnat samtal och det var en sådan lättnad. Hon sa också att läkarna är så duktiga på detta och därför oroar hon sig inte alls när det gäller den biten.

Jag berättade också för mamma hur mycket jag ljugit för henne och vad jag ljugit om. Det är ju bara vita lögner men det har varit nog så jobbigt ändå. När jag förklarade för henne varför jag inte berättat direkt, så sa hon att det var ett klokt beslut. Hon sa att hon nog inte hade orkat veta detta innan jul och innan operationen.

Efter detta samtal har jag fått ett slags lugn i kroppen och ett bekymmer mindre. Nu behövde jag inte längre vara Hemlige Arne. Nu kan alla få veta. Jag bad mina två syskon att själv berätta för sina barn, på deras egna sätt. Det var bäst så, tyckte jag. Och det ha de gjort. Mamma berättade för min moster och hon i sin tur till mina kusiner. Det är bara en av brorsönerna kvar att berätta för. Han reste på semester innan jul och kommer hem den 21 januari. Jag har varit tydlig och sagt att ingen får berätta för honom. Det gör jag när han kommer hem.  Som jag skrev innan så vet man aldrig hur andra tar ett sådant här besked och jag vill att han ska ha det bra under sin semester.

Så otroligt befriande att slippa berätta själv, för alla. Jag har lärt mig på en utbildning på jobbet en gång för länge sedan ”bort med apan”. En tecknad bild visade en person med massor med apor som klängde sig fast på kroppen. Varje apa symboliserade ett problem.  problem. Innebörden var att inte samla på sig allt själv utan deligera det till andra. Bolla tillbaka apan. Det var detta jag gjorde med mina syskon. Lämnade ansvaret till dem.

Näst sista punkten på min ”berätta-lista” var att berätta för alla på jobbet. Det tillhör inte vanligheterna att jag är borta längre perioder från jobbet. Lätt att det spekuleras kanske. Kollegor kommer in till tjejerna på min avdelning och chef och undrar oroat var jag håller hus. För att lindra problemet för dem, skrev jag ner exakt vad de kunde säga.

_”Säg att ni inte vet så mycket men att jag inte mår bra”. Detta fungerade ett tag, tills jag pratade med min chef en dag som undrade vad hon kunde svara. Som chef kan man ju inte svara att man inte vet så mycket. Detta är ju självklart och jag hade inte tänkt att detta verkar ju jättekonstigt. Därför sa jag att från nu kan ni alla svara att jag blivit opererad och är på bättringsvägen. Dock var det fortfarande munkavel vad gäller vilken typ av operation och sjukdom. Detta svar verkar ha fungerat bra sedan den 30 november, alltså i mer än en månad. I mitten av januari bad jag personalavdelningen att skicka ut ett mejl till alla på företaget. Mejlet hade jag skrivit ihop hemma, dagen innan.

I mejlet berättade jag om min sjukdom, operationen och syftet med att berätta för alla. Att skona mina arbetskamrater och chef. Förklara varför de inte berättat som det var, att de ska slippa förklara för alla som undrar, nu när jag är redo att låta alla vet. Det kan vara besvärande och tjatigt i längden för dem dessutom. Förklarade varför jag bett dem att hålla det hemligt, att det berodde på min stress av att det skulle nå mamma på omvägar.

Dessutom ville jag inte att någon av min familj och närmsta släkt skulle få höra det ”på stan”. En annan viktig anledning är att jag ville avdramatisera det hela. Mejlet blev ett personligt mejl  och lättsamt på sina ställen. De flesta på jobbet vet ju hurdan jag är som person. Kan skoja om mig själv och inte vara så himla seriös alltid i privata sammanhang. Jag ville sända signaler att jag är okay, skiten är bortopererad och ingen cancer kvar. Nu går allt på rätt väg. Siktet är framåt.

Jag avslutade mejlet med att de inte ska bli förvånade om de – nästa gång vi ses – har lila peruk, dreadlocks eller ett helt vanligt skinnhuvud. Allt beroende på humör och klädstil. Fniss.

Nu är det många stenar som fallit från mitt hjärta. Bördan har lättat betydlig och jag känner ett behagligt lugn.

Mitt råd till andra som fått en allvarlig sjukdom, är att berätta för omgivningen. I alla fall de närmsta. Det är otroligt tungt att bära på detta själv  har jag tyckt och jag kände en stor lättnad att ”alla” vet. Jag känner att jag behöver stöd för att ta mig igenom denna resa.

Dessutom tänker jag som så att om omgivningen vet vad jag går igenom, så finns det också förståelse för att jag inte orkar vara social hela tiden, inte hänger med på en massa tillställningar och så vidare. Jag har inte släppt bomben på facebook. Får se när det blir. För det kommer att bli.Först och främst har jag en viktig person till att berätta för, min brorson som är på semester.

Hälsningar
En lättad Anna

 

 

Annonser

Första besöket i Lund. 1 december 2016

André (min sambo) och jag åkte ner till Lund. Klarar inte av att vara ensam i detta. Jag är så glad att jag har honom. Han är en underbar kille och jag älskar honom så mycket. Vi har ett fantastiskt förhållande. Han är så bra på att stötta, hjälpa och prata med.  Dessutom förstår jag att jag omöjligt kan komma ihåg all information och André är till stor hjälp eftersom han känner mig, kan mig.

Läkaren var mycket allvarlig när han sa: ”du har bröstcancer, Anna”. Jag visste ju redan detta och hade i mitt huvud redan accepterat att så här är det och bearbetat det i mitt huvud. Skiten ska bort från min kropp så snart det går. Så jag svarade bara: ”och jag som trodde det var en muskelknuta” och berättade att jag haft muskelknutor förut fast inte just där.

Han tittade underligt på mig och sa igen, allvarligt: ”det är ingen muskelknuta. Du har bröstcancer”. Jag tror han förberedde sig på att jag skulle bryta ihop totalt och storgråta. -”Ja, jag vet” sa jag, ”och det är inget roligt besked” sa jag allvarligt och rynkade pannan.

Han blev förvånad att jag redan visste och jag berättade om besöket hos min läkare på vårdcentralen dagen innan. Han berättade att knutan bara är 1 cm och även han sa att det var otroligt att jag la märke till den så här tidigt. Det är ju en liten, liten knuta som knappt känns. När jag skulle visa var den satt fick jag leta en liten stund. Normalt är knutorna mer än dubbelt så stora när de upptäcks berättade han. Har för mig att han sa att det verkar inte finnas spår av cancer till lymfkörtlarna i armhålan och det är mycket bra. Detta vet man mer säkert i samband med operation. Han berättade vidare att det finns två operationsvarianter och att det är jag som avgör vilken jag vill välja.

Antingen ta bort precis hela bröstet eller välja metoden som kallas ”tårtbit”. Tårtbit har jag inte hört talas om innan. Därför pratade vi kring denna variant.

Då avlägsnar man den bit av bröstet där knutan sitter. Man tar bort ett större område runt knutan, i form av en trekant. Han visade hur detta skulle se ut och sa att så småningom kan man operera och sätta dit en ”delprotes” så att säga.

Risken att cancern skulle komma tillbaka i bröstet var ganska liten, sa han och nämnde en procentsats jag inte minns. 5 eller 10 % tror jag. ”Ja men vad händer då? Ska man börja karva bort ännu mer och genomgå ännu fler efterbehandlingar?” undrade André och jag.

”Ja, då får man i så fall ta bort det också om det visar sig komma tillbaka”, sa han. Men som sagt, risken för detta är inte stor, statistiskt sett. Till saken hör att jag har bröstimplantat som jag naturligtvis är rädd om. Hur går det med det? Jo, om jag väljer tårtbit kan man troligen behålla implantatet. Om hela bröstet ska bort, är det inte säkert att det går att behålla implantatet.  Vi pratade en bra stund kring detta och jag kände att det där med tårtbit låter väl bra. Bra val, sa han och vi bokade in en operationsdag till den 13 december. Jag ville ju ha detta gjort snabbt som attan. Skiten ska bort från min kropp så fort som möjligt. Det kändes jättejobbigt av bara tanken på att jag har en elak ovän i min kropp som är avskyvärd.

Samtalet med läkaren och hans sjuksyster var mycket lättsamt när den allvarliga biten var avklarad. Jag oroar mig inte för hur det ska gå med min cancerknuta. Läkarkåren är duktiga och jag tvivlar icke på dem i detta avseende. Jag kände stort förtroende för läkaren. Jag skojade om saker och ting och läkaren, årgång yngre, frågade André om vi alltid har det så här roligt. ”ja, alltid. Varenda dag”, svarade André.  ”Underbart”, tyckte läkaren. Nu medan jag skriver undrar jag om han någonsin innan haft en cancerpatient som är så här positiv och till synes bekymmersfri. Inte vet jag men jag nästan förbjuder mig att gräva ner mig i sorg och oro. Jag vill bara ha alla detaljer klart för mig och bearbeta det i mitt huvud så blir jag lugn. Jag är fullt medveten om att strålning och cellgiftbehandling är tufft att gå igenom, men det är för den cancerdrabbades säkerhet för att eliminera riskerna för återkommande cancer. Så ser jag på det hela.

När vi gått igenom ”20 frågor” om mitt hälsotillstånd och min familjs medicinska bakgrund, var det dags för läkaren att undersöka mig och mäta brösten. Efter detta gick systern igenom praktiska detaljer om restriktioner inför operationen. Jag fick en hög med broschyrer och dokument att läsa dessutom, om sjukdomen, efterbehandling och liknande.

Jag blev tillfrågad om jag ville delta i en forskningsstudie och berättade vad detta handlade om. Det är helt frivilligt.
-”Ja, det vill jag”. Jag tycker det är viktigt och det blir mitt bidrag till cancerforskningen. När besöket var avklarat skulle jag vidare till en annan våning och ta EKG och därefter vidare att ta blodprov. Detta var mitt första bidrag till forskningen. Sen var det bara att lämna sjukhuset och ta oss hem. Hela besöket med EKG och blodprov tog några timmar. Riktigt skönt när vi äntligen kunde åka hem.

Orken i kroppen var på upphällningen för denna dag och därför blev det inte många knop gjorda när vi kom hem på sena eftermiddagen.

Hälsningar Anna

 

 

Beskedet. 3o november 2016

Min gulliga läkare på vårdcentralen ringde mig den 28 november och ville jag skulle komma till henne samma dag, men sa jag kan inte det eftersom jag jobbar på annan ort och kunde inte släppa jobbet där och då.

Hon var mycket angelägen att träffa mig innan mitt besök hos läkaren i Lund den 1 december. Jag hörde att hon var lite besvärad att prata om detta i telefon och förstod också att hon var så illa tvungen för att få mig förstå hur viktigt det var att vi träffades, innan mitt besök hos läkaren i Lund den 1 december. Hon sa försiktigt att hon fått svar på proverna och att det finns en ”förändring” och bad mig komma dagen därpå, den 30 november. ”Det är bra om du tar med en anhörig”, sa hon. Då blev jag tyst och förstod att det är definitivt ingen muskelknuta vi har att göra med. Fick panik och hjärtklappning.

Luften försvann ur mig och jag blev yr i huvudet och tankarna for. Jag ringde min älskade André det första jag gjorde när jag samlat mig. Jag var försiktig med hur jag berättade för honom att han behöver följa med mig till vårdcentralen dagen därpå.

Klockan 09.15 skulle vi träffa läkaren.

André och jag tog den korta promenaden till vårdcentralen. Vi sa inte så mycket och jag såg i hans ansiktsuttryck att han var orolig men ingen av oss sa något om detta. Vi pratade om annat fast jag kände att vi båda var fåordiga och ingen av oss orkade dra ett skämt om något som vi annars brukar göra. Det gör ont i mig när jag ser att han oroar sig. Han har ju jobbat inom vården tidigare och förstod såklart mer av det hela än vad jag gjorde.

Läkaren berättade att det finns en ”förändring” och sa vidare ”det är bröstcancer”. Det var direkt obehagligt att höra detta ord cancer. Jag blev tyst och kände nästan gråten. Jag är en person som sällan gråter och jag grät inte heller nu, men kände att den var på väg. Jag sa att det här var ju inte så roligt att höra. ”Jag som var bombis på att det var en muskelknuta”.

”Det är en otrolig tur att du upptäckt knutan så här tidigt. Jag förstår inte hur du kunde känna den. Den är bara 1 cm”. Läkaren var noga och berättade sakligt om vad som skulle hända på besöket i Lund kommande dag, och vad som kommer hända framöver.

Ja, så här var denna dag. Vi gick hem och jag minns inte alls vad jag gjorde resten av dagen. Ingen aning. Antagligen slängde jag mig på sängen och tittade på en film eller så.

cassie-i-fonstret

Bilden visar Lilla Skorpan, brorsonens katt som vi passade  över en helg. Hon sitter i sovrumsfönstret och tittar på pyttesmå människor långt där nere på trotoaren. (Hon kanske tror de är förklädda möss).

Anna