13 februari. Tack för denna tiden.

Hej
Lite tjatigt att berätta om när jag vaknar och om mina morgonrutiner. Vi skippar det. Blodtrycket var lite lågt denna morgon. Dock inget alarmerande. Kände mig ovanligt pigg och vanlig liksom. Snörvlig och måste snyta mig hela tiden, precis om de senaste dagarna.

Vaknar så pass tidigt att jag hinner blir riktigt hungrig innan frukosten serveras strax efter kl 8.00. Varje morgon beställer jag ungefär det samma så vissa morgnar har jag inte behövt rabbla vad jag vill ha. Systrarna rabblar det åt mig *ler*

-Två muggar citronté med mjölk. Inget socker
-Fyra grovbrödmackor med ost
-En tallrik fruktyoghurt utan vaniljsmak

Jag är förvånad att jag lyckas klämma allt detta. Jag är verkligen ingen frukostmänniska men antagligen beror det på alla omständigheter med min sjukdom, behandling och medicinering. Kroppen gör säkert av med mycket mer energi när man mår dåligt. Dessutom vaknar jag jättetidigt och att det är mer förmiddag än morgonnär klockan bli 08.00.

Antagligen får jag åka hem idag. Redan i fredags började jag säga ”hej då” till några systrar. De som jobbat natten vet jag är lediga i flera dagar så jag sa ”hej då” och tacka så mycket för det fina omhändertagandet av mig.

Jag har mycket svårt att ”ta farväl” som det så fint heter. Jag blir alltid så rörd och tårögd. Nu tror alla som läser min blogg att jag gråter mycket. Det gör jag inte kan jag berätta. Sist jag grät, var när min älskade Gargamel Moses blev sjuk och fick komma till katthimlen. Det var i augusti 2016. Efter det har jag gråtit några skvättar  förrän på sjukhuset. Det är väl ungefär de gångerna.

Har svårt att ta farväl av personer som berör mig. Denna morgon blev den biten jobbig. Först ut var att säga ”ha det bra och tack så mycket för allt du gjort för mig”, var nattsköterskan. Jag har glömt att fråga alla systrarna om jag får nämna deras namn i min blogg, så därför nämner jag inga namn.

I dag kom avdelningens sjukgymnast och hälsade på. Han har varit på semester jättelänge och detta var visst hans första arbetsdag. Riktigt glad kille. Sjukgymnasten som hjälpte mig i fredags tillhörde en annan avdelning.

Efter att jag berättat om mitt jäkla ryggont och hur snabbt den försvann, så gav han mig jättebra träningstips, så nu har jag ett antal övningar till att göra två gånger om dagen eller fler gånger om jag vill. Han hämtade en motionscykel. Satte på lite motstånd och så trampade jag mig riktigt varm i 10 minuter. Under tiden pratade vi om resor, om hans resa han nyss kommit hem från. Om så många fina platser det finns på vår jord och som man kunnat ge vad som helst för att få se och uppleva. Det blev en riktigt trevlig och rolig stund. Hoppas hans jet lag försvinner snabbt. Det kan ta tid. Jag berättade för honom om min längsta jet lag som höll i sig i närmre en vecka efter att jag kommit hem från Kina.

Nedräkning
Nu blev det bekräftat. Jag får komma hem.
Två av läkarna kom och berättade den glada nyheten. Dels läkaren som tog väl hand om mig på Akuten och även avdelningens läkare. Alla värden ser bra ut. Jag ser pigg ut tyckte de, och allt verkar bra. Jag glömde fråga hur mycket de vita blodkropparna var uppe i så det vet jag inte. Jag vet att mitt immunförsvar är nedsatt och att jag måste ha respekt och inte riskera någonting. Jag blev både glad och lite ledsen. Kommer att sakna alla så himla mycket. Det berättade jag för de båda läkarna. Om hur väl omhändertagen jag varit av alla. Har känt mig trygg, trots paniken jag fick när jag blev förkyld och blev arg på vissa i personalen. I det stora hela har jag känt mig väl omhändertagen och alla har varit så himla gulliga. De gick och jag bara la mig på sängen och glodde i taket ungefär. Skulle inte hem förrän under eftermiddagen och det var inte ens lunch nu.

Mamma ringde. Glad som en lärka som vanligt. Hon nästan sjunger när hon pratar *ler* Hon undrade hur jag skulle ta mig hem. Jag sa att André och jag kommer att promenera hem.
-”Det tycker jag inte”, sa hon. ”Du måste vila. Gå inte hela den biten”.
-”Mamma, det är 400 meter och det finns parkbänkar att vila på”.
-”Nä det gör det inte alls! Det finns inte en enda bänk på hela vägen”.

Mamma 83 år, har promenerat längs gatan till sjukhuset några gånger och visste att det inte finns några bänkar. Nå väl, vi pratade en stund sen skulle hon göra sig iordning och iväg och spela kort med sina vänner.

Städerskan kom in i rummet. Utan munskydd. De finns ju för farao utanför min dörr. Eller ska finnas. Dessutom lämnade hon min dörr öppen på vid gavel medan hon rafsade i sin städvagn och folk passerade i korridoren. Nu blev jag arg. Jag ropade åt henne att jag är sjuk och att dörren måste vara stängd. Hon mumlade något jag inte hörde. Hon stängde dörren och kom inte in igen. Tack för det. Jag har hellre ostädat.

Systern som jobbade denna dag kom in och gav mig min medicin i pillerform. Jag passade på att fråga henne efter en av hennes arbetskamrater. Ifall hon skulle jobba idag. Jo, det skulle hon. Hon börjar kl 14. Okej. Så bra. Jag är nog kvar till dess. André har ju jobbat natt och sover ändå till klockan 13 ungefär, så klockan hinner bli minst 14 innan jag kan lämna avdelningen.

Läkaren från Akuten kom in och gav mig ”utskrivningsinformation” som det heter. Två A4-dokuement. Där står allt förklarat. Varför jag sökt Akuten, vilka mediciner och varför, vilka undersökningar som gjorts och så vidare. Mycket detaljerat.

Jag tackade honom igen för att han och sköterskan på Akuten tog så väl hand om mig. Frågade honom om han tillhörde Akuten eller även denna avdelningen. Berättade för honom att jag har tre stora askar choklad som kommer att ligga i personalrummet. Om det är så att han tillhör Akuten så ville jag att han skulle sticka upp hit då och då och ta en stor ranson chokladbitar. Han log och sa att det skulle han minsann göra.
-”Ja, gör det”, sa jag.

Saken är den att redan i onsdags sa jag till André att jag vill köpa choklad till alla på avdelningen. Det ska vara de största askarna av chokladen Merci. Merci betyder ju ”tack” och chokladen så himla god. Massor med olika varianter. De är betydligt godare än Marabou choklad. Alladinaskarna bojkottar jag totalt sedan de tog bort Trillingnöten och ersatte den med en jätteäcklig pralin med ljus choklad och hallon. Bläää. Torkad hallon. Usch! Dessutom har det tillkommit några andra praliner som inte heller passar mina smaklökar. Så jag säger ”nej tack” till Alladin.

André ringde vid 14-tiden. Då hade han precis vaknat.
-”Jag får komma heeeem”.

Andre kom en stund senare. Då började jag packa ner datorn och mina två ”nuttekuddar”. En för bröstet som inte finns längre och en för ryggen. Packade ner datorn och min jättenecessär med alla hudvårdsprodukter och hygienartiklar. Ja, jag kan säga att vår ur-coola shoppingvagn var fylld till bredden.

img_0328
Vi väntade på att läkaren skulle komma och ge oss det sista provsvaret.
Dörren öppnades och där står nattsköterskan som jag frågat efter. Henne hann jag inte säga ett riktigt ”tack och hej då” till när hon gick av sitt pass i fredags. Vi pratade en stund och jag sa även till henne att jag känt mig så väl omhändertagen att jag inte kan fatta hur jag ska klara mig utan dem nu när jag ska hem. *ler*

Sa även att jag är tacksam att allt gått så bra denna veckan. Jag har tillbringat min vecka på en medicinsk avdelning och alltså ingen infektionsavdelning.
-”Här dumpas jag i knäet på er för att det inte fanns något sjukhus med ledigt rum på en infektionsavdelning. Jag förstår att ni alla har påverkats av detta i ert dagliga arbete med andra rutiner och så vidare. Jag är oerhört glad att det inte fanns något ledigt på annat sjukhus. Tror inte jag kunde få det bättre faktiskt”.

Nu blev jag så där rörd igen. Att behöva säga ”hej då”. Jag bad henne om tjänsten att lägga de tre chokladaskarna i personalrummet tillsammans med min hälsning som jag skrev någon dag innan. Där skrev jag bland annat att jag vill aldrig mer träffa dem på denna avdelning. Däremot gärna i vimlet på stan någonstans, någon gång. *hjärta*

När hon gick iväg med chokladaskarna gjorde jag mig iordning. På med egna kläder. På med foundation och solpuder och hoppades att se lite friskare ut. Tycker jag ser mager ut om kinderna och trötta ögon. Lite färg i ansiktet gör susen.

min-peruk-nr-1
På med peruken. André hade den med till mig. När vi åkte till Akuten den 6:e lämnade jag den hemma och drog på två mössor för att inte frysa. Under hela min vecka har jag varit utan. Bara haft mina fyra virkade mössor som jag skiftat med för att slippa känna mig tråkig.

Två peruker har jag. En som är 10 cm kortare än mitt egna hår och en rufskrullig. Idag ville jag ha min långa peruk och drog den på. Just som jag kom ut från toaletten, färdigsminkad och allt, stod en annan av de gulliga systrarna i rummet. Hon ville tacka för chokladet och kom av sig när hon såg mig.
-”Känner du igen mig?” frågade jag och log. Hon log också och tyckte mitt hår var jättefint. Det blev jag glad att höra. Hon sa också att hon hoppas slippa mig på hennes avdelning och hoppas vi ses i vimlet någon gång istället.

Jag sa att antagligen kommer jag att sakna er så mycket att jag kommer hit och hälsar på varannan dag. Jag bor ju bara typ 400 meter bort.

Klockan 15.30 kom sista provsvaret. Allt var bra. Jag glömde fortfarande fråga efter hur mycket de vita blodkropparna ökat så jag har ingen siffra att skriva här.

Vädret var fantastiskt härligt. Solen sken, den lilla snön här och där glänste. Ingen blåst och behaglig temperatur. Vi tog en sakta promenad. Superskönt att andas frisk luft. Inte bara de korta stunder jag stack ut huvudet genom fönstret i mitt rum.

André och jag letade parkbänkar längs Regeringsgatan. Fasen också. Inte en enda bänk. Till slut hittade vi två stycken med 10 meters mellanrum. Knappt 30 meter från vårt hem. Lönt att vila på den. Såååå. Mamma hade rätt som vanligt. *ler*

parkbank

Får ringa mamma och erkänna mig besegrad.

Skönt att vara hemma.
Skönt att kunna krama och pussa på min babe.
Skönt att slänga mig i sängen och kolla ett anvsnitt av De Tre Musketörerna på Netflix.

Goodbye for now
Anna

 

 

 

 

Författare: AnnaBloggar.com

Jag tar ut glädje i förskott. Det värsta som kan hända är att jag varit glad i onödan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s