12 februari. Förkyld. Respekt tack!

Gissa vilken tid jag vaknade denna morgon? Exakt. Jo då. Kl 04.30.

Blåsor längst in på tungan. Dessutom täppt i näsan. Inget ryggont. Blåsorna kan antingen vara en av biverkningarna efter cellgiftbehandlingen. Kan också vara förkylningsblåsor.

När man ligger på sjukhus så har man ju tid att fundera. Mitt funderande sedan jag vaknade denna morgon är detta:
-Jag ligger isolerad. Inga besök mer än André som håller sig på meters avstånd och no touch. Han stannar bara korta stunder.
-Alla försiktighetsåtgärder måste respekteras. Alla måste ha munskydd och handskar. -Jag får inte vistas utanför mitt rum.
-Dörren till mitt rum är ständigt stängd och måste hållas stängd.

Okej. Var kommer då smittan ifrån? Sen kom jag på det. Flera av personalen som har hand om mig tar på munskyddet INNE i mitt rum. En halv meter ifrån mig. Där finns en hylla med munskydd och handskar. Då har de ju hunnit andas ut fyra gånger rätt ut i luften. Jag har inte tänkt så mycket på det, de andra dagarna. Att vissa har munskydd när de kommer in i rummet och andra tar på det inne i mitt rum.

Jag ligger på en avdelning med många patienter med många besökare i korridoren. Alla samlar ofrivilligt på sig andras baciller. Och tar dem med in till mig! Det kan räcka med att en som ska in till mig, precis innan stått och pratat med någon som bär på virus. Och därefter går direkt in till mig och sprider smittan via utandningen. Det krävs inte mer än detta.

Dessutom: en av sjuksköterskorna var förkyld. Hen berättade det för mig någon dag tidigare. Att hen var förkyld och inte ville komma in till mig och delegerade visst jobb till andra p.g.a smittorisken. Det uppskattade jag mycket.

Den första som brukar komma in är en sköterska som ska ta blodtryck, kolla pulsen och andningen. Denna person gick in i rummet sa ”god morgon”och tog på munskyddet. Jag sa åt hen i halvpanik att jag blivit smittad av någon. Beordrade att ta på munskydd utanför mitt rum. Jag hade verkligen panik och var livrädd!

Efter en stund kom hen in igen. Jag bad om ursäkt att jag morrat och förklarade att jag fått panik för att jag smittats av någon. Beklagade mig för hen att vissa tar på sig munskyddet intill mig i rummet och så vidare. Hen sa att det är bra jag sa ifrån. Vi pratade lite kring detta medan hen kollade mina värden. Jag sa att det ska finnas munskydd, handskar och sprit utanför min dörr. Det gjorde det inte, fick jag reda på.
-”Jag ska ta tag i det”, sa hen och ställde en vagn med handskar, munskydd och sprit utanför. Jag sa att flera av personalen inte respekterar allvaret med mitt urdåliga immunförsvar.

Dessutom fick sjuksköterskan med förkylningen allvarliga blicken av mig när hen skulle ta bort den tomma påsen efter antibiotikan som var kopplad till Picc-Linen.
– ”Jag har blivit förkyld. Någon har smittat mig. Du är förkyld. Du ska inte vara här inne” . Här var jag nästan gråtfärdig. Hen sa att ”är du orolig ska jag naturligtvis gå ut”, och gick ut. Ett plus i kanten för hen därför att ha munskyddet på när hen kom in i rummet.

Hur som helst, mina värden på förmiddagen var kanonbra. Både puls, andning, ingen feber och bra blodtryck. Nu väntade jag bara på läkaren angående min förkylning.

img_0279
Läkaren kom vid lunchtid och tittade på blåsorna på tungan och jag förklarade min oro att gå miste om de vita blodkroppar som bildats, på grund av att jag blivit förkyld. Läkaren sa att jag inte behöver oroa mig för det. Det krävs betydligt mer påverkan för att de vita blodkropparna skulle slås ut igen. Läkaren berättade att de har fortsatt att öka. De är nu uppe i 1,9. Efter samtalet med läkaren blev jag så lugn. Pjuuu vilken befrielse. Underbart.

Jag mår inte bra av att skälla på folk. Därför var jag noga med att be de två sjuksköterskorna om ursäkt.  Jag sa till den förkylda sjuksystern att jag blivit lugn av läkarens besked och att jag sett värsta scenariot framför mig: att jag skulle hamna på ruta 1 igen.
-”Jag ber om ursäkt att jag reagerade som jag gjorde”. Ursäkten godtogs med svaret:
-”Det är lugnt. Ingen fara”.

Min stomi är bråkigare än någonsin och det är antibiotikan som är boven i dramat. Det vet jag. Jag har vidtagit egna åtgärder för att den ska må så bra den kan så det löser sig.

Jag fick besök *ler*
Min syster kom. Helt oannonserad. Gissa hur glad jag blev på en skala från 1 till 10? Jag blev jätteglad. Vi har inte haft tid att ses på flera veckor. Hon stod borta vid dörren och ville bara lämna en låda choklad och gå direkt. Jag propsade på att ta på ett munskydd, sprita händerna och komma in och sitta en bit bort. Vi babblade om allt möjligt.

Precis som för alla andra, berättade jag om den goda maten. Så himla god mat varje dag. Och vatierande.Gott kryddat. Vällagat. Känslan av hemlagad husmanskost.  Jag berättade att jag redan vid två tillfällen bett sjuksystrarna att hälsa kocken i köket. Syrran undrade var maten kom ifrån och jag sa från Restaurang S:t Olof som ligger här intill. Som finns på lasarettsområdet.
-”Ja men det är ju där Åsa är restaurangchef”. Åsa är en kompis till oss. Jag hade totalt glömt att det är där hon jobbar. Det är ju länge sedan hon berättade det för mig.
-”Så bra”, sa jag och skrattade till. ”Då kan ska jag minsann hälsa Åsa själv”.

Jag berättade den goda nyheten om det ökade antalet vita blodkropparna, att jag kanske skulle få komma hem dagen därpå eller nästföljande.

Efter att hon gått var jag trött och sov i en och en halv timme. Jag blir trött på några sekunder. Pang så hänger ögonen.

Allt verkade så bra att jag från nu skulle få antibiotikan i pillerform istället för via Picc-Line. Allt går på rätt håll. Underbart!

Fattar inte att jag kunde vara vaken fram till efter midnatt. Sovit för mycket kanske. Somnade kl 01.00 med mobilen i handen. Vaknade vid 03-tiden fast jag var trött, men ändå tillräckligt vaken att jag inte kunde somna om. Hittade avslappningsmusik Mindfulness Relaxing Music på YouTube. Somnade förvånansvärt fort och skönt. Det undermedvetna fortsätter ju ta till sig musik när man är sovande och det var nog därför jag sov så gott i två timmar till.

Avslutar med en bild när min älskade Gargamel Moses tröstade mig en dag när jag var hemma i feber. Min underbara kille finns i katthimlen sedan den 5 augusti 2016. Vi fick 16 år tillsammans.

Jag saknar honom otroligt mycket. *världens största hjärta och några tårar*

13925218_1057713697599914_2534271691809676318_n

Anna

Författare: AnnaBloggar.com

Jag tar ut glädje i förskott. Det värsta som kan hända är att jag varit glad i onödan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s