6 februari. Akuten.

Nästan hela dagen frös jag och kände mig inte alls bra. André var på jobbet. Detta var den första dagen jag var ensam hemma sedan cellgiftbehandlingen. André hade dagen innan förtydligat för mig hur viktigt det är att känna efter och lyssna på kroppen. Detta är allvarliga saker. Så snart jag känner mig minsta trött, ska jag vila. Även fast jag kan känna mig rastlös och måste göra något.

Jag för ju hälsodagbok för att hålla koll på vad jag ätit och druckit ifall min ileostomi skulle börja bete sig onormalt och bli jobbig. I mina anteckningar har jag skrivit att jag vaknade 03.00. Svettig och lite snorig. Att stomin krånglade lite den morgonen. Svårt att få in sonden i nippeln när jag skulle tömma reservoaren. När detta inträffar, kan jag räkna med att krånglet håller i sig i minst en dag och att det kommer att göra ont i hela magpaketet non-stop. Sammandragningar i reservoaren som känns som att någon sitter där inne och drar åt och trycker ihop reservoaren till en skrynklig boll.

Normalt tömmer jag reservoaren var sjätte timme. I mina anteckningar har jag skrivit att jag varit på toaletten tre gånger mellan kl 03.00 och 06.30. Inte bra. Och inte så roligt för er läsare att veta heller. Ni berättar ju inte för mig hur ofta ni går på toan och hur den upplevelsen var. Fniss.

Jag var rejält frusen hela dagen och la mig i sängen under mina täcken. Somnade och vaknade 11.30. Här slutar mina anteckningar. Det betyder att jag inte gjort något särskilt utan legat i sängen resten av dagen.

André kom hem kl 16 och hade handlat hem lax, rostbiff och räkor så att vi kunde göra egna smörrebröd. Jag var uppe när han kom hem. Han har ju jobbat inom vården och kan snabbt läsa av mitt allmäntillstånd. Han frågade om jag tagit tempen.  Det hade jag inte tänkt på att göra. Han kände i pannan och sa att det måste vi göra. Han frågade vad jag gjort idag och berättade att jag frusit mycket hela dagen och varit sängliggande. Tempen visade 38,5  grader.

-”Du måste genast ringa till teamet i Malmö, sa han. Jag hade ju knappt ätit något under dagen och frågade om vi inte ska göra mackorna först, sen duscha och sen ringa.
-”No way. Ring direkt”. Jag såg oron och allvaret i hans blick.

Jag ringde. Saken är den att på skafferidörren har jag satt upp en A4-lapp med viktig information.  Jag har fått tydliga direktiv att ringa omgående till Bröst och Uro Team  i Malmö om något av följande händer:
-extrem frossa
-38 grader feber eller mer
-vit beläggning på tungan = kan vara svamp
-annat outhärdligt

Jag har två telefonnummer, beroende på vilken tid på dygnet jag behöver ringa.  Trots att jag haft frossa nästan hela dagen kopplade jag inte att jag borde ringa. Jag drack varmt vatten och bäddade ner mig under tre täcken.

Sjuksystern på Bröst och Uro Team beordrade mig att åka till akuten genast. Viktigt att först ringa akuten och säga att de måste släppa in mig i ett rum direkt eftersom jag saknar immunförsvar. Får inte vistas i väntrum eller bland folk.

Jag slängde snabbt ner viktiga saker i en bag. Tandborsten, tandkrämer, munskölj, ansiktsprodukter. Klar på 5 minuter. Vi bor nära sjukhuset. Kan nästan se det hemifrån. Jag sa att jag fixar inte att gå dit. Skakade i hela kroppen och vädret var kallt och blåsigt. André ringde Sverigetaxi.  Förklarade för den tillmötesgående killen i växeln att vi behöver en taxi omgående, gav honom vår adress och att vi skulle till akuten. Det var inga problem med den korta sträckan eller hinna få en bil.

Det var bråttom för akuten i Landskrona har bara öppet på kontorstid. Stänger klockan 17. Därefter måste man till Helsingborg eller Lund. Jag pallade inte någon lång resa, därför blev det bråttom. Klockan var 16.30.Gott om tid. Det tar bara några minuter med bil.

Taxin kom. Sverigetaxis gula bil. Detta skulle bli den värsta taxiresa jag varit med om i hela mitt liv. Direkt när jag öppnade dörren möttes jag av ett riktigt argt ansikte. Ett ansikte med en blick som var svart. Ett uttryck som om han skulle explodera när som helst. Jag kände igen honom sedan en gång innan när jag åkt taxi ensam. Andre satte sig i framsätet och jag i baksätet. Det första chauffören sa var:
-”Kunde ni inte gått den biten?” . Jag svarade att hade jag kunnat gå dit så hade vi inte ringt efter taxi. Medan han backade i gatan och skulle styra mot akuten, sa han aggressivt:
-”Jag är inte skyldig att köra en så kort sträcka”.  André glodde på honom och sa att det är bråttom och att vi måste till akuten omgående.

Taxigubben fick ett utbrott, slog på bilratten och skrek åt André så hans saliv stänkte och han betedde sig som en galning. Jag hann tänka att nu exploderar han och börjar slåss.
-”UT UR MIN BIIIL. Det är min bil. Inte din. Jag har väntat i två timmar på en körning och behöver inte köra så här kort sträcka”.

Jag sa till chauffören med ytterst allvarlig röst:
-”Kör oss till akuten nu genast. Jag är mycket, mycket allvarligt sjuk och måste dit nu genast. Det är inte ditt fel om Sverigetaxi har regler om kortaste körsträckan. Och det är inte heller vårt fel. Det får du diskutera med dem. Jag är mycket allvarligt sjuk”.
Då sa han:
-”Jag ville bara säga det”. Vad han nu menade med det. Jag blev arg och sa:
-”Nä, du sa inte. Du skrek”. Där tror jag han insåg sitt misstag att bete sig som en galning. Och helt ärligt, är min uppfattning att han faktiskt behöver professionell hjälp och terapi. Och även hjälp med ett nytt jobb. Han ska inte ha med människor att göra.

När vi kom till akuten blev vi mycket väl omhändertagna. Sjuksystern hittade snabbt ett rum till oss. Jag blev grundligt kollad. De tog en massa olika prover, tog tempen igen. 38,4 grader. När svaren kom på vita och röda blodkropparna och hörde sjuksysterns reaktion och såg Andrés ansiktsuttryck, då blev jag orolig. På riktigt. De vita blodkropparna är kroppens immunförsvar. Jag har inga vita blodkroppar. Obefintliga. Hon hämtade snabbt läkaren. Han ställde en massa frågor. Jag berättade om dagen, frossan, första cellgiftbehandlingen och så vidare.

Han gjorde diverse undersökningar i hals, lyssnade på hjärtat, lungorna och en massa annat. Kollade min ”hudkostym”. Tyckte den såg bra ut. Han ringde runt för att hitta ett sjukhus med ett ledigt rum på en infektionsavdelning. Ingen hade ledig plats. Därför fick jag ett isoleringsrum på Medicinen så länge.

Medan jag satt med ytterkläderna på och skakade, höll de på med det sista av rengöringen och spritningen i hela rummet. Skönt när jag äntligen kunde få installera mig och krypa ner i sängen. Klockan var nog runt kl 19.00. Läkaren skulle fortsätta leta efter ett sjukhus med ledigt rum på en infektionsavdelning. Jag minns inte alla detaljer kring resten av kvällen. André gick hem. Fanns ingen anledning för honom att stanna. Själv orkade jag inget annat än att somna.

De satte in en påse med antibiotika. Insatser att hålla alla slags inflammationer och infektioner borta. När man saknar immunförsvar kan infektion och inflammation uppstå var som helst i kroppen och när som helst. För att vita blodkroppar ska bildas behöver man eliminera spår av infektion och inflammation. Ungefär så har jag uppfattat det.

Likaså fick jag någon febernedsättande medicin.

Denna natt sov jag hur dåligt som helst. Sov en stund, vaknade en stund o.s.v. Blev väckt kl 01.30 för att få en ny dos med antibiotika som pumpas in via min Picc-Line i armen. Det är jäkligt bra att ha den för då slipper jag bli stucken gång efter annan.

Anna

 

 

 

 

 

 

 

 

Knepiga drömmar.

Hej.
Igår vaknade jag svettig och klibbig vid halvfyratiden. När vi går och lägger oss fryser jag och bultar på mig tre täcken.  Det ena är ett tjockt duntäcke. Inlindad i dessa somnar jag.

Igår gjorde jag ett nytt försök att hälsa på min bror och hans fru. Jag lyckades. Det verkar fungera hyfsat bra att våga gå ut, om jag först sovit middag.

Jag minns inte gårdagen så tydligt just nu. Mitt minne sviker mig emellanåt. Sov middag i en timme kl 12.00. Sover extremt djupt. När jag vaknar känns det som att jag legat i koma. Helt yr och trött i huvudet när jag vaknar. Minns inga drömmar så jag vet inte om jag drömmer. En bra stund efter att jag vaknar mitt på dagen, är jag som en zombie och måste ta det riktigt lugnt och försiktigt.

Har känt mig yr och trött i omgångar men inget som jag inte kan hantera. Om det fortsätter på denna nivån så skattar jag mig lycklig. Jag ska dock vara förberedd på att drastiska förändringar plötsligt kan inträffa. Jag menar då biverkningar.

Det var gott att få slänga mig i soffan hemma hos min bror och svägerska. De bäddade ner mig under en filt. Efter en timme ville jag hem. Började bli trött och saknade André.

Efter maten vid 18-tiden blev jag slö och trött utan förvarning.  Jag gick och la mig. Tänkte titta på ett avsnitt av de Tre Musketörerna men orkade inte ens leta fram programmet. Jag somnade med fjärrkontrollen i handen. Vaknade några timmar senare. Ileostomin började krångla och jag blev orolig. Krampaktig känsla, ungefär som magknip.  Som att någon sitter inne i stomin och klämmer åt. Det bästa jag kan göra är att undvika att äta i några timmar och istället dricka mycket vatten. Filmjölk fungerar nog också.  Det ska jag testa. Det jag skriver här är min egen teori och inget som någon inom sjukvården tipsat om.

Jag har haft min ileostomi i mer än halva livet och har lärt mig vad som fungerar bra för mig. Jag har inte så mycket att berätta. Det jag kan berätta är att i morse när jag vaknade minns jag två drömmar. Det är första gången på hur länge sedan som helst, som jag minns drömmar.

Jag drömde att jag vaknade av att jag hörde musik som var på replay. Spelades om och om igen. Det var ena sidan på en LP som heter ”Trouble” från mitten av 70-talet, med gruppen Sailor. Jag drömde att André och jag låg på den ena sidan sängen och på andra sidan stod skivspelaren och spelade och spelade och spelade. Den var satt på replay (precis som att det går att göra på en skivspelare). Drömmen var så verklig.

Därefter somnade jag igen. Drömde att jag vaknade av att jag var alldeles svullen i hela ansiktet. Svullen som en ballong, med hoptryckta ögon och kunde inte se något. Ärligt talat, när jag vaknade i morse vid halv fyra-tiden var jag säker på att svullnaden i ansiktet inte var en dröm. Jag var bombsäker på att jag varit uppe på natten och tittat i spegeln och var genomsvullen.

Totalt förvirrad. Blev så himla glad när jag konstaterade att jag såg normal ut, när jag kom in i badrummet och att det hela var en dröm. Den som vill får gärna tolka dessa två drömmar.

Min ileostomi är inte alls bra så jag ska lägga mig i sängen. Innan dess ska jag ha tag i en bra tandläkare i stan som jag kan få tid snabbt hos. Min tandläkare finns i Helsingorg och jag orkar verkligen inte ta mig dit. Finns inte ork för det.

Jag har nämligen börjat gnissla tänder och under cellgiftbehandlingen kan tänderna skadas. Därför måste jag ha hjälp så snart som möjligt.

Hej så länge.
Anna

 

Blev inte som planerat

Hejsan
Vaknade i vanlig ordning i ottan. Klockan 03.30 cirka. Jag är glad att vara hyfsat pigg på morgnarna.  Är nästan som vanligt.

Min rutin är att sätta mig vid datorn i hobbyrummet och skriva. Jag sitter på en Tempurkudde och det är så himla skönt. Det är egentligen en huvudkudde. Jag köpte en ny  sådan kudde i somras så min gamla blev en sittkudde. Kan inte sova utan min älskade kudde. Så himla bra stöd för nacken och axlarna.  Ska jag vara bortrest i två veckor så packar jag ner den i resväskan.

Någon frukostmänniska har jag aldrig varit men nu när jag vaknade var jag skakig i kroppen och hungrig.  Tyckte jag åt ganska mycket middag igår men det gjorde jag kanske inte ändå. Jag är inte så värst förtjust i yoghurt men drack ett litet glas päronyohurt med vanilj. Jag gillar inte vanilj i yoghurt. Nästan alla verkar innehålla vanilj. Tråkigt tycker jag. Jag dricker det i alla fall. Mina smaklökar är inte som de brukar så antagligen smakar yoghurten mer vanilj än vad jag känner. Tur för mig *ler*.

En av biverkningarna är att man kan få en slags metallisk smak i munnen och det har jag haft till och från sedan första cellgiftbehandlingen. Fast den är ganska diffus nu jämfört med dagen efter första cellgiftbehandlingen, när Biff Stroganoffen smakade lever och riset smakade bläää.  Kunde icke äta det. Varje gång jag äter och konstaterar att Kalles Kaviar smakar Kalles Kaviar, osten på knäckemackan smakar som den ska och så vidare, så blir jag överlycklig och trycker i mig ett extra knäcke.

Filmjölk har jag inte druckit på evigheter men har börjat köpa hem det nu i samband med behandlingen. Tänkte att det kan jag dricka om jag svullnar i munnen och halsen som är ännu en biverkning. Än så länge kan jag handskas med svullnaden.  Har till och med en paket glass i frysen fast jag inte är någon ”glassmänniska”. Det kommer nog att funka som lindring. Jag sparar den tills det blir nödläge.

Filmjölk med hallon och lite kanel är riktigt gott och fräscht. På tal om smaker så är jag glad att jag kom till insikt att inte vräka på med mer kryddor än vad jag brukar när det är jag som lagar maten. André får vara provsmakare. Vi gjorde en stor laddning kalops igår. Jag kryddade så som jag brukar och tyckte ändå inte att det räckte. Dessutom är jag sparsam med salt i maten i vanliga fall. Mer salt tyckte André och mig kan det kvitta för jag känner det inte ändå.

I höstas la vi in rödbetor och det är ju gott att ha till kalops. Jag vet att våra rödbetor är extra kryddiga med kryddnejlika och pepparrot. Jättegoda! Ändå smakade de inte som de brukar. Bra var ju det för jag tror inte jag hade fixat någonting som smakar starkt just nu.  Kalopsen blev godare när jag saltade lite extra. Det viktigaste är att få i sig ordentligt med mat, inte vara löjligt petig med mängden salt.

Dagen igår blev inte alls som tänkt. Mamma och jag bestämde dagen innan att vi skulle ta några snabba ärenden på stan. Vädret var tråkigt så mamma stannade hemma. Jag tog min lilla runda själv. Eftersom jag vaknar så himla tidigt la jag mig att vila en timme klockan 10.00. Annars kanske jag inte skulle orkat med det jag planerat för dagen. Mina ärenden var bara att byta batteri i min klocka och beställa hjälpmedel på apoteket till min ileostomi.

Jag drog på min krulliga peruk och traskade ut. Waoo vad jag kände mig cool med mina stora rufsiga lockar *ler* . Jag har ju alltid mössa på mig annars. Men inte denna gången. Nätet i peruken borde skydda lite mot kyla. Det var +5 grader och lite blåsigt. Jag kände hur luften strömmade igenom. Skönt, tyckte jag. Då vet jag att det blir bra till sommaren. Att peruken är luftig så att man inte svettas. Det återstår att se. Jag kommer inte ha peruk varenda dag. Så himla skönt med bara en mjuk bomullsmössa.

Okej. Ut i friska luften i sakta mak. På väg till mamma köpte jag två wienerbröd.  Hon var pigg och glad och då blev jag också det. Efter besöket hos henne hade jag bestämt med min bror, att hälsa på hans familj en stund. Det tar bara 2 minuter att gå hem till dem från mamma. Från ingenstans, på några sekunder blev jag yr och konstig. Ögonen jättetrötta så jag var tvungen att lägga mig ner på soffan. Det gick inte över och kände bara att jag vill hem och lägga mig. André kom och hämtade mig. Jag hade inte vågat gå hem själv, fast det bara tar runt fem minuter att gå.

När vi kom hem kände jag mig bättre. Yrseln var borta och då kom den där knepiga känslan av att både vara trött och samtidigt rastlös och måste ”göra något”. Hjärnan började fundera ut något att göra. Typ städa i garderoben. André observerade mitt knepiga beteende och sa att jag måste gå och lägga mig.  För grejen är när detta  inträffar med trötthet och samtidigt rastlös så står jag alldeles stilla och bara glor. Det är väl när jag funderar på vad jag ska göra. Städa garderoben eller plocka ut ur diskmaskinen.

Dessutom, när jag försöker prata så tappar jag orden för en stund. Kommer inte ihåg vad saker heter. När jag skulle säga garderob så blev det ett helt annat ord som jag inte minns just nu vad det var jag sa. När vi skulle spika upp en tavla kom jag inte på att verktyget man använder heter ”hammare”. Helt sjukt alltså.

André har sagt till mig att jag inte kan tuta och köra som jag brukar. Måste lyssna på kroppen mer. När jag sa att jag vill vila samtidigt som jag kände mig rastlös, så sa han att jag måste välja att vila. Jag förstår detta men just i stunden så vill rastlösheten ta över.  Ska verkligen tänka på det hädanefter.  Att lägga mig och inte försöka mig på några som helst projekt. André har ju varit hemma, sjuk nästan hela veckan men från måndag är jag ensam om dagarna och måste se till att vara vaksam på allt som händer i kroppen.

Jag tog min andra tupplur runt klockan 15.00 och sov en timme. Vaknade och vi gjorde kalopsen.

Det är extremt sällan som jag tittar på TV. Tittar bara på Så mycket bättre på höstkanten och Melodifestivalen. Igår kväll var första deltävlingen. Den ska jag se.

-”Bra att jag har vilat två gånger idag”, sa jag till André. Programmet började klockan 20.00. André satt i ett annat rum och spelade ett äventyrsspel på datorn. Jag pallade upp kuddar i sängen och tog fram mitt virke (ännu en mössa på gång) . Nu kan jag ju inte somna.

Ehhhh. Jo det gjorde jag. Jag hann inte höra en endaste låt. Inte en enda. Bara inledningen av programmet, som inte ens var halvbra.  Vet ni när jag vaknade? När alla låtar var undanstökade.  Vaknade när dansnumret var på gång., vid 21.15 tror jag det var. Fasen också! Missade allt! Är glad att jag vaknade och fick se dansnumret i alla fall.  Waoo. Så bra , nytt och annorlunda. Riktigt bra. Måste kolla reprisen eller på Playkanalen, senare idag.

Igår bestämde jag med min bror att göra ett nytt försök att hälsa på dem idag. Har förvarnat att jag på några sekunder kan bli så trött och yr att jag måste lägga mig ner.  Jag ska se till att vila middag vid 11-tiden och hålla tummarna att jag orkar ta mig ut. Det är viktigt att röra på sig men det är inte så himla lätt när tröttheten kommer. Jag var ju hos tandläkaren och kollade mina tänder extra noga, den 18 januari. Hon sa att ifall jag skulle börja gnissla tänder så måste jag kontakta henne genast. Tänderna tar också stryk av cellgiftsbehandlingen. Ingen del i kroppen verkar gå fri. André sa att jag hade gnisslat tänder i går natt. Inte mycket men ändå. Jag blev livrädd. Så imorgon, måndag är det jag som bokar en tid och måste antagligen ha en bettskena. Ska tjata mig till en tid så snart som möjligt.

I nästa vecka har jag en spännande sak inplanerad. I flera år hade jag tänkt göra detta men det har inte blivit av. Men nu blir det av *ler * .Jag ska tatuera mig. Två tatueringar dessutom.
”Är du dum i hela huvudet” är det nog några som tänker nu. ”Kan för fasen inte tatuera dig nu”. Jo det kan jag.  Ögonbrynen.

Alla hårsäckar på kroppen påverkas av cellgifterna. Först ut är håret på huvudet tydligen. Ögonbrynens hårsäckar är mer motståndskraftiga för det kan dröja längre innan de håren ramlar av.  Det lär vi märka. Dessutom har jag bokat tid att sätta på ögonfransar men det ska jag avboka. Känns onödigt just nu. Vet inte hur jag tänkte där riktigt, när jag bokade.

Fransarna ryker ju också. Så småningom. Dessutom håller lösfransarna bara i runt 5-6 veckor. Har haft sådana innan. En gång höll de i två månader. Så jag väntar med fransar tills hela behandlingen är i sin slutfas, i slutet av maj. Om det alls går att fästa när man inte har några egna fransar. Igen aning.

Jag är så glad och tacksam för allt stöd jag får av familj, vänner, vänner på Facebook och Instagram. Blir glad av hälsningar via sms och häslningar i min blogg.  Ibland orkar jag bara svara med en emoji och det hoppas jag alla har överseende med.

Ni är underbara hela högen *hjärta*

Önskar jag kunde hälsa på, på jobbet snart igen. Det kommer jag inte att kunna göra *ledsen gubbe* . Dels för att det tar en bra stund att ta mig dit och dels på grund av virusrisken.  Ska ju inte vistas på ställen med mycket folk. Varken buss eller tåg. Min kropp är dessutom opålitlig och jag är rädd att något ska hända med mig på vägen dit eller när jag är där.

Ooops. Dags att trimma lite. Börjar bli liiite väl långt nu *skrattar*
Det ser ut som att jag är helt skallig men det är bara lampan som spelar spratt.

bold1

 

Jag avslutar här för stunden så ses vi här igen.
Kram från Anna

Perukprovning nr 2.

God morgon.
Klockan är 03.30 och jag kan inte sova. Orkade inte skriva i går efter att jag varit och hämtat min krulliga peruk. Mådde kymigt när jag kom hem.  Trött och vilade en bra stund.  Vi åt lite pytt-i-panna och det smakade som det skulle men jag hade ändå ingen riktig aptit. Senare på kvällen blev jag torr i munnen och runt läpparna. Biverkningar. På med läppbalsam och det kändes bättre. Tog en tablett Xerodent som motverkar muntorrhet. Finns att köpa på apotek. Fungerade bra. Torrheten avklingade och läpparna mjuka. Skönt!

Sedan kom en yrsel från ingenstans. Blev vimmelkantig. Samtidigt kom en rastlöshet och det blev en riktigt knepig kombination. Skulle jag städa eller lägga mig ner? Jag kunde inte ens bestämma vilket. Jag bara stod där och försökte reda ut känslorna. Jag tog en barnportion filmjölk med hallon och kanel. Det gjorde susen. Yrseln gick över för. Det hade den kanske gjort oavsett. Inte vet jag.

Jag städade inte. Jag bestämde mig för att göra mig iordning för sängen. Somna när jag somnar.  Jag somnade snabbt kan jag säga. Vaknade strax efter 03.00 och var svettig på överkroppen. Torkade mig med frottéhandduken jag har i sängen. Försökte somna om men det funkade inte. En mugg kaffe och starta datorn. Vila kan jag göra när jag blir trött. Lagom tills André vaknar kanske.

Well, åter till dagens glada händelser.
Så roligt att träffa Marika igen. Hon följde med som smakråd för det var flera peruker att prova. Inte bara hämta krullperuken.  Jag tog några selfies men ljuset i rummet på salongen var så himla starkt att perukerna inte kom till sin rätt. Och inte mitt ansikte heller. Det var bara att ställa mig vid fönstret med en spegel. Bilderna jag lägger ut här är därför manipulerade lite för att få lite varmare intryck. I vanlig ordning krockade nyansen på min foundation med perukerna och det starka skenet från lamporna. Marika hade en bra lösning på detta och tog fram sitt jordpuder och borste. -”Kom hit här så ska jag fixa till dig”. Pudrade mina kinder och sa:
-”Lite i pannan också?” . Innan jag hann svara så tog hon några drag i pannan. Tjoff tjoff tjoff.  Det blev ju jättebra. Sån´t puder måste jag köpa.

En av perukerna påminner mig om frisyren jag hade när jag var åtta år och gick på Soledeskolan i Kvissleby, Sundsvall. Fast då hade jag lite längre hår än perukens.

70talskansla

En annan påminner om när håret var på väg att växa ut igen efter att jag klippte mig riktigt kort 1982.

peruk-igen    peruk

1982 var det så himla populärt att göra slingor med en sån där obehaglig gummihätta ni vet. Där man använder en ”virknål” för att dra ut hårteser. Gjorde det ont eller gjorde det ont?

Min syster Pia, hade nästan exakt samma frisyr, fast hon är rödhårig och jag ljus.

Jag minns den där dagen jag fick ett ryck och klippte av håret.Min dotter var då tre och ett halvt år. Hon var med sin pappa och när hon kom hem och såg mig började hon gråta. Stackars lilltjejen. Inte tänkte jag på att be hennes pappa att förbereda henne på att mamma har annat hår än innan. Jag ville ju överraska. Hon grät tills jag började prata med henne ömt så hon skulle känna igen min röst.

Till saken hör att jag och min syster har nästan samma dialekt (en blandning mellan skånska och Sundsvallsdialekt) .

När jag började prata, tystnade lilltjejen och sa:
”-Pia?”
”-Det är jag, mamma. Visst är jag fin i håret?”  sa jag och kramade om henne. Hon kramades tillbaka och sedan var allt frid och fröjd igen.

Okej. Tjejen på salongen är så himla duktig och bra. Hon fixade till krullperuken och stylade den så att den blev som jag ville ha den. Den ska jag åka hem i. Jag hade inte tagit på peruk den här dagen. Jag tog på dubbla mössor för att inte frysa om huvudet. Så vi tackade för oss och svischade ut från salongen som om vi ägde stan hahaha. Fasen vad jag kände mig snygg i peruken. Det tyckte Marika också. Hon har ju varit med och valt ut den *ler*

img_0199

Och hon är ju så himla snygg i sitt halvlånga, hår. Vår plan var att äta på Ebbas Fik men med tanke på smittorisk för min del, föreslog Maria att vi kunde sticka hem till henne och äta paj som hon bakat dagen innan.

Paj. Muuums. Det var länge sedan och Marika lagar så himla god mat så självklart ville jag det. Hennes sambo var hemma den här dagen och det var så gott och krama om honom. Han berömde min fina peruk och jag berömde hans coola vita snagg och störtsköna svarta runda glasögon.  Han har till och med lite längre hår än jag. Jag är ju inte rakad utan bara trimmad och håret har hunnit växa lite nu på snart en vecka. Kolla själv. Ser ut som jag är skallig uppe på huvudet men det är ljuset som spelar spratt och jag orkar inte hålla på att photoshoppa utan kör naturellt förutom småtrix man kan göra i mobilen. Jag ska lägga ut fler bilder sedan. Gamla bilder när jag var kortklippt. Ska bara leta upp dem först 🙂

bold1 bold-2

 

Ögonen började hänga på mig och jag behövde vila.
-”Lägg dig i soffan och ta på den här filten så värmer jag pajen så länge”, sa Marika. Hennes sambo kom med hörlurar och spelade några låtar som inte släppts ännu. Deras äldste son är i musikbranschen och hade några låtar nästan klara. Jag tyckte de redan var klara. Så himla bra. proffsigt! Annorlunda! Jag ska inte berätta mer om dem här, men jag kan säga att de kommer att spelas i radio. Just you wait and listen! Jag  återkommer om den saken när jag får grönt ljus *ler*

Sen kom pajen och en smarrig sallad med tomater, lök och avocado. Jag ville äta upp allt själv men har märkt att jag orkar bara äta lite åt gången. Attan också!  Ska be om receptet och frysa in paj i småportioner.  Kommer att lägga ut receptet på Marikas paj så småningom. Ska bara tigga till mig det först.

Ögonen började hänga igen och musten försvann. Marika körde mig hem till Landskrona. Hon är så gullig och omtänksam.

André blev ju himla glad att se mig i min peruk. Jag blev lika glad att se honom. Han är ju rakad på huvudet och han är så snygg. Kan säga att han passade inte i min peruk. Eller nja, jo, men det blev konstigt. Han mår ju inte helt bra ännu och är trött i ögonen så det var nog därför det inte blev helt bra. Vill han, kan han ju prova den igen en annan gång *ler*

När han var liten hade han blont, storlockigt hår. Hur söt som helst. Men killar vill ju inte höra att de är ”söta” så det ska man undvika att säga. Han är supercool rakad och så vill jag att han alltid ska ha det. Dessutom har han så himla fint huvud.

Mamma och jag bestämde igår att vi ska ta en liten sväng på stan vid lunchtid. Jag ska hämta mer läkemedel och köpa en temp på apoteket och mamma ska ett annat ärende. Antagligen vill hon fika men det får vi i så fall göra hemma, inte på stan. Då ska jag ha min lockiga peruk. det blir nog den jag kommer använda mest. Och tröttnar jag på peruk och mössor finns ju plan C: min huvudbonad som dottern och jag knåpade ihop till en maskerad en gång i tiden. När jag skulle föreställa min idol, Nefertiti. Fniss.

nefertiti
Njut av dagen oavsett väder. Det ska jag göra.
Hej så länge.
Anna
 

 

 

Hämta peruk nummer 2

Hejsan.
I dag händer något kul. Nu längtar jag. Mina facebook-, och Instagramvänner vet det redan. Det basunerade jag ut igår. Hahaha. Jag ska hämta peruk nummer två. Min ”Krullnufs”-peruk. (Vänd om två bokstäver så fattar ni vad jag menar. Hihi) . En storlockig, kort peruk som ser lite rufsig ut. Supercool. Min väninna hänger med. Jippi! Jag får ett rejält lyft när vi träffas.

denna

Klockan 10.30 ska vi vara på salongen. Jag sitter på bussen klockan 9.40 just när Guldkanalen har sin egna musikfrågesport. Det blir en rolig bussresa.

Jag berättar mer om perukprovningen när jag är hemma igen. Igår verkade det som att jag efterlyste biverkningar. Det gjorde jag inte. Däremot var jag observant och kände efter i min kropp. Jo då, biverkningarna visade sig.

Ungefär klockan 17.30 åt vi middag. Jag lagade Biff Stroganoff med en touch av Anna. Receptet hittar ni i min receptflik.  Jag tillagade riset och Biff Stroganoff på det sätt jag brukar. Det smakade konstigt. Riset smakade absolut ingenting! Jasminris som annars smakar så milt och gott. Köttet smakade järn. Mumsfillibabba. Inte!
Salladen med rödlök, sallad, tomat, gurka och vinäger smakade så där meningslöst. Kunde inte äta fast jag försökte. Jag tog en Varma Koppen med svampsmak istället. Det fungerade bättre.  Vi drack vatten till maten, som vi brukar göra. Det funkade. Smakade inte konstigt.

Jag var fortfarande hungrig men kunde inte få ner något mer. En halvtimme senare fick jag magkatarrkänsla. Inte så stark men den irriterade mig. Systern på sjukhuset tyckte inte jag skulle ta Novalucoltabletter som vi har hemma. Hon skulle ordna ett recept med något annat. Detta har jag glömt hämta ut på apoteket, kom jag på nu.  Ska hämta det idag.

Jag tog ett glas yoghurt och magkatarren mildrades. Magkatarr är en av biverkningarna. Ansiktet blev rödblossande och torrit. Ännu en biverkning. Rengjorde ansiktet och smorde mig med min vanliga nattcrème som annars är jättebra. Den hjälpte inte. Kändes forfarande torr. Jag tog en annan som jag har hemma. Den fungerade däremot bättre, så fler sådana ska jag köpa. Magkatarren kom och gick. Mer yoghurt. Det lindrade.

Vid halv niotiden började jag frysa rejält. Har inte hört något om att detta skulle vara en biverkning. Jag är ju ganska frusen av mig och dessutom hade jag ju inte fått i mig ordentligt med mat. Kände att mina ben svullnade. Jisses! Två lyktstolpar till ben. Rejält svullen över knäna och lite upp på låren. Vad fasen ska jag nu har för brallor på mig?  Ska testa mina två sammetsbrallor jag köpt. De är lite för stora och vida, á la 70-tal. Ett par midnattsblå och ett par lejongula. Skitcoola *ler*

Gav upp. Kände mig orkeslös och gick och la mig klockan 21. Vaknade kvart i ett i natt och var jättetorr i ögonen. Biverkning. Har köpt ögondroppar som jag bad André att droppa i mina ögon. Han var redan vaken och har hjälpte mig. Det kändes bra så jag somnade direkt igen.

Vaknade imorse vid 04.30 och steg upp. Fortfarande svullen om benen men inte lika mycket. Hittills har jag bara känt av mindre ”problem” med min Kocks blåsa. Den fungerar hyfsat bra men är lite ”orolig”. Precis som om man är orolig i magen. Min Kocks blåsa sätter igång en slags sammandragningar kan man säga. Den ”rör på sig”. Tunnramen som blåsan är gjord av, är ju i rörelse men det känner man inte. Men rörelserna i min Kocks blåsa känner jag av. Beter sig som att det är dags att gå på toaletten igen, fast det inte kommer ut något. Än så länge kan jag stå ut med detta. Det är ingenting mot vad det skulle kunna vara.

Igår ringde jag förresten och pratade med Stomiterapeuten.  Hon är så hjälpsam och gullig. Hon skrev ut nya recept till mig på specialgrejer ifall min stomi kommer att bråka ännu mer. Gör den det så kan jag inte gå på toaletten hur ofta som helst. Det kan uppstå slitage i ”nippeln” (litet hål jag har på magen).  När den bråkar så är det sammandragningar i den. Får känslan av att blåsan behöver tömmas fast den nyligen tömts. Börjar den bråka måste jag ha en slang kopplad ner till reservoaren (Kocks blåsa) där avföringen samlas. Fästa slangen på magen med kirurgtejp och kompress. Sätta i en liten plugg i slangens ände.Så här kan jag ha det i flera dagar om det skulle behövas. Det är bara att byta kompresserna runt omkring, några gånger om dagen. Inga problem. Inget som gör ont. Inte i vägen.

Eftersom biverkningarna börjar hagla så började jag föra dagbok igår. Skriver ner allt jag äter och dricker, klockslag, biverkningar. Försöka lista ut vad jag ska undvika att äta.

Magkatarren i går kan bero på att jag hade vinäger på salladen. Fast jag vet att cellgifterna slår ut mycket i kroppen oavsett hur man försöker undvika viss mat eller ej. Fast det skadar ju inte att ha lite koll ändå. Fick ett antal jättefina, tjocka anteckningsböcker av min dotter .Nu kom en till av dem till användning. Den blir min dagbok tills behandlingen är över och jag mår bra igen. En annan jag fick har jag som resedagbok.

Jag gör ett uppehåll nu och återkommer senare och berättar om perukprovningen.
Vi kommer antagligen ta något att äta på Ebbas Fik igen. Dels för att det är himla mysigt där och dels för att det är ett litet ställe och därför färre gäster. Jag vågar inte var på en jättestor lunchrestaurang med för många lunchgester, på grund av smittorisk.

Nu är klockan 07.00 och jag säger:
”hej så länge”  *vinkar*