14-15 februari. Vilodagar.

Hejsan
Hoppas din dag började bra idag.

Igår den 14 februari var en dag för relax och vila. Det är bara ett uppdrag jag hade: att ringa Onkologen i Lund och berätta om veckan som gått. Meddelade i deras röstbrevlåda.

Ett uppdrag till hade jag men det inkluderas i ”relax”. Ut i friska luften.
Vädret kanon. Sol, ingen blåst, underbart. Vi tog en promenad ner till Citygross. Vi bor ju centralt så det tar väl kanske 10 minuter att gå. Eller 15 minuter i den takt jag har numera.  André stack in och handlade medan jag satte mig på bänken i solen,  utanför.
Härligt! Där utanför träffade jag minsann en kompis som jag inte sett på länge.
”Hej hej”.  Avståndskram *ler*

Jag fick veta att jag såg fräsch ut. Tack så mycket. *ler* Det gör susen med en bra foundation , solpuder och läppstift.

André var snabbt klar och vi traskade vidare hemåt i sakta mak. Precis när vi var nästan hemma mötte vi en av mina barndomsvänner som åkt på samma virusskit som André och jag haft. Jag backade några steg och pratade en stund. Han lät inte alls bra, stackaren.
”Krya på dig. Vi ses”.

Smørrebrød

xxx
Hem och vila. Trött. Men först måste vi äta lunch. Klockan var ändå runt 13.00.
Andrés och mitt favoritställe är Borgerkrogen i Helsingør. Det är nog där vi trivs bäst. Några dagar innan första cellgiftbehandlingen, åkte vi in dit. Det var på min födelsedag den 25 januari. Eftersom vi inte kan komma till Borgerkrogen och Helsingør på länge så får vi göra det bästa vi kan.
Plan B: egna Smørrebrød. I Helsingør dricker vi såklart Tuborg Classic öl och tar var sin Brøndum snaps men denna gången blev det Coca-Cola och äkta kranvatten.
-Rostbiff med riven pepparrot, dansk remouladsås, egen inlagd gurka, rostad lök.
-Kallrökt lax, riven pepparrot, egengjord hovmästarsås, tomat och gurkskiva.
-Färska räkor, majonnäs, citronpeppar, citronskiva (jag glömde koka ägg).
-Knäckebitar med dansk ost: Svart Danbo och Havtornsmarmelad från Saxtorp.

Premiär att se en 40 år gammal film
Efter mackorna slappade vi och började kolla på en film. Inte vilken film som helst. Det var premiär för mig att se början på en snart 40 år gammal film: StarWars. Har aldrig sett den. Inte ens lite. André är en gammal StarWars fan och har massor med attraktiva StarWars-samlingsprylar kvar. Han har till och med skakat hand med flera av skådespelarna. Häftigt!

Vi har pratat en del  StarWars och igår eftermiddag började vi titta. Attan så pampigt och spännande den börjar. Otroligt välgjord, det lilla jag hann se innan jag somnade. Jag somnar ju på nolltid oavsett hur spännande film jag tittar på. Jag hann se runt 20 minuter kanske. Filmen känns modern och inte alls 40 år gammal. Som om den var gjord i förra veckan *ler* Nu när jag sitter och skriver vill jag fortsätta att titta. Det blev ju läskigt värre när Darth Vader dök upp!

Resten av dagen gick i slapphetens tecken. Jag mår okej och nästan som en ”vanlig människa” . André mår också bra.

”Tre lördagar i veckan”
Idag, den 15 februari har vi ännu en lugn dag. Lördag *ler*
Vi har tre lördagar i veckan numera:  Lördag, lördag, lördag, söndag, jobbedag, jobbedag, jobbedag. Det är inte jag som jobbar. Jag är sjukskriven till mitten av sommaren ungefär.

För att undvika risken att dra hem smitta från sin arbetsplats, jobbar André nu nätter. Han börjar jobba när kollegorna gått hem. Han jobbar långa pass fredag-söndag natt. Sedan är han ledig fram till nästa fredag eftermiddag. Det betyder att vi har tre lördagar i veckan. Idag är det lördag nummer tre.

Dags att raka huvudena
De enda sakerna vi har på vår ”göra-lista” är att raka våra huvuden. Andrés hår växer som gräs. Mitt hår växer som gräs. Peruken glider runt lite på min hala hårstubb hahaha. Det känns inte så skönt. Sitter bättre på ett huvud utan hår. Så det ska snaggas med trimmer. Kanske även rakas helt så som André gör med sitt. Han är ju så himla snygg i sitt huvud *hjärta*
Får se om jag är modig och vågar *biter på naglarna*

Det blir i så fall ingen livesändning på facebook denna gången.Kanske tar en filmning vid annat tillfälle. Måste ju rakas bort ganska ofta. Jag har fått jättefina tuggummitatueringar av yngsta systerdottern. Bland annat en med två kaniner som spelar tennis.  Den kan jag tänka mig att ha på bakhuvudet. *ler*
Coolt.

Ska bara kolla med henne om hon möjligen vill komma och hjälpa mig. Om hon är frisk.

Nu tackar jag för mig för idag.
Jag tänkte lägga upp några recept om några dagar. Recept på god mat som går snabbt att laga och enkelt. Sen drämmer jag till med lite avancerade rätter också *ler*
Bara våra favoriträtter.

Ha det bäst.

Le till dig själv i spegeln innan du går hemifrån. Säg: ”Du är okej. Jag gillar dig”.
Le till dem du håller på att krocka med i mataffären.  Man får ofta ett leende tillbaka.
Växla några ord med en gammal person, som liksom du står vid fruktavdelningen eller så. Det kan vara så att du är den enda den personen pratar med på hela dagen.  Det kan betyda mycket mer än man tror.
Hjälp den som verkar vilsen. Det mår man bara bra av. Att hjälpa andra.

Njut av dagen

1146707_556906637680625_2095145514_n
Gargamel Moses

Tack för att du läser min blogg. Det betyder otroligt mycket för mig.
Kramar från Anna

 

 

 

 

Annonser

13 februari. Tack för denna tiden.

Hej
Lite tjatigt att berätta om när jag vaknar och om mina morgonrutiner. Vi skippar det. Blodtrycket var lite lågt denna morgon. Dock inget alarmerande. Kände mig ovanligt pigg och vanlig liksom. Snörvlig och måste snyta mig hela tiden, precis om de senaste dagarna.

Vaknar så pass tidigt att jag hinner blir riktigt hungrig innan frukosten serveras strax efter kl 8.00. Varje morgon beställer jag ungefär det samma så vissa morgnar har jag inte behövt rabbla vad jag vill ha. Systrarna rabblar det åt mig *ler*

-Två muggar citronté med mjölk. Inget socker
-Fyra grovbrödmackor med ost
-En tallrik fruktyoghurt utan vaniljsmak

Jag är förvånad att jag lyckas klämma allt detta. Jag är verkligen ingen frukostmänniska men antagligen beror det på alla omständigheter med min sjukdom, behandling och medicinering. Kroppen gör säkert av med mycket mer energi när man mår dåligt. Dessutom vaknar jag jättetidigt och att det är mer förmiddag än morgonnär klockan bli 08.00.

Antagligen får jag åka hem idag. Redan i fredags började jag säga ”hej då” till några systrar. De som jobbat natten vet jag är lediga i flera dagar så jag sa ”hej då” och tacka så mycket för det fina omhändertagandet av mig.

Jag har mycket svårt att ”ta farväl” som det så fint heter. Jag blir alltid så rörd och tårögd. Nu tror alla som läser min blogg att jag gråter mycket. Det gör jag inte kan jag berätta. Sist jag grät, var när min älskade Gargamel Moses blev sjuk och fick komma till katthimlen. Det var i augusti 2016. Efter det har jag gråtit några skvättar  förrän på sjukhuset. Det är väl ungefär de gångerna.

Har svårt att ta farväl av personer som berör mig. Denna morgon blev den biten jobbig. Först ut var att säga ”ha det bra och tack så mycket för allt du gjort för mig”, var nattsköterskan. Jag har glömt att fråga alla systrarna om jag får nämna deras namn i min blogg, så därför nämner jag inga namn.

I dag kom avdelningens sjukgymnast och hälsade på. Han har varit på semester jättelänge och detta var visst hans första arbetsdag. Riktigt glad kille. Sjukgymnasten som hjälpte mig i fredags tillhörde en annan avdelning.

Efter att jag berättat om mitt jäkla ryggont och hur snabbt den försvann, så gav han mig jättebra träningstips, så nu har jag ett antal övningar till att göra två gånger om dagen eller fler gånger om jag vill. Han hämtade en motionscykel. Satte på lite motstånd och så trampade jag mig riktigt varm i 10 minuter. Under tiden pratade vi om resor, om hans resa han nyss kommit hem från. Om så många fina platser det finns på vår jord och som man kunnat ge vad som helst för att få se och uppleva. Det blev en riktigt trevlig och rolig stund. Hoppas hans jet lag försvinner snabbt. Det kan ta tid. Jag berättade för honom om min längsta jet lag som höll i sig i närmre en vecka efter att jag kommit hem från Kina.

Nedräkning
Nu blev det bekräftat. Jag får komma hem.
Två av läkarna kom och berättade den glada nyheten. Dels läkaren som tog väl hand om mig på Akuten och även avdelningens läkare. Alla värden ser bra ut. Jag ser pigg ut tyckte de, och allt verkar bra. Jag glömde fråga hur mycket de vita blodkropparna var uppe i så det vet jag inte. Jag vet att mitt immunförsvar är nedsatt och att jag måste ha respekt och inte riskera någonting. Jag blev både glad och lite ledsen. Kommer att sakna alla så himla mycket. Det berättade jag för de båda läkarna. Om hur väl omhändertagen jag varit av alla. Har känt mig trygg, trots paniken jag fick när jag blev förkyld och blev arg på vissa i personalen. I det stora hela har jag känt mig väl omhändertagen och alla har varit så himla gulliga. De gick och jag bara la mig på sängen och glodde i taket ungefär. Skulle inte hem förrän under eftermiddagen och det var inte ens lunch nu.

Mamma ringde. Glad som en lärka som vanligt. Hon nästan sjunger när hon pratar *ler* Hon undrade hur jag skulle ta mig hem. Jag sa att André och jag kommer att promenera hem.
-”Det tycker jag inte”, sa hon. ”Du måste vila. Gå inte hela den biten”.
-”Mamma, det är 400 meter och det finns parkbänkar att vila på”.
-”Nä det gör det inte alls! Det finns inte en enda bänk på hela vägen”.

Mamma 83 år, har promenerat längs gatan till sjukhuset några gånger och visste att det inte finns några bänkar. Nå väl, vi pratade en stund sen skulle hon göra sig iordning och iväg och spela kort med sina vänner.

Städerskan kom in i rummet. Utan munskydd. De finns ju för farao utanför min dörr. Eller ska finnas. Dessutom lämnade hon min dörr öppen på vid gavel medan hon rafsade i sin städvagn och folk passerade i korridoren. Nu blev jag arg. Jag ropade åt henne att jag är sjuk och att dörren måste vara stängd. Hon mumlade något jag inte hörde. Hon stängde dörren och kom inte in igen. Tack för det. Jag har hellre ostädat.

Systern som jobbade denna dag kom in och gav mig min medicin i pillerform. Jag passade på att fråga henne efter en av hennes arbetskamrater. Ifall hon skulle jobba idag. Jo, det skulle hon. Hon börjar kl 14. Okej. Så bra. Jag är nog kvar till dess. André har ju jobbat natt och sover ändå till klockan 13 ungefär, så klockan hinner bli minst 14 innan jag kan lämna avdelningen.

Läkaren från Akuten kom in och gav mig ”utskrivningsinformation” som det heter. Två A4-dokuement. Där står allt förklarat. Varför jag sökt Akuten, vilka mediciner och varför, vilka undersökningar som gjorts och så vidare. Mycket detaljerat.

Jag tackade honom igen för att han och sköterskan på Akuten tog så väl hand om mig. Frågade honom om han tillhörde Akuten eller även denna avdelningen. Berättade för honom att jag har tre stora askar choklad som kommer att ligga i personalrummet. Om det är så att han tillhör Akuten så ville jag att han skulle sticka upp hit då och då och ta en stor ranson chokladbitar. Han log och sa att det skulle han minsann göra.
-”Ja, gör det”, sa jag.

Saken är den att redan i onsdags sa jag till André att jag vill köpa choklad till alla på avdelningen. Det ska vara de största askarna av chokladen Merci. Merci betyder ju ”tack” och chokladen så himla god. Massor med olika varianter. De är betydligt godare än Marabou choklad. Alladinaskarna bojkottar jag totalt sedan de tog bort Trillingnöten och ersatte den med en jätteäcklig pralin med ljus choklad och hallon. Bläää. Torkad hallon. Usch! Dessutom har det tillkommit några andra praliner som inte heller passar mina smaklökar. Så jag säger ”nej tack” till Alladin.

André ringde vid 14-tiden. Då hade han precis vaknat.
-”Jag får komma heeeem”.

Andre kom en stund senare. Då började jag packa ner datorn och mina två ”nuttekuddar”. En för bröstet som inte finns längre och en för ryggen. Packade ner datorn och min jättenecessär med alla hudvårdsprodukter och hygienartiklar. Ja, jag kan säga att vår ur-coola shoppingvagn var fylld till bredden.

img_0328
Vi väntade på att läkaren skulle komma och ge oss det sista provsvaret.
Dörren öppnades och där står nattsköterskan som jag frågat efter. Henne hann jag inte säga ett riktigt ”tack och hej då” till när hon gick av sitt pass i fredags. Vi pratade en stund och jag sa även till henne att jag känt mig så väl omhändertagen att jag inte kan fatta hur jag ska klara mig utan dem nu när jag ska hem. *ler*

Sa även att jag är tacksam att allt gått så bra denna veckan. Jag har tillbringat min vecka på en medicinsk avdelning och alltså ingen infektionsavdelning.
-”Här dumpas jag i knäet på er för att det inte fanns något sjukhus med ledigt rum på en infektionsavdelning. Jag förstår att ni alla har påverkats av detta i ert dagliga arbete med andra rutiner och så vidare. Jag är oerhört glad att det inte fanns något ledigt på annat sjukhus. Tror inte jag kunde få det bättre faktiskt”.

Nu blev jag så där rörd igen. Att behöva säga ”hej då”. Jag bad henne om tjänsten att lägga de tre chokladaskarna i personalrummet tillsammans med min hälsning som jag skrev någon dag innan. Där skrev jag bland annat att jag vill aldrig mer träffa dem på denna avdelning. Däremot gärna i vimlet på stan någonstans, någon gång. *hjärta*

När hon gick iväg med chokladaskarna gjorde jag mig iordning. På med egna kläder. På med foundation och solpuder och hoppades att se lite friskare ut. Tycker jag ser mager ut om kinderna och trötta ögon. Lite färg i ansiktet gör susen.

min-peruk-nr-1
På med peruken. André hade den med till mig. När vi åkte till Akuten den 6:e lämnade jag den hemma och drog på två mössor för att inte frysa. Under hela min vecka har jag varit utan. Bara haft mina fyra virkade mössor som jag skiftat med för att slippa känna mig tråkig.

Två peruker har jag. En som är 10 cm kortare än mitt egna hår och en rufskrullig. Idag ville jag ha min långa peruk och drog den på. Just som jag kom ut från toaletten, färdigsminkad och allt, stod en annan av de gulliga systrarna i rummet. Hon ville tacka för chokladet och kom av sig när hon såg mig.
-”Känner du igen mig?” frågade jag och log. Hon log också och tyckte mitt hår var jättefint. Det blev jag glad att höra. Hon sa också att hon hoppas slippa mig på hennes avdelning och hoppas vi ses i vimlet någon gång istället.

Jag sa att antagligen kommer jag att sakna er så mycket att jag kommer hit och hälsar på varannan dag. Jag bor ju bara typ 400 meter bort.

Klockan 15.30 kom sista provsvaret. Allt var bra. Jag glömde fortfarande fråga efter hur mycket de vita blodkropparna ökat så jag har ingen siffra att skriva här.

Vädret var fantastiskt härligt. Solen sken, den lilla snön här och där glänste. Ingen blåst och behaglig temperatur. Vi tog en sakta promenad. Superskönt att andas frisk luft. Inte bara de korta stunder jag stack ut huvudet genom fönstret i mitt rum.

André och jag letade parkbänkar längs Regeringsgatan. Fasen också. Inte en enda bänk. Till slut hittade vi två stycken med 10 meters mellanrum. Knappt 30 meter från vårt hem. Lönt att vila på den. Såååå. Mamma hade rätt som vanligt. *ler*

parkbank

Får ringa mamma och erkänna mig besegrad.

Skönt att vara hemma.
Skönt att kunna krama och pussa på min babe.
Skönt att slänga mig i sängen och kolla ett anvsnitt av De Tre Musketörerna på Netflix.

Goodbye for now
Anna

 

 

 

 

12 februari. Förkyld. Respekt tack!

Gissa vilken tid jag vaknade denna morgon? Exakt. Jo då. Kl 04.30.

Blåsor längst in på tungan. Dessutom täppt i näsan. Inget ryggont. Blåsorna kan antingen vara en av biverkningarna efter cellgiftbehandlingen. Kan också vara förkylningsblåsor.

När man ligger på sjukhus så har man ju tid att fundera. Mitt funderande sedan jag vaknade denna morgon är detta:
-Jag ligger isolerad. Inga besök mer än André som håller sig på meters avstånd och no touch. Han stannar bara korta stunder.
-Alla försiktighetsåtgärder måste respekteras. Alla måste ha munskydd och handskar. -Jag får inte vistas utanför mitt rum.
-Dörren till mitt rum är ständigt stängd och måste hållas stängd.

Okej. Var kommer då smittan ifrån? Sen kom jag på det. Flera av personalen som har hand om mig tar på munskyddet INNE i mitt rum. En halv meter ifrån mig. Där finns en hylla med munskydd och handskar. Då har de ju hunnit andas ut fyra gånger rätt ut i luften. Jag har inte tänkt så mycket på det, de andra dagarna. Att vissa har munskydd när de kommer in i rummet och andra tar på det inne i mitt rum.

Jag ligger på en avdelning med många patienter med många besökare i korridoren. Alla samlar ofrivilligt på sig andras baciller. Och tar dem med in till mig! Det kan räcka med att en som ska in till mig, precis innan stått och pratat med någon som bär på virus. Och därefter går direkt in till mig och sprider smittan via utandningen. Det krävs inte mer än detta.

Dessutom: en av sjuksköterskorna var förkyld. Hen berättade det för mig någon dag tidigare. Att hen var förkyld och inte ville komma in till mig och delegerade visst jobb till andra p.g.a smittorisken. Det uppskattade jag mycket.

Den första som brukar komma in är en sköterska som ska ta blodtryck, kolla pulsen och andningen. Denna person gick in i rummet sa ”god morgon”och tog på munskyddet. Jag sa åt hen i halvpanik att jag blivit smittad av någon. Beordrade att ta på munskydd utanför mitt rum. Jag hade verkligen panik och var livrädd!

Efter en stund kom hen in igen. Jag bad om ursäkt att jag morrat och förklarade att jag fått panik för att jag smittats av någon. Beklagade mig för hen att vissa tar på sig munskyddet intill mig i rummet och så vidare. Hen sa att det är bra jag sa ifrån. Vi pratade lite kring detta medan hen kollade mina värden. Jag sa att det ska finnas munskydd, handskar och sprit utanför min dörr. Det gjorde det inte, fick jag reda på.
-”Jag ska ta tag i det”, sa hen och ställde en vagn med handskar, munskydd och sprit utanför. Jag sa att flera av personalen inte respekterar allvaret med mitt urdåliga immunförsvar.

Dessutom fick sjuksköterskan med förkylningen allvarliga blicken av mig när hen skulle ta bort den tomma påsen efter antibiotikan som var kopplad till Picc-Linen.
– ”Jag har blivit förkyld. Någon har smittat mig. Du är förkyld. Du ska inte vara här inne” . Här var jag nästan gråtfärdig. Hen sa att ”är du orolig ska jag naturligtvis gå ut”, och gick ut. Ett plus i kanten för hen därför att ha munskyddet på när hen kom in i rummet.

Hur som helst, mina värden på förmiddagen var kanonbra. Både puls, andning, ingen feber och bra blodtryck. Nu väntade jag bara på läkaren angående min förkylning.

img_0279
Läkaren kom vid lunchtid och tittade på blåsorna på tungan och jag förklarade min oro att gå miste om de vita blodkroppar som bildats, på grund av att jag blivit förkyld. Läkaren sa att jag inte behöver oroa mig för det. Det krävs betydligt mer påverkan för att de vita blodkropparna skulle slås ut igen. Läkaren berättade att de har fortsatt att öka. De är nu uppe i 1,9. Efter samtalet med läkaren blev jag så lugn. Pjuuu vilken befrielse. Underbart.

Jag mår inte bra av att skälla på folk. Därför var jag noga med att be de två sjuksköterskorna om ursäkt.  Jag sa till den förkylda sjuksystern att jag blivit lugn av läkarens besked och att jag sett värsta scenariot framför mig: att jag skulle hamna på ruta 1 igen.
-”Jag ber om ursäkt att jag reagerade som jag gjorde”. Ursäkten godtogs med svaret:
-”Det är lugnt. Ingen fara”.

Min stomi är bråkigare än någonsin och det är antibiotikan som är boven i dramat. Det vet jag. Jag har vidtagit egna åtgärder för att den ska må så bra den kan så det löser sig.

Jag fick besök *ler*
Min syster kom. Helt oannonserad. Gissa hur glad jag blev på en skala från 1 till 10? Jag blev jätteglad. Vi har inte haft tid att ses på flera veckor. Hon stod borta vid dörren och ville bara lämna en låda choklad och gå direkt. Jag propsade på att ta på ett munskydd, sprita händerna och komma in och sitta en bit bort. Vi babblade om allt möjligt.

Precis som för alla andra, berättade jag om den goda maten. Så himla god mat varje dag. Och vatierande.Gott kryddat. Vällagat. Känslan av hemlagad husmanskost.  Jag berättade att jag redan vid två tillfällen bett sjuksystrarna att hälsa kocken i köket. Syrran undrade var maten kom ifrån och jag sa från Restaurang S:t Olof som ligger här intill. Som finns på lasarettsområdet.
-”Ja men det är ju där Åsa är restaurangchef”. Åsa är en kompis till oss. Jag hade totalt glömt att det är där hon jobbar. Det är ju länge sedan hon berättade det för mig.
-”Så bra”, sa jag och skrattade till. ”Då kan ska jag minsann hälsa Åsa själv”.

Jag berättade den goda nyheten om det ökade antalet vita blodkropparna, att jag kanske skulle få komma hem dagen därpå eller nästföljande.

Efter att hon gått var jag trött och sov i en och en halv timme. Jag blir trött på några sekunder. Pang så hänger ögonen.

Allt verkade så bra att jag från nu skulle få antibiotikan i pillerform istället för via Picc-Line. Allt går på rätt håll. Underbart!

Fattar inte att jag kunde vara vaken fram till efter midnatt. Sovit för mycket kanske. Somnade kl 01.00 med mobilen i handen. Vaknade vid 03-tiden fast jag var trött, men ändå tillräckligt vaken att jag inte kunde somna om. Hittade avslappningsmusik Mindfulness Relaxing Music på YouTube. Somnade förvånansvärt fort och skönt. Det undermedvetna fortsätter ju ta till sig musik när man är sovande och det var nog därför jag sov så gott i två timmar till.

Avslutar med en bild när min älskade Gargamel Moses tröstade mig en dag när jag var hemma i feber. Min underbara kille finns i katthimlen sedan den 5 augusti 2016. Vi fick 16 år tillsammans.

Jag saknar honom otroligt mycket. *världens största hjärta och några tårar*

13925218_1057713697599914_2534271691809676318_n

Anna

11 februari. Höjdpunkter

Vaknade 04.30 i vanlig ordning.
Stretchade. Inget ryggont. Alltså inte tillstymmelse till ont i ryggen. Fasen vad knepigt.
Jag kravlade mig upp ur sängen försiktigt. Satt kvar på sängkanten och kände efter ordentligt. Ingen smärta. Så bra *ler*

Klockan 08.00 var jag fortfarande smärtfri. Frös och hade ont i huvudet, men ingen ryggsmärta. Två teorier har jag:
1. Antingen har smärtan försvunnit, vilket är rekord för min del. De gånger jag haft ryggskott har det tagit minst en vecka, och senaste gången tog det två veckor innan den gick över.
2. Eller så är jag bombarderad med så mycket smärtstillande att jag inte känner av smärtan, vilket är högst troligt. Det kan ju vara så att Elaka Farbror Smärta tyckte han överdoserat mig med annan smärta redan så han lämnade mig ifred. Han hade uppnått sin test för min smärtgräns.

Trots att smärtan var typ borta så litade jag inte på att den skulle hålla sig väck. För bra för att vara sant. Därför bad jag en sjuksyster om att få ha en smärtstillande dunderpilla hos mig, att ta till, om i fall att.

Min aptit är det sannerligen inget fel på. Det var bara gårdagen, den 10 februari som jag inte åt upp. Det berodde dock inte på maten utan att jag inte orkade äta stående och gråtande.

Det var himla synd på den maträtten: potatissallad med kapris och kallskuret oxinnanlår.
Mumms. (bilden ger inte maträtten rättvisa någonstans).

img_0262

 

Glufsade i mig i vanlig ordning. Maträtterna har varit så himla goda varje dag. Vällagade, goda kryddor och känsla av hemlagat. Har vid två tillfällen bett sköterskorna att framföra min hälsning och tack till kockarna i köket.

Hej igen vita blodkroppar
Läkaren kom med glädjande besked igen.
Nu är de vita blodkropparna uppe i 1,3. Från 0,3 till 1,3 på ett dygn. Tjoho. Nu börjar det ta sig. Dock är det viktigt med restriktionerna med spritning, munskydd och handskar.  Hela tiden, för alla som stiger in i mitt rum och sprita händerna för min egen del.
För tidigt att ropa ”hej” .

Kl 15 kände jag av första tecknet från ländryggen. En liten, liten strålning i svanken, men väldigt svag. Jag blev rädd och kletade på Voltaren som en galning. Ett par liknande stötar kände jag under dagen men ingenting värre än så.

Kvällens höjdpunkt: delfinal 2 i Melodifestivalen
Den här gången skulle jag minsann hålla mig vaken. Inte missa det som förra lördagen. Jag förberedde mig under hela dagen. Sov rejält med middag. Riktigt tungt och länge några gånger under dagen. Inte så svårt med så mycket smärtstillande i kroppen.

I did it! Jag så hela deltävlingen. Och attan vad spännande.
”Heja Mariette. Du underbara kvinna”.
”Heja Dismissed. Ni är så himla härliga”. Otroligt bra låt skriven av Ola Salo.  *hjärta*

Mello-nostalgi och helighet
Jag älskar Melodifestivalen. Det har jag gjort sedan jag kan minnas. Den första jag minns, då var jag 7 år. Året var 1968. Det var han den snygge : Claes-Göran Hederström med ”Det börjar verka kärlek banne mig” som vann.  Jag vet inte om det var låten eller bara Claes-Göran, men jag tog min lilla veckopeng och köpte singelskivan. Eller så fick jag den i present av mamma och pappa. Jag minns inte vilket. Skivan har jag fortfarande kvar.

Jag tyckte han var så snygg i sin Beatlesfrisyr. Lite för gammal för mig som bara var 7 år men snygg ändå.

TV-Drottningen Anna

Melodifestivalen och Eurovision Song Contest är prio för mig. Heligt.
Då är det jag som är Drottning över TV:n. Ingen kan få mig att avstå titta. Därför har det alltid funnits minst två TV-apparater i mina hem. I övrigt tittar jag aldrig på TV (bara Netflix, Playkanaler och liknande) .

Måste bara berätta om en gång när jag höll på att missa en deltävling.
–> Först VARNAR jag KÄNSLIGA PERSONER. Det jag ska berätta kan upplevas som obehagligt.

Det var i februari månad, år 2006. Alla förberedelser i hemmet pågick inför första deltävlingen. Min dåvarande man och jag höll på med middagen. Jag var i full gång med avokadon till salladen. Jag älskar avokado och har min taktik hur man smidigast tar bort kärnan när man delat denna goda frukt (ja det är faktiskt en frukt – ett bär) .

Detta är ingen rekommendation till någon. Jag har ensamrätt på denna (idiotiska) taktik.
Jag tar en vass rejäl kniv och drämmer med fast hand rakt på kärnan. Jag ta till med mina krafter eftersom kärnan är väldigt hård. Sedan är det bara att dra upp knivbladet och kärnan följer med hur fint som helst.

I det hushåll fanns inga slöa knivar. Inte ens halvslöa. Alla vassa och ofta nyslipade. Därför var de perfekta att ta bort avokadokärnor med. I vanlig ordning och med rutin tog jag den stora kökskniven Global kockkniv. Den är jättebra. Den låg ju redan framme. Håller avokdohalvan i kupad hand och håller om med fingrarna. Drämmer till med kraft.

Fråga mig inte hur detta gick till och hur fasen jag egentligen höll i avokadohalvan den här gången. Kniven träffade dels avokadon på sidan och dels min ringfinger, precis i den yttersta ”böjen” på fingrets sida. Hänger ni med?

Utan att säga något till min dåvarande man, gjorde jag instinktivt så som man gör när man bränt sig. Kranar på med kallvatten. Bra eller dåligt? Jag vet inte. Jag bara gjorde så.
Jag berättade snabbt för honom vad som hänt.
-”Det är nog djupt”, sa jag. Ex-mannen tog tag i mig och satte mig på köksstolen. Han tittade lite försiktigt och jag mitt dumma nöt satt och tittade. När han lyfte på den lösa hudbiten så konstaterade vi att : ja, det är djupt. Riktigt djupt.

Jag vet inte vad man ser när man är igenom huden så att säga. Såg något vitt långt där inne. En sena kanske. Eller benet? Ingen aning. Jag ville inte åka till akuten fast jag förstod att jag borde.

Nu minns jag inte ordningen på följande två scenarios. Antingen var det här jag tappade medvetandet i någon sekund och han la mig på sängen en stund med fingern rejält inlindad. Och därefter plåstrade om mig. Eller så var det så att vi hann plåstra om mig innan jag svimmade till.

Hur som helst rengjorde han där inne i fingern med någonting i spritväg. Ja, jävulen vad det kändes! Jag hade bra med plåster och kirurgtejp hemma så han tejpade ihop den lösa biten hårt med resten av fingret. Tejpa, tejpa, tejpa. Utanpå det tog vi mina mjuka, självhäftande kompresser som jag har som  ileostomibandage. Flera stycken tog vi. Utanpå det lindade vi om en bit elastisk binda eller något liknande. Enbart för att jag var rädd att stöta till fingern och att det skulle göra ont. Jag behövde stötdämpare.

Det dunkade, pulserade och gjorde ont så in i norden. Jag blev illamående och var yr. Efter en stund kändes det bättre. Inget illamående. Lite yr och trött. Maten var ju i princip klar och jag orkade inte äta.

När jag berättade för några i släkten dagen efter, blev jag nästan idiotförklarad för att jag inte åkte till akuten. Framförallt av mamma. Min fina, omtänksamma mamma. Hon kallade mig inte idiot, men sa antagligen att det var dumt att leka sjuksyster själv.

Jag fattade att fingret hade behövt att sys. Mitt försvar till varför jag valde att inte åka till akuten var:
-”Hade väl inte jag tid med. Det var ju deltävling i Melodifestivalen ju”. Dessutom: Andreas Johnson skulle ju vara med. Honom missar jag inte för allt smör i Småland. Annars hade jag ju inte kunnat rösta bort min veckopeng på honom och hans låt Sing For Me *ler*

Because he is worth it.

Jag gick aldrig till läkare med mitt finger. Vi plåstrade om och skötte fingret så bra. Jag var inlindad hur länge som helst, i minst en månad eller längre och det såg inte klokt ut med detta jättebandage om fingern. Det var vinter och kallt.Dessutom frös jag och fick ilningar i fingern. Det var väl nervtrådarna som var i totalchock och letade efter varandra.

 

fullsizerender

Jag hade alldeles nyss stickat mig ett par varma, sköna Lovikkavantar (jag älskar Lovikkavantar och mössor).  Perfekt. Min överdrivet omplåstrade finger rymdes hur bra som helst. Nu när jag tittar på mitt finger så syns ärret. Den har formen av ett bokstaven V. Eller en sån där ”bock” som fröken gjorde i rött, i skolan när man skrivit något fel. (Ja, jag skrev fel svar ibland. Okej?? *ler* )

Mitt finger mår bra
Jag lovar. I flera år efter denna händelse, fick jag rysningar bara jag så den där kockkniven jag högg mig med. Vägrade ta i den. Vägrade anvnda den. Vägrade till och med ta ut den ur diskmaskinen. Den finns inte längre i mitt hushåll och tro inte jag saknar den.

Fingern mår bra nu. Det har det gjort länge. Det har ju gått exakt 11 år nu. Fast jag kan ännu känna lite stickande ilningar vid stora temperaturskillnader. Kyla, stark värme. Likaså ibland när jag exempelvis håller om handtaget på styret på cykeln, men vad då. Det är ju ingenting mot att trampa på en legobit. DET gör ont!

Nå väl. Jag var helnöjd med denna deltävling, den 11 februari 2017.  De som jag tyckte var dåliga åkte ut. Någon halvdålig fick en andra chans. Nån rättvisa får det ju vara *ler*  . Det ska ju vara spänning. Jag somnade med melodifestivalen i huvudet *ler*

Somnade med en gammal favorit från år 2007 i huvudet:
Worrying Kind med idolerna The Ark. *jättetort hjärta*

Kramar och värme från Anna

 

 

 

10 februari. Ryggskott och vita blodkroppar

 

Aj som faaan!
Vaknade med en intensiv ryggsmärta i svanken. Ryggskott. Ja men tack för kaffet! Precis vad jag behövde nu. Jag skrek av gråt. Jag är inte den som gråter. Det händer ytterst sällan. Men tårarna sprutade.

Fick mycket bra hjälp på avdelningen. Smärtstillande, en värmedyna för ryggen. Av någon anledning kändes däremot min ileostomi sig lugnare. Den som var i uppror tidigare dagar. Fast kroppen är så skapt så att den inte kan hantera all smärta samtidigt. Eftersom ryggen nu var så intensivt smärtande, tror jag att det onda i ileostomin avtrubbades. Oavsett om jag låg eller stod upp så pågick den strålande smärtan hela tiden. Strålande och stickande.

Det tog ungefär femtio år att lägga mig ner i sängen. Kravla över på sidan, lägga mig i fosterställning med en kudde tryckt mot magen. Jag lyckades somna till tack och lov. Fick smärtstillande hela dagen. Sitta var ju totalt uteslutet. Det vet ju alla som haft ryggont.  Min smärta var en 8 på min 10-skala. När lunchen kom kunde jag inte ens stå upp och äta. Det gjorde helvetesjävlaskitont hela tiden.

Man blir expert på att försöka hitta ställningar som funkar. Nu med distans till det hela och det gått några dagar blir det lite komiskt när jag tänker på det.

Man blir ju duktig på att försöka hitta ställningar som fungerar för att ha så lite värk som möjligt. Tur ingen såg mig. Pust! Den enda ställning som var befriande var att ligga hopkurad på sängen med benen böjda under mig, med magen tryckt mot låren och med sänkt huvud tryckt mot knäna. Fattar ni då hur jag menar?  *ler*

(”näää, visa en bild” . GLÖM DET *ler* )

Men så kan man ju inte ligga hur länge som helst. Till slut domnar ju benen.

”Kärlek under ansvar”
Kl 14 kom världens bästa André och hälsade på en liten stund. Lite mindre ont hade jag just då för jag fick ju starka läkemedel mot smärtan. Blir så otroligt glad när jag ser honom. Han hade med sig ett paket Finska Pinnar och det är ju gott. Och en tub Voltaren. Jag blev mest glad för Voltaren.

André är ytterst noga med det han tar med till mig. Alla kartonger och produkter spritar han direkt när han kommer. När han kom med min dator så att jag kunde skriva lite, så spritade han såklart hela den. Varenda millimeter. André gick efter en kort stund och sjukgymnasten kom.

Vi gick igenom en del övningar för ryggen. Några som jag redan gör på egen hand, varje dag sedan några år tillbaka och andra som var nya. ”Välkomna kära vita blodkroppar”

Mitt i detta elände får jag ett glädjande besked av läkaren. Vita blodkroppar har börjat att bildas.

Från noll till 0,3. På ett dygn.
Det är riktigt krisläge så länge det är under 0,5. Jag blev i alla fall glad för 0,3 och det var läkaren också. Att det nu rör på sig. Att de vita blodkropparna klarar av att bildas.

Hyllning till mina vita blodkroppar
Kära, älskade Vita Blodkroppar. Ni är efterlängtade. Hoppas ni kommer att trivas i min kropp och föröka er duktigt och snabbt som fasen. Jag kommer att älska varenda en av er. Jag lovar att göra mitt bästa för at ni ska trivas riktigt bra.

Har ni sett så fin en vit blodkropp ser ut? Som en mjuk liten pom-pomboll man kan göra av garn *ler* Fast en vit blodkropp är ju hur liten som helst.

bilden är lånad från trombosyter.se

vit-blodkropp-png

Resten av kvällen var jag febrig och frös. Smärtan i ryggen avklingade på kvällen. En 4:a på en 10-skala. Hanterbart. Nu kunde jag trösta mig med några Finska Pinnar. Det blev fler än ”några”.

Somnade 23.30 och vaknade 01.00. Tog en värktablett för säkerhetsskull. Vågade inte riskera att värktabletten jag fick tidigare skulle förlora sin kraft och att smärtan ökar igen. Bättre att bibehålla 4:an på skalan än tillbaka till 8:an.

Kram & hej
Anna