Tandläkarbesök

18 januari 2017

Inför cellgiftbehandling är det mycket viktigt att ha kollat sina tänder. Biverkningarna man kan få är svullnad i munnen, tandköttet. Eventuellt blåsor, känsla av ilande tänder med mera. Tänderna måste vara i gott skick helt enkelt.

Tandsköterskan frågade hur jag mådde och jag sa ”det är bra” och syftade på mina tänder. Sa ” Ingen tandvärk, inget konstigt eller ont mer än att tandköttet blivit lite svullet i ena sidan”.  Inte tänkte jag på att jag måste berätta om min canceroperation.  När följdfrågan blev ”och hur mår du i övrigt” förstod jag att hon menade mitt hälsotillstånd.

Jag berättade att jag har bröstcancer och nyopererad. Att jag ska påbörja cellgiftbehandling den 1 februari och att det var därför jag behövde kolla tänderna innan. Även tandsköterskan och tandläkaren sa att det är mycket viktigt att tänderna och munnen är i bästa möjliga skick på grund av biverkningar under cellgiftbehandlingen. De sa även att om jag får problem med mun och tänder under behandlingen, kunde jag ringa dem så skriver de ut medicin eller något för att lindra besvären. De sa att de har god kontakt med sjukvården om sådana här saker.

Så tryggt att veta detta. Det blir bara en massa plus hela tiden med den information jag fått under nästan vartenda läkarbesök i samband med min sjukdom. Fick beröm att jag sköter mina tänder väl.
De ser bra ut. (Får jag bokmärke nu?)
Inga hål. (ett bokmärke nu då?)
Dock är jag lite väl brutal när jag borstar tänderna för jag hade lite svullet tandkött i ena sidan. (Inget bokmärke).

Jag använder ju eltandborste och trycker kanske för hårt med den. Jag vill ju att tandborstningen ska göra nytta. Nu vet jag att man inte ska trycka. Bara låta borsten göra jobbet och ta tand för tand. Efter denna noggranna behandling fick jag veta att för att skydda tänderna och munnen är det bra att gurgla munnen morgon och kväll efter tandborstning. Jag köpte en flaska Flux som de rekommenderade.

Istället för bokmärke fick jag en tandkräm.
Sensodyne Pro-emalj som jag ska gnugga på tänderna varje kväll, efter tandborstning och munskölj. Detta för att skydda tänder och tandkött. Nu håller vi tummarna att detta kommer att fungera. En timme senare fick jag äta.

Bussresan hem tar cirka 40 minuter. För att fira min friska mun, köpte jag med mig lite godsaker hem (inte hos tandläkaren utan i affären hemmavid).
En croissant, en kanelsnäcka, ett Schweizernöt och åtta små häxvrål.
Because I am worth it * ler *

Hej svejs
Anna

Bröstcancer och bröstimplantat

17 januari 2017

I ett annat inlägg har jag berättat att jag har bröstimplantat sedan många år. I det här inlägget vill jag fokusera på detta problem, som det visade sig bli. Hur jag fått stå på mig, ifrågasätta och ”bråka” för att få klarhet.

För dig som följer mig kan detta bli en upprepning, men jag vill ha ett separat inlägg om detta. Tanken är att min erfarenhet med problemet bröstcancer och bröstimplantat kan vara till hjälp för andra i samma situation. Fast jag hoppas förstås att ingen ska behöva kämpa utan få alla svar direkt och problemfritt i det avseendet om inget annat. Jag är inte den som basunerar ut att jag har bröstimplantat. Ingen har egentligen med det att göra. Å andra sidan bryr jag mig inte om ifall ”folk vet”, så att säga. Jag skaffade dem den där gången 2001 för min egen skull, inte för någon annans.

Det jag berättar här är min egna erfarenhet. Min uppfattning har blivit att systemet de har när det gäller bröstcanceroperationer i Lund skiljer sig från hur de gör i Malmö. Detta har jag kommit fram till efter de svaren jag fick av läkaren i Lund när jag diskuterade mina implantat och kommande bröstcanceroperation med honom. Min plastikkirurg som opererade mina bröst berättade för mig att han och hans kollegor blir rådfrågade och anlitade ibland i samband med bröstcanceroperation och bröstimplantat. Detta svar gjorde mig trygg. Läkaren i Lund sa att de inte anlitar plastikkirurger på privatkliniker. De sköter detta på egen hand. Konstigt tyckte jag.

Visst ska man vara glad att man får leva, men jag vägrar nöja mig med det. Jag vill leva mitt liv med kvalitet och inte med ett defekt bröst som man ska irritera sig över i resten av livet. Simple as that! Därför behövde jag veta hur de går till väga med patienter som har bröstimplantat.

Läkaren i Lund tyckte att jag borde välja ”tårtbit”, det vill säga behålla implantatet och operera bort den sjuka delen, i form av en större tårtbit. Det som kan hända är att i samband med cellgiftbehandling och strålning, kan implantatet ta stryk och kapslas in. Det blir då troligen hårt som en tennisboll. Läkaren i Lund tyckte det var onödigt att jag skulle operera bort hela bröstet och försökte få mig att ändra mitt beslut.

Ifall implantatet är intakt efter behandlingarna och allt är läkt opereras det ett ”delimplantat” eller vad man ska kalla det. Det placeras där man tagit bort cancern och på något vis ska mitt vanliga implantat och ”delimplantatet” förenas till ett normalt bröst. Personligen har jag svårt att se detta framför mig. I min värld kan detta aldrig bli så bra som vanliga bröstimplantat eller silikonbröst. Om mitt implantat kapslas in behöver det bytas, ersätts det med ett helt nytt. Läkaren antydde att det inte är säkert att sjukvården står för den kostnaden, när jag frågade honom. Här blev jag helt ställd och tyckte detta var hur konstigt som helst.

Dessutom kommer det implantatet som sätts in i bröstet se annorlunda ut. Droppformat eftersom man blir alldeles platt från strax under halsen och ner. Bröstkorgen behöver fyllas ut. Annars blir det som en planka med en boll på. Det droppformade implantatet kan bete sig annorlunda jämfört med ett vanligt implantat, när man exempelvis ligger ner, kasar implantatet ner till armhålan och sitter inte på sin plats som ett vanligt bröstimplantat.

Läkaren jag träffade i Lund är inte en av de två som skulle operera mig. Det kan vara så att han kanske inte hade hela bilden klar för sig när det gäller själva tillvägagångssättet när det gäller bröstimplantat. Vad vet jag? Jag blev bara förvirrad och mer och mer osäker. Stressad.

Jag vill ha saker och ting helt klara för mig. Att förstå allting. Därför ställde jag många frågor. Från början hade jag stort förtroende för denne läkare. Denna uppfattning försvann totalt när vi blev oense i telefon när jag berättade att jag ångrat mig och vill operera bort hela bröstet. Han sa till slut: ”Ja, du vill ju skjuta med bazooka på en flugskit”. Jag tyckte detta var direkt oproffsigt av honom att slänga ur sig detta.

Det sista han sa innan vi la på luren var:
-” Jag hoppas du ändrar dig”.

Det kanske är många som säger ”ja tack” till tårtbit och inte ifrågasätter alternativ. Eller att läkaren ”säljer in” tårtbitsoperation på ett annat sätt än när de informerar om alternativet att ta bort hela bröstet. Lite så upplevde jag det med denna läkaren.

Efter en stunds diskussion sa läkaren i Lund att de inte anlitar privata plastikkirurgkliniker. Däremot gör man det i Malmö. Detta berättade han inte när vi pratade i telefon.

Han ordnade att jag fick en tid på sjukhuset i Malmö och få träffa en erfaren bröstläkare och en plastikkirurg. Här fick han tillbaka ett plus i kanten som jag tog tillbaka efter telefonsamtalen med honom.

Jag är helt nöjd med plastikkirurgen och bröstläkaren i Malmö. Helt nöjd med att jag valde att operera bort hela bröstet och få ett nytt och fint om något år. Helt nöjd med kirurgen som opererade mig.

Mitt budskap är:
– ifrågasätt tills du förstår och har allt klart för dig
-ifrågasätt alternativ och olika operationsmetoder
-stå på dig när du bestämt dig
-vrid och vänd på allting
-efter en svår sjukdom och operation har man ett liv att leva. Se därför till att det blir ett liv med kvalitet. Kräva kan man också behöva göra. Den erfarenheten fick jag i samband med en av mina operationer av min Kocks blåsa som jag också skriver om. Sidan heter År 2000. Polyper i reservoaren.
 

Första besöket hos onkologen

 

16 januari 2017

Besök hos överläkaren på onkologen i Lund

Ännu en trevlig läkare. Mjuk och saklig. Alla jag träffat, med undantag av en (visade det sig) , har jag fått förtroende för. Det är bara plus nästan hela tiden. Hon ville berätta om hur lägga upp cellgiftbehandlingen för att det ska bli så bra som möjligt. Efter att ha gått igenom min medicinska status, familjens historia och annan fakta, berättade hon om hur min cancer såg ut och hur andra cancerformer kan se ut. Jag ska inte gå in på en massa medicinska detaljer men vill berätta delar av diskussionen.

Det finns olika bröstcancerformer . Själva cancern kan ha olika struktur och hon ritade på ett papper. Därför finns det även olika mediciner man sätter in, under cellgiftbehandlingen. Hon förklarade mycket tydligt skillnaderna. Detta för att jag ska förstå, om diskussioner med andra cancersjuka uppstår, förstå att man använder olika mediciner beroende på cancerns form, hur stor cancern är och så vidare. Min lilla cancer var 1,3 cm totalt. Den är 100 % hormonell vilket är ett gott tecken, fick jag veta. Hon berättade fler detaljer men det behöver jag inte fördjupa mig i, här. För mig var detta de viktigaste punkterna.

Läkaren förklarade hur behandlingen kommer att gå till. I korta drag är det så här: Jag behandlas på sjukhuset i Malmö. Får sex stycken behandlingar med tre veckors mellanrum. Hon berättade namnen på medicinerna som sprutas in. Hon informerade om biverkningarna. Förutom att håret faller av, finns det en rad andra biverkningar. Ganska många faktiskt. Jag kommer att få medicin mot biverkningarna, om de uppstår. Det är inte säkert man drabbas av hela listan biverkningar. Hoppas jag kommer lindrigt undan.

Illamående, kräkningar, tarmarna påverkas, slemhinnorna blir torra, inflammation i tandköttet, kan få känsla av ”hål i tänderna”, håret faller av, aptiten förändras, orkeslös, viruskänslig. Måste undvika att vistas bland mycket folk, restaurangbesök, hälsa på, på jobbet, åka kommunalt, gå på bio. Eftersom det kan uppstå inflammation i tandköttet och även blåsor, rådde läkaren mig att gå till tandläkaren om det är mer än ett år sedan jag kollades sist.  Att tänderna och munhålan är i bästa skick.

Tro det eller ej, men detta hade jag redan pratat med André om: att kolla tänderna. Vill inte riskera att kanske få tandvärk mitt under pågående behandling. Av en händelse hade jag just fått en kallelse till den 2 februari. Får se till att ändra den tiden och få en tidigare tid. Annars får jag byta tandläkare. På skafferiet har jag tejpat upp ”To do”-lista för det är så mycket att hålla reda på hela tiden. Allt får inte plats i almanackan jag köpt. Får inte missa någonting. Listan utökades med ”boka tandläkarbesök genast”, så snart praktiken öppnar.

Tarmarna Ett stort orosmoln är min Kocks blåsa. Detta pratade vi länge om, läkaren, André och jag. Jag är nämligen ileostomiopererad.  Tjocktarmen och ändtarmen bortopererades i april 1984. Jag har diagnosen Familjär polypos. Jag har ingen ”påse på magen” utan något som heter Kontinent ileostomi  – Kocks blåsa. Metoden Kocks blåsa skapades av Nils G Kock. Kirurg och professor vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg. Tack vare honom har jag fått ett mycket bra liv, sedan april 1984 när jag blev opererad. Jag lyfter hatten för honom och niger djupt.

Vill du läsa mer om min ileostomi hittar du min berättelse längst upp på min bloggsida.

Anledningen till att jag berättar om min ileostomi här är att den blev en viktig punkt i samband med kommande cellgiftbehandling. Är det något jag oroar mig över så är det hur min Kocks blåsa ska må under de kommande fyra månaderna som cellgiftbehandlingen ska pågå. Jag är mycket orolig eftersom den är känslig.

Blir jag sjuk och får feber eller influensa exempelvis så kan den krångla genom att det uppstår en slags sammandragningar som knyter sig. Ibland känns det som att en varelse sitter inne i min kropp som kramar ihop den till en boll. Ibland gör det inte så ont och ibland något in i norden ont. Uppstår detta är det bästa att jag bara håller mig stilla, vilande och undviker att äta ”i onödan” så att säga. Bara precis äta och dricka i små portioner och bara sådant som jag vet har lugnande verkan i kroppen. Ibland känns det som att reservoaren (den lilla påsen man sytt av en bit tunntarm som finns inne i min kropp), är full och måste tömmas. Jag får inte tömma hur ofta som helst: det beror på att det lilla hålet (kallad nippel) jag har (under naveln till höger, en bit nedanför midjan) kan irriteras och slitage kan uppstå.

När jag pratade med läkaren om min ileostomi och berättade det jag skrivit här ovanför, sa jag att jag är riktigt orolig. Alla andra biverkningar kan jag ta, men min ileostomi måste skonas på något sätt. Hoppas att det går att lösa.

Det här med förstoppning (som är en av biverkningarna) , trodde jag uppstod i tjocktarmen där allt packas ihop och vätska pressas bort liksom. Jag borde komma lindrigt undan menade jag, eftersom jag inte har någon tjocktarm och att all avföring kommer ut i flytande form i princip. Eftersom jag sprutar in vatten som ”löser upp” avföringen som annars  är lite trögflytande. Läkaren var osäker på min teori och sa att man reagerar så olika och tarmarna kan bete sig olika från person till person. Hon sa att hon kommer att diskutera detta med sitt läkarteam och läkarna som är experter på tarmar och rådgöra med dem. Det verkar inte vara så vanligt med en patient med bröstcancer och Kontinent ileostomi. Jag kände mig trygg ändå eftersom hon skulle diskutera med andra läkare.

Hon ska höra av sig till mig om deras tankar och idéer. Hon berättade om en teori att försöka dämpa problemet med tarmarna. En av medicinerna som pumpas in under cellgiftbehandlingen orsakar förstoppning och annat tarmkrångel. Hennes förslag var att istället för att spruta in hela denna dos var tredje vecka, sa hon att man kan dela upp dosen i mindre portioner . Att jag kommer ner till Malmö en gång i veckan och få mindre dos och få andra cellgifterna en gång var tredje vecka som planerat.

Därför ska vi vänta med medicineringen som påverkar tarmarna, till mars månad när hon, läkarteamet och tarmspecialisterna diskuterat mitt fall.

Efter besöket hos överläkaren träffade vi en sjuksyster och koordinator. Hon hade riktigt snygga svarta glasögon med tjocka bågar och silverdetaljer. Attityd. De var supercoola och hon klädde så bra idem. Det sa jag till henne.

Vi fick ytterligare information av henne och hon sa att jag kommer att få sjukresor. Det har hon beviljat och sa att det har jag rätt att få. Vilken lättnad. Jag har varit orolig att jag skulle behöva ta mig till Malmö på egen hand.  Ännu ett plus. Jag samlar på plus. Har några stycken nu * ler * .

Hon berättade vad som kommer att hända inför första behandlingen den 1 februari. Dagen innan ska jag till Malmö och få en Piccline insatt i vänster överarm.  En Piccline är en silikonkateter , en smal, tunn slang som ska  föras in i överarmen och vidare i blodkärlen fram till en bit från hjärtat. Denna Piccline ska sitta kvar under hela behandlingen. I denna sprutar man in cellgifterna.  Jag berättar mer om den längre fram när jag vet hur det känns och hur jag kommer att uppleva att leva med den så att säga. Jag fick en hel mapp med information och dokument. Efter detta besök skulle jag vidare och ta ett nytt EKG. De tog ett den 20 december men de vill ha färsk dokumentation. Väntan att komma till var jättelång. Tror jag fick vänta närmre 40 minuter. Själva EKG:et tog bara några minuter.

Så där ja. Nu var alla besök denna dag, avklarade. Andrés och min tradition har blivit att sticka och ta var sin burgare hos ”BurgarKungen”.  Jag tar alltid ett Wopper Meal. Mums.

Mätta och belåtna tog vi tåget hem. Slängde oss på sängen och somnade till förtexten till en film. Det tar på krafterna för oss båda, varje gång vi varit på diverse besök och behandlingar i Lund och Malmö. Kära du som läser, håll tummarna att min ileostomi inte påverkas under cellgiftbehandlingen.

Kram Anna

 

Bråda dagar innan första behandlingen

14 januari 2017

Nu är det bråda dagar framöver.
Första behandlingen startar snart. Redan den 1 februari 2017. Det går snabbt nu.

Vad jag förstått kan man bli dålig direkt efteråt och det kan hålla i sig länge. Därför har jag börjat skriva lista på allt som jag måste göra och fixa innan dess. Jag vill vara förberedd. Det är ett råd till alla i liknande situation som jag. Var förberedd.

-Tandläkarbesök. Viktigt att ha tänderna kollade så jag inte åker på tandvärk under behandlingsperioden. Dessutom kan tänderna och munnen bli inflammerade under cellgiftbehandling så tänderna måste vara i bra skick.

-Bokat tid till perukprovning.  Fått tid den 24 januari. Min väninna följer med och det ska bli kul
-Åka in och hälsa på, på jobbet. När nästa gång blir vet jag ju inte. Saknar mina arbetskamrater jättemycket.
-Sticka mössor. Jag älskar huvudbonader. Sommar som vinter. Nu virkar jag coola mössor i bomull. Igår skapade jag en rödmelerad och har redan börjat på en limegrön.
-Sy mjuka mysbrallor av gamla påslakan från 70-talet.
-Köpa ljudböcker
-Planera ett event inför rakning av huvudet. Hoppas några släktingar vill komma. Det blir pizzabullar, vin och öl. En flaska Bollinger Champagne ligger redan i kylen och väntar. -Köpa en rejäl almanacka för att lätt ha koll på alla tider inför behandlingar och allt vad det är.
-Mjuk tandborste, våtservetter, sockerfri saft, köpa mer garn.

Listan blir lång.

Det gäller att vara förberedd. Att ha någon form av struktur och planering. Allt blir lite lättare då.

Kram
Anna

Lättnad att berätta om sjukdomen

13 januari 2017

Beskedet om cancern fick jag den 30 november 2016. Det kom som en chock och tankarna snurrade non-stop i huvudet. Genast bestämde jag mig för att undanhålla detta för min mamma, snart 83 år. Min sambo André var helt med på detta. Vi försökte vara som vanligt. Det började ju närma sig jul och allting, dessutom. Sämsta tänkbara tid att berätta för mamma.

Därför berättade jag det endast för min dotter och syster. De behövde veta det. Vi var alla tre överens att i nuläget är det bäst att skona mamma. Detta gjorde att ingen annan heller ska veta. Jag behövde ha kontroll på vem som vet, allt för mammas skull. Sen får jag se hur jag gör efter operationen.

Tjejerna på min avdelning var belagda med munkavel. De har fått komma med ”nödlögner” till andra kollegor på jobbet som undrar vad som hänt mig eftersom jag varit borta så länge. Jag har jobbat hemifrån sedan jag fick beskedet om cancern i slutet av november för att jag helt enkelt inte orkat åka till jobbet. Jag förstår hur tufft de har haft det när kollegor på kontoret frågar efter mig.  Jobbigt att låtsas att inte veta. Att ”ljuga”.

Även jobbigt för André, min dotter och syster så klart. Min bror flyttade hem från utlandet strax innan jul och jag berättade detta för honom två dagar innan min operation den 28 december. Jag ville undvika berätta medan han hade fullt upp med att avsluta sitt arbete på andra sidan jordklotet.

Strax efter nyår när operationen var undanstökad, allt hade gått bra, cancern borta och jag varit hemma några dagar bestämde jag mig för att berätta för mamma. Jag valde en dag när jag kände mig ”som vanligt” , iallafall utanpå.

Sedan den 30 november när jag fick beskedet har jag ljugit för mamma. Hon har undrat varför jag jobbar hemma nu igen. ”är du sjuk?” har hon frågat några gånger. Då har jag ljugit ihop olika anledningar till att jobba hemma.

Ibland har jag jobbat heltid och ibland halvtid och sedan ingenting alls när jag märkte att jag inte kunde fokusera på jobbet längre. Ibland ljög jag för mamma och sa att jag var på jobbet fast jag var hemma, sjukskriven. Det blev så himla jobbigt och rörigt. Ett tag vågade jag inte träffa henne för jag var rädd att jag skulle råka försäga mig eller att hon skulle se att jag inte var som vanligt. Mammor har ju ett sjätte sinne. I alla fall min mamma. Märker när det är något som inte är som vanligt.

Jag stack hem till mamma en dag strax efter nyår. Vi satte oss i soffan som vi brukar och jag berättade. Jag hade ont i magen och hade gått igenom i tanken, hur jag skulle förmedla så lindrigt som möjligt. Försöka avdramatisera. Mamma tog det bra precis om André, min dotter och mina syskon  gjort. Vilken lättnad. När jag väl berättat började hon berätta om sin canceroperation (i tjocktarmen) som hon gick igenom för runt 13 år sedan,  om när hon skulle välja peruker och behandlingarna hon genomgick. Det blev ett avslappnat samtal och det var en sådan lättnad. Hon sa också att läkarna är så duktiga på detta och därför oroar hon sig inte alls när det gäller den biten.

Jag berättade också för mamma hur mycket jag ljugit för henne och vad jag ljugit om. Det är ju bara vita lögner men det har varit nog så jobbigt ändå. När jag förklarade för henne varför jag inte berättat direkt, så sa hon att det var ett klokt beslut. Hon sa att hon nog inte hade orkat veta detta innan jul och innan operationen.

Efter detta samtal har jag fått ett slags lugn i kroppen och ett bekymmer mindre. Nu behövde jag inte längre vara Hemlige Arne. Nu kan alla få veta. Jag bad mina två syskon att själv berätta för sina barn, på deras egna sätt. Det var bäst så, tyckte jag. Och det ha de gjort. Mamma berättade för min moster och hon i sin tur till mina kusiner. Det är bara en av brorsönerna kvar att berätta för. Han reste på semester innan jul och kommer hem den 21 januari. Jag har varit tydlig och sagt att ingen får berätta för honom. Det gör jag när han kommer hem.  Som jag skrev innan så vet man aldrig hur andra tar ett sådant här besked och jag vill att han ska ha det bra under sin semester.

Så otroligt befriande att slippa berätta själv, för alla. Jag har lärt mig på en utbildning på jobbet en gång för länge sedan ”bort med apan”. En tecknad bild visade en person med massor med apor som klängde sig fast på kroppen. Varje apa symboliserade ett problem.  problem. Innebörden var att inte samla på sig allt själv utan deligera det till andra. Bolla tillbaka apan. Det var detta jag gjorde med mina syskon. Lämnade ansvaret till dem.

Näst sista punkten på min ”berätta-lista” var att berätta för alla på jobbet. Det tillhör inte vanligheterna att jag är borta längre perioder från jobbet. Lätt att det spekuleras kanske. Kollegor kommer in till tjejerna på min avdelning och chef och undrar oroat var jag håller hus. För att lindra problemet för dem, skrev jag ner exakt vad de kunde säga.

_”Säg att ni inte vet så mycket men att jag inte mår bra”. Detta fungerade ett tag, tills jag pratade med min chef en dag som undrade vad hon kunde svara. Som chef kan man ju inte svara att man inte vet så mycket. Detta är ju självklart och jag hade inte tänkt att detta verkar ju jättekonstigt. Därför sa jag att från nu kan ni alla svara att jag blivit opererad och är på bättringsvägen. Dock var det fortfarande munkavel vad gäller vilken typ av operation och sjukdom. Detta svar verkar ha fungerat bra sedan den 30 november, alltså i mer än en månad. I mitten av januari bad jag personalavdelningen att skicka ut ett mejl till alla på företaget. Mejlet hade jag skrivit ihop hemma, dagen innan.

I mejlet berättade jag om min sjukdom, operationen och syftet med att berätta för alla. Att skona mina arbetskamrater och chef. Förklara varför de inte berättat som det var, att de ska slippa förklara för alla som undrar, nu när jag är redo att låta alla vet. Det kan vara besvärande och tjatigt i längden för dem dessutom. Förklarade varför jag bett dem att hålla det hemligt, att det berodde på min stress av att det skulle nå mamma på omvägar.

Dessutom ville jag inte att någon av min familj och närmsta släkt skulle få höra det ”på stan”. En annan viktig anledning är att jag ville avdramatisera det hela. Mejlet blev ett personligt mejl  och lättsamt på sina ställen. De flesta på jobbet vet ju hurdan jag är som person. Kan skoja om mig själv och inte vara så himla seriös alltid i privata sammanhang. Jag ville sända signaler att jag är okay, skiten är bortopererad och ingen cancer kvar. Nu går allt på rätt väg. Siktet är framåt.

Jag avslutade mejlet med att de inte ska bli förvånade om de – nästa gång vi ses – har lila peruk, dreadlocks eller ett helt vanligt skinnhuvud. Allt beroende på humör och klädstil. Fniss.

Nu är det många stenar som fallit från mitt hjärta. Bördan har lättat betydlig och jag känner ett behagligt lugn.

Mitt råd till andra som fått en allvarlig sjukdom, är att berätta för omgivningen. I alla fall de närmsta. Det är otroligt tungt att bära på detta själv  har jag tyckt och jag kände en stor lättnad att ”alla” vet. Jag känner att jag behöver stöd för att ta mig igenom denna resa.

Dessutom tänker jag som så att om omgivningen vet vad jag går igenom, så finns det också förståelse för att jag inte orkar vara social hela tiden, inte hänger med på en massa tillställningar och så vidare. Jag har inte släppt bomben på facebook. Får se när det blir. För det kommer att bli.Först och främst har jag en viktig person till att berätta för, min brorson som är på semester.

Hälsningar
En lättad Anna