Första besöket i Lund. 1 december 2016

André (min sambo) och jag åkte ner till Lund. Klarar inte av att vara ensam i detta. Jag är så glad att jag har honom. Han är en underbar kille och jag älskar honom så mycket. Vi har ett fantastiskt förhållande. Han är så bra på att stötta, hjälpa och prata med.  Dessutom förstår jag att jag omöjligt kan komma ihåg all information och André är till stor hjälp eftersom han känner mig, kan mig.

Läkaren var mycket allvarlig när han sa: ”du har bröstcancer, Anna”. Jag visste ju redan detta och hade i mitt huvud redan accepterat att så här är det och bearbetat det i mitt huvud. Skiten ska bort från min kropp så snart det går. Så jag svarade bara: ”och jag som trodde det var en muskelknuta” och berättade att jag haft muskelknutor förut fast inte just där.

Han tittade underligt på mig och sa igen, allvarligt: ”det är ingen muskelknuta. Du har bröstcancer”. Jag tror han förberedde sig på att jag skulle bryta ihop totalt och storgråta. -”Ja, jag vet” sa jag, ”och det är inget roligt besked” sa jag allvarligt och rynkade pannan.

Han blev förvånad att jag redan visste och jag berättade om besöket hos min läkare på vårdcentralen dagen innan. Han berättade att knutan bara är 1 cm och även han sa att det var otroligt att jag la märke till den så här tidigt. Det är ju en liten, liten knuta som knappt känns. När jag skulle visa var den satt fick jag leta en liten stund. Normalt är knutorna mer än dubbelt så stora när de upptäcks berättade han. Har för mig att han sa att det verkar inte finnas spår av cancer till lymfkörtlarna i armhålan och det är mycket bra. Detta vet man mer säkert i samband med operation. Han berättade vidare att det finns två operationsvarianter och att det är jag som avgör vilken jag vill välja.

Antingen ta bort precis hela bröstet eller välja metoden som kallas ”tårtbit”. Tårtbit har jag inte hört talas om innan. Därför pratade vi kring denna variant.

Då avlägsnar man den bit av bröstet där knutan sitter. Man tar bort ett större område runt knutan, i form av en trekant. Han visade hur detta skulle se ut och sa att så småningom kan man operera och sätta dit en ”delprotes” så att säga.

Risken att cancern skulle komma tillbaka i bröstet var ganska liten, sa han och nämnde en procentsats jag inte minns. 5 eller 10 % tror jag. ”Ja men vad händer då? Ska man börja karva bort ännu mer och genomgå ännu fler efterbehandlingar?” undrade André och jag.

”Ja, då får man i så fall ta bort det också om det visar sig komma tillbaka”, sa han. Men som sagt, risken för detta är inte stor, statistiskt sett. Till saken hör att jag har bröstimplantat som jag naturligtvis är rädd om. Hur går det med det? Jo, om jag väljer tårtbit kan man troligen behålla implantatet. Om hela bröstet ska bort, är det inte säkert att det går att behålla implantatet.  Vi pratade en bra stund kring detta och jag kände att det där med tårtbit låter väl bra. Bra val, sa han och vi bokade in en operationsdag till den 13 december. Jag ville ju ha detta gjort snabbt som attan. Skiten ska bort från min kropp så fort som möjligt. Det kändes jättejobbigt av bara tanken på att jag har en elak ovän i min kropp som är avskyvärd.

Samtalet med läkaren och hans sjuksyster var mycket lättsamt när den allvarliga biten var avklarad. Jag oroar mig inte för hur det ska gå med min cancerknuta. Läkarkåren är duktiga och jag tvivlar icke på dem i detta avseende. Jag kände stort förtroende för läkaren. Jag skojade om saker och ting och läkaren, årgång yngre, frågade André om vi alltid har det så här roligt. ”ja, alltid. Varenda dag”, svarade André.  ”Underbart”, tyckte läkaren. Nu medan jag skriver undrar jag om han någonsin innan haft en cancerpatient som är så här positiv och till synes bekymmersfri. Inte vet jag men jag nästan förbjuder mig att gräva ner mig i sorg och oro. Jag vill bara ha alla detaljer klart för mig och bearbeta det i mitt huvud så blir jag lugn. Jag är fullt medveten om att strålning och cellgiftbehandling är tufft att gå igenom, men det är för den cancerdrabbades säkerhet för att eliminera riskerna för återkommande cancer. Så ser jag på det hela.

När vi gått igenom ”20 frågor” om mitt hälsotillstånd och min familjs medicinska bakgrund, var det dags för läkaren att undersöka mig och mäta brösten. Efter detta gick systern igenom praktiska detaljer om restriktioner inför operationen. Jag fick en hög med broschyrer och dokument att läsa dessutom, om sjukdomen, efterbehandling och liknande.

Jag blev tillfrågad om jag ville delta i en forskningsstudie och berättade vad detta handlade om. Det är helt frivilligt.
-”Ja, det vill jag”. Jag tycker det är viktigt och det blir mitt bidrag till cancerforskningen. När besöket var avklarat skulle jag vidare till en annan våning och ta EKG och därefter vidare att ta blodprov. Detta var mitt första bidrag till forskningen. Sen var det bara att lämna sjukhuset och ta oss hem. Hela besöket med EKG och blodprov tog några timmar. Riktigt skönt när vi äntligen kunde åka hem.

Orken i kroppen var på upphällningen för denna dag och därför blev det inte många knop gjorda när vi kom hem på sena eftermiddagen.

Hälsningar Anna

 

 

Beskedet. 3o november 2016

Min gulliga läkare på vårdcentralen ringde mig den 28 november och ville jag skulle komma till henne samma dag, men sa jag kan inte det eftersom jag jobbar på annan ort och kunde inte släppa jobbet där och då.

Hon var mycket angelägen att träffa mig innan mitt besök hos läkaren i Lund den 1 december. Jag hörde att hon var lite besvärad att prata om detta i telefon och förstod också att hon var så illa tvungen för att få mig förstå hur viktigt det var att vi träffades, innan mitt besök hos läkaren i Lund den 1 december. Hon sa försiktigt att hon fått svar på proverna och att det finns en ”förändring” och bad mig komma dagen därpå, den 30 november. ”Det är bra om du tar med en anhörig”, sa hon. Då blev jag tyst och förstod att det är definitivt ingen muskelknuta vi har att göra med. Fick panik och hjärtklappning.

Luften försvann ur mig och jag blev yr i huvudet och tankarna for. Jag ringde min älskade André det första jag gjorde när jag samlat mig. Jag var försiktig med hur jag berättade för honom att han behöver följa med mig till vårdcentralen dagen därpå.

Klockan 09.15 skulle vi träffa läkaren.

André och jag tog den korta promenaden till vårdcentralen. Vi sa inte så mycket och jag såg i hans ansiktsuttryck att han var orolig men ingen av oss sa något om detta. Vi pratade om annat fast jag kände att vi båda var fåordiga och ingen av oss orkade dra ett skämt om något som vi annars brukar göra. Det gör ont i mig när jag ser att han oroar sig. Han har ju jobbat inom vården tidigare och förstod såklart mer av det hela än vad jag gjorde.

Läkaren berättade att det finns en ”förändring” och sa vidare ”det är bröstcancer”. Det var direkt obehagligt att höra detta ord cancer. Jag blev tyst och kände nästan gråten. Jag är en person som sällan gråter och jag grät inte heller nu, men kände att den var på väg. Jag sa att det här var ju inte så roligt att höra. ”Jag som var bombis på att det var en muskelknuta”.

”Det är en otrolig tur att du upptäckt knutan så här tidigt. Jag förstår inte hur du kunde känna den. Den är bara 1 cm”. Läkaren var noga och berättade sakligt om vad som skulle hända på besöket i Lund kommande dag, och vad som kommer hända framöver.

Ja, så här var denna dag. Vi gick hem och jag minns inte alls vad jag gjorde resten av dagen. Ingen aning. Antagligen slängde jag mig på sängen och tittade på en film eller så.

cassie-i-fonstret

Bilden visar Lilla Skorpan, brorsonens katt som vi passade  över en helg. Hon sitter i sovrumsfönstret och tittar på pyttesmå människor långt där nere på trotoaren. (Hon kanske tror de är förklädda möss).

Anna

 

Eksemet och knutan. 23 november 2016

Var hos läkaren för att kolla ett eksem på foten som jag haft i över ett år. Fick recept på en cortisonsalva att smörja området med, i två veckor. När doktorn tittat färdigt på mitt utslag på foten och jag skulle gå, kom jag på att jag hade ett ärende till.

-”Jo det var en sak till förresten”, sa jag. ”Vad fasen är detta” och pekade. Det tog en liten stund för att hitta den för knutan är så himla liten.

Det är nämligen så att i duschen kvällen innan läkarbesöket, kände jag en pytteliten knuta snett ovanför höger bröst. Om bröstet är en klocka så sitter knutan på ”Klockan 2”. Jag är urdålig på att kolla brösten i duschen. Jag vet inte varför jag gjorde det denna gången. Jag brukar lyssna på Guldkanalen Skåne och en morgon pratade Anna på Guldkanalen med en läkare om just vikten av att kolla sina bröst regelbundet. Jag som är så himla kass på att göra det.  Dessutom hade vi nyligen pratat om mammografi på jobbet och jag påmindes om att jag borde kolla dem i duschen. Framförallt eftersom jag inte varit på mammografi på jättelänge.

Berättade för min pojkvän André om knutan och bad honom känna. Det är nog en muskelknuta, sa jag.
-”Bra om du kollar det imorgon, när du ändå ska till läkaren”, sa han.

Läkaren kände på knutan och frågade när jag upptäckte den.
-”igårkväll, i duschen, svarade jag. Läkaren var en ung tjej. Hon kallade på en annan läkare som också klämde. Jag fick lägga mig på britsen och blev noga undersökt på området kring knutan.

De kunde inte avgöra vad det var och jag sa att det är kanske en muskelknuta. Jag har ju haft muskelknutor förut men inte just vid bröstet. Eftersom jag inte varit på mammografi på länge så sa hon att hon ordnar att jag får en kallelse till mammografi. ” bara för att börja någonstans”, sa hon.

-”Visst”, sa jag och tänkte att det är ju bara en muskelknuta. Jag bokar en tid hos sjukgymnasten på jobbet så hjälper hon mig, tänkte jag. Det blir bra detta. Mammografi är ju inte fel. Hade tänkt gå och kolla när jag fick kallelse en månad tidigare men glömde bort det.

Undersökning på mammografienheten i Lund
Senaste och enda gången jag var på undersökning var 2011, fick jag reda på när de kollade min mammografihistorik. Jag fick genomgå en noggrann undersökning av mina bröst och det var inte så trevligt. Stackars bröst. Bilderna på det högra bröstet visades direkt till en läkare i rummet intill.  Han kom och sa att vi gör en undersökning till, direkt.

Jag fick gå in i ett annat rum och lägga mig på britsen. Denna undersökning handlade om ”punktering” .  Jag minns inte exakt vad som gjordes  så det kan jag inte återberätta.  Han körde med en slags ultraljudgrej runt om bröstet och på bröstet. Detta kändes ingenting. Jag hann tänka: ”fasen vad skönt det är med undersökningar om inte gör ont”. På monitorn kunde man se hudens struktur och form.  Såg ut som mjuka vågor och fina former på kurvorna som visades.  Mitt i detta mjuka, fina visades en spetsig  topp när han drog fram med instrumentet där knutan satt. Han gjorde detta om och om flera gånger. Jag förstod såklart att del långa spetsen som visades, var knutan.

Jag frågade ingenting utan var tyst och bara följde med på monitorn. Läkaren var en roligt, positiv kille och det gjorde undersökningen lite lättare. Jag är också den som tar fram humor från bakfickan, allt för att göra situationer lättsammare.

Han skulle punktera den här lilla knutan och det gjorde så in i norden ont. Han sa något i stil med  ”nu kommer jag att behöva vara lite dum mot dig. Det är så, vi läkare måste vara ibland” . Två hårda slag, riktigt hårda. Till saken hör att jag är ganska sjåpig när det gäller smärta. Hatar tandläkarbesök. Till och med en vanlig undersökning är jobbig för det gör ju lite ont. Tycker jag. Om inget annat så i mungipan och käkarna hahaha. Om det sen ska borras så vill ja ha all bedövning de har i skåpet. Jag har ingen tandläkarskräck. Tycker bara inte om att undersökningar ska göra ont.  Söv ner mig och gör vad ni ska, typ.

Well, i samband med punkteringen togs prover. Man behövde också kontrollera armhålan. Jag fick bedövning och sedan stack han en lång, tunn nål med en liten slang eller vad det var. Stack in den vid knutan ”klockan 2” och över till andra sidan bröstet och mot armhålan. Detta kändes inte värst mycket. Läkaren förklarade vad han gjorde men jag minns verkligen inte ett dugg om vad han sa. Jag kan inte heller några medicinska termer så de struntar vi i. Han berättade att provsvaren skickas till min läkare på vårdcentralen. Svaret skulle dröja en vecka. Kände mig öm ända ut i armhålan efteråt, men det var ändå okay, Jag tackade för mig och tog jag en sakta promenad i kylan från Lunds lasarett till Burger King (eller BurgarKungen som jag brukar säga) nere vid Clemenstorget vid Lunds Centralstation.

Den bästa trösten är ett Wopper Meal, i alla fall om man frågar mig. Proppmätt och ganska lugn tog jag tåget hem. Måste erkänna att tankarna for igenom huvudet, men fortfarande var jag övertygad om att det är en liten muskelknuta vi har att göra med. Det får jag besked på, om en vecka. Vet inte om jag var i en slags förnekelse eller ej.

Jag är sådan att jag sällan tar ut oro i förskott. Jag har gått igenom mycket i mina dagar och lärt mig att inte oroa mig. Jag tänker att är det något allvarligt, kan jag inte göra något åt det. Det är bara att följa läkarnas direktiv och ta allt som det kommer. Jag vet att jag blir bra efteråt för läkarkåren är mycket duktiga och de vet vad de gör. Jag har haft med en del kirurger att göra, i andra sammanhang och det är inte alla som överhuvudtaget ska ha dialog med sin patient. De ska operera för det är de bra på, men prata med patienten ska de inte. Därför behöver man själv vara stark och envis i vissa sammanhang.

Denna egenskap hade jag stor nytta av för många år sedan. Vill du läsa om det, så välkommen att läsa i fliken längst upp på min sida som heter ”Familjär polypos och Kocks blåsa”.

Kram från Anna