Free the puppy. 10 januari 2017

Återbesök den 10 jan
Nu har brösten varit innestängda i en sport-BH nästan dygnet runt i 12 dagar. Lite jobbigt men nödvändigt. Resterna av mitt bortopererade bröst behöver stadga för att minska svullnaderna. Sedan operationen den 28 december har blod och sekret bildats i bröstet. Detta är helt normalt. Är extremt öm ända upp på halsen, har blåmärken här och där och öm i armhålan där de tre körtlarna  togs bort i förebyggande sydte. Det är ganska skvalpigt och bröstet ser ut som en 12-årings. Så jag har en D-kupa och en nästan A-kupa. Läkaren som opererade mig tyckte allt såg bra ut och han att sa systern ska tömma ut det som bildats i bröstet.
-”Tack, så bra” sa jag. Det spänner och gör ont.

Han berättade om operationen för André och mig. Normalt tar en sådan här operation 1 till 1 ½ timme. Min tog en dryg timme längre och var bökig på grund av mitt silikonimplantat och min defekta bröstmuskel. Jag har ett slags ”bråck” på min bröstmuskel fick jag reda på. Muskeln fungerar som vanligt ändå och jag behöver inte tänka på restriktioner när det gäller träning och sådant.  Den har ju varit på det viset länge. Muskelns defekt gjorde att det inte gick att behålla implantatet. Detta visste jag ju redan eftersom han berättade det direkt efter operationen att det inte gick att rädda.

Jag vet också att jag får ett nytt bröst om ett drygt år och till dess kommer jag att ha en jättefin protes. Läkaren sa:
-”Det var mycket bra att du valde att operera bort hela bröstet”.
-”Jaha”, sa jag frågande. ”Jo, min magkänsla som jag typ alltid litar på, sa mig att ta bort hela så jo, då. Men vad menar du?” frågade jag.

Ungefär så här svarade han: ” I bröstmassan vi tog bort visade det sig att du har förstadie till cancer som satt mitt i bröstet och som inte syns på mammografi”. Han sa också att min cancer är mycket aktiv. Jag minns faktiskt inte vad han menade med detta. Så mycket minns jag att det är ju ingen fara nu eftersom de fått bort precis allt och det fanns ingen cancer i armhålan. Jag känner mig lugn med detta. När han berättade att det fanns förstadie till cancer i börstmassan, for mina tankar till tjafset med läkaren i Lund,  om vårt oense om operationsalternativen. Han som tyckte tårtbit och jag tyckte ”bort med allt”.

Nu berättade jag för min läkare om alla turerna i diskussionen med den andra läkaren, om de två telefonsamtalen och mitt samtal med min plastikkirurg. Jag berättade om läkarens uttryck ”du vill ju skjuta med bazooka på en flugskit” och hans snack om att kalla min plastikkirurg för ”kompis” o.s.v.

Malmöläkaren blev tyst en stund och beklagade sedan att den andra läkaren uttryckt sig så här. Jag sa till honom att jag fick i början stort förtroende för honom och att vi kom bra överens fram tills jag ändrade mig och ville operera bort hela bröstet. Han är säkert hur kompetent som helst, men att uttrycka sig var han inte så bra på, visade det sig.

Nog om detta. Syftet med att jag berättar detta är det kanske finns någon i liknande situation som jag var i. Det är bra att stå på sig och ifrågasätta, be läkaren förklara igen och igen om man inte hänger med på vad hen säger och förklarar. Det är så mycket information hela tiden och man kan inte hålla reda på allting.

Därför är mitt råd att alltid ha med en anhörig. Fyra öron istället för två. Två hjärnor istället för en. Det är också bra att man pratat fram och tillbaka med sin anhöriga så att den personen vet vad man vill och kan fylla i där man själv brister när man försöker förklara. André och jag är ett mycket bra team. Han har varit med på alla möten och vet exakt hur jag tänker och vad jag vill. Vad jag funderar på när det gäller allt som har med min sjukdom att göra.

Okej. Jag går vidare om dagen. Läkaren berättade om vad som ska hända framöver.  Eftersom jag blivit av med all cancer. Inget finns kvar så behöver jag inte genomgå strålning. Däremot rekommenderade han cellgiftbehandling. Det är jag själv som väljer om jag vill genomgå detta eller ej.  Självklart vågar jag inte välja bort denna behandling. Undrar om någon överhuvudtaget väljer bort den bara för att man får en valmöjlighet. Det här med att själv , som patient, kunna välja är bra. Jag tror att man blir lugnare av att få vara med och ”bestämma”. Istället för att läkaren säger ”du måste genomgå detta och detta”. Man kan känna sig maktlös kanske.

Han berättade om hur behandlingen går till. Att tappa håret är den biverkning man icke kommer undan. Detta kommer att ske att håret ryker. Och redan efter första behandlingen. Detta har smärtat mig mycket sedan jag fick beskedet cancer. Jag visste ju att operationen efterföljdes av strålning och cellgiftbehandling i flera månader, sammantaget. Att förlora mitt 74 cm långa  hår var en stor smärta som jag tänkt på hela tiden.

Ända sedan jag fick beskedet att jag har cancer har jag tänkt på att jag kommer förlora allt mitt hår. Har kvidit och varit ledsen till och från. Jag har alltid varit långhårig fastän jag ofta har håret uppsatt eller i fläta. Efter det att jag bestämde mig denna dag för att genomgå cellgiftbehandlingen började jag tänka i andra banor när det gäller håret. Jag började acceptera att inte ha något hår. Det är ju bara död materia egentligen. Det växer ut igen. Det finns peruker om jag vill ha det.”Vad är problemet?” tänkte jag.

Varför denna tvärvändning? Är det inte knepigt? Efter att vi pratat klart med läkaren fick vi träffa sjuksystern. Det är andra gången vi träffar henne och hon är en trevlig dam med humor hon också.

Free the puppy!
(som en DJ ropade i högtalarna på Nissi Beach, på Cypern när jag var där på semester för många år sedan. . DJ:ns syfte var att alla tjejer skulle slänga av sig bikini-bh:n och befria ”hundvalparna” hahaha)

Det var så skönt att få av mig sport-BH:n. Den har jag haft hela tiden med undantag av den korta stund när jag duschat.

Hon tömde ut blod och klet som samlats i mitt bröst. Det kändes inte någonting nästan, när hon stack in en nål i höger sida där dränaget satt, efter operationen. Jag har ju så ont runt hela bröstet och ut i armhålan att jag inte kände sticket. Via en liten slang tömde hon ut allt och hon sa att detta är inget farligt, helt normalt att det bildas vad jag kallar ”klet” . Att tömma ut det är för at kroppen inte kan ta hand om allt detta på egen hand. När vi var klara kändes det lite skönare. Smärtan lättade och ömheten försvann nästan helt. The puppy is free! Hallelujah!

Sjuksystern sa att det kan behöva tömmas igen, men det är bra om jag kan stå ut. Annars skulle jag ringa och komma ner till Malmö.

Från att ha haft en A-kupa på ena bröstet så blev det snarare en ”minus A”. Det buktade inåt nu eftersom bröstet är helt tomt på innehåll.

Bidrag till peruk
Sjuksystern gav mig en check på 6 000 kr att köpa perukt för. Hennes råd är att skaffa två stycken. Jag fattar inte hur 6 000 kr kan räcka till två peruker. De är ju jättedyra. Jag fick en lista på tre perukmakare i Helsingborg som är närmsta stad för mig, som jag kan vända mig till.

Jag sa till André och sjuksystern att jag ska hitta en dreadlock-peruk. Fniss.
Ja, faktum är att efter min tvärvändning denna dag, från att ha ångest att förlora håret till att hitta positiva saker kring det här med att vara skallig, blev befriande. För många år sedan var jag inne på att skaffa peruk. Enbart av praktiska skäl. Perfekt att dra på sig om man inte orkar fixa till håret om man ska på fest eller så. Det blev dock inte av att jag skaffade en sådan. Fantasin och tankarna för iväg. Jag vill ha dreadlock-peruk, kanske rosa hår i pagefrisyr, en sexigt krullig och natirligtvis en som är lik mitt egna hår. Kunna byta hår utifrån klädstil och humör hahaha.
Däremellan vara ett skinnhuvud när jag känner för det.

Det återstår att se vad det blir för peruker.

Hälsningar från en glad Anna

 

 

 

Första mötet. Bröstmottagningen i Malmö. 20 december 2016

Mycket trevlig bröstläkare årgång äldre herre. Han kallade sig för ”gubbe” och jag sa ”det är du inte alls”. ”Gubbe” är ett fult ord skojade jag. Du är äldre men icke gubbe. Kände förtroende direkt när vi började prata. I sällskap hade han en ung, kvinnlig plastikirurg.

Vi fyra pratade och jag fick berätta om mina turer med tårtbit – ta bort hela bröstet – och mina bröstimplantat. När jag berättade om min kontakt med min plastikkirurg och sa hans namn sa bröstläkaren ”honom känner jag till. Vi anlitade honom för ungefär ett år sedan”. André och jag tittade leende på varandra och med gesten ”det här blir nog bra det”.

Jag berättade också om mitt missnöje med diskussionen med läkaren i Lund och det här uttrycket ”skjuta med bazooka på en flugskit” som han kallade det, eftersom jag vile ta bort hela bröstet för den där lilla cancerknutan på 1 cm. Vi pratade en bra stund och kände mig helt trygg och lugn med informationen jag fick. Båda läkarna undersökte båda mina bröst extremt noggrant ur plastikkirurgisk synvinkel. Berättade och pratade om hur man går till väga exakt. Jag fick även ett stort förtroende för den unga plastikkirurgen. En petnoga underökning. Jag var fullt medveten om att kan man behålla implantatet under operationen så gör man det. Det vet man inte förrän under själva operationen.

Från och med mitt senaste besök i Lund, tillhör jag nu Malmö sjukvård och det är där operationen kommer att ske. Jag fick träffa världens raraste sjuksyster och koordinator. Vi gick igenom förberedelser inför operationen och restriktioner kring matvanor, träning och allt det där. Dessutom fick jag en present som delas ut till bröstcancerpatienter i Malmö. Det är ”bröstcancersystrar” det vill säga kvinnor som tidigare opererats för bröstcancer, som helt ideellt syr små hjärtformade kuddar som delas ut. Så fint och så omtänksamt. Denna mujka, hemmasydda kudde är skön att krama om och klämma in i armhålan och området där bröstet satt innan operation, berättade koordinatorn. Ja, jag får ju testa den när jag kommer hem efter operationen. Se så fin hjärtekudde:

blmmig-kudde

Jag fick själv välja operationsdag. Nu var det den 20 december och jag trodde då inte att jag skulle bli opererad så snabbt med tanke på stundande julhelg. Jippi! Det fanns en datum ledig: den 28 december. Den tar vi och jag bokades in. Bara åtta dagar kvar att leva med denna äckliga knuta. Det tål att skålas i Champagne tyckte jag. Synd bara att jag inte är sugen på alkohol. Vi behöver inte fördjupa oss med detaljer kring dessa två möten. Allt gick så bra och vi skrattade och var glada hela vägen hem till Landskrona. Tjohej!

I allt detta allvar som det är med en cancersjukdom så började jag känna mig mer och mer lugn. Fortfarande pågår hur många tankar som helst, men inte som har med mina implantat att göra. Min oro är ju mitt 74 cm långa hår. Åker jag på cellgiftbehandling vet jag att håret kommer att ramla av. Snyft.

Inte kul. Inte kul alls!

Avslutar med en varm kram
Anna

 

Skjuta med bazooka på en flugskit

8 december 2016

Efter besöket och all information den 1 december kunde jag inte tänka på något annat än de två operationerna. Skrev till slut ner alla för- och nackdelar med dem. Jag vill verkligen inte göra fel val. Att cancerknutan tas bort var jag helt klar över. Det är ju ingen sällsynt operation utan tyvärr är det många som drabbas. Läkarna är duktiga på sådant här. Därför var jag klar i huvudet med just den biten.

Därför kunde jag lägga krut på att tänka igenom allt med tårtbit, hela bröstet bort och mina silikonbröst. Grejen är att i mars 2016 bytte jag ut mina bröstimplantat till helt nya. Och därför är jag angelägen om att försöka rädda detta så långt det går. Kan låta ytligt och fåfängt mitt i denna allvarliga cancersjukdom jag drabbats av. Eftersom jag är helt på det klara med att cancern tas bort och läkarna vet vad de gör i detta avseende, och inget jag kan påverka, så kan jag därför fokusera mina tankar på mina nya, fina bröst. Okej. Så här tänkte jag och jag menar inte att detta är ett tips till andra som är i samma situation som jag är. Detta är vad jag skrev ner för att få ordning i mitt huvud:

Tårtbit
Del av bröstet tas bort. Finns risk att cancer återkommer i det och då behöver man genomgå ytterligare operation med ytterligare cellgiftbehandling och strålning i framtiden. Risk finns att jag börjar bli orolig ”tänk om det återkommer och jag inte upptäcker det så här tidigt nästa gång”, fastän jag kommer gå på varenda mammografi jag kallas till. Jag kanske inte längre kommer kunna ta det piano och börjar ta ut oro i förskott. Så kan jag inte leva. Man försöker behålla silikonimplantatet i största möjliga mån.

Silikonimplantatet kan kapslas in under behandlingarna jag behöver genomgå efter operationen. Det kan bli hårt som en tennisboll. Inte säkert detta händer, sa läkaren. Om det händer behöver jag  ersätta silikonimplantatet med ett annat, som då kommer se annorlunda ut än det jag har nu.

Ta bort hela bröstet
Man tar bort precis hela bröstet. Vet ej om man kan behålla implantatet. Kan man inte det, kan det om ett drygt år, ersättas med ett helt nytt implantat men som har en annan form än det jag har nu, eftersom man tar bort bröstmassa en bit upp mot halsen där det blir platt liksom. Eventuellt kan man behöva korrigera det friska bröstet.

Efter några dagars intensivt resonerande i mitt huvud och med André, sa jag till honom en dag när han kom hem från jobbet. ”Jag har nog bestämt mig för att ta bort hela bröstet”, sa jag. Visade honom min lista med för- och nackdelar. André var helt med på detta och vi pratade kring detta och vände ut och in på varenda tanke. Eftersom jag inte kunnat få så tydlig information av läkaren om hur vi går till väga med mitt implantat, och hur man går till väga, vem som opererar. Är det en kunnig plastikkirurg eller en bröstcancerkirurg? Jag ringde stället där jag opererade mina bröst i mars månad. Min plastikkirurg ringde upp mig och vi pratade länge och väl, medan han var på väg hem i bilen. Jag kortar ner vårt 45 minuter långa samtal.

Han fick mig helt trygg. Han berättade att han och hans kollegor i Malmö blir anlitade och rådfrågade emellanåt när det gäller cancerpatienter med bröstimplantat. Han tyckte jag gjorde ett bra val att ta bort hela bröstet. Han sa att jag inte behöver oroa mig. Det kommer att bli bra. Han sa också att jag gärna fick lämna ut hans telefonnummer till min läkare ifall de har frågor eller råd. Läkaren i Lund har redan fått min journal från operationen av brösten. Efter samtalet med min plastikkirurg blev jag otroligt lugn och lite upprymd faktiskt. Yes. Jag har fattat rätt beslut och det här kommer bli bra. Tjoho! Det började närma sig operationsdag när jag ringde läkarens sjuksyster och sa att jag ändrat mig. Jag vill ta bort hela bröstet. Vi pratade en stund och hon sa att hon behövde berätta detta för läkaren i Lund.

Han ringde mig en stund senare. Vi pratade mycket länge. Det första han sa var ”har du nu pratat med dina väninnor nu som fått dig att ändra dig?”.

-”Nej” sa jag. ”Det har jag inte”. Jag räknade upp mina för-och nackdelar och att ta bort hela bröstet blir lugnast för mig. Jag ställde en massa frågor kring hur de går till väga med mitt nya bröstimplantat. Han kunde inte svar på mina ingående frågor eftersom han inte opererar utan det är andra läkare som gör det. Han skulle fråga dem och bad att få återkomma.

Han återkom några timmar senare. Jag var inte helt nöjd med svaren jag fick och jag upplevde det som mycket osäkert, om tillvägagångssättet. Han försökte helt klart att övertala mig att välja tårtbitoperationen. Jag sa ”nej”.

I detta skede berättade jag att jag hade ett långt samtal med min plastikkirurg kvällen innan. Berättade att han och hans kollegor blir anlitade av sjukvården. Läkaren i Lund sa att det inte stämmer. Jag upprepade min uppfattning om fördelarna med att ta bort hela bröstet, sa att jag känner mig helt övertygad sedan samtalet med min plastikkirurg. ”ja, om du nu tror mer på din kompis än oss så… ” . Jag blev mer och mer irriterad och frågade -”Vilken kompis?”.
-”Ja, din plastikirurg”.
-”Han är väl för farao inte min kompis”, sa jag irriterat och tänkte ”är detta en dialog i en taskig pjäs”. Jag sa att jag har bestämt mig och att han kan sluta försöka övertala mig.

Exakt så här svarade han:
-” Ja, du vill ju skjuta med en bazooka på en flugskit”.

Nu ville jag avsluta samtalet. Han bad mig att komma ner till honom i Lund så att vi kunde prata eftersom det var obekvämt att prata i telefon. Sagt och gjort. Jag fick en tid två dagar senare. Det sista han sa innan vi la på luren var:
-” Jag hoppas du ändrar dig”.

Okej, ner till Lund igen. Suck!
Det första jag gjorde var att be honom om ursäkt att jag var barsk och arg i telefonen. Det är inte likt mig att bli så här och det är inte okej att jag beter mig så här. Jag sa också att jag tycker att alla läkare och kirurger är fantastiska. ”Ni är fantastiska”.
Tänk så mycket bra de gör. Hela tiden.

Därefter pratade vi igen om de två operationerna och jag sa direkt att ”kom inte med mer övertalning för det funkar inte på mig”. Han lovade och sa att han bara ville förklara. Därefter blev det ett bra möte. När jag igen tog upp mitt samtal med plastikkirurgen, sa han att i Lund anlitar man inte privata plastikkirurger. Däremot anlitar Malmö sjukvård dem. Jag sa att jag fattar i så fall inte vad ni håller på med i Lund och begriper inte ert resonemang, men det har väl med politik och sådant att göra. Vad vet jag?

Det är inte klokt att vi patienter ska komma i kläm. Jag kan omöjligt vara den första bröstcancerpatienten med silikonbröst. Uppenbarligen var jag den första som denna läkare haft. Det tror jag. Han är ganska ung och kanske inte har jobbat med just detta så länge. Inte vet jag.

De flesta med bröstimplantat säger kanske ”ja tack” till tårtbit och inte vet att man kan få bättre hjälp om man inte ifrågasätter. Många kanske tänker ”jag ska vara glad att jag får leva”. Jag tänker att jag har ett liv att leva efter allt detta och det ska bli så bra det kan, med snygga bröst dessutom. Läkaren sa att i Malmö anlitar man privata plastikkirurger och rådgör när det behövs.
-”Okej”, sa jag. ”Synd jag inte är i Malmö  istället”.

Han sa att han kan ordna att jag får träffa en bröstläkare och plastikkirurg på Allmänna Sjukhuset i Malmö. ”Ja tack” sa jag. han ringde ett samtal och ordnade en tid till den 20 december. Toppen!
-”Tack sa jag. Det uppskattar jag”. Vårt möte slutade med fredspipa och inga irritationer.

Det är detta jag menar. Man behöver stå på sig och ifrågasätta ibland. Kräva! Det kan ni läsa mer om i min berättelse i fliken längst upp på min sida. Fliken Familjär polypos och Kontinent ileostomi.

Tack för att du är med mig genom min resa med min cancer och mitt liv.

Vill avsluta med en bild André tog på mig när vi var i Old Town i Tallinn, Estland i somras.

annaolkrus

Kram
Anna

Första besöket i Lund. 1 december 2016

André (min sambo) och jag åkte ner till Lund. Klarar inte av att vara ensam i detta. Jag är så glad att jag har honom. Han är en underbar kille och jag älskar honom så mycket. Vi har ett fantastiskt förhållande. Han är så bra på att stötta, hjälpa och prata med.  Dessutom förstår jag att jag omöjligt kan komma ihåg all information och André är till stor hjälp eftersom han känner mig, kan mig.

Läkaren var mycket allvarlig när han sa: ”du har bröstcancer, Anna”. Jag visste ju redan detta och hade i mitt huvud redan accepterat att så här är det och bearbetat det i mitt huvud. Skiten ska bort från min kropp så snart det går. Så jag svarade bara: ”och jag som trodde det var en muskelknuta” och berättade att jag haft muskelknutor förut fast inte just där.

Han tittade underligt på mig och sa igen, allvarligt: ”det är ingen muskelknuta. Du har bröstcancer”. Jag tror han förberedde sig på att jag skulle bryta ihop totalt och storgråta. -”Ja, jag vet” sa jag, ”och det är inget roligt besked” sa jag allvarligt och rynkade pannan.

Han blev förvånad att jag redan visste och jag berättade om besöket hos min läkare på vårdcentralen dagen innan. Han berättade att knutan bara är 1 cm och även han sa att det var otroligt att jag la märke till den så här tidigt. Det är ju en liten, liten knuta som knappt känns. När jag skulle visa var den satt fick jag leta en liten stund. Normalt är knutorna mer än dubbelt så stora när de upptäcks berättade han. Har för mig att han sa att det verkar inte finnas spår av cancer till lymfkörtlarna i armhålan och det är mycket bra. Detta vet man mer säkert i samband med operation. Han berättade vidare att det finns två operationsvarianter och att det är jag som avgör vilken jag vill välja.

Antingen ta bort precis hela bröstet eller välja metoden som kallas ”tårtbit”. Tårtbit har jag inte hört talas om innan. Därför pratade vi kring denna variant.

Då avlägsnar man den bit av bröstet där knutan sitter. Man tar bort ett större område runt knutan, i form av en trekant. Han visade hur detta skulle se ut och sa att så småningom kan man operera och sätta dit en ”delprotes” så att säga.

Risken att cancern skulle komma tillbaka i bröstet var ganska liten, sa han och nämnde en procentsats jag inte minns. 5 eller 10 % tror jag. ”Ja men vad händer då? Ska man börja karva bort ännu mer och genomgå ännu fler efterbehandlingar?” undrade André och jag.

”Ja, då får man i så fall ta bort det också om det visar sig komma tillbaka”, sa han. Men som sagt, risken för detta är inte stor, statistiskt sett. Till saken hör att jag har bröstimplantat som jag naturligtvis är rädd om. Hur går det med det? Jo, om jag väljer tårtbit kan man troligen behålla implantatet. Om hela bröstet ska bort, är det inte säkert att det går att behålla implantatet.  Vi pratade en bra stund kring detta och jag kände att det där med tårtbit låter väl bra. Bra val, sa han och vi bokade in en operationsdag till den 13 december. Jag ville ju ha detta gjort snabbt som attan. Skiten ska bort från min kropp så fort som möjligt. Det kändes jättejobbigt av bara tanken på att jag har en elak ovän i min kropp som är avskyvärd.

Samtalet med läkaren och hans sjuksyster var mycket lättsamt när den allvarliga biten var avklarad. Jag oroar mig inte för hur det ska gå med min cancerknuta. Läkarkåren är duktiga och jag tvivlar icke på dem i detta avseende. Jag kände stort förtroende för läkaren. Jag skojade om saker och ting och läkaren, årgång yngre, frågade André om vi alltid har det så här roligt. ”ja, alltid. Varenda dag”, svarade André.  ”Underbart”, tyckte läkaren. Nu medan jag skriver undrar jag om han någonsin innan haft en cancerpatient som är så här positiv och till synes bekymmersfri. Inte vet jag men jag nästan förbjuder mig att gräva ner mig i sorg och oro. Jag vill bara ha alla detaljer klart för mig och bearbeta det i mitt huvud så blir jag lugn. Jag är fullt medveten om att strålning och cellgiftbehandling är tufft att gå igenom, men det är för den cancerdrabbades säkerhet för att eliminera riskerna för återkommande cancer. Så ser jag på det hela.

När vi gått igenom ”20 frågor” om mitt hälsotillstånd och min familjs medicinska bakgrund, var det dags för läkaren att undersöka mig och mäta brösten. Efter detta gick systern igenom praktiska detaljer om restriktioner inför operationen. Jag fick en hög med broschyrer och dokument att läsa dessutom, om sjukdomen, efterbehandling och liknande.

Jag blev tillfrågad om jag ville delta i en forskningsstudie och berättade vad detta handlade om. Det är helt frivilligt.
-”Ja, det vill jag”. Jag tycker det är viktigt och det blir mitt bidrag till cancerforskningen. När besöket var avklarat skulle jag vidare till en annan våning och ta EKG och därefter vidare att ta blodprov. Detta var mitt första bidrag till forskningen. Sen var det bara att lämna sjukhuset och ta oss hem. Hela besöket med EKG och blodprov tog några timmar. Riktigt skönt när vi äntligen kunde åka hem.

Orken i kroppen var på upphällningen för denna dag och därför blev det inte många knop gjorda när vi kom hem på sena eftermiddagen.

Hälsningar Anna

 

 

Beskedet. 3o november 2016

Min gulliga läkare på vårdcentralen ringde mig den 28 november och ville jag skulle komma till henne samma dag, men sa jag kan inte det eftersom jag jobbar på annan ort och kunde inte släppa jobbet där och då.

Hon var mycket angelägen att träffa mig innan mitt besök hos läkaren i Lund den 1 december. Jag hörde att hon var lite besvärad att prata om detta i telefon och förstod också att hon var så illa tvungen för att få mig förstå hur viktigt det var att vi träffades, innan mitt besök hos läkaren i Lund den 1 december. Hon sa försiktigt att hon fått svar på proverna och att det finns en ”förändring” och bad mig komma dagen därpå, den 30 november. ”Det är bra om du tar med en anhörig”, sa hon. Då blev jag tyst och förstod att det är definitivt ingen muskelknuta vi har att göra med. Fick panik och hjärtklappning.

Luften försvann ur mig och jag blev yr i huvudet och tankarna for. Jag ringde min älskade André det första jag gjorde när jag samlat mig. Jag var försiktig med hur jag berättade för honom att han behöver följa med mig till vårdcentralen dagen därpå.

Klockan 09.15 skulle vi träffa läkaren.

André och jag tog den korta promenaden till vårdcentralen. Vi sa inte så mycket och jag såg i hans ansiktsuttryck att han var orolig men ingen av oss sa något om detta. Vi pratade om annat fast jag kände att vi båda var fåordiga och ingen av oss orkade dra ett skämt om något som vi annars brukar göra. Det gör ont i mig när jag ser att han oroar sig. Han har ju jobbat inom vården tidigare och förstod såklart mer av det hela än vad jag gjorde.

Läkaren berättade att det finns en ”förändring” och sa vidare ”det är bröstcancer”. Det var direkt obehagligt att höra detta ord cancer. Jag blev tyst och kände nästan gråten. Jag är en person som sällan gråter och jag grät inte heller nu, men kände att den var på väg. Jag sa att det här var ju inte så roligt att höra. ”Jag som var bombis på att det var en muskelknuta”.

”Det är en otrolig tur att du upptäckt knutan så här tidigt. Jag förstår inte hur du kunde känna den. Den är bara 1 cm”. Läkaren var noga och berättade sakligt om vad som skulle hända på besöket i Lund kommande dag, och vad som kommer hända framöver.

Ja, så här var denna dag. Vi gick hem och jag minns inte alls vad jag gjorde resten av dagen. Ingen aning. Antagligen slängde jag mig på sängen och tittade på en film eller så.

cassie-i-fonstret

Bilden visar Lilla Skorpan, brorsonens katt som vi passade  över en helg. Hon sitter i sovrumsfönstret och tittar på pyttesmå människor långt där nere på trotoaren. (Hon kanske tror de är förklädda möss).

Anna

 

Eksemet och knutan. 23 november 2016

Var hos läkaren för att kolla ett eksem på foten som jag haft i över ett år. Fick recept på en cortisonsalva att smörja området med, i två veckor. När doktorn tittat färdigt på mitt utslag på foten och jag skulle gå, kom jag på att jag hade ett ärende till.

-”Jo det var en sak till förresten”, sa jag. ”Vad fasen är detta” och pekade. Det tog en liten stund för att hitta den för knutan är så himla liten.

Det är nämligen så att i duschen kvällen innan läkarbesöket, kände jag en pytteliten knuta snett ovanför höger bröst. Om bröstet är en klocka så sitter knutan på ”Klockan 2”. Jag är urdålig på att kolla brösten i duschen. Jag vet inte varför jag gjorde det denna gången. Jag brukar lyssna på Guldkanalen Skåne och en morgon pratade Anna på Guldkanalen med en läkare om just vikten av att kolla sina bröst regelbundet. Jag som är så himla kass på att göra det.  Dessutom hade vi nyligen pratat om mammografi på jobbet och jag påmindes om att jag borde kolla dem i duschen. Framförallt eftersom jag inte varit på mammografi på jättelänge.

Berättade för min pojkvän André om knutan och bad honom känna. Det är nog en muskelknuta, sa jag.
-”Bra om du kollar det imorgon, när du ändå ska till läkaren”, sa han.

Läkaren kände på knutan och frågade när jag upptäckte den.
-”igårkväll, i duschen, svarade jag. Läkaren var en ung tjej. Hon kallade på en annan läkare som också klämde. Jag fick lägga mig på britsen och blev noga undersökt på området kring knutan.

De kunde inte avgöra vad det var och jag sa att det är kanske en muskelknuta. Jag har ju haft muskelknutor förut men inte just vid bröstet. Eftersom jag inte varit på mammografi på länge så sa hon att hon ordnar att jag får en kallelse till mammografi. ” bara för att börja någonstans”, sa hon.

-”Visst”, sa jag och tänkte att det är ju bara en muskelknuta. Jag bokar en tid hos sjukgymnasten på jobbet så hjälper hon mig, tänkte jag. Det blir bra detta. Mammografi är ju inte fel. Hade tänkt gå och kolla när jag fick kallelse en månad tidigare men glömde bort det.

Undersökning på mammografienheten i Lund
Senaste och enda gången jag var på undersökning var 2011, fick jag reda på när de kollade min mammografihistorik. Jag fick genomgå en noggrann undersökning av mina bröst och det var inte så trevligt. Stackars bröst. Bilderna på det högra bröstet visades direkt till en läkare i rummet intill.  Han kom och sa att vi gör en undersökning till, direkt.

Jag fick gå in i ett annat rum och lägga mig på britsen. Denna undersökning handlade om ”punktering” .  Jag minns inte exakt vad som gjordes  så det kan jag inte återberätta.  Han körde med en slags ultraljudgrej runt om bröstet och på bröstet. Detta kändes ingenting. Jag hann tänka: ”fasen vad skönt det är med undersökningar om inte gör ont”. På monitorn kunde man se hudens struktur och form.  Såg ut som mjuka vågor och fina former på kurvorna som visades.  Mitt i detta mjuka, fina visades en spetsig  topp när han drog fram med instrumentet där knutan satt. Han gjorde detta om och om flera gånger. Jag förstod såklart att del långa spetsen som visades, var knutan.

Jag frågade ingenting utan var tyst och bara följde med på monitorn. Läkaren var en roligt, positiv kille och det gjorde undersökningen lite lättare. Jag är också den som tar fram humor från bakfickan, allt för att göra situationer lättsammare.

Han skulle punktera den här lilla knutan och det gjorde så in i norden ont. Han sa något i stil med  ”nu kommer jag att behöva vara lite dum mot dig. Det är så, vi läkare måste vara ibland” . Två hårda slag, riktigt hårda. Till saken hör att jag är ganska sjåpig när det gäller smärta. Hatar tandläkarbesök. Till och med en vanlig undersökning är jobbig för det gör ju lite ont. Tycker jag. Om inget annat så i mungipan och käkarna hahaha. Om det sen ska borras så vill ja ha all bedövning de har i skåpet. Jag har ingen tandläkarskräck. Tycker bara inte om att undersökningar ska göra ont.  Söv ner mig och gör vad ni ska, typ.

Well, i samband med punkteringen togs prover. Man behövde också kontrollera armhålan. Jag fick bedövning och sedan stack han en lång, tunn nål med en liten slang eller vad det var. Stack in den vid knutan ”klockan 2” och över till andra sidan bröstet och mot armhålan. Detta kändes inte värst mycket. Läkaren förklarade vad han gjorde men jag minns verkligen inte ett dugg om vad han sa. Jag kan inte heller några medicinska termer så de struntar vi i. Han berättade att provsvaren skickas till min läkare på vårdcentralen. Svaret skulle dröja en vecka. Kände mig öm ända ut i armhålan efteråt, men det var ändå okay, Jag tackade för mig och tog jag en sakta promenad i kylan från Lunds lasarett till Burger King (eller BurgarKungen som jag brukar säga) nere vid Clemenstorget vid Lunds Centralstation.

Den bästa trösten är ett Wopper Meal, i alla fall om man frågar mig. Proppmätt och ganska lugn tog jag tåget hem. Måste erkänna att tankarna for igenom huvudet, men fortfarande var jag övertygad om att det är en liten muskelknuta vi har att göra med. Det får jag besked på, om en vecka. Vet inte om jag var i en slags förnekelse eller ej.

Jag är sådan att jag sällan tar ut oro i förskott. Jag har gått igenom mycket i mina dagar och lärt mig att inte oroa mig. Jag tänker att är det något allvarligt, kan jag inte göra något åt det. Det är bara att följa läkarnas direktiv och ta allt som det kommer. Jag vet att jag blir bra efteråt för läkarkåren är mycket duktiga och de vet vad de gör. Jag har haft med en del kirurger att göra, i andra sammanhang och det är inte alla som överhuvudtaget ska ha dialog med sin patient. De ska operera för det är de bra på, men prata med patienten ska de inte. Därför behöver man själv vara stark och envis i vissa sammanhang.

Denna egenskap hade jag stor nytta av för många år sedan. Vill du läsa om det, så välkommen att läsa i fliken längst upp på min sida som heter ”Familjär polypos och Kontinent ileostomi”.

Kram från Anna