God fortsättning, kära läsare.
Äntligen är skitåret 2017 över.
Året som i huvudsak handlat om min cancer. Nu borde det bara gå bättre. Hoppas jag. Dock känner jag mig inte frisk och absolut inte fri från detta hemska som cancer är. Är oerhört tacksam att all cancer är borta. Nu dras jag med biverkningar av Tamoxifen som jag ska ta dagligen i fem år. Bara Fyra och ett halvt kvar. Jippi. Inte!
Biverkningarna jag räknade upp i förra inlägget består. Dessutom har vallningarna blivit kraftigare.
Jag är ingen gnällig person. Det vet alla som känner mig. Det jag berättar i min blogg är fakta och hur den tiden som gått sedan jag blev sjuk, har kantats av besvärligheter av alla de slag. Det har varit en tuff tid och är tuff nu också fast på ett annat sätt.
Tamoxifen
Kan man ha hatkärlek till en medicin?
Jag menar: jag borde hylla dessa mediciner som ska hjälpa till att hålla återfall av cancer borta, men samtidigt hatar jag dem för den skit de ställer till med.
Vallningarna jag har är en av de vanligaste biverkningarna när man tar Tamoxifen. I början var det så pass lite problem att jag sa: blir det ”bara” så här så är det okej.
Men det var det ju inte. Det var inte ”bara så här”.
Jag vet inte hur andra har det men i mitt fall fryser jag som fasen jättelänge och därefter kommer sakta värmen så det nästan kokar i kroppen.
Varje gång efter att jag ätit börjar jag frysa rejält. Känns som att jag håller på att bli riktigt sjuk, som när man får feberfrossa. Ibland håller det i sig i en timme. Jag tar på en bomullsmössa fast jag är inomhus och på med en extra tröja eller huvjacka i bomull. Orken försvinner från mig.
I förrgårkväll var det extremt. Jag gick och la mig före André. Jag frös. Jag brukar inte sova med kläder på men gick och la mig med bomullsmössa, en kortärmad och en långärmad t-shirt, mina mjuka sköna yogabrallor och bomullsstrumpor. Låg med duntäcket ända upp till hakan och kollade på TV. Jag har alltid varit motståndare till att ha TV i sovrummet men har ändrat uppfattning om den saken sedan jag började cellgiftbehandlingen i februari 2017. TV:n blev en bra kompis.
I en och en halvtimme låg jag fullt påklädd under duntäcket och lyckades ändå inte få normal kroppstemperatur. Du vet hur det känns i kroppen om man dricker stora glas med iskallt vatten eller tuggar på isbitar. Hur det isar i hela kroppen. Så känns det. (Nu ska man ju inte tugga på isbitar men man kan ju föreställa sig hur det känns).
Efter en och en halv timme kunde jag ta av mig den långärmade t-shirten och en kvart senare åkte yogabrallorna av. En stund därefter kunde jag plocka av mig resten av kläderna och ligga i min nakenhet under täcket och känna en normal kroppstemperatur. Äntligen. Så bra tänker du kanske. Att äntligen få normal kroppstemperatur.
Tro inte det slutar här, min vän. Nu började temperaturen i kroppen att skruvas upp. Det börjar eldas för fullt i kroppen. Öppnar det ena fönstret trots att det är januari månad. Dock några plusgrader ute. Vi bor ju i södra Sverige, André och jag – nära till kontinenten * ler*
Det blev bättre en liten stund. Lyckades förlänga tiden att få njuta av normal kroppstemperatur en stund. Sedan var det dags att sparka av duntäcket för det kändes som att jag skulle börja koka inombords. Jag behövde gå på toaletten och när jag väl var uppe började jag frysa direkt och sedan var det bara att börja om från början igen. *Suck*
Så här har det pågått varje kväll och natt. De senaste nätterna har jag dessutom sovit extra oroligt. Jag vaknar nästan varje gång jag vänder mig i sängen och det är så många gånger per natt. Detta stör även Andrés sömn emellanåt. När elefanten vänder sig i sängen.
Fortfarande känner jag av samma biverkningar som jag skrev om i förra inlägget. Till detta kan jag nu lägga till stickningar i fingrar och tår. Jag har haft dem sedan den pågående cellgiftbehandlingen fast de klingade av och har kommit tillbaka, och mer intensivt.
Den senaste tiden har det mest varit vänster fots stortå och höger hands alla fingrar. Inte bara enstaka stick då och då utan fler på en och samma gång. Inte ”tusen nålar” men kanske men kanske 50. Jag har inte räknat.
”Krypningar” under huden
Jag har också börjat känna av något riktigt skumt men som också är en biverkning. Det är som om något rör sig – krälar – under hudytan. Typ maskar. Jätteäcklig känsla. Kände det riktigt tydligt i förrgår. På ena halvan av vänster överben. Från mitt fram tiill mitt bak Från benets början och ända ner till knäet.
Riktigt läskigt. Det var som att något krälade under huden i snabb takt uppifrån och ner, fram och tillbaka om och om igen. Och det pågick medan jag var inne i en ”frysa-period”.
Vet inte hur jag ska beskriva det. Jag har känt något liknande innan också, fast inte så omfattande och på ett mindre område nere vid vänster fot. Det pågick i ungefär en minut sedan klingade det av.
Har inte velat googla
Under den pågående cellgiftbehandlingen och fortfarande, har jag valt bort att googla så mycket på detta. Jag har inte haft kraften att våga veta hur andra kvinnor med bröstcancer har det. Efter att jag opererat bort bröstet och innan första behandlingen googlade jag och fick träff på en ung bloggerska och läste allt hon skrev om sin cancertid. En ung tjej med ett litet barn på något enstaka år. En ung tjej med trippelnegativ cancer. Att läsa hennes blogg tog mig hårt fastän jag inte känner henne. Samtidigt fick jag en inblick i hur det är att få cytostatikabehandling.
När jag googlade fick jag även träff på bloggerskor som inte överlevde och det var då jag beslutade att inte googla mer på detta.
Nu är jag bättre redo att klara av att läsa hur andra har haft det. Nu vill jag veta hur andra kvinnor har det efter behandlingarnas slut och som också är i Tamoxifen-skiten.
Jag märker jag att jag förändrats markant. I huvudet. Jag är en annan Anna än innan. Jag vet det har med biverkningar att göra. Det är väl också annat som spelar in men mycket tror jag beror på de här jäkla pillerna som jag borde älska eftersom de kommer hjälpa mig att hålla återkommande cancer borta så att säga.
Det känns som att jag är inne i en slags depression. De senaste tre dagarna exempelvis, har jag inte haft ork till någonting. Knappt varit utomhus. Inte orkat laga mat eller ens tänka på mat eller på något annat heller för den delen. Som tur är har vi massor med mat i frysen. Vi är duktiga på att göra många portioner när vi lagar mat. Och fryser in så dagar som dessa har det varit guld värt att bara ta fram och värma.
Kurator – nej tack. Inte nu iallafall
Nu ska jag börja googla lite. Jag behöver hjälp och motivation från andra kvinnor som genomgått denna skit som jag går igenom. Finns säkert massor med tips och inspiration. Trodde aldrig livet skulle se ut så här efter cellgifterna. Trodde allt skulle vara bra vid det här laget. Att reparationen är åtgärdad och att det bara är att tuta och köra.
Bra att rensa huvudet
Anledningen till min blogg är att hoppas kunna hjälpa andra. En annan anledning är att jag behöver skriva av mig. För min egen skull.
Detta inlägg handlar om att jag måste skriva av mig ordentligt för jag mår inte bra i mitt huvud. Det smärtar mig att André ska behöva dras med detta elände också. Det är nog det värsta. Han är ett fantastiskt stöd och är den bästa jag kan tänka mig * hjärta * . Därför vill jag han ska ha en bättre tillvaro än den vi har nu, han och jag. Biverkningarna från tabletterna stör vårt privatliv rejält och det är den jobbigaste biten.
Jag trodde att viktuppgången skulle vara värst. Jag som alltid varit smal och nästan ingen putande mage. Jag kommer inte i mina kläder. Jo några plagg som jag råkade köpa lite för stora. Kommer knappt i min nya, coola vinterkappa som jag köpte förra hösten. Det går inte att lägga hur mycket pengar som helst på nya kläder. Men det har jag fått göra. Nu är jag rädd att jag snart inte kommer i de kläderna heller. Har alltid ogillat tights. Nu är det nästan det enda jag pallar ha på mig. Tänker inte köpa nya jeans förrän jag fått ordning på mitt omfång.
Dessutom är det hopplöst att klä sig med dessa temperatursvängningar. För mig är det behagligare med tights än jeans och vanliga brallor just nu. Jag har köpt massor med enkla klänningar utan krusidull för då är det bara två plagg jag behöver dra på mig *ler*. Sen en kofta utanpå som jag tar av efter behov. Och tar på efter behov……
Nu måste jag ta tag med mig själv.
För fan Anna. Kom igen!
Väntar på nytt bröst
Innan jag tar tag i omfånget måste jag träffa plastikkirurgen som ska ge mig ett nytt bröst. Läkaren som opererade bort cancerbröstet sa till mig att det bästa resultatet är att skapa ett bröst av kroppens egna fettmassa. Det vill säga fettet runt magen. Han sa därför att jag inte fick bli smalare än vad jag var då, för ett år sedan. Nu lär det nog finnas att ta av skulle jag tro. Det är bara att ta allt överflöd och ta gärna lite mer.
Nu väntar jag på att bli kallad till undersökning. Hoppas det blir snart.
En bra terapi för mig är att vara kreativ. Greja med något. Har dock inte orkat det, de senaste fem dagarna men jag behöver återuppta det igen.
Ännu en terapiform
Som jag berättat innan började det med att virka bokmärken och hattar. Därefter började jag skapa smycken i polymerlera. Sedan en dryg månad tillbaka, har jag målat tavlor. Närmare bestämt fyra stycken. Allt är ren terapi och jag testar mig fram för att se om även jag kan måla. Man vet ju inte förrän man försökt. Vilken dag som helst ska jag bli ”gammelfaster”. Det är min ene brorson som ska bli pappa. Jag tänkte måla en liten tavla till bebisen. Så jag övar och ser om jag kan göra något som passar en barnkammare. Något med färgglada fåglar hade jag tänkt. Eller kanske katter. Får se vad det blir. Och om det blir något man kan ge bort * ler lite osäkert *
Här är en del av min senaste tavla. Den är inte riktigt klar ännu. Dessutom en skiss på något sött *ler* .
Anna
annabloggar.com 