Två veckor efter expander-operationen

Hej
Nu har det gått två veckor sedan jag fick min expander-bröstprotes. Jag har promenerat i princip varje dag och följt all ordination.

Det som bekymrar mig är att jag ännu inte är 100 % smärtfri. Inte på grund av själva smärtan utan för att protesen kanske inte ligger rätt, utan kanske drar sig ut mot sidan. Inget man kan se bedömma med oerfarna ögon. Det är ju lite svullet och lite vätskefyllt som kroppen ska ta hand om. Undrar när. Det kan kanske vara det som orsakar smärtan. Vad vet jag?

Det är betydligt lindrigare smärta som kommer om jag slutar ta värktabletterna. Man skulle ju vara smärtfri efter en vecka ju.

Jag försöker få tag i plastiksyrran på avdelningen bara för att berätta och att det skrivs i journalen om det skulle vara något längre fram.

Jag är orolig att protesen inte är på rätt plats. Att den flyttat sig ut mot sidan. Har varit ytterst försiktig och bara klätt mig i lösa kläder som är lätta att ta på och av. Dragit på mig lite för stora jeans för att inte anstränga bröstmusklerna och högerarmen.

Lyckas tvätta håret med en hand och allt det där. Jag ni fattar. Det är bara att klistra fast sin ena arm och sen försöka göra allt man brukar göra och se hur det går 🙂 Eller komma på nya sätt att göra det med en arm.

Jag äter fortfarande Panodil 2 tabletter 4 gånger per dag och då är smärtan i princip borta.

Plastiksyrran som tittade på mig förra onsdagen sa jag skulle göra så, kände smärta och sjuksyrran var förvånad över det. Och i natt när jag vaknade och behövde stiga upp en stund, fick jag bekräftat att det stramade och stack till i sidan som om man försöker dra tag i något ur min hud. Ja, svårt att förklara.

Får ju bara sova på rygg fram till om två veckor. För att undvika att armen faller ner till madrassen när jag sover (för att undvika problem) har jag en liten kudde som armen vilar på och det känns jäkligt bra.

Först om två veckor får jag köra bil, cykla, dra kundvagn, bära ryggsäck, dammsuga.
När det gått 4 veckor från operation får jag successivt bära tyngre och föra armen högre och högre upp, än de 90 grader som gäller nu.

Så ligger landet med detta.

Vi har varit privilligierade i min trakter med näst intill ”sommarvärme” eller i alla fall runt 20 grader de senaste kanske 5 dagarna. I går natt vaknade jag av åska och blixtar. Långt bort men ändå. Tre åskoväder på kort stund. Igår förmiddag började det klarna upp så jag lyckades iallafall med nästan 8000 steg. Sen blev det kallt och dags att vända hem.

Idag blir det promenad med tjock jacka. 13 grader, mulet, risk för regn, 11 m/sek. Men ut ut ut. Annars blir man galen.

Anna

Jobbiga dagar på många plan

Godmorgon
Efter ännu en natt med taskig sömn är det lika bra att stiga upp och göra någonting. Det knepiga är att jag känner mig inte trött fastän jag vaknat och somnat typ hela natten.

Igår morse fick jag ett bryt hemma i min ensamhet och tårarna sprutade. Jag är inte den som gråter särskilt ofta. Sist jag minns att jag grät var när min älskade katt, Gargamel Moses fick somna in. Jag saknar honom fortfarande men det var inte därför jag grät igår. Eller så har jag kanske gråtit någon enstaka gång under cytostatikan. Jag minns inte nu men det kan kvitta.

Jag tror det är en kombination av de smärtstillande jag tar plus min sorg i hjärtat som kommer ta tid att läka. Man kan säga att jag snubblat på målsnöret. Så känns det. Jag orkar inte berätta mer om detta just nu.

Jag har längtat efter att få normala slemhinnor. Det har blivit bra i näsan så jag behöver inte Nosoil sedan en vecka tillbaka. Hurra! Havtornskapslarna har banne mig gjort susen och likaså havtornsoljan jag smörjer underlivet med. Det börjar kännas normalt. Jag är så glad för det! Att slippa ha ont.

Kan inte undvika att ha oro angående att jag (fortfarande) har ont i bröstet efter op för 9 dagar sedan. Systern som kollade mig var förvånad att jag hade ont. Normalt sjukskriver man tydligen bara i en vecka efter en sån här op.  Dock tyckte hon att protesen sitter där den ska. Den kanske har flyttat sig en aning utåt mot sidan men ansåg det inte vara något att oroa sig för. Men JAG är orolig eftersom det gör satans ont några gånger under dagen. Det är samma typ av smärta som jag beskrivit innan. Var tvungen att ta en Oxycodone, nytt recept av läkaren. Blir helt snurrig, trött och slö av dem. Får bara ta dem i krisläge så att säga och det var det igår. Kunde fan inte lägga mig ner förrän pillan började verka efter 15 minuter.

Jag är glad att jag inte känt något ont under natten.

Vi har sommar minsann
Idag är en ny dag. Just nu 18 grader och klockan är inte ens 8.00. Solen är underbar och det bidrar till endorfiner och jag behöver varenda endoforfin som finns! 🙂 . Dags att lägga ullmössan på hyllan och ta fram kepsen. Provade den för en stund sedan. Haha. Jo tack. Antingen har mitt huvud blivit lite större eller så är det allt mitt tjocka hår för jag var tvungen att spänna ut remmen där bak hahaha. Jag är egentligen ingen ”kepsmänniska” men gillar att ha den när jag är ute och går. Så idag blir det keps och solglasögon.

Ska bara ta och hitta sommarbrallor eftersom jag ännu inte kommer i mina kläder. Men jag jobbar på det 🙂 om en vecka behöver jag inte längre tänka på att inte bli svettig. Då ska såret vara läkt och jag kan börja testa att powerwalka igen. Har saknat det. Det är inte min grej att ta mig fram i snigelfart.

Ja detta var ännu ett jättetråkigt inlägg. Och jag är inte på humör att vara glad just nu även om jag borde och även om jag försöker. Så tack för att du ändå pallade läsa ända hit.

Ha en trevlig fredag.
Anna

Snart jämnvikt på hyllan

Hej

Snart blir det lite mer balans på hyllan.

På onsdag är det dags att sätta in en expanderprotes som successivt under någon månad eller så, kommer att fyllas och förhoppningsvis få ungefär likadan form som det andra bröstet.

Jag är redo!

Hälsning

Anna

Angående kommande bröstrekonstruktion

Hej
Nu har jag träffat plastikkirurgen och diskuterat rekonstruktion av mitt bortopererade bröst.
Det har gått ett drygt år sedan det opererades bort. 28 december 2016 närmare bestämt.

Jag tog tåget till Malmö. Vi har snö och -2 grader. Brrrr och som väl är har vädret varit okej så tågen går som de ska. Det ska snart bli varmare temperaturer i mina trakter och det är välkommet.

IMG_2515

Rekonstruktionsalternativ
Vi pratade om olika alternativ. Läkaren som opererade bort bröstet berättade för mig att man kan skapa ett nytt bröst med kroppens egen fettvävnad, som alternativ till att sätta in ett implantat. Plastikirurgen jag träffade idag sa att man bara gör det på personer som genomgått strålning och strålning är inget jag behövde få. Orsaken var något med att den strålade huden blir hård och att det därför skulle vara ett bättre alternativ att använda kroppens egna fett.

Jag fick veta att man tar bort hud nästan från sida till sida och cirka 15 cm brett mitt på magpartiet. Sedan drar man ner huden så att snittet hamnar i bikinilinjen.

Nu är inte denna operation aktuell för mig av en anledning till och det hade jag redan räknat ut på egen hand: eftersom min Kocks blåsa är i vägen går det inte att operera bort någon hud alls på min mage. Men jaaag ville ju få bort min kanelbullemage gratis juuu ! 

Nu är det så att jag har bröstimplantat i mitt friska bröst. Det gick inte att rädda implantatet i det cancerdrabbade bröstet. Man behövde ta bort det under operationen.

Alternativen i mitt fall är två.
Det ena:
att sätta i en expanderprotes under stora bröstmuskeln. Protesen har en liten slang och ventil kan man säga. Protesen innehåller liten mängd silikon från början. En gång i veckan eller varannan vecka fyller man på med 50 ml koksalt eller silikon. Så bröstet är ganska platt direkt efter operationen. När mitt cancerbröst opererades bort sparade läkaren överskottshud eftersom jag har stor byst. D-kupa. Expanderprotesen fylls med 50 ml åt gången för att töja ut huden. Just nu är den en skrynklig skinnpåse kan man säga.

Meningen är att kunna fylla expanderprotesen så att det nya bröstet blir lika stort och samma form som mitt friska bröst. Problemet är att min byst är stor och läkaren var osäker på ifall huden kommer att klara sådan stor mängd.

Alternativ två:
att ta bort implantatet i mitt friska bröst, men då ersätter man inte med ett mindre implantat. Hängbröst med andra ord. Och sedan konstruera ett bröst i mindre storlek anpassat efter det friska bröstet. Hur jag än vrider och vänder på detta, kan jag inte se att det skulle bli något bra. Resultatet blir ett hängbröst och ett snyggt silikonbröst. Dåligt alternativ.

Är det någon som känner någon som gjort just detta? Och som är nöjd? Eller någon som läser detta som själv genomgått denna variant?

Med dessa alternativen har jag bestämt mig för att inte börja greja med mitt friska bröst.
Jag räknar med att det blir ett bra resultat med expandermetoden. Blir det problem får jag ta det då. Inte nu. Uppstår det något estetiskt problem som stör mig om några år så får jag ta det problemet då.

Min enda tanke är att det ska bli så himla skönt att slippa protesen i bh:n.

Jag vet att jag behöver använda någon form av utfyllnad i bh:n tills expandern är färdigfylld. Jag vet att jag kommer ha ont och värk en tid men det klarar jag av. Jag har varit med om betydligt mer omfatande operationer än denna så det här kommer jag att fixa.

Läkaren sa att hela läkeprocessen kommer ta närmre ett år. Det tar tre månader att fylla protesen har jag för mig. Efter sex månader är det dags att rekonstruera en bröstvårta.

Jag har varit optimistisk och räknat med att kunna resa på solsemester och om jag skjuter på att greja med bröstvårta så kanske André och jag kan komma iväg på semester i september. För frågan är om vi hinner och har utrymme att dra iväg en vecka innan operationen. Låt säga i april. Det är ju inte ordentligt varmt i sydeuropa i april månad. Nja jo Cypern i slutet av april. Runt 24 grader. Vill ha varmare. Hurghada, Egypten har runt 27 grader då men jag är inte så sugen på att resa dit. Nu får jag sluta svamla om semesterresor.

Får först vänta på besked om operationsdatum innan jag ens funderar på sol och semester. Läkaren trodde det skulle dröja minst två månader innan det finns operationstid.  Huhuhu. Jag vill jag göra det nuuuu. Utan dröjsmål. Så det är undanstökat.

Anna

Måste skriva av mig

God fortsättning, kära läsare.
Äntligen är skitåret 2017 över.

Året som i huvudsak handlat om min cancer. Nu borde det bara gå bättre. Hoppas jag. Dock känner jag mig inte frisk och absolut inte fri från detta hemska som cancer är. Är oerhört tacksam att all cancer är borta. Nu dras jag med biverkningar av Tamoxifen som jag ska ta dagligen i fem år. Bara Fyra och ett halvt kvar. Jippi. Inte!

Biverkningarna jag räknade upp i förra inlägget består. Dessutom har vallningarna blivit kraftigare.

Jag är ingen gnällig person. Det vet alla som känner mig. Det jag berättar i min blogg är fakta och hur den tiden som gått sedan jag blev sjuk, har kantats av besvärligheter av alla de slag. Det har varit en tuff tid och är tuff nu också fast på ett annat sätt.

Tamoxifen
Kan man ha hatkärlek till en medicin?
Jag menar: jag borde hylla dessa mediciner som ska hjälpa till att hålla återfall av cancer borta, men samtidigt hatar jag dem för den skit de ställer till med.

Vallningarna jag har är en av de vanligaste biverkningarna när man tar Tamoxifen. I början var det så pass lite problem att jag sa: blir det ”bara” så här så är det okej.
Men det var det ju inte. Det var inte ”bara så här”.
Jag vet inte hur andra har det men i mitt fall fryser jag som fasen jättelänge och därefter kommer sakta värmen så det nästan kokar i kroppen.

Varje gång efter att jag ätit börjar jag frysa rejält. Känns som att jag håller på att bli riktigt sjuk, som när man får feberfrossa. Ibland håller det i sig i en timme. Jag tar på en bomullsmössa fast jag är inomhus och på med en extra tröja eller huvjacka i bomull. Orken försvinner från mig.

I förrgårkväll var det extremt. Jag gick och la mig före André. Jag frös. Jag brukar inte sova med kläder på men gick och la mig med bomullsmössa, en kortärmad och en långärmad t-shirt, mina mjuka sköna yogabrallor och bomullsstrumpor. Låg med duntäcket ända upp till hakan och kollade på TV. Jag har alltid varit motståndare till att ha TV i sovrummet men har ändrat uppfattning om den saken sedan jag började cellgiftbehandlingen i februari 2017. TV:n blev en bra kompis.

I en och en halvtimme låg jag fullt påklädd under duntäcket och lyckades ändå inte få normal kroppstemperatur. Du vet hur det känns i kroppen om man dricker stora glas med iskallt vatten eller tuggar på isbitar. Hur det isar i hela kroppen. Så känns det. (Nu ska man ju inte tugga på isbitar men man kan ju föreställa sig hur det känns).

Efter en och en halv timme kunde jag ta av mig den långärmade t-shirten och en kvart senare åkte yogabrallorna av. En stund därefter kunde jag plocka av mig resten av kläderna och ligga i min nakenhet under täcket och känna en normal kroppstemperatur. Äntligen. Så bra tänker du kanske. Att äntligen få normal kroppstemperatur.

Tro inte det slutar här, min vän. Nu började temperaturen i kroppen att skruvas upp. Det börjar eldas för fullt i kroppen. Öppnar det ena fönstret trots att det är januari månad. Dock några plusgrader ute. Vi bor ju i södra Sverige, André och jag – nära till kontinenten * ler*

Det blev bättre en liten stund. Lyckades förlänga tiden att få njuta av normal kroppstemperatur en stund. Sedan var det dags att sparka av duntäcket för det kändes som att jag skulle börja koka inombords. Jag behövde gå på toaletten och när jag väl var uppe började jag frysa direkt och sedan var det bara att börja om från början igen. *Suck*

Så här har det pågått varje kväll och natt. De senaste nätterna har jag dessutom sovit extra oroligt. Jag vaknar nästan varje gång jag vänder mig i sängen och det är så många gånger per natt. Detta stör även Andrés sömn emellanåt. När elefanten vänder sig i sängen.

Fortfarande känner jag av samma biverkningar som jag skrev om i förra inlägget. Till detta kan jag nu lägga till stickningar i fingrar och tår. Jag har haft dem sedan den pågående cellgiftbehandlingen fast de klingade av och har kommit tillbaka, och mer intensivt.
Den senaste tiden har det mest varit vänster fots stortå och höger hands alla fingrar. Inte bara enstaka stick då och då utan fler på en och samma gång. Inte ”tusen nålar” men kanske men kanske 50. Jag har inte räknat.

”Krypningar” under huden
Jag har också börjat känna av något riktigt skumt men som också är en biverkning. Det är som om något rör sig – krälar – under hudytan. Typ maskar. Jätteäcklig känsla. Kände det riktigt tydligt i förrgår. På ena halvan av vänster överben. Från mitt fram tiill mitt bak Från benets början och ända ner till knäet.
Riktigt läskigt. Det var som att något krälade under huden i snabb takt uppifrån och ner, fram och tillbaka om och om igen. Och det pågick medan jag var inne i en ”frysa-period”.
Vet inte hur jag ska beskriva det. Jag har känt något liknande innan också, fast inte så omfattande och på ett mindre område nere vid vänster fot. Det pågick i ungefär en minut sedan klingade det av.

Har inte velat googla
Under den pågående cellgiftbehandlingen och fortfarande, har jag valt bort att googla så mycket på detta. Jag har inte haft kraften att våga veta hur andra kvinnor med bröstcancer har det. Efter att jag opererat bort bröstet och innan första behandlingen googlade jag och fick träff på en ung bloggerska och läste allt hon skrev om sin cancertid. En ung tjej med ett litet barn på något enstaka år. En ung tjej med trippelnegativ cancer. Att läsa hennes blogg tog mig hårt fastän jag inte känner henne. Samtidigt fick jag en inblick i hur det är att få cytostatikabehandling.
När jag googlade fick jag även träff på bloggerskor som inte överlevde och det var då jag beslutade att inte googla mer på detta.

Nu är jag bättre redo att klara av att läsa hur andra har haft det. Nu vill jag veta hur andra kvinnor har det efter behandlingarnas slut och som också är i Tamoxifen-skiten.

Jag märker jag att jag förändrats markant. I huvudet. Jag är en annan Anna än innan. Jag vet det har med biverkningar att göra. Det är väl också annat som spelar in men mycket tror jag beror på de här jäkla pillerna som jag borde älska eftersom de kommer hjälpa mig att hålla återkommande cancer borta så att säga.

Det känns som att jag är inne i en slags depression. De senaste tre dagarna exempelvis, har jag inte haft ork till någonting. Knappt varit utomhus. Inte orkat laga mat eller ens tänka på mat eller på något annat heller för den delen. Som tur är har vi massor med mat i frysen. Vi är duktiga på att göra många portioner när vi lagar mat. Och fryser in så dagar som dessa har det varit guld värt att bara ta fram och värma.

Kurator – nej tack. Inte nu iallafall
Nu ska jag börja googla lite. Jag behöver hjälp och motivation från andra kvinnor som genomgått denna skit som jag går igenom. Finns säkert massor med tips och inspiration. Trodde aldrig livet skulle se ut så här efter cellgifterna. Trodde allt skulle vara bra vid det här laget. Att reparationen är åtgärdad och att det bara är att tuta och köra.

Bra att rensa huvudet
Anledningen till min blogg är att hoppas kunna hjälpa andra. En annan anledning är att jag behöver skriva av mig. För min egen skull.

Detta inlägg handlar om att jag måste skriva av mig ordentligt för jag mår inte bra i mitt huvud. Det smärtar mig att André ska behöva dras med detta elände också. Det är nog det värsta. Han är ett fantastiskt stöd och är den bästa jag kan tänka mig * hjärta * . Därför vill jag han ska ha en bättre tillvaro än den vi har nu, han och jag. Biverkningarna från tabletterna stör vårt privatliv rejält och det är den jobbigaste biten.

Jag trodde att viktuppgången skulle vara värst. Jag som alltid varit smal och nästan ingen putande mage. Jag kommer inte i mina kläder. Jo några plagg som jag råkade köpa lite för stora. Kommer knappt i min nya, coola vinterkappa som jag köpte förra hösten. Det går inte att lägga hur mycket pengar som helst på nya kläder. Men det har jag fått göra. Nu är jag rädd att jag snart inte kommer i de kläderna heller. Har alltid ogillat tights. Nu är det nästan det enda jag pallar ha på mig. Tänker inte köpa nya jeans förrän jag fått ordning på mitt omfång.

Dessutom är det hopplöst att klä sig med dessa temperatursvängningar. För mig är det behagligare med tights än jeans och vanliga brallor just nu. Jag har köpt massor med enkla klänningar utan krusidull för då är det bara två plagg jag behöver dra på mig *ler*. Sen en kofta utanpå som jag tar av efter behov. Och tar på efter behov……

Nu måste jag ta tag med mig själv.
För fan Anna. Kom igen!

Väntar på nytt bröst
Innan jag tar tag i omfånget måste jag träffa plastikkirurgen som ska ge mig ett nytt bröst. Läkaren som opererade bort cancerbröstet sa till mig att det bästa resultatet är att skapa ett bröst av kroppens egna fettmassa. Det vill säga fettet runt magen. Han sa därför att jag inte fick bli smalare än vad jag var då, för ett år sedan. Nu lär det nog finnas att ta av skulle jag tro. Det är bara att ta allt överflöd och ta gärna lite mer.

Nu väntar jag på att bli kallad till undersökning. Hoppas det blir snart.

En bra terapi för mig är att vara kreativ. Greja med något. Har dock inte orkat det, de senaste fem dagarna men jag behöver återuppta det igen.

Ännu en terapiform
Som jag berättat innan började det med att virka bokmärken och hattar. Därefter började jag skapa smycken i polymerlera. Sedan en dryg månad tillbaka, har jag målat tavlor. Närmare bestämt fyra stycken. Allt är ren terapi och jag testar mig fram för att se om även jag kan måla. Man vet ju inte förrän man försökt. Vilken dag som helst ska jag bli ”gammelfaster”. Det är min ene brorson som ska bli pappa. Jag tänkte måla en liten tavla till bebisen. Så jag övar och ser om jag kan göra något som passar en barnkammare. Något med färgglada fåglar hade jag tänkt. Eller kanske katter. Får se vad det blir. Och om det blir något man kan ge bort * ler lite osäkert *

Här är en del av min senaste tavla. Den är inte riktigt klar ännu. Dessutom en skiss på något sött *ler* .

IMG_2250 IMG_2291
Anna