Första mötet. Bröstmottagningen i Malmö. 20 december 2016

Mycket trevlig bröstläkare årgång äldre herre. Han kallade sig för ”gubbe” och jag sa ”det är du inte alls”. ”Gubbe” är ett fult ord skojade jag. Du är äldre men icke gubbe. Kände förtroende direkt när vi började prata. I sällskap hade han en ung, kvinnlig plastikirurg.

Vi fyra pratade och jag fick berätta om mina turer med tårtbit – ta bort hela bröstet – och mina bröstimplantat. När jag berättade om min kontakt med min plastikkirurg och sa hans namn sa bröstläkaren ”honom känner jag till. Vi anlitade honom för ungefär ett år sedan”. André och jag tittade leende på varandra och med gesten ”det här blir nog bra det”.

Jag berättade också om mitt missnöje med diskussionen med läkaren i Lund och det här uttrycket ”skjuta med bazooka på en flugskit” som han kallade det, eftersom jag vile ta bort hela bröstet för den där lilla cancerknutan på 1 cm. Vi pratade en bra stund och kände mig helt trygg och lugn med informationen jag fick. Båda läkarna undersökte båda mina bröst extremt noggrant ur plastikkirurgisk synvinkel. Berättade och pratade om hur man går till väga exakt. Jag fick även ett stort förtroende för den unga plastikkirurgen. En petnoga underökning. Jag var fullt medveten om att kan man behålla implantatet under operationen så gör man det. Det vet man inte förrän under själva operationen.

Från och med mitt senaste besök i Lund, tillhör jag nu Malmö sjukvård och det är där operationen kommer att ske. Jag fick träffa världens raraste sjuksyster och koordinator. Vi gick igenom förberedelser inför operationen och restriktioner kring matvanor, träning och allt det där. Dessutom fick jag en present som delas ut till bröstcancerpatienter i Malmö. Det är ”bröstcancersystrar” det vill säga kvinnor som tidigare opererats för bröstcancer, som helt ideellt syr små hjärtformade kuddar som delas ut. Så fint och så omtänksamt. Denna mujka, hemmasydda kudde är skön att krama om och klämma in i armhålan och området där bröstet satt innan operation, berättade koordinatorn. Ja, jag får ju testa den när jag kommer hem efter operationen. Se så fin hjärtekudde:

blmmig-kudde

Jag fick själv välja operationsdag. Nu var det den 20 december och jag trodde då inte att jag skulle bli opererad så snabbt med tanke på stundande julhelg. Jippi! Det fanns en datum ledig: den 28 december. Den tar vi och jag bokades in. Bara åtta dagar kvar att leva med denna äckliga knuta. Det tål att skålas i Champagne tyckte jag. Synd bara att jag inte är sugen på alkohol. Vi behöver inte fördjupa oss med detaljer kring dessa två möten. Allt gick så bra och vi skrattade och var glada hela vägen hem till Landskrona. Tjohej!

I allt detta allvar som det är med en cancersjukdom så började jag känna mig mer och mer lugn. Fortfarande pågår hur många tankar som helst, men inte som har med mina implantat att göra. Min oro är ju mitt 74 cm långa hår. Åker jag på cellgiftbehandling vet jag att håret kommer att ramla av. Snyft.

Inte kul. Inte kul alls!

Avslutar med en varm kram
Anna

 

Skjuta med bazooka på en flugskit

8 december 2016

Efter besöket och all information den 1 december kunde jag inte tänka på något annat än de två operationerna. Skrev till slut ner alla för- och nackdelar med dem. Jag vill verkligen inte göra fel val. Att cancerknutan tas bort var jag helt klar över. Det är ju ingen sällsynt operation utan tyvärr är det många som drabbas. Läkarna är duktiga på sådant här. Därför var jag klar i huvudet med just den biten.

Därför kunde jag lägga krut på att tänka igenom allt med tårtbit, hela bröstet bort och mina silikonbröst. Grejen är att i mars 2016 bytte jag ut mina bröstimplantat till helt nya. Och därför är jag angelägen om att försöka rädda detta så långt det går. Kan låta ytligt och fåfängt mitt i denna allvarliga cancersjukdom jag drabbats av. Eftersom jag är helt på det klara med att cancern tas bort och läkarna vet vad de gör i detta avseende, och inget jag kan påverka, så kan jag därför fokusera mina tankar på mina nya, fina bröst. Okej. Så här tänkte jag och jag menar inte att detta är ett tips till andra som är i samma situation som jag är. Detta är vad jag skrev ner för att få ordning i mitt huvud:

Tårtbit
Del av bröstet tas bort. Finns risk att cancer återkommer i det och då behöver man genomgå ytterligare operation med ytterligare cellgiftbehandling och strålning i framtiden. Risk finns att jag börjar bli orolig ”tänk om det återkommer och jag inte upptäcker det så här tidigt nästa gång”, fastän jag kommer gå på varenda mammografi jag kallas till. Jag kanske inte längre kommer kunna ta det piano och börjar ta ut oro i förskott. Så kan jag inte leva. Man försöker behålla silikonimplantatet i största möjliga mån.

Silikonimplantatet kan kapslas in under behandlingarna jag behöver genomgå efter operationen. Det kan bli hårt som en tennisboll. Inte säkert detta händer, sa läkaren. Om det händer behöver jag  ersätta silikonimplantatet med ett annat, som då kommer se annorlunda ut än det jag har nu.

Ta bort hela bröstet
Man tar bort precis hela bröstet. Vet ej om man kan behålla implantatet. Kan man inte det, kan det om ett drygt år, ersättas med ett helt nytt implantat men som har en annan form än det jag har nu, eftersom man tar bort bröstmassa en bit upp mot halsen där det blir platt liksom. Eventuellt kan man behöva korrigera det friska bröstet.

Efter några dagars intensivt resonerande i mitt huvud och med André, sa jag till honom en dag när han kom hem från jobbet. ”Jag har nog bestämt mig för att ta bort hela bröstet”, sa jag. Visade honom min lista med för- och nackdelar. André var helt med på detta och vi pratade kring detta och vände ut och in på varenda tanke. Eftersom jag inte kunnat få så tydlig information av läkaren om hur vi går till väga med mitt implantat, och hur man går till väga, vem som opererar. Är det en kunnig plastikkirurg eller en bröstcancerkirurg? Jag ringde stället där jag opererade mina bröst i mars månad. Min plastikkirurg ringde upp mig och vi pratade länge och väl, medan han var på väg hem i bilen. Jag kortar ner vårt 45 minuter långa samtal.

Han fick mig helt trygg. Han berättade att han och hans kollegor i Malmö blir anlitade och rådfrågade emellanåt när det gäller cancerpatienter med bröstimplantat. Han tyckte jag gjorde ett bra val att ta bort hela bröstet. Han sa att jag inte behöver oroa mig. Det kommer att bli bra. Han sa också att jag gärna fick lämna ut hans telefonnummer till min läkare ifall de har frågor eller råd. Läkaren i Lund har redan fått min journal från operationen av brösten. Efter samtalet med min plastikkirurg blev jag otroligt lugn och lite upprymd faktiskt. Yes. Jag har fattat rätt beslut och det här kommer bli bra. Tjoho! Det började närma sig operationsdag när jag ringde läkarens sjuksyster och sa att jag ändrat mig. Jag vill ta bort hela bröstet. Vi pratade en stund och hon sa att hon behövde berätta detta för läkaren i Lund.

Han ringde mig en stund senare. Vi pratade mycket länge. Det första han sa var ”har du nu pratat med dina väninnor nu som fått dig att ändra dig?”.

-”Nej” sa jag. ”Det har jag inte”. Jag räknade upp mina för-och nackdelar och att ta bort hela bröstet blir lugnast för mig. Jag ställde en massa frågor kring hur de går till väga med mitt nya bröstimplantat. Han kunde inte svar på mina ingående frågor eftersom han inte opererar utan det är andra läkare som gör det. Han skulle fråga dem och bad att få återkomma.

Han återkom några timmar senare. Jag var inte helt nöjd med svaren jag fick och jag upplevde det som mycket osäkert, om tillvägagångssättet. Han försökte helt klart att övertala mig att välja tårtbitoperationen. Jag sa ”nej”.

I detta skede berättade jag att jag hade ett långt samtal med min plastikkirurg kvällen innan. Berättade att han och hans kollegor blir anlitade av sjukvården. Läkaren i Lund sa att det inte stämmer. Jag upprepade min uppfattning om fördelarna med att ta bort hela bröstet, sa att jag känner mig helt övertygad sedan samtalet med min plastikkirurg. ”ja, om du nu tror mer på din kompis än oss så… ” . Jag blev mer och mer irriterad och frågade -”Vilken kompis?”.
-”Ja, din plastikirurg”.
-”Han är väl för farao inte min kompis”, sa jag irriterat och tänkte ”är detta en dialog i en taskig pjäs”. Jag sa att jag har bestämt mig och att han kan sluta försöka övertala mig.

Exakt så här svarade han:
-” Ja, du vill ju skjuta med en bazooka på en flugskit”.

Nu ville jag avsluta samtalet. Han bad mig att komma ner till honom i Lund så att vi kunde prata eftersom det var obekvämt att prata i telefon. Sagt och gjort. Jag fick en tid två dagar senare. Det sista han sa innan vi la på luren var:
-” Jag hoppas du ändrar dig”.

Okej, ner till Lund igen. Suck!
Det första jag gjorde var att be honom om ursäkt att jag var barsk och arg i telefonen. Det är inte likt mig att bli så här och det är inte okej att jag beter mig så här. Jag sa också att jag tycker att alla läkare och kirurger är fantastiska. ”Ni är fantastiska”.
Tänk så mycket bra de gör. Hela tiden.

Därefter pratade vi igen om de två operationerna och jag sa direkt att ”kom inte med mer övertalning för det funkar inte på mig”. Han lovade och sa att han bara ville förklara. Därefter blev det ett bra möte. När jag igen tog upp mitt samtal med plastikkirurgen, sa han att i Lund anlitar man inte privata plastikkirurger. Däremot anlitar Malmö sjukvård dem. Jag sa att jag fattar i så fall inte vad ni håller på med i Lund och begriper inte ert resonemang, men det har väl med politik och sådant att göra. Vad vet jag?

Det är inte klokt att vi patienter ska komma i kläm. Jag kan omöjligt vara den första bröstcancerpatienten med silikonbröst. Uppenbarligen var jag den första som denna läkare haft. Det tror jag. Han är ganska ung och kanske inte har jobbat med just detta så länge. Inte vet jag.

De flesta med bröstimplantat säger kanske ”ja tack” till tårtbit och inte vet att man kan få bättre hjälp om man inte ifrågasätter. Många kanske tänker ”jag ska vara glad att jag får leva”. Jag tänker att jag har ett liv att leva efter allt detta och det ska bli så bra det kan, med snygga bröst dessutom. Läkaren sa att i Malmö anlitar man privata plastikkirurger och rådgör när det behövs.
-”Okej”, sa jag. ”Synd jag inte är i Malmö  istället”.

Han sa att han kan ordna att jag får träffa en bröstläkare och plastikkirurg på Allmänna Sjukhuset i Malmö. ”Ja tack” sa jag. han ringde ett samtal och ordnade en tid till den 20 december. Toppen!
-”Tack sa jag. Det uppskattar jag”. Vårt möte slutade med fredspipa och inga irritationer.

Det är detta jag menar. Man behöver stå på sig och ifrågasätta ibland. Kräva! Det kan ni läsa mer om i min berättelse i fliken längst upp på min sida. Fliken Familjär polypos och Kocks blåsa.

Tack för att du är med mig genom min resa med min cancer och mitt liv.

Vill avsluta med en bild André tog på mig när vi var i Old Town i Tallinn, Estland i somras.

annaolkrus

Kram
Anna

Första besöket i Lund. 1 december 2016

André (min sambo) och jag åkte ner till Lund. Klarar inte av att vara ensam i detta. Jag är så glad att jag har honom. Han är en underbar kille och jag älskar honom så mycket. Vi har ett fantastiskt förhållande. Han är så bra på att stötta, hjälpa och prata med.  Dessutom förstår jag att jag omöjligt kan komma ihåg all information och André är till stor hjälp eftersom han känner mig, kan mig.

Läkaren var mycket allvarlig när han sa: ”du har bröstcancer, Anna”. Jag visste ju redan detta och hade i mitt huvud redan accepterat att så här är det och bearbetat det i mitt huvud. Skiten ska bort från min kropp så snart det går. Så jag svarade bara: ”och jag som trodde det var en muskelknuta” och berättade att jag haft muskelknutor förut fast inte just där.

Han tittade underligt på mig och sa igen, allvarligt: ”det är ingen muskelknuta. Du har bröstcancer”. Jag tror han förberedde sig på att jag skulle bryta ihop totalt och storgråta. -”Ja, jag vet” sa jag, ”och det är inget roligt besked” sa jag allvarligt och rynkade pannan.

Han blev förvånad att jag redan visste och jag berättade om besöket hos min läkare på vårdcentralen dagen innan. Han berättade att knutan bara är 1 cm och även han sa att det var otroligt att jag la märke till den så här tidigt. Det är ju en liten, liten knuta som knappt känns. När jag skulle visa var den satt fick jag leta en liten stund. Normalt är knutorna mer än dubbelt så stora när de upptäcks berättade han. Har för mig att han sa att det verkar inte finnas spår av cancer till lymfkörtlarna i armhålan och det är mycket bra. Detta vet man mer säkert i samband med operation. Han berättade vidare att det finns två operationsvarianter och att det är jag som avgör vilken jag vill välja.

Antingen ta bort precis hela bröstet eller välja metoden som kallas ”tårtbit”. Tårtbit har jag inte hört talas om innan. Därför pratade vi kring denna variant.

Då avlägsnar man den bit av bröstet där knutan sitter. Man tar bort ett större område runt knutan, i form av en trekant. Han visade hur detta skulle se ut och sa att så småningom kan man operera och sätta dit en ”delprotes” så att säga.

Risken att cancern skulle komma tillbaka i bröstet var ganska liten, sa han och nämnde en procentsats jag inte minns. 5 eller 10 % tror jag. ”Ja men vad händer då? Ska man börja karva bort ännu mer och genomgå ännu fler efterbehandlingar?” undrade André och jag.

”Ja, då får man i så fall ta bort det också om det visar sig komma tillbaka”, sa han. Men som sagt, risken för detta är inte stor, statistiskt sett. Till saken hör att jag har bröstimplantat som jag naturligtvis är rädd om. Hur går det med det? Jo, om jag väljer tårtbit kan man troligen behålla implantatet. Om hela bröstet ska bort, är det inte säkert att det går att behålla implantatet.  Vi pratade en bra stund kring detta och jag kände att det där med tårtbit låter väl bra. Bra val, sa han och vi bokade in en operationsdag till den 13 december. Jag ville ju ha detta gjort snabbt som attan. Skiten ska bort från min kropp så fort som möjligt. Det kändes jättejobbigt av bara tanken på att jag har en elak ovän i min kropp som är avskyvärd.

Samtalet med läkaren och hans sjuksyster var mycket lättsamt när den allvarliga biten var avklarad. Jag oroar mig inte för hur det ska gå med min cancerknuta. Läkarkåren är duktiga och jag tvivlar icke på dem i detta avseende. Jag kände stort förtroende för läkaren. Jag skojade om saker och ting och läkaren, årgång yngre, frågade André om vi alltid har det så här roligt. ”ja, alltid. Varenda dag”, svarade André.  ”Underbart”, tyckte läkaren. Nu medan jag skriver undrar jag om han någonsin innan haft en cancerpatient som är så här positiv och till synes bekymmersfri. Inte vet jag men jag nästan förbjuder mig att gräva ner mig i sorg och oro. Jag vill bara ha alla detaljer klart för mig och bearbeta det i mitt huvud så blir jag lugn. Jag är fullt medveten om att strålning och cellgiftbehandling är tufft att gå igenom, men det är för den cancerdrabbades säkerhet för att eliminera riskerna för återkommande cancer. Så ser jag på det hela.

När vi gått igenom ”20 frågor” om mitt hälsotillstånd och min familjs medicinska bakgrund, var det dags för läkaren att undersöka mig och mäta brösten. Efter detta gick systern igenom praktiska detaljer om restriktioner inför operationen. Jag fick en hög med broschyrer och dokument att läsa dessutom, om sjukdomen, efterbehandling och liknande.

Jag blev tillfrågad om jag ville delta i en forskningsstudie och berättade vad detta handlade om. Det är helt frivilligt.
-”Ja, det vill jag”. Jag tycker det är viktigt och det blir mitt bidrag till cancerforskningen. När besöket var avklarat skulle jag vidare till en annan våning och ta EKG och därefter vidare att ta blodprov. Detta var mitt första bidrag till forskningen. Sen var det bara att lämna sjukhuset och ta oss hem. Hela besöket med EKG och blodprov tog några timmar. Riktigt skönt när vi äntligen kunde åka hem.

Orken i kroppen var på upphällningen för denna dag och därför blev det inte många knop gjorda när vi kom hem på sena eftermiddagen.

Hälsningar Anna