1:a behandlingen

God morgon.
I vanlig ordning somnade jag som en stock igår kväll när jag tagit min kvällsmedicin.

Har inga problem att sova. Ibland somnar jag direkt när jag lägger huvudet på kudden. Detta har inget med min sjukdom att göra utan det bara är så här. DUNK! Somnar.  Vi har TV i sovrummet och brukar kolla lite Netflix. Eller nja. Jag somnar snabbt och ofta hinner jag bara se förtexten.

André däremot är vaken längre och hinner se lite mer. Någon enstaka gång har jag lyckats se en halvtimme av filmen eller serien. André är så gullig och frågar alltid kvällen efter, vad det sista var jag såg innan jag somnade. Jag svarar och han letar upp stället i filmen. Där fortsätter vi titta kvällen efter. Stackars honom. Han har sett filmerna många gånger när vi håller på på det här viset. Det blir lite som filmen ”Måndag hela veckan” . Repris, repris, repris.

Om vi börjar från början.
Dags att åka till Malmö på första behandlingen. Den 1 februari 2017.
Exakt klockan 9.00 skulle jag ta en tablett: Emend mot illamående. Systern var extremt tydlig med att jag måste ta den på exakt tidpunkt. Jag skrev in det i agendan, i mobilen. Taxin hämtade mig kl 8.55. Jag var duktigt orolig och nedstämd hela morgonen. Skrev ändå föregående blogginlägg för att försöka skingra tankarna och försöka hålla mig till min morgonrutin. Jag vaknade ju i vanlig ordning tidigt, runt 04.30 och hann skriva med många pauser. Jag orkade inte prata med taxichauffören så jag pluggade in hörlurarna och lyssnade på min spellista ”badkarsmusik” (som jag lagt ut i en flik i min blogg) . Spelade lite Wordfeud med André och glömde totalt bort tiden!
-”Faaan också, jag glömde min medicin” ropade jag panikartat och chauffören titta oroligt på mig.

Rafsade fram kartan med tabletten. Igår skrev jag att tabletten jag skulle svälja var jättestor. Den låg inne i ett stort foliepaket kan man säga. Lite större än en Vicks Blå-tablett. Tryckte ut den i handflatan och tittade.  Pytteliten pilla. Hur liten som helst.

Pet-flaska med vatten hade jag med i bagen. Det brukar jag ha med mig när jag ska någonstans. Jag kan säga att jag hade kunnat svälja utan vatten. Bara att samla lite saliv i munnen så hade det ordnat sig. Man ska ju skölja ner med vätska så jag gjorde det. Kollade klockan: 09.19 var hon. Om jag var orolig i magen innan, så blev jag det desto mer nu. ”Oj oj oj”. Hur ska detta gå?” Man ska nämligen ta tabletten exakt en timme innan den tid behandlingen skulle börja. Skickade iväg ett meddelande till André och frågade. -”Det ordnar sig nog”, svarade han. Han hade rätt. Direkt när jag kom till avdelningen haffade jag första sjuksköterskan i korridoren och berättade. Hon tittade på klockan och sa att det inte var någon fara.
-”Klockan hinner bli 10.19 när förberedelserna är klara så det blir jättebra”.
Pjuuu!

Jag fick fönsterplats i rummet för tre personer. Trevligt fastän vädret var grått. Ingen sol. Fick träffa systern som kommer att ha hand om mig på varannan behandling. Hon var ytterst noggrann att berätta exakt vad som skulle hända och vad hon gjorde med min Piccline. Berättade om de två olika medicinerna som skulle pumpas in.  Vilken ordning och så vidare. Tydligt och klart. Jag skulle ju bara gilla läget och ligga i sängen så mig spelade det ingen roll, men det är ju bra att veta ändå. Man blir ju lugnare av att veta precis allt som ska hända och varför. Sådan är jag.

Hon la om min Piccline.  Fint paket som inte känns direkt.

piccline

Det hade ju dessutom läckt ut blod från skärsåret i förrgårkväll så det såg inte så jättetrevligt ut. Hon sa att det var normalt att det kunde bli så här. Det gjorde ju inte ont och hade inte blött igenom plastkanten. Dessutom har jag inte haft fintröjor på mig så det var ingen fara med det heller. Jag kör med det mjukaste slit-och-släng jag har. Långärmade t-shirts som jag tänkt slänga så många gånger. ”kan vara bra att ha”. Och det var det ju. De är dessutom lagom sladdriga i ärmarna så att Picc-line-paketet får plats. Efter behandlingens slut åker de ut. Eller så syr jag om dem till något helt annat. Just nu när jag skriver kom jag på: sy turbaner eller coola mössor. Japp! Det blir det. Får kanske sy om några gånger innan det blir något representativt hahaha. Ska köpa textilspray och göra egna mönster.Hjärtan och blommor. Det gillar jag.

Okej, jag var stationerad på sängen med påsarna på en ställning. När alla förberedelser var klara, var klockan runt 10.30.

Nu var det bara att chilla, lyssna på musik och spela lite med André. Först ringde jag honom. Kollade hur han mådde och berättade att allt är okej, jag är inte längre orolig,  och att första dosen läkemedel var på gång. Färgen i påsen är av samma nyans som rosévinet Matteus som vi brukar ha hemma. Det röda läkemedlet skulle ta en halvtimme att rinna in och den andra påsen med själva cytostatikan tog lika lång tid. Under tiden som detta droppade in, förklarade systern ingående om biverkningar jag kan få, kom med mer mediciner jag ska ta, vad de är bra för och allt sådant runtomkring.

Det blev en repetition av det överläkaren i Lund informerade om när jag var där den 16 januari. Repetitioner är bra. Det behöver jag. Jag är så imponerad. Sjuksköterskan hade inte min journal med. Ändå hade hon allt klart för sig om mig. Memorerat allt väsentligt och det är ju en del i journalen. Visste att jag ska träffa överläkaren i Lund i mars. Att jag har en Kontinent Ileostomi – Kocks blåsa. Att behandlingen kommer att förlängas med ytterligare cirka fem veckor, för att man måste skräddarsy behandlingen mer än vanligt, för att skona min Kocks blåsa så långt det är möjligt. Hon hade koll på min släkts sjukdomsbakgrund och så vidare.

Lite restriktioner de kommande dagarna. Ingen sex på två dagar. Inga problem med det. André är sjuk och har lite feber och hängig. Själv är jag måttligt road av det just nu med allt runtomkring. Ingen av oss är till stor nytta när det gäller den fronten, om man säger så.

Klockan 12.10 var allt klart och jag kunde bege mig. Taxin skulle komma kl 12.40. Perfekt. Då hinner man ju in om Pressbyrån på bottenvåningen i samma byggnad.  Jag fixar ju inte att äta tidigt på morgonen så jag var ganska hungrig eller rättare sagt sugen på något. Inte sallad och sånt utan något annat.

Hungrig – matnostalgi
Det blev en fransk-italiensk kombo *ler* .
Oh la la. Noisette Croissant. En sådan vill jag ha. En Cappuccino till och låta förena lite franskt och lite italienskt i min magsäck. Vive la France et Italie.
Cappuccinon fick en illa behandling: pappmugg med plastlock!  Därför ska ni få se en smarrig Cappuccino jag avnjöt i Frankrike. Det var när jag och några arbetskamrater var i La Gacilly, en underbart idyllisk by 60 km från Rennes flygplats i Bretagne, Frankrike.

Crêperiet heter  Crêperie La Mauvaise Graine . Vi åt extremt smarriga crêpes. Både till huvudrätt (jag hade räkor i crème fraiche och finhackad lök på min) och till dessert. Desserten va en egen specialare. jag ville ha typ allt på den. det blev citronglass, vispad grädde, hallonkräm och Nutella. Trodde det skulle vara en liten crêpe men den var ju jättstor. Kunde knappt röra mig efteråt. Några ville ha kaffe till. De serverades i mockakoppar. Jag dricker inte kaffe mitt på dagen så jag tänkte: jag tar mig en liten Cappuccio. Cappuccino gillar jag.
Den jag fick in var stor.Une grande! Mon Dieu. Jag kan inte dricka hela denna dääää-ääär.

Den hade dessutom ”extra allt”. Extremt mycket grädde, pudrad med cacao. Jo då, man kunde känna kaffesmaken. Cappuccion är inte fransosernas starka sida. Oavsett så var den väldigt smarrig. Trots mängden grädde kunde jag ändå känna kaffesmaken *ler*  . Alla skrattade när jag fick in den. Jag hade nämligen beklagat mig om hur proppmätt jag var efter de två crêpen. Jag ville bara ha något litet och ”sällskapsdricka” medan de andra drack kaffe i små koppar och te.

LCHF gick åt skogen. Äsch. C.R.E.P.E.S – diet är bra för sinnet * blink blink*

croissant-png   cappuccino  crepe

 

Åter till gårdagens händelse
Taxin kom en aning sent men de håller på att bygga om i gatorna på lasarettsområdet så det är inte lätt att passa tiden.  Jag hade ändå allt sjå att få bort alla kaksmulor från min jacka och sjal så det var lugnt.

Riktigt trevlig taxikille. Han fick mig på toppenhumör. Han var något år äldre än jag. Han har bott i Landskrona och Helsingborg så vi hade en del att prata om. Han berättade att han haft olika jobb genom åren och sadlade om till taxichaufför för Skånetrafiken för inte så länge sedan. Vi hann inte gå igenom om vi möjligen har eller har haft gemensamma vänner. Kanske kör han mig fler gånger så att vi kan fortsätta snacket.

En sak lärde jag mig under denna resa hem. Att inte berätta vilken behandling jag varit på och varför. Det var inte så att jag ältade det, bara nämnde det i förbifarten. Han blev rörd och glansig i ögonen och jag bad om ursäkt att jag blev för personlig. Kände mig jättedum. Vi känner ju inte varandra men man kan bli rörd ändå. Kanske tänker på någon närstående som drabbats. Jag måste tänka mig för lite mer.

Äntligen hemma hos André
Puss puss.
-”Hur har du haft det, min sjukling”, frågade jag.
-”Jag?” frågade han . ”Vem är mest sjuk här egentligen? Hur har det gått idag? ”.
Bla bla bla. Jag berättade allt. Jag trodde att jag från och med första behandlingen inte fick träffa en kotte. Att immunförsvaret sänktes i botten på studs och inte får riskera virus och annat. Så var det inte riktigt. Inte förrän om 10 dagar. Det vill säga den 11 februari.

André pustade ut. Han sa han varit riktigt orolig att smitta mig med sin virus med hosta, svullen hals och feber. Glad blev ju jag. Waooo. Nio dagar som jag kan träffa folk. Hälsa på mamma, hälsa på Lilla Skorpan , (brorsonens katt vi passade i en månad fram till den 22 januari. Saknar henne mycket). Bjuda in oss på middag hos min bror på lördag kanske? Om André är frisk till dess. Det är gott med gratismat *ler* . Och bra för mattkassan hahaha.

Jag har en del inbokat i nästa vecka så det passar ju bra att jag får vara ute. Hoppas bara jag inte åker på det där illamåendet. Fast å andra sidan. Man brukar inte kräkas. ”Bara” vara illamående. det är ju ett plus. det kan jag stå ut med. Bara inte min Kocks blåsa blir besvärad och börjar bråka. Den lever sitt eget liv så jag vårdar den ömt så att den håller sig i chack och är lugn.

Andre är ju ”medsjuk” kan man säga. Han har gett sig själv diagnosen : ”Diagnos Anhörig”.  Han kan ju inte heller vistas ute ”i onödan” så att säga. Han måste ju jobba och handla mat och så, men han är nästan lika mycket i karantän som jag. Detta gör mig ledsen, att han behöver ”isolera sig” och knappt våga träffa vänner. Han har ju jobbat inom vården och är väl medveten om allt som är på gång och restriktioner och sådana saker.

André  hade varit ute en stund idag. Måste ju få lite frisk luft. Han hade köpt var sin bakelse och vars två arrackbullar.
-”Mmmmm”, sa jag proppmätt.
-”Vi måste äta först så vi inte blir illamående”. Vi hade rester kvar från innan och mumsade i oss en tvårätters middag: pasta med krämig laxsås med chiliflakes och pasta med köttfärssås som puttrat i rödvin och grädde.  Pasta är bra. Det får man energi av och det är därför vi ätit en del sådant de senaste dagarna.

Funderade på när illamåendet skulle sätta igång. Systern sa att det kunde komma till kvällen. Därför skulle jag ta en pilla klockan 14.00 och en klockan 20.00 för att motverka illamåendet. Satte mobilen på ringning för att komma ihåg.  Eftersom jag var ganska slö så slängde jag mig på sängen, pallade upp med kuddar, tog mina två halvfärdiga mössor och virkade vidare. Kollade på två avsnitt av Snobbar Som Jobbar.

André kom in med ”medicin” till mig. Något att ta innan läkemedlet klockan åtta. En smarrig bakelse. Lite väl mycket kalorier på en och samma dag, men vad fasen. Läkemedlena i min kropp kan försämra aptiten, inget smakar som det brukar, kan få svullnad i munnen och halsen så att jag inte kan äta. Ja, då gäller det ju att passa på att fylla förrådet och öka midjemåttet en aning.

bakelse

En kompis tipsade mig om att alla avsnitt av Snobbar Som Jobbar finns på Youtube. Inte så jättebra kvalitet men de två avsnitten jag tittade på, funkade. Under tiden blev den limegröna mössan klar. Därefter kollade jag ett avsnitt av De Tre Musketörerna på Netflix. Oh la la vilken lättsam och underhållande serie. I like!

Jag var tvungen att hålla mig vaken till klockan 20 när jag skulle ta tabletten mot illamåendet. Jag var trött och ville sova. Började känna ett diffust illamående. Bara det där lilla som man knappt märker. Det är nog för att jag funderat på ”när börjar illamåendet” , som jag var på min vakt och analyserade känslorna i kroppen. Njä. Det hände inte mycket. Och det där illamåendet tror jag inte kunde relateras till cytostatikan i kroppen.

Det berodde nog snarare på allt jag stoppat i mig under dagen. Däremot kände jag mig en aning  tjock i halsen. Ingen hosta. Jag har bara Fisherman´s Friend att ta till. Har inte fått medicin mot just detta.  Andrés misstanke är att jag blivit smittad av honom. Det är precis denna symptom han har fast betydligt värre och han har feber. Det har inte jag. Oavsett så hade jag inga problem att somna så snart jag tagit 20.00-medicinen och borstat tänderna.

Hälsningar Anna

Författare: AnnaBloggar.com

Jag tar ut glädje i förskott. Det värsta som kan hända är att jag varit glad i onödan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s