6 februari. Akuten.

Nästan hela dagen frös jag och kände mig inte alls bra. André var på jobbet. Detta var den första dagen jag var ensam hemma sedan cellgiftbehandlingen. André hade dagen innan förtydligat för mig hur viktigt det är att känna efter och lyssna på kroppen. Detta är allvarliga saker. Så snart jag känner mig minsta trött, ska jag vila. Även fast jag kan känna mig rastlös och måste göra något.

Jag för ju hälsodagbok för att hålla koll på vad jag ätit och druckit ifall min ileostomi skulle börja bete sig onormalt och bli jobbig. I mina anteckningar har jag skrivit att jag vaknade 03.00. Svettig och lite snorig. Att stomin krånglade lite den morgonen. Svårt att få in sonden i nippeln när jag skulle tömma reservoaren. När detta inträffar, kan jag räkna med att krånglet håller i sig i minst en dag och att det kommer att göra ont i hela magpaketet non-stop. Sammandragningar i reservoaren som känns som att någon sitter där inne och drar åt och trycker ihop reservoaren till en skrynklig boll.

Normalt tömmer jag reservoaren var sjätte timme. I mina anteckningar har jag skrivit att jag varit på toaletten tre gånger mellan kl 03.00 och 06.30. Inte bra. Och inte så roligt för er läsare att veta heller. Ni berättar ju inte för mig hur ofta ni går på toan och hur den upplevelsen var. Fniss.

Jag var rejält frusen hela dagen och la mig i sängen under mina täcken. Somnade och vaknade 11.30. Här slutar mina anteckningar. Det betyder att jag inte gjort något särskilt utan legat i sängen resten av dagen.

André kom hem kl 16 och hade handlat hem lax, rostbiff och räkor så att vi kunde göra egna smörrebröd. Jag var uppe när han kom hem. Han har ju jobbat inom vården och kan snabbt läsa av mitt allmäntillstånd. Han frågade om jag tagit tempen.  Det hade jag inte tänkt på att göra. Han kände i pannan och sa att det måste vi göra. Han frågade vad jag gjort idag och berättade att jag frusit mycket hela dagen och varit sängliggande. Tempen visade 38,5  grader.

-”Du måste genast ringa till teamet i Malmö, sa han. Jag hade ju knappt ätit något under dagen och frågade om vi inte ska göra mackorna först, sen duscha och sen ringa.
-”No way. Ring direkt”. Jag såg oron och allvaret i hans blick.

Jag ringde. Saken är den att på skafferidörren har jag satt upp en A4-lapp med viktig information.  Jag har fått tydliga direktiv att ringa omgående till Bröst och Uro Team  i Malmö om något av följande händer:
-extrem frossa
-38 grader feber eller mer
-vit beläggning på tungan = kan vara svamp
-annat outhärdligt

Jag har två telefonnummer, beroende på vilken tid på dygnet jag behöver ringa.  Trots att jag haft frossa nästan hela dagen kopplade jag inte att jag borde ringa. Jag drack varmt vatten och bäddade ner mig under tre täcken.

Sjuksystern på Bröst och Uro Team beordrade mig att åka till akuten genast. Viktigt att först ringa akuten och säga att de måste släppa in mig i ett rum direkt eftersom jag saknar immunförsvar. Får inte vistas i väntrum eller bland folk.

Jag slängde snabbt ner viktiga saker i en bag. Tandborsten, tandkrämer, munskölj, ansiktsprodukter. Klar på 5 minuter. Vi bor nära sjukhuset. Kan nästan se det hemifrån. Jag sa att jag fixar inte att gå dit. Skakade i hela kroppen och vädret var kallt och blåsigt. André ringde Sverigetaxi.  Förklarade för den tillmötesgående killen i växeln att vi behöver en taxi omgående, gav honom vår adress och att vi skulle till akuten. Det var inga problem med den korta sträckan eller hinna få en bil.

Det var bråttom för akuten i Landskrona har bara öppet på kontorstid. Stänger klockan 17. Därefter måste man till Helsingborg eller Lund. Jag pallade inte någon lång resa, därför blev det bråttom. Klockan var 16.30.Gott om tid. Det tar bara några minuter med bil.

Taxin kom. Sverigetaxis gula bil. Detta skulle bli den värsta taxiresa jag varit med om i hela mitt liv. Direkt när jag öppnade dörren möttes jag av ett riktigt argt ansikte. Ett ansikte med en blick som var svart. Ett uttryck som om han skulle explodera när som helst. Jag kände igen honom sedan en gång innan när jag åkt taxi ensam. Andre satte sig i framsätet och jag i baksätet. Det första chauffören sa var:
-”Kunde ni inte gått den biten?” . Jag svarade att hade jag kunnat gå dit så hade vi inte ringt efter taxi. Medan han backade i gatan och skulle styra mot akuten, sa han aggressivt:
-”Jag är inte skyldig att köra en så kort sträcka”.  André glodde på honom och sa att det är bråttom och att vi måste till akuten omgående.

Taxigubben fick ett utbrott, slog på bilratten och skrek åt André så hans saliv stänkte och han betedde sig som en galning. Jag hann tänka att nu exploderar han och börjar slåss.
-”UT UR MIN BIIIL. Det är min bil. Inte din. Jag har väntat i två timmar på en körning och behöver inte köra så här kort sträcka”.

Jag sa till chauffören med ytterst allvarlig röst:
-”Kör oss till akuten nu genast. Jag är mycket, mycket allvarligt sjuk och måste dit nu genast. Det är inte ditt fel om Sverigetaxi har regler om kortaste körsträckan. Och det är inte heller vårt fel. Det får du diskutera med dem. Jag är mycket allvarligt sjuk”.
Då sa han:
-”Jag ville bara säga det”. Vad han nu menade med det. Jag blev arg och sa:
-”Nä, du sa inte. Du skrek”. Där tror jag han insåg sitt misstag att bete sig som en galning. Och helt ärligt, är min uppfattning att han faktiskt behöver professionell hjälp och terapi. Och även hjälp med ett nytt jobb. Han ska inte ha med människor att göra.

När vi kom till akuten blev vi mycket väl omhändertagna. Sjuksystern hittade snabbt ett rum till oss. Jag blev grundligt kollad. De tog en massa olika prover, tog tempen igen. 38,4 grader. När svaren kom på vita och röda blodkropparna och hörde sjuksysterns reaktion och såg Andrés ansiktsuttryck, då blev jag orolig. På riktigt. De vita blodkropparna är kroppens immunförsvar. Jag har inga vita blodkroppar. Obefintliga. Hon hämtade snabbt läkaren. Han ställde en massa frågor. Jag berättade om dagen, frossan, första cellgiftbehandlingen och så vidare.

Han gjorde diverse undersökningar i hals, lyssnade på hjärtat, lungorna och en massa annat. Kollade min ”hudkostym”. Tyckte den såg bra ut. Han ringde runt för att hitta ett sjukhus med ett ledigt rum på en infektionsavdelning. Ingen hade ledig plats. Därför fick jag ett isoleringsrum på Medicinen så länge.

Medan jag satt med ytterkläderna på och skakade, höll de på med det sista av rengöringen och spritningen i hela rummet. Skönt när jag äntligen kunde få installera mig och krypa ner i sängen. Klockan var nog runt kl 19.00. Läkaren skulle fortsätta leta efter ett sjukhus med ledigt rum på en infektionsavdelning. Jag minns inte alla detaljer kring resten av kvällen. André gick hem. Fanns ingen anledning för honom att stanna. Själv orkade jag inget annat än att somna.

De satte in en påse med antibiotika. Insatser att hålla alla slags inflammationer och infektioner borta. När man saknar immunförsvar kan infektion och inflammation uppstå var som helst i kroppen och när som helst. För att vita blodkroppar ska bildas behöver man eliminera spår av infektion och inflammation. Ungefär så har jag uppfattat det.

Likaså fick jag någon febernedsättande medicin.

Denna natt sov jag hur dåligt som helst. Sov en stund, vaknade en stund o.s.v. Blev väckt kl 01.30 för att få en ny dos med antibiotika som pumpas in via min Picc-Line i armen. Det är jäkligt bra att ha den för då slipper jag bli stucken gång efter annan.

Anna

 

 

 

 

 

 

 

 

Författare: AnnaBloggar.com

Jag tar ut glädje i förskott. Det värsta som kan hända är att jag varit glad i onödan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s