7–9 februari. Jakten på de vita blodkropparna.

Vaknar tidigt. Alltid runt 04.00-tiden. Stiger upp och stretchar lite. Så gott jag nu orkar med all smärta i min reservoar.
Frukost vid 7.30-tiden. Grovbrödmackor med ost, två muggar citronté med mjölk, en tallrik yoghurt utan vanilj.
-Morgontempen har varierat. På morgonen den 7:e hade jag 37,4. Det har hållit sig inom normala värden dessa dagar. Ingen direkt feber.
-Får en påse antibiotika via min Picc-Line var sjätte timme dýgnet runt.
-De kontrollerar mina värden flera gånger om dagen.
-Pulsen är bra. Riktigt bra. Andningen bra, blodtrycket lite lågt.

Jakten på de vita blodkropparna pågår för fullt. För att de vita blodkropparna ska kunna produceras behöver jag bli av med infektionen jag har i kroppen. Därför får jag mediciner mot detta. Viss medicin är till för att få igång de vita blodkropparna. Jag har inga! De vita blodkropparna är till för att försvara kroppen mot bakterier och infektioner. De vita blodkropparna ”äter upp” bakterierna kan man säga. De flesta vita blodkroppar finns i vävnaderna i kroppen. Alltså inte i blodet.

Eftersom jag inte har några vita blodkroppar betyder det att jag totalt saknar immunförsvar. Kan få vilken smitta som helst, när som helst. Därför använder personalen munskydd, handskar och spritar.

Ingen får komma in i rummet som inte vidtar försiktighetsåtgärder. Själv spritar jag händerna varenda gång jag är på toaletten, snyter mig och innan jag ska äta något. tar inga risker.

Den 9 februari började min stackars Kocks blåsa bråka på allvar. Om det gjorde ont innan, tidigare dagar så var det inget jämfört med denna dag, den 9 februari. Den bråkar, krampar och det gör så in i norden ont. Jag får smärtstillande men det hjälper inte så värst mycket. Den fortsätter sitt envisa krampande.

Jag känner att muskeln är svullen och öm. Normalt har jag ingen känsel i reservoaren men när det krampar och jag försöker få igenom sonden genom första ”muskeln” så gör det ont. Via sonden som jag för in i nippeln på magen, känner jag att den är svullen. I detta läge får jag absolut inte försöka forcera in sonden. Jag måste sluta, måste vila, försöka slappna av för att få muskeln att göra samma sak: slappna av. Lättare sagt än gjort.

Jag behöver ju bajsa (ursäkta mitt rakt-på-sak-språk).  När det gör så här ont, behöver jag rejält muskelavslappnande för att få ”muskeln” inne i min mage att slappna av och släppa igenom sonden. Därför har jag fått Stesolid, ett morfinpreparat. Det har hjälpt ”så där”.

Tänk dig att du har jätteont i magen. Har rejält magknip. Du behöver helt enkelt bajsa. Tänk dig då att inte kunna göra det. Det går inte. Något förhindrar detta. Du får ont, ondare, ondast. Ungefär så är det för mig. Fast det onda sitter på magen. Hela mitt magpaket påverkas. För er som har ändtarm och tjocktarm kanske får ont ”där bak” istället. Inte vet jag .

Jag har försökt förklara för läkarna om min ileostomi, min smärta och vad som händer. Det är inte så himla lätt att förstå. De flesta har aldrig haft att göra med en patient som har Kontinent Ileostomi. De vet vad det är för något men inte så mycket mer. Och även om någon vet, så vet de inget om just min. Så jag förklarar vad jag behöver för att eventuellt få reservoaren att lugna sig. Till saken hör att medicinerna jag får påverkar tarmarna så det blir ett slags moment 22.

Det är bata för mig att helt enkelt ”gilla läget” och ha ont. Jakten på de vita blodkropparna är det viktigaste just nu.

Jag är mycket väl omhändertagen av all personal på denna avdelning, som egentligen har helt andra specialområden än ta ta hand om en med noll immunförsvar, och allt vad det plötsligt innebär för alla på avdelningen. Extra försiktighetsåtgärder än vad som annars behövs. Munskydd och spritade händer. Allt som ska in i mitt rum ska spritas.

Jag hamnade på denna avdelning därför att det inte fanns ett endaste sjukhus som hade ett ledigt rum på en infektionsavdelning.  Meningen var att jag skulle få bo här över natten tills läkaren fick tag på ett sjukhus med ett ledigt rum på en infektionsavdelning. Det dök aldrig upp något annat ställe så jag är kvar här. Dessutom är jag i min hemstad så att André kan hälsa på. Tänk om jag hamnat i Kalmar eller Hässleholm. Inte hade han kunnat komma och hälsa på heller. Jag är glad att det blev som det blev. Jag är mycket väl omhändertagen och känner mig trygg.

Maten är fantastiskt god. I tisdags var jag vrålhungrig.
-”Vill du ha kalops eller gulaschgryta till lunch?” .
-”Båda delar”, svarade jag och fick in två tallrikar mat och en efterrätt.
Jag tryckte i mig rubbet. Så otroligt gott. Vällagat, god kryddning och bara: waaao.

img_0218
Hälsningar från Anna som kämpar på

Författare: AnnaBloggar.com

Jag tar ut glädje i förskott. Det värsta som kan hända är att jag varit glad i onödan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s