Kroppstermostaten

Kom på en sak jag nu angående min knepiga kroppstermostat.

Likaväl som man under och efter klimakteriet får värmevallningar kan man få motsatsen, som jag tycks ha: ”frysningar” kallar jag det för. Jag läste om detta en gång för länge sen.

Jag har försökt att analysera mina temperaturförändringar. ”Då och nu”.

Efter cellgiftsbehandlingen (som slutade den 31 maj 2017) och från det att jag käkade Tamoxifen (augusti 2017 till 15 oktober 2018) har jag haft värmevallningar. Temperaturförändringarna har varierat i perioder.

Det var hela spektrat : frusenhet som övergick till normal och behaglig temperatur till värmevallningar som även kunde gå så långt att jag svettats rejält. Svettas rejält började i augusti och fram till oktober när jag la av med Tamoxifen på eget bevåg.

Innan augusti har det varit mer en känsla av att svettas men gör det inte.

Fast med tanke på den fantastiska medelhavstemperatur vi haft hela sommaren så antar jag att svettningarna periodvis i sommar har med klimatet att göra.

Nu

Well, nu sedan jag slutade med T går inte kroppdmätaren hela varvet så att säga. Nu hoppar den liksom över värmevallningarna och svettningar.

Jag fryser säkert tre gånger längre än tiden jag har en normal temperatur. När jag gått och lagt mig för kvällen krävs det för att inte frysa : ett duntäcke och ett tunt täcke och en ragdoll som sträcker ut sig längs min mage och upp till min haka. Människoälskaren Charlie Napoleon 😻 3 cm från mitt ansikte 😘

Svalt i sovrummet

Till saken hör att jag har elementet avstängt och en liten springa öppet i två fönster i sovrummet. Kan inte sova om det är varmt i rummet. Sådan har jag varit sedan jag varit sedan tonåren.

Nattetid kan det hända att jag vaknar till av att jag är varm eller lätt svettig. Då flyttar jag på mina två ragdolls ❤️

Skämt åsido. Då tar jag bort det ena täcket .

Än så länge funkar det bra. Blir det besvärligt kommer jag göra som Maria tipsar om : ull-täcke och ullmadrass.

För övrigt tipsar jag om hennes blogg som handlar om hennes bröstcancer. En riktigt bra bröstcancerblogg.

https://mittlivmedcancerblog.wordpress.com/2018/10/20/sager-det-igen/

Anna

Annonser

Dag 9 – 14 utan Tamoxifen

Hej vänner
Ny rapport om den senaste veckans konstaterande.
Biverkningarna klingar av eller är borta.

– Rörlig i lederna, ja kroppen över huvud taget
-Klar i huvudet och mer skärpt
-Inga känningar av kramper
-Inga domningar i armar och händer och ingen annanstans heller
-Inga svullnader som jag kunde få om anklarna och fötterna om jag satt för länge eller gick i högklackat för länge.
-Har fortfarande en släng av likgiltighet i tankarna men inte på samma sätt som innan. Lindrigare.
-Min kropp har blivit aningen smalare. Inte mycket men tillräckligt för att det känns på kläderna. Dessutom sa en kompis att jag nog såg förändrad ut.
-Inga värmevallningar. De gånger jag blir varm så är det på ett annat sätt än de där vallningarna som gjorde att jag svettades på kroppen. Jag som aldrig haft problem med svettningar innan cellgifterna och Tamoxifen.

-Fryser mer eller mindre intensivt nästan konstant och avhjälper det med att dricka kokt vatten.

När jag blir varm så är det sån´t där ”vanligt varm” eller hur jag ska uttrycka det. Som när byltat på sig för mycket kläder. Inte som värmevallningar.
Blir inte svettig i hårfästet när jag går i snabb takt eller cyklar i lätt uppförsbacke, som det gjorde när jag käkade Tamoxifen.

-En sak jag upptäckte idag. Tydligen så bråkar Tamoxifen även med luktsinnet.

Först måste jag berätta att jag alltid haft ett riktigt bra luktsinne. För bra ibland. Ibland har det varit besvärande för jag kunde känna lukten av damm på golvet (fast det inte är ostädat eller damm i högar) .  Det finns massor med lukter jag gärna varit utan.

Nå väl. Jag har inte tänkt ordentligt på det förrän idag. Jo kanske under cellgifterna när det hände en massa konstiga grejer med kroppen. Att mitt luktsinne mattats av. Så bra då. Det finns så många lukter jag gärna slipper känna. Efter det har jag inte tänkt så mycket på det förrän idag när jag konstaterat att jag fått tillbaka mitt luktsinne.

Doftsinne är ju positivt eftersom doft är något man tycker om och lukt är något negativt. Har man jobbat i kosmetikbranschen så vet man när man ska använda ordet doft och lukt *ler * . Man säger inte att en parfym luktar gott. Den doftar gott. Ja ja ja. En parentes i sammanhanget.

Mitt LUKTsinne är visst tillbaka. Däremot tycker jag inte jag haft problem med DOFTsinnet. Och det är ju skumt.

Konstaterade det när jag gick ner i källaren idag för att hämta upp kattmat. Det luktade källare och damm. Jag funderade lite och drog mig till minnes att jag tänkt när jag flyttade in i huset, att så bra att det inte luktar källare i källaren. Jag har ju några vinterkappor i en klädgarderob där.

Jag har tänkt och kommit fram till att jag ska vara utan Tamoxifen ett bra tag till. Den gången i juli 2017 när jag fick psykiska besvär efter några veckor med Letrozol sa Onken att jag skulle sluta med dem. Vänta 3 – 4 veckor och därefter börja med T. Den tiden krävdes för att vara säker på att Letrozolen lämnat min kropp. Dessutom har jag inte bestämt OM jag ska ta T igen eller inte. Det blir nog inte denna sidan jul i alla fall.

Jävligt skönt att slippa känna mig som en halvkokt kräfta.
Jag får kanske äta upp det jag säger men den smällen tar jag i så fall.

Detta är vad jag kan komma på att rapportera om den senaste veckan.

Hej på ett tag
Anna

Dag 1 – 8 utan tamoxifen

Är du dum i hela huvudet?” är det kanske någon som vill säga till mig när man läser detta. Ja, jag är kanske det. Då får jag vara det i så fall.

Syftet är att ta reda på vilka av besvären som beror på Tamoxifen och vilka besvär hade jag dragits med ändå, så här i ”övergångsålder-tider”.

Prolog
Jag anklagar nämligen Tamoxifen för alla åkommor jag fått sedan jag började ta dessa helvetespiller i augusti 2017.

Jag är 57 år. Min mens slutade när jag var ungefär 52 år. Den slutade. Skönt tänkte jag. Inga nämnvärda ”övergångsbesvär”. Bara kände mig frusen men inget annat. Jag frågade mamma hur det var för henne. Hon hade inte heller några direkta besvär. Det påstås ju vara ärftligt.  Jag kände mig lyckligt lottad att ”slippa undan” så lätt liksom.

Några år senare drabbas man av BC och måste ta Tamoxifen. Då plötsligt hamnade jag i Övergångsåldern från helvetet. Inom loppet av några veckor. Rakt ner i helvetet. Sååååå, jag skyller ALLT på medicineringen tills motsatsen är bevisad och det är det jag håller på att ta reda på nu.

Nu har det gått 7 dagar sedan jag tog den sista Tamoxifen. Idag är 8:e dagen.
Jag vet inte hur länge jag ska göra uppehåll.  Syftet är att ta reda på vilka besvär jag har som inte är relaterade till Tamoxifen. Sedan överväga om jag ska börja ta dem igen eller inte. Om jag ändå ska dras med de värsta biverkningarna fast jag inte äter Tamoxifen, ja då fortsätter jag ta dem.

Dag 1, 2 och 3 utan Tamoxifen
(Jag räknar inte upp torra slemhinnor i underlivet som annars är en vanlig biverkning och som även drabbade mig riktigt mycket. Då jag ätit 4 st havtornskapslar (Membrasin) dagligen sedan 10 månader tillbaka ungefär så har slemhinnorna stabiliserats så pass att de inte besvärar mig nämnvärt. Än så länge, ska tilläggas).

Besvären: samma besvär som när jag tar Tamoxifen.
Det vill säga stel i kroppen, besvärligt att resa mig till stående efter att ha suttit på huk,  värmevallningar vid minsta ansträngning (t.ex cykla i svag uppförsbacke, gå för fort i trappor), svettig i hårfästet och håret vid minsta ansträngning, känning av kramp i fötter och lår när sova inför kvällen, domningar i händer och armar framförallt på morgnarna om jag haft armarna i vinkel (exempelvis ha dem liggande på magen), svullnad om ben och domningar i benen om jag sitter för länge, cirka efter 30-45 minuter domnar benen, tydliga och återkommande stickningar i tårna framförallt när jag gått och lagt mig. Stickningarna och krampkänslan löser av varandra.
Känner mig likgiltig inför mycket. Orkar inte ”bry mig”. Utom på jobbet. Där trivs jag fantastiskt bra och känner harmoni och glädje. Ingen där skulle tro vad de läser om de läser detta jag skriver här.

Dag 4
Inte känt domningar i händerna eller benen på morgonen eller på natten
Ingen krampkänsla varken i fötter, ben eller lår.
Spår efter vaginal blödning. Det är två månader sedan jag hade en släng av detta senast.
I övrigt: samma besvär som dag 1 – 3.

Dag 5
Fötterna kändes extra ömma undertill när jag steg upp denna morgon.
Rikligare flytning då och då under dagen.
Stickningar i fingrarna. Har inte känt det i fingrarna på mycket länge.
Lätta stickningar under fötterna.
Känt mig smidigare i kroppen när jag suttit på huk.
Vet inte om det är inbillning eller så, men känt mig ”klar i huvudet”.
Har jag varit ”grumlig i huvudet” innan?
Värmevallningar ett fåtal gånger under dagen, på jobbet.
Inte intensiva som tidigare.
Stickningar i tårna precis som alla andra dagar.
Öm under fötterna efter en dag i högklackat. (kan nog inte beskylla Tamoxifen för det).
Ingen krampkänsla.

Dag 6
Lätta stickningar i några tår på kvällstid och när jag suttit still en stund.
Inga värmevallningar på hela dagen.
Inga domningar i armar eller ben.
I sängen på kvällen: kunde sträcka ut fötterna helt utan att få krampkänsla. Hurra!
Fryser mer frekvent än innan. Ungefär så som jag gjorde innan jag började med Tamoxifen.
Fryser strax efter jag ätit en måltid.
Känner mig klar i huvudet. Kan tänka mig det är samma upplevelse som när man dricker en energidryck. Klar och skärpt i huvudet.

Dag 7
Inga känningar av kramp i fötter. Inga vallningar.
Minskad vaginal flytning.
Frusen. Klar i huvudet.
Känner mig smidigare, rörligare, lättare.
Inte så jobbigt att resa mig upp efter att ha suttit på huk. Med Tamoxifen har jag behövt ta tag i något för att komma upp i stående.
Börjar känna igen mig lite mer ”som innan”.  Eller som i mars eller april (för ett halvår sedan) när jag fick ordning på mina slemhinnor i underlivet och det funkade att ha sex igen. Fast nu är sex en stor bristvara så det är inte tillfredsställelsen som är orsak till att jag den senaste dagen känt mig ”som innan”.
Känner mig mindre trött.

Dag 8 – idag
Det är kväll, åttonde dagen, eller huitième jour som det heter på franska 😊
Inga värmevallningar.
Ingen kramp någonstans.
Diffusa stickningar i tår och fingrar (kommer ihåg nu att detta kan vara kroniskt efter cellgiftbehandlingen och beror kanske inte på Tamoxifen).
Vaginal flytning men inom vad jag anser vara ”normalt”.
Känner mig smidigare och lättare i kroppen.
Betydligt smidigare rörelser och från sitta på huk till stående.
Inga värmevallningar, inte svettig någonstans på kroppen, på hela dagen.
Känner mig ”vanlig”.
Klar i huvudet. Kan tänka klart.
Bättre koncentrationsförmåga.
Suttit ner i flera timmar utan att få domningar i benen.
Känner mig piggare.

En biverkning som är löjlig att nämna i sammanhanget men dock en biverkning; hes i halsen idag. Brukar vara över kommande dag de gånger jag drabbats.

Lämnat kroppen?
Nu förstår jag att effekten av Tamoxifen har lämnat min kropp. I går och idag har tankarna dykt upp i huvudet, tankar som gör mig vilsen. Inte rädd, snarare att jag förstår allvaret med att göra ett uppehåll med tabletterna.

Som jag skrivit innan: syftet med Tamoxifen är att dra ner på östrogenet i kroppen eftersom jag hade hormonell bröstcancer. Inte ta någon slags medicin, hälsokost eller vad det är, som innehåller någon form av östrogen. Detta gäller även vegetabilisk östrogen. Soja är det jag skräms av. Googlar man på ”soja östrogen” får man en uppsjö träffar.

Jag tänker inte länka någonting utan var och en får själv googla och bilda sig en uppfattning. Vissa menar att östrogenet i soja inte kan påverka kroppen så som mänskligt östrogen kan göra.  Andra menar att det visst det kan det.

Även om vissa menar att östrogenet i soja (fytoöstrogener) inte kan jämföras med mänskligt östrogen så undviker jag soja helt och hållet. Det är mitt beslut.

Tamoxifen ska hålla östrogenet i kroppen borta för att undvika återkommande hormonell cancer.

Men medicinen kan orsaka livmodercancer, kan orsaka blodpropp, gör lederna stela i hela kroppen (vilket kan få allvarliga konsekvenser) och en rad annat allvarligt.

Att tacka nej till Tamoxifen gör att kroppen fortsätter producera östrogen och därmed tar man en risk att få C igen. Dock finns det inga garantier att BC håller sig borta oavsett hur man gör. Ingen läkare har sagt till mig att Tamoxifen är en garanti att ens slippa C de kommande fyra – fem åren.

Jag resonerar så här:
Det finns risk att jag får C igen vare sig jag tar Tamoxifen eller ej.
Jag hade tur och är oerhört tacksam att jag upptäckte C i så tidigt stadium.
Läkarna kunde inte förstå hur jag ens kunde upptäcka den pyttelilla knutan på bröstet.
All C opererades bort. Ingen spridning. C var bara 1,3 cm och det hade räckt att ta en ”tårtbit” men jag valde att ta bort hela bröstet. En gång för alla. Därmed slapp jag strålning.
Läkaren som opererade mig sa att jag knappt ens behövde ta cellgifter men att han rådde mig att göra det. Inte skulle jag våra att låta bli.

Därför vågar jag göra ett uppehåll med medicineringen.

Tänk om jag ändå drabbas av C igen fastän jag tar Tamoxifen i fyra år till och DESSUTOM dras med biverkningarna jag räknat upp. Är det värt att leva som en svettig kärring-zombie som knappt kan böja sig ner och ta på sig strandsandaletterna eller dansa salsa efter kvällsdrinken?

Nej tack. Jag är inte klar med mitt livliga liv jag ska ha, det är så mycket jag vill och ska göra. Vill inte vänta med det i 4 år till när det är dags att avsluta Tamoxifen. En dag när jag kommit över min senaste kärlek helt och hållet, då vill jag träffa en ny man att göra kul grejer med. Resa, njuta, leva, bara vara. Tamoxifen passar inte in i min livsstil.

Så resonerar jag just nu och det känns bra.

God kväll
Anna

Min plan med Tamoxifen

Hjärnan har gått varm. Jag har bestämt mig. Jag har börjat göra ett uppehåll med Tamoxifen. Ska föra dagbok för nu vill jag veta vilka av alla åkommor jag dras med, beror på Tamoxifen. Det är ju lätt att ”skylla” allting på medicinering och cellgifternas fel och så vidare. Vi som drabbats av hormonell BC och måste få bort östrogen som bildas, tänker så klart att all slags negativ förändring i kroppen är medicinens fel eller cellgifternas fel. Vissa saker KAN ju faktiskt ha med ”det vanliga” klimakteriet att göra.

Hänger ni med på tänket? 🙂

Så nu vill jag veta. Jag tog den senaste Tamoxifen i förrgår, den 15 oktober. Än så länge har jag inte märkt någon skillnad.

Så jag för dagbok och rapporterar här vecka för vecka tänkte jag.
OCH: jag tänker inte berätta detta för mamma. Och ni släktingar som följer mig: detta får inte komma fram till mamma. I trust you.

Nu ska jag duscha och sen kolla något på Netflix med Charlie och Cloetta. Eller rättare sagt jag tittar , Charlie ligger uppe på mig och vill bli klappad på magen. Cloetta ligger vid sidan om och spinner.

❤️

Anna

Mer om min Tamoxifen-tillvaro

Igår var jag verkligen less och förbannad när jag skrev osammanhängande om mitt hatobjekt Tamoxifen.  Idag är jag också det. Tänkte att nu skriver jag mitt testamente så får allt gå som det går sen. Fadder till mina kattungar har jag redan.

Min uppfattning är att antingen åker man på bröstcancer igen eller inte. Antingen har man tur eller otur. Oavsett vad man har för livsstil, vad man äter och dricker.  Likaså när det gäller livmodercancer. Tur eller otur. Oavsett om man äter Tamoxifen eller inte.

Fick ett tips i mitt förra inlägg av intesammaannaefterbc, att få akupunktur.
Tack snälla för det tipset. Googlade och hittade detta:
https://www.mabra.com/forskning-akupunktur-lindrar-vallningar-och-svettningar-2/

Jag ska verkligen leta efter någon som kan hjälpa mig med akupunktur.

Fortfarande är det så att jag fryser när jag kryper ner i sängen. Ligger under ett duntäcke och ett tunt täcke plus en bomullsfilt. Det tar en bra stund innan jag kan plocka av mig duntäcket och filten.  Alltså runt en timme eller två.

För att förebygga kramp i fötterna använder jag fortfarande alpacka-ullstrumporna på natten. Jag äter även magnesium + Calcium i rätt proportioner för att förebygga kramperna men de hjälper inte till 100 %.  Ibland räcker det med att jag ligger på rygg och sträcker ut mig så långt jag kan, ja då får jag kramp i höger lår! Hela framlåret alltså! Fy faaaaen vad det gör ont.

Jag upplever att biverkningarna har blivit mer intensiva sedan två månader tillbaka ungefär.  Ödets ironi är väl att jag inte blivit likgiltig för sex. Annars verkar detta vara en vanlig biverkning.  När jag var sambo kunde vi inte ha sex på evigheter på grund av bland annat torra slemhinnor. Nu sedan juli månad och jag lever själv så önskar jag nästan att jag skulle slippa ha den sexuella lusten men den försvinner ju inte. Jag vill leva ensam men har behov av att ha sex med någon man.

Är det verkligen värt alla dessa besvär?
Så, jag funderar: att äta Tamoxifen…..
….är det värt kraftiga kramper, svettningar på hela kroppen inklusive hårfästet och fötterna åtskilliga gånger om dagen, frossa på kvällar och flera tillfällen på dagen, halvtorra slemhinnor, flytningar, domningar varje dag i händer, armar, fötter, riskera livmodercancer, ökade stickningar i händer, fingrar och tårna, lättare att bli trött, stel i kroppen, nerver som hoppar. Ja jag har säkert glömt räkna upp några .

Jag vet verkligen inte. Jag vill inte påverka andra att sluta med Tamoxifen. Var och en måste själv överväga mycket noga. Precis som jag gör.  Funderar på hur jag kommer vara om jag bestämmer mig för att sluta. Kommer jag att börja noja och oroa mig att jag kanske får C igen. Kommer det att ta över min hjärna? Att oroa mig? Jag som aldrig tar ut oro i förskott. Kommer jag börja göra det om jag slutar med Tamoxifen?

Ingen aning.

Biverkningar Tamoxifen
Under punkt 4 i denna länk finns listan på möjliga biverkningar:
https://www.fass.se/LIF/product?userType=2&nplId=19860829000074#side-effects

I nästa vecka när jag är ledig ska jag ringa vårdcentralen angående akupunktur mot svettningarna. Kanske kan jag stå ut med andra biverkningar om jag blir av med svettningarna.

Tänk om det finns hopp ändå?