Free the puppy. 10 januari 2017

Återbesök den 10 jan
Nu har brösten varit innestängda i en sport-BH nästan dygnet runt i 12 dagar. Lite jobbigt men nödvändigt. Resterna av mitt bortopererade bröst behöver stadga för att minska svullnaderna. Sedan operationen den 28 december har blod och sekret bildats i bröstet. Detta är helt normalt. Är extremt öm ända upp på halsen, har blåmärken här och där och öm i armhålan där de tre körtlarna  togs bort i förebyggande sydte. Det är ganska skvalpigt och bröstet ser ut som en 12-årings. Så jag har en D-kupa och en nästan A-kupa. Läkaren som opererade mig tyckte allt såg bra ut och han att sa systern ska tömma ut det som bildats i bröstet.
-”Tack, så bra” sa jag. Det spänner och gör ont.

Han berättade om operationen för André och mig. Normalt tar en sådan här operation 1 till 1 ½ timme. Min tog en dryg timme längre och var bökig på grund av mitt silikonimplantat och min defekta bröstmuskel. Jag har ett slags ”bråck” på min bröstmuskel fick jag reda på. Muskeln fungerar som vanligt ändå och jag behöver inte tänka på restriktioner när det gäller träning och sådant.  Den har ju varit på det viset länge. Muskelns defekt gjorde att det inte gick att behålla implantatet. Detta visste jag ju redan eftersom han berättade det direkt efter operationen att det inte gick att rädda.

Jag vet också att jag får ett nytt bröst om ett drygt år och till dess kommer jag att ha en jättefin protes. Läkaren sa:
-”Det var mycket bra att du valde att operera bort hela bröstet”.
-”Jaha”, sa jag frågande. ”Jo, min magkänsla som jag typ alltid litar på, sa mig att ta bort hela så jo, då. Men vad menar du?” frågade jag.

Ungefär så här svarade han: ” I bröstmassan vi tog bort visade det sig att du har förstadie till cancer som satt mitt i bröstet och som inte syns på mammografi”. Han sa också att min cancer är mycket aktiv. Jag minns faktiskt inte vad han menade med detta. Så mycket minns jag att det är ju ingen fara nu eftersom de fått bort precis allt och det fanns ingen cancer i armhålan. Jag känner mig lugn med detta. När han berättade att det fanns förstadie till cancer i börstmassan, for mina tankar till tjafset med läkaren i Lund,  om vårt oense om operationsalternativen. Han som tyckte tårtbit och jag tyckte ”bort med allt”.

Nu berättade jag för min läkare om alla turerna i diskussionen med den andra läkaren, om de två telefonsamtalen och mitt samtal med min plastikkirurg. Jag berättade om läkarens uttryck ”du vill ju skjuta med bazooka på en flugskit” och hans snack om att kalla min plastikkirurg för ”kompis” o.s.v.

Malmöläkaren blev tyst en stund och beklagade sedan att den andra läkaren uttryckt sig så här. Jag sa till honom att jag fick i början stort förtroende för honom och att vi kom bra överens fram tills jag ändrade mig och ville operera bort hela bröstet. Han är säkert hur kompetent som helst, men att uttrycka sig var han inte så bra på, visade det sig.

Nog om detta. Syftet med att jag berättar detta är det kanske finns någon i liknande situation som jag var i. Det är bra att stå på sig och ifrågasätta, be läkaren förklara igen och igen om man inte hänger med på vad hen säger och förklarar. Det är så mycket information hela tiden och man kan inte hålla reda på allting.

Därför är mitt råd att alltid ha med en anhörig. Fyra öron istället för två. Två hjärnor istället för en. Det är också bra att man pratat fram och tillbaka med sin anhöriga så att den personen vet vad man vill och kan fylla i där man själv brister när man försöker förklara. André och jag är ett mycket bra team. Han har varit med på alla möten och vet exakt hur jag tänker och vad jag vill. Vad jag funderar på när det gäller allt som har med min sjukdom att göra.

Okej. Jag går vidare om dagen. Läkaren berättade om vad som ska hända framöver.  Eftersom jag blivit av med all cancer. Inget finns kvar så behöver jag inte genomgå strålning. Däremot rekommenderade han cellgiftbehandling. Det är jag själv som väljer om jag vill genomgå detta eller ej.  Självklart vågar jag inte välja bort denna behandling. Undrar om någon överhuvudtaget väljer bort den bara för att man får en valmöjlighet. Det här med att själv , som patient, kunna välja är bra. Jag tror att man blir lugnare av att få vara med och ”bestämma”. Istället för att läkaren säger ”du måste genomgå detta och detta”. Man kan känna sig maktlös kanske.

Han berättade om hur behandlingen går till. Att tappa håret är den biverkning man icke kommer undan. Detta kommer att ske att håret ryker. Och redan efter första behandlingen. Detta har smärtat mig mycket sedan jag fick beskedet cancer. Jag visste ju att operationen efterföljdes av strålning och cellgiftbehandling i flera månader, sammantaget. Att förlora mitt 74 cm långa  hår var en stor smärta som jag tänkt på hela tiden.

Ända sedan jag fick beskedet att jag har cancer har jag tänkt på att jag kommer förlora allt mitt hår. Har kvidit och varit ledsen till och från. Jag har alltid varit långhårig fastän jag ofta har håret uppsatt eller i fläta. Efter det att jag bestämde mig denna dag för att genomgå cellgiftbehandlingen började jag tänka i andra banor när det gäller håret. Jag började acceptera att inte ha något hår. Det är ju bara död materia egentligen. Det växer ut igen. Det finns peruker om jag vill ha det.”Vad är problemet?” tänkte jag.

Varför denna tvärvändning? Är det inte knepigt? Efter att vi pratat klart med läkaren fick vi träffa sjuksystern. Det är andra gången vi träffar henne och hon är en trevlig dam med humor hon också.

Free the puppy!
(som en DJ ropade i högtalarna på Nissi Beach, på Cypern när jag var där på semester för många år sedan. . DJ:ns syfte var att alla tjejer skulle slänga av sig bikini-bh:n och befria ”hundvalparna” hahaha)

Det var så skönt att få av mig sport-BH:n. Den har jag haft hela tiden med undantag av den korta stund när jag duschat.

Hon tömde ut blod och klet som samlats i mitt bröst. Det kändes inte någonting nästan, när hon stack in en nål i höger sida där dränaget satt, efter operationen. Jag har ju så ont runt hela bröstet och ut i armhålan att jag inte kände sticket. Via en liten slang tömde hon ut allt och hon sa att detta är inget farligt, helt normalt att det bildas vad jag kallar ”klet” . Att tömma ut det är för at kroppen inte kan ta hand om allt detta på egen hand. När vi var klara kändes det lite skönare. Smärtan lättade och ömheten försvann nästan helt. The puppy is free! Hallelujah!

Sjuksystern sa att det kan behöva tömmas igen, men det är bra om jag kan stå ut. Annars skulle jag ringa och komma ner till Malmö.

Från att ha haft en A-kupa på ena bröstet så blev det snarare en ”minus A”. Det buktade inåt nu eftersom bröstet är helt tomt på innehåll.

Bidrag till peruk
Sjuksystern gav mig en check på 6 000 kr att köpa perukt för. Hennes råd är att skaffa två stycken. Jag fattar inte hur 6 000 kr kan räcka till två peruker. De är ju jättedyra. Jag fick en lista på tre perukmakare i Helsingborg som är närmsta stad för mig, som jag kan vända mig till.

Jag sa till André och sjuksystern att jag ska hitta en dreadlock-peruk. Fniss.
Ja, faktum är att efter min tvärvändning denna dag, från att ha ångest att förlora håret till att hitta positiva saker kring det här med att vara skallig, blev befriande. För många år sedan var jag inne på att skaffa peruk. Enbart av praktiska skäl. Perfekt att dra på sig om man inte orkar fixa till håret om man ska på fest eller så. Det blev dock inte av att jag skaffade en sådan. Fantasin och tankarna för iväg. Jag vill ha dreadlock-peruk, kanske rosa hår i pagefrisyr, en sexigt krullig och natirligtvis en som är lik mitt egna hår. Kunna byta hår utifrån klädstil och humör hahaha.
Däremellan vara ett skinnhuvud när jag känner för det.

Det återstår att se vad det blir för peruker.

Hälsningar från en glad Anna

 

 

 

Annonser

Första mötet. Bröstmottagningen i Malmö. 20 december 2016

Mycket trevlig bröstläkare årgång äldre herre. Han kallade sig för ”gubbe” och jag sa ”det är du inte alls”. ”Gubbe” är ett fult ord skojade jag. Du är äldre men icke gubbe. Kände förtroende direkt när vi började prata. I sällskap hade han en ung, kvinnlig plastikirurg.

Vi fyra pratade och jag fick berätta om mina turer med tårtbit – ta bort hela bröstet – och mina bröstimplantat. När jag berättade om min kontakt med min plastikkirurg och sa hans namn sa bröstläkaren ”honom känner jag till. Vi anlitade honom för ungefär ett år sedan”. André och jag tittade leende på varandra och med gesten ”det här blir nog bra det”.

Jag berättade också om mitt missnöje med diskussionen med läkaren i Lund och det här uttrycket ”skjuta med bazooka på en flugskit” som han kallade det, eftersom jag vile ta bort hela bröstet för den där lilla cancerknutan på 1 cm. Vi pratade en bra stund och kände mig helt trygg och lugn med informationen jag fick. Båda läkarna undersökte båda mina bröst extremt noggrant ur plastikkirurgisk synvinkel. Berättade och pratade om hur man går till väga exakt. Jag fick även ett stort förtroende för den unga plastikkirurgen. En petnoga underökning. Jag var fullt medveten om att kan man behålla implantatet under operationen så gör man det. Det vet man inte förrän under själva operationen.

Från och med mitt senaste besök i Lund, tillhör jag nu Malmö sjukvård och det är där operationen kommer att ske. Jag fick träffa världens raraste sjuksyster och koordinator. Vi gick igenom förberedelser inför operationen och restriktioner kring matvanor, träning och allt det där. Dessutom fick jag en present som delas ut till bröstcancerpatienter i Malmö. Det är ”bröstcancersystrar” det vill säga kvinnor som tidigare opererats för bröstcancer, som helt ideellt syr små hjärtformade kuddar som delas ut. Så fint och så omtänksamt. Denna mujka, hemmasydda kudde är skön att krama om och klämma in i armhålan och området där bröstet satt innan operation, berättade koordinatorn. Ja, jag får ju testa den när jag kommer hem efter operationen. Se så fin hjärtekudde:

blmmig-kudde

Jag fick själv välja operationsdag. Nu var det den 20 december och jag trodde då inte att jag skulle bli opererad så snabbt med tanke på stundande julhelg. Jippi! Det fanns en datum ledig: den 28 december. Den tar vi och jag bokades in. Bara åtta dagar kvar att leva med denna äckliga knuta. Det tål att skålas i Champagne tyckte jag. Synd bara att jag inte är sugen på alkohol. Vi behöver inte fördjupa oss med detaljer kring dessa två möten. Allt gick så bra och vi skrattade och var glada hela vägen hem till Landskrona. Tjohej!

I allt detta allvar som det är med en cancersjukdom så började jag känna mig mer och mer lugn. Fortfarande pågår hur många tankar som helst, men inte som har med mina implantat att göra. Min oro är ju mitt 74 cm långa hår. Åker jag på cellgiftbehandling vet jag att håret kommer att ramla av. Snyft.

Inte kul. Inte kul alls!

Avslutar med en varm kram
Anna

 

Beskedet. 3o november 2016

Min gulliga läkare på vårdcentralen ringde mig den 28 november och ville jag skulle komma till henne samma dag, men sa jag kan inte det eftersom jag jobbar på annan ort och kunde inte släppa jobbet där och då.

Hon var mycket angelägen att träffa mig innan mitt besök hos läkaren i Lund den 1 december. Jag hörde att hon var lite besvärad att prata om detta i telefon och förstod också att hon var så illa tvungen för att få mig förstå hur viktigt det var att vi träffades, innan mitt besök hos läkaren i Lund den 1 december. Hon sa försiktigt att hon fått svar på proverna och att det finns en ”förändring” och bad mig komma dagen därpå, den 30 november. ”Det är bra om du tar med en anhörig”, sa hon. Då blev jag tyst och förstod att det är definitivt ingen muskelknuta vi har att göra med. Fick panik och hjärtklappning.

Luften försvann ur mig och jag blev yr i huvudet och tankarna for. Jag ringde min älskade André det första jag gjorde när jag samlat mig. Jag var försiktig med hur jag berättade för honom att han behöver följa med mig till vårdcentralen dagen därpå.

Klockan 09.15 skulle vi träffa läkaren.

André och jag tog den korta promenaden till vårdcentralen. Vi sa inte så mycket och jag såg i hans ansiktsuttryck att han var orolig men ingen av oss sa något om detta. Vi pratade om annat fast jag kände att vi båda var fåordiga och ingen av oss orkade dra ett skämt om något som vi annars brukar göra. Det gör ont i mig när jag ser att han oroar sig. Han har ju jobbat inom vården tidigare och förstod såklart mer av det hela än vad jag gjorde.

Läkaren berättade att det finns en ”förändring” och sa vidare ”det är bröstcancer”. Det var direkt obehagligt att höra detta ord cancer. Jag blev tyst och kände nästan gråten. Jag är en person som sällan gråter och jag grät inte heller nu, men kände att den var på väg. Jag sa att det här var ju inte så roligt att höra. ”Jag som var bombis på att det var en muskelknuta”.

”Det är en otrolig tur att du upptäckt knutan så här tidigt. Jag förstår inte hur du kunde känna den. Den är bara 1 cm”. Läkaren var noga och berättade sakligt om vad som skulle hända på besöket i Lund kommande dag, och vad som kommer hända framöver.

Ja, så här var denna dag. Vi gick hem och jag minns inte alls vad jag gjorde resten av dagen. Ingen aning. Antagligen slängde jag mig på sängen och tittade på en film eller så.

cassie-i-fonstret

Bilden visar Lilla Skorpan, brorsonens katt som vi passade  över en helg. Hon sitter i sovrumsfönstret och tittar på pyttesmå människor långt där nere på trotoaren. (Hon kanske tror de är förklädda möss).

Anna

 

Eksemet och knutan. 23 november 2016

Var hos läkaren för att kolla ett eksem på foten som jag haft i över ett år. Fick recept på en cortisonsalva att smörja området med, i två veckor. När doktorn tittat färdigt på mitt utslag på foten och jag skulle gå, kom jag på att jag hade ett ärende till.

-”Jo det var en sak till förresten”, sa jag. ”Vad fasen är detta” och pekade. Det tog en liten stund för att hitta den för knutan är så himla liten.

Det är nämligen så att i duschen kvällen innan läkarbesöket, kände jag en pytteliten knuta snett ovanför höger bröst. Om bröstet är en klocka så sitter knutan på ”Klockan 2”. Jag är urdålig på att kolla brösten i duschen. Jag vet inte varför jag gjorde det denna gången. Jag brukar lyssna på Guldkanalen Skåne och en morgon pratade Anna på Guldkanalen med en läkare om just vikten av att kolla sina bröst regelbundet. Jag som är så himla kass på att göra det.  Dessutom hade vi nyligen pratat om mammografi på jobbet och jag påmindes om att jag borde kolla dem i duschen. Framförallt eftersom jag inte varit på mammografi på jättelänge.

Berättade för min pojkvän André om knutan och bad honom känna. Det är nog en muskelknuta, sa jag.
-”Bra om du kollar det imorgon, när du ändå ska till läkaren”, sa han.

Läkaren kände på knutan och frågade när jag upptäckte den.
-”igårkväll, i duschen, svarade jag. Läkaren var en ung tjej. Hon kallade på en annan läkare som också klämde. Jag fick lägga mig på britsen och blev noga undersökt på området kring knutan.

De kunde inte avgöra vad det var och jag sa att det är kanske en muskelknuta. Jag har ju haft muskelknutor förut men inte just vid bröstet. Eftersom jag inte varit på mammografi på länge så sa hon att hon ordnar att jag får en kallelse till mammografi. ” bara för att börja någonstans”, sa hon.

-”Visst”, sa jag och tänkte att det är ju bara en muskelknuta. Jag bokar en tid hos sjukgymnasten på jobbet så hjälper hon mig, tänkte jag. Det blir bra detta. Mammografi är ju inte fel. Hade tänkt gå och kolla när jag fick kallelse en månad tidigare men glömde bort det.

Undersökning på mammografienheten i Lund
Senaste och enda gången jag var på undersökning var 2011, fick jag reda på när de kollade min mammografihistorik. Jag fick genomgå en noggrann undersökning av mina bröst och det var inte så trevligt. Stackars bröst. Bilderna på det högra bröstet visades direkt till en läkare i rummet intill.  Han kom och sa att vi gör en undersökning till, direkt.

Jag fick gå in i ett annat rum och lägga mig på britsen. Denna undersökning handlade om ”punktering” .  Jag minns inte exakt vad som gjordes  så det kan jag inte återberätta.  Han körde med en slags ultraljudgrej runt om bröstet och på bröstet. Detta kändes ingenting. Jag hann tänka: ”fasen vad skönt det är med undersökningar om inte gör ont”. På monitorn kunde man se hudens struktur och form.  Såg ut som mjuka vågor och fina former på kurvorna som visades.  Mitt i detta mjuka, fina visades en spetsig  topp när han drog fram med instrumentet där knutan satt. Han gjorde detta om och om flera gånger. Jag förstod såklart att del långa spetsen som visades, var knutan.

Jag frågade ingenting utan var tyst och bara följde med på monitorn. Läkaren var en roligt, positiv kille och det gjorde undersökningen lite lättare. Jag är också den som tar fram humor från bakfickan, allt för att göra situationer lättsammare.

Han skulle punktera den här lilla knutan och det gjorde så in i norden ont. Han sa något i stil med  ”nu kommer jag att behöva vara lite dum mot dig. Det är så, vi läkare måste vara ibland” . Två hårda slag, riktigt hårda. Till saken hör att jag är ganska sjåpig när det gäller smärta. Hatar tandläkarbesök. Till och med en vanlig undersökning är jobbig för det gör ju lite ont. Tycker jag. Om inget annat så i mungipan och käkarna hahaha. Om det sen ska borras så vill ja ha all bedövning de har i skåpet. Jag har ingen tandläkarskräck. Tycker bara inte om att undersökningar ska göra ont.  Söv ner mig och gör vad ni ska, typ.

Well, i samband med punkteringen togs prover. Man behövde också kontrollera armhålan. Jag fick bedövning och sedan stack han en lång, tunn nål med en liten slang eller vad det var. Stack in den vid knutan ”klockan 2” och över till andra sidan bröstet och mot armhålan. Detta kändes inte värst mycket. Läkaren förklarade vad han gjorde men jag minns verkligen inte ett dugg om vad han sa. Jag kan inte heller några medicinska termer så de struntar vi i. Han berättade att provsvaren skickas till min läkare på vårdcentralen. Svaret skulle dröja en vecka. Kände mig öm ända ut i armhålan efteråt, men det var ändå okay, Jag tackade för mig och tog jag en sakta promenad i kylan från Lunds lasarett till Burger King (eller BurgarKungen som jag brukar säga) nere vid Clemenstorget vid Lunds Centralstation.

Den bästa trösten är ett Wopper Meal, i alla fall om man frågar mig. Proppmätt och ganska lugn tog jag tåget hem. Måste erkänna att tankarna for igenom huvudet, men fortfarande var jag övertygad om att det är en liten muskelknuta vi har att göra med. Det får jag besked på, om en vecka. Vet inte om jag var i en slags förnekelse eller ej.

Jag är sådan att jag sällan tar ut oro i förskott. Jag har gått igenom mycket i mina dagar och lärt mig att inte oroa mig. Jag tänker att är det något allvarligt, kan jag inte göra något åt det. Det är bara att följa läkarnas direktiv och ta allt som det kommer. Jag vet att jag blir bra efteråt för läkarkåren är mycket duktiga och de vet vad de gör. Jag har haft med en del kirurger att göra, i andra sammanhang och det är inte alla som överhuvudtaget ska ha dialog med sin patient. De ska operera för det är de bra på, men prata med patienten ska de inte. Därför behöver man själv vara stark och envis i vissa sammanhang.

Denna egenskap hade jag stor nytta av för många år sedan. Vill du läsa om det, så välkommen att läsa i fliken längst upp på min sida som heter ”Familjär polypos och Kocks blåsa”.

Kram från Anna