Lättnad att berätta om sjukdomen

13 januari 2017

Beskedet om cancern fick jag den 30 november 2016. Det kom som en chock och tankarna snurrade non-stop i huvudet. Genast bestämde jag mig för att undanhålla detta för min mamma, snart 83 år. Min sambo André var helt med på detta. Vi försökte vara som vanligt. Det började ju närma sig jul och allting, dessutom. Sämsta tänkbara tid att berätta för mamma.

Därför berättade jag det endast för min dotter och syster. De behövde veta det. Vi var alla tre överens att i nuläget är det bäst att skona mamma. Detta gjorde att ingen annan heller ska veta. Jag behövde ha kontroll på vem som vet, allt för mammas skull. Sen får jag se hur jag gör efter operationen.

Tjejerna på min avdelning var belagda med munkavel. De har fått komma med ”nödlögner” till andra kollegor på jobbet som undrar vad som hänt mig eftersom jag varit borta så länge. Jag har jobbat hemifrån sedan jag fick beskedet om cancern i slutet av november för att jag helt enkelt inte orkat åka till jobbet. Jag förstår hur tufft de har haft det när kollegor på kontoret frågar efter mig.  Jobbigt att låtsas att inte veta. Att ”ljuga”.

Även jobbigt för André, min dotter och syster så klart. Min bror flyttade hem från utlandet strax innan jul och jag berättade detta för honom två dagar innan min operation den 28 december. Jag ville undvika berätta medan han hade fullt upp med att avsluta sitt arbete på andra sidan jordklotet.

Strax efter nyår när operationen var undanstökad, allt hade gått bra, cancern borta och jag varit hemma några dagar bestämde jag mig för att berätta för mamma. Jag valde en dag när jag kände mig ”som vanligt” , iallafall utanpå.

Sedan den 30 november när jag fick beskedet har jag ljugit för mamma. Hon har undrat varför jag jobbar hemma nu igen. ”är du sjuk?” har hon frågat några gånger. Då har jag ljugit ihop olika anledningar till att jobba hemma.

Ibland har jag jobbat heltid och ibland halvtid och sedan ingenting alls när jag märkte att jag inte kunde fokusera på jobbet längre. Ibland ljög jag för mamma och sa att jag var på jobbet fast jag var hemma, sjukskriven. Det blev så himla jobbigt och rörigt. Ett tag vågade jag inte träffa henne för jag var rädd att jag skulle råka försäga mig eller att hon skulle se att jag inte var som vanligt. Mammor har ju ett sjätte sinne. I alla fall min mamma. Märker när det är något som inte är som vanligt.

Jag stack hem till mamma en dag strax efter nyår. Vi satte oss i soffan som vi brukar och jag berättade. Jag hade ont i magen och hade gått igenom i tanken, hur jag skulle förmedla så lindrigt som möjligt. Försöka avdramatisera. Mamma tog det bra precis om André, min dotter och mina syskon  gjort. Vilken lättnad. När jag väl berättat började hon berätta om sin canceroperation (i tjocktarmen) som hon gick igenom för runt 13 år sedan,  om när hon skulle välja peruker och behandlingarna hon genomgick. Det blev ett avslappnat samtal och det var en sådan lättnad. Hon sa också att läkarna är så duktiga på detta och därför oroar hon sig inte alls när det gäller den biten.

Jag berättade också för mamma hur mycket jag ljugit för henne och vad jag ljugit om. Det är ju bara vita lögner men det har varit nog så jobbigt ändå. När jag förklarade för henne varför jag inte berättat direkt, så sa hon att det var ett klokt beslut. Hon sa att hon nog inte hade orkat veta detta innan jul och innan operationen.

Efter detta samtal har jag fått ett slags lugn i kroppen och ett bekymmer mindre. Nu behövde jag inte längre vara Hemlige Arne. Nu kan alla få veta. Jag bad mina två syskon att själv berätta för sina barn, på deras egna sätt. Det var bäst så, tyckte jag. Och det ha de gjort. Mamma berättade för min moster och hon i sin tur till mina kusiner. Det är bara en av brorsönerna kvar att berätta för. Han reste på semester innan jul och kommer hem den 21 januari. Jag har varit tydlig och sagt att ingen får berätta för honom. Det gör jag när han kommer hem.  Som jag skrev innan så vet man aldrig hur andra tar ett sådant här besked och jag vill att han ska ha det bra under sin semester.

Så otroligt befriande att slippa berätta själv, för alla. Jag har lärt mig på en utbildning på jobbet en gång för länge sedan ”bort med apan”. En tecknad bild visade en person med massor med apor som klängde sig fast på kroppen. Varje apa symboliserade ett problem.  problem. Innebörden var att inte samla på sig allt själv utan deligera det till andra. Bolla tillbaka apan. Det var detta jag gjorde med mina syskon. Lämnade ansvaret till dem.

Näst sista punkten på min ”berätta-lista” var att berätta för alla på jobbet. Det tillhör inte vanligheterna att jag är borta längre perioder från jobbet. Lätt att det spekuleras kanske. Kollegor kommer in till tjejerna på min avdelning och chef och undrar oroat var jag håller hus. För att lindra problemet för dem, skrev jag ner exakt vad de kunde säga.

_”Säg att ni inte vet så mycket men att jag inte mår bra”. Detta fungerade ett tag, tills jag pratade med min chef en dag som undrade vad hon kunde svara. Som chef kan man ju inte svara att man inte vet så mycket. Detta är ju självklart och jag hade inte tänkt att detta verkar ju jättekonstigt. Därför sa jag att från nu kan ni alla svara att jag blivit opererad och är på bättringsvägen. Dock var det fortfarande munkavel vad gäller vilken typ av operation och sjukdom. Detta svar verkar ha fungerat bra sedan den 30 november, alltså i mer än en månad. I mitten av januari bad jag personalavdelningen att skicka ut ett mejl till alla på företaget. Mejlet hade jag skrivit ihop hemma, dagen innan.

I mejlet berättade jag om min sjukdom, operationen och syftet med att berätta för alla. Att skona mina arbetskamrater och chef. Förklara varför de inte berättat som det var, att de ska slippa förklara för alla som undrar, nu när jag är redo att låta alla vet. Det kan vara besvärande och tjatigt i längden för dem dessutom. Förklarade varför jag bett dem att hålla det hemligt, att det berodde på min stress av att det skulle nå mamma på omvägar.

Dessutom ville jag inte att någon av min familj och närmsta släkt skulle få höra det ”på stan”. En annan viktig anledning är att jag ville avdramatisera det hela. Mejlet blev ett personligt mejl  och lättsamt på sina ställen. De flesta på jobbet vet ju hurdan jag är som person. Kan skoja om mig själv och inte vara så himla seriös alltid i privata sammanhang. Jag ville sända signaler att jag är okay, skiten är bortopererad och ingen cancer kvar. Nu går allt på rätt väg. Siktet är framåt.

Jag avslutade mejlet med att de inte ska bli förvånade om de – nästa gång vi ses – har lila peruk, dreadlocks eller ett helt vanligt skinnhuvud. Allt beroende på humör och klädstil. Fniss.

Nu är det många stenar som fallit från mitt hjärta. Bördan har lättat betydlig och jag känner ett behagligt lugn.

Mitt råd till andra som fått en allvarlig sjukdom, är att berätta för omgivningen. I alla fall de närmsta. Det är otroligt tungt att bära på detta själv  har jag tyckt och jag kände en stor lättnad att ”alla” vet. Jag känner att jag behöver stöd för att ta mig igenom denna resa.

Dessutom tänker jag som så att om omgivningen vet vad jag går igenom, så finns det också förståelse för att jag inte orkar vara social hela tiden, inte hänger med på en massa tillställningar och så vidare. Jag har inte släppt bomben på facebook. Får se när det blir. För det kommer att bli.Först och främst har jag en viktig person till att berätta för, min brorson som är på semester.

Hälsningar
En lättad Anna

 

 

Annonser

Operera bröstet. 28 december 2016

Dags att operera bort bröstet. Har längtat otroligt till denna dag. Det har sökt mig att ha vetskapen om att det sitter en cancerknuta i min kropp. En liten, hemsk en och som jag hatar.

En av mina väninnor sa när jag berättade att operationen blir den 28 december:
-Vad skönt! Då avslutar du 2016 med detta och kan gå in 2017 med detta ”överstökat”.
Denna mening har gett mig styrka och kraft. Tack Git!

Jag är inte ett dugg orolig att bli nedsövd och opererad. Jag har gått igenom ett antal andra operationer i mitt liv. Om du vill, kan du läsa om min resa när det gäller min Kocks blåsa, bland mina blogginlägg. Inför operation ska man tvätta hela kroppen inklusive håret, med bakteriedödande rengöring. Det var inte så jobbigt som jag minns. Detta skulle jag göra på kvällen innan operation och operationsdagens morgon. Det gick riktigt bra. Jag trodde att mitt långa hår skulle bli som svinto men det blev det inte. Trodde att huden i ansiktet skulle bli torr och stram men det blev den inte. Fick ju inte lov att använda några ansiktsprodukter efter rengöringen, vilket är förståligt.

Innan operationen skulle jag till ett annat ställe, i närheten och få insprutat en liten dos radioaktivt ämne: den sprutas in via en lång nål. Man sprutar in ämnet intill cancerknutan. Sedan gör man ett nytt stick över bröstet och kanske ytterligare ett stick. Jag minns inte så bra. Syftet med detta var att det radioaktiva ämnet ska ta sig till körtlarna i armhålan och hitta de tre körtlar som fungerar som ”portvakter” för de övriga körtlarna i armhålan. För att vara på den säkra sidan opererar man bort de körtlarna. I förebyggande syfte. Det kändes inte värst mycket och det gick snabbt.  Därefter skulle vi vidare till avdelningen där jag skulle läggas in.

Precis om med andra operationer är det en massa förberedelser. Därför åkte André hem igen. ”Puss puss. Vi ses imorgon. Jag älskar dig”.

I vissa fall kan man åka hem samma dag men läkaren ville att jag stannade över natten. ”Visst. Inga problem”, sa jag. Operationen gick bra men tog längre tid än beräknat. All cancer är borta. Ingen cancer i körtlarna i armhålan. Det var otroligt lugnande besked. Läkaren berättade att det inte gick att rädda implantatet så det var man tvungen att ta bort. Det var jag redan införstådd med. Operationen hade tagit längre tid än ”normalt” men allt gick bra och det var ju det viktigaste.

Eftersom jag har D-kupa och att ett nytt ska skapas om något år när allt är färdigläkt, så behövs hud för att rymma ett nytt implantat. Därför har man behållit en del hud. Ett dränage sitter i höger sida, intill där bröstet satt. Dränaget är kopplat till en liten påse där blod och sekret rinner ut från bröstet. Det har samlats så pass mycket där att jag behövde stanna en extra natt på sjukhuset. Tydligen var mängden, konsistensen och färgen avgörande. Det gjorde rejält ont i hela överkroppen från trakten kring halsen och ända ner till naveln. Magmusklerna kändes som en extrem träningsvärk. Det värkte som tusan i armhålan. Där var jag rejält svullen och likaså på bröstet. Kunde knappt röra mig utan smärta. Jag fick dessutom dropp så det blev riktigt bökigt att gå på toaletten.

Ta med mig droppställningen med slang i vägen och in på toaletten.  Till saken hör att jag har en Kocks blåsa (kontinent ileostomi). Därför blev det extra bökigt att gå på toaletten med droppställning och allt.  Jag har ett litet hål i magen där jag sticker in en slang. Jag har en 100 ml spruta  som jag suger upp vatten i, från kranen. Sprutar in vattnet i slangen och tömmer min reservoar inne i magen på detta sättet. Kan säga att det var jäkligt bökigt men jag fixade det. Hurra!

Jag har inte förrän nu tänkt på var brösten egentligen börjar. Bröst är ju inte bara det som putar ut, utan börjar ju faktiskt en liten bit nedanför halsen. Inte konstigt det gjorde ont ända där uppe. Alldeles platt och öm som om någon boxat mig. En stor kompress var fasttejpad mitt bröst och bröstvårta suttit så jag kunde inte se hur det såg ut. Och jag ville inte heller se det. Var inte redo helt enkelt. Just nu sörjde jag mitt fina bröst. Jag var svullen på grund av allt sekret som hela tiden bildas. Jag fick en hel del smärtstillande regelbundet som tog bort den värsta av smärtan. Ändå kände jag framförallt av smärtan i armhålan och den där träningsvärken i magmusklerna. Som om jag gjort 100 sit-ups ungefär.

Sjukgymnastik
Fick besök av en gullig sjukgymnast. Hon sa att det är mycket viktigt att träna kroppen och högerarmen. Hon gav mig fyra olika övningar som jag ska göra i sängen, morgon och kväll. Gärna fler gånger per dag när jag blivit rörligare i kroppen. Det var inga krångliga övningar. Bara jobbiga för att det gjorde så ont. Hon förklarade varför det var så viktigt.

Högerarmen, sidan och armhålan måste stretchas och bli rörlig. Annars kan det uppstå komplikationer när allt ska läkas.

När kletet från bröstet minskat i dränagepåsen och det såg bra ut så att säga, sa läkaren att jag fick åka hem. Detta var den 30 december.
-”Så bra”, sa jag. ”För jag har ju inte Champagneflaskan med mig. Det är ju nyårsafton imorgon”.

Min nya kompis. En mjuk protes
Innan hemresa fick jag prova ut en tillfällig ”protes” att ha i sport-BH:n. Sport-BH:n måste jag förövrigt fortsätta att ha, dygnet runt. Protesen är en mjuk och skön ”kudde” , trekantigt formad. Tyget är av mjukaste bomull och fylld med mjuk vadd.  Den har en ficka på baksidan så att man kan ta bort eller fylla på med mer vadd. Allt för att få samma form och storlek som det andra bröstet. Så himla skönt när den kom på plats. Nu kändes det inte konstigt längre och ingen hade kunnat se att det inte var mitt egna bröst, ens när jag tog på en t-shirt. Denna protes ska jag ha tills bröstet är helt läkt. Jag tror systern sa ett halvår. Det kvittar mig hur länge för den är så himla skön att ha på. Tyget går att tvätta och det är ju ett måste. Så här ser den ut:

protesen

Snart kommer  min älskling och hämtar mig
Nu var jag klädd, sminkad och redo att åka hem. André tog första tåget och kom och hämtade mig. Så glad att se honom. Detta var den första gången vi varit ifrån varandra i två nätter.
-”Som jag har längtat efter dig, min fina babe”, sa jag och kramade honom. -”Nu drar vi hem till Lilla Skorpan”.

”Lilla Skorpan”
Vi passar brorsonens lilla katt och visst hade jag saknat henne också. Vi ska ha henne hos oss i en hel månad. Hon är ett underbart sällskap och har en härlig personlighet. Lilla Skorpan kallar jag henne. Hon heter egentligen Cassie och är tre år.

cassie

Gott Nytt År
Nu avslutar vi snart år 2016 och blickar framåt och välkomnar år 2017.

Kärlek & värme
Anna

Free the puppy. 10 januari 2017

Återbesök den 10 jan
Nu har brösten varit innestängda i en sport-BH nästan dygnet runt i 12 dagar. Lite jobbigt men nödvändigt. Resterna av mitt bortopererade bröst behöver stadga för att minska svullnaderna. Sedan operationen den 28 december har blod och sekret bildats i bröstet. Detta är helt normalt. Är extremt öm ända upp på halsen, har blåmärken här och där och öm i armhålan där de tre körtlarna  togs bort i förebyggande sydte. Det är ganska skvalpigt och bröstet ser ut som en 12-årings. Så jag har en D-kupa och en nästan A-kupa. Läkaren som opererade mig tyckte allt såg bra ut och han att sa systern ska tömma ut det som bildats i bröstet.
-”Tack, så bra” sa jag. Det spänner och gör ont.

Han berättade om operationen för André och mig. Normalt tar en sådan här operation 1 till 1 ½ timme. Min tog en dryg timme längre och var bökig på grund av mitt silikonimplantat och min defekta bröstmuskel. Jag har ett slags ”bråck” på min bröstmuskel fick jag reda på. Muskeln fungerar som vanligt ändå och jag behöver inte tänka på restriktioner när det gäller träning och sådant.  Den har ju varit på det viset länge. Muskelns defekt gjorde att det inte gick att behålla implantatet. Detta visste jag ju redan eftersom han berättade det direkt efter operationen att det inte gick att rädda.

Jag vet också att jag får ett nytt bröst om ett drygt år och till dess kommer jag att ha en jättefin protes. Läkaren sa:
-”Det var mycket bra att du valde att operera bort hela bröstet”.
-”Jaha”, sa jag frågande. ”Jo, min magkänsla som jag typ alltid litar på, sa mig att ta bort hela så jo, då. Men vad menar du?” frågade jag.

Ungefär så här svarade han: ” I bröstmassan vi tog bort visade det sig att du har förstadie till cancer som satt mitt i bröstet och som inte syns på mammografi”. Han sa också att min cancer är mycket aktiv. Jag minns faktiskt inte vad han menade med detta. Så mycket minns jag att det är ju ingen fara nu eftersom de fått bort precis allt och det fanns ingen cancer i armhålan. Jag känner mig lugn med detta. När han berättade att det fanns förstadie till cancer i börstmassan, for mina tankar till tjafset med läkaren i Lund,  om vårt oense om operationsalternativen. Han som tyckte tårtbit och jag tyckte ”bort med allt”.

Nu berättade jag för min läkare om alla turerna i diskussionen med den andra läkaren, om de två telefonsamtalen och mitt samtal med min plastikkirurg. Jag berättade om läkarens uttryck ”du vill ju skjuta med bazooka på en flugskit” och hans snack om att kalla min plastikkirurg för ”kompis” o.s.v.

Malmöläkaren blev tyst en stund och beklagade sedan att den andra läkaren uttryckt sig så här. Jag sa till honom att jag fick i början stort förtroende för honom och att vi kom bra överens fram tills jag ändrade mig och ville operera bort hela bröstet. Han är säkert hur kompetent som helst, men att uttrycka sig var han inte så bra på, visade det sig.

Nog om detta. Syftet med att jag berättar detta är det kanske finns någon i liknande situation som jag var i. Det är bra att stå på sig och ifrågasätta, be läkaren förklara igen och igen om man inte hänger med på vad hen säger och förklarar. Det är så mycket information hela tiden och man kan inte hålla reda på allting.

Därför är mitt råd att alltid ha med en anhörig. Fyra öron istället för två. Två hjärnor istället för en. Det är också bra att man pratat fram och tillbaka med sin anhöriga så att den personen vet vad man vill och kan fylla i där man själv brister när man försöker förklara. André och jag är ett mycket bra team. Han har varit med på alla möten och vet exakt hur jag tänker och vad jag vill. Vad jag funderar på när det gäller allt som har med min sjukdom att göra.

Okej. Jag går vidare om dagen. Läkaren berättade om vad som ska hända framöver.  Eftersom jag blivit av med all cancer. Inget finns kvar så behöver jag inte genomgå strålning. Däremot rekommenderade han cellgiftbehandling. Det är jag själv som väljer om jag vill genomgå detta eller ej.  Självklart vågar jag inte välja bort denna behandling. Undrar om någon överhuvudtaget väljer bort den bara för att man får en valmöjlighet. Det här med att själv , som patient, kunna välja är bra. Jag tror att man blir lugnare av att få vara med och ”bestämma”. Istället för att läkaren säger ”du måste genomgå detta och detta”. Man kan känna sig maktlös kanske.

Han berättade om hur behandlingen går till. Att tappa håret är den biverkning man icke kommer undan. Detta kommer att ske att håret ryker. Och redan efter första behandlingen. Detta har smärtat mig mycket sedan jag fick beskedet cancer. Jag visste ju att operationen efterföljdes av strålning och cellgiftbehandling i flera månader, sammantaget. Att förlora mitt 74 cm långa  hår var en stor smärta som jag tänkt på hela tiden.

Ända sedan jag fick beskedet att jag har cancer har jag tänkt på att jag kommer förlora allt mitt hår. Har kvidit och varit ledsen till och från. Jag har alltid varit långhårig fastän jag ofta har håret uppsatt eller i fläta. Efter det att jag bestämde mig denna dag för att genomgå cellgiftbehandlingen började jag tänka i andra banor när det gäller håret. Jag började acceptera att inte ha något hår. Det är ju bara död materia egentligen. Det växer ut igen. Det finns peruker om jag vill ha det.”Vad är problemet?” tänkte jag.

Varför denna tvärvändning? Är det inte knepigt? Efter att vi pratat klart med läkaren fick vi träffa sjuksystern. Det är andra gången vi träffar henne och hon är en trevlig dam med humor hon också.

Free the puppy!
(som en DJ ropade i högtalarna på Nissi Beach, på Cypern när jag var där på semester för många år sedan. . DJ:ns syfte var att alla tjejer skulle slänga av sig bikini-bh:n och befria ”hundvalparna” hahaha)

Det var så skönt att få av mig sport-BH:n. Den har jag haft hela tiden med undantag av den korta stund när jag duschat.

Hon tömde ut blod och klet som samlats i mitt bröst. Det kändes inte någonting nästan, när hon stack in en nål i höger sida där dränaget satt, efter operationen. Jag har ju så ont runt hela bröstet och ut i armhålan att jag inte kände sticket. Via en liten slang tömde hon ut allt och hon sa att detta är inget farligt, helt normalt att det bildas vad jag kallar ”klet” . Att tömma ut det är för at kroppen inte kan ta hand om allt detta på egen hand. När vi var klara kändes det lite skönare. Smärtan lättade och ömheten försvann nästan helt. The puppy is free! Hallelujah!

Sjuksystern sa att det kan behöva tömmas igen, men det är bra om jag kan stå ut. Annars skulle jag ringa och komma ner till Malmö.

Från att ha haft en A-kupa på ena bröstet så blev det snarare en ”minus A”. Det buktade inåt nu eftersom bröstet är helt tomt på innehåll.

Bidrag till peruk
Sjuksystern gav mig en check på 6 000 kr att köpa perukt för. Hennes råd är att skaffa två stycken. Jag fattar inte hur 6 000 kr kan räcka till två peruker. De är ju jättedyra. Jag fick en lista på tre perukmakare i Helsingborg som är närmsta stad för mig, som jag kan vända mig till.

Jag sa till André och sjuksystern att jag ska hitta en dreadlock-peruk. Fniss.
Ja, faktum är att efter min tvärvändning denna dag, från att ha ångest att förlora håret till att hitta positiva saker kring det här med att vara skallig, blev befriande. För många år sedan var jag inne på att skaffa peruk. Enbart av praktiska skäl. Perfekt att dra på sig om man inte orkar fixa till håret om man ska på fest eller så. Det blev dock inte av att jag skaffade en sådan. Fantasin och tankarna för iväg. Jag vill ha dreadlock-peruk, kanske rosa hår i pagefrisyr, en sexigt krullig och natirligtvis en som är lik mitt egna hår. Kunna byta hår utifrån klädstil och humör hahaha.
Däremellan vara ett skinnhuvud när jag känner för det.

Det återstår att se vad det blir för peruker.

Hälsningar från en glad Anna

 

 

 

Första mötet. Bröstmottagningen i Malmö. 20 december 2016

Mycket trevlig bröstläkare årgång äldre herre. Han kallade sig för ”gubbe” och jag sa ”det är du inte alls”. ”Gubbe” är ett fult ord skojade jag. Du är äldre men icke gubbe. Kände förtroende direkt när vi började prata. I sällskap hade han en ung, kvinnlig plastikirurg.

Vi fyra pratade och jag fick berätta om mina turer med tårtbit – ta bort hela bröstet – och mina bröstimplantat. När jag berättade om min kontakt med min plastikkirurg och sa hans namn sa bröstläkaren ”honom känner jag till. Vi anlitade honom för ungefär ett år sedan”. André och jag tittade leende på varandra och med gesten ”det här blir nog bra det”.

Jag berättade också om mitt missnöje med diskussionen med läkaren i Lund och det här uttrycket ”skjuta med bazooka på en flugskit” som han kallade det, eftersom jag vile ta bort hela bröstet för den där lilla cancerknutan på 1 cm. Vi pratade en bra stund och kände mig helt trygg och lugn med informationen jag fick. Båda läkarna undersökte båda mina bröst extremt noggrant ur plastikkirurgisk synvinkel. Berättade och pratade om hur man går till väga exakt. Jag fick även ett stort förtroende för den unga plastikkirurgen. En petnoga underökning. Jag var fullt medveten om att kan man behålla implantatet under operationen så gör man det. Det vet man inte förrän under själva operationen.

Från och med mitt senaste besök i Lund, tillhör jag nu Malmö sjukvård och det är där operationen kommer att ske. Jag fick träffa världens raraste sjuksyster och koordinator. Vi gick igenom förberedelser inför operationen och restriktioner kring matvanor, träning och allt det där. Dessutom fick jag en present som delas ut till bröstcancerpatienter i Malmö. Det är ”bröstcancersystrar” det vill säga kvinnor som tidigare opererats för bröstcancer, som helt ideellt syr små hjärtformade kuddar som delas ut. Så fint och så omtänksamt. Denna mujka, hemmasydda kudde är skön att krama om och klämma in i armhålan och området där bröstet satt innan operation, berättade koordinatorn. Ja, jag får ju testa den när jag kommer hem efter operationen. Se så fin hjärtekudde:

blmmig-kudde

Jag fick själv välja operationsdag. Nu var det den 20 december och jag trodde då inte att jag skulle bli opererad så snabbt med tanke på stundande julhelg. Jippi! Det fanns en datum ledig: den 28 december. Den tar vi och jag bokades in. Bara åtta dagar kvar att leva med denna äckliga knuta. Det tål att skålas i Champagne tyckte jag. Synd bara att jag inte är sugen på alkohol. Vi behöver inte fördjupa oss med detaljer kring dessa två möten. Allt gick så bra och vi skrattade och var glada hela vägen hem till Landskrona. Tjohej!

I allt detta allvar som det är med en cancersjukdom så började jag känna mig mer och mer lugn. Fortfarande pågår hur många tankar som helst, men inte som har med mina implantat att göra. Min oro är ju mitt 74 cm långa hår. Åker jag på cellgiftbehandling vet jag att håret kommer att ramla av. Snyft.

Inte kul. Inte kul alls!

Avslutar med en varm kram
Anna

 

Beskedet. 3o november 2016

Min gulliga läkare på vårdcentralen ringde mig den 28 november och ville jag skulle komma till henne samma dag, men sa jag kan inte det eftersom jag jobbar på annan ort och kunde inte släppa jobbet där och då.

Hon var mycket angelägen att träffa mig innan mitt besök hos läkaren i Lund den 1 december. Jag hörde att hon var lite besvärad att prata om detta i telefon och förstod också att hon var så illa tvungen för att få mig förstå hur viktigt det var att vi träffades, innan mitt besök hos läkaren i Lund den 1 december. Hon sa försiktigt att hon fått svar på proverna och att det finns en ”förändring” och bad mig komma dagen därpå, den 30 november. ”Det är bra om du tar med en anhörig”, sa hon. Då blev jag tyst och förstod att det är definitivt ingen muskelknuta vi har att göra med. Fick panik och hjärtklappning.

Luften försvann ur mig och jag blev yr i huvudet och tankarna for. Jag ringde min älskade André det första jag gjorde när jag samlat mig. Jag var försiktig med hur jag berättade för honom att han behöver följa med mig till vårdcentralen dagen därpå.

Klockan 09.15 skulle vi träffa läkaren.

André och jag tog den korta promenaden till vårdcentralen. Vi sa inte så mycket och jag såg i hans ansiktsuttryck att han var orolig men ingen av oss sa något om detta. Vi pratade om annat fast jag kände att vi båda var fåordiga och ingen av oss orkade dra ett skämt om något som vi annars brukar göra. Det gör ont i mig när jag ser att han oroar sig. Han har ju jobbat inom vården tidigare och förstod såklart mer av det hela än vad jag gjorde.

Läkaren berättade att det finns en ”förändring” och sa vidare ”det är bröstcancer”. Det var direkt obehagligt att höra detta ord cancer. Jag blev tyst och kände nästan gråten. Jag är en person som sällan gråter och jag grät inte heller nu, men kände att den var på väg. Jag sa att det här var ju inte så roligt att höra. ”Jag som var bombis på att det var en muskelknuta”.

”Det är en otrolig tur att du upptäckt knutan så här tidigt. Jag förstår inte hur du kunde känna den. Den är bara 1 cm”. Läkaren var noga och berättade sakligt om vad som skulle hända på besöket i Lund kommande dag, och vad som kommer hända framöver.

Ja, så här var denna dag. Vi gick hem och jag minns inte alls vad jag gjorde resten av dagen. Ingen aning. Antagligen slängde jag mig på sängen och tittade på en film eller så.

cassie-i-fonstret

Bilden visar Lilla Skorpan, brorsonens katt som vi passade  över en helg. Hon sitter i sovrumsfönstret och tittar på pyttesmå människor långt där nere på trotoaren. (Hon kanske tror de är förklädda möss).

Anna