Snart dags med första cellgiftbehandlingen

Hej
Det som inte fick hända, har hänt. André har blivit sjuk. En skum, elak hosta. Hostar slem och gör ont. Svullen på ena sidan av halsen. Bara det inte är smittsamt! Jag känner ingenting än så länge. Han ska boka tid hos doktorn direkt när de öppnar på vårdcentralen. Nu hoppas vi att det inte är något smittsamt.

Det gick ganska snabbt att sätta i Picc-Line i armen igår. 45 minuter. Undrar varför de skriver i informationen att man ska räkna med 1 ½ – 2 ½ timme. När jag och svägerskan satt i väntrummet, fanns det en tjej där som också väntade på sin tur. Sjuksystern kom och kallade på ”Anna” och tjejen i väntrummet reste sig och de gick iväg. Jag hörde inte riktigt och tyckte systern sa ”Ann”. Nåväl, det finns många ”Anna” i det här landet.

De gick iväg. Efter en stund kom kvinnan i receptionen och frågade om det var jag som skulle få en Picc-Line. Jo det var det ju. Hon gick iväg och strax kom sjuksystern som hade gått iväg med den andra patienten.
-”Heter du Anna?” frågade hon.
-”Ja” sa jag. Det visade sig att hon gått iväg med fel Anna som hade ett annat ärende än att få en Picc-Line. Hon bad oss båda om ursäkt att hon tog emot fel.
Jag sa:
-”Ja, Anna är ju ett vanligt namn i Sverige så du kanske ska säga även efternamnet eller dela ut nummerlappar istället så blir det rätt varje gång”.

Vi fick bekräftat att Anna är ett vanligt namn. På sjuksysterns namnbricka stod det nämligen ”Anna leg. sjuksköterska”.

Hur som helst så gick det ganska bra. Jag fick ligga på en brits och blev tvättad på armen med två olika preparat. Sedan bäddades jag ner med två filtar för att jag frös. Ovanpå det en operationsduk som täckte precis hela mig. Den kvinnliga läkaren och hennes assistent satte igång.  Assistenten la en stor trekantig ”GPS” på mitt bröst, fäste elektroder på min kropp och sa att detta ska hjälpa till att navigera katetern rätt, i min kropp. Styras till hjärttrakten.

Hon drog runt med ultraljudmanick på hela armen för att kontrollera mina vener och blodkärl. Att de såg okej ut och var tillräckligt stora. De såg jättebra ut, sa hon. ”Tack” sa jag leende.

De ställde in monitorn. Fick bedövningsspruta i armen. Därefter skar hon ett pyttelitet snitt och förde in en lång kateter som ska ta sig fram i blodkärlen och stanna en liten bit från hjärtat.  Jag kände i princip ingenting eftersom jag var bedövad. Det var när katetern nådde ovanför armhålan som jag pep till. Högt. Tror jag svor också. Kände av kateterns framfart. Fick en dos bedövning till och därefter kände jag ingenting.  Inget som gjorde ont i alla fall.

På monitorn kunde man se svartgråa bilder som liknade en undervattensbild på en räfflad, grumlig havsbotten ungefär. Man kunde också se katetern i form av en rund symbol. Det var inget spännande att titta på så jag blundade och la mig tillrätta istället. Efter 45 minuter hade katetern nått sitt mål. Jag plåstrades om på armen med kompresser och stor tjock transparent plasthäfta. Ovanpå det la hon tjock vadd och trädde en ”strumpa” i mjukaste bomull över Picc-Line. Hon sa jag skulle ha den där för att hålla varmt, fram till cellgiftbehandlingen.

Tjusigt

Ja, sedan var det bara att åka hem. Jag har fått sjukresetillstånd och blir hämtad och lämnad hemma. Underlättar mycket!

Nu är det snart dags för min första cellgiftsdos. Bilen kommer kl 8.55 och jag ska vara på Onkologen kl 10.00. Hur lång tid det tar där vet jag inte. Har hört att första gången tar det runt två till tre timmar. Bara att gilla läget och låta det ta den tid det tar. Jag har musik och Guldkanalen Skåne-appen så jag klarar mig bra.

Jag vill inte lägga ut någon bild på hur det ser ut på min arm. Det är blod under hela plåsterbandaget så igår tejpade jag på en egen kompress för att hålla allt på plats och för att inte blöda utanför. Undrar om det ska se ut på det här viset. Det har inte gjort ont alls. Nu ska jag ju snart dit så de kommer att lägga om bandaget.

Har fått en drös läkemedel som jag ska ta nu i fyra månader. Piller som ska motverka allergiska besvär och inflammation, något pulver som ska vara ”tarmreglerande” vad det nu innebär, någonting som ska motverka kräkningar och illamående och något annat som ska göra tarmens innehåll ”löst”.  Det är ju redan löst eftersom jag saknar tjocktarm men läkemedlena jag får under cellgiftbehandlingen kanske gör avföringen fast, inte vet jag. I så fall snackar vi problem.

”Fått och fått” förresten. Läkemedel är ju inte gratis. Gick på exakt tusen kronor. Hade kunnat bli ett par rätt så snygga skor för den pengen.

Försöka ha rutiner
Sedan bröstcanceroperationen den 28 december har jag blivit mer lugn och harmonisk. Glad. Skrattar. Skämtar.  Otroligt befriande känsla att ha blivit av med cancerknutan. Jag kan ta att det gjort ont och till viss del fortfarande gör. Fortfarande öm i ett område stort som en handflata omkring där knutan satt. Känns fortfarande dom att någon använt mig som boxboll.  Öm på sidan där bröstet satt. Framförallt ont när jag lägger mig ner. Har viss nedsatt rörlighet i höger armhåla. Detta kan jag ta för min cancer är borta. Är avlägsnad.

Jag har försökt att ha lite rutin på dagarna. Passat på att göra vanliga vardagliga saker, planerat fram till cellgiftbehandlingen så att jag inte har något privat ärende hängande i luften som inte blir gjort, om jag nu blir jättesjuk som jag förstått att man kan bli.

Jag vaknar löjligt tidigt på morgnarna. Allt mellan kl 02.30- 04.30. Sällan senare utom här om morgonen  när jag fick sovmorgon. Vaknade först kl 05.25. På morgnarna är jag som mest pigg. Gör mina stretschövningar för armen och armhålan, som sjukgymnasten på sjukhuset visat mig. Därefter stiger jag upp. På med en balja kaffe och sedan sätter jag mig vid datorn och skriver på min blogg. Det har tagit tid att skapa den eftersom jag inte kan sitta med det i timtal i ett streck.

Det är lite som att vara på jobbet. Jag tänker ofta på mitt arbete och arbetskamraterna. Önskar att jag kunde åkt in och jobbat. Men det går ju inte. Det är skillnad på att jobba och jobba. Man ska inte bara jobba. Det handlar om kvalitet och produktivitet och det känner jag att det hade jag inte fixat. Svårt att vara så pass koncentrerad.

I nästan två veckor efter att jag fick besked om bröstcancern klarade jag av att jobba heltid. Jag märkte att jag började göra fel och blev ofokuserad efter några timmar, så jag trappade ner till halvtid. Det fungerade i en vecka. Sedan fungerade inte heller det och därefter var jag tvungen att sjukskriva mig helt.

Utöver mitt bloggande på morgnarna har jag försökt schemalägga promenader. Det fungerade i cirka två dagar. Vädret är en bidragande faktor. Man måste ju ha något att skylla på. Fast promenera till mataffären är ju också promenad och att gå till min lägenhet och titta till, är ju också att röra på sig. Det har varit bra de gånger mamma hört av sig och tycker att vi behöver ”komma ut i friska luften”.

Har försökt vara kreativ för att skingra tankar. Jag gillar att virka och har virkat några mössor. Nu undrar jag hur många mössor man behöver egentligen. Garnaffären är i alla fall glad *ler* . Vill ha mössor i alla de färger så att de matchar mina kläder så det blir att beställa mer. Adlibris som säljer böcker, säljer också garner. Jättebra garner. Och snabba leveranser. Därför ska jag beställa mer hos dem.

Min förhoppning är att jag är så pass bra att jag kan virka lite och att ta promenader då och då. Jag har förberett mig på det värsta men vill gardera mig med sysselsättning om i fall att jag kommer lindrig undan. Någon av läkemedlena jag ska ta här hemma ger rastlöshet läste jag. Då är det bra att virka. Det blir man lugn av. Hoppas det dämpar rastlösheten. Om inte, kanske jag bombarderar mina släktingar och vänner med samtal. *ler* eller tvinga någon att låta mig städa hos dem *skrattar*

Eftersom jag behöver vara restriktiv och undvika folksamlingar och träffa folk under hela behandlingsperioden, får det bli att ringa runt när jag är på humör för det. Jag blir glad för alla som hör av sig till mig på sms, facebook och samtal. Det betyder mycket och distraherar mina tankar. Ber dock mina vänner att vara beredda på att jag kanske inte kan svara just då. Det betyder inte att jag vill vara ifred. Det betyder att jag inte orkar eller kan, just då. Men läsa lär jag väl kunna orka göra, hoppas jag. Man behöver inte höra av sig och fråga hur allt är om man inte vill det. Man kan berätta vad man gjorde igår eller ska göra imorgon. Eller helt enkel skicka någon liten rolig historia *ler* .

Jag kommer på mig själv att jag, medan jag skriver, försöker förtränga att jag ska på min första cellgiftbehandling om några timmar. Ska ta en stor tablett som ska motverka kräkningar. Den ska jag ta exakt (!) en timme innan behandlingen. Det vill säga klockan 9.00. Då sitter jag i taxin så jag får ta den där och då. Har ju alltid en flaska vatten med mig så det går säkert bra. Jag kommer att resa ner till Malmö ensam. Det fanns inte plats i taxin till en person till, idag. Det är lugnt för min del.

– Jag är duktigt nervös och har ont i magen nu.  Jag avslutar nu och ber till Aloe Vera att jag kommer lindrigt undan beträffande biverkningarna.

Ha det bra. Tack för att ni finns.
Anna

Tandläkarbesök

18 januari 2017

Inför cellgiftbehandling är det mycket viktigt att ha kollat sina tänder. Biverkningarna man kan få är svullnad i munnen, tandköttet. Eventuellt blåsor, känsla av ilande tänder med mera. Tänderna måste vara i gott skick helt enkelt.

Tandsköterskan frågade hur jag mådde och jag sa ”det är bra” och syftade på mina tänder. Sa ” Ingen tandvärk, inget konstigt eller ont mer än att tandköttet blivit lite svullet i ena sidan”.  Inte tänkte jag på att jag måste berätta om min canceroperation.  När följdfrågan blev ”och hur mår du i övrigt” förstod jag att hon menade mitt hälsotillstånd.

Jag berättade att jag har bröstcancer och nyopererad. Att jag ska påbörja cellgiftbehandling den 1 februari och att det var därför jag behövde kolla tänderna innan. Även tandsköterskan och tandläkaren sa att det är mycket viktigt att tänderna och munnen är i bästa möjliga skick på grund av biverkningar under cellgiftbehandlingen. De sa även att om jag får problem med mun och tänder under behandlingen, kunde jag ringa dem så skriver de ut medicin eller något för att lindra besvären. De sa att de har god kontakt med sjukvården om sådana här saker.

Så tryggt att veta detta. Det blir bara en massa plus hela tiden med den information jag fått under nästan vartenda läkarbesök i samband med min sjukdom. Fick beröm att jag sköter mina tänder väl.
De ser bra ut. (Får jag bokmärke nu?)
Inga hål. (ett bokmärke nu då?)
Dock är jag lite väl brutal när jag borstar tänderna för jag hade lite svullet tandkött i ena sidan. (Inget bokmärke).

Jag använder ju eltandborste och trycker kanske för hårt med den. Jag vill ju att tandborstningen ska göra nytta. Nu vet jag att man inte ska trycka. Bara låta borsten göra jobbet och ta tand för tand. Efter denna noggranna behandling fick jag veta att för att skydda tänderna och munnen är det bra att gurgla munnen morgon och kväll efter tandborstning. Jag köpte en flaska Flux som de rekommenderade.

Istället för bokmärke fick jag en tandkräm.
Sensodyne Pro-emalj som jag ska gnugga på tänderna varje kväll, efter tandborstning och munskölj. Detta för att skydda tänder och tandkött. Nu håller vi tummarna att detta kommer att fungera. En timme senare fick jag äta.

Bussresan hem tar cirka 40 minuter. För att fira min friska mun, köpte jag med mig lite godsaker hem (inte hos tandläkaren utan i affären hemmavid).
En croissant, en kanelsnäcka, ett Schweizernöt och åtta små häxvrål.
Because I am worth it * ler *

Hej svejs
Anna

Första besöket hos onkologen

 

16 januari 2017

Besök hos överläkaren på onkologen i Lund

Ännu en trevlig läkare. Mjuk och saklig. Alla jag träffat, med undantag av en (visade det sig) , har jag fått förtroende för. Det är bara plus nästan hela tiden. Hon ville berätta om hur lägga upp cellgiftbehandlingen för att det ska bli så bra som möjligt. Efter att ha gått igenom min medicinska status, familjens historia och annan fakta, berättade hon om hur min cancer såg ut och hur andra cancerformer kan se ut. Jag ska inte gå in på en massa medicinska detaljer men vill berätta delar av diskussionen.

Det finns olika bröstcancerformer . Själva cancern kan ha olika struktur och hon ritade på ett papper. Därför finns det även olika mediciner man sätter in, under cellgiftbehandlingen. Hon förklarade mycket tydligt skillnaderna. Detta för att jag ska förstå, om diskussioner med andra cancersjuka uppstår, förstå att man använder olika mediciner beroende på cancerns form, hur stor cancern är och så vidare. Min lilla cancer var 1,3 cm totalt. Den är 100 % hormonell vilket är ett gott tecken, fick jag veta. Hon berättade fler detaljer men det behöver jag inte fördjupa mig i, här. För mig var detta de viktigaste punkterna.

Läkaren förklarade hur behandlingen kommer att gå till. I korta drag är det så här: Jag behandlas på sjukhuset i Malmö. Får sex stycken behandlingar med tre veckors mellanrum. Hon berättade namnen på medicinerna som sprutas in. Hon informerade om biverkningarna. Förutom att håret faller av, finns det en rad andra biverkningar. Ganska många faktiskt. Jag kommer att få medicin mot biverkningarna, om de uppstår. Det är inte säkert man drabbas av hela listan biverkningar. Hoppas jag kommer lindrigt undan.

Illamående, kräkningar, tarmarna påverkas, slemhinnorna blir torra, inflammation i tandköttet, kan få känsla av ”hål i tänderna”, håret faller av, aptiten förändras, orkeslös, viruskänslig. Måste undvika att vistas bland mycket folk, restaurangbesök, hälsa på, på jobbet, åka kommunalt, gå på bio. Eftersom det kan uppstå inflammation i tandköttet och även blåsor, rådde läkaren mig att gå till tandläkaren om det är mer än ett år sedan jag kollades sist.  Att tänderna och munhålan är i bästa skick.

Tro det eller ej, men detta hade jag redan pratat med André om: att kolla tänderna. Vill inte riskera att kanske få tandvärk mitt under pågående behandling. Av en händelse hade jag just fått en kallelse till den 2 februari. Får se till att ändra den tiden och få en tidigare tid. Annars får jag byta tandläkare. På skafferiet har jag tejpat upp ”To do”-lista för det är så mycket att hålla reda på hela tiden. Allt får inte plats i almanackan jag köpt. Får inte missa någonting. Listan utökades med ”boka tandläkarbesök genast”, så snart praktiken öppnar.

Tarmarna Ett stort orosmoln är min Kocks blåsa. Detta pratade vi länge om, läkaren, André och jag. Jag är nämligen ileostomiopererad.  Tjocktarmen och ändtarmen bortopererades i april 1984. Jag har diagnosen Familjär polypos. Jag har ingen ”påse på magen” utan något som heter Kontinent ileostomi  – Kocks blåsa. Metoden Kocks blåsa skapades av Nils G Kock. Kirurg och professor vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg. Tack vare honom har jag fått ett mycket bra liv, sedan april 1984 när jag blev opererad. Jag lyfter hatten för honom och niger djupt.

Vill du läsa mer om min ileostomi hittar du min berättelse längst upp på min bloggsida.

Anledningen till att jag berättar om min ileostomi här är att den blev en viktig punkt i samband med kommande cellgiftbehandling. Är det något jag oroar mig över så är det hur min Kocks blåsa ska må under de kommande fyra månaderna som cellgiftbehandlingen ska pågå. Jag är mycket orolig eftersom den är känslig.

Blir jag sjuk och får feber eller influensa exempelvis så kan den krångla genom att det uppstår en slags sammandragningar som knyter sig. Ibland känns det som att en varelse sitter inne i min kropp som kramar ihop den till en boll. Ibland gör det inte så ont och ibland något in i norden ont. Uppstår detta är det bästa att jag bara håller mig stilla, vilande och undviker att äta ”i onödan” så att säga. Bara precis äta och dricka i små portioner och bara sådant som jag vet har lugnande verkan i kroppen. Ibland känns det som att reservoaren (den lilla påsen man sytt av en bit tunntarm som finns inne i min kropp), är full och måste tömmas. Jag får inte tömma hur ofta som helst: det beror på att det lilla hålet (kallad nippel) jag har (under naveln till höger, en bit nedanför midjan) kan irriteras och slitage kan uppstå.

När jag pratade med läkaren om min ileostomi och berättade det jag skrivit här ovanför, sa jag att jag är riktigt orolig. Alla andra biverkningar kan jag ta, men min ileostomi måste skonas på något sätt. Hoppas att det går att lösa.

Det här med förstoppning (som är en av biverkningarna) , trodde jag uppstod i tjocktarmen där allt packas ihop och vätska pressas bort liksom. Jag borde komma lindrigt undan menade jag, eftersom jag inte har någon tjocktarm och att all avföring kommer ut i flytande form i princip. Eftersom jag sprutar in vatten som ”löser upp” avföringen som annars  är lite trögflytande. Läkaren var osäker på min teori och sa att man reagerar så olika och tarmarna kan bete sig olika från person till person. Hon sa att hon kommer att diskutera detta med sitt läkarteam och läkarna som är experter på tarmar och rådgöra med dem. Det verkar inte vara så vanligt med en patient med bröstcancer och Kontinent ileostomi. Jag kände mig trygg ändå eftersom hon skulle diskutera med andra läkare.

Hon ska höra av sig till mig om deras tankar och idéer. Hon berättade om en teori att försöka dämpa problemet med tarmarna. En av medicinerna som pumpas in under cellgiftbehandlingen orsakar förstoppning och annat tarmkrångel. Hennes förslag var att istället för att spruta in hela denna dos var tredje vecka, sa hon att man kan dela upp dosen i mindre portioner . Att jag kommer ner till Malmö en gång i veckan och få mindre dos och få andra cellgifterna en gång var tredje vecka som planerat.

Därför ska vi vänta med medicineringen som påverkar tarmarna, till mars månad när hon, läkarteamet och tarmspecialisterna diskuterat mitt fall.

Efter besöket hos överläkaren träffade vi en sjuksyster och koordinator. Hon hade riktigt snygga svarta glasögon med tjocka bågar och silverdetaljer. Attityd. De var supercoola och hon klädde så bra idem. Det sa jag till henne.

Vi fick ytterligare information av henne och hon sa att jag kommer att få sjukresor. Det har hon beviljat och sa att det har jag rätt att få. Vilken lättnad. Jag har varit orolig att jag skulle behöva ta mig till Malmö på egen hand.  Ännu ett plus. Jag samlar på plus. Har några stycken nu * ler * .

Hon berättade vad som kommer att hända inför första behandlingen den 1 februari. Dagen innan ska jag till Malmö och få en Piccline insatt i vänster överarm.  En Piccline är en silikonkateter , en smal, tunn slang som ska  föras in i överarmen och vidare i blodkärlen fram till en bit från hjärtat. Denna Piccline ska sitta kvar under hela behandlingen. I denna sprutar man in cellgifterna.  Jag berättar mer om den längre fram när jag vet hur det känns och hur jag kommer att uppleva att leva med den så att säga. Jag fick en hel mapp med information och dokument. Efter detta besök skulle jag vidare och ta ett nytt EKG. De tog ett den 20 december men de vill ha färsk dokumentation. Väntan att komma till var jättelång. Tror jag fick vänta närmre 40 minuter. Själva EKG:et tog bara några minuter.

Så där ja. Nu var alla besök denna dag, avklarade. Andrés och min tradition har blivit att sticka och ta var sin burgare hos ”BurgarKungen”.  Jag tar alltid ett Wopper Meal. Mums.

Mätta och belåtna tog vi tåget hem. Slängde oss på sängen och somnade till förtexten till en film. Det tar på krafterna för oss båda, varje gång vi varit på diverse besök och behandlingar i Lund och Malmö. Kära du som läser, håll tummarna att min ileostomi inte påverkas under cellgiftbehandlingen.

Kram Anna