Cytostatika – Sida 6 – annabloggar.com

17 februari. Hej.Vanliga Anna här.

Hejsan

Känner mig som vanliga Anna. Efter det att jag slutade med den ena sortens medicin har jag inte känt någon bieffekt alls utan kände mig för första gången som en vanlig, fullt frisk människa. Den där vanliga Anna. För första gången sedan första cellgiftsbehandlingen den 1 februari.

Äntligen!

Fasen vad jag gillar mig som ”vanliga Anna”. Har känt mig fruktansvärt tråkig, gnällig, jobbig. Nästan blivit trött på mig själv.

Denna förmiddag var jag hos distriktsköterskan och la om min Picc-Line jag har i armen. Den ska läggas om en gång i veckan. Det tog tre kvart. Längre tid än vad det gjorde när jag plåstrades om, i samband med första cellgiftbehandlingen. Allt beror på hur den packades in förra gången. På sjukhuset. Riktigt väl inpackad må jag säga. Mig gjorde det inget att det tog tid. Jag hade ju ingen annan tid att passa.

Fick en mycket intressant pratstund med sköterskan som la om den. Hon är en sköterska som jobbar periodvis i hela landet. Hon har sitt hem på Gotland men är inte där så ofta. Vi började prata om Gotland. Jag har aldrig varit där och har Gotland på min rese-önskelista.

Historia, medeltida och kultur är jag oerhört intresserad av. Det intresset delar jag med André. Fick många tips av henne när på året man ska åka dit för att undvika allt för mycket turism och utan att det är vinter.

Jag gjorde ett grupparbete i skolan om Gotland. I skolan envisades jag med att vilja jobba ensam. Inte i grupp. Har haft dålig erfarenhet av det där med att jobba i grupp. Blir irriterad när inte alla engagerar sig utan vissa bara glider med liksom. Så jag gjorde mitt egna grupparbete som handlade om Gotland på Hansatiden.

En annan gång hade jag ett eget grupparbete om Hven. Vår älskade lilla ö som ligger precis utanför Landskrona.

Grupparbetet handlade om Hvens historia. Det är ju så mycket mer än Tycho Brahe. Tegelbrukindistrin på 1800-talet exempelvis.

På Hventillbringade jag och min familj mycket tid när jag var liten. Hos min faster och farbror. Likaså som vuxen. Underbara minnen. Denna ö har alltid varit speciell för mig.

Tillbaka till nutiden.
Kände mig ”vanlig”. Trodde inte att jag skulle längta efter att vara vanlig. Vanlig låter så tråkigt. Coolare att vara speciell.

Nu kom en vändpunkt kändes det som. Nu gäller det att passa på att ta vara på tillfället. Kände hur energin kom tillbaka. Kunna skratta och orka klä mig. Det började klia i mina kreativitetsfingrar som legat i träda länge.

Vi ska klä om en soffa. En soffa som vi faktiskt själva satt samman. Vi slaktade en fotölj med breda armstöd. Tog armstöden och schäslongdelen till Andrés gamla soffa. Nu ska vi ha tag i tyg. Något som passar till våra vinröda soffor. Mysrummet går i vinröda toner, med inslag av mörkbrunt och naturbeige.

Bojng-ojng-ojng…..
Nu kom jag på det. Ha!
Jag har i hur många år som helst velat klä om en soffa i jeanstyg. Jag älskar jeanstyg. Man kan göra så himla mycket med jeans. Jag har gjort mycket men aldrig klätt om en soffa. Vi var helt överens, André och jag. Det kommer bli superhäftigt!

Vi har ju inte mycket jeans så vi slängde ut frågan på facebook.
Vi vill ha dina gamla avlagda jeans” var rubriken.

En vän till André på facebook hörde av sig till mig. Jag känner henne inte ens. Samma dag kom hon med en jättehög med jeans. Waooo. Jag ska baka jättemycket äppelkaka till henne som tack. Äppelkaka med min hemliga kryddning.

Sedan hörde min barndomsvän Louise av sig och jag fick några jeans av henne också. Nu har vi så att det borde räcka till soffan. Dessutom hörde en annan fb-vän av sig. Uffe. Han har också avlagda jeans. trodde inte vi skulle få ihop så här många jean på bara några timmar. fantastiskt. Tack, tack tack. Nu har vi så det räcker.

Tjoho!

Jeansblått passar inte så bra i vårt mysrum så vi ska bleka de mörka jeansen ordentligt och därefter färga dem i en vinröd ton. Ska vaxa läderdetaljerna så att de bibehåller sin rätta färg. Vi har en drös med soffdynor som vi ska ha som sittkuddar. Dessa ska kläs i andra tyger.

Fick tips av svärmor om tygbutiken Stoff & Stil, stoffochstil.se Heaven för mig som älskar tyger. Plöjde igenom deras jättestora tygsortiment i jakten på möbeltyger. Och klart jag hittade. Hittade även en annan tyg-affa: ohlssonstyger.com . Där hittade jag ett superhärligt möbeltyg till en struntsumma.med motiv terrakottaarmén.

Terrakottaarmén. Mitt nästa besök i Kina blir att besöka terrakottaarmén som finns i Shaanxiprovinsen. Dit vill jag. Någon gång.

Ohlssonstyger hade två meter kvar av terrakottaarmén-tyget. Jag beställde de två metrarna på stående fot, innan någon annan hann före. Tjoho. Tyget kommer i nästa vecka.
Xiéxiè
(uttalas che-che med betoning på sista e:et och betyder ”tack” på Mandarin kinesiska).

terrakottaarmen
Hoppas hoppas hoppas!
Att jag får vara vanliga Anna ett tag till så jag klarar av att påbörja projektet.

Jag måste ta det lugnt och lyssna med respekt på min kropp. Visar den minsta spår på trötthet måste jag gå och lägga mig. Inte envist fortsätta med det jag för stunden håller på med.

Vi kör två Kinabilder från resan när tjocka släkten åkte till Kina 2009 för att fira jul tillsammans i Qingdao som ligger i Shandongprovinsen.

Staden Qingdao hette tidigare Tsingtao och ockupperades av tyskarna i början på 1900-talet. Tyskarna byggde ett bryggeri.Vet inte om det framgår av öletiketten från den tiden. Ölen heter i alla fall Tsingtao och är en god, ljus öl och passar en ”lagomgillare” som jag är.

Den andra bilden visar mamma och mig på muren en svinkall dag i december 2009. Vet inte om det heller framgår så bra. Kallt som attan var det i alla fall.

76845_159384764099483_4923345_n 36180_159384554099504_7993301_n

Tjing tjong
Anna

15-16 februari. Biverkningar som heter duga

Hej
Vilodag den 15 februari? Trodde jag ja. Blev inte alls som tänkt.

Planeringen för denna dag var att ta det lugnt och att trimma håret på huvudet blev inte av. Jag blev dålig av medicinerna jag fick utskrivet av läkaren på sjukhuset. Båda medicinerna är mot neutropen feber , feber vid brist på vita blokroppar.

Ena sorten skulle jag ta två gånger om dagen och den andra, tre gånger om dagen. Båda tillsammans med mat så det blev ju att ta båda ungefär samtidigt. Fick inte instruktion om att ta dem med viss stund emellan.

Pillrena är ganska stora. Den ena sorten har hård kapsel. Den andra var lite mindre och utan hårt hölje. Jag drack rikligt med vatten som man ska göra. Den ena medicinen fick jag inte ta ihop med filmjölk som jag annars tänkt kunde ge mer ”glid” så att de inte fastnade i halsen.

Först trodde jag att jag satt tabletterna i halsen. Jag drack och drack för att få ner pillrena. Sedan efter kanske en halvtimme kom ett hemskt tryck över bröstet. Som att bli fastklämd i ett skruvstäd nästan. Tungt att andas. Illamående, krampande attacker, krampande smärta i magen, ungefär samma känsla som vid magkatarr. Fortfarande kändes det som att något fastnat i halsen.

Smärtorna gick lagom över till på kvällen när jag skulle ta pillrena igen. Samma visa igen. Samma onda. Jag ville bara skrika. Högt.

Jag la mig i fosterställning och med en kudde tryckt mot magen. Det lättade lite men det kändes fortfarande som att tabletterna satt fast i svalget och i trakten ovanför magsäcken. Och de förbannade smärtattackerna i magen.

Min stomi mådde ju såklart inte bra av detta. Den började flippa ut och krångla. Som jag berättat innan så finns två konstgjorda ”muskler” ovanför reservoaren som jag sticker en sond igenom. Den första muskeln krampade så jag inte kunde föra in sonden. Detta åtgärdade jag genom att, när jag äntligen lyckades få igenom sonden, lät jag den sitta i och bandagerade med kompresser och kirurgtejp på magen och proppade igen sonden med en plastplugg. Det fungerar bra men är bökigt att ha så där.

I rådande tillstånd väljer jag hellre bökigt än oro att inte få in sonden förbi den krampande muskeln.

Jag lyckades somna. Fråga mig inte hur det gick till. Av utmattning kanske.

16 februari
På morgonen var det dags igen med de två pillrena. Samma visa igen. Fy fasen . Vad jobbigt. Skulle jag ha det så här i 10 dagar med dessa mediciner? kan inte vara möjligt.

Jag lusläste bipacksedlarna . Bipacksedeln till den ena var en halv meter lång, nej 45 cm lång och putteliten text. Kunde ge rader av biverkningar. Jag var tvungen att skriva ner dem för att komma ihåg det som berörde mig. Den andra hade något kortare bipacksedel och större text. Färre biverkningar.

Jag bockade av de biverkningar som jag fick: Illamående, hårt tryck i bröstet, svullnad i svalget, strupsår, halsont, magsmärta.

Det jag trodde var att tabletterna fastnat i halsen var i själva verket svullnad i svalget och ”strupsår”. Det stod på den ena bipacksedeln att man ska ringa läkaren och sluta ta tabletten om detta inträffade. Jag ringde läkaren i Malmö och slutade ta tabletterna. Han sa det räckte med att jag tog den ena sorten hädanefter. Den med den hårda kapseln och långa bipacksedeln med den lilla texten. Det var den jag trodde var boven i dramat. Läkaren hade en annan uppfattning. Jag sa inte emot såklart. Han vet, jag bara tror.

All smärtan försvann på kvällen.
Är det verkligen sant eller bara tillfälligt smärtfri?

Återstår att se. Här kommer en bild som ger lugn är mitt första möte med svärföräldrarnas 10 alpackor, en aprildag 2016.

Alpackor är underbara djur. Kloka, lugna och sofistikerade. Man blir totalt avslappnad i deras sällskap.

1622059_980823041955647_6648324601667879097_n

Kram Anna

14-15 februari. Vilodagar.

Hejsan
Hoppas din dag började bra idag.

Igår den 14 februari var en dag för relax och vila. Det är bara ett uppdrag jag hade: att ringa Onkologen i Lund och berätta om veckan som gått. Meddelade i deras röstbrevlåda.

Ett uppdrag till hade jag men det inkluderas i ”relax”. Ut i friska luften.
Vädret kanon. Sol, ingen blåst, underbart. Vi tog en promenad ner till Citygross. Vi bor ju centralt så det tar väl kanske 10 minuter att gå. Eller 15 minuter i den takt jag har numera. André stack in och handlade medan jag satte mig på bänken i solen, utanför.
Härligt! Där utanför träffade jag minsann en kompis som jag inte sett på länge.
”Hej hej”. Avståndskram *ler*

Jag fick veta att jag såg fräsch ut. Tack så mycket. *ler* Det gör susen med en bra foundation , solpuder och läppstift.

André var snabbt klar och vi traskade vidare hemåt i sakta mak. Precis när vi var nästan hemma mötte vi en av mina barndomsvänner som åkt på samma virusskit som André och jag haft. Jag backade några steg och pratade en stund. Han lät inte alls bra, stackaren.
”Krya på dig. Vi ses”.

Smørrebrød

xxx
Hem och vila. Trött. Men först måste vi äta lunch. Klockan var ändå runt 13.00.
Andrés och mitt favoritställe är Borgerkrogen i Helsingør. Det är nog där vi trivs bäst. Några dagar innan första cellgiftbehandlingen, åkte vi in dit. Det var på min födelsedag den 25 januari. Eftersom vi inte kan komma till Borgerkrogen och Helsingør på länge så får vi göra det bästa vi kan.
Plan B: egna Smørrebrød. I Helsingør dricker vi såklart Tuborg Classic öl och tar var sin Brøndum snaps men denna gången blev det Coca-Cola och äkta kranvatten.
-Rostbiff med riven pepparrot, dansk remouladsås, egen inlagd gurka, rostad lök.
-Kallrökt lax, riven pepparrot, egengjord hovmästarsås, tomat och gurkskiva.
-Färska räkor, majonnäs, citronpeppar, citronskiva (jag glömde koka ägg).
-Knäckebitar med dansk ost: Svart Danbo och Havtornsmarmelad från Saxtorp.

Premiär att se en 40 år gammal film
Efter mackorna slappade vi och började kolla på en film. Inte vilken film som helst. Det var premiär för mig att se början på en snart 40 år gammal film: StarWars. Har aldrig sett den. Inte ens lite. André är en gammal StarWars fan och har massor med attraktiva StarWars-samlingsprylar kvar. Han har till och med skakat hand med flera av skådespelarna. Häftigt!

Vi har pratat en del StarWars och igår eftermiddag började vi titta. Attan så pampigt och spännande den börjar. Otroligt välgjord, det lilla jag hann se innan jag somnade. Jag somnar ju på nolltid oavsett hur spännande film jag tittar på. Jag hann se runt 20 minuter kanske. Filmen känns modern och inte alls 40 år gammal. Som om den var gjord i förra veckan *ler* Nu när jag sitter och skriver vill jag fortsätta att titta. Det blev ju läskigt värre när Darth Vader dök upp!

Resten av dagen gick i slapphetens tecken. Jag mår okej och nästan som en ”vanlig människa” . André mår också bra.

”Tre lördagar i veckan”
Idag, den 15 februari har vi ännu en lugn dag. Lördag *ler*
Vi har tre lördagar i veckan numera: Lördag, lördag, lördag, söndag, jobbedag, jobbedag, jobbedag. Det är inte jag som jobbar. Jag är sjukskriven till mitten av sommaren ungefär.

För att undvika risken att dra hem smitta från sin arbetsplats, jobbar André nu nätter. Han börjar jobba när kollegorna gått hem. Han jobbar långa pass fredag-söndag natt. Sedan är han ledig fram till nästa fredag eftermiddag. Det betyder att vi har tre lördagar i veckan. Idag är det lördag nummer tre.

Dags att raka huvudena
De enda sakerna vi har på vår ”göra-lista” är att raka våra huvuden. Andrés hår växer som gräs. Mitt hår växer som gräs. Peruken glider runt lite på min hala hårstubb hahaha. Det känns inte så skönt. Sitter bättre på ett huvud utan hår. Så det ska snaggas med trimmer. Kanske även rakas helt så som André gör med sitt. Han är ju så himla snygg i sitt huvud *hjärta*
Får se om jag är modig och vågar *biter på naglarna*

Det blir i så fall ingen livesändning på facebook denna gången.Kanske tar en filmning vid annat tillfälle. Måste ju rakas bort ganska ofta. Jag har fått jättefina tuggummitatueringar av yngsta systerdottern. Bland annat en med två kaniner som spelar tennis. Den kan jag tänka mig att ha på bakhuvudet. *ler*
Coolt.

Ska bara kolla med henne om hon möjligen vill komma och hjälpa mig. Om hon är frisk.

Nu tackar jag för mig för idag.
Jag tänkte lägga upp några recept om några dagar. Recept på god mat som går snabbt att laga och enkelt. Sen drämmer jag till med lite avancerade rätter också *ler*
Bara våra favoriträtter.

Ha det bäst.

Le till dig själv i spegeln innan du går hemifrån. Säg: ”Du är okej. Jag gillar dig”.
Le till dem du håller på att krocka med i mataffären. Man får ofta ett leende tillbaka.
Växla några ord med en gammal person, som liksom du står vid fruktavdelningen eller så. Det kan vara så att du är den enda den personen pratar med på hela dagen. Det kan betyda mycket mer än man tror.
Hjälp den som verkar vilsen. Det mår man bara bra av. Att hjälpa andra.

Njut av dagen

Gargamel Moses

Tack för att du läser min blogg. Det betyder otroligt mycket för mig.
Kramar från Anna

13 februari. Tack för denna tiden.

Hej
Lite tjatigt att berätta om när jag vaknar och om mina morgonrutiner. Vi skippar det. Blodtrycket var lite lågt denna morgon. Dock inget alarmerande. Kände mig ovanligt pigg och vanlig liksom. Snörvlig och måste snyta mig hela tiden, precis om de senaste dagarna.

Vaknar så pass tidigt att jag hinner blir riktigt hungrig innan frukosten serveras strax efter kl 8.00. Varje morgon beställer jag ungefär det samma så vissa morgnar har jag inte behövt rabbla vad jag vill ha. Systrarna rabblar det åt mig *ler*

-Två muggar citronté med mjölk. Inget socker
-Fyra grovbrödmackor med ost
-En tallrik fruktyoghurt utan vaniljsmak

Jag är förvånad att jag lyckas klämma allt detta. Jag är verkligen ingen frukostmänniska men antagligen beror det på alla omständigheter med min sjukdom, behandling och medicinering. Kroppen gör säkert av med mycket mer energi när man mår dåligt. Dessutom vaknar jag jättetidigt och att det är mer förmiddag än morgonnär klockan bli 08.00.

Antagligen får jag åka hem idag. Redan i fredags började jag säga ”hej då” till några systrar. De som jobbat natten vet jag är lediga i flera dagar så jag sa ”hej då” och tacka så mycket för det fina omhändertagandet av mig.

Jag har mycket svårt att ”ta farväl” som det så fint heter. Jag blir alltid så rörd och tårögd. Nu tror alla som läser min blogg att jag gråter mycket. Det gör jag inte kan jag berätta. Sist jag grät, var när min älskade Gargamel Moses blev sjuk och fick komma till katthimlen. Det var i augusti 2016. Efter det har jag gråtit några skvättar förrän på sjukhuset. Det är väl ungefär de gångerna.

Har svårt att ta farväl av personer som berör mig. Denna morgon blev den biten jobbig. Först ut var att säga ”ha det bra och tack så mycket för allt du gjort för mig”, var nattsköterskan. Jag har glömt att fråga alla systrarna om jag får nämna deras namn i min blogg, så därför nämner jag inga namn.

I dag kom avdelningens sjukgymnast och hälsade på. Han har varit på semester jättelänge och detta var visst hans första arbetsdag. Riktigt glad kille. Sjukgymnasten som hjälpte mig i fredags tillhörde en annan avdelning.

Efter att jag berättat om mitt jäkla ryggont och hur snabbt den försvann, så gav han mig jättebra träningstips, så nu har jag ett antal övningar till att göra två gånger om dagen eller fler gånger om jag vill. Han hämtade en motionscykel. Satte på lite motstånd och så trampade jag mig riktigt varm i 10 minuter. Under tiden pratade vi om resor, om hans resa han nyss kommit hem från. Om så många fina platser det finns på vår jord och som man kunnat ge vad som helst för att få se och uppleva. Det blev en riktigt trevlig och rolig stund. Hoppas hans jet lag försvinner snabbt. Det kan ta tid. Jag berättade för honom om min längsta jet lag som höll i sig i närmre en vecka efter att jag kommit hem från Kina.

Nedräkning
Nu blev det bekräftat. Jag får komma hem.
Två av läkarna kom och berättade den glada nyheten. Dels läkaren som tog väl hand om mig på Akuten och även avdelningens läkare. Alla värden ser bra ut. Jag ser pigg ut tyckte de, och allt verkar bra. Jag glömde fråga hur mycket de vita blodkropparna var uppe i så det vet jag inte. Jag vet att mitt immunförsvar är nedsatt och att jag måste ha respekt och inte riskera någonting. Jag blev både glad och lite ledsen. Kommer att sakna alla så himla mycket. Det berättade jag för de båda läkarna. Om hur väl omhändertagen jag varit av alla. Har känt mig trygg, trots paniken jag fick när jag blev förkyld och blev arg på vissa i personalen. I det stora hela har jag känt mig väl omhändertagen och alla har varit så himla gulliga. De gick och jag bara la mig på sängen och glodde i taket ungefär. Skulle inte hem förrän under eftermiddagen och det var inte ens lunch nu.

Mamma ringde. Glad som en lärka som vanligt. Hon nästan sjunger när hon pratar *ler* Hon undrade hur jag skulle ta mig hem. Jag sa att André och jag kommer att promenera hem.
-”Det tycker jag inte”, sa hon. ”Du måste vila. Gå inte hela den biten”.
-”Mamma, det är 400 meter och det finns parkbänkar att vila på”.
-”Nä det gör det inte alls! Det finns inte en enda bänk på hela vägen”.

Mamma 83 år, har promenerat längs gatan till sjukhuset några gånger och visste att det inte finns några bänkar. Nå väl, vi pratade en stund sen skulle hon göra sig iordning och iväg och spela kort med sina vänner.

Städerskan kom in i rummet. Utan munskydd. De finns ju för farao utanför min dörr. Eller ska finnas. Dessutom lämnade hon min dörr öppen på vid gavel medan hon rafsade i sin städvagn och folk passerade i korridoren. Nu blev jag arg. Jag ropade åt henne att jag är sjuk och att dörren måste vara stängd. Hon mumlade något jag inte hörde. Hon stängde dörren och kom inte in igen. Tack för det. Jag har hellre ostädat.

Systern som jobbade denna dag kom in och gav mig min medicin i pillerform. Jag passade på att fråga henne efter en av hennes arbetskamrater. Ifall hon skulle jobba idag. Jo, det skulle hon. Hon börjar kl 14. Okej. Så bra. Jag är nog kvar till dess. André har ju jobbat natt och sover ändå till klockan 13 ungefär, så klockan hinner bli minst 14 innan jag kan lämna avdelningen.

Läkaren från Akuten kom in och gav mig ”utskrivningsinformation” som det heter. Två A4-dokuement. Där står allt förklarat. Varför jag sökt Akuten, vilka mediciner och varför, vilka undersökningar som gjorts och så vidare. Mycket detaljerat.

Jag tackade honom igen för att han och sköterskan på Akuten tog så väl hand om mig. Frågade honom om han tillhörde Akuten eller även denna avdelningen. Berättade för honom att jag har tre stora askar choklad som kommer att ligga i personalrummet. Om det är så att han tillhör Akuten så ville jag att han skulle sticka upp hit då och då och ta en stor ranson chokladbitar. Han log och sa att det skulle han minsann göra.
-”Ja, gör det”, sa jag.

Saken är den att redan i onsdags sa jag till André att jag vill köpa choklad till alla på avdelningen. Det ska vara de största askarna av chokladen Merci. Merci betyder ju ”tack” och chokladen så himla god. Massor med olika varianter. De är betydligt godare än Marabou choklad. Alladinaskarna bojkottar jag totalt sedan de tog bort Trillingnöten och ersatte den med en jätteäcklig pralin med ljus choklad och hallon. Bläää. Torkad hallon. Usch! Dessutom har det tillkommit några andra praliner som inte heller passar mina smaklökar. Så jag säger ”nej tack” till Alladin.

André ringde vid 14-tiden. Då hade han precis vaknat.
-”Jag får komma heeeem”.

Andre kom en stund senare. Då började jag packa ner datorn och mina två ”nuttekuddar”. En för bröstet som inte finns längre och en för ryggen. Packade ner datorn och min jättenecessär med alla hudvårdsprodukter och hygienartiklar. Ja, jag kan säga att vår ur-coola shoppingvagn var fylld till bredden.

Vi väntade på att läkaren skulle komma och ge oss det sista provsvaret.
Dörren öppnades och där står nattsköterskan som jag frågat efter. Henne hann jag inte säga ett riktigt ”tack och hej då” till när hon gick av sitt pass i fredags. Vi pratade en stund och jag sa även till henne att jag känt mig så väl omhändertagen att jag inte kan fatta hur jag ska klara mig utan dem nu när jag ska hem. *ler*

Sa även att jag är tacksam att allt gått så bra denna veckan. Jag har tillbringat min vecka på en medicinsk avdelning och alltså ingen infektionsavdelning.
-”Här dumpas jag i knäet på er för att det inte fanns något sjukhus med ledigt rum på en infektionsavdelning. Jag förstår att ni alla har påverkats av detta i ert dagliga arbete med andra rutiner och så vidare. Jag är oerhört glad att det inte fanns något ledigt på annat sjukhus. Tror inte jag kunde få det bättre faktiskt”.

Nu blev jag så där rörd igen. Att behöva säga ”hej då”. Jag bad henne om tjänsten att lägga de tre chokladaskarna i personalrummet tillsammans med min hälsning som jag skrev någon dag innan. Där skrev jag bland annat att jag vill aldrig mer träffa dem på denna avdelning. Däremot gärna i vimlet på stan någonstans, någon gång. *hjärta*

När hon gick iväg med chokladaskarna gjorde jag mig iordning. På med egna kläder. På med foundation och solpuder och hoppades att se lite friskare ut. Tycker jag ser mager ut om kinderna och trötta ögon. Lite färg i ansiktet gör susen.

min-peruk-nr-1
På med peruken. André hade den med till mig. När vi åkte till Akuten den 6:e lämnade jag den hemma och drog på två mössor för att inte frysa. Under hela min vecka har jag varit utan. Bara haft mina fyra virkade mössor som jag skiftat med för att slippa känna mig tråkig.

Två peruker har jag. En som är 10 cm kortare än mitt egna hår och en rufskrullig. Idag ville jag ha min långa peruk och drog den på. Just som jag kom ut från toaletten, färdigsminkad och allt, stod en annan av de gulliga systrarna i rummet. Hon ville tacka för chokladet och kom av sig när hon såg mig.
-”Känner du igen mig?” frågade jag och log. Hon log också och tyckte mitt hår var jättefint. Det blev jag glad att höra. Hon sa också att hon hoppas slippa mig på hennes avdelning och hoppas vi ses i vimlet någon gång istället.

Jag sa att antagligen kommer jag att sakna er så mycket att jag kommer hit och hälsar på varannan dag. Jag bor ju bara typ 400 meter bort.

Klockan 15.30 kom sista provsvaret. Allt var bra. Jag glömde fortfarande fråga efter hur mycket de vita blodkropparna ökat så jag har ingen siffra att skriva här.

Vädret var fantastiskt härligt. Solen sken, den lilla snön här och där glänste. Ingen blåst och behaglig temperatur. Vi tog en sakta promenad. Superskönt att andas frisk luft. Inte bara de korta stunder jag stack ut huvudet genom fönstret i mitt rum.

André och jag letade parkbänkar längs Regeringsgatan. Fasen också. Inte en enda bänk. Till slut hittade vi två stycken med 10 meters mellanrum. Knappt 30 meter från vårt hem. Lönt att vila på den. Såååå. Mamma hade rätt som vanligt. *ler*

parkbank

Får ringa mamma och erkänna mig besegrad.

Skönt att vara hemma.
Skönt att kunna krama och pussa på min babe.
Skönt att slänga mig i sängen och kolla ett anvsnitt av De Tre Musketörerna på Netflix.

Goodbye for now
Anna

12 februari. Förkyld. Respekt tack!

Gissa vilken tid jag vaknade denna morgon? Exakt. Jo då. Kl 04.30.

Blåsor längst in på tungan. Dessutom täppt i näsan. Inget ryggont. Blåsorna kan antingen vara en av biverkningarna efter cellgiftbehandlingen. Kan också vara förkylningsblåsor.

När man ligger på sjukhus så har man ju tid att fundera. Mitt funderande sedan jag vaknade denna morgon är detta:
-Jag ligger isolerad. Inga besök mer än André som håller sig på meters avstånd och no touch. Han stannar bara korta stunder.
-Alla försiktighetsåtgärder måste respekteras. Alla måste ha munskydd och handskar. -Jag får inte vistas utanför mitt rum.
-Dörren till mitt rum är ständigt stängd och måste hållas stängd.

Okej. Var kommer då smittan ifrån? Sen kom jag på det. Flera av personalen som har hand om mig tar på munskyddet INNE i mitt rum. En halv meter ifrån mig. Där finns en hylla med munskydd och handskar. Då har de ju hunnit andas ut fyra gånger rätt ut i luften. Jag har inte tänkt så mycket på det, de andra dagarna. Att vissa har munskydd när de kommer in i rummet och andra tar på det inne i mitt rum.

Jag ligger på en avdelning med många patienter med många besökare i korridoren. Alla samlar ofrivilligt på sig andras baciller. Och tar dem med in till mig! Det kan räcka med att en som ska in till mig, precis innan stått och pratat med någon som bär på virus. Och därefter går direkt in till mig och sprider smittan via utandningen. Det krävs inte mer än detta.

Dessutom: en av sjuksköterskorna var förkyld. Hen berättade det för mig någon dag tidigare. Att hen var förkyld och inte ville komma in till mig och delegerade visst jobb till andra p.g.a smittorisken. Det uppskattade jag mycket.

Den första som brukar komma in är en sköterska som ska ta blodtryck, kolla pulsen och andningen. Denna person gick in i rummet sa ”god morgon”och tog på munskyddet. Jag sa åt hen i halvpanik att jag blivit smittad av någon. Beordrade att ta på munskydd utanför mitt rum. Jag hade verkligen panik och var livrädd!

Efter en stund kom hen in igen. Jag bad om ursäkt att jag morrat och förklarade att jag fått panik för att jag smittats av någon. Beklagade mig för hen att vissa tar på sig munskyddet intill mig i rummet och så vidare. Hen sa att det är bra jag sa ifrån. Vi pratade lite kring detta medan hen kollade mina värden. Jag sa att det ska finnas munskydd, handskar och sprit utanför min dörr. Det gjorde det inte, fick jag reda på.
-”Jag ska ta tag i det”, sa hen och ställde en vagn med handskar, munskydd och sprit utanför. Jag sa att flera av personalen inte respekterar allvaret med mitt urdåliga immunförsvar.

Dessutom fick sjuksköterskan med förkylningen allvarliga blicken av mig när hen skulle ta bort den tomma påsen efter antibiotikan som var kopplad till Picc-Linen.
– ”Jag har blivit förkyld. Någon har smittat mig. Du är förkyld. Du ska inte vara här inne” . Här var jag nästan gråtfärdig. Hen sa att ”är du orolig ska jag naturligtvis gå ut”, och gick ut. Ett plus i kanten för hen därför att ha munskyddet på när hen kom in i rummet.

Hur som helst, mina värden på förmiddagen var kanonbra. Både puls, andning, ingen feber och bra blodtryck. Nu väntade jag bara på läkaren angående min förkylning.

Läkaren kom vid lunchtid och tittade på blåsorna på tungan och jag förklarade min oro att gå miste om de vita blodkroppar som bildats, på grund av att jag blivit förkyld. Läkaren sa att jag inte behöver oroa mig för det. Det krävs betydligt mer påverkan för att de vita blodkropparna skulle slås ut igen. Läkaren berättade att de har fortsatt att öka. De är nu uppe i 1,9. Efter samtalet med läkaren blev jag så lugn. Pjuuu vilken befrielse. Underbart.

Jag mår inte bra av att skälla på folk. Därför var jag noga med att be de två sjuksköterskorna om ursäkt. Jag sa till den förkylda sjuksystern att jag blivit lugn av läkarens besked och att jag sett värsta scenariot framför mig: att jag skulle hamna på ruta 1 igen.
-”Jag ber om ursäkt att jag reagerade som jag gjorde”. Ursäkten godtogs med svaret:
-”Det är lugnt. Ingen fara”.

Min stomi är bråkigare än någonsin och det är antibiotikan som är boven i dramat. Det vet jag. Jag har vidtagit egna åtgärder för att den ska må så bra den kan så det löser sig.

Jag fick besök *ler*
Min syster kom. Helt oannonserad. Gissa hur glad jag blev på en skala från 1 till 10? Jag blev jätteglad. Vi har inte haft tid att ses på flera veckor. Hon stod borta vid dörren och ville bara lämna en låda choklad och gå direkt. Jag propsade på att ta på ett munskydd, sprita händerna och komma in och sitta en bit bort. Vi babblade om allt möjligt.

Precis som för alla andra, berättade jag om den goda maten. Så himla god mat varje dag. Och vatierande.Gott kryddat. Vällagat. Känslan av hemlagad husmanskost. Jag berättade att jag redan vid två tillfällen bett sjuksystrarna att hälsa kocken i köket. Syrran undrade var maten kom ifrån och jag sa från Restaurang S:t Olof som ligger här intill. Som finns på lasarettsområdet.
-”Ja men det är ju där Åsa är restaurangchef”. Åsa är en kompis till oss. Jag hade totalt glömt att det är där hon jobbar. Det är ju länge sedan hon berättade det för mig.
-”Så bra”, sa jag och skrattade till. ”Då kan ska jag minsann hälsa Åsa själv”.

Jag berättade den goda nyheten om det ökade antalet vita blodkropparna, att jag kanske skulle få komma hem dagen därpå eller nästföljande.

Efter att hon gått var jag trött och sov i en och en halv timme. Jag blir trött på några sekunder. Pang så hänger ögonen.

Allt verkade så bra att jag från nu skulle få antibiotikan i pillerform istället för via Picc-Line. Allt går på rätt håll. Underbart!

Fattar inte att jag kunde vara vaken fram till efter midnatt. Sovit för mycket kanske. Somnade kl 01.00 med mobilen i handen. Vaknade vid 03-tiden fast jag var trött, men ändå tillräckligt vaken att jag inte kunde somna om. Hittade avslappningsmusik Mindfulness Relaxing Music på YouTube. Somnade förvånansvärt fort och skönt. Det undermedvetna fortsätter ju ta till sig musik när man är sovande och det var nog därför jag sov så gott i två timmar till.

Avslutar med en bild när min älskade Gargamel Moses tröstade mig en dag när jag var hemma i feber. Min underbara kille finns i katthimlen sedan den 5 augusti 2016. Vi fick 16 år tillsammans.

Jag saknar honom otroligt mycket. *världens största hjärta och några tårar*

13925218_1057713697599914_2534271691809676318_n

Anna