Tjohej! – Sida 6 – annabloggar.com

14-15 februari. Vilodagar.

Hejsan
Hoppas din dag började bra idag.

Igår den 14 februari var en dag för relax och vila. Det är bara ett uppdrag jag hade: att ringa Onkologen i Lund och berätta om veckan som gått. Meddelade i deras röstbrevlåda.

Ett uppdrag till hade jag men det inkluderas i ”relax”. Ut i friska luften.
Vädret kanon. Sol, ingen blåst, underbart. Vi tog en promenad ner till Citygross. Vi bor ju centralt så det tar väl kanske 10 minuter att gå. Eller 15 minuter i den takt jag har numera. André stack in och handlade medan jag satte mig på bänken i solen, utanför.
Härligt! Där utanför träffade jag minsann en kompis som jag inte sett på länge.
”Hej hej”. Avståndskram *ler*

Jag fick veta att jag såg fräsch ut. Tack så mycket. *ler* Det gör susen med en bra foundation , solpuder och läppstift.

André var snabbt klar och vi traskade vidare hemåt i sakta mak. Precis när vi var nästan hemma mötte vi en av mina barndomsvänner som åkt på samma virusskit som André och jag haft. Jag backade några steg och pratade en stund. Han lät inte alls bra, stackaren.
”Krya på dig. Vi ses”.

Smørrebrød

xxx
Hem och vila. Trött. Men först måste vi äta lunch. Klockan var ändå runt 13.00.
Andrés och mitt favoritställe är Borgerkrogen i Helsingør. Det är nog där vi trivs bäst. Några dagar innan första cellgiftbehandlingen, åkte vi in dit. Det var på min födelsedag den 25 januari. Eftersom vi inte kan komma till Borgerkrogen och Helsingør på länge så får vi göra det bästa vi kan.
Plan B: egna Smørrebrød. I Helsingør dricker vi såklart Tuborg Classic öl och tar var sin Brøndum snaps men denna gången blev det Coca-Cola och äkta kranvatten.
-Rostbiff med riven pepparrot, dansk remouladsås, egen inlagd gurka, rostad lök.
-Kallrökt lax, riven pepparrot, egengjord hovmästarsås, tomat och gurkskiva.
-Färska räkor, majonnäs, citronpeppar, citronskiva (jag glömde koka ägg).
-Knäckebitar med dansk ost: Svart Danbo och Havtornsmarmelad från Saxtorp.

Premiär att se en 40 år gammal film
Efter mackorna slappade vi och började kolla på en film. Inte vilken film som helst. Det var premiär för mig att se början på en snart 40 år gammal film: StarWars. Har aldrig sett den. Inte ens lite. André är en gammal StarWars fan och har massor med attraktiva StarWars-samlingsprylar kvar. Han har till och med skakat hand med flera av skådespelarna. Häftigt!

Vi har pratat en del StarWars och igår eftermiddag började vi titta. Attan så pampigt och spännande den börjar. Otroligt välgjord, det lilla jag hann se innan jag somnade. Jag somnar ju på nolltid oavsett hur spännande film jag tittar på. Jag hann se runt 20 minuter kanske. Filmen känns modern och inte alls 40 år gammal. Som om den var gjord i förra veckan *ler* Nu när jag sitter och skriver vill jag fortsätta att titta. Det blev ju läskigt värre när Darth Vader dök upp!

Resten av dagen gick i slapphetens tecken. Jag mår okej och nästan som en ”vanlig människa” . André mår också bra.

”Tre lördagar i veckan”
Idag, den 15 februari har vi ännu en lugn dag. Lördag *ler*
Vi har tre lördagar i veckan numera: Lördag, lördag, lördag, söndag, jobbedag, jobbedag, jobbedag. Det är inte jag som jobbar. Jag är sjukskriven till mitten av sommaren ungefär.

För att undvika risken att dra hem smitta från sin arbetsplats, jobbar André nu nätter. Han börjar jobba när kollegorna gått hem. Han jobbar långa pass fredag-söndag natt. Sedan är han ledig fram till nästa fredag eftermiddag. Det betyder att vi har tre lördagar i veckan. Idag är det lördag nummer tre.

Dags att raka huvudena
De enda sakerna vi har på vår ”göra-lista” är att raka våra huvuden. Andrés hår växer som gräs. Mitt hår växer som gräs. Peruken glider runt lite på min hala hårstubb hahaha. Det känns inte så skönt. Sitter bättre på ett huvud utan hår. Så det ska snaggas med trimmer. Kanske även rakas helt så som André gör med sitt. Han är ju så himla snygg i sitt huvud *hjärta*
Får se om jag är modig och vågar *biter på naglarna*

Det blir i så fall ingen livesändning på facebook denna gången.Kanske tar en filmning vid annat tillfälle. Måste ju rakas bort ganska ofta. Jag har fått jättefina tuggummitatueringar av yngsta systerdottern. Bland annat en med två kaniner som spelar tennis. Den kan jag tänka mig att ha på bakhuvudet. *ler*
Coolt.

Ska bara kolla med henne om hon möjligen vill komma och hjälpa mig. Om hon är frisk.

Nu tackar jag för mig för idag.
Jag tänkte lägga upp några recept om några dagar. Recept på god mat som går snabbt att laga och enkelt. Sen drämmer jag till med lite avancerade rätter också *ler*
Bara våra favoriträtter.

Ha det bäst.

Le till dig själv i spegeln innan du går hemifrån. Säg: ”Du är okej. Jag gillar dig”.
Le till dem du håller på att krocka med i mataffären. Man får ofta ett leende tillbaka.
Växla några ord med en gammal person, som liksom du står vid fruktavdelningen eller så. Det kan vara så att du är den enda den personen pratar med på hela dagen. Det kan betyda mycket mer än man tror.
Hjälp den som verkar vilsen. Det mår man bara bra av. Att hjälpa andra.

Njut av dagen

Gargamel Moses

Tack för att du läser min blogg. Det betyder otroligt mycket för mig.
Kramar från Anna

11 februari. Höjdpunkter

Vaknade 04.30 i vanlig ordning.
Stretchade. Inget ryggont. Alltså inte tillstymmelse till ont i ryggen. Fasen vad knepigt.
Jag kravlade mig upp ur sängen försiktigt. Satt kvar på sängkanten och kände efter ordentligt. Ingen smärta. Så bra *ler*

Klockan 08.00 var jag fortfarande smärtfri. Frös och hade ont i huvudet, men ingen ryggsmärta. Två teorier har jag:
1. Antingen har smärtan försvunnit, vilket är rekord för min del. De gånger jag haft ryggskott har det tagit minst en vecka, och senaste gången tog det två veckor innan den gick över.
2. Eller så är jag bombarderad med så mycket smärtstillande att jag inte känner av smärtan, vilket är högst troligt. Det kan ju vara så att Elaka Farbror Smärta tyckte han överdoserat mig med annan smärta redan så han lämnade mig ifred. Han hade uppnått sin test för min smärtgräns.

Trots att smärtan var typ borta så litade jag inte på att den skulle hålla sig väck. För bra för att vara sant. Därför bad jag en sjuksyster om att få ha en smärtstillande dunderpilla hos mig, att ta till, om i fall att.

Min aptit är det sannerligen inget fel på. Det var bara gårdagen, den 10 februari som jag inte åt upp. Det berodde dock inte på maten utan att jag inte orkade äta stående och gråtande.

Det var himla synd på den maträtten: potatissallad med kapris och kallskuret oxinnanlår.
Mumms. (bilden ger inte maträtten rättvisa någonstans).

Glufsade i mig i vanlig ordning. Maträtterna har varit så himla goda varje dag. Vällagade, goda kryddor och känsla av hemlagat. Har vid två tillfällen bett sköterskorna att framföra min hälsning och tack till kockarna i köket.

Hej igen vita blodkroppar
Läkaren kom med glädjande besked igen.
Nu är de vita blodkropparna uppe i 1,3. Från 0,3 till 1,3 på ett dygn. Tjoho. Nu börjar det ta sig. Dock är det viktigt med restriktionerna med spritning, munskydd och handskar. Hela tiden, för alla som stiger in i mitt rum och sprita händerna för min egen del.
För tidigt att ropa ”hej” .

Kl 15 kände jag av första tecknet från ländryggen. En liten, liten strålning i svanken, men väldigt svag. Jag blev rädd och kletade på Voltaren som en galning. Ett par liknande stötar kände jag under dagen men ingenting värre än så.

Kvällens höjdpunkt: delfinal 2 i Melodifestivalen
Den här gången skulle jag minsann hålla mig vaken. Inte missa det som förra lördagen. Jag förberedde mig under hela dagen. Sov rejält med middag. Riktigt tungt och länge några gånger under dagen. Inte så svårt med så mycket smärtstillande i kroppen.

I did it! Jag så hela deltävlingen. Och attan vad spännande.
”Heja Mariette. Du underbara kvinna”.
”Heja Dismissed. Ni är så himla härliga”. Otroligt bra låt skriven av Ola Salo. *hjärta*

Mello-nostalgi och helighet
Jag älskar Melodifestivalen. Det har jag gjort sedan jag kan minnas. Den första jag minns, då var jag 7 år. Året var 1968. Det var han den snygge : Claes-Göran Hederström med ”Det börjar verka kärlek banne mig” som vann. Jag vet inte om det var låten eller bara Claes-Göran, men jag tog min lilla veckopeng och köpte singelskivan. Eller så fick jag den i present av mamma och pappa. Jag minns inte vilket. Skivan har jag fortfarande kvar.

Jag tyckte han var så snygg i sin Beatlesfrisyr. Lite för gammal för mig som bara var 7 år men snygg ändå.

TV-Drottningen Anna
Melodifestivalen och Eurovision Song Contest är prio för mig. Heligt.
Då är det jag som är Drottning över TV:n. Ingen kan få mig att avstå titta. Därför har det alltid funnits minst två TV-apparater i mina hem. I övrigt tittar jag aldrig på TV (bara Netflix, Playkanaler och liknande) .

Måste bara berätta om en gång när jag höll på att missa en deltävling.
–> Först VARNAR jag KÄNSLIGA PERSONER. Det jag ska berätta kan upplevas som obehagligt.

Det var i februari månad, år 2006. Alla förberedelser i hemmet pågick inför första deltävlingen. Min dåvarande man och jag höll på med middagen. Jag var i full gång med avokadon till salladen. Jag älskar avokado och har min taktik hur man smidigast tar bort kärnan när man delat denna goda frukt (ja det är faktiskt en frukt – ett bär) .

Detta är ingen rekommendation till någon. Jag har ensamrätt på denna (idiotiska) taktik.
Jag tar en vass rejäl kniv och drämmer med fast hand rakt på kärnan. Jag ta till med mina krafter eftersom kärnan är väldigt hård. Sedan är det bara att dra upp knivbladet och kärnan följer med hur fint som helst.

I det hushåll fanns inga slöa knivar. Inte ens halvslöa. Alla vassa och ofta nyslipade. Därför var de perfekta att ta bort avokadokärnor med. I vanlig ordning och med rutin tog jag den stora kökskniven Global kockkniv. Den är jättebra. Den låg ju redan framme. Håller avokdohalvan i kupad hand och håller om med fingrarna. Drämmer till med kraft.

Fråga mig inte hur detta gick till och hur fasen jag egentligen höll i avokadohalvan den här gången. Kniven träffade dels avokadon på sidan och dels min ringfinger, precis i den yttersta ”böjen” på fingrets sida. Hänger ni med?

Utan att säga något till min dåvarande man, gjorde jag instinktivt så som man gör när man bränt sig. Kranar på med kallvatten. Bra eller dåligt? Jag vet inte. Jag bara gjorde så.
Jag berättade snabbt för honom vad som hänt.
-”Det är nog djupt”, sa jag. Ex-mannen tog tag i mig och satte mig på köksstolen. Han tittade lite försiktigt och jag mitt dumma nöt satt och tittade. När han lyfte på den lösa hudbiten så konstaterade vi att : ja, det är djupt. Riktigt djupt.

Jag vet inte vad man ser när man är igenom huden så att säga. Såg något vitt långt där inne. En sena kanske. Eller benet? Ingen aning. Jag ville inte åka till akuten fast jag förstod att jag borde.

Nu minns jag inte ordningen på följande två scenarios. Antingen var det här jag tappade medvetandet i någon sekund och han la mig på sängen en stund med fingern rejält inlindad. Och därefter plåstrade om mig. Eller så var det så att vi hann plåstra om mig innan jag svimmade till.

Hur som helst rengjorde han där inne i fingern med någonting i spritväg. Ja, jävulen vad det kändes! Jag hade bra med plåster och kirurgtejp hemma så han tejpade ihop den lösa biten hårt med resten av fingret. Tejpa, tejpa, tejpa. Utanpå det tog vi mina mjuka, självhäftande kompresser som jag har som ileostomibandage. Flera stycken tog vi. Utanpå det lindade vi om en bit elastisk binda eller något liknande. Enbart för att jag var rädd att stöta till fingern och att det skulle göra ont. Jag behövde stötdämpare.

Det dunkade, pulserade och gjorde ont så in i norden. Jag blev illamående och var yr. Efter en stund kändes det bättre. Inget illamående. Lite yr och trött. Maten var ju i princip klar och jag orkade inte äta.

När jag berättade för några i släkten dagen efter, blev jag nästan idiotförklarad för att jag inte åkte till akuten. Framförallt av mamma. Min fina, omtänksamma mamma. Hon kallade mig inte idiot, men sa antagligen att det var dumt att leka sjuksyster själv.

Jag fattade att fingret hade behövt att sys. Mitt försvar till varför jag valde att inte åka till akuten var:
-”Hade väl inte jag tid med. Det var ju deltävling i Melodifestivalen ju”. Dessutom: Andreas Johnson skulle ju vara med. Honom missar jag inte för allt smör i Småland. Annars hade jag ju inte kunnat rösta bort min veckopeng på honom och hans låt Sing For Me *ler*

Because he is worth it.

Jag gick aldrig till läkare med mitt finger. Vi plåstrade om och skötte fingret så bra. Jag var inlindad hur länge som helst, i minst en månad eller längre och det såg inte klokt ut med detta jättebandage om fingern. Det var vinter och kallt.Dessutom frös jag och fick ilningar i fingern. Det var väl nervtrådarna som var i totalchock och letade efter varandra.

fullsizerender

Jag hade alldeles nyss stickat mig ett par varma, sköna Lovikkavantar (jag älskar Lovikkavantar och mössor). Perfekt. Min överdrivet omplåstrade finger rymdes hur bra som helst. Nu när jag tittar på mitt finger så syns ärret. Den har formen av ett bokstaven V. Eller en sån där ”bock” som fröken gjorde i rött, i skolan när man skrivit något fel. (Ja, jag skrev fel svar ibland. Okej?? *ler* )

Mitt finger mår bra
Jag lovar. I flera år efter denna händelse, fick jag rysningar bara jag så den där kockkniven jag högg mig med. Vägrade ta i den. Vägrade anvnda den. Vägrade till och med ta ut den ur diskmaskinen. Den finns inte längre i mitt hushåll och tro inte jag saknar den.

Fingern mår bra nu. Det har det gjort länge. Det har ju gått exakt 11 år nu. Fast jag kan ännu känna lite stickande ilningar vid stora temperaturskillnader. Kyla, stark värme. Likaså ibland när jag exempelvis håller om handtaget på styret på cykeln, men vad då. Det är ju ingenting mot att trampa på en legobit. DET gör ont!

Nå väl. Jag var helnöjd med denna deltävling, den 11 februari 2017. De som jag tyckte var dåliga åkte ut. Någon halvdålig fick en andra chans. Nån rättvisa får det ju vara *ler* . Det ska ju vara spänning. Jag somnade med melodifestivalen i huvudet *ler*

Somnade med en gammal favorit från år 2007 i huvudet:
Worrying Kind med idolerna The Ark. *jättetort hjärta*

Kramar och värme från Anna

Perukprovning nr 2.

God morgon.
Klockan är 03.30 och jag kan inte sova. Orkade inte skriva i går efter att jag varit och hämtat min krulliga peruk. Mådde kymigt när jag kom hem. Trött och vilade en bra stund. Vi åt lite pytt-i-panna och det smakade som det skulle men jag hade ändå ingen riktig aptit. Senare på kvällen blev jag torr i munnen och runt läpparna. Biverkningar. På med läppbalsam och det kändes bättre. Tog en tablett Xerodent som motverkar muntorrhet. Finns att köpa på apotek. Fungerade bra. Torrheten avklingade och läpparna mjuka. Skönt!

Sedan kom en yrsel från ingenstans. Blev vimmelkantig. Samtidigt kom en rastlöshet och det blev en riktigt knepig kombination. Skulle jag städa eller lägga mig ner? Jag kunde inte ens bestämma vilket. Jag bara stod där och försökte reda ut känslorna. Jag tog en barnportion filmjölk med hallon och kanel. Det gjorde susen. Yrseln gick över för. Det hade den kanske gjort oavsett. Inte vet jag.

Jag städade inte. Jag bestämde mig för att göra mig iordning för sängen. Somna när jag somnar. Jag somnade snabbt kan jag säga. Vaknade strax efter 03.00 och var svettig på överkroppen. Torkade mig med frottéhandduken jag har i sängen. Försökte somna om men det funkade inte. En mugg kaffe och starta datorn. Vila kan jag göra när jag blir trött. Lagom tills André vaknar kanske.

Well, åter till dagens glada händelser.
Så roligt att träffa Marika igen. Hon följde med som smakråd för det var flera peruker att prova. Inte bara hämta krullperuken. Jag tog några selfies men ljuset i rummet på salongen var så himla starkt att perukerna inte kom till sin rätt. Och inte mitt ansikte heller. Det var bara att ställa mig vid fönstret med en spegel. Bilderna jag lägger ut här är därför manipulerade lite för att få lite varmare intryck. I vanlig ordning krockade nyansen på min foundation med perukerna och det starka skenet från lamporna. Marika hade en bra lösning på detta och tog fram sitt jordpuder och borste. -”Kom hit här så ska jag fixa till dig”. Pudrade mina kinder och sa:
-”Lite i pannan också?” . Innan jag hann svara så tog hon några drag i pannan. Tjoff tjoff tjoff. Det blev ju jättebra. Sån´t puder måste jag köpa.

En av perukerna påminner mig om frisyren jag hade när jag var åtta år och gick på Soledeskolan i Kvissleby, Sundsvall. Fast då hade jag lite längre hår än perukens.

70talskansla

En annan påminner om när håret var på väg att växa ut igen efter att jag klippte mig riktigt kort 1982.

peruk-igen peruk

1982 var det så himla populärt att göra slingor med en sån där obehaglig gummihätta ni vet. Där man använder en ”virknål” för att dra ut hårteser. Gjorde det ont eller gjorde det ont?

Min syster Pia, hade nästan exakt samma frisyr, fast hon är rödhårig och jag ljus.

Jag minns den där dagen jag fick ett ryck och klippte av håret.Min dotter var då tre och ett halvt år. Hon var med sin pappa och när hon kom hem och såg mig började hon gråta. Stackars lilltjejen. Inte tänkte jag på att be hennes pappa att förbereda henne på att mamma har annat hår än innan. Jag ville ju överraska. Hon grät tills jag började prata med henne ömt så hon skulle känna igen min röst.

Till saken hör att jag och min syster har nästan samma dialekt (en blandning mellan skånska och Sundsvallsdialekt) .

När jag började prata, tystnade lilltjejen och sa:
”-Pia?”
”-Det är jag, mamma. Visst är jag fin i håret?” sa jag och kramade om henne. Hon kramades tillbaka och sedan var allt frid och fröjd igen.

Okej. Tjejen på salongen är så himla duktig och bra. Hon fixade till krullperuken och stylade den så att den blev som jag ville ha den. Den ska jag åka hem i. Jag hade inte tagit på peruk den här dagen. Jag tog på dubbla mössor för att inte frysa om huvudet. Så vi tackade för oss och svischade ut från salongen som om vi ägde stan hahaha. Fasen vad jag kände mig snygg i peruken. Det tyckte Marika också. Hon har ju varit med och valt ut den *ler*

Och hon är ju så himla snygg i sitt halvlånga, hår. Vår plan var att äta på Ebbas Fik men med tanke på smittorisk för min del, föreslog Maria att vi kunde sticka hem till henne och äta paj som hon bakat dagen innan.

Paj. Muuums. Det var länge sedan och Marika lagar så himla god mat så självklart ville jag det. Hennes sambo var hemma den här dagen och det var så gott och krama om honom. Han berömde min fina peruk och jag berömde hans coola vita snagg och störtsköna svarta runda glasögon. Han har till och med lite längre hår än jag. Jag är ju inte rakad utan bara trimmad och håret har hunnit växa lite nu på snart en vecka. Kolla själv. Ser ut som jag är skallig uppe på huvudet men det är ljuset som spelar spratt och jag orkar inte hålla på att photoshoppa utan kör naturellt förutom småtrix man kan göra i mobilen. Jag ska lägga ut fler bilder sedan. Gamla bilder när jag var kortklippt. Ska bara leta upp dem först 🙂

bold1 bold-2

Ögonen började hänga på mig och jag behövde vila.
-”Lägg dig i soffan och ta på den här filten så värmer jag pajen så länge”, sa Marika. Hennes sambo kom med hörlurar och spelade några låtar som inte släppts ännu. Deras äldste son är i musikbranschen och hade några låtar nästan klara. Jag tyckte de redan var klara. Så himla bra. proffsigt! Annorlunda! Jag ska inte berätta mer om dem här, men jag kan säga att de kommer att spelas i radio. Just you wait and listen! Jag återkommer om den saken när jag får grönt ljus *ler*

Sen kom pajen och en smarrig sallad med tomater, lök och avocado. Jag ville äta upp allt själv men har märkt att jag orkar bara äta lite åt gången. Attan också! Ska be om receptet och frysa in paj i småportioner. Kommer att lägga ut receptet på Marikas paj så småningom. Ska bara tigga till mig det först.

Ögonen började hänga igen och musten försvann. Marika körde mig hem till Landskrona. Hon är så gullig och omtänksam.

André blev ju himla glad att se mig i min peruk. Jag blev lika glad att se honom. Han är ju rakad på huvudet och han är så snygg. Kan säga att han passade inte i min peruk. Eller nja, jo, men det blev konstigt. Han mår ju inte helt bra ännu och är trött i ögonen så det var nog därför det inte blev helt bra. Vill han, kan han ju prova den igen en annan gång *ler*

När han var liten hade han blont, storlockigt hår. Hur söt som helst. Men killar vill ju inte höra att de är ”söta” så det ska man undvika att säga. Han är supercool rakad och så vill jag att han alltid ska ha det. Dessutom har han så himla fint huvud.

Mamma och jag bestämde igår att vi ska ta en liten sväng på stan vid lunchtid. Jag ska hämta mer läkemedel och köpa en temp på apoteket och mamma ska ett annat ärende. Antagligen vill hon fika men det får vi i så fall göra hemma, inte på stan. Då ska jag ha min lockiga peruk. det blir nog den jag kommer använda mest. Och tröttnar jag på peruk och mössor finns ju plan C: min huvudbonad som dottern och jag knåpade ihop till en maskerad en gång i tiden. När jag skulle föreställa min idol, Nefertiti. Fniss.

nefertiti
Njut av dagen oavsett väder. Det ska jag göra.
Hej så länge.
Anna

”Egg Head Event”

På återbesöket hos läkaren den 10 januari rekommenderade han mig cellgiftbehandling. Man får ju själv vara med att bestämma, vilket jag tycker är mycket bra. Självklart vågar jag inte avstå från den behandlingen. Nåväl, under mitt besök hos läkaren och därefter sjuksystern, bestämde jag mig för att raka bort allt håret. Inte tänker jag gå och vänta på att få hårtussar i handen, på huvudkudden, i duschen och så vidare. Aldrig i hela livet jag gör det.

Jag sa till André:
-”Jag vill vi ska ha ett event hemma”.
-”Självklart”, sa han. Så föddes idén: vi ska ha ett Egg Head Event för familjen och släkten.

Sagt och gjort. Inbjudan skickad till alla. ”Välkomna till vårt Egg head Event den 28 januari kl 16” . Mamma brukar inte vlja få inbjudningar långt i förväg så jag berättade för henne om tillställningen bara några dagar innan. Det var bara en grej jag glömde berätta för henne: att syftet med festen var att raka mig på huvudet. Jag hade berättat för henne innan, att jag skulle raka mig, men inte att det skulle ske med hela släkten samlad. Hon trodde detta skulle vara en vanlig tillställning.

Hon blev lite chockad när hon fick reda på det när alla väl var samlade i TV-rummet. -”Förlåt, förlåt mamma. Jag trodde jag berättat för dig”. Hon blev besvärad och det smärtar mig.

Jag är så otroligt tacksam att ha denna fantastiska support från min familj och släkt. Min dotter tycker jag gör helt rätt i att raka bort allting. Andra har haft olika åsikter om det hela. Mina syskonbarn tyckte det var ”coolt” och tackade glädjeligen ja till jippot. Minstingen Ella, 14 år var tveksam men hon kom också. Det betyder väldigt mycket för mig att hon ändrade sig och ville komma.

Vissa ville inte titta på när rakningen sker. Jag sa att man behöver inte titta om man inte vill. Det viktigaste var att ha alla hos mig. André och jag kommer att hålla till i köket. De som vill är välkomna att vara med.

Anledningen till att jag valt att göra en kul grej av detta, är för min och Andrés egen skull. Jag tror jag hade tyckt det blev jobbigt om bara André och jag gjorde det på egen hand. All support jag kan få, är jag så tacksam för. En annan anledning är att jag vill avdramatisera det här med cancer, att vara cancersjuk. Att vara cancersjuk är ju ytterst allvarligt så jag menar inte att bagatellisera eller stoppa huvudet i sanden. Jag menar att man kan försöka göra något ”bra” av det hela (eller hur jag ska uttrycka mig). Min uppfattning är att försöka vara som vanligt så långt det är möjligt. Att hitta glädje. Att vara glad så mycket man kan. Inte att dölja sina känslor utan försöka vara ”vardagsglad”. Det hjälper i alla fall mig och André väldigt mycket. Att titta på roliga filmer. Exempelvis ”Blades of Glory” hahaha. Stå-upp-komikern Johan Glans har varit vår räddning flera gånger. han är helt underbar.

Man blir glad av att vara glad.
Sedan är det ju bra att ta ut glädje i förskott. Det enda som kan hända är att man varit glad i onödan. Och vem mår dåligt av det? *ler*

Åter till eventet. Vi blev 17 personer. Alla kunde inte komma men 17 personer är fantastiskt stort supportgäng. Vi drack Bollinger Champagne och en flaska bubbel:”Victoria” som vi fick i present av min barndomsvän Agneta i Sundsvall. Hon hade gjort en deal med André att köpa den. Tack Agneta *hjärta* .

Vi gjorde festen enkel. Vi bakade 72 pizzabullar. Serverade dem på servetter. Var och en tog med egen dricka så det blev en blandad kompott alkohol och läsk. Jag kommer lägga ut recepten på pizzabullarna i en egen flik. André hade satt ihop en riktigt skön spellista. Vi ville ha musik som inte är stökig utan lite dämpade bakgrundslåtar. Jag ska lägga ut spellistan i en flik så snart jag skrivit den klar.

Efter ett glas Bollinger, två pizzabullar och tre glas rosévin utspätt med vatten, var jag redo.

André som var huvud-ansvarig (hahaha fattar ni? ) rakade mig från pannan och rakt bakåt. Tog några tag. Det kittlades och kändes skönt. De flesta satt då i TV-rummet. Det var inte alla som pallade att titta på. Helt okej med mig. Det är viktigt att var och en själv bestämmer om man vill titta på eller ej.

Vi tog en paus efter en stund för mamma och moster ville åka hem. Mamma och moster är två damer på 80 plus år och jag är så glad att de ville och kunde komma. Några fler släktingar gav sig också av. Kvar var min bror, de flesta av syskonbarnen och deras respektive. Min dotter kunde inte komma denna kväll men hon fanns i mina tankar.

Innan rakningen skulle fortsätta ville jag höja stämningen till 2.0. Därför körde jag en sång jag brukar sjunga på olika tillställningar när andan faller på (särskilt efter ett eller två glas Champagne). Jag kan bara en låt och det är Natalie Imbruglia´s låt Torn. Eftersom min sångröst är lite så där, så kör jag den med undertiteln ”karaoke för döva”. Min hemmastickade Lovikkamössa är en viktig rekvisita. Då kommer jag in i rätt stämning *ler* .

Detta uppträde blev inte filmat för jag tänkte inte på det. Det kanske blir en annan gång. Vi får se.

Okej, rakning del 2. Nu var alla samlade i köket. Några i kökssoffan och andra på stolar eller stod runt om. Just då kom jag på att vi måste ju filma. Jag kommer ju inte att se någonting. Fram med mobilen. Ivan sa att man kunde sända live via facebook.

-”What?. I didn´t know that. Show me”. Han visade och vi började filma. Detta var ju sjukt roligt. Att filma och att vänner på facebook kunde följa oss live. Jag tänkte särskilt mycket på min third cousin Susan i Maine, USA. Min tanke från början var att ha henne på Skype. Att sätta iPadden på ställningen och sätta på köksbordet. Detta glömde jag totalt bort. Det är för mycket i huvudet hela tiden. Då var ju detta ett riktigt bra (ännu bättre) alternativ. Och jag såg att hon var med i livesändningen. Underbart!

När André rakat en bra bit uppe på mitt huvud blev två av syskonbarnen väldigt ledsna . Det smärtade mig att se och då blev jag också ledsen i ögat. Inte på grund av mitt hår utan att se dem med tårar på kinderna. ”Älskade, sötaste. Hår är ju bara död materia. Det växer ut och jag vill göra detta. Puss mina fina flickor”.

André använde sin trimmer. Denne vackre grabb rakar sig på huvudet, på fredagarna så han är van att raka. Ella avlöste André och tog över trimmern. Det gick så bra. Superskönt. Ella har också runt 74 cm supersnyggt hår. Jag sa till henne att hon borde fundera på att donera det……
Till mig *ler*

Sen var det fler som ville ta tillfället att raka. Detta kanske är en once in a lifetime upplevelse, att få raka bort 74 cm hår. Varsågoda anyone.

Det tog betydligt längre tid än jag trodde det skulle göra. Jag var osäker på hur jag skulle reagera att känna på mitt huvud efteråt. Det kändes skönt. Riktigt skönt men skum känsla. Huvudet får ju en behaglig temperatur tack vare håret och nu när håret är borta, känns det lite kallt. Därför har jag mössa på mig större delen av dagen. Likaså när jag sover. Jag har några supersköna tunna mössor i bomull som jag virkat. Jag kommer att ha en flik med mönster för den som vill vet mer om detta. Jag älskar att använda mössa. Sommar som vinter.

Till slut lossnade hela flätan. Det var Fanny som körde den sista biten. Det var en knepig känsla att få hela sin hårfläta i handen. Håret hade jag tvättat innan på dagen men det märktes ju knappt på håret närmst huvudet. När man drar fram med trimmern rufsas håret och blir en läskigt risbuske. Så som dreads ser ut efter ett bra tag. Jag ska försöka borsta ut det. Annars blir det till att klippa. Och på bilder jag tog på skalpen såg huden för läskig ut. Som om jag hade en hemsk hudsjukdom med flagnande hud. Men i verkligheten såg det inte ut riktigt så. Det var troligen trimmerns framfart som orsakade detta fenomen.

Flätan hade jag tänkt fästa på något så att jag kan ha den under mina mössor eller keps när jag inte gitter ha peruk på mig. Peruk kommer det inte bli här hemma. Håret är ju bara i vägen juuuu. *ler*

Det är bara en sak som jag är lite besviken på. Jag hade hoppats på att hitta ett födelsemärke någonstans. Kanske ett hjärtformat eller så. Ett som ingen har sett. Någonsin. Jag föddes ju med hår och därför bör det vara första gången i mitt liv som jag är så här korthårig. Typ 1-2 millimeter kardborrestubb. På tal om kardborre. När jag ska ta av mig mössan fastnar den i stubben.
-”Du vänjer dig, Hjärtat”, sa André. Han har ju erfarenhet. Håret hinner växa lite under en vecka och efter några dagar fastnar mössan i stubbet.

Inget födelsemärke. Inte ett enda. Nu medan jag skriver kom jag just på att jag kan ju ha en liten tatuering någonstans på huvudet. I så fall ett litet rött hjärta. Eller några stycken. Fast jag tror det gör alldeles för ont. Kan man få bedövning? Får man ta smärtstillande innan? Det ska jag ta och kolla.

Ja, mina kära vänner. Kvällen slutade sent och alla verkade att ha haft roligt. Det var ju det som var tanken med detta Egg Head Event. Förresten så är mitt huvud inte äggformat. Det har faktiskt precis lika fin form som Andrés. Och hans huvudform är så fin.

Jag avslutar nu med att säga:
All You Need Is Love and some chocolate

Anna

Det var en gång 74 cm hår

Jag har alltid haft långt hår. Utom den gången 1982 när jag fick ett ryck och klippte mig kort. Drygt två år senare började jag låta det växa igen. Jag trivs bäst i långt hår. Slippa greja och hålla på. Bara att tvätta, lufttorka. Hästsvans, flätor, löst och vad jag vill. Perfekt att slippa ha en frisyr att krångla med.

Tjockt jämnlångt hår med självfall. Håret har jag alltid vårdat ömt. Inga stylingprodukter, locktänger och sprayer. Bara schampo, inpackning, balsam. Kan sträcka mig till att låta frisören platta det, när jag är där en gång i halvåret. Däremellan ber jag André eller någon annan klippa topparna. Det blir jättebra. Mitt hår har ju självfall så det märks inte om det skulle bli aningen ojämnt.

När jag förstått att jag åker på cellgiftbehandling och strålning efter operationen, inser jag att håret ryker. Det är ett som är säkert. Panik! Jag vill inte! Att dessa behandlingar kan vara slitigt och jobbigt, det vet jag men att dessutom förlora allt hår, det är också jobbigt. Håret är ju en del av personligheten.

Allt eftersom tiden gått och många tusen tankar snurrar i huvudet, kom jag en dag till insikt om att ”va fasen. Det är ju bara hår”. Det var samma dag som jag var på återbesök hos läkaren som opererade mig. Det var då jag insåg att ”vad är problemet? Det är ju bara hår. Död materia.Det växer ut igen. Det kanske inte blir lika långt nästa gång man vad spelar det för roll i sammanhanget?” Tänk om en biverkning var att man förlorade synen? Då snackar vi problem.

Idag ska håret bort. Allt på en gång. Inte tänker jag stå i duschen och känna hårlängder lossna. Eller att hitta hårlängder på huvudkudden. Även om det kanske är få hårstrå åt gången så ser det ju jäkligt mycket ut i och med mitt långa hår. Dessutom klarar jag inte av att hitta hårtussar på kudden eller få en tuss i handen när jag duschar. Nej nej. Detta ska inte hända. Därför bestämde jag mig för några veckor sedan att håret ska rakas bort. Rubb och stubb.

Supporters och ”Egg head event”
För att göra det lite roligt och lättare för mig, har jag bjudit in hela släkten till mitt ”Egg head event”. Hihi. Jag behöver support och stöd för att fixa detta. Vi blir 16 personer. Ska bli så himla roligt. Jag är så otroligt glad att så många ställer upp för mig. Det är kärlek det! Jag har en fantastisk familj och släkt. Vi är mycket tighta och umgås ofta. Senast igår var vi 16 stycken som gick på krogen och käkade. Allt för att umgås tillsammans. Mamma kunde tyvärr inte följa med eftersom hon inte kände sig så bra. Jag hoppas hon mår bättre idag och kommer. Hoppas hoppas!

André och jag ska baka pizszabullar för ett helt regemente. Någon av syskonbarnen skulle ta med ett flak öl och några andra tar med vin. I kylen ligger en Bollinger Champagne och väntar. Likaså en flaska bubbel som jag fick av min barndomsbästis i Sundsvall. Den ska vara till eventet, sa hon. Jag önskar hon kunde vara med.

I Maine, USA har jag en ”third cousin”. Vad det heter på svensaka vet jag inte. Hennes mormor och min mormor var kusiner. Henne ska vi ha med på Skype.

Huvudansvarig
Klockan 16 börjar eventet och efter cirka tre glas rosévin i min kropp åker trimmern fram. André är huvudansvarig haha. Han rakar ju sitt huvud en gång i veckan och kan det där. Han bestämmer teknik och hur jag ska ha mitt långa hår för at göra det enklast. Håret ska jag spara. Hans teori är att sätta allt hår i en hästsvans uppe på huvudet så att det inte hamnar i en rörig hög på golvet.

Några av släktingarna pallar inte se när det hela sker. Det förstår jag. Man reagerar olika. Till dem sa jag:
– ”Gissa varför jag gör ett event av detta? För att jag själv ska klara av det”. Inte vet jag hur jag reagerar när jag väl sitter där på stolen i köket och hör trimmern börja burra. Kanske får psykbryt. Hoppas inte det! Nä, jag tror faktiskt inte det. Nu har jag ju min Hollywoodperuk att ta på efteråt- Det ska bli spännande.

Ingen tvingas titta på om man inte vill. Det räcker med att jag hör sorlet från dem. André och jag kommer hålla till i köket och de som tycker det är besvärande får gärna sitta och softa i TV-rummet och hålla för öronenså länge. Återkommer angående eventet imorgon.

So long for now.
Anna