cellgifter – Sida 3 – annabloggar.com

17 februari. Hej.Vanliga Anna här.

Hejsan

Känner mig som vanliga Anna. Efter det att jag slutade med den ena sortens medicin har jag inte känt någon bieffekt alls utan kände mig för första gången som en vanlig, fullt frisk människa. Den där vanliga Anna. För första gången sedan första cellgiftsbehandlingen den 1 februari.

Äntligen!

Fasen vad jag gillar mig som ”vanliga Anna”. Har känt mig fruktansvärt tråkig, gnällig, jobbig. Nästan blivit trött på mig själv.

Denna förmiddag var jag hos distriktsköterskan och la om min Picc-Line jag har i armen. Den ska läggas om en gång i veckan. Det tog tre kvart. Längre tid än vad det gjorde när jag plåstrades om, i samband med första cellgiftbehandlingen. Allt beror på hur den packades in förra gången. På sjukhuset. Riktigt väl inpackad må jag säga. Mig gjorde det inget att det tog tid. Jag hade ju ingen annan tid att passa.

Fick en mycket intressant pratstund med sköterskan som la om den. Hon är en sköterska som jobbar periodvis i hela landet. Hon har sitt hem på Gotland men är inte där så ofta. Vi började prata om Gotland. Jag har aldrig varit där och har Gotland på min rese-önskelista.

Historia, medeltida och kultur är jag oerhört intresserad av. Det intresset delar jag med André. Fick många tips av henne när på året man ska åka dit för att undvika allt för mycket turism och utan att det är vinter.

Jag gjorde ett grupparbete i skolan om Gotland. I skolan envisades jag med att vilja jobba ensam. Inte i grupp. Har haft dålig erfarenhet av det där med att jobba i grupp. Blir irriterad när inte alla engagerar sig utan vissa bara glider med liksom. Så jag gjorde mitt egna grupparbete som handlade om Gotland på Hansatiden.

En annan gång hade jag ett eget grupparbete om Hven. Vår älskade lilla ö som ligger precis utanför Landskrona.

Grupparbetet handlade om Hvens historia. Det är ju så mycket mer än Tycho Brahe. Tegelbrukindistrin på 1800-talet exempelvis.

På Hventillbringade jag och min familj mycket tid när jag var liten. Hos min faster och farbror. Likaså som vuxen. Underbara minnen. Denna ö har alltid varit speciell för mig.

Tillbaka till nutiden.
Kände mig ”vanlig”. Trodde inte att jag skulle längta efter att vara vanlig. Vanlig låter så tråkigt. Coolare att vara speciell.

Nu kom en vändpunkt kändes det som. Nu gäller det att passa på att ta vara på tillfället. Kände hur energin kom tillbaka. Kunna skratta och orka klä mig. Det började klia i mina kreativitetsfingrar som legat i träda länge.

Vi ska klä om en soffa. En soffa som vi faktiskt själva satt samman. Vi slaktade en fotölj med breda armstöd. Tog armstöden och schäslongdelen till Andrés gamla soffa. Nu ska vi ha tag i tyg. Något som passar till våra vinröda soffor. Mysrummet går i vinröda toner, med inslag av mörkbrunt och naturbeige.

Bojng-ojng-ojng…..
Nu kom jag på det. Ha!
Jag har i hur många år som helst velat klä om en soffa i jeanstyg. Jag älskar jeanstyg. Man kan göra så himla mycket med jeans. Jag har gjort mycket men aldrig klätt om en soffa. Vi var helt överens, André och jag. Det kommer bli superhäftigt!

Vi har ju inte mycket jeans så vi slängde ut frågan på facebook.
Vi vill ha dina gamla avlagda jeans” var rubriken.

En vän till André på facebook hörde av sig till mig. Jag känner henne inte ens. Samma dag kom hon med en jättehög med jeans. Waooo. Jag ska baka jättemycket äppelkaka till henne som tack. Äppelkaka med min hemliga kryddning.

Sedan hörde min barndomsvän Louise av sig och jag fick några jeans av henne också. Nu har vi så att det borde räcka till soffan. Dessutom hörde en annan fb-vän av sig. Uffe. Han har också avlagda jeans. trodde inte vi skulle få ihop så här många jean på bara några timmar. fantastiskt. Tack, tack tack. Nu har vi så det räcker.

Tjoho!

Jeansblått passar inte så bra i vårt mysrum så vi ska bleka de mörka jeansen ordentligt och därefter färga dem i en vinröd ton. Ska vaxa läderdetaljerna så att de bibehåller sin rätta färg. Vi har en drös med soffdynor som vi ska ha som sittkuddar. Dessa ska kläs i andra tyger.

Fick tips av svärmor om tygbutiken Stoff & Stil, stoffochstil.se Heaven för mig som älskar tyger. Plöjde igenom deras jättestora tygsortiment i jakten på möbeltyger. Och klart jag hittade. Hittade även en annan tyg-affa: ohlssonstyger.com . Där hittade jag ett superhärligt möbeltyg till en struntsumma.med motiv terrakottaarmén.

Terrakottaarmén. Mitt nästa besök i Kina blir att besöka terrakottaarmén som finns i Shaanxiprovinsen. Dit vill jag. Någon gång.

Ohlssonstyger hade två meter kvar av terrakottaarmén-tyget. Jag beställde de två metrarna på stående fot, innan någon annan hann före. Tjoho. Tyget kommer i nästa vecka.
Xiéxiè
(uttalas che-che med betoning på sista e:et och betyder ”tack” på Mandarin kinesiska).

terrakottaarmen
Hoppas hoppas hoppas!
Att jag får vara vanliga Anna ett tag till så jag klarar av att påbörja projektet.

Jag måste ta det lugnt och lyssna med respekt på min kropp. Visar den minsta spår på trötthet måste jag gå och lägga mig. Inte envist fortsätta med det jag för stunden håller på med.

Vi kör två Kinabilder från resan när tjocka släkten åkte till Kina 2009 för att fira jul tillsammans i Qingdao som ligger i Shandongprovinsen.

Staden Qingdao hette tidigare Tsingtao och ockupperades av tyskarna i början på 1900-talet. Tyskarna byggde ett bryggeri.Vet inte om det framgår av öletiketten från den tiden. Ölen heter i alla fall Tsingtao och är en god, ljus öl och passar en ”lagomgillare” som jag är.

Den andra bilden visar mamma och mig på muren en svinkall dag i december 2009. Vet inte om det heller framgår så bra. Kallt som attan var det i alla fall.

76845_159384764099483_4923345_n 36180_159384554099504_7993301_n

Tjing tjong
Anna

11 februari. Höjdpunkter

Vaknade 04.30 i vanlig ordning.
Stretchade. Inget ryggont. Alltså inte tillstymmelse till ont i ryggen. Fasen vad knepigt.
Jag kravlade mig upp ur sängen försiktigt. Satt kvar på sängkanten och kände efter ordentligt. Ingen smärta. Så bra *ler*

Klockan 08.00 var jag fortfarande smärtfri. Frös och hade ont i huvudet, men ingen ryggsmärta. Två teorier har jag:
1. Antingen har smärtan försvunnit, vilket är rekord för min del. De gånger jag haft ryggskott har det tagit minst en vecka, och senaste gången tog det två veckor innan den gick över.
2. Eller så är jag bombarderad med så mycket smärtstillande att jag inte känner av smärtan, vilket är högst troligt. Det kan ju vara så att Elaka Farbror Smärta tyckte han överdoserat mig med annan smärta redan så han lämnade mig ifred. Han hade uppnått sin test för min smärtgräns.

Trots att smärtan var typ borta så litade jag inte på att den skulle hålla sig väck. För bra för att vara sant. Därför bad jag en sjuksyster om att få ha en smärtstillande dunderpilla hos mig, att ta till, om i fall att.

Min aptit är det sannerligen inget fel på. Det var bara gårdagen, den 10 februari som jag inte åt upp. Det berodde dock inte på maten utan att jag inte orkade äta stående och gråtande.

Det var himla synd på den maträtten: potatissallad med kapris och kallskuret oxinnanlår.
Mumms. (bilden ger inte maträtten rättvisa någonstans).

Glufsade i mig i vanlig ordning. Maträtterna har varit så himla goda varje dag. Vällagade, goda kryddor och känsla av hemlagat. Har vid två tillfällen bett sköterskorna att framföra min hälsning och tack till kockarna i köket.

Hej igen vita blodkroppar
Läkaren kom med glädjande besked igen.
Nu är de vita blodkropparna uppe i 1,3. Från 0,3 till 1,3 på ett dygn. Tjoho. Nu börjar det ta sig. Dock är det viktigt med restriktionerna med spritning, munskydd och handskar. Hela tiden, för alla som stiger in i mitt rum och sprita händerna för min egen del.
För tidigt att ropa ”hej” .

Kl 15 kände jag av första tecknet från ländryggen. En liten, liten strålning i svanken, men väldigt svag. Jag blev rädd och kletade på Voltaren som en galning. Ett par liknande stötar kände jag under dagen men ingenting värre än så.

Kvällens höjdpunkt: delfinal 2 i Melodifestivalen
Den här gången skulle jag minsann hålla mig vaken. Inte missa det som förra lördagen. Jag förberedde mig under hela dagen. Sov rejält med middag. Riktigt tungt och länge några gånger under dagen. Inte så svårt med så mycket smärtstillande i kroppen.

I did it! Jag så hela deltävlingen. Och attan vad spännande.
”Heja Mariette. Du underbara kvinna”.
”Heja Dismissed. Ni är så himla härliga”. Otroligt bra låt skriven av Ola Salo. *hjärta*

Mello-nostalgi och helighet
Jag älskar Melodifestivalen. Det har jag gjort sedan jag kan minnas. Den första jag minns, då var jag 7 år. Året var 1968. Det var han den snygge : Claes-Göran Hederström med ”Det börjar verka kärlek banne mig” som vann. Jag vet inte om det var låten eller bara Claes-Göran, men jag tog min lilla veckopeng och köpte singelskivan. Eller så fick jag den i present av mamma och pappa. Jag minns inte vilket. Skivan har jag fortfarande kvar.

Jag tyckte han var så snygg i sin Beatlesfrisyr. Lite för gammal för mig som bara var 7 år men snygg ändå.

TV-Drottningen Anna
Melodifestivalen och Eurovision Song Contest är prio för mig. Heligt.
Då är det jag som är Drottning över TV:n. Ingen kan få mig att avstå titta. Därför har det alltid funnits minst två TV-apparater i mina hem. I övrigt tittar jag aldrig på TV (bara Netflix, Playkanaler och liknande) .

Måste bara berätta om en gång när jag höll på att missa en deltävling.
–> Först VARNAR jag KÄNSLIGA PERSONER. Det jag ska berätta kan upplevas som obehagligt.

Det var i februari månad, år 2006. Alla förberedelser i hemmet pågick inför första deltävlingen. Min dåvarande man och jag höll på med middagen. Jag var i full gång med avokadon till salladen. Jag älskar avokado och har min taktik hur man smidigast tar bort kärnan när man delat denna goda frukt (ja det är faktiskt en frukt – ett bär) .

Detta är ingen rekommendation till någon. Jag har ensamrätt på denna (idiotiska) taktik.
Jag tar en vass rejäl kniv och drämmer med fast hand rakt på kärnan. Jag ta till med mina krafter eftersom kärnan är väldigt hård. Sedan är det bara att dra upp knivbladet och kärnan följer med hur fint som helst.

I det hushåll fanns inga slöa knivar. Inte ens halvslöa. Alla vassa och ofta nyslipade. Därför var de perfekta att ta bort avokadokärnor med. I vanlig ordning och med rutin tog jag den stora kökskniven Global kockkniv. Den är jättebra. Den låg ju redan framme. Håller avokdohalvan i kupad hand och håller om med fingrarna. Drämmer till med kraft.

Fråga mig inte hur detta gick till och hur fasen jag egentligen höll i avokadohalvan den här gången. Kniven träffade dels avokadon på sidan och dels min ringfinger, precis i den yttersta ”böjen” på fingrets sida. Hänger ni med?

Utan att säga något till min dåvarande man, gjorde jag instinktivt så som man gör när man bränt sig. Kranar på med kallvatten. Bra eller dåligt? Jag vet inte. Jag bara gjorde så.
Jag berättade snabbt för honom vad som hänt.
-”Det är nog djupt”, sa jag. Ex-mannen tog tag i mig och satte mig på köksstolen. Han tittade lite försiktigt och jag mitt dumma nöt satt och tittade. När han lyfte på den lösa hudbiten så konstaterade vi att : ja, det är djupt. Riktigt djupt.

Jag vet inte vad man ser när man är igenom huden så att säga. Såg något vitt långt där inne. En sena kanske. Eller benet? Ingen aning. Jag ville inte åka till akuten fast jag förstod att jag borde.

Nu minns jag inte ordningen på följande två scenarios. Antingen var det här jag tappade medvetandet i någon sekund och han la mig på sängen en stund med fingern rejält inlindad. Och därefter plåstrade om mig. Eller så var det så att vi hann plåstra om mig innan jag svimmade till.

Hur som helst rengjorde han där inne i fingern med någonting i spritväg. Ja, jävulen vad det kändes! Jag hade bra med plåster och kirurgtejp hemma så han tejpade ihop den lösa biten hårt med resten av fingret. Tejpa, tejpa, tejpa. Utanpå det tog vi mina mjuka, självhäftande kompresser som jag har som ileostomibandage. Flera stycken tog vi. Utanpå det lindade vi om en bit elastisk binda eller något liknande. Enbart för att jag var rädd att stöta till fingern och att det skulle göra ont. Jag behövde stötdämpare.

Det dunkade, pulserade och gjorde ont så in i norden. Jag blev illamående och var yr. Efter en stund kändes det bättre. Inget illamående. Lite yr och trött. Maten var ju i princip klar och jag orkade inte äta.

När jag berättade för några i släkten dagen efter, blev jag nästan idiotförklarad för att jag inte åkte till akuten. Framförallt av mamma. Min fina, omtänksamma mamma. Hon kallade mig inte idiot, men sa antagligen att det var dumt att leka sjuksyster själv.

Jag fattade att fingret hade behövt att sys. Mitt försvar till varför jag valde att inte åka till akuten var:
-”Hade väl inte jag tid med. Det var ju deltävling i Melodifestivalen ju”. Dessutom: Andreas Johnson skulle ju vara med. Honom missar jag inte för allt smör i Småland. Annars hade jag ju inte kunnat rösta bort min veckopeng på honom och hans låt Sing For Me *ler*

Because he is worth it.

Jag gick aldrig till läkare med mitt finger. Vi plåstrade om och skötte fingret så bra. Jag var inlindad hur länge som helst, i minst en månad eller längre och det såg inte klokt ut med detta jättebandage om fingern. Det var vinter och kallt.Dessutom frös jag och fick ilningar i fingern. Det var väl nervtrådarna som var i totalchock och letade efter varandra.

fullsizerender

Jag hade alldeles nyss stickat mig ett par varma, sköna Lovikkavantar (jag älskar Lovikkavantar och mössor). Perfekt. Min överdrivet omplåstrade finger rymdes hur bra som helst. Nu när jag tittar på mitt finger så syns ärret. Den har formen av ett bokstaven V. Eller en sån där ”bock” som fröken gjorde i rött, i skolan när man skrivit något fel. (Ja, jag skrev fel svar ibland. Okej?? *ler* )

Mitt finger mår bra
Jag lovar. I flera år efter denna händelse, fick jag rysningar bara jag så den där kockkniven jag högg mig med. Vägrade ta i den. Vägrade anvnda den. Vägrade till och med ta ut den ur diskmaskinen. Den finns inte längre i mitt hushåll och tro inte jag saknar den.

Fingern mår bra nu. Det har det gjort länge. Det har ju gått exakt 11 år nu. Fast jag kan ännu känna lite stickande ilningar vid stora temperaturskillnader. Kyla, stark värme. Likaså ibland när jag exempelvis håller om handtaget på styret på cykeln, men vad då. Det är ju ingenting mot att trampa på en legobit. DET gör ont!

Nå väl. Jag var helnöjd med denna deltävling, den 11 februari 2017. De som jag tyckte var dåliga åkte ut. Någon halvdålig fick en andra chans. Nån rättvisa får det ju vara *ler* . Det ska ju vara spänning. Jag somnade med melodifestivalen i huvudet *ler*

Somnade med en gammal favorit från år 2007 i huvudet:
Worrying Kind med idolerna The Ark. *jättetort hjärta*

Kramar och värme från Anna

6 februari. Akuten.

Nästan hela dagen frös jag och kände mig inte alls bra. André var på jobbet. Detta var den första dagen jag var ensam hemma sedan cellgiftbehandlingen. André hade dagen innan förtydligat för mig hur viktigt det är att känna efter och lyssna på kroppen. Detta är allvarliga saker. Så snart jag känner mig minsta trött, ska jag vila. Även fast jag kan känna mig rastlös och måste göra något.

Jag för ju hälsodagbok för att hålla koll på vad jag ätit och druckit ifall min ileostomi skulle börja bete sig onormalt och bli jobbig. I mina anteckningar har jag skrivit att jag vaknade 03.00. Svettig och lite snorig. Att stomin krånglade lite den morgonen. Svårt att få in sonden i nippeln när jag skulle tömma reservoaren. När detta inträffar, kan jag räkna med att krånglet håller i sig i minst en dag och att det kommer att göra ont i hela magpaketet non-stop. Sammandragningar i reservoaren som känns som att någon sitter där inne och drar åt och trycker ihop reservoaren till en skrynklig boll.

Normalt tömmer jag reservoaren var sjätte timme. I mina anteckningar har jag skrivit att jag varit på toaletten tre gånger mellan kl 03.00 och 06.30. Inte bra. Och inte så roligt för er läsare att veta heller. Ni berättar ju inte för mig hur ofta ni går på toan och hur den upplevelsen var. Fniss.

Jag var rejält frusen hela dagen och la mig i sängen under mina täcken. Somnade och vaknade 11.30. Här slutar mina anteckningar. Det betyder att jag inte gjort något särskilt utan legat i sängen resten av dagen.

André kom hem kl 16 och hade handlat hem lax, rostbiff och räkor så att vi kunde göra egna smörrebröd. Jag var uppe när han kom hem. Han har ju jobbat inom vården och kan snabbt läsa av mitt allmäntillstånd. Han frågade om jag tagit tempen. Det hade jag inte tänkt på att göra. Han kände i pannan och sa att det måste vi göra. Han frågade vad jag gjort idag och berättade att jag frusit mycket hela dagen och varit sängliggande. Tempen visade 38,5 grader.

-”Du måste genast ringa till teamet i Malmö, sa han. Jag hade ju knappt ätit något under dagen och frågade om vi inte ska göra mackorna först, sen duscha och sen ringa.
-”No way. Ring direkt”. Jag såg oron och allvaret i hans blick.

Jag ringde. Saken är den att på skafferidörren har jag satt upp en A4-lapp med viktig information. Jag har fått tydliga direktiv att ringa omgående till Bröst och Uro Team i Malmö om något av följande händer:
-extrem frossa
-38 grader feber eller mer
-vit beläggning på tungan = kan vara svamp
-annat outhärdligt

Jag har två telefonnummer, beroende på vilken tid på dygnet jag behöver ringa. Trots att jag haft frossa nästan hela dagen kopplade jag inte att jag borde ringa. Jag drack varmt vatten och bäddade ner mig under tre täcken.

Sjuksystern på Bröst och Uro Team beordrade mig att åka till akuten genast. Viktigt att först ringa akuten och säga att de måste släppa in mig i ett rum direkt eftersom jag saknar immunförsvar. Får inte vistas i väntrum eller bland folk.

Jag slängde snabbt ner viktiga saker i en bag. Tandborsten, tandkrämer, munskölj, ansiktsprodukter. Klar på 5 minuter. Vi bor nära sjukhuset. Kan nästan se det hemifrån. Jag sa att jag fixar inte att gå dit. Skakade i hela kroppen och vädret var kallt och blåsigt. André ringde Sverigetaxi. Förklarade för den tillmötesgående killen i växeln att vi behöver en taxi omgående, gav honom vår adress och att vi skulle till akuten. Det var inga problem med den korta sträckan eller hinna få en bil.

Det var bråttom för akuten i Landskrona har bara öppet på kontorstid. Stänger klockan 17. Därefter måste man till Helsingborg eller Lund. Jag pallade inte någon lång resa, därför blev det bråttom. Klockan var 16.30.Gott om tid. Det tar bara några minuter med bil.

Taxin kom. Sverigetaxis gula bil. Detta skulle bli den värsta taxiresa jag varit med om i hela mitt liv. Direkt när jag öppnade dörren möttes jag av ett riktigt argt ansikte. Ett ansikte med en blick som var svart. Ett uttryck som om han skulle explodera när som helst. Jag kände igen honom sedan en gång innan när jag åkt taxi ensam. Andre satte sig i framsätet och jag i baksätet. Det första chauffören sa var:
-”Kunde ni inte gått den biten?” . Jag svarade att hade jag kunnat gå dit så hade vi inte ringt efter taxi. Medan han backade i gatan och skulle styra mot akuten, sa han aggressivt:
-”Jag är inte skyldig att köra en så kort sträcka”. André glodde på honom och sa att det är bråttom och att vi måste till akuten omgående.

Taxigubben fick ett utbrott, slog på bilratten och skrek åt André så hans saliv stänkte och han betedde sig som en galning. Jag hann tänka att nu exploderar han och börjar slåss.
-”UT UR MIN BIIIL. Det är min bil. Inte din. Jag har väntat i två timmar på en körning och behöver inte köra så här kort sträcka”.

Jag sa till chauffören med ytterst allvarlig röst:
-”Kör oss till akuten nu genast. Jag är mycket, mycket allvarligt sjuk och måste dit nu genast. Det är inte ditt fel om Sverigetaxi har regler om kortaste körsträckan. Och det är inte heller vårt fel. Det får du diskutera med dem. Jag är mycket allvarligt sjuk”.
Då sa han:
-”Jag ville bara säga det”. Vad han nu menade med det. Jag blev arg och sa:
-”Nä, du sa inte. Du skrek”. Där tror jag han insåg sitt misstag att bete sig som en galning. Och helt ärligt, är min uppfattning att han faktiskt behöver professionell hjälp och terapi. Och även hjälp med ett nytt jobb. Han ska inte ha med människor att göra.

När vi kom till akuten blev vi mycket väl omhändertagna. Sjuksystern hittade snabbt ett rum till oss. Jag blev grundligt kollad. De tog en massa olika prover, tog tempen igen. 38,4 grader. När svaren kom på vita och röda blodkropparna och hörde sjuksysterns reaktion och såg Andrés ansiktsuttryck, då blev jag orolig. På riktigt. De vita blodkropparna är kroppens immunförsvar. Jag har inga vita blodkroppar. Obefintliga. Hon hämtade snabbt läkaren. Han ställde en massa frågor. Jag berättade om dagen, frossan, första cellgiftbehandlingen och så vidare.

Han gjorde diverse undersökningar i hals, lyssnade på hjärtat, lungorna och en massa annat. Kollade min ”hudkostym”. Tyckte den såg bra ut. Han ringde runt för att hitta ett sjukhus med ett ledigt rum på en infektionsavdelning. Ingen hade ledig plats. Därför fick jag ett isoleringsrum på Medicinen så länge.

Medan jag satt med ytterkläderna på och skakade, höll de på med det sista av rengöringen och spritningen i hela rummet. Skönt när jag äntligen kunde få installera mig och krypa ner i sängen. Klockan var nog runt kl 19.00. Läkaren skulle fortsätta leta efter ett sjukhus med ledigt rum på en infektionsavdelning. Jag minns inte alla detaljer kring resten av kvällen. André gick hem. Fanns ingen anledning för honom att stanna. Själv orkade jag inget annat än att somna.

De satte in en påse med antibiotika. Insatser att hålla alla slags inflammationer och infektioner borta. När man saknar immunförsvar kan infektion och inflammation uppstå var som helst i kroppen och när som helst. För att vita blodkroppar ska bildas behöver man eliminera spår av infektion och inflammation. Ungefär så har jag uppfattat det.

Likaså fick jag någon febernedsättande medicin.

Denna natt sov jag hur dåligt som helst. Sov en stund, vaknade en stund o.s.v. Blev väckt kl 01.30 för att få en ny dos med antibiotika som pumpas in via min Picc-Line i armen. Det är jäkligt bra att ha den för då slipper jag bli stucken gång efter annan.

Anna

Knepiga drömmar.

Hej.
Igår vaknade jag svettig och klibbig vid halvfyratiden. När vi går och lägger oss fryser jag och bultar på mig tre täcken. Det ena är ett tjockt duntäcke. Inlindad i dessa somnar jag.

Igår gjorde jag ett nytt försök att hälsa på min bror och hans fru. Jag lyckades. Det verkar fungera hyfsat bra att våga gå ut, om jag först sovit middag.

Jag minns inte gårdagen så tydligt just nu. Mitt minne sviker mig emellanåt. Sov middag i en timme kl 12.00. Sover extremt djupt. När jag vaknar känns det som att jag legat i koma. Helt yr och trött i huvudet när jag vaknar. Minns inga drömmar så jag vet inte om jag drömmer. En bra stund efter att jag vaknar mitt på dagen, är jag som en zombie och måste ta det riktigt lugnt och försiktigt.

Har känt mig yr och trött i omgångar men inget som jag inte kan hantera. Om det fortsätter på denna nivån så skattar jag mig lycklig. Jag ska dock vara förberedd på att drastiska förändringar plötsligt kan inträffa. Jag menar då biverkningar.

Det var gott att få slänga mig i soffan hemma hos min bror och svägerska. De bäddade ner mig under en filt. Efter en timme ville jag hem. Började bli trött och saknade André.

Efter maten vid 18-tiden blev jag slö och trött utan förvarning. Jag gick och la mig. Tänkte titta på ett avsnitt av de Tre Musketörerna men orkade inte ens leta fram programmet. Jag somnade med fjärrkontrollen i handen. Vaknade några timmar senare. Ileostomin började krångla och jag blev orolig. Krampaktig känsla, ungefär som magknip. Som att någon sitter inne i stomin och klämmer åt. Det bästa jag kan göra är att undvika att äta i några timmar och istället dricka mycket vatten. Filmjölk fungerar nog också. Det ska jag testa. Det jag skriver här är min egen teori och inget som någon inom sjukvården tipsat om.

Jag har haft min ileostomi i mer än halva livet och har lärt mig vad som fungerar bra för mig. Jag har inte så mycket att berätta. Det jag kan berätta är att i morse när jag vaknade minns jag två drömmar. Det är första gången på hur länge sedan som helst, som jag minns drömmar.

Jag drömde att jag vaknade av att jag hörde musik som var på replay. Spelades om och om igen. Det var ena sidan på en LP som heter ”Trouble” från mitten av 70-talet, med gruppen Sailor. Jag drömde att André och jag låg på den ena sidan sängen och på andra sidan stod skivspelaren och spelade och spelade och spelade. Den var satt på replay (precis som att det går att göra på en skivspelare). Drömmen var så verklig.

Därefter somnade jag igen. Drömde att jag vaknade av att jag var alldeles svullen i hela ansiktet. Svullen som en ballong, med hoptryckta ögon och kunde inte se något. Ärligt talat, när jag vaknade i morse vid halv fyra-tiden var jag säker på att svullnaden i ansiktet inte var en dröm. Jag var bombsäker på att jag varit uppe på natten och tittat i spegeln och var genomsvullen.

Totalt förvirrad. Blev så himla glad när jag konstaterade att jag såg normal ut, när jag kom in i badrummet och att det hela var en dröm. Den som vill får gärna tolka dessa två drömmar.

Min ileostomi är inte alls bra så jag ska lägga mig i sängen. Innan dess ska jag ha tag i en bra tandläkare i stan som jag kan få tid snabbt hos. Min tandläkare finns i Helsingorg och jag orkar verkligen inte ta mig dit. Finns inte ork för det.

Jag har nämligen börjat gnissla tänder och under cellgiftbehandlingen kan tänderna skadas. Därför måste jag ha hjälp så snart som möjligt.

Hej så länge.
Anna

Hämta peruk nummer 2

Hejsan.
I dag händer något kul. Nu längtar jag. Mina facebook-, och Instagramvänner vet det redan. Det basunerade jag ut igår. Hahaha. Jag ska hämta peruk nummer två. Min ”Krullnufs”-peruk. (Vänd om två bokstäver så fattar ni vad jag menar. Hihi) . En storlockig, kort peruk som ser lite rufsig ut. Supercool. Min väninna hänger med. Jippi! Jag får ett rejält lyft när vi träffas.

denna

Klockan 10.30 ska vi vara på salongen. Jag sitter på bussen klockan 9.40 just när Guldkanalen har sin egna musikfrågesport. Det blir en rolig bussresa.

Jag berättar mer om perukprovningen när jag är hemma igen. Igår verkade det som att jag efterlyste biverkningar. Det gjorde jag inte. Däremot var jag observant och kände efter i min kropp. Jo då, biverkningarna visade sig.

Ungefär klockan 17.30 åt vi middag. Jag lagade Biff Stroganoff med en touch av Anna. Receptet hittar ni i min receptflik. Jag tillagade riset och Biff Stroganoff på det sätt jag brukar. Det smakade konstigt. Riset smakade absolut ingenting! Jasminris som annars smakar så milt och gott. Köttet smakade järn. Mumsfillibabba. Inte!
Salladen med rödlök, sallad, tomat, gurka och vinäger smakade så där meningslöst. Kunde inte äta fast jag försökte. Jag tog en Varma Koppen med svampsmak istället. Det fungerade bättre. Vi drack vatten till maten, som vi brukar göra. Det funkade. Smakade inte konstigt.

Jag var fortfarande hungrig men kunde inte få ner något mer. En halvtimme senare fick jag magkatarrkänsla. Inte så stark men den irriterade mig. Systern på sjukhuset tyckte inte jag skulle ta Novalucoltabletter som vi har hemma. Hon skulle ordna ett recept med något annat. Detta har jag glömt hämta ut på apoteket, kom jag på nu. Ska hämta det idag.

Jag tog ett glas yoghurt och magkatarren mildrades. Magkatarr är en av biverkningarna. Ansiktet blev rödblossande och torrit. Ännu en biverkning. Rengjorde ansiktet och smorde mig med min vanliga nattcrème som annars är jättebra. Den hjälpte inte. Kändes forfarande torr. Jag tog en annan som jag har hemma. Den fungerade däremot bättre, så fler sådana ska jag köpa. Magkatarren kom och gick. Mer yoghurt. Det lindrade.

Vid halv niotiden började jag frysa rejält. Har inte hört något om att detta skulle vara en biverkning. Jag är ju ganska frusen av mig och dessutom hade jag ju inte fått i mig ordentligt med mat. Kände att mina ben svullnade. Jisses! Två lyktstolpar till ben. Rejält svullen över knäna och lite upp på låren. Vad fasen ska jag nu har för brallor på mig? Ska testa mina två sammetsbrallor jag köpt. De är lite för stora och vida, á la 70-tal. Ett par midnattsblå och ett par lejongula. Skitcoola *ler*

Gav upp. Kände mig orkeslös och gick och la mig klockan 21. Vaknade kvart i ett i natt och var jättetorr i ögonen. Biverkning. Har köpt ögondroppar som jag bad André att droppa i mina ögon. Han var redan vaken och har hjälpte mig. Det kändes bra så jag somnade direkt igen.

Vaknade imorse vid 04.30 och steg upp. Fortfarande svullen om benen men inte lika mycket. Hittills har jag bara känt av mindre ”problem” med min Kocks blåsa. Den fungerar hyfsat bra men är lite ”orolig”. Precis som om man är orolig i magen. Min Kocks blåsa sätter igång en slags sammandragningar kan man säga. Den ”rör på sig”. Tunnramen som blåsan är gjord av, är ju i rörelse men det känner man inte. Men rörelserna i min Kocks blåsa känner jag av. Beter sig som att det är dags att gå på toaletten igen, fast det inte kommer ut något. Än så länge kan jag stå ut med detta. Det är ingenting mot vad det skulle kunna vara.

Igår ringde jag förresten och pratade med Stomiterapeuten. Hon är så hjälpsam och gullig. Hon skrev ut nya recept till mig på specialgrejer ifall min stomi kommer att bråka ännu mer. Gör den det så kan jag inte gå på toaletten hur ofta som helst. Det kan uppstå slitage i ”nippeln” (litet hål jag har på magen). När den bråkar så är det sammandragningar i den. Får känslan av att blåsan behöver tömmas fast den nyligen tömts. Börjar den bråka måste jag ha en slang kopplad ner till reservoaren (Kocks blåsa) där avföringen samlas. Fästa slangen på magen med kirurgtejp och kompress. Sätta i en liten plugg i slangens ände.Så här kan jag ha det i flera dagar om det skulle behövas. Det är bara att byta kompresserna runt omkring, några gånger om dagen. Inga problem. Inget som gör ont. Inte i vägen.

Eftersom biverkningarna börjar hagla så började jag föra dagbok igår. Skriver ner allt jag äter och dricker, klockslag, biverkningar. Försöka lista ut vad jag ska undvika att äta.

Magkatarren i går kan bero på att jag hade vinäger på salladen. Fast jag vet att cellgifterna slår ut mycket i kroppen oavsett hur man försöker undvika viss mat eller ej. Fast det skadar ju inte att ha lite koll ändå. Fick ett antal jättefina, tjocka anteckningsböcker av min dotter .Nu kom en till av dem till användning. Den blir min dagbok tills behandlingen är över och jag mår bra igen. En annan jag fick har jag som resedagbok.

Jag gör ett uppehåll nu och återkommer senare och berättar om perukprovningen.
Vi kommer antagligen ta något att äta på Ebbas Fik igen. Dels för att det är himla mysigt där och dels för att det är ett litet ställe och därför färre gäster. Jag vågar inte var på en jättestor lunchrestaurang med för många lunchgester, på grund av smittorisk.

Nu är klockan 07.00 och jag säger:
”hej så länge” *vinkar*