chemo – Sida 4 – annabloggar.com

Mått pyton sedan 22 februari.

Har mått pyton sedan förra cellgiftsbehandlingen den 22 februari. Har ingen ork längre stunder. Ligger i sängen och stirrar i taket när jag inte orkar ens titta på TV.

Illamående, yr, orkeslös och energi om vartannat i en salig röra. Allt vänder på några sekunder.

Kändes som om jag var på bättringsvägen igår, under dagen. Vilat, ätit, vilat, yr, vilat. Allt går i sakta mak. Orkar nästan ingenting.

Var och handlade mat med André på värsta tänkbara tidpunkt när alla andra också ska handla. Dålig timing. Vi som brukar handla tidigt före alla andra.

Syrran kom och hälsades en liten stund. Jätteroligt att äntligen träffa henne. Var jättelänge sen. Saknar min familj hela högen så jag kan gråta. När syrran gick var musten slut igen. Förstår att jag måste ta det ännu mer lugnt. Portionera ut energin i ännu mindre portioner. Det kom André och jag fram till igårkväll. Fast det är medt han som kommer på de kloka sakerna.

Vi är ju två i detta. Två som är sjuka. Det blir ju så. Även André påverkas i högsta grad.

Direkt efter kvällsmaten igårkväll försvann precis all musten ur kroppen igen. Jag som sett fram till en myskväll. Blev inget med det.
Somnade innan kl 20 och vaknade inatt kl 02-tiden. Hungrig. Fattar inte vad det är med min ämnesomsättning. Kroppen verkar tömmas på precis all energi när jag ätit. Blir yr och extremt utmattad. Illamående. Vaknar hungrig men orkar egentligen inte äta. Käkade lite värmd ugnspannkaka med lingon när jag Vaknade vid 05-tiden imorse .

Nu är klockan 8.40 och jag har varit uppe allt för länge. Måste sova igen.

Hej så länge.

Anna

21 februari. Fläckvist kalt.

Hej
I eftermiddag är det dags med cellgiftbehandling nummer två. Bävar lite men kan inte göra något åt hur jag kommer att må dagarna efteråt så jag försöker att inte tänka så mycket på det. Vet inte om jag kommer må exakt likadant som efter förra behandlingen.

Tänker inte googla på hur andra mått eller mår.
Cellgiftbehandlingen skräddarsys till varje personen kan man säga. Det går inte att jämföra olika behandlingar. Därför är mitt råd till den som ska genomgå cellgiftbehandling att strunta i att lyssna på andra som genomgått cellgiftbehandling. Det är bara en person man ska lyssna på och fråga om man är osäker eller orolig. Det är läkaren.

Min läkare på Onkologen förklarade allt mycket tydligt för André och mig. Tog god tid på sig och förklarade i detalj. Detta har jag berättat om i inlägget Första besöket hos Onkologen 16 januari. Cancerformen kan se olika ut, även inom området bröstcancer. Storleken på cancern spelar roll. Hormonell cancer eller annan typ av cancer. Cancerbehandlingen ser olika ut beroende på var i kroppen cancern sitter eller satt.

Min kära mamma opererades för cancer i tjocktarmen för många år sedan. En bit av tjocktarmen opererades bort. Hon genomgick cellgiftbehandling och mådde bra under nästan hela behandlingsperioden.

Hon kunde fortsätta med sitt vanliga umgänge. Måla porslin, spela kort och allt vad hon var engagerad i. Folk i hennes omgivning kunde inte tro att hon gick på cellgiftbehandling. Hon var pigg och som vanligt. Inget syntes på henne. Det hon tryckte var mest jobbigt, var att åka iväg till Lund och få sina behandlingar.

Hennes hår blev lite tunnare bara. Hon fick en tjusig peruk som var exakt som hennes frisyr och färg. Jättefin var hon i den. Nu sedan jag också har peruk (fast annan frisyr än mamma *ler* ) så sa hon att hon kan ju faktiskt ta fram sin peruk och använda istället för mössa, när det är kallt ute. Hon är rolig, min mamma, och en klok kvinna.

Jag har flera exempel på personer som genomgått cellgiftbehandling efter cancer i olika delar i kroppen. Den ena upplevelsen är inte den andra lik.

Fläckvist kalt
Under första cellgiftbehandlingen den 1 februari, berättade sjukystern att det tar cirka två till tre veckor innan håret på huvudet börjar falla av. Mycket riktigt. André upptäckte kala fläckar på mitt huvud för en vecka sedan. Själv hade jag inte lagt märke till det, men jag står inte och granskar mig i spegeln. Det är som det är. Det är fläckvist kalt på huvudet.

En märklig sak kände jag för en dryg vecka sedan. Har ingen aning om ifall detta har med kal fläck att göra. Jag fick ont på ett golfbollstort område där hårfästet börjar, på vänster sida ovanför pannan, om du hänger med på hur jag förklarar. Var riktigt öm när jag tog mig där, som om jag fått ett blåmärke eller ett hårt slag där. Detta är ett av ställena jag har en kal fläck på, nu, men inte vid tillfället jag kände mig öm.

Har bara några få kala fläckar (tror jag) och har inte känt något konstigt eller ont.

Gissa hur lättad jag är att jag verkligen tog tag i min idé om att raka av mig allt håret innan det var dags med första behandlingen. Att jag gjorde det till en ”rolig grej” med släkten. Jag behövde support. Jag hade icke fixat att bara vänta oroligt på när håravfallet skulle börja. Glo i spegeln efter tecken kanske. Och sedan behöva uppleva och se håret ramla av fläckvis.

Det är inte lönt att hoppas på att hårcellerna på huvudet ska klara sig undan cellgifterna. Det gör de inte när det gäller cellgiftbehandling för den typ av bröstcancer jag behandlas för. Min önskan är att andra också tar steget och gör något liknande för att slippa bli deprimerad när håret börjar falla av. Bjud in släkt och vänner. Ordna en fest. Ha knytkalas eller vad som helst. Få den support du behöver. Hår är bara hår. Det växer ut igen. När det växer ut kommer det troligen att bli tjockare och må bättre. Få mer kraft. Dessutom slipper man hår i sängen, i duschen och överallt i hemmet när dagen kommer när det börjar falla av. Inte så fräscht precis med hår överallt.

Mitt hår är ungefär några millimeter långt nu, sedan André trimmade det häromdagen och tog bort 1 cm. En dag längre fram ska vi ta fram hyveln och raka huvudet helt kalt. Utan stubb. Jag är ju lite sugen på att dekorera mitt huvud med tuggummitatueringen jag fått av yngsta systerdottern. De två tennisspelande kaninerna *ler*

Idag blir jag hämtad kl 13.55 utanför dörren. Den här gången ska jag tänka på att ta medicinen i rätt tid. Exakt kl 14.00 Förra gången missade jag tiden med 20 minuter, men det löste sig ändå.

I gårkväll när André stuckit till jobbet, började jag se de första tre avsnitten av den populära engelska serien Downton Abbey som finns på Netflix. Riktigt härliga karaktärer i en fantastiskt fin miljö. Kostymdrama som utspelar sig i början på 1900-talet. Den ska jag fortsätta att titta på nu tills André kommer hem från jobbet.

Ha en bra dag och tack för att du läser min blogg.

Kram från Anna

15-16 februari. Biverkningar som heter duga

Hej
Vilodag den 15 februari? Trodde jag ja. Blev inte alls som tänkt.

Planeringen för denna dag var att ta det lugnt och att trimma håret på huvudet blev inte av. Jag blev dålig av medicinerna jag fick utskrivet av läkaren på sjukhuset. Båda medicinerna är mot neutropen feber , feber vid brist på vita blokroppar.

Ena sorten skulle jag ta två gånger om dagen och den andra, tre gånger om dagen. Båda tillsammans med mat så det blev ju att ta båda ungefär samtidigt. Fick inte instruktion om att ta dem med viss stund emellan.

Pillrena är ganska stora. Den ena sorten har hård kapsel. Den andra var lite mindre och utan hårt hölje. Jag drack rikligt med vatten som man ska göra. Den ena medicinen fick jag inte ta ihop med filmjölk som jag annars tänkt kunde ge mer ”glid” så att de inte fastnade i halsen.

Först trodde jag att jag satt tabletterna i halsen. Jag drack och drack för att få ner pillrena. Sedan efter kanske en halvtimme kom ett hemskt tryck över bröstet. Som att bli fastklämd i ett skruvstäd nästan. Tungt att andas. Illamående, krampande attacker, krampande smärta i magen, ungefär samma känsla som vid magkatarr. Fortfarande kändes det som att något fastnat i halsen.

Smärtorna gick lagom över till på kvällen när jag skulle ta pillrena igen. Samma visa igen. Samma onda. Jag ville bara skrika. Högt.

Jag la mig i fosterställning och med en kudde tryckt mot magen. Det lättade lite men det kändes fortfarande som att tabletterna satt fast i svalget och i trakten ovanför magsäcken. Och de förbannade smärtattackerna i magen.

Min stomi mådde ju såklart inte bra av detta. Den började flippa ut och krångla. Som jag berättat innan så finns två konstgjorda ”muskler” ovanför reservoaren som jag sticker en sond igenom. Den första muskeln krampade så jag inte kunde föra in sonden. Detta åtgärdade jag genom att, när jag äntligen lyckades få igenom sonden, lät jag den sitta i och bandagerade med kompresser och kirurgtejp på magen och proppade igen sonden med en plastplugg. Det fungerar bra men är bökigt att ha så där.

I rådande tillstånd väljer jag hellre bökigt än oro att inte få in sonden förbi den krampande muskeln.

Jag lyckades somna. Fråga mig inte hur det gick till. Av utmattning kanske.

16 februari
På morgonen var det dags igen med de två pillrena. Samma visa igen. Fy fasen . Vad jobbigt. Skulle jag ha det så här i 10 dagar med dessa mediciner? kan inte vara möjligt.

Jag lusläste bipacksedlarna . Bipacksedeln till den ena var en halv meter lång, nej 45 cm lång och putteliten text. Kunde ge rader av biverkningar. Jag var tvungen att skriva ner dem för att komma ihåg det som berörde mig. Den andra hade något kortare bipacksedel och större text. Färre biverkningar.

Jag bockade av de biverkningar som jag fick: Illamående, hårt tryck i bröstet, svullnad i svalget, strupsår, halsont, magsmärta.

Det jag trodde var att tabletterna fastnat i halsen var i själva verket svullnad i svalget och ”strupsår”. Det stod på den ena bipacksedeln att man ska ringa läkaren och sluta ta tabletten om detta inträffade. Jag ringde läkaren i Malmö och slutade ta tabletterna. Han sa det räckte med att jag tog den ena sorten hädanefter. Den med den hårda kapseln och långa bipacksedeln med den lilla texten. Det var den jag trodde var boven i dramat. Läkaren hade en annan uppfattning. Jag sa inte emot såklart. Han vet, jag bara tror.

All smärtan försvann på kvällen.
Är det verkligen sant eller bara tillfälligt smärtfri?

Återstår att se. Här kommer en bild som ger lugn är mitt första möte med svärföräldrarnas 10 alpackor, en aprildag 2016.

Alpackor är underbara djur. Kloka, lugna och sofistikerade. Man blir totalt avslappnad i deras sällskap.

1622059_980823041955647_6648324601667879097_n

Kram Anna

11 februari. Höjdpunkter

Vaknade 04.30 i vanlig ordning.
Stretchade. Inget ryggont. Alltså inte tillstymmelse till ont i ryggen. Fasen vad knepigt.
Jag kravlade mig upp ur sängen försiktigt. Satt kvar på sängkanten och kände efter ordentligt. Ingen smärta. Så bra *ler*

Klockan 08.00 var jag fortfarande smärtfri. Frös och hade ont i huvudet, men ingen ryggsmärta. Två teorier har jag:
1. Antingen har smärtan försvunnit, vilket är rekord för min del. De gånger jag haft ryggskott har det tagit minst en vecka, och senaste gången tog det två veckor innan den gick över.
2. Eller så är jag bombarderad med så mycket smärtstillande att jag inte känner av smärtan, vilket är högst troligt. Det kan ju vara så att Elaka Farbror Smärta tyckte han överdoserat mig med annan smärta redan så han lämnade mig ifred. Han hade uppnått sin test för min smärtgräns.

Trots att smärtan var typ borta så litade jag inte på att den skulle hålla sig väck. För bra för att vara sant. Därför bad jag en sjuksyster om att få ha en smärtstillande dunderpilla hos mig, att ta till, om i fall att.

Min aptit är det sannerligen inget fel på. Det var bara gårdagen, den 10 februari som jag inte åt upp. Det berodde dock inte på maten utan att jag inte orkade äta stående och gråtande.

Det var himla synd på den maträtten: potatissallad med kapris och kallskuret oxinnanlår.
Mumms. (bilden ger inte maträtten rättvisa någonstans).

Glufsade i mig i vanlig ordning. Maträtterna har varit så himla goda varje dag. Vällagade, goda kryddor och känsla av hemlagat. Har vid två tillfällen bett sköterskorna att framföra min hälsning och tack till kockarna i köket.

Hej igen vita blodkroppar
Läkaren kom med glädjande besked igen.
Nu är de vita blodkropparna uppe i 1,3. Från 0,3 till 1,3 på ett dygn. Tjoho. Nu börjar det ta sig. Dock är det viktigt med restriktionerna med spritning, munskydd och handskar. Hela tiden, för alla som stiger in i mitt rum och sprita händerna för min egen del.
För tidigt att ropa ”hej” .

Kl 15 kände jag av första tecknet från ländryggen. En liten, liten strålning i svanken, men väldigt svag. Jag blev rädd och kletade på Voltaren som en galning. Ett par liknande stötar kände jag under dagen men ingenting värre än så.

Kvällens höjdpunkt: delfinal 2 i Melodifestivalen
Den här gången skulle jag minsann hålla mig vaken. Inte missa det som förra lördagen. Jag förberedde mig under hela dagen. Sov rejält med middag. Riktigt tungt och länge några gånger under dagen. Inte så svårt med så mycket smärtstillande i kroppen.

I did it! Jag så hela deltävlingen. Och attan vad spännande.
”Heja Mariette. Du underbara kvinna”.
”Heja Dismissed. Ni är så himla härliga”. Otroligt bra låt skriven av Ola Salo. *hjärta*

Mello-nostalgi och helighet
Jag älskar Melodifestivalen. Det har jag gjort sedan jag kan minnas. Den första jag minns, då var jag 7 år. Året var 1968. Det var han den snygge : Claes-Göran Hederström med ”Det börjar verka kärlek banne mig” som vann. Jag vet inte om det var låten eller bara Claes-Göran, men jag tog min lilla veckopeng och köpte singelskivan. Eller så fick jag den i present av mamma och pappa. Jag minns inte vilket. Skivan har jag fortfarande kvar.

Jag tyckte han var så snygg i sin Beatlesfrisyr. Lite för gammal för mig som bara var 7 år men snygg ändå.

TV-Drottningen Anna
Melodifestivalen och Eurovision Song Contest är prio för mig. Heligt.
Då är det jag som är Drottning över TV:n. Ingen kan få mig att avstå titta. Därför har det alltid funnits minst två TV-apparater i mina hem. I övrigt tittar jag aldrig på TV (bara Netflix, Playkanaler och liknande) .

Måste bara berätta om en gång när jag höll på att missa en deltävling.
–> Först VARNAR jag KÄNSLIGA PERSONER. Det jag ska berätta kan upplevas som obehagligt.

Det var i februari månad, år 2006. Alla förberedelser i hemmet pågick inför första deltävlingen. Min dåvarande man och jag höll på med middagen. Jag var i full gång med avokadon till salladen. Jag älskar avokado och har min taktik hur man smidigast tar bort kärnan när man delat denna goda frukt (ja det är faktiskt en frukt – ett bär) .

Detta är ingen rekommendation till någon. Jag har ensamrätt på denna (idiotiska) taktik.
Jag tar en vass rejäl kniv och drämmer med fast hand rakt på kärnan. Jag ta till med mina krafter eftersom kärnan är väldigt hård. Sedan är det bara att dra upp knivbladet och kärnan följer med hur fint som helst.

I det hushåll fanns inga slöa knivar. Inte ens halvslöa. Alla vassa och ofta nyslipade. Därför var de perfekta att ta bort avokadokärnor med. I vanlig ordning och med rutin tog jag den stora kökskniven Global kockkniv. Den är jättebra. Den låg ju redan framme. Håller avokdohalvan i kupad hand och håller om med fingrarna. Drämmer till med kraft.

Fråga mig inte hur detta gick till och hur fasen jag egentligen höll i avokadohalvan den här gången. Kniven träffade dels avokadon på sidan och dels min ringfinger, precis i den yttersta ”böjen” på fingrets sida. Hänger ni med?

Utan att säga något till min dåvarande man, gjorde jag instinktivt så som man gör när man bränt sig. Kranar på med kallvatten. Bra eller dåligt? Jag vet inte. Jag bara gjorde så.
Jag berättade snabbt för honom vad som hänt.
-”Det är nog djupt”, sa jag. Ex-mannen tog tag i mig och satte mig på köksstolen. Han tittade lite försiktigt och jag mitt dumma nöt satt och tittade. När han lyfte på den lösa hudbiten så konstaterade vi att : ja, det är djupt. Riktigt djupt.

Jag vet inte vad man ser när man är igenom huden så att säga. Såg något vitt långt där inne. En sena kanske. Eller benet? Ingen aning. Jag ville inte åka till akuten fast jag förstod att jag borde.

Nu minns jag inte ordningen på följande två scenarios. Antingen var det här jag tappade medvetandet i någon sekund och han la mig på sängen en stund med fingern rejält inlindad. Och därefter plåstrade om mig. Eller så var det så att vi hann plåstra om mig innan jag svimmade till.

Hur som helst rengjorde han där inne i fingern med någonting i spritväg. Ja, jävulen vad det kändes! Jag hade bra med plåster och kirurgtejp hemma så han tejpade ihop den lösa biten hårt med resten av fingret. Tejpa, tejpa, tejpa. Utanpå det tog vi mina mjuka, självhäftande kompresser som jag har som ileostomibandage. Flera stycken tog vi. Utanpå det lindade vi om en bit elastisk binda eller något liknande. Enbart för att jag var rädd att stöta till fingern och att det skulle göra ont. Jag behövde stötdämpare.

Det dunkade, pulserade och gjorde ont så in i norden. Jag blev illamående och var yr. Efter en stund kändes det bättre. Inget illamående. Lite yr och trött. Maten var ju i princip klar och jag orkade inte äta.

När jag berättade för några i släkten dagen efter, blev jag nästan idiotförklarad för att jag inte åkte till akuten. Framförallt av mamma. Min fina, omtänksamma mamma. Hon kallade mig inte idiot, men sa antagligen att det var dumt att leka sjuksyster själv.

Jag fattade att fingret hade behövt att sys. Mitt försvar till varför jag valde att inte åka till akuten var:
-”Hade väl inte jag tid med. Det var ju deltävling i Melodifestivalen ju”. Dessutom: Andreas Johnson skulle ju vara med. Honom missar jag inte för allt smör i Småland. Annars hade jag ju inte kunnat rösta bort min veckopeng på honom och hans låt Sing For Me *ler*

Because he is worth it.

Jag gick aldrig till läkare med mitt finger. Vi plåstrade om och skötte fingret så bra. Jag var inlindad hur länge som helst, i minst en månad eller längre och det såg inte klokt ut med detta jättebandage om fingern. Det var vinter och kallt.Dessutom frös jag och fick ilningar i fingern. Det var väl nervtrådarna som var i totalchock och letade efter varandra.

fullsizerender

Jag hade alldeles nyss stickat mig ett par varma, sköna Lovikkavantar (jag älskar Lovikkavantar och mössor). Perfekt. Min överdrivet omplåstrade finger rymdes hur bra som helst. Nu när jag tittar på mitt finger så syns ärret. Den har formen av ett bokstaven V. Eller en sån där ”bock” som fröken gjorde i rött, i skolan när man skrivit något fel. (Ja, jag skrev fel svar ibland. Okej?? *ler* )

Mitt finger mår bra
Jag lovar. I flera år efter denna händelse, fick jag rysningar bara jag så den där kockkniven jag högg mig med. Vägrade ta i den. Vägrade anvnda den. Vägrade till och med ta ut den ur diskmaskinen. Den finns inte längre i mitt hushåll och tro inte jag saknar den.

Fingern mår bra nu. Det har det gjort länge. Det har ju gått exakt 11 år nu. Fast jag kan ännu känna lite stickande ilningar vid stora temperaturskillnader. Kyla, stark värme. Likaså ibland när jag exempelvis håller om handtaget på styret på cykeln, men vad då. Det är ju ingenting mot att trampa på en legobit. DET gör ont!

Nå väl. Jag var helnöjd med denna deltävling, den 11 februari 2017. De som jag tyckte var dåliga åkte ut. Någon halvdålig fick en andra chans. Nån rättvisa får det ju vara *ler* . Det ska ju vara spänning. Jag somnade med melodifestivalen i huvudet *ler*

Somnade med en gammal favorit från år 2007 i huvudet:
Worrying Kind med idolerna The Ark. *jättetort hjärta*

Kramar och värme från Anna

10 februari. Ryggskott och vita blodkroppar

Aj som faaan!
Vaknade med en intensiv ryggsmärta i svanken. Ryggskott. Ja men tack för kaffet! Precis vad jag behövde nu. Jag skrek av gråt. Jag är inte den som gråter. Det händer ytterst sällan. Men tårarna sprutade.

Fick mycket bra hjälp på avdelningen. Smärtstillande, en värmedyna för ryggen. Av någon anledning kändes däremot min ileostomi sig lugnare. Den som var i uppror tidigare dagar. Fast kroppen är så skapt så att den inte kan hantera all smärta samtidigt. Eftersom ryggen nu var så intensivt smärtande, tror jag att det onda i ileostomin avtrubbades. Oavsett om jag låg eller stod upp så pågick den strålande smärtan hela tiden. Strålande och stickande.

Det tog ungefär femtio år att lägga mig ner i sängen. Kravla över på sidan, lägga mig i fosterställning med en kudde tryckt mot magen. Jag lyckades somna till tack och lov. Fick smärtstillande hela dagen. Sitta var ju totalt uteslutet. Det vet ju alla som haft ryggont. Min smärta var en 8 på min 10-skala. När lunchen kom kunde jag inte ens stå upp och äta. Det gjorde helvetesjävlaskitont hela tiden.

Man blir expert på att försöka hitta ställningar som funkar. Nu med distans till det hela och det gått några dagar blir det lite komiskt när jag tänker på det.

Man blir ju duktig på att försöka hitta ställningar som fungerar för att ha så lite värk som möjligt. Tur ingen såg mig. Pust! Den enda ställning som var befriande var att ligga hopkurad på sängen med benen böjda under mig, med magen tryckt mot låren och med sänkt huvud tryckt mot knäna. Fattar ni då hur jag menar? *ler*

(”näää, visa en bild” . GLÖM DET *ler* )

Men så kan man ju inte ligga hur länge som helst. Till slut domnar ju benen.

”Kärlek under ansvar”
Kl 14 kom världens bästa André och hälsade på en liten stund. Lite mindre ont hade jag just då för jag fick ju starka läkemedel mot smärtan. Blir så otroligt glad när jag ser honom. Han hade med sig ett paket Finska Pinnar och det är ju gott. Och en tub Voltaren. Jag blev mest glad för Voltaren.

André är ytterst noga med det han tar med till mig. Alla kartonger och produkter spritar han direkt när han kommer. När han kom med min dator så att jag kunde skriva lite, så spritade han såklart hela den. Varenda millimeter. André gick efter en kort stund och sjukgymnasten kom.

Vi gick igenom en del övningar för ryggen. Några som jag redan gör på egen hand, varje dag sedan några år tillbaka och andra som var nya. ”Välkomna kära vita blodkroppar”

Mitt i detta elände får jag ett glädjande besked av läkaren. Vita blodkroppar har börjat att bildas.

Från noll till 0,3. På ett dygn.
Det är riktigt krisläge så länge det är under 0,5. Jag blev i alla fall glad för 0,3 och det var läkaren också. Att det nu rör på sig. Att de vita blodkropparna klarar av att bildas.

Hyllning till mina vita blodkroppar
Kära, älskade Vita Blodkroppar. Ni är efterlängtade. Hoppas ni kommer att trivas i min kropp och föröka er duktigt och snabbt som fasen. Jag kommer att älska varenda en av er. Jag lovar att göra mitt bästa för at ni ska trivas riktigt bra.

Har ni sett så fin en vit blodkropp ser ut? Som en mjuk liten pom-pomboll man kan göra av garn *ler* Fast en vit blodkropp är ju hur liten som helst.

bilden är lånad från trombosyter.se

vit-blodkropp-png

Resten av kvällen var jag febrig och frös. Smärtan i ryggen avklingade på kvällen. En 4:a på en 10-skala. Hanterbart. Nu kunde jag trösta mig med några Finska Pinnar. Det blev fler än ”några”.

Somnade 23.30 och vaknade 01.00. Tog en värktablett för säkerhetsskull. Vågade inte riskera att värktabletten jag fick tidigare skulle förlora sin kraft och att smärtan ökar igen. Bättre att bibehålla 4:an på skalan än tillbaka till 8:an.

Kram & hej
Anna