Perukprovning nr 2.

God morgon.
Klockan är 03.30 och jag kan inte sova. Orkade inte skriva i går efter att jag varit och hämtat min krulliga peruk. Mådde kymigt när jag kom hem.  Trött och vilade en bra stund.  Vi åt lite pytt-i-panna och det smakade som det skulle men jag hade ändå ingen riktig aptit. Senare på kvällen blev jag torr i munnen och runt läpparna. Biverkningar. På med läppbalsam och det kändes bättre. Tog en tablett Xerodent som motverkar muntorrhet. Finns att köpa på apotek. Fungerade bra. Torrheten avklingade och läpparna mjuka. Skönt!

Sedan kom en yrsel från ingenstans. Blev vimmelkantig. Samtidigt kom en rastlöshet och det blev en riktigt knepig kombination. Skulle jag städa eller lägga mig ner? Jag kunde inte ens bestämma vilket. Jag bara stod där och försökte reda ut känslorna. Jag tog en barnportion filmjölk med hallon och kanel. Det gjorde susen. Yrseln gick över för. Det hade den kanske gjort oavsett. Inte vet jag.

Jag städade inte. Jag bestämde mig för att göra mig iordning för sängen. Somna när jag somnar.  Jag somnade snabbt kan jag säga. Vaknade strax efter 03.00 och var svettig på överkroppen. Torkade mig med frottéhandduken jag har i sängen. Försökte somna om men det funkade inte. En mugg kaffe och starta datorn. Vila kan jag göra när jag blir trött. Lagom tills André vaknar kanske.

Well, åter till dagens glada händelser.
Så roligt att träffa Marika igen. Hon följde med som smakråd för det var flera peruker att prova. Inte bara hämta krullperuken.  Jag tog några selfies men ljuset i rummet på salongen var så himla starkt att perukerna inte kom till sin rätt. Och inte mitt ansikte heller. Det var bara att ställa mig vid fönstret med en spegel. Bilderna jag lägger ut här är därför manipulerade lite för att få lite varmare intryck. I vanlig ordning krockade nyansen på min foundation med perukerna och det starka skenet från lamporna. Marika hade en bra lösning på detta och tog fram sitt jordpuder och borste. -”Kom hit här så ska jag fixa till dig”. Pudrade mina kinder och sa:
-”Lite i pannan också?” . Innan jag hann svara så tog hon några drag i pannan. Tjoff tjoff tjoff.  Det blev ju jättebra. Sån´t puder måste jag köpa.

En av perukerna påminner mig om frisyren jag hade när jag var åtta år och gick på Soledeskolan i Kvissleby, Sundsvall. Fast då hade jag lite längre hår än perukens.

70talskansla

En annan påminner om när håret var på väg att växa ut igen efter att jag klippte mig riktigt kort 1982.

peruk-igen    peruk

1982 var det så himla populärt att göra slingor med en sån där obehaglig gummihätta ni vet. Där man använder en ”virknål” för att dra ut hårteser. Gjorde det ont eller gjorde det ont?

Min syster Pia, hade nästan exakt samma frisyr, fast hon är rödhårig och jag ljus.

Jag minns den där dagen jag fick ett ryck och klippte av håret.Min dotter var då tre och ett halvt år. Hon var med sin pappa och när hon kom hem och såg mig började hon gråta. Stackars lilltjejen. Inte tänkte jag på att be hennes pappa att förbereda henne på att mamma har annat hår än innan. Jag ville ju överraska. Hon grät tills jag började prata med henne ömt så hon skulle känna igen min röst.

Till saken hör att jag och min syster har nästan samma dialekt (en blandning mellan skånska och Sundsvallsdialekt) .

När jag började prata, tystnade lilltjejen och sa:
”-Pia?”
”-Det är jag, mamma. Visst är jag fin i håret?”  sa jag och kramade om henne. Hon kramades tillbaka och sedan var allt frid och fröjd igen.

Okej. Tjejen på salongen är så himla duktig och bra. Hon fixade till krullperuken och stylade den så att den blev som jag ville ha den. Den ska jag åka hem i. Jag hade inte tagit på peruk den här dagen. Jag tog på dubbla mössor för att inte frysa om huvudet. Så vi tackade för oss och svischade ut från salongen som om vi ägde stan hahaha. Fasen vad jag kände mig snygg i peruken. Det tyckte Marika också. Hon har ju varit med och valt ut den *ler*

img_0199

Och hon är ju så himla snygg i sitt halvlånga, hår. Vår plan var att äta på Ebbas Fik men med tanke på smittorisk för min del, föreslog Maria att vi kunde sticka hem till henne och äta paj som hon bakat dagen innan.

Paj. Muuums. Det var länge sedan och Marika lagar så himla god mat så självklart ville jag det. Hennes sambo var hemma den här dagen och det var så gott och krama om honom. Han berömde min fina peruk och jag berömde hans coola vita snagg och störtsköna svarta runda glasögon.  Han har till och med lite längre hår än jag. Jag är ju inte rakad utan bara trimmad och håret har hunnit växa lite nu på snart en vecka. Kolla själv. Ser ut som jag är skallig uppe på huvudet men det är ljuset som spelar spratt och jag orkar inte hålla på att photoshoppa utan kör naturellt förutom småtrix man kan göra i mobilen. Jag ska lägga ut fler bilder sedan. Gamla bilder när jag var kortklippt. Ska bara leta upp dem först 🙂

bold1 bold-2

 

Ögonen började hänga på mig och jag behövde vila.
-”Lägg dig i soffan och ta på den här filten så värmer jag pajen så länge”, sa Marika. Hennes sambo kom med hörlurar och spelade några låtar som inte släppts ännu. Deras äldste son är i musikbranschen och hade några låtar nästan klara. Jag tyckte de redan var klara. Så himla bra. proffsigt! Annorlunda! Jag ska inte berätta mer om dem här, men jag kan säga att de kommer att spelas i radio. Just you wait and listen! Jag  återkommer om den saken när jag får grönt ljus *ler*

Sen kom pajen och en smarrig sallad med tomater, lök och avocado. Jag ville äta upp allt själv men har märkt att jag orkar bara äta lite åt gången. Attan också!  Ska be om receptet och frysa in paj i småportioner.  Kommer att lägga ut receptet på Marikas paj så småningom. Ska bara tigga till mig det först.

Ögonen började hänga igen och musten försvann. Marika körde mig hem till Landskrona. Hon är så gullig och omtänksam.

André blev ju himla glad att se mig i min peruk. Jag blev lika glad att se honom. Han är ju rakad på huvudet och han är så snygg. Kan säga att han passade inte i min peruk. Eller nja, jo, men det blev konstigt. Han mår ju inte helt bra ännu och är trött i ögonen så det var nog därför det inte blev helt bra. Vill han, kan han ju prova den igen en annan gång *ler*

När han var liten hade han blont, storlockigt hår. Hur söt som helst. Men killar vill ju inte höra att de är ”söta” så det ska man undvika att säga. Han är supercool rakad och så vill jag att han alltid ska ha det. Dessutom har han så himla fint huvud.

Mamma och jag bestämde igår att vi ska ta en liten sväng på stan vid lunchtid. Jag ska hämta mer läkemedel och köpa en temp på apoteket och mamma ska ett annat ärende. Antagligen vill hon fika men det får vi i så fall göra hemma, inte på stan. Då ska jag ha min lockiga peruk. det blir nog den jag kommer använda mest. Och tröttnar jag på peruk och mössor finns ju plan C: min huvudbonad som dottern och jag knåpade ihop till en maskerad en gång i tiden. När jag skulle föreställa min idol, Nefertiti. Fniss.

nefertiti
Njut av dagen oavsett väder. Det ska jag göra.
Hej så länge.
Anna
 

 

 

Annonser

Hämta peruk nummer 2

Hejsan.
I dag händer något kul. Nu längtar jag. Mina facebook-, och Instagramvänner vet det redan. Det basunerade jag ut igår. Hahaha. Jag ska hämta peruk nummer två. Min ”Krullnufs”-peruk. (Vänd om två bokstäver så fattar ni vad jag menar. Hihi) . En storlockig, kort peruk som ser lite rufsig ut. Supercool. Min väninna hänger med. Jippi! Jag får ett rejält lyft när vi träffas.

denna

Klockan 10.30 ska vi vara på salongen. Jag sitter på bussen klockan 9.40 just när Guldkanalen har sin egna musikfrågesport. Det blir en rolig bussresa.

Jag berättar mer om perukprovningen när jag är hemma igen. Igår verkade det som att jag efterlyste biverkningar. Det gjorde jag inte. Däremot var jag observant och kände efter i min kropp. Jo då, biverkningarna visade sig.

Ungefär klockan 17.30 åt vi middag. Jag lagade Biff Stroganoff med en touch av Anna. Receptet hittar ni i min receptflik.  Jag tillagade riset och Biff Stroganoff på det sätt jag brukar. Det smakade konstigt. Riset smakade absolut ingenting! Jasminris som annars smakar så milt och gott. Köttet smakade järn. Mumsfillibabba. Inte!
Salladen med rödlök, sallad, tomat, gurka och vinäger smakade så där meningslöst. Kunde inte äta fast jag försökte. Jag tog en Varma Koppen med svampsmak istället. Det fungerade bättre.  Vi drack vatten till maten, som vi brukar göra. Det funkade. Smakade inte konstigt.

Jag var fortfarande hungrig men kunde inte få ner något mer. En halvtimme senare fick jag magkatarrkänsla. Inte så stark men den irriterade mig. Systern på sjukhuset tyckte inte jag skulle ta Novalucoltabletter som vi har hemma. Hon skulle ordna ett recept med något annat. Detta har jag glömt hämta ut på apoteket, kom jag på nu.  Ska hämta det idag.

Jag tog ett glas yoghurt och magkatarren mildrades. Magkatarr är en av biverkningarna. Ansiktet blev rödblossande och torrit. Ännu en biverkning. Rengjorde ansiktet och smorde mig med min vanliga nattcrème som annars är jättebra. Den hjälpte inte. Kändes forfarande torr. Jag tog en annan som jag har hemma. Den fungerade däremot bättre, så fler sådana ska jag köpa. Magkatarren kom och gick. Mer yoghurt. Det lindrade.

Vid halv niotiden började jag frysa rejält. Har inte hört något om att detta skulle vara en biverkning. Jag är ju ganska frusen av mig och dessutom hade jag ju inte fått i mig ordentligt med mat. Kände att mina ben svullnade. Jisses! Två lyktstolpar till ben. Rejält svullen över knäna och lite upp på låren. Vad fasen ska jag nu har för brallor på mig?  Ska testa mina två sammetsbrallor jag köpt. De är lite för stora och vida, á la 70-tal. Ett par midnattsblå och ett par lejongula. Skitcoola *ler*

Gav upp. Kände mig orkeslös och gick och la mig klockan 21. Vaknade kvart i ett i natt och var jättetorr i ögonen. Biverkning. Har köpt ögondroppar som jag bad André att droppa i mina ögon. Han var redan vaken och har hjälpte mig. Det kändes bra så jag somnade direkt igen.

Vaknade imorse vid 04.30 och steg upp. Fortfarande svullen om benen men inte lika mycket. Hittills har jag bara känt av mindre ”problem” med min Kocks blåsa. Den fungerar hyfsat bra men är lite ”orolig”. Precis som om man är orolig i magen. Min Kocks blåsa sätter igång en slags sammandragningar kan man säga. Den ”rör på sig”. Tunnramen som blåsan är gjord av, är ju i rörelse men det känner man inte. Men rörelserna i min Kocks blåsa känner jag av. Beter sig som att det är dags att gå på toaletten igen, fast det inte kommer ut något. Än så länge kan jag stå ut med detta. Det är ingenting mot vad det skulle kunna vara.

Igår ringde jag förresten och pratade med Stomiterapeuten.  Hon är så hjälpsam och gullig. Hon skrev ut nya recept till mig på specialgrejer ifall min stomi kommer att bråka ännu mer. Gör den det så kan jag inte gå på toaletten hur ofta som helst. Det kan uppstå slitage i ”nippeln” (litet hål jag har på magen).  När den bråkar så är det sammandragningar i den. Får känslan av att blåsan behöver tömmas fast den nyligen tömts. Börjar den bråka måste jag ha en slang kopplad ner till reservoaren (Kocks blåsa) där avföringen samlas. Fästa slangen på magen med kirurgtejp och kompress. Sätta i en liten plugg i slangens ände.Så här kan jag ha det i flera dagar om det skulle behövas. Det är bara att byta kompresserna runt omkring, några gånger om dagen. Inga problem. Inget som gör ont. Inte i vägen.

Eftersom biverkningarna börjar hagla så började jag föra dagbok igår. Skriver ner allt jag äter och dricker, klockslag, biverkningar. Försöka lista ut vad jag ska undvika att äta.

Magkatarren i går kan bero på att jag hade vinäger på salladen. Fast jag vet att cellgifterna slår ut mycket i kroppen oavsett hur man försöker undvika viss mat eller ej. Fast det skadar ju inte att ha lite koll ändå. Fick ett antal jättefina, tjocka anteckningsböcker av min dotter .Nu kom en till av dem till användning. Den blir min dagbok tills behandlingen är över och jag mår bra igen. En annan jag fick har jag som resedagbok.

Jag gör ett uppehåll nu och återkommer senare och berättar om perukprovningen.
Vi kommer antagligen ta något att äta på Ebbas Fik igen. Dels för att det är himla mysigt där och dels för att det är ett litet ställe och därför färre gäster. Jag vågar inte var på en jättestor lunchrestaurang med för många lunchgester, på grund av smittorisk.

Nu är klockan 07.00 och jag säger:
”hej så länge”  *vinkar*

Ingen biverkning ännu

Nästan så jag sitter här och trummar med fingararna och väntar på någon biverkning. Ingenting. Vad bra. Jag bara fryser men det har nog inte med behandlingen och medicinerna att göra.

Vill berätta en härlig sak. Först vill jag inleda med detta:

Guldkanalen Skåne är mitt favoritradioprogram.

Radiopratarna Anna, Henrik och Per-Ola är så himla mysiga och roliga. De tar upp alla möjliga ämnen varje förmiddag och pratar lättsamt delar ur sina privatliv och händelser. Det känns som att de var mina kompisar som sitter i mitt kök och pratar om allt möjligt. Det jag också gillar är att i denna kanal slipper man en massa tävlingar där man ska ringa in. Jag fixar inte det riktigt.

På fredagsförmiddagarna har Guldkanalen egna interna tävlingar. Musiktävlingar. De tävlar sinns emellan medan Lars-Ola spelar gitarr. Det tycker jag däremot är superkul. Jag älskar musiktävlingar av detta slag. Det påminner lite om de jag brukat ha när jag har fest hemma. Att exempelvis köra intron och låta folket gissa. Fast Per-Olas är mer kluriga och finurliga.

En gång i veckan brukar Anna bjuda in en läkare eller distriktssköterska kanske hon är. Jag minns inte just nu. Oavsett så är det ett mycket bra inslag. De har pratat om allt från ”vanliga” krämpor till psykisk ohälsa , motionstips och allt vad det är. Riktigt bra inslag i programmet.

En morgon i höstas pratade de om vikten av att ha koll på sin kropp. Exempelvis att känna på och runt sina bröst och känna efter eventuella knutor eller förändringar så att säga. Jag blev påmind om att det var riktigt många år sedan jag var på mammografi. Dessutom urdålig på att känna på mina bröst som man ska göra var och varannan gång i duschen exempelvis. En dag i november skulle jag kolla ett eksem på min fot som jag dragits med i ett år ungefär.

Av någon anledning, när jag stod i duschen kvällen innan, kom jag på det där inslaget i Guldkanalen. Att jag borde klämma på och runt brösten.  Vi har ingen ”bröstcancerhistoria” i släkten men man ska ju kolla sig ändå. Det skadar ju inte. Ingen går säker. Tyvärr.

Världens minsta lilla knuta hittade jag, snett ovanför mitt högra bröst. Jag tänkte att det är en muskelknuta men jag kan ju kolla det hos doktorn, för säkerhets skull. Det visade sig vara bröstcancer. Beskedet fick jag den 30 november 2016 och opererade bort bröstet den 28 december.

I augusti 2016 fick jag kallelse till mammografi. Tanken var att gå dit, men glömde bort det. Missade tiden totalt. En sak kan jag säga. Hade jag gått på mammografin den gången så är jag inte säker på att knutan upptäckts då. Den kanske inte ens existerade då.  Den var ju bara 1 cm. Jag gjorde en bystoperation på våren och fick direktiv om massage på brösten. Massagen höll jag på med fram till slutet av juli. Jag är ganska bombis på att jag borde känt knutan om den var där, då. Man vet inte när den uppkommit. Det kan man inte se.

Jag kan lova att hade jag gått på mammografin i augusti , så hade jag inte stått och känt runt brösten i november månad.  Jag har tyvärr inte den disciplinen. Beklagligt men så är det! Det får bli ändring på det. Jag  har ju ett friskt bröst att ta hand om också ju. Jag kunde inte släppa tanken på hur tacksam jag var att Anna på Guldkanalen tog upp detta. Jag Tänkte att det här måste jag berätta för Anna.

För mig är det viktigt att förmedla positiva saker till berörd person, företag eller vad de må vara. Det är – tråkigt nog – många som har benägenhet att bara klaga och vara pessimistiska, vad man än pratar om. Aldrig komma med något positivt. För mig är sådana personen energitjuvar och det har jag svårt att hantera. Alla behöver sin energi. Ingen ska få stjäla den ifrån någon annan.

Nå i alla fall. Jag skickade ett mejl till Anna  för ett tag sedan och tackade. Berättade om inslaget jag hört i radioprogrammet. Berättade om eksemet på foten, hittade knutan kvällen innan läkarbesöket. Bröstcancer. Operation. Cancern är borta från bröstet. Nu är det dryga fem månaders behandling och sen börjar livet igen.

Kan ni gissa hur glad jag blev av att få svar från henne? Ett så himla fint svar som värmde och höjde min dag. Gav mig styrka.

Nu ska jag ta en injektion i magen. Eller så får André göra det. Det gick bra de andra gångerna han gjort det. Jag klämmer ihop fettet på magen. Tittar bort och han bara trycker in den. Ingen nedräkning eller så. Bara göra det. Det gör inte så ont. Det är bara jag som har låg smärttröskel. Sedan ska jag vila. Har inte sovit middag på hela veckan, tror jag. Nu ska jag göra det. Känner mig riktigt trött.

Imorgon händer något roligt. Det berättar jag mer om imorgon eftermiddag.Eller ja, jo, alla Instagram-, och facebookvänner vet det ju redan, kom jag just på.

Hej så länge
Anna