Bråda dagar innan första behandlingen

14 januari 2017

Nu är det bråda dagar framöver.
Första behandlingen startar snart. Redan den 1 februari 2017. Det går snabbt nu.

Vad jag förstått kan man bli dålig direkt efteråt och det kan hålla i sig länge. Därför har jag börjat skriva lista på allt som jag måste göra och fixa innan dess. Jag vill vara förberedd. Det är ett råd till alla i liknande situation som jag. Var förberedd.

-Tandläkarbesök. Viktigt att ha tänderna kollade så jag inte åker på tandvärk under behandlingsperioden. Dessutom kan tänderna och munnen bli inflammerade under cellgiftbehandling så tänderna måste vara i bra skick.

-Bokat tid till perukprovning.  Fått tid den 24 januari. Min väninna följer med och det ska bli kul
-Åka in och hälsa på, på jobbet. När nästa gång blir vet jag ju inte. Saknar mina arbetskamrater jättemycket.
-Sticka mössor. Jag älskar huvudbonader. Sommar som vinter. Nu virkar jag coola mössor i bomull. Igår skapade jag en rödmelerad och har redan börjat på en limegrön.
-Sy mjuka mysbrallor av gamla påslakan från 70-talet.
-Köpa ljudböcker
-Planera ett event inför rakning av huvudet. Hoppas några släktingar vill komma. Det blir pizzabullar, vin och öl. En flaska Bollinger Champagne ligger redan i kylen och väntar. -Köpa en rejäl almanacka för att lätt ha koll på alla tider inför behandlingar och allt vad det är.
-Mjuk tandborste, våtservetter, sockerfri saft, köpa mer garn.

Listan blir lång.

Det gäller att vara förberedd. Att ha någon form av struktur och planering. Allt blir lite lättare då.

Kram
Anna

Annonser

Lättnad att berätta om sjukdomen

13 januari 2017

Beskedet om cancern fick jag den 30 november 2016. Det kom som en chock och tankarna snurrade non-stop i huvudet. Genast bestämde jag mig för att undanhålla detta för min mamma, snart 83 år. Min sambo André var helt med på detta. Vi försökte vara som vanligt. Det började ju närma sig jul och allting, dessutom. Sämsta tänkbara tid att berätta för mamma.

Därför berättade jag det endast för min dotter och syster. De behövde veta det. Vi var alla tre överens att i nuläget är det bäst att skona mamma. Detta gjorde att ingen annan heller ska veta. Jag behövde ha kontroll på vem som vet, allt för mammas skull. Sen får jag se hur jag gör efter operationen.

Tjejerna på min avdelning var belagda med munkavel. De har fått komma med ”nödlögner” till andra kollegor på jobbet som undrar vad som hänt mig eftersom jag varit borta så länge. Jag har jobbat hemifrån sedan jag fick beskedet om cancern i slutet av november för att jag helt enkelt inte orkat åka till jobbet. Jag förstår hur tufft de har haft det när kollegor på kontoret frågar efter mig.  Jobbigt att låtsas att inte veta. Att ”ljuga”.

Även jobbigt för André, min dotter och syster så klart. Min bror flyttade hem från utlandet strax innan jul och jag berättade detta för honom två dagar innan min operation den 28 december. Jag ville undvika berätta medan han hade fullt upp med att avsluta sitt arbete på andra sidan jordklotet.

Strax efter nyår när operationen var undanstökad, allt hade gått bra, cancern borta och jag varit hemma några dagar bestämde jag mig för att berätta för mamma. Jag valde en dag när jag kände mig ”som vanligt” , iallafall utanpå.

Sedan den 30 november när jag fick beskedet har jag ljugit för mamma. Hon har undrat varför jag jobbar hemma nu igen. ”är du sjuk?” har hon frågat några gånger. Då har jag ljugit ihop olika anledningar till att jobba hemma.

Ibland har jag jobbat heltid och ibland halvtid och sedan ingenting alls när jag märkte att jag inte kunde fokusera på jobbet längre. Ibland ljög jag för mamma och sa att jag var på jobbet fast jag var hemma, sjukskriven. Det blev så himla jobbigt och rörigt. Ett tag vågade jag inte träffa henne för jag var rädd att jag skulle råka försäga mig eller att hon skulle se att jag inte var som vanligt. Mammor har ju ett sjätte sinne. I alla fall min mamma. Märker när det är något som inte är som vanligt.

Jag stack hem till mamma en dag strax efter nyår. Vi satte oss i soffan som vi brukar och jag berättade. Jag hade ont i magen och hade gått igenom i tanken, hur jag skulle förmedla så lindrigt som möjligt. Försöka avdramatisera. Mamma tog det bra precis om André, min dotter och mina syskon  gjort. Vilken lättnad. När jag väl berättat började hon berätta om sin canceroperation (i tjocktarmen) som hon gick igenom för runt 13 år sedan,  om när hon skulle välja peruker och behandlingarna hon genomgick. Det blev ett avslappnat samtal och det var en sådan lättnad. Hon sa också att läkarna är så duktiga på detta och därför oroar hon sig inte alls när det gäller den biten.

Jag berättade också för mamma hur mycket jag ljugit för henne och vad jag ljugit om. Det är ju bara vita lögner men det har varit nog så jobbigt ändå. När jag förklarade för henne varför jag inte berättat direkt, så sa hon att det var ett klokt beslut. Hon sa att hon nog inte hade orkat veta detta innan jul och innan operationen.

Efter detta samtal har jag fått ett slags lugn i kroppen och ett bekymmer mindre. Nu behövde jag inte längre vara Hemlige Arne. Nu kan alla få veta. Jag bad mina två syskon att själv berätta för sina barn, på deras egna sätt. Det var bäst så, tyckte jag. Och det ha de gjort. Mamma berättade för min moster och hon i sin tur till mina kusiner. Det är bara en av brorsönerna kvar att berätta för. Han reste på semester innan jul och kommer hem den 21 januari. Jag har varit tydlig och sagt att ingen får berätta för honom. Det gör jag när han kommer hem.  Som jag skrev innan så vet man aldrig hur andra tar ett sådant här besked och jag vill att han ska ha det bra under sin semester.

Så otroligt befriande att slippa berätta själv, för alla. Jag har lärt mig på en utbildning på jobbet en gång för länge sedan ”bort med apan”. En tecknad bild visade en person med massor med apor som klängde sig fast på kroppen. Varje apa symboliserade ett problem.  problem. Innebörden var att inte samla på sig allt själv utan deligera det till andra. Bolla tillbaka apan. Det var detta jag gjorde med mina syskon. Lämnade ansvaret till dem.

Näst sista punkten på min ”berätta-lista” var att berätta för alla på jobbet. Det tillhör inte vanligheterna att jag är borta längre perioder från jobbet. Lätt att det spekuleras kanske. Kollegor kommer in till tjejerna på min avdelning och chef och undrar oroat var jag håller hus. För att lindra problemet för dem, skrev jag ner exakt vad de kunde säga.

_”Säg att ni inte vet så mycket men att jag inte mår bra”. Detta fungerade ett tag, tills jag pratade med min chef en dag som undrade vad hon kunde svara. Som chef kan man ju inte svara att man inte vet så mycket. Detta är ju självklart och jag hade inte tänkt att detta verkar ju jättekonstigt. Därför sa jag att från nu kan ni alla svara att jag blivit opererad och är på bättringsvägen. Dock var det fortfarande munkavel vad gäller vilken typ av operation och sjukdom. Detta svar verkar ha fungerat bra sedan den 30 november, alltså i mer än en månad. I mitten av januari bad jag personalavdelningen att skicka ut ett mejl till alla på företaget. Mejlet hade jag skrivit ihop hemma, dagen innan.

I mejlet berättade jag om min sjukdom, operationen och syftet med att berätta för alla. Att skona mina arbetskamrater och chef. Förklara varför de inte berättat som det var, att de ska slippa förklara för alla som undrar, nu när jag är redo att låta alla vet. Det kan vara besvärande och tjatigt i längden för dem dessutom. Förklarade varför jag bett dem att hålla det hemligt, att det berodde på min stress av att det skulle nå mamma på omvägar.

Dessutom ville jag inte att någon av min familj och närmsta släkt skulle få höra det ”på stan”. En annan viktig anledning är att jag ville avdramatisera det hela. Mejlet blev ett personligt mejl  och lättsamt på sina ställen. De flesta på jobbet vet ju hurdan jag är som person. Kan skoja om mig själv och inte vara så himla seriös alltid i privata sammanhang. Jag ville sända signaler att jag är okay, skiten är bortopererad och ingen cancer kvar. Nu går allt på rätt väg. Siktet är framåt.

Jag avslutade mejlet med att de inte ska bli förvånade om de – nästa gång vi ses – har lila peruk, dreadlocks eller ett helt vanligt skinnhuvud. Allt beroende på humör och klädstil. Fniss.

Nu är det många stenar som fallit från mitt hjärta. Bördan har lättat betydlig och jag känner ett behagligt lugn.

Mitt råd till andra som fått en allvarlig sjukdom, är att berätta för omgivningen. I alla fall de närmsta. Det är otroligt tungt att bära på detta själv  har jag tyckt och jag kände en stor lättnad att ”alla” vet. Jag känner att jag behöver stöd för att ta mig igenom denna resa.

Dessutom tänker jag som så att om omgivningen vet vad jag går igenom, så finns det också förståelse för att jag inte orkar vara social hela tiden, inte hänger med på en massa tillställningar och så vidare. Jag har inte släppt bomben på facebook. Får se när det blir. För det kommer att bli.Först och främst har jag en viktig person till att berätta för, min brorson som är på semester.

Hälsningar
En lättad Anna

 

 

Operera bröstet. 28 december 2016

Dags att operera bort bröstet. Har längtat otroligt till denna dag. Det har sökt mig att ha vetskapen om att det sitter en cancerknuta i min kropp. En liten, hemsk en och som jag hatar.

En av mina väninnor sa när jag berättade att operationen blir den 28 december:
-Vad skönt! Då avslutar du 2016 med detta och kan gå in 2017 med detta ”överstökat”.
Denna mening har gett mig styrka och kraft. Tack Git!

Jag är inte ett dugg orolig att bli nedsövd och opererad. Jag har gått igenom ett antal andra operationer i mitt liv. Om du vill, kan du läsa om min resa när det gäller min Kocks blåsa, bland mina blogginlägg. Inför operation ska man tvätta hela kroppen inklusive håret, med bakteriedödande rengöring. Det var inte så jobbigt som jag minns. Detta skulle jag göra på kvällen innan operation och operationsdagens morgon. Det gick riktigt bra. Jag trodde att mitt långa hår skulle bli som svinto men det blev det inte. Trodde att huden i ansiktet skulle bli torr och stram men det blev den inte. Fick ju inte lov att använda några ansiktsprodukter efter rengöringen, vilket är förståligt.

Innan operationen skulle jag till ett annat ställe, i närheten och få insprutat en liten dos radioaktivt ämne: den sprutas in via en lång nål. Man sprutar in ämnet intill cancerknutan. Sedan gör man ett nytt stick över bröstet och kanske ytterligare ett stick. Jag minns inte så bra. Syftet med detta var att det radioaktiva ämnet ska ta sig till körtlarna i armhålan och hitta de tre körtlar som fungerar som ”portvakter” för de övriga körtlarna i armhålan. För att vara på den säkra sidan opererar man bort de körtlarna. I förebyggande syfte. Det kändes inte värst mycket och det gick snabbt.  Därefter skulle vi vidare till avdelningen där jag skulle läggas in.

Precis om med andra operationer är det en massa förberedelser. Därför åkte André hem igen. ”Puss puss. Vi ses imorgon. Jag älskar dig”.

I vissa fall kan man åka hem samma dag men läkaren ville att jag stannade över natten. ”Visst. Inga problem”, sa jag. Operationen gick bra men tog längre tid än beräknat. All cancer är borta. Ingen cancer i körtlarna i armhålan. Det var otroligt lugnande besked. Läkaren berättade att det inte gick att rädda implantatet så det var man tvungen att ta bort. Det var jag redan införstådd med. Operationen hade tagit längre tid än ”normalt” men allt gick bra och det var ju det viktigaste.

Eftersom jag har D-kupa och att ett nytt ska skapas om något år när allt är färdigläkt, så behövs hud för att rymma ett nytt implantat. Därför har man behållit en del hud. Ett dränage sitter i höger sida, intill där bröstet satt. Dränaget är kopplat till en liten påse där blod och sekret rinner ut från bröstet. Det har samlats så pass mycket där att jag behövde stanna en extra natt på sjukhuset. Tydligen var mängden, konsistensen och färgen avgörande. Det gjorde rejält ont i hela överkroppen från trakten kring halsen och ända ner till naveln. Magmusklerna kändes som en extrem träningsvärk. Det värkte som tusan i armhålan. Där var jag rejält svullen och likaså på bröstet. Kunde knappt röra mig utan smärta. Jag fick dessutom dropp så det blev riktigt bökigt att gå på toaletten.

Ta med mig droppställningen med slang i vägen och in på toaletten.  Till saken hör att jag har en Kocks blåsa (kontinent ileostomi). Därför blev det extra bökigt att gå på toaletten med droppställning och allt.  Jag har ett litet hål i magen där jag sticker in en slang. Jag har en 100 ml spruta  som jag suger upp vatten i, från kranen. Sprutar in vattnet i slangen och tömmer min reservoar inne i magen på detta sättet. Kan säga att det var jäkligt bökigt men jag fixade det. Hurra!

Jag har inte förrän nu tänkt på var brösten egentligen börjar. Bröst är ju inte bara det som putar ut, utan börjar ju faktiskt en liten bit nedanför halsen. Inte konstigt det gjorde ont ända där uppe. Alldeles platt och öm som om någon boxat mig. En stor kompress var fasttejpad mitt bröst och bröstvårta suttit så jag kunde inte se hur det såg ut. Och jag ville inte heller se det. Var inte redo helt enkelt. Just nu sörjde jag mitt fina bröst. Jag var svullen på grund av allt sekret som hela tiden bildas. Jag fick en hel del smärtstillande regelbundet som tog bort den värsta av smärtan. Ändå kände jag framförallt av smärtan i armhålan och den där träningsvärken i magmusklerna. Som om jag gjort 100 sit-ups ungefär.

Sjukgymnastik
Fick besök av en gullig sjukgymnast. Hon sa att det är mycket viktigt att träna kroppen och högerarmen. Hon gav mig fyra olika övningar som jag ska göra i sängen, morgon och kväll. Gärna fler gånger per dag när jag blivit rörligare i kroppen. Det var inga krångliga övningar. Bara jobbiga för att det gjorde så ont. Hon förklarade varför det var så viktigt.

Högerarmen, sidan och armhålan måste stretchas och bli rörlig. Annars kan det uppstå komplikationer när allt ska läkas.

När kletet från bröstet minskat i dränagepåsen och det såg bra ut så att säga, sa läkaren att jag fick åka hem. Detta var den 30 december.
-”Så bra”, sa jag. ”För jag har ju inte Champagneflaskan med mig. Det är ju nyårsafton imorgon”.

Min nya kompis. En mjuk protes
Innan hemresa fick jag prova ut en tillfällig ”protes” att ha i sport-BH:n. Sport-BH:n måste jag förövrigt fortsätta att ha, dygnet runt. Protesen är en mjuk och skön ”kudde” , trekantigt formad. Tyget är av mjukaste bomull och fylld med mjuk vadd.  Den har en ficka på baksidan så att man kan ta bort eller fylla på med mer vadd. Allt för att få samma form och storlek som det andra bröstet. Så himla skönt när den kom på plats. Nu kändes det inte konstigt längre och ingen hade kunnat se att det inte var mitt egna bröst, ens när jag tog på en t-shirt. Denna protes ska jag ha tills bröstet är helt läkt. Jag tror systern sa ett halvår. Det kvittar mig hur länge för den är så himla skön att ha på. Tyget går att tvätta och det är ju ett måste. Så här ser den ut:

protesen

Snart kommer  min älskling och hämtar mig
Nu var jag klädd, sminkad och redo att åka hem. André tog första tåget och kom och hämtade mig. Så glad att se honom. Detta var den första gången vi varit ifrån varandra i två nätter.
-”Som jag har längtat efter dig, min fina babe”, sa jag och kramade honom. -”Nu drar vi hem till Lilla Skorpan”.

”Lilla Skorpan”
Vi passar brorsonens lilla katt och visst hade jag saknat henne också. Vi ska ha henne hos oss i en hel månad. Hon är ett underbart sällskap och har en härlig personlighet. Lilla Skorpan kallar jag henne. Hon heter egentligen Cassie och är tre år.

cassie

Gott Nytt År
Nu avslutar vi snart år 2016 och blickar framåt och välkomnar år 2017.

Kärlek & värme
Anna

Första mötet. Bröstmottagningen i Malmö. 20 december 2016

Mycket trevlig bröstläkare årgång äldre herre. Han kallade sig för ”gubbe” och jag sa ”det är du inte alls”. ”Gubbe” är ett fult ord skojade jag. Du är äldre men icke gubbe. Kände förtroende direkt när vi började prata. I sällskap hade han en ung, kvinnlig plastikirurg.

Vi fyra pratade och jag fick berätta om mina turer med tårtbit – ta bort hela bröstet – och mina bröstimplantat. När jag berättade om min kontakt med min plastikkirurg och sa hans namn sa bröstläkaren ”honom känner jag till. Vi anlitade honom för ungefär ett år sedan”. André och jag tittade leende på varandra och med gesten ”det här blir nog bra det”.

Jag berättade också om mitt missnöje med diskussionen med läkaren i Lund och det här uttrycket ”skjuta med bazooka på en flugskit” som han kallade det, eftersom jag vile ta bort hela bröstet för den där lilla cancerknutan på 1 cm. Vi pratade en bra stund och kände mig helt trygg och lugn med informationen jag fick. Båda läkarna undersökte båda mina bröst extremt noggrant ur plastikkirurgisk synvinkel. Berättade och pratade om hur man går till väga exakt. Jag fick även ett stort förtroende för den unga plastikkirurgen. En petnoga underökning. Jag var fullt medveten om att kan man behålla implantatet under operationen så gör man det. Det vet man inte förrän under själva operationen.

Från och med mitt senaste besök i Lund, tillhör jag nu Malmö sjukvård och det är där operationen kommer att ske. Jag fick träffa världens raraste sjuksyster och koordinator. Vi gick igenom förberedelser inför operationen och restriktioner kring matvanor, träning och allt det där. Dessutom fick jag en present som delas ut till bröstcancerpatienter i Malmö. Det är ”bröstcancersystrar” det vill säga kvinnor som tidigare opererats för bröstcancer, som helt ideellt syr små hjärtformade kuddar som delas ut. Så fint och så omtänksamt. Denna mujka, hemmasydda kudde är skön att krama om och klämma in i armhålan och området där bröstet satt innan operation, berättade koordinatorn. Ja, jag får ju testa den när jag kommer hem efter operationen. Se så fin hjärtekudde:

blmmig-kudde

Jag fick själv välja operationsdag. Nu var det den 20 december och jag trodde då inte att jag skulle bli opererad så snabbt med tanke på stundande julhelg. Jippi! Det fanns en datum ledig: den 28 december. Den tar vi och jag bokades in. Bara åtta dagar kvar att leva med denna äckliga knuta. Det tål att skålas i Champagne tyckte jag. Synd bara att jag inte är sugen på alkohol. Vi behöver inte fördjupa oss med detaljer kring dessa två möten. Allt gick så bra och vi skrattade och var glada hela vägen hem till Landskrona. Tjohej!

I allt detta allvar som det är med en cancersjukdom så började jag känna mig mer och mer lugn. Fortfarande pågår hur många tankar som helst, men inte som har med mina implantat att göra. Min oro är ju mitt 74 cm långa hår. Åker jag på cellgiftbehandling vet jag att håret kommer att ramla av. Snyft.

Inte kul. Inte kul alls!

Avslutar med en varm kram
Anna

 

Skjuta med bazooka på en flugskit

8 december 2016

Efter besöket och all information den 1 december kunde jag inte tänka på något annat än de två operationerna. Skrev till slut ner alla för- och nackdelar med dem. Jag vill verkligen inte göra fel val. Att cancerknutan tas bort var jag helt klar över. Det är ju ingen sällsynt operation utan tyvärr är det många som drabbas. Läkarna är duktiga på sådant här. Därför var jag klar i huvudet med just den biten.

Därför kunde jag lägga krut på att tänka igenom allt med tårtbit, hela bröstet bort och mina silikonbröst. Grejen är att i mars 2016 bytte jag ut mina bröstimplantat till helt nya. Och därför är jag angelägen om att försöka rädda detta så långt det går. Kan låta ytligt och fåfängt mitt i denna allvarliga cancersjukdom jag drabbats av. Eftersom jag är helt på det klara med att cancern tas bort och läkarna vet vad de gör i detta avseende, och inget jag kan påverka, så kan jag därför fokusera mina tankar på mina nya, fina bröst. Okej. Så här tänkte jag och jag menar inte att detta är ett tips till andra som är i samma situation som jag är. Detta är vad jag skrev ner för att få ordning i mitt huvud:

Tårtbit
Del av bröstet tas bort. Finns risk att cancer återkommer i det och då behöver man genomgå ytterligare operation med ytterligare cellgiftbehandling och strålning i framtiden. Risk finns att jag börjar bli orolig ”tänk om det återkommer och jag inte upptäcker det så här tidigt nästa gång”, fastän jag kommer gå på varenda mammografi jag kallas till. Jag kanske inte längre kommer kunna ta det piano och börjar ta ut oro i förskott. Så kan jag inte leva. Man försöker behålla silikonimplantatet i största möjliga mån.

Silikonimplantatet kan kapslas in under behandlingarna jag behöver genomgå efter operationen. Det kan bli hårt som en tennisboll. Inte säkert detta händer, sa läkaren. Om det händer behöver jag  ersätta silikonimplantatet med ett annat, som då kommer se annorlunda ut än det jag har nu.

Ta bort hela bröstet
Man tar bort precis hela bröstet. Vet ej om man kan behålla implantatet. Kan man inte det, kan det om ett drygt år, ersättas med ett helt nytt implantat men som har en annan form än det jag har nu, eftersom man tar bort bröstmassa en bit upp mot halsen där det blir platt liksom. Eventuellt kan man behöva korrigera det friska bröstet.

Efter några dagars intensivt resonerande i mitt huvud och med André, sa jag till honom en dag när han kom hem från jobbet. ”Jag har nog bestämt mig för att ta bort hela bröstet”, sa jag. Visade honom min lista med för- och nackdelar. André var helt med på detta och vi pratade kring detta och vände ut och in på varenda tanke. Eftersom jag inte kunnat få så tydlig information av läkaren om hur vi går till väga med mitt implantat, och hur man går till väga, vem som opererar. Är det en kunnig plastikkirurg eller en bröstcancerkirurg? Jag ringde stället där jag opererade mina bröst i mars månad. Min plastikkirurg ringde upp mig och vi pratade länge och väl, medan han var på väg hem i bilen. Jag kortar ner vårt 45 minuter långa samtal.

Han fick mig helt trygg. Han berättade att han och hans kollegor i Malmö blir anlitade och rådfrågade emellanåt när det gäller cancerpatienter med bröstimplantat. Han tyckte jag gjorde ett bra val att ta bort hela bröstet. Han sa att jag inte behöver oroa mig. Det kommer att bli bra. Han sa också att jag gärna fick lämna ut hans telefonnummer till min läkare ifall de har frågor eller råd. Läkaren i Lund har redan fått min journal från operationen av brösten. Efter samtalet med min plastikkirurg blev jag otroligt lugn och lite upprymd faktiskt. Yes. Jag har fattat rätt beslut och det här kommer bli bra. Tjoho! Det började närma sig operationsdag när jag ringde läkarens sjuksyster och sa att jag ändrat mig. Jag vill ta bort hela bröstet. Vi pratade en stund och hon sa att hon behövde berätta detta för läkaren i Lund.

Han ringde mig en stund senare. Vi pratade mycket länge. Det första han sa var ”har du nu pratat med dina väninnor nu som fått dig att ändra dig?”.

-”Nej” sa jag. ”Det har jag inte”. Jag räknade upp mina för-och nackdelar och att ta bort hela bröstet blir lugnast för mig. Jag ställde en massa frågor kring hur de går till väga med mitt nya bröstimplantat. Han kunde inte svar på mina ingående frågor eftersom han inte opererar utan det är andra läkare som gör det. Han skulle fråga dem och bad att få återkomma.

Han återkom några timmar senare. Jag var inte helt nöjd med svaren jag fick och jag upplevde det som mycket osäkert, om tillvägagångssättet. Han försökte helt klart att övertala mig att välja tårtbitoperationen. Jag sa ”nej”.

I detta skede berättade jag att jag hade ett långt samtal med min plastikkirurg kvällen innan. Berättade att han och hans kollegor blir anlitade av sjukvården. Läkaren i Lund sa att det inte stämmer. Jag upprepade min uppfattning om fördelarna med att ta bort hela bröstet, sa att jag känner mig helt övertygad sedan samtalet med min plastikkirurg. ”ja, om du nu tror mer på din kompis än oss så… ” . Jag blev mer och mer irriterad och frågade -”Vilken kompis?”.
-”Ja, din plastikirurg”.
-”Han är väl för farao inte min kompis”, sa jag irriterat och tänkte ”är detta en dialog i en taskig pjäs”. Jag sa att jag har bestämt mig och att han kan sluta försöka övertala mig.

Exakt så här svarade han:
-” Ja, du vill ju skjuta med en bazooka på en flugskit”.

Nu ville jag avsluta samtalet. Han bad mig att komma ner till honom i Lund så att vi kunde prata eftersom det var obekvämt att prata i telefon. Sagt och gjort. Jag fick en tid två dagar senare. Det sista han sa innan vi la på luren var:
-” Jag hoppas du ändrar dig”.

Okej, ner till Lund igen. Suck!
Det första jag gjorde var att be honom om ursäkt att jag var barsk och arg i telefonen. Det är inte likt mig att bli så här och det är inte okej att jag beter mig så här. Jag sa också att jag tycker att alla läkare och kirurger är fantastiska. ”Ni är fantastiska”.
Tänk så mycket bra de gör. Hela tiden.

Därefter pratade vi igen om de två operationerna och jag sa direkt att ”kom inte med mer övertalning för det funkar inte på mig”. Han lovade och sa att han bara ville förklara. Därefter blev det ett bra möte. När jag igen tog upp mitt samtal med plastikkirurgen, sa han att i Lund anlitar man inte privata plastikkirurger. Däremot anlitar Malmö sjukvård dem. Jag sa att jag fattar i så fall inte vad ni håller på med i Lund och begriper inte ert resonemang, men det har väl med politik och sådant att göra. Vad vet jag?

Det är inte klokt att vi patienter ska komma i kläm. Jag kan omöjligt vara den första bröstcancerpatienten med silikonbröst. Uppenbarligen var jag den första som denna läkare haft. Det tror jag. Han är ganska ung och kanske inte har jobbat med just detta så länge. Inte vet jag.

De flesta med bröstimplantat säger kanske ”ja tack” till tårtbit och inte vet att man kan få bättre hjälp om man inte ifrågasätter. Många kanske tänker ”jag ska vara glad att jag får leva”. Jag tänker att jag har ett liv att leva efter allt detta och det ska bli så bra det kan, med snygga bröst dessutom. Läkaren sa att i Malmö anlitar man privata plastikkirurger och rådgör när det behövs.
-”Okej”, sa jag. ”Synd jag inte är i Malmö  istället”.

Han sa att han kan ordna att jag får träffa en bröstläkare och plastikkirurg på Allmänna Sjukhuset i Malmö. ”Ja tack” sa jag. han ringde ett samtal och ordnade en tid till den 20 december. Toppen!
-”Tack sa jag. Det uppskattar jag”. Vårt möte slutade med fredspipa och inga irritationer.

Det är detta jag menar. Man behöver stå på sig och ifrågasätta ibland. Kräva! Det kan ni läsa mer om i min berättelse i fliken längst upp på min sida. Fliken Familjär polypos och Kocks blåsa.

Tack för att du är med mig genom min resa med min cancer och mitt liv.

Vill avsluta med en bild André tog på mig när vi var i Old Town i Tallinn, Estland i somras.

annaolkrus

Kram
Anna