Första besöket hos onkologen

 

16 januari 2017

Besök hos överläkaren på onkologen i Lund

Ännu en trevlig läkare. Mjuk och saklig. Alla jag träffat, med undantag av en (visade det sig) , har jag fått förtroende för. Det är bara plus nästan hela tiden. Hon ville berätta om hur lägga upp cellgiftbehandlingen för att det ska bli så bra som möjligt. Efter att ha gått igenom min medicinska status, familjens historia och annan fakta, berättade hon om hur min cancer såg ut och hur andra cancerformer kan se ut. Jag ska inte gå in på en massa medicinska detaljer men vill berätta delar av diskussionen.

Det finns olika bröstcancerformer . Själva cancern kan ha olika struktur och hon ritade på ett papper. Därför finns det även olika mediciner man sätter in, under cellgiftbehandlingen. Hon förklarade mycket tydligt skillnaderna. Detta för att jag ska förstå, om diskussioner med andra cancersjuka uppstår, förstå att man använder olika mediciner beroende på cancerns form, hur stor cancern är och så vidare. Min lilla cancer var 1,3 cm totalt. Den är 100 % hormonell vilket är ett gott tecken, fick jag veta. Hon berättade fler detaljer men det behöver jag inte fördjupa mig i, här. För mig var detta de viktigaste punkterna.

Läkaren förklarade hur behandlingen kommer att gå till. I korta drag är det så här: Jag behandlas på sjukhuset i Malmö. Får sex stycken behandlingar med tre veckors mellanrum. Hon berättade namnen på medicinerna som sprutas in. Hon informerade om biverkningarna. Förutom att håret faller av, finns det en rad andra biverkningar. Ganska många faktiskt. Jag kommer att få medicin mot biverkningarna, om de uppstår. Det är inte säkert man drabbas av hela listan biverkningar. Hoppas jag kommer lindrigt undan.

Illamående, kräkningar, tarmarna påverkas, slemhinnorna blir torra, inflammation i tandköttet, kan få känsla av ”hål i tänderna”, håret faller av, aptiten förändras, orkeslös, viruskänslig. Måste undvika att vistas bland mycket folk, restaurangbesök, hälsa på, på jobbet, åka kommunalt, gå på bio. Eftersom det kan uppstå inflammation i tandköttet och även blåsor, rådde läkaren mig att gå till tandläkaren om det är mer än ett år sedan jag kollades sist.  Att tänderna och munhålan är i bästa skick.

Tro det eller ej, men detta hade jag redan pratat med André om: att kolla tänderna. Vill inte riskera att kanske få tandvärk mitt under pågående behandling. Av en händelse hade jag just fått en kallelse till den 2 februari. Får se till att ändra den tiden och få en tidigare tid. Annars får jag byta tandläkare. På skafferiet har jag tejpat upp ”To do”-lista för det är så mycket att hålla reda på hela tiden. Allt får inte plats i almanackan jag köpt. Får inte missa någonting. Listan utökades med ”boka tandläkarbesök genast”, så snart praktiken öppnar.

Tarmarna Ett stort orosmoln är min Kocks blåsa. Detta pratade vi länge om, läkaren, André och jag. Jag är nämligen ileostomiopererad.  Tjocktarmen och ändtarmen bortopererades i april 1984. Jag har diagnosen Familjär polypos. Jag har ingen ”påse på magen” utan något som heter Kontinent ileostomi  – Kocks blåsa. Metoden Kocks blåsa skapades av Nils G Kock. Kirurg och professor vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg. Tack vare honom har jag fått ett mycket bra liv, sedan april 1984 när jag blev opererad. Jag lyfter hatten för honom och niger djupt.

Vill du läsa mer om min ileostomi hittar du min berättelse längst upp på min bloggsida.

Anledningen till att jag berättar om min ileostomi här är att den blev en viktig punkt i samband med kommande cellgiftbehandling. Är det något jag oroar mig över så är det hur min Kocks blåsa ska må under de kommande fyra månaderna som cellgiftbehandlingen ska pågå. Jag är mycket orolig eftersom den är känslig.

Blir jag sjuk och får feber eller influensa exempelvis så kan den krångla genom att det uppstår en slags sammandragningar som knyter sig. Ibland känns det som att en varelse sitter inne i min kropp som kramar ihop den till en boll. Ibland gör det inte så ont och ibland något in i norden ont. Uppstår detta är det bästa att jag bara håller mig stilla, vilande och undviker att äta ”i onödan” så att säga. Bara precis äta och dricka i små portioner och bara sådant som jag vet har lugnande verkan i kroppen. Ibland känns det som att reservoaren (den lilla påsen man sytt av en bit tunntarm som finns inne i min kropp), är full och måste tömmas. Jag får inte tömma hur ofta som helst: det beror på att det lilla hålet (kallad nippel) jag har (under naveln till höger, en bit nedanför midjan) kan irriteras och slitage kan uppstå.

När jag pratade med läkaren om min ileostomi och berättade det jag skrivit här ovanför, sa jag att jag är riktigt orolig. Alla andra biverkningar kan jag ta, men min ileostomi måste skonas på något sätt. Hoppas att det går att lösa.

Det här med förstoppning (som är en av biverkningarna) , trodde jag uppstod i tjocktarmen där allt packas ihop och vätska pressas bort liksom. Jag borde komma lindrigt undan menade jag, eftersom jag inte har någon tjocktarm och att all avföring kommer ut i flytande form i princip. Eftersom jag sprutar in vatten som ”löser upp” avföringen som annars  är lite trögflytande. Läkaren var osäker på min teori och sa att man reagerar så olika och tarmarna kan bete sig olika från person till person. Hon sa att hon kommer att diskutera detta med sitt läkarteam och läkarna som är experter på tarmar och rådgöra med dem. Det verkar inte vara så vanligt med en patient med bröstcancer och Kontinent ileostomi. Jag kände mig trygg ändå eftersom hon skulle diskutera med andra läkare.

Hon ska höra av sig till mig om deras tankar och idéer. Hon berättade om en teori att försöka dämpa problemet med tarmarna. En av medicinerna som pumpas in under cellgiftbehandlingen orsakar förstoppning och annat tarmkrångel. Hennes förslag var att istället för att spruta in hela denna dos var tredje vecka, sa hon att man kan dela upp dosen i mindre portioner . Att jag kommer ner till Malmö en gång i veckan och få mindre dos och få andra cellgifterna en gång var tredje vecka som planerat.

Därför ska vi vänta med medicineringen som påverkar tarmarna, till mars månad när hon, läkarteamet och tarmspecialisterna diskuterat mitt fall.

Efter besöket hos överläkaren träffade vi en sjuksyster och koordinator. Hon hade riktigt snygga svarta glasögon med tjocka bågar och silverdetaljer. Attityd. De var supercoola och hon klädde så bra idem. Det sa jag till henne.

Vi fick ytterligare information av henne och hon sa att jag kommer att få sjukresor. Det har hon beviljat och sa att det har jag rätt att få. Vilken lättnad. Jag har varit orolig att jag skulle behöva ta mig till Malmö på egen hand.  Ännu ett plus. Jag samlar på plus. Har några stycken nu * ler * .

Hon berättade vad som kommer att hända inför första behandlingen den 1 februari. Dagen innan ska jag till Malmö och få en Piccline insatt i vänster överarm.  En Piccline är en silikonkateter , en smal, tunn slang som ska  föras in i överarmen och vidare i blodkärlen fram till en bit från hjärtat. Denna Piccline ska sitta kvar under hela behandlingen. I denna sprutar man in cellgifterna.  Jag berättar mer om den längre fram när jag vet hur det känns och hur jag kommer att uppleva att leva med den så att säga. Jag fick en hel mapp med information och dokument. Efter detta besök skulle jag vidare och ta ett nytt EKG. De tog ett den 20 december men de vill ha färsk dokumentation. Väntan att komma till var jättelång. Tror jag fick vänta närmre 40 minuter. Själva EKG:et tog bara några minuter.

Så där ja. Nu var alla besök denna dag, avklarade. Andrés och min tradition har blivit att sticka och ta var sin burgare hos ”BurgarKungen”.  Jag tar alltid ett Wopper Meal. Mums.

Mätta och belåtna tog vi tåget hem. Slängde oss på sängen och somnade till förtexten till en film. Det tar på krafterna för oss båda, varje gång vi varit på diverse besök och behandlingar i Lund och Malmö. Kära du som läser, håll tummarna att min ileostomi inte påverkas under cellgiftbehandlingen.

Kram Anna

 

Annonser

Bråda dagar innan första behandlingen

14 januari 2017

Nu är det bråda dagar framöver.
Första behandlingen startar snart. Redan den 1 februari 2017. Det går snabbt nu.

Vad jag förstått kan man bli dålig direkt efteråt och det kan hålla i sig länge. Därför har jag börjat skriva lista på allt som jag måste göra och fixa innan dess. Jag vill vara förberedd. Det är ett råd till alla i liknande situation som jag. Var förberedd.

-Tandläkarbesök. Viktigt att ha tänderna kollade så jag inte åker på tandvärk under behandlingsperioden. Dessutom kan tänderna och munnen bli inflammerade under cellgiftbehandling så tänderna måste vara i bra skick.

-Bokat tid till perukprovning.  Fått tid den 24 januari. Min väninna följer med och det ska bli kul
-Åka in och hälsa på, på jobbet. När nästa gång blir vet jag ju inte. Saknar mina arbetskamrater jättemycket.
-Sticka mössor. Jag älskar huvudbonader. Sommar som vinter. Nu virkar jag coola mössor i bomull. Igår skapade jag en rödmelerad och har redan börjat på en limegrön.
-Sy mjuka mysbrallor av gamla påslakan från 70-talet.
-Köpa ljudböcker
-Planera ett event inför rakning av huvudet. Hoppas några släktingar vill komma. Det blir pizzabullar, vin och öl. En flaska Bollinger Champagne ligger redan i kylen och väntar. -Köpa en rejäl almanacka för att lätt ha koll på alla tider inför behandlingar och allt vad det är.
-Mjuk tandborste, våtservetter, sockerfri saft, köpa mer garn.

Listan blir lång.

Det gäller att vara förberedd. Att ha någon form av struktur och planering. Allt blir lite lättare då.

Kram
Anna

Lättnad att berätta om sjukdomen

13 januari 2017

Beskedet om cancern fick jag den 30 november 2016. Det kom som en chock och tankarna snurrade non-stop i huvudet. Genast bestämde jag mig för att undanhålla detta för min mamma, snart 83 år. Min sambo André var helt med på detta. Vi försökte vara som vanligt. Det började ju närma sig jul och allting, dessutom. Sämsta tänkbara tid att berätta för mamma.

Därför berättade jag det endast för min dotter och syster. De behövde veta det. Vi var alla tre överens att i nuläget är det bäst att skona mamma. Detta gjorde att ingen annan heller ska veta. Jag behövde ha kontroll på vem som vet, allt för mammas skull. Sen får jag se hur jag gör efter operationen.

Tjejerna på min avdelning var belagda med munkavel. De har fått komma med ”nödlögner” till andra kollegor på jobbet som undrar vad som hänt mig eftersom jag varit borta så länge. Jag har jobbat hemifrån sedan jag fick beskedet om cancern i slutet av november för att jag helt enkelt inte orkat åka till jobbet. Jag förstår hur tufft de har haft det när kollegor på kontoret frågar efter mig.  Jobbigt att låtsas att inte veta. Att ”ljuga”.

Även jobbigt för André, min dotter och syster så klart. Min bror flyttade hem från utlandet strax innan jul och jag berättade detta för honom två dagar innan min operation den 28 december. Jag ville undvika berätta medan han hade fullt upp med att avsluta sitt arbete på andra sidan jordklotet.

Strax efter nyår när operationen var undanstökad, allt hade gått bra, cancern borta och jag varit hemma några dagar bestämde jag mig för att berätta för mamma. Jag valde en dag när jag kände mig ”som vanligt” , iallafall utanpå.

Sedan den 30 november när jag fick beskedet har jag ljugit för mamma. Hon har undrat varför jag jobbar hemma nu igen. ”är du sjuk?” har hon frågat några gånger. Då har jag ljugit ihop olika anledningar till att jobba hemma.

Ibland har jag jobbat heltid och ibland halvtid och sedan ingenting alls när jag märkte att jag inte kunde fokusera på jobbet längre. Ibland ljög jag för mamma och sa att jag var på jobbet fast jag var hemma, sjukskriven. Det blev så himla jobbigt och rörigt. Ett tag vågade jag inte träffa henne för jag var rädd att jag skulle råka försäga mig eller att hon skulle se att jag inte var som vanligt. Mammor har ju ett sjätte sinne. I alla fall min mamma. Märker när det är något som inte är som vanligt.

Jag stack hem till mamma en dag strax efter nyår. Vi satte oss i soffan som vi brukar och jag berättade. Jag hade ont i magen och hade gått igenom i tanken, hur jag skulle förmedla så lindrigt som möjligt. Försöka avdramatisera. Mamma tog det bra precis om André, min dotter och mina syskon  gjort. Vilken lättnad. När jag väl berättat började hon berätta om sin canceroperation (i tjocktarmen) som hon gick igenom för runt 13 år sedan,  om när hon skulle välja peruker och behandlingarna hon genomgick. Det blev ett avslappnat samtal och det var en sådan lättnad. Hon sa också att läkarna är så duktiga på detta och därför oroar hon sig inte alls när det gäller den biten.

Jag berättade också för mamma hur mycket jag ljugit för henne och vad jag ljugit om. Det är ju bara vita lögner men det har varit nog så jobbigt ändå. När jag förklarade för henne varför jag inte berättat direkt, så sa hon att det var ett klokt beslut. Hon sa att hon nog inte hade orkat veta detta innan jul och innan operationen.

Efter detta samtal har jag fått ett slags lugn i kroppen och ett bekymmer mindre. Nu behövde jag inte längre vara Hemlige Arne. Nu kan alla få veta. Jag bad mina två syskon att själv berätta för sina barn, på deras egna sätt. Det var bäst så, tyckte jag. Och det ha de gjort. Mamma berättade för min moster och hon i sin tur till mina kusiner. Det är bara en av brorsönerna kvar att berätta för. Han reste på semester innan jul och kommer hem den 21 januari. Jag har varit tydlig och sagt att ingen får berätta för honom. Det gör jag när han kommer hem.  Som jag skrev innan så vet man aldrig hur andra tar ett sådant här besked och jag vill att han ska ha det bra under sin semester.

Så otroligt befriande att slippa berätta själv, för alla. Jag har lärt mig på en utbildning på jobbet en gång för länge sedan ”bort med apan”. En tecknad bild visade en person med massor med apor som klängde sig fast på kroppen. Varje apa symboliserade ett problem.  problem. Innebörden var att inte samla på sig allt själv utan deligera det till andra. Bolla tillbaka apan. Det var detta jag gjorde med mina syskon. Lämnade ansvaret till dem.

Näst sista punkten på min ”berätta-lista” var att berätta för alla på jobbet. Det tillhör inte vanligheterna att jag är borta längre perioder från jobbet. Lätt att det spekuleras kanske. Kollegor kommer in till tjejerna på min avdelning och chef och undrar oroat var jag håller hus. För att lindra problemet för dem, skrev jag ner exakt vad de kunde säga.

_”Säg att ni inte vet så mycket men att jag inte mår bra”. Detta fungerade ett tag, tills jag pratade med min chef en dag som undrade vad hon kunde svara. Som chef kan man ju inte svara att man inte vet så mycket. Detta är ju självklart och jag hade inte tänkt att detta verkar ju jättekonstigt. Därför sa jag att från nu kan ni alla svara att jag blivit opererad och är på bättringsvägen. Dock var det fortfarande munkavel vad gäller vilken typ av operation och sjukdom. Detta svar verkar ha fungerat bra sedan den 30 november, alltså i mer än en månad. I mitten av januari bad jag personalavdelningen att skicka ut ett mejl till alla på företaget. Mejlet hade jag skrivit ihop hemma, dagen innan.

I mejlet berättade jag om min sjukdom, operationen och syftet med att berätta för alla. Att skona mina arbetskamrater och chef. Förklara varför de inte berättat som det var, att de ska slippa förklara för alla som undrar, nu när jag är redo att låta alla vet. Det kan vara besvärande och tjatigt i längden för dem dessutom. Förklarade varför jag bett dem att hålla det hemligt, att det berodde på min stress av att det skulle nå mamma på omvägar.

Dessutom ville jag inte att någon av min familj och närmsta släkt skulle få höra det ”på stan”. En annan viktig anledning är att jag ville avdramatisera det hela. Mejlet blev ett personligt mejl  och lättsamt på sina ställen. De flesta på jobbet vet ju hurdan jag är som person. Kan skoja om mig själv och inte vara så himla seriös alltid i privata sammanhang. Jag ville sända signaler att jag är okay, skiten är bortopererad och ingen cancer kvar. Nu går allt på rätt väg. Siktet är framåt.

Jag avslutade mejlet med att de inte ska bli förvånade om de – nästa gång vi ses – har lila peruk, dreadlocks eller ett helt vanligt skinnhuvud. Allt beroende på humör och klädstil. Fniss.

Nu är det många stenar som fallit från mitt hjärta. Bördan har lättat betydlig och jag känner ett behagligt lugn.

Mitt råd till andra som fått en allvarlig sjukdom, är att berätta för omgivningen. I alla fall de närmsta. Det är otroligt tungt att bära på detta själv  har jag tyckt och jag kände en stor lättnad att ”alla” vet. Jag känner att jag behöver stöd för att ta mig igenom denna resa.

Dessutom tänker jag som så att om omgivningen vet vad jag går igenom, så finns det också förståelse för att jag inte orkar vara social hela tiden, inte hänger med på en massa tillställningar och så vidare. Jag har inte släppt bomben på facebook. Får se när det blir. För det kommer att bli.Först och främst har jag en viktig person till att berätta för, min brorson som är på semester.

Hälsningar
En lättad Anna

 

 

Operera bröstet. 28 december 2016

Dags att operera bort bröstet. Har längtat otroligt till denna dag. Det har sökt mig att ha vetskapen om att det sitter en cancerknuta i min kropp. En liten, hemsk en och som jag hatar.

En av mina väninnor sa när jag berättade att operationen blir den 28 december:
-Vad skönt! Då avslutar du 2016 med detta och kan gå in 2017 med detta ”överstökat”.
Denna mening har gett mig styrka och kraft. Tack Git!

Jag är inte ett dugg orolig att bli nedsövd och opererad. Jag har gått igenom ett antal andra operationer i mitt liv. Om du vill, kan du läsa om min resa när det gäller min Kocks blåsa, bland mina blogginlägg. Inför operation ska man tvätta hela kroppen inklusive håret, med bakteriedödande rengöring. Det var inte så jobbigt som jag minns. Detta skulle jag göra på kvällen innan operation och operationsdagens morgon. Det gick riktigt bra. Jag trodde att mitt långa hår skulle bli som svinto men det blev det inte. Trodde att huden i ansiktet skulle bli torr och stram men det blev den inte. Fick ju inte lov att använda några ansiktsprodukter efter rengöringen, vilket är förståligt.

Innan operationen skulle jag till ett annat ställe, i närheten och få insprutat en liten dos radioaktivt ämne: den sprutas in via en lång nål. Man sprutar in ämnet intill cancerknutan. Sedan gör man ett nytt stick över bröstet och kanske ytterligare ett stick. Jag minns inte så bra. Syftet med detta var att det radioaktiva ämnet ska ta sig till körtlarna i armhålan och hitta de tre körtlar som fungerar som ”portvakter” för de övriga körtlarna i armhålan. För att vara på den säkra sidan opererar man bort de körtlarna. I förebyggande syfte. Det kändes inte värst mycket och det gick snabbt.  Därefter skulle vi vidare till avdelningen där jag skulle läggas in.

Precis om med andra operationer är det en massa förberedelser. Därför åkte André hem igen. ”Puss puss. Vi ses imorgon. Jag älskar dig”.

I vissa fall kan man åka hem samma dag men läkaren ville att jag stannade över natten. ”Visst. Inga problem”, sa jag. Operationen gick bra men tog längre tid än beräknat. All cancer är borta. Ingen cancer i körtlarna i armhålan. Det var otroligt lugnande besked. Läkaren berättade att det inte gick att rädda implantatet så det var man tvungen att ta bort. Det var jag redan införstådd med. Operationen hade tagit längre tid än ”normalt” men allt gick bra och det var ju det viktigaste.

Eftersom jag har D-kupa och att ett nytt ska skapas om något år när allt är färdigläkt, så behövs hud för att rymma ett nytt implantat. Därför har man behållit en del hud. Ett dränage sitter i höger sida, intill där bröstet satt. Dränaget är kopplat till en liten påse där blod och sekret rinner ut från bröstet. Det har samlats så pass mycket där att jag behövde stanna en extra natt på sjukhuset. Tydligen var mängden, konsistensen och färgen avgörande. Det gjorde rejält ont i hela överkroppen från trakten kring halsen och ända ner till naveln. Magmusklerna kändes som en extrem träningsvärk. Det värkte som tusan i armhålan. Där var jag rejält svullen och likaså på bröstet. Kunde knappt röra mig utan smärta. Jag fick dessutom dropp så det blev riktigt bökigt att gå på toaletten.

Ta med mig droppställningen med slang i vägen och in på toaletten.  Till saken hör att jag har en Kocks blåsa (kontinent ileostomi). Därför blev det extra bökigt att gå på toaletten med droppställning och allt.  Jag har ett litet hål i magen där jag sticker in en slang. Jag har en 100 ml spruta  som jag suger upp vatten i, från kranen. Sprutar in vattnet i slangen och tömmer min reservoar inne i magen på detta sättet. Kan säga att det var jäkligt bökigt men jag fixade det. Hurra!

Jag har inte förrän nu tänkt på var brösten egentligen börjar. Bröst är ju inte bara det som putar ut, utan börjar ju faktiskt en liten bit nedanför halsen. Inte konstigt det gjorde ont ända där uppe. Alldeles platt och öm som om någon boxat mig. En stor kompress var fasttejpad mitt bröst och bröstvårta suttit så jag kunde inte se hur det såg ut. Och jag ville inte heller se det. Var inte redo helt enkelt. Just nu sörjde jag mitt fina bröst. Jag var svullen på grund av allt sekret som hela tiden bildas. Jag fick en hel del smärtstillande regelbundet som tog bort den värsta av smärtan. Ändå kände jag framförallt av smärtan i armhålan och den där träningsvärken i magmusklerna. Som om jag gjort 100 sit-ups ungefär.

Sjukgymnastik
Fick besök av en gullig sjukgymnast. Hon sa att det är mycket viktigt att träna kroppen och högerarmen. Hon gav mig fyra olika övningar som jag ska göra i sängen, morgon och kväll. Gärna fler gånger per dag när jag blivit rörligare i kroppen. Det var inga krångliga övningar. Bara jobbiga för att det gjorde så ont. Hon förklarade varför det var så viktigt.

Högerarmen, sidan och armhålan måste stretchas och bli rörlig. Annars kan det uppstå komplikationer när allt ska läkas.

När kletet från bröstet minskat i dränagepåsen och det såg bra ut så att säga, sa läkaren att jag fick åka hem. Detta var den 30 december.
-”Så bra”, sa jag. ”För jag har ju inte Champagneflaskan med mig. Det är ju nyårsafton imorgon”.

Min nya kompis. En mjuk protes
Innan hemresa fick jag prova ut en tillfällig ”protes” att ha i sport-BH:n. Sport-BH:n måste jag förövrigt fortsätta att ha, dygnet runt. Protesen är en mjuk och skön ”kudde” , trekantigt formad. Tyget är av mjukaste bomull och fylld med mjuk vadd.  Den har en ficka på baksidan så att man kan ta bort eller fylla på med mer vadd. Allt för att få samma form och storlek som det andra bröstet. Så himla skönt när den kom på plats. Nu kändes det inte konstigt längre och ingen hade kunnat se att det inte var mitt egna bröst, ens när jag tog på en t-shirt. Denna protes ska jag ha tills bröstet är helt läkt. Jag tror systern sa ett halvår. Det kvittar mig hur länge för den är så himla skön att ha på. Tyget går att tvätta och det är ju ett måste. Så här ser den ut:

protesen

Snart kommer  min älskling och hämtar mig
Nu var jag klädd, sminkad och redo att åka hem. André tog första tåget och kom och hämtade mig. Så glad att se honom. Detta var den första gången vi varit ifrån varandra i två nätter.
-”Som jag har längtat efter dig, min fina babe”, sa jag och kramade honom. -”Nu drar vi hem till Lilla Skorpan”.

”Lilla Skorpan”
Vi passar brorsonens lilla katt och visst hade jag saknat henne också. Vi ska ha henne hos oss i en hel månad. Hon är ett underbart sällskap och har en härlig personlighet. Lilla Skorpan kallar jag henne. Hon heter egentligen Cassie och är tre år.

cassie

Gott Nytt År
Nu avslutar vi snart år 2016 och blickar framåt och välkomnar år 2017.

Kärlek & värme
Anna

Första mötet. Bröstmottagningen i Malmö. 20 december 2016

Mycket trevlig bröstläkare årgång äldre herre. Han kallade sig för ”gubbe” och jag sa ”det är du inte alls”. ”Gubbe” är ett fult ord skojade jag. Du är äldre men icke gubbe. Kände förtroende direkt när vi började prata. I sällskap hade han en ung, kvinnlig plastikirurg.

Vi fyra pratade och jag fick berätta om mina turer med tårtbit – ta bort hela bröstet – och mina bröstimplantat. När jag berättade om min kontakt med min plastikkirurg och sa hans namn sa bröstläkaren ”honom känner jag till. Vi anlitade honom för ungefär ett år sedan”. André och jag tittade leende på varandra och med gesten ”det här blir nog bra det”.

Jag berättade också om mitt missnöje med diskussionen med läkaren i Lund och det här uttrycket ”skjuta med bazooka på en flugskit” som han kallade det, eftersom jag vile ta bort hela bröstet för den där lilla cancerknutan på 1 cm. Vi pratade en bra stund och kände mig helt trygg och lugn med informationen jag fick. Båda läkarna undersökte båda mina bröst extremt noggrant ur plastikkirurgisk synvinkel. Berättade och pratade om hur man går till väga exakt. Jag fick även ett stort förtroende för den unga plastikkirurgen. En petnoga underökning. Jag var fullt medveten om att kan man behålla implantatet under operationen så gör man det. Det vet man inte förrän under själva operationen.

Från och med mitt senaste besök i Lund, tillhör jag nu Malmö sjukvård och det är där operationen kommer att ske. Jag fick träffa världens raraste sjuksyster och koordinator. Vi gick igenom förberedelser inför operationen och restriktioner kring matvanor, träning och allt det där. Dessutom fick jag en present som delas ut till bröstcancerpatienter i Malmö. Det är ”bröstcancersystrar” det vill säga kvinnor som tidigare opererats för bröstcancer, som helt ideellt syr små hjärtformade kuddar som delas ut. Så fint och så omtänksamt. Denna mujka, hemmasydda kudde är skön att krama om och klämma in i armhålan och området där bröstet satt innan operation, berättade koordinatorn. Ja, jag får ju testa den när jag kommer hem efter operationen. Se så fin hjärtekudde:

blmmig-kudde

Jag fick själv välja operationsdag. Nu var det den 20 december och jag trodde då inte att jag skulle bli opererad så snabbt med tanke på stundande julhelg. Jippi! Det fanns en datum ledig: den 28 december. Den tar vi och jag bokades in. Bara åtta dagar kvar att leva med denna äckliga knuta. Det tål att skålas i Champagne tyckte jag. Synd bara att jag inte är sugen på alkohol. Vi behöver inte fördjupa oss med detaljer kring dessa två möten. Allt gick så bra och vi skrattade och var glada hela vägen hem till Landskrona. Tjohej!

I allt detta allvar som det är med en cancersjukdom så började jag känna mig mer och mer lugn. Fortfarande pågår hur många tankar som helst, men inte som har med mina implantat att göra. Min oro är ju mitt 74 cm långa hår. Åker jag på cellgiftbehandling vet jag att håret kommer att ramla av. Snyft.

Inte kul. Inte kul alls!

Avslutar med en varm kram
Anna