Blev inte som planerat

Hejsan
Vaknade i vanlig ordning i ottan. Klockan 03.30 cirka. Jag är glad att vara hyfsat pigg på morgnarna.  Är nästan som vanligt.

Min rutin är att sätta mig vid datorn i hobbyrummet och skriva. Jag sitter på en Tempurkudde och det är så himla skönt. Det är egentligen en huvudkudde. Jag köpte en ny  sådan kudde i somras så min gamla blev en sittkudde. Kan inte sova utan min älskade kudde. Så himla bra stöd för nacken och axlarna.  Ska jag vara bortrest i två veckor så packar jag ner den i resväskan.

Någon frukostmänniska har jag aldrig varit men nu när jag vaknade var jag skakig i kroppen och hungrig.  Tyckte jag åt ganska mycket middag igår men det gjorde jag kanske inte ändå. Jag är inte så värst förtjust i yoghurt men drack ett litet glas päronyohurt med vanilj. Jag gillar inte vanilj i yoghurt. Nästan alla verkar innehålla vanilj. Tråkigt tycker jag. Jag dricker det i alla fall. Mina smaklökar är inte som de brukar så antagligen smakar yoghurten mer vanilj än vad jag känner. Tur för mig *ler*.

En av biverkningarna är att man kan få en slags metallisk smak i munnen och det har jag haft till och från sedan första cellgiftbehandlingen. Fast den är ganska diffus nu jämfört med dagen efter första cellgiftbehandlingen, när Biff Stroganoffen smakade lever och riset smakade bläää.  Kunde icke äta det. Varje gång jag äter och konstaterar att Kalles Kaviar smakar Kalles Kaviar, osten på knäckemackan smakar som den ska och så vidare, så blir jag överlycklig och trycker i mig ett extra knäcke.

Filmjölk har jag inte druckit på evigheter men har börjat köpa hem det nu i samband med behandlingen. Tänkte att det kan jag dricka om jag svullnar i munnen och halsen som är ännu en biverkning. Än så länge kan jag handskas med svullnaden.  Har till och med en paket glass i frysen fast jag inte är någon ”glassmänniska”. Det kommer nog att funka som lindring. Jag sparar den tills det blir nödläge.

Filmjölk med hallon och lite kanel är riktigt gott och fräscht. På tal om smaker så är jag glad att jag kom till insikt att inte vräka på med mer kryddor än vad jag brukar när det är jag som lagar maten. André får vara provsmakare. Vi gjorde en stor laddning kalops igår. Jag kryddade så som jag brukar och tyckte ändå inte att det räckte. Dessutom är jag sparsam med salt i maten i vanliga fall. Mer salt tyckte André och mig kan det kvitta för jag känner det inte ändå.

I höstas la vi in rödbetor och det är ju gott att ha till kalops. Jag vet att våra rödbetor är extra kryddiga med kryddnejlika och pepparrot. Jättegoda! Ändå smakade de inte som de brukar. Bra var ju det för jag tror inte jag hade fixat någonting som smakar starkt just nu.  Kalopsen blev godare när jag saltade lite extra. Det viktigaste är att få i sig ordentligt med mat, inte vara löjligt petig med mängden salt.

Dagen igår blev inte alls som tänkt. Mamma och jag bestämde dagen innan att vi skulle ta några snabba ärenden på stan. Vädret var tråkigt så mamma stannade hemma. Jag tog min lilla runda själv. Eftersom jag vaknar så himla tidigt la jag mig att vila en timme klockan 10.00. Annars kanske jag inte skulle orkat med det jag planerat för dagen. Mina ärenden var bara att byta batteri i min klocka och beställa hjälpmedel på apoteket till min ileostomi.

Jag drog på min krulliga peruk och traskade ut. Waoo vad jag kände mig cool med mina stora rufsiga lockar *ler* . Jag har ju alltid mössa på mig annars. Men inte denna gången. Nätet i peruken borde skydda lite mot kyla. Det var +5 grader och lite blåsigt. Jag kände hur luften strömmade igenom. Skönt, tyckte jag. Då vet jag att det blir bra till sommaren. Att peruken är luftig så att man inte svettas. Det återstår att se. Jag kommer inte ha peruk varenda dag. Så himla skönt med bara en mjuk bomullsmössa.

Okej. Ut i friska luften i sakta mak. På väg till mamma köpte jag två wienerbröd.  Hon var pigg och glad och då blev jag också det. Efter besöket hos henne hade jag bestämt med min bror, att hälsa på hans familj en stund. Det tar bara 2 minuter att gå hem till dem från mamma. Från ingenstans, på några sekunder blev jag yr och konstig. Ögonen jättetrötta så jag var tvungen att lägga mig ner på soffan. Det gick inte över och kände bara att jag vill hem och lägga mig. André kom och hämtade mig. Jag hade inte vågat gå hem själv, fast det bara tar runt fem minuter att gå.

När vi kom hem kände jag mig bättre. Yrseln var borta och då kom den där knepiga känslan av att både vara trött och samtidigt rastlös och måste ”göra något”. Hjärnan började fundera ut något att göra. Typ städa i garderoben. André observerade mitt knepiga beteende och sa att jag måste gå och lägga mig.  För grejen är när detta  inträffar med trötthet och samtidigt rastlös så står jag alldeles stilla och bara glor. Det är väl när jag funderar på vad jag ska göra. Städa garderoben eller plocka ut ur diskmaskinen.

Dessutom, när jag försöker prata så tappar jag orden för en stund. Kommer inte ihåg vad saker heter. När jag skulle säga garderob så blev det ett helt annat ord som jag inte minns just nu vad det var jag sa. När vi skulle spika upp en tavla kom jag inte på att verktyget man använder heter ”hammare”. Helt sjukt alltså.

André har sagt till mig att jag inte kan tuta och köra som jag brukar. Måste lyssna på kroppen mer. När jag sa att jag vill vila samtidigt som jag kände mig rastlös, så sa han att jag måste välja att vila. Jag förstår detta men just i stunden så vill rastlösheten ta över.  Ska verkligen tänka på det hädanefter.  Att lägga mig och inte försöka mig på några som helst projekt. André har ju varit hemma, sjuk nästan hela veckan men från måndag är jag ensam om dagarna och måste se till att vara vaksam på allt som händer i kroppen.

Jag tog min andra tupplur runt klockan 15.00 och sov en timme. Vaknade och vi gjorde kalopsen.

Det är extremt sällan som jag tittar på TV. Tittar bara på Så mycket bättre på höstkanten och Melodifestivalen. Igår kväll var första deltävlingen. Den ska jag se.

-”Bra att jag har vilat två gånger idag”, sa jag till André. Programmet började klockan 20.00. André satt i ett annat rum och spelade ett äventyrsspel på datorn. Jag pallade upp kuddar i sängen och tog fram mitt virke (ännu en mössa på gång) . Nu kan jag ju inte somna.

Ehhhh. Jo det gjorde jag. Jag hann inte höra en endaste låt. Inte en enda. Bara inledningen av programmet, som inte ens var halvbra.  Vet ni när jag vaknade? När alla låtar var undanstökade.  Vaknade när dansnumret var på gång., vid 21.15 tror jag det var. Fasen också! Missade allt! Är glad att jag vaknade och fick se dansnumret i alla fall.  Waoo. Så bra , nytt och annorlunda. Riktigt bra. Måste kolla reprisen eller på Playkanalen, senare idag.

Igår bestämde jag med min bror att göra ett nytt försök att hälsa på dem idag. Har förvarnat att jag på några sekunder kan bli så trött och yr att jag måste lägga mig ner.  Jag ska se till att vila middag vid 11-tiden och hålla tummarna att jag orkar ta mig ut. Det är viktigt att röra på sig men det är inte så himla lätt när tröttheten kommer. Jag var ju hos tandläkaren och kollade mina tänder extra noga, den 18 januari. Hon sa att ifall jag skulle börja gnissla tänder så måste jag kontakta henne genast. Tänderna tar också stryk av cellgiftsbehandlingen. Ingen del i kroppen verkar gå fri. André sa att jag hade gnisslat tänder i går natt. Inte mycket men ändå. Jag blev livrädd. Så imorgon, måndag är det jag som bokar en tid och måste antagligen ha en bettskena. Ska tjata mig till en tid så snart som möjligt.

I nästa vecka har jag en spännande sak inplanerad. I flera år hade jag tänkt göra detta men det har inte blivit av. Men nu blir det av *ler * .Jag ska tatuera mig. Två tatueringar dessutom.
”Är du dum i hela huvudet” är det nog några som tänker nu. ”Kan för fasen inte tatuera dig nu”. Jo det kan jag.  Ögonbrynen.

Alla hårsäckar på kroppen påverkas av cellgifterna. Först ut är håret på huvudet tydligen. Ögonbrynens hårsäckar är mer motståndskraftiga för det kan dröja längre innan de håren ramlar av.  Det lär vi märka. Dessutom har jag bokat tid att sätta på ögonfransar men det ska jag avboka. Känns onödigt just nu. Vet inte hur jag tänkte där riktigt, när jag bokade.

Fransarna ryker ju också. Så småningom. Dessutom håller lösfransarna bara i runt 5-6 veckor. Har haft sådana innan. En gång höll de i två månader. Så jag väntar med fransar tills hela behandlingen är i sin slutfas, i slutet av maj. Om det alls går att fästa när man inte har några egna fransar. Igen aning.

Jag är så glad och tacksam för allt stöd jag får av familj, vänner, vänner på Facebook och Instagram. Blir glad av hälsningar via sms och häslningar i min blogg.  Ibland orkar jag bara svara med en emoji och det hoppas jag alla har överseende med.

Ni är underbara hela högen *hjärta*

Önskar jag kunde hälsa på, på jobbet snart igen. Det kommer jag inte att kunna göra *ledsen gubbe* . Dels för att det tar en bra stund att ta mig dit och dels på grund av virusrisken.  Ska ju inte vistas på ställen med mycket folk. Varken buss eller tåg. Min kropp är dessutom opålitlig och jag är rädd att något ska hända med mig på vägen dit eller när jag är där.

Ooops. Dags att trimma lite. Börjar bli liiite väl långt nu *skrattar*
Det ser ut som att jag är helt skallig men det är bara lampan som spelar spratt.

bold1

 

Jag avslutar här för stunden så ses vi här igen.
Kram från Anna

Perukprovning nr 2.

God morgon.
Klockan är 03.30 och jag kan inte sova. Orkade inte skriva i går efter att jag varit och hämtat min krulliga peruk. Mådde kymigt när jag kom hem.  Trött och vilade en bra stund.  Vi åt lite pytt-i-panna och det smakade som det skulle men jag hade ändå ingen riktig aptit. Senare på kvällen blev jag torr i munnen och runt läpparna. Biverkningar. På med läppbalsam och det kändes bättre. Tog en tablett Xerodent som motverkar muntorrhet. Finns att köpa på apotek. Fungerade bra. Torrheten avklingade och läpparna mjuka. Skönt!

Sedan kom en yrsel från ingenstans. Blev vimmelkantig. Samtidigt kom en rastlöshet och det blev en riktigt knepig kombination. Skulle jag städa eller lägga mig ner? Jag kunde inte ens bestämma vilket. Jag bara stod där och försökte reda ut känslorna. Jag tog en barnportion filmjölk med hallon och kanel. Det gjorde susen. Yrseln gick över för. Det hade den kanske gjort oavsett. Inte vet jag.

Jag städade inte. Jag bestämde mig för att göra mig iordning för sängen. Somna när jag somnar.  Jag somnade snabbt kan jag säga. Vaknade strax efter 03.00 och var svettig på överkroppen. Torkade mig med frottéhandduken jag har i sängen. Försökte somna om men det funkade inte. En mugg kaffe och starta datorn. Vila kan jag göra när jag blir trött. Lagom tills André vaknar kanske.

Well, åter till dagens glada händelser.
Så roligt att träffa Marika igen. Hon följde med som smakråd för det var flera peruker att prova. Inte bara hämta krullperuken.  Jag tog några selfies men ljuset i rummet på salongen var så himla starkt att perukerna inte kom till sin rätt. Och inte mitt ansikte heller. Det var bara att ställa mig vid fönstret med en spegel. Bilderna jag lägger ut här är därför manipulerade lite för att få lite varmare intryck. I vanlig ordning krockade nyansen på min foundation med perukerna och det starka skenet från lamporna. Marika hade en bra lösning på detta och tog fram sitt jordpuder och borste. -”Kom hit här så ska jag fixa till dig”. Pudrade mina kinder och sa:
-”Lite i pannan också?” . Innan jag hann svara så tog hon några drag i pannan. Tjoff tjoff tjoff.  Det blev ju jättebra. Sån´t puder måste jag köpa.

En av perukerna påminner mig om frisyren jag hade när jag var åtta år och gick på Soledeskolan i Kvissleby, Sundsvall. Fast då hade jag lite längre hår än perukens.

70talskansla

En annan påminner om när håret var på väg att växa ut igen efter att jag klippte mig riktigt kort 1982.

peruk-igen    peruk

1982 var det så himla populärt att göra slingor med en sån där obehaglig gummihätta ni vet. Där man använder en ”virknål” för att dra ut hårteser. Gjorde det ont eller gjorde det ont?

Min syster Pia, hade nästan exakt samma frisyr, fast hon är rödhårig och jag ljus.

Jag minns den där dagen jag fick ett ryck och klippte av håret.Min dotter var då tre och ett halvt år. Hon var med sin pappa och när hon kom hem och såg mig började hon gråta. Stackars lilltjejen. Inte tänkte jag på att be hennes pappa att förbereda henne på att mamma har annat hår än innan. Jag ville ju överraska. Hon grät tills jag började prata med henne ömt så hon skulle känna igen min röst.

Till saken hör att jag och min syster har nästan samma dialekt (en blandning mellan skånska och Sundsvallsdialekt) .

När jag började prata, tystnade lilltjejen och sa:
”-Pia?”
”-Det är jag, mamma. Visst är jag fin i håret?”  sa jag och kramade om henne. Hon kramades tillbaka och sedan var allt frid och fröjd igen.

Okej. Tjejen på salongen är så himla duktig och bra. Hon fixade till krullperuken och stylade den så att den blev som jag ville ha den. Den ska jag åka hem i. Jag hade inte tagit på peruk den här dagen. Jag tog på dubbla mössor för att inte frysa om huvudet. Så vi tackade för oss och svischade ut från salongen som om vi ägde stan hahaha. Fasen vad jag kände mig snygg i peruken. Det tyckte Marika också. Hon har ju varit med och valt ut den *ler*

img_0199

Och hon är ju så himla snygg i sitt halvlånga, hår. Vår plan var att äta på Ebbas Fik men med tanke på smittorisk för min del, föreslog Maria att vi kunde sticka hem till henne och äta paj som hon bakat dagen innan.

Paj. Muuums. Det var länge sedan och Marika lagar så himla god mat så självklart ville jag det. Hennes sambo var hemma den här dagen och det var så gott och krama om honom. Han berömde min fina peruk och jag berömde hans coola vita snagg och störtsköna svarta runda glasögon.  Han har till och med lite längre hår än jag. Jag är ju inte rakad utan bara trimmad och håret har hunnit växa lite nu på snart en vecka. Kolla själv. Ser ut som jag är skallig uppe på huvudet men det är ljuset som spelar spratt och jag orkar inte hålla på att photoshoppa utan kör naturellt förutom småtrix man kan göra i mobilen. Jag ska lägga ut fler bilder sedan. Gamla bilder när jag var kortklippt. Ska bara leta upp dem först 🙂

bold1 bold-2

 

Ögonen började hänga på mig och jag behövde vila.
-”Lägg dig i soffan och ta på den här filten så värmer jag pajen så länge”, sa Marika. Hennes sambo kom med hörlurar och spelade några låtar som inte släppts ännu. Deras äldste son är i musikbranschen och hade några låtar nästan klara. Jag tyckte de redan var klara. Så himla bra. proffsigt! Annorlunda! Jag ska inte berätta mer om dem här, men jag kan säga att de kommer att spelas i radio. Just you wait and listen! Jag  återkommer om den saken när jag får grönt ljus *ler*

Sen kom pajen och en smarrig sallad med tomater, lök och avocado. Jag ville äta upp allt själv men har märkt att jag orkar bara äta lite åt gången. Attan också!  Ska be om receptet och frysa in paj i småportioner.  Kommer att lägga ut receptet på Marikas paj så småningom. Ska bara tigga till mig det först.

Ögonen började hänga igen och musten försvann. Marika körde mig hem till Landskrona. Hon är så gullig och omtänksam.

André blev ju himla glad att se mig i min peruk. Jag blev lika glad att se honom. Han är ju rakad på huvudet och han är så snygg. Kan säga att han passade inte i min peruk. Eller nja, jo, men det blev konstigt. Han mår ju inte helt bra ännu och är trött i ögonen så det var nog därför det inte blev helt bra. Vill han, kan han ju prova den igen en annan gång *ler*

När han var liten hade han blont, storlockigt hår. Hur söt som helst. Men killar vill ju inte höra att de är ”söta” så det ska man undvika att säga. Han är supercool rakad och så vill jag att han alltid ska ha det. Dessutom har han så himla fint huvud.

Mamma och jag bestämde igår att vi ska ta en liten sväng på stan vid lunchtid. Jag ska hämta mer läkemedel och köpa en temp på apoteket och mamma ska ett annat ärende. Antagligen vill hon fika men det får vi i så fall göra hemma, inte på stan. Då ska jag ha min lockiga peruk. det blir nog den jag kommer använda mest. Och tröttnar jag på peruk och mössor finns ju plan C: min huvudbonad som dottern och jag knåpade ihop till en maskerad en gång i tiden. När jag skulle föreställa min idol, Nefertiti. Fniss.

nefertiti
Njut av dagen oavsett väder. Det ska jag göra.
Hej så länge.
Anna
 

 

 

1:a behandlingen

God morgon.
I vanlig ordning somnade jag som en stock igår kväll när jag tagit min kvällsmedicin.

Har inga problem att sova. Ibland somnar jag direkt när jag lägger huvudet på kudden. Detta har inget med min sjukdom att göra utan det bara är så här. DUNK! Somnar.  Vi har TV i sovrummet och brukar kolla lite Netflix. Eller nja. Jag somnar snabbt och ofta hinner jag bara se förtexten.

André däremot är vaken längre och hinner se lite mer. Någon enstaka gång har jag lyckats se en halvtimme av filmen eller serien. André är så gullig och frågar alltid kvällen efter, vad det sista var jag såg innan jag somnade. Jag svarar och han letar upp stället i filmen. Där fortsätter vi titta kvällen efter. Stackars honom. Han har sett filmerna många gånger när vi håller på på det här viset. Det blir lite som filmen ”Måndag hela veckan” . Repris, repris, repris.

Om vi börjar från början.
Dags att åka till Malmö på första behandlingen. Den 1 februari 2017.
Exakt klockan 9.00 skulle jag ta en tablett: Emend mot illamående. Systern var extremt tydlig med att jag måste ta den på exakt tidpunkt. Jag skrev in det i agendan, i mobilen. Taxin hämtade mig kl 8.55. Jag var duktigt orolig och nedstämd hela morgonen. Skrev ändå föregående blogginlägg för att försöka skingra tankarna och försöka hålla mig till min morgonrutin. Jag vaknade ju i vanlig ordning tidigt, runt 04.30 och hann skriva med många pauser. Jag orkade inte prata med taxichauffören så jag pluggade in hörlurarna och lyssnade på min spellista ”badkarsmusik” (som jag lagt ut i en flik i min blogg) . Spelade lite Wordfeud med André och glömde totalt bort tiden!
-”Faaan också, jag glömde min medicin” ropade jag panikartat och chauffören titta oroligt på mig.

Rafsade fram kartan med tabletten. Igår skrev jag att tabletten jag skulle svälja var jättestor. Den låg inne i ett stort foliepaket kan man säga. Lite större än en Vicks Blå-tablett. Tryckte ut den i handflatan och tittade.  Pytteliten pilla. Hur liten som helst.

Pet-flaska med vatten hade jag med i bagen. Det brukar jag ha med mig när jag ska någonstans. Jag kan säga att jag hade kunnat svälja utan vatten. Bara att samla lite saliv i munnen så hade det ordnat sig. Man ska ju skölja ner med vätska så jag gjorde det. Kollade klockan: 09.19 var hon. Om jag var orolig i magen innan, så blev jag det desto mer nu. ”Oj oj oj”. Hur ska detta gå?” Man ska nämligen ta tabletten exakt en timme innan den tid behandlingen skulle börja. Skickade iväg ett meddelande till André och frågade. -”Det ordnar sig nog”, svarade han. Han hade rätt. Direkt när jag kom till avdelningen haffade jag första sjuksköterskan i korridoren och berättade. Hon tittade på klockan och sa att det inte var någon fara.
-”Klockan hinner bli 10.19 när förberedelserna är klara så det blir jättebra”.
Pjuuu!

Jag fick fönsterplats i rummet för tre personer. Trevligt fastän vädret var grått. Ingen sol. Fick träffa systern som kommer att ha hand om mig på varannan behandling. Hon var ytterst noggrann att berätta exakt vad som skulle hända och vad hon gjorde med min Piccline. Berättade om de två olika medicinerna som skulle pumpas in.  Vilken ordning och så vidare. Tydligt och klart. Jag skulle ju bara gilla läget och ligga i sängen så mig spelade det ingen roll, men det är ju bra att veta ändå. Man blir ju lugnare av att veta precis allt som ska hända och varför. Sådan är jag.

Hon la om min Piccline.  Fint paket som inte känns direkt.

piccline

Det hade ju dessutom läckt ut blod från skärsåret i förrgårkväll så det såg inte så jättetrevligt ut. Hon sa att det var normalt att det kunde bli så här. Det gjorde ju inte ont och hade inte blött igenom plastkanten. Dessutom har jag inte haft fintröjor på mig så det var ingen fara med det heller. Jag kör med det mjukaste slit-och-släng jag har. Långärmade t-shirts som jag tänkt slänga så många gånger. ”kan vara bra att ha”. Och det var det ju. De är dessutom lagom sladdriga i ärmarna så att Picc-line-paketet får plats. Efter behandlingens slut åker de ut. Eller så syr jag om dem till något helt annat. Just nu när jag skriver kom jag på: sy turbaner eller coola mössor. Japp! Det blir det. Får kanske sy om några gånger innan det blir något representativt hahaha. Ska köpa textilspray och göra egna mönster.Hjärtan och blommor. Det gillar jag.

Okej, jag var stationerad på sängen med påsarna på en ställning. När alla förberedelser var klara, var klockan runt 10.30.

Nu var det bara att chilla, lyssna på musik och spela lite med André. Först ringde jag honom. Kollade hur han mådde och berättade att allt är okej, jag är inte längre orolig,  och att första dosen läkemedel var på gång. Färgen i påsen är av samma nyans som rosévinet Matteus som vi brukar ha hemma. Det röda läkemedlet skulle ta en halvtimme att rinna in och den andra påsen med själva cytostatikan tog lika lång tid. Under tiden som detta droppade in, förklarade systern ingående om biverkningar jag kan få, kom med mer mediciner jag ska ta, vad de är bra för och allt sådant runtomkring.

Det blev en repetition av det överläkaren i Lund informerade om när jag var där den 16 januari. Repetitioner är bra. Det behöver jag. Jag är så imponerad. Sjuksköterskan hade inte min journal med. Ändå hade hon allt klart för sig om mig. Memorerat allt väsentligt och det är ju en del i journalen. Visste att jag ska träffa överläkaren i Lund i mars. Att jag har en Kontinent Ileostomi – Kocks blåsa. Att behandlingen kommer att förlängas med ytterligare cirka fem veckor, för att man måste skräddarsy behandlingen mer än vanligt, för att skona min Kocks blåsa så långt det är möjligt. Hon hade koll på min släkts sjukdomsbakgrund och så vidare.

Lite restriktioner de kommande dagarna. Ingen sex på två dagar. Inga problem med det. André är sjuk och har lite feber och hängig. Själv är jag måttligt road av det just nu med allt runtomkring. Ingen av oss är till stor nytta när det gäller den fronten, om man säger så.

Klockan 12.10 var allt klart och jag kunde bege mig. Taxin skulle komma kl 12.40. Perfekt. Då hinner man ju in om Pressbyrån på bottenvåningen i samma byggnad.  Jag fixar ju inte att äta tidigt på morgonen så jag var ganska hungrig eller rättare sagt sugen på något. Inte sallad och sånt utan något annat.

Hungrig – matnostalgi
Det blev en fransk-italiensk kombo *ler* .
Oh la la. Noisette Croissant. En sådan vill jag ha. En Cappuccino till och låta förena lite franskt och lite italienskt i min magsäck. Vive la France et Italie.
Cappuccinon fick en illa behandling: pappmugg med plastlock!  Därför ska ni få se en smarrig Cappuccino jag avnjöt i Frankrike. Det var när jag och några arbetskamrater var i La Gacilly, en underbart idyllisk by 60 km från Rennes flygplats i Bretagne, Frankrike.

Crêperiet heter  Crêperie La Mauvaise Graine . Vi åt extremt smarriga crêpes. Både till huvudrätt (jag hade räkor i crème fraiche och finhackad lök på min) och till dessert. Desserten va en egen specialare. jag ville ha typ allt på den. det blev citronglass, vispad grädde, hallonkräm och Nutella. Trodde det skulle vara en liten crêpe men den var ju jättstor. Kunde knappt röra mig efteråt. Några ville ha kaffe till. De serverades i mockakoppar. Jag dricker inte kaffe mitt på dagen så jag tänkte: jag tar mig en liten Cappuccio. Cappuccino gillar jag.
Den jag fick in var stor.Une grande! Mon Dieu. Jag kan inte dricka hela denna dääää-ääär.

Den hade dessutom ”extra allt”. Extremt mycket grädde, pudrad med cacao. Jo då, man kunde känna kaffesmaken. Cappuccion är inte fransosernas starka sida. Oavsett så var den väldigt smarrig. Trots mängden grädde kunde jag ändå känna kaffesmaken *ler*  . Alla skrattade när jag fick in den. Jag hade nämligen beklagat mig om hur proppmätt jag var efter de två crêpen. Jag ville bara ha något litet och ”sällskapsdricka” medan de andra drack kaffe i små koppar och te.

LCHF gick åt skogen. Äsch. C.R.E.P.E.S – diet är bra för sinnet * blink blink*

croissant-png   cappuccino  crepe

 

Åter till gårdagens händelse
Taxin kom en aning sent men de håller på att bygga om i gatorna på lasarettsområdet så det är inte lätt att passa tiden.  Jag hade ändå allt sjå att få bort alla kaksmulor från min jacka och sjal så det var lugnt.

Riktigt trevlig taxikille. Han fick mig på toppenhumör. Han var något år äldre än jag. Han har bott i Landskrona och Helsingborg så vi hade en del att prata om. Han berättade att han haft olika jobb genom åren och sadlade om till taxichaufför för Skånetrafiken för inte så länge sedan. Vi hann inte gå igenom om vi möjligen har eller har haft gemensamma vänner. Kanske kör han mig fler gånger så att vi kan fortsätta snacket.

En sak lärde jag mig under denna resa hem. Att inte berätta vilken behandling jag varit på och varför. Det var inte så att jag ältade det, bara nämnde det i förbifarten. Han blev rörd och glansig i ögonen och jag bad om ursäkt att jag blev för personlig. Kände mig jättedum. Vi känner ju inte varandra men man kan bli rörd ändå. Kanske tänker på någon närstående som drabbats. Jag måste tänka mig för lite mer.

Äntligen hemma hos André
Puss puss.
-”Hur har du haft det, min sjukling”, frågade jag.
-”Jag?” frågade han . ”Vem är mest sjuk här egentligen? Hur har det gått idag? ”.
Bla bla bla. Jag berättade allt. Jag trodde att jag från och med första behandlingen inte fick träffa en kotte. Att immunförsvaret sänktes i botten på studs och inte får riskera virus och annat. Så var det inte riktigt. Inte förrän om 10 dagar. Det vill säga den 11 februari.

André pustade ut. Han sa han varit riktigt orolig att smitta mig med sin virus med hosta, svullen hals och feber. Glad blev ju jag. Waooo. Nio dagar som jag kan träffa folk. Hälsa på mamma, hälsa på Lilla Skorpan , (brorsonens katt vi passade i en månad fram till den 22 januari. Saknar henne mycket). Bjuda in oss på middag hos min bror på lördag kanske? Om André är frisk till dess. Det är gott med gratismat *ler* . Och bra för mattkassan hahaha.

Jag har en del inbokat i nästa vecka så det passar ju bra att jag får vara ute. Hoppas bara jag inte åker på det där illamåendet. Fast å andra sidan. Man brukar inte kräkas. ”Bara” vara illamående. det är ju ett plus. det kan jag stå ut med. Bara inte min Kocks blåsa blir besvärad och börjar bråka. Den lever sitt eget liv så jag vårdar den ömt så att den håller sig i chack och är lugn.

Andre är ju ”medsjuk” kan man säga. Han har gett sig själv diagnosen : ”Diagnos Anhörig”.  Han kan ju inte heller vistas ute ”i onödan” så att säga. Han måste ju jobba och handla mat och så, men han är nästan lika mycket i karantän som jag. Detta gör mig ledsen, att han behöver ”isolera sig” och knappt våga träffa vänner. Han har ju jobbat inom vården och är väl medveten om allt som är på gång och restriktioner och sådana saker.

André  hade varit ute en stund idag. Måste ju få lite frisk luft. Han hade köpt var sin bakelse och vars två arrackbullar.
-”Mmmmm”, sa jag proppmätt.
-”Vi måste äta först så vi inte blir illamående”. Vi hade rester kvar från innan och mumsade i oss en tvårätters middag: pasta med krämig laxsås med chiliflakes och pasta med köttfärssås som puttrat i rödvin och grädde.  Pasta är bra. Det får man energi av och det är därför vi ätit en del sådant de senaste dagarna.

Funderade på när illamåendet skulle sätta igång. Systern sa att det kunde komma till kvällen. Därför skulle jag ta en pilla klockan 14.00 och en klockan 20.00 för att motverka illamåendet. Satte mobilen på ringning för att komma ihåg.  Eftersom jag var ganska slö så slängde jag mig på sängen, pallade upp med kuddar, tog mina två halvfärdiga mössor och virkade vidare. Kollade på två avsnitt av Snobbar Som Jobbar.

André kom in med ”medicin” till mig. Något att ta innan läkemedlet klockan åtta. En smarrig bakelse. Lite väl mycket kalorier på en och samma dag, men vad fasen. Läkemedlena i min kropp kan försämra aptiten, inget smakar som det brukar, kan få svullnad i munnen och halsen så att jag inte kan äta. Ja, då gäller det ju att passa på att fylla förrådet och öka midjemåttet en aning.

bakelse

En kompis tipsade mig om att alla avsnitt av Snobbar Som Jobbar finns på Youtube. Inte så jättebra kvalitet men de två avsnitten jag tittade på, funkade. Under tiden blev den limegröna mössan klar. Därefter kollade jag ett avsnitt av De Tre Musketörerna på Netflix. Oh la la vilken lättsam och underhållande serie. I like!

Jag var tvungen att hålla mig vaken till klockan 20 när jag skulle ta tabletten mot illamåendet. Jag var trött och ville sova. Började känna ett diffust illamående. Bara det där lilla som man knappt märker. Det är nog för att jag funderat på ”när börjar illamåendet” , som jag var på min vakt och analyserade känslorna i kroppen. Njä. Det hände inte mycket. Och det där illamåendet tror jag inte kunde relateras till cytostatikan i kroppen.

Det berodde nog snarare på allt jag stoppat i mig under dagen. Däremot kände jag mig en aning  tjock i halsen. Ingen hosta. Jag har bara Fisherman´s Friend att ta till. Har inte fått medicin mot just detta.  Andrés misstanke är att jag blivit smittad av honom. Det är precis denna symptom han har fast betydligt värre och han har feber. Det har inte jag. Oavsett så hade jag inga problem att somna så snart jag tagit 20.00-medicinen och borstat tänderna.

Hälsningar Anna

Snart dags med första cellgiftbehandlingen

Hej
Det som inte fick hända, har hänt. André har blivit sjuk. En skum, elak hosta. Hostar slem och gör ont. Svullen på ena sidan av halsen. Bara det inte är smittsamt! Jag känner ingenting än så länge. Han ska boka tid hos doktorn direkt när de öppnar på vårdcentralen. Nu hoppas vi att det inte är något smittsamt.

Det gick ganska snabbt att sätta i Picc-Line i armen igår. 45 minuter. Undrar varför de skriver i informationen att man ska räkna med 1 ½ – 2 ½ timme. När jag och svägerskan satt i väntrummet, fanns det en tjej där som också väntade på sin tur. Sjuksystern kom och kallade på ”Anna” och tjejen i väntrummet reste sig och de gick iväg. Jag hörde inte riktigt och tyckte systern sa ”Ann”. Nåväl, det finns många ”Anna” i det här landet.

De gick iväg. Efter en stund kom kvinnan i receptionen och frågade om det var jag som skulle få en Picc-Line. Jo det var det ju. Hon gick iväg och strax kom sjuksystern som hade gått iväg med den andra patienten.
-”Heter du Anna?” frågade hon.
-”Ja” sa jag. Det visade sig att hon gått iväg med fel Anna som hade ett annat ärende än att få en Picc-Line. Hon bad oss båda om ursäkt att hon tog emot fel.
Jag sa:
-”Ja, Anna är ju ett vanligt namn i Sverige så du kanske ska säga även efternamnet eller dela ut nummerlappar istället så blir det rätt varje gång”.

Vi fick bekräftat att Anna är ett vanligt namn. På sjuksysterns namnbricka stod det nämligen ”Anna leg. sjuksköterska”.

Hur som helst så gick det ganska bra. Jag fick ligga på en brits och blev tvättad på armen med två olika preparat. Sedan bäddades jag ner med två filtar för att jag frös. Ovanpå det en operationsduk som täckte precis hela mig. Den kvinnliga läkaren och hennes assistent satte igång.  Assistenten la en stor trekantig ”GPS” på mitt bröst, fäste elektroder på min kropp och sa att detta ska hjälpa till att navigera katetern rätt, i min kropp. Styras till hjärttrakten.

Hon drog runt med ultraljudmanick på hela armen för att kontrollera mina vener och blodkärl. Att de såg okej ut och var tillräckligt stora. De såg jättebra ut, sa hon. ”Tack” sa jag leende.

De ställde in monitorn. Fick bedövningsspruta i armen. Därefter skar hon ett pyttelitet snitt och förde in en lång kateter som ska ta sig fram i blodkärlen och stanna en liten bit från hjärtat.  Jag kände i princip ingenting eftersom jag var bedövad. Det var när katetern nådde ovanför armhålan som jag pep till. Högt. Tror jag svor också. Kände av kateterns framfart. Fick en dos bedövning till och därefter kände jag ingenting.  Inget som gjorde ont i alla fall.

På monitorn kunde man se svartgråa bilder som liknade en undervattensbild på en räfflad, grumlig havsbotten ungefär. Man kunde också se katetern i form av en rund symbol. Det var inget spännande att titta på så jag blundade och la mig tillrätta istället. Efter 45 minuter hade katetern nått sitt mål. Jag plåstrades om på armen med kompresser och stor tjock transparent plasthäfta. Ovanpå det la hon tjock vadd och trädde en ”strumpa” i mjukaste bomull över Picc-Line. Hon sa jag skulle ha den där för att hålla varmt, fram till cellgiftbehandlingen.

Tjusigt

Ja, sedan var det bara att åka hem. Jag har fått sjukresetillstånd och blir hämtad och lämnad hemma. Underlättar mycket!

Nu är det snart dags för min första cellgiftsdos. Bilen kommer kl 8.55 och jag ska vara på Onkologen kl 10.00. Hur lång tid det tar där vet jag inte. Har hört att första gången tar det runt två till tre timmar. Bara att gilla läget och låta det ta den tid det tar. Jag har musik och Guldkanalen Skåne-appen så jag klarar mig bra.

Jag vill inte lägga ut någon bild på hur det ser ut på min arm. Det är blod under hela plåsterbandaget så igår tejpade jag på en egen kompress för att hålla allt på plats och för att inte blöda utanför. Undrar om det ska se ut på det här viset. Det har inte gjort ont alls. Nu ska jag ju snart dit så de kommer att lägga om bandaget.

Har fått en drös läkemedel som jag ska ta nu i fyra månader. Piller som ska motverka allergiska besvär och inflammation, något pulver som ska vara ”tarmreglerande” vad det nu innebär, någonting som ska motverka kräkningar och illamående och något annat som ska göra tarmens innehåll ”löst”.  Det är ju redan löst eftersom jag saknar tjocktarm men läkemedlena jag får under cellgiftbehandlingen kanske gör avföringen fast, inte vet jag. I så fall snackar vi problem.

”Fått och fått” förresten. Läkemedel är ju inte gratis. Gick på exakt tusen kronor. Hade kunnat bli ett par rätt så snygga skor för den pengen.

Försöka ha rutiner
Sedan bröstcanceroperationen den 28 december har jag blivit mer lugn och harmonisk. Glad. Skrattar. Skämtar.  Otroligt befriande känsla att ha blivit av med cancerknutan. Jag kan ta att det gjort ont och till viss del fortfarande gör. Fortfarande öm i ett område stort som en handflata omkring där knutan satt. Känns fortfarande dom att någon använt mig som boxboll.  Öm på sidan där bröstet satt. Framförallt ont när jag lägger mig ner. Har viss nedsatt rörlighet i höger armhåla. Detta kan jag ta för min cancer är borta. Är avlägsnad.

Jag har försökt att ha lite rutin på dagarna. Passat på att göra vanliga vardagliga saker, planerat fram till cellgiftbehandlingen så att jag inte har något privat ärende hängande i luften som inte blir gjort, om jag nu blir jättesjuk som jag förstått att man kan bli.

Jag vaknar löjligt tidigt på morgnarna. Allt mellan kl 02.30- 04.30. Sällan senare utom här om morgonen  när jag fick sovmorgon. Vaknade först kl 05.25. På morgnarna är jag som mest pigg. Gör mina stretschövningar för armen och armhålan, som sjukgymnasten på sjukhuset visat mig. Därefter stiger jag upp. På med en balja kaffe och sedan sätter jag mig vid datorn och skriver på min blogg. Det har tagit tid att skapa den eftersom jag inte kan sitta med det i timtal i ett streck.

Det är lite som att vara på jobbet. Jag tänker ofta på mitt arbete och arbetskamraterna. Önskar att jag kunde åkt in och jobbat. Men det går ju inte. Det är skillnad på att jobba och jobba. Man ska inte bara jobba. Det handlar om kvalitet och produktivitet och det känner jag att det hade jag inte fixat. Svårt att vara så pass koncentrerad.

I nästan två veckor efter att jag fick besked om bröstcancern klarade jag av att jobba heltid. Jag märkte att jag började göra fel och blev ofokuserad efter några timmar, så jag trappade ner till halvtid. Det fungerade i en vecka. Sedan fungerade inte heller det och därefter var jag tvungen att sjukskriva mig helt.

Utöver mitt bloggande på morgnarna har jag försökt schemalägga promenader. Det fungerade i cirka två dagar. Vädret är en bidragande faktor. Man måste ju ha något att skylla på. Fast promenera till mataffären är ju också promenad och att gå till min lägenhet och titta till, är ju också att röra på sig. Det har varit bra de gånger mamma hört av sig och tycker att vi behöver ”komma ut i friska luften”.

Har försökt vara kreativ för att skingra tankar. Jag gillar att virka och har virkat några mössor. Nu undrar jag hur många mössor man behöver egentligen. Garnaffären är i alla fall glad *ler* . Vill ha mössor i alla de färger så att de matchar mina kläder så det blir att beställa mer. Adlibris som säljer böcker, säljer också garner. Jättebra garner. Och snabba leveranser. Därför ska jag beställa mer hos dem.

Min förhoppning är att jag är så pass bra att jag kan virka lite och att ta promenader då och då. Jag har förberett mig på det värsta men vill gardera mig med sysselsättning om i fall att jag kommer lindrig undan. Någon av läkemedlena jag ska ta här hemma ger rastlöshet läste jag. Då är det bra att virka. Det blir man lugn av. Hoppas det dämpar rastlösheten. Om inte, kanske jag bombarderar mina släktingar och vänner med samtal. *ler* eller tvinga någon att låta mig städa hos dem *skrattar*

Eftersom jag behöver vara restriktiv och undvika folksamlingar och träffa folk under hela behandlingsperioden, får det bli att ringa runt när jag är på humör för det. Jag blir glad för alla som hör av sig till mig på sms, facebook och samtal. Det betyder mycket och distraherar mina tankar. Ber dock mina vänner att vara beredda på att jag kanske inte kan svara just då. Det betyder inte att jag vill vara ifred. Det betyder att jag inte orkar eller kan, just då. Men läsa lär jag väl kunna orka göra, hoppas jag. Man behöver inte höra av sig och fråga hur allt är om man inte vill det. Man kan berätta vad man gjorde igår eller ska göra imorgon. Eller helt enkel skicka någon liten rolig historia *ler* .

Jag kommer på mig själv att jag, medan jag skriver, försöker förtränga att jag ska på min första cellgiftbehandling om några timmar. Ska ta en stor tablett som ska motverka kräkningar. Den ska jag ta exakt (!) en timme innan behandlingen. Det vill säga klockan 9.00. Då sitter jag i taxin så jag får ta den där och då. Har ju alltid en flaska vatten med mig så det går säkert bra. Jag kommer att resa ner till Malmö ensam. Det fanns inte plats i taxin till en person till, idag. Det är lugnt för min del.

– Jag är duktigt nervös och har ont i magen nu.  Jag avslutar nu och ber till Aloe Vera att jag kommer lindrigt undan beträffande biverkningarna.

Ha det bra. Tack för att ni finns.
Anna

”Egg Head Event”

På återbesöket hos läkaren den 10 januari rekommenderade han mig cellgiftbehandling. Man får ju själv vara med att bestämma, vilket jag tycker är mycket bra. Självklart vågar jag inte avstå från den behandlingen. Nåväl, under mitt besök hos läkaren och därefter sjuksystern, bestämde jag mig för att raka bort allt håret. Inte tänker jag gå och vänta på att få hårtussar i handen, på huvudkudden, i duschen och så vidare. Aldrig i hela livet jag gör det.

Jag sa till André:
-”Jag vill vi ska ha ett event hemma”.
-”Självklart”, sa han. Så föddes idén: vi ska ha ett Egg Head Event för familjen och släkten.

Sagt och gjort. Inbjudan skickad till alla. ”Välkomna till vårt Egg head Event den 28 januari kl 16” . Mamma brukar inte vlja få inbjudningar långt i förväg så jag berättade för henne om tillställningen bara några dagar innan. Det var bara en grej jag glömde berätta för henne: att syftet med festen var att raka mig på huvudet. Jag hade berättat för henne innan, att jag skulle raka mig, men inte att det skulle ske med hela släkten samlad. Hon trodde detta skulle vara en vanlig tillställning.

Hon blev lite chockad när hon fick reda på det när alla väl var samlade i TV-rummet. -”Förlåt, förlåt mamma. Jag trodde jag berättat för dig”. Hon blev besvärad och det smärtar mig.

Jag är så otroligt tacksam att ha denna fantastiska support från min familj och släkt. Min dotter tycker jag gör helt rätt i att raka bort allting. Andra har haft olika åsikter om det hela. Mina syskonbarn tyckte det var ”coolt” och tackade glädjeligen ja till jippot. Minstingen Ella, 14 år var tveksam men hon kom också. Det betyder väldigt mycket för mig att hon ändrade sig och ville komma.

Vissa ville inte titta på när rakningen sker. Jag sa att man behöver inte titta om man inte vill. Det viktigaste var att ha alla hos mig. André och jag kommer att hålla till i köket. De som vill är välkomna att vara med.

Anledningen till att jag valt att göra en kul grej av detta, är för min och Andrés egen skull. Jag tror jag hade tyckt det blev jobbigt om bara André och jag gjorde det på egen hand. All support jag kan få, är jag så tacksam för. En annan anledning är att jag vill avdramatisera det här med cancer, att vara cancersjuk. Att vara cancersjuk är ju ytterst allvarligt så jag menar inte att bagatellisera eller stoppa huvudet i sanden. Jag menar att man kan försöka göra något ”bra” av det hela (eller hur jag ska uttrycka mig). Min uppfattning är att försöka vara som vanligt så långt det är möjligt. Att hitta glädje. Att vara glad så mycket man kan. Inte att dölja sina känslor utan försöka vara ”vardagsglad”. Det hjälper i alla fall mig och André väldigt mycket. Att titta på roliga filmer. Exempelvis ”Blades of Glory” hahaha. Stå-upp-komikern Johan Glans har varit vår räddning flera gånger. han är helt underbar.

Man blir glad av att vara glad.
Sedan är det ju bra att ta ut glädje i förskott. Det enda som kan hända är att man varit glad i onödan. Och vem mår dåligt av det? *ler*

Åter till eventet. Vi blev 17 personer. Alla kunde inte komma men 17 personer är fantastiskt stort supportgäng. Vi drack Bollinger Champagne och en flaska bubbel:”Victoria” som vi fick i present av min barndomsvän Agneta i Sundsvall. Hon hade gjort en deal med André att köpa den. Tack Agneta *hjärta* .

Vi gjorde festen enkel. Vi bakade 72 pizzabullar. Serverade dem på servetter. Var och en tog med egen dricka så det blev en blandad kompott alkohol och läsk. Jag kommer lägga ut recepten på pizzabullarna i en egen flik. André hade satt ihop en riktigt skön spellista. Vi ville ha musik som inte är stökig utan lite dämpade bakgrundslåtar. Jag ska lägga ut spellistan i en flik så snart jag skrivit den klar.

Efter ett glas Bollinger, två pizzabullar och tre glas rosévin utspätt med vatten, var jag redo.

huvudansvarig

André som var huvud-ansvarig (hahaha fattar ni? ) rakade mig från pannan och rakt bakåt. Tog några tag. Det kittlades och kändes skönt. De flesta satt då i TV-rummet. Det var inte alla som pallade att titta på. Helt okej med mig. Det är viktigt att var och en själv bestämmer om man vill titta på eller ej.

Vi tog en paus efter en stund för mamma och moster ville åka hem. Mamma  och moster är två damer på 80 plus år och jag är så glad att de ville och kunde komma. Några fler släktingar gav sig också av. Kvar var min bror, de flesta av syskonbarnen och deras respektive. Min dotter kunde inte komma denna kväll men hon fanns i mina tankar.

Innan rakningen skulle fortsätta ville jag höja stämningen till 2.0. Därför körde jag en sång jag brukar sjunga på olika tillställningar när andan faller på (särskilt efter ett eller två glas Champagne). Jag kan bara en låt och det är Natalie Imbruglia´s låt Torn.  Eftersom min sångröst är lite så där, så kör jag den med undertiteln ”karaoke för döva”.  Min hemmastickade Lovikkamössa är en viktig rekvisita. Då kommer jag in i rätt stämning *ler* .

Detta uppträde blev inte filmat för jag tänkte inte på det. Det kanske blir en annan gång. Vi får se.

Okej, rakning del 2. Nu var alla samlade i köket. Några i kökssoffan och andra på stolar eller stod runt om.  Just då kom jag på att vi måste ju filma. Jag kommer ju inte att se någonting. Fram med mobilen. Ivan sa att man kunde sända live via facebook.

-”What?. I didn´t know that. Show me”. Han visade och vi började filma. Detta var ju sjukt roligt. Att filma och att vänner på facebook kunde följa oss live. Jag tänkte särskilt mycket på min third cousin Susan i Maine, USA. Min tanke från början var att ha henne på Skype. Att sätta iPadden på ställningen och sätta på köksbordet. Detta glömde jag totalt bort. Det är för mycket i huvudet hela tiden. Då var ju detta ett riktigt bra (ännu bättre) alternativ. Och jag såg att hon var med i livesändningen. Underbart!

När André rakat en bra bit uppe på mitt huvud blev två av syskonbarnen väldigt ledsna . Det smärtade mig att se och då blev jag också ledsen i ögat. Inte på grund av mitt hår utan att se dem med tårar på kinderna. ”Älskade, sötaste. Hår är ju bara död materia. Det växer ut och jag vill göra detta. Puss mina fina flickor”.

André använde sin trimmer. Denne vackre grabb rakar sig på huvudet, på fredagarna så han är van att raka. Ella avlöste André och tog över trimmern. Det gick så bra. Superskönt. Ella har också runt 74 cm supersnyggt hår. Jag sa till henne att hon borde fundera på att donera det……
Till mig *ler*

Sen var det fler som ville ta tillfället att raka. Detta kanske är en once in a lifetime upplevelse, att få raka bort 74 cm hår. Varsågoda anyone.

Det tog betydligt längre tid än jag trodde det skulle göra. Jag var osäker på hur jag skulle reagera att känna på mitt huvud efteråt. Det kändes skönt. Riktigt skönt men skum känsla. Huvudet får ju en behaglig temperatur tack vare håret och nu när håret är borta, känns det lite kallt. Därför har jag mössa på mig större delen av dagen. Likaså när jag sover. Jag har några supersköna tunna mössor i bomull som jag virkat. Jag kommer att ha en flik med mönster för den som vill vet mer om detta. Jag älskar att använda mössa. Sommar som vinter.

anna-rakas
Till slut lossnade hela flätan. Det var Fanny som körde den sista biten. Det var en knepig känsla att få hela sin hårfläta i handen. Håret hade jag tvättat innan på dagen men det märktes ju knappt på håret närmst huvudet. När man drar fram med trimmern rufsas håret och blir en läskigt risbuske. Så som dreads ser ut efter ett bra tag.  Jag ska försöka borsta ut det. Annars blir det till att klippa. Och på bilder jag tog på skalpen såg huden för läskig ut. Som om jag hade en hemsk hudsjukdom med flagnande hud. Men i verkligheten såg det inte ut riktigt så. Det var troligen trimmerns framfart som orsakade detta fenomen.

Flätan hade jag tänkt fästa på något så att jag kan ha den under mina mössor eller keps när jag inte gitter ha peruk på mig. Peruk kommer det inte bli här hemma. Håret är ju bara i vägen juuuu. *ler*

Det är bara en sak som jag är lite besviken på. Jag hade hoppats på att hitta ett födelsemärke någonstans. Kanske ett hjärtformat eller så. Ett som ingen har sett. Någonsin. Jag föddes ju med hår och därför bör det vara första gången i mitt liv som jag är så här korthårig. Typ 1-2 millimeter kardborrestubb. På tal om kardborre. När jag ska ta av mig mössan fastnar den i stubben.
-”Du vänjer dig, Hjärtat”, sa André.  Han har ju erfarenhet. Håret hinner växa lite under en vecka och efter några dagar fastnar mössan i stubbet.

Inget födelsemärke. Inte ett enda. Nu medan jag skriver kom jag just på att jag kan ju ha en liten tatuering någonstans på huvudet. I så fall ett litet rött hjärta. Eller några stycken. Fast jag tror det gör alldeles för ont. Kan man få bedövning? Får man ta smärtstillande innan? Det ska jag ta och kolla.

Ja, mina kära vänner. Kvällen slutade sent och alla verkade att ha haft roligt. Det var ju det som var tanken med detta Egg Head Event. Förresten så är mitt huvud inte äggformat. Det har faktiskt precis lika fin form som Andrés. Och hans huvudform är så fin.

blont-halvkort

Jag avslutar nu med att säga:
All You Need Is Love and some chocolate

Anna