Cytostatika – Sida 3 – annabloggar.com

Upp-och-nedvända veckor. Usch.

Hej
Idag är det den 9 augusti 2017 och tre veckor sedan jag skrev senast.

Det har varit upp-och-nedvända världen sedan dess kan jag säga. Återkommer till det om en stund.

Svullnaden på fötterna och anklarna har klingat av en del och svullnar inte lika mycket och ofta som innan. Härligt. Behöver inte ligga med fötterna högt med andra ord. Och behöver inte mina polkagrisrandiga stödstrumpor i samma utsträckning.

Problemet med fingrarna på höger hand håller i sig. Domningar, stickningar. Känns som att ha torkat klister på fingertopparna och huden känns stram. Fortfarande känner jag inte av detta när jag virkar så jag håller fortfarande på med mitt virkande och virkande. * ler*

Terapin
Riktigt roligt att virka. Och terapi. För mig är det lugnande dessutom. precis vad jag behöver så här efter cellgifterna och min saktagående återhämtning

Bokmärken virkar jag fortfarande. Dessutom har jag börjat virka sadeltäcken till cykeln. Detta är så himla kul. I vanlig ordning gör jag mönstrena själv. Det tycker jag är halva nöjet.

Nu är det nog någon som undrar vad jag ska med allting till som jag virkar. Vänner och bekanta har köpt dem av mig och det bidrar ju till mina garnköp så det är ju bra.

Uppföljning hos läkaren
För en dryg vecka sedan var jag hos min läkare på onkologen. Uppföljning om hur allting går.

I början av juli började jag ta Letrozol Teva 2,5 mg. Tabletter som är förebyggande efter bröstcancerbehandling. Jag hade ju hormonell cancer . Av alla onda ting så är denna variant jag hade, mindre ond än andra. Jag vill inte använda ordet ”bra cancer” för det passar verkligen inte in att säga tycker jag.

Tabletterna ska sänka eller eliminera östrogenet i kroppen. Man ska ta 1 tablett om dagen i fem år.

Biverkningarna är många, enligt manualen höll jag på att säga. Jag menar produktinformationen i kartongen. Naturligtvis har jag drabbats av nästan alla utom de som klassas som allvarliga (förlamning, andningsbesvär, illamående, hög feber med mera).

Först vill jag berätta att min mens slutade komma för cirka sex år sedan. När den slutade helt har jag inte känt några övergångsåldersbesvär. Mensen slutade och that was that. Inga vallningar, inget dåligt humör, inget konstigt. I stort sett allt var som vanligt.

Fruktansvärt jobbig period
Efter bara några dagar efter att jag började med tabletterna fick jag världens PMS-liknande utbrott. Jag blev arg på järngrinden in till vår innergård. Blev arg på en grind!Normalt beteende!

Inga hungerkänslor. Klockan två – tre på eftermiddagarna kunde jag börja fundera på om jag har ätit något eller ej. Kom inte ens ihåg OM jag ätit. Inte känt någon hunger.

Världens värsta vallningar. Började svettas som en gris och visste inte hur jag skulle klä mig. På med kläder. Av med kläder. Två timmar fyser jag. Oavsett vad det är för temperatur där jag är. Fryser och huttrar. Tar på mig en extra kofta. Fryser ändå fast lite mindre. Efter cirka två timmar klingar det av och sedan börjar jag bli varm. Och sedan börjar jag svettas. Detta varar i cirka tre kvart. Sedan är allt som vanligt en stund och sen är det igång igen.

Och Nej. Det beror inte på att jag byltat på mig extra kläder * ler*

Detta kommer över mig flera gånger varje dag. Håller på att bli galen. Ibland lindrar det lite att dricka kallvatten för att dämpa värmevallningarna. Och kokt vatten när jag fryser.

På tal om galen så har jag varit deprimerad och legat i sängen en hel dag för att jag inte orkat någonting. Varken orkat träffa någon eller prata med någon. Inte ens orkat titta på Netflix.

Dåligt humör. Nedstämd. Likgiltig. Inte velat träffa någon periodvis för att jag har varit rädd att slänga ur mig något krängt och vara otrevlig. Jag har förvarnat några släktingar och bett om ursäkt i förväg om jag skulle bli otrevlig eller så. Berättat hur jag mår. Jag kör med helt öppna kort till mina nära och kära.

Naturligtvis har André märkt denna förändring. Han är så tålig och jag tror inte han har fått så stora slängar av sleven. Snarare märkt av min totala likgiltighet och det är illa nog. Likgiltig angående vad vi ska äta för mat, likgiltig till vad vi ska se på Netflix. ”Couldn´t care less”. Så har det varit. Jag älskar André så otroligt mycket och han är fantastisk. Han ska inte behöva få sådan här skit. Därför måste jag få ordning på mitt humör.

Jag är mycket väl medveten om mitt nya humör. Fast det är reflektioner efteråt. Efter att jag slängt ur mig något. Humöret har med tabletterna att göra. Det är jag helt säker på.

Jag känner inte igen mig själv. Känner mig som en främling inför mig själv. Blir orolig att jag ska bli elak mot min omgivning. Vara krängd och slänga ur mig taskiga saker.
-”Låt bli att gör det då”, kan man ju tänka.
Mitt svar är i så fall: hade jag kunnat så hade jag gjort det. Låtit bli alltså.

Det är som att vara i puberteten.

Gråter gör jag ytterst sällan. Sist jag grät var för ett år sedan när min älskade Gargamel Moses, min älskade katt, kom till katthimlen. Han blev 16 år och jag grät floder. Sedan dess tror jag inte jag har gråtit faktiskt. Om man inte räknar med mardrömmar jag haft det senaste halvåret och gråtit i sömnen.

Hur som helst. Läkaren undrade hur jag mådde och hur allting gått. Jag gillar verkligen min läkare. Vi gick igenom problemen jag hade vid förra besöket två månader tidigare för att följa upp hur statusen var nu jämför med då.

-”Jo, det ska jag berätta för dig”, sa jag. ”Jag behöver en kurator. Jag håller på att bli tokig. På riktigt”. Rabblade allting jag berättat här i detta blogginlägg.

Jag sa att jag är bombis på att det beror på pillerna jag börjat ta. För att vara hundra procent säker på att det ÄR tabletterna tyckte hon att jag skulle sluta med dem direkt. Sedan ska vi ha telefonmöte tre veckor senare för att se hur allting står till med mig.

Läkaren trodde inte alls det var en kurator jag behövde. I alla fall inte förrän vi rett ut problemet med uteslutningsmetoden. Jag blev påmind om att jag inte ÄR frisk från cellgifterna ännu. Det tar längre tid. Det kan vara så att det inte är enbart pillrena utan cellgifter som fortfarande finns kvar lite här och där i kroppen som ställer till det. Låter logiskt. Så gör vi.

Den 1 augusti slutade jag med tabletterna.

Nu har det gått nio dagar. Humöret är tillbaka. Mitt vanliga humör alltså. Kan skratta och är nästan på mitt vanliga jag. Inte den där likgiltiga, deprimerade typen längre.
Har börjat känna vanlig hunger igen. Läkaren sa till mig att det är extremt viktigt att äta på regelbundna tider. Detta vet jag så klart.

Värmevallningarna pågår fortfarande. Fryser vissa stunder, är varm vissa. Svettas vissa stunder.

Läkaren sa att jag måste ha kom-i-håg i mobilen när det är dags att äta. När klockan är 10.00 bör jag ha ätit någon form av frukost. Jag är ingen frukostmänniska men jag ska äta någonting kl 10.00. Fil med hallon och kanel passar mig perfekt. Det ska det bli. Mums.

Vid 13-tiden ska jag äta igen. Någonting. Jag står inte och lagar mat till mig själv. Inte en chans. Har jag aldrig gjort. Men någonting ska jag äta. Omelett kan jag sträcka mig till att göra. Och omelett är så himla gott. Lång mättnadskänsla dessutom.

André kommer hem vid 16-tiden och då brukar vi äta så det fortsätter vi med. Imorgon blir det Pluras recept på fläskpannkaka med rårörda lingon. Fast vi har baconbitar istället för fläsk. Jag äter inte griskött. Men bacon i finklippta bitar i fläskpannkakan tycker jag är gott. Jag ska lägga till receptet i min receptflik här i bloggen.
Om två veckor ringer läkaren mig och då ska vi ha uppföljning. Jag är väl medveten om att jag måste ta hormonsänkande piller. Antingen den sorten jag redan har tagit eller en annan sort.

Pest eller kolera?
Den andra sorten har andra biverkningar. De psykiska problem som de nuvarande pillrena skapar, får man tydligen inte av den andra sorten. Däremot kan man istället få ännu värre värmevallningar.

Ja, kära Anna. Pest eller kolera? Vad föredrar du?
Ungefär så känns det.

Det kan ju vara så att biverkningarna klingar av eller går ner efter ett tag. Eller att jag vänjer mig vid vallningarna (om man nu kan göra det). Jag har ju varit lyckligt lottad som inte haft dessa bekymmer när mensen försvann. Kanske är det så att det är så här många kvinnor har det dagligen med sina övergångsbesvär. Stackars alla de kvinnorna säger jag bara.

Motion
Idag tog jag en lång power walk. Mitt på dagen. Föredrar annars morgnarna.

På med tunna mjuka brallor, linne, långärmad t-shirt och keps. Ingen peruk idag. För varmt blir det. På bilden här har jag fäst fast mitt egna hår i kepsen. Jag sparade ju det när jag rakade mig på huvudet, den där kvällen i slutet av januari.

KepsAnna

21 grader idag. Härligt. Soligt och nästan vindstilla. Visste att jag skulle bli varm men just när jag klädde mig frös jag och jag vill inte frysa.

Vi bor mitt i stan och nära havet. Perfekt. Rask promenad längs vallgraven , in om Slottet och ut längs strandpromenaden eller vad vi ska kalla det. Utsikt över Hven där ute i Öresund. Underbara Hven där jag tillbringat mycket tid när jag var barn och ungdom.

En timmes power walk utan att vila. Kanon ju * ler*

Tog trapporna upp till femte våningen. När jag väl kom in om dörren tog all musten slut. Krängde av mig alla kläder. Började svettas som om jag varit i en ångbastu. Svetten fullkomligt rann av mig. Snacka om dålig kondition. Den ska jobbas upp. Så här kan det inte vara.

Tips till andra som ska eller som nyligen opererats för cancer är att försöka hålla i gång kroppen på något vis. Lättare sagt än gjort. Jag vet det så väl. Men kanske orka något lite hemma, dagar man mår ”bättre”. Lite är bättre än ingenting alls.

Jag önskar att jag tänkte lite mer på vad jag åt under min cytostatikaperiod. Jag gjorde inte många knop på dagarna, av förklarliga skäl: ingen som helst ork och mådde så dåligt i långa perioder. Därför borde jag ha tänkt på att inte äta kakor och godis. Eller så tänkte jag på det men struntade i vilket. Jag har lagt på mig en del kilo. Vet inte hur många för jag väger mig aldrig. Har ingen våg. Men i alla fall en klädstorlek upp.

En hel del beror på vatten i kroppen, svullnader i samband med cytostatikan, men som sagt. En del beror klart på kakorna och godiset. Så det är bara att ut och promenera varje dag. Oavsett väder. Kläderna sitter lite väl trångt så jag har fått köpa nya. Framförallt brallor. Jag mår inte bra att ha det så här så nu är det träning som gäller. Dels hemma på yogamattan och dels promenader såklart.

Mjuka upp kroppen varje morgon. Det är viktigt! Man blir stel i kroppen av cytostatikan. Jag blev det. Och stel av anti-hormontabletterna. Så jag stretchar.

Det är bara att ”armar uppåt sträck” – ”benen böj” och göra en massa traditionella stretchrörelser.

Nu är klockan mycket och jag borde gå och sova. André har redan somnat.

Innan jag tackar för idag måste jag bara visa Bade damen Lise. Jag har bestämt att hon är en dansk dam och därför detta uttal. Kanske är hon från Hornbæck eller Gilleleje. Jag vet inte * ler* . Funderar på att virka henne rund och vaddera henne så att hon kan sitta i ett fönster hemma hos någon. Kanske blir mitt nästa projekt. * ler*

Ha det dejligt
Anna

Biverkningar och rosa peruk

Hejsan

Det har gått 6 veckor och 3 dagar sedan sista cellgiftsbehandlingen. Jag trodde att biverkningarna skulle klinga av. Några biverkningar har jag kvar.

Vardagen fungerar
Först vill jag berätta att jag mår bra. Det är okej. Går på rätt håll och jag promenerar, stretchar, är ute bland folk och så vidare. Doktorn har sjukskrivit mig fram till september.

Rosa peruk
Jag har fått låna en ljusrosa peruk av en kompis. Som jag gillar den!

För en vecka sedan kom jag hem från Sundsvall där jag har mina två barndomsvänner. Jag bor hos Agneta, min barndomsbästis. Våra familjer umgicks och hon och jag gick i parallellklass i Kvissleby utanför Sundsvall. Vi ses minst en gång om året. Längtar redan till nästa gång.

Det var den bästa konvalescens jag kan tänka mig. Annars har jag blivit bjuden till en träff någonstans i Sverige tillsammans med andra cancerpatienter men det är absolut ingenting för mig. Inte just nu i alla fall. Så jag bestämde mig för att klara av att orka flyga till Sundsvall. Det gick bra med resandet. Med bytet på Arlanda tog resan upp runt 6 timmar. Slängde mig på sängen när jag kom upp dit för då tog energin i kroppen slut. Otroligt härligt att komma upp till Agneta och hennes man igen. Stannade i en vecka. Kom hem för en vecka sedan.

De första dagarna stekte solen på deras altan. Jag brände mig på ena armen och axeln. Jag tål inte solen så bra efter cellgifterna men glömde bort att smörja in mig.

Biverkningarna som inte ger med sig
Ena biverkningen är stickningar och domningar på fingrarna. De vill inte ge med sig.

Har fortfarande problem med min högra hand. Stickningarna har gått över till domningar och visst känselbortfall i alla fem fingrarna. När jag gnider höger hands fingertoppar mot varandra känns det skrovligt och efter en liten stund börjar det ömma. Dessutom är hela handen känslig för värme. Exempelvis hålla i en varm mugg eller ha den i varmt vatten. Dessutom känns det som att huden är for stram. Att huden är torr i fingertopparna. Ungefär så kan jag beskriva det hela.

Jag har fått veta att det kan ta tid innan problemet går över. Ibland blir det kroniskt och går inte bort. Får ha lite tålamod med detta så ska det väl ordna sig. Inget jag kan göra åt det utan bara det bästa möjliga.

Styrkan i höger handen är svagare än innan. Har svårt att skruva av korken på saftflaskor, snäppkorkar på kroppslotioner och liknande. Går och tappar saker. Vågar inte hålla ett glas med bara högerhanden.

Det gör ibland ont när jag ska texta med mobilen eller skriva på datorn. Dessutom är styrkan i handen så pass svag att jag inte kan trycka ner tangenter ordentligt. Det gör att det tar tid att korrigera hela tiden. Detta är en av anledningarna till att jag inte skrivit på länge. Det jag skriver i detta inlägg är skrivet under flera dagar.

En sak som jag ofta gör är ”öppna-sträck-stäng”-övningar med handen och inbilla mig att det ska hjälpa. Känns bra för stunden i alla fall. En sak som underlättar och dämpar problemet är att virka. Dessutom är det roligt och avkopplande. Så jag virkar och virkar och virkar *ler *

Jag har en necessär som jag har mitt pågående projekt i, med alla tillbehör. Jag går ingenstans utan den. Var och varannan dag är jag på brorsonens fik i stan och där kan jag sitta i några timmar och virka. Dessutom gör de så himla god cappuccino och smarriga mackor och vem kan motstå det? *ler *

Svullen
Svullen på kroppen så jag inte kommer i mina kläder. Jag använder ofta tajta kläder. Jag kommer inte i dem!
Panik.

Under cellgiftbehandlingen svullnade kroppen. Det är en biverkning. Dessutom har jag varit stilla och mycket sängliggande i perioder eftersom jag mått dåligt och inte orkat hålla mig aktiv. Det har gjort att jag lagt på mig lite. På toppen av detta blir jag rejält svullen, framförallt fötter och ben. Så jag ser inte riktigt klok ut. Fast fötterna är värst. Jag är inte svullen i ansiktet och halsen. Händerna och armarna svullnar till lite ibland men det är så pass lite att jag inte bryr mig.

När jag vaknar på morgonen är jag svullen under fötterna så jag har svårt att gå. Det går som tur är över när jag tagit ett tiotal steg. Stapplar fram och har svårt att lyfta på fötterna. Jag ligger i sängen med benen uppallade på dynor på natten och när jag vilar för att undvika svullnad. Dock räcker det med att jag sitter ner i en kvart för att fötter och höger ben ska svullna. De är oftare svullna än inte svullna kan jag säga. Man ska ju röra på sig så ska svullnaden gå ner. Ibland gör den det ibland svullnar fötter och anklar när jag går.

Vissa skor har jag svårt att komma i. Jag köpte ett par riktigt sköna sandaler av märket Merrell. Om det så regnar ute vill jag ändå ha dem på. Så otroligt sköna. Och snygga. Grå med orange detaljer.

Har köpt störtcoola polkagrisrandiga stödstrumpor som jag har på mig emellanåt. Behöver köpa fler.

Jag har behövt köpa nya kläder. Massor med nya brallor av olika slag. Och större storlek än jag brukar ha. Igår köpte jag en supersnygg marinblå stickad koftjacka i storlek large. Jag mår dåligt av att behöva köpa storlek large. Jag som brukar ha 36/38. En tröst var att jackan är lite för stor *ler *

Mysteriet med smaklökarna
Mina smaklökar är på bättringsvägen. Har inte testat att äta Marabouchoklad ännu. En gång i tiden har jag varit chokladoman. Tryckt i mig choklad. Varje dag. Stora Marabouchoklad. Schweizernöt. Det är länge sedan jag slutade med det. Sedan jag började med cellgifterna har jag tyckt att chokladen smakar pyton så jag har inte ätit det sedan dess. Jo förresten. Lindh´s mörka, tunna choklad med mint gillar jag. Jag är annars inte förtjust i mörk choklad alls men Lindh´s är god. Särskilt bra fungerar den tillsammans med hallon.

Jag är inte den som köper hem öl och dricker till maten. Har aldrig varit en ölälskare. Jag föredrar röda viner och rosé om det ska vara alkohol. Det är bara på solsemestrarna jag blivit sugen på öl.

Öl dricker jag egentligen bara till midsommar och andra tillfällen där det ska vara sill på bordet. Och självklart när vi åker in till Helsingör för att äta smörrebröd. Då är det självklara valet Tuborg Classic. Mumsfillibabba säger jag bara.

NU plötsligt, sedan några veckor går jag och blir sugen på öl. What is this? Vad är det som händer med mig? Jag brukar aldrig någonsin vara sugen på att dricka öl. Jag har provat rosévinerna jag brukat köpa innan behandlingen och det smakar sådär likgiltigt. Inget jag suktar efter. Rött vin har jag smakat lite av och det gillar jag inte. Jag vill ha öööööl . Häromdagen drack jag två burkar öl hos syrran. Det var 3,5:or. Sedan åt André och jag pizza på en pizzeria och där klämde jag en stor starköl. Jag trodde det var mellanöl. Jo då, jag kunde gå hem och vinglade inte.

Jättekonstigt fenomen att jag börjat sukta efter öl. Jag fattar inte detta. Av förklarliga skäl har jag inte druckit en droppe alkohol sedan slutet av januari och det är ju 6 månader sedan. Om jag nu tvunget vill dricka öl så får jag se till att ha alkoholfri öl hemma. Jag är inte ute efter att bli onykter. Jag blir sugen på öl på samma sätt som någon annan blir sugen på Coca-Cola.

Idag är det lördag och solen skiner. Klockan är tio och jag ska fortsätta med mina projekt.

Just nu virkar jag bokmärken och syr shoppingväskor. Har sålt ett antal bokmärken och intresset verkar vara stort. Grodan ska skickas till Australien minsann. Jag skapar själv mönstrena till mina bokmärken och mitt varumärke heter dizzy D. Ser jag en bild på ett djur så kan jag se framför mig själva mönstret, hur jag ska virka.

Väskor har jag nyss börjat tillverka. Mina väskor är tänkta som shoppingkassar. Två storlekar än så länge. Ska visa bild på dem senare.

Lördag idag, ja. Mamma har bestämt att vi ska ha en slags släktträff på lördagarna på min brorsons fik i stan. Så vi har setts där varje lördag i en dryg månad. Riktigt roligt. De som kan och känner för det, kommer. Jag ska dit. I rosa peruk *ler *

Gecko
Just nu har jag dille på att virka Geckos. är helt fascinerad av alla färger och mönster. Deras små fingrar. Ja helt fantastiska. Designade *ler *

Tänk om jag kunde virka en sådan här.

FullSizeRender

Jag önskar dig en härlig dag.
Tack för att du läser min blogg fastän det varit låååångt mellan inläggen.

Kramar från Anna

Taxichauffören som struntade i att hämta oss.

Hej

idag är det lördag och ganska schyst väder. Framåt dagen och eftermiddagen är vi lovade soligt och upp till 20 grader.

När jag är klar med detta inlägg ska jag i väg till Gyllene Koppen nere i centrum. Vi har börjat ha spontana släktträffar där på lördagarna. Min äldsta brorson och hans fru köpte detta härliga café i januari.

En Gyllene Kopp i Landskrona
Vilket sammanträffande. Måste berätta.
I ett av mina inlägg i januari berättar jag om att mamma, min bror, hans fru och jag tog en kort runda på stan. Mamma ville handla blomjord sen ville hon fika på sitt favoritfik: Gyllene Koppen som ligger i en mysig gränd mitt emellan två gågator.

Mamma brukar vara där och har lärt känna ägarinnan lite grand. Hon berättade att hon sagt upp lokalen och ska lägga ner caféet. Jättetråkigt, tyckte vi. Min bror frågade henne om någon annan tagit över lokalen och ställde en massa andra frågor. Till saken hör att min brorson och hans fru har nyss flyttat hem från Kina och ville starta ett café.

Några veckor senare tog de över lokalen. Tog över hela interiören. I mitten av maj i år öppnade de sitt mysiga fik. Nymålat, uppfräschat, mysigt.

GP1

Taxichauffören som sket i att hämta oss
Det för jäkligt alltså.
Blir upprörd när jag tänker på det.

Det är ju så att jag är beviljad sjukresor. Det betyder att att jag ringer och bokar bil som hämtar och lämnar mig vid min dörr och utanför sjukhusets entré.

För detta betalar jag 84 kr per resa och faktureras en gång i månaden. Hur smidigt som helst.

Den 8 maj var det dags att träffa överläkaren i Lund igen, för att prata om mina behandlingar och så vidare. Uppföljning och planering kan man säga. André var med precis som som alla tidigare läkarbesök.

Det är så bra att han är med och tacksam att han kan ta ledigt från jobbet. Vi pratar mycket om allt här hemma och det jag inte minns när läkaren ställer frågor, svarar han på. Likaså är det omöjligt för mig att minnas allt läkaren säger till mig och därför hade jag inte fixat detta utan André.

Värdena man kan få fram via blodproverna var bra. Min trötthet och utmattning efter varje behandling var inom det normala. Alla andra biverkningar var också inom de normala värdena. Bara att gilla läget med andra ord.

Jag hade bokat bil hem kl 13.00 från Lunds lasarett och klockan var bara 11.00 så vi stack ner mot stan och tog en fika på ett litet café inrett i 50 eller 60-talsstil. Minns inte vad fiket hette men det kan ju kvitta just nu.

Vi var tillbaka på sjukhuset i god tid innan taxin skulle komma. När klockan var 13.15 hade fortfarande inte taxin kommit. De brukar vara punktliga. Är de försenade ringer de mig och meddelar. Likaså ringer de på mobilen eller går in i entrén och hämta en. Från andra taxichaufförer som jag rest med, har jag fått veta att de aldrig får köra ifrån en patient. Ibland måste de upp på avdelningen där patienten varit, och leta.

Det är Skånetrafiken som har hand om sjukresorna. Det är till dem man ringer och bokar.
Eftersom taxin inte kommit ringde jag Skånetrafiken. Kvinnan jag talade med sa att den kommer när som helst. Hon kunde följa taxichaufförens rutt nämligen.

När klockan blev 13.55 hade taxin fortfarande inte kommit. Eftersom vi satt precis innanför entrén kunde vi se ruljansen på taxibilar och patienter utanför. Mycket bilar och mycket folk ut och in i bilarna. Jag gick ut till var och varannan taxibil som stannade och frågade om det var mig de skulle hämta. Det skulle de inte. Denna dagen mådde jag inte så bra. Musten tog slut och jag frös som tusan och blev illamående. Dessutom fick jag inte vistas bland en massa folk på grund av smittorisk som kan slå ut vita blodkropparna. Entrén i ett sjukhus är ju värsta tänkbara stället att befinna sig på.

Andra taxichaufförer kom in i entrén och ropade upp namn. Men aldrig mitt
*sur gubbe*

Klockan 13.55 för att vara exakt, ringde jag Skånetrafiken igen. När man ringer hamnar man hos ett callcenter i Riga, Estland. Inget fel på personalen där. De kan dock bara hjälpa en när man ska boka och avboka resor. Kvinnan kopplade mig till en ansvarig på Skånetrafiken som reder ut problem och förseningar med mera. Samtalet tog säkert 15 minuter. Medan han hade mig i luren spårade han upp taxichauffören. Den trevlige killen på Skånetrafiken sa att chauffören sa att han letat efter mig men inte hittat mig och kört iväg.

Jag blev så förbannad när jag hörde detta. Sa till servicekillen att det är bullshit och lögn. Chauffören ljuger. Jag sa som det var, att jag haft koll på taxibilarna utanför, varit och frågat var och varannan chaufför. Berättade att andra taxichaufförer kom in och ropade namn, inne i entrén. Ingen har ropat mitt namn. Dessutom: de har mitt mobilnummer och jag hade mobilen till hands och med hög volym för att inte riskera att missa samtal. Dessutom hade jag min sambo med så vi var två som höll koll.

Killen beklagade så mycket och sa att en bil kan komma och hämta oss tidigast tre kvart senare. Jag sa att jag inte orkar vänta så länge. Jag mår riktigt dåligt. Går på cellgiftbehandling och får inte vistas bland människor på grund av smittorisken som kan göra mig mycket sjuk. Dessutom är det så kallt ute att vi inte kan vänta ute i friska luften. Jag behöver vila och är otroligt utmattad.

Han sa att det enda alternativet är att vi i så fall avbokar sjukresan hos honom och tar en vanlig taxi hem, betalar och sparar kvittot. Skickar in det och få pengarna tillbaka. Jag sa att då gör vi det. Avboka resan.

André hade redan förstått vad samtalet handlade om. Att chauffören skitit i att hämta oss.
Just som jag står och ska slå numret till taxi hör jag en chaufför som ropar mitt namn. Jag rusade fram till honom och sa ”det är jag”. Detta var en annan taxichaufför som plötsligt fått mig på sin körlista. Jag berättade för honom om händelsen med den andra chauffören och han skakade bara på huvudet och beklagade det hela. Denna chaufför var mycket trevlig och gjorde allt för att det skulle bli en trevlig bilfärd. Med i bilen fanns en kvinna som surade på taxichauffören för att hon inte var ensam passagerare. Hon sa hon blivit lovad egen bil och att hon hade bråttom hem. Hade inte tid att åka in om Landskrona.

Jag blev lite störd på hennes muttrande om detta under halva resan, så jag sa:

-”Jag visste inte att man kan boka privatchaufför. I så fall vill jag också vara ensam i bilen”.
Tror tantan slutade muttra.

Dagen efter denna, hade jag en bokning i Malmö att prova ut bröstprotes. Detta hade jag sett fram till, länge.

Den dagens händelse berättar jag om i nästa inlägg. Imorgon.

Ha en finfin lördag.
Kram från Anna

Sista behandlingen den 31 maj 2017

Hallåj där
I´m back *ler*

För snart två veckor sedan satte jag mig för att blogga. Innan jag hann skriva klart, la min laptop av. Bara dog så där utan förvarning. Den var en gammal skrutt så det var dags. Eftersom det är bökigt att blogga längre stycken med iPad så var det bara att slå igen datorn och skälla ut den ordentligt. Grrrr!

Köpte en ny för en dryg vecka sedan och nu har jag installerat ditten och datten så att jag kan skriva igen. Från början var jag inne på att köpa en MacBook eller MacBook Air men de finns inte som 15-tummare. Bara typ 12 och 13 och det blir alldeles för litet för mig att jobba vid.

Då sitter man ju som en ekorre vid datorn, som André uttrycker det. Det blir ju bra för kroppen och hållningen……

För att få en 15-tummare är det MacBook Pro som gäller. Hittade en för runt 15 000 kr. Dock saknar de bärbara Macarna numeriskt tangentbord och det blir jag tokig av. Man kan köpa till ett sådant men då faller ju idén med bärbar. Kan ju i och för sig koppla det jag har till min gamla stationära iMac, till laptopen i så fall.

Min iMac är numera enbart musikstation och används inte till att surfa på eftersom jag är rädd att han ska lägga av. Min Mr iMac är 17 år gammal och jag vårdar honom ömt. *hjärta*

MrMac

André letade alternativ i PC-världen för att jämföra valuta för pengarna. Själv kan jag ingenting beträffande PC. Vet inte vilka märken som är bra eller ej. Tycker bara PC är skrutt som får virus och pajar efter några år.

Han hittade en Lenovo Ideapad 310, 15,6 tummare. Numeriskt tangentbord. Intel Core i5 till schyst peng. Jag gillar ju färger och det tråkiga med denna dator är att den är svart. Undrar om man kan måla om locket med nagellack hahaha. Eller dekorera på annat sätt.

Jag ger PC en chans och köpte Lenovon.

Detta var egentligen bara en parentes. Jag har ju massor att berätta sedan sist.

Först vill jag berätta att jag står ut med tillvaron och biverkningarna och allt går på rätt håll. Trots biverkningarna. Bara att gilla läget.,

Den 31 maj var datumen för min sista cytostatikabehandling. Eftersom jag valde att operera bort hela bröstet och all cancer är borta, slipper jag strålning. Tjoho.

Tänkte fira med att åka till sjukhuset i hockeyfrilla hahahahaha. Att jag ens vill visa den här bilden hahaha.

Jag skippade hockeyfrillan och tog den krulliga. Min favorit .

hockeyfrilla

Så härlig känsla. Äntligen ska det bli ett slut på dessa veckovisa resor till Malmö, irriterande biverkningar som får vem som helst galen och Picc-linen i vänster arm som varit ett bekymmer det med. Ungefär 10×10 cm av huden på vänster överarm har ju varit duktigt inplastad i fyra månader och blivit lite irriterad och torr.

Behandlingen denna gången var lik de senaste åtta gångerna som jag behövt få varje vecka. Varje onsdag. Blir ohyggligt trött och somnar. ”Billig fylla”- känsla. Ja jag har ju berättat hur dagen och efterföljande dagar är.

Cytostatikan de använder skräddarsys till patienten. Resultatet av blodproverna som tas en gång i veckan avgör hur receptet på cytostatikan ska vara. Cytostatikan tillverkas samma morgon som jag får behandling. Jag kan inga detaljer men ungefär så här är det.

Det jag fått reda på de senaste veckorna är att mina värden är mycket bra. Även de vita blodkropparna håller sig inom normala ramar även direkt efter behandlingen. Hur illa det blev efter första cytostatikabehandlingen den 1 februari har jag berättat om i februari månad, för den som vill läsa hur illa det kan gå.

Nu undrar jag vad de preparerat mig med den sista gången. En biverkning är ju stickningar i fingrar, tår, näsa, öron. De kan komma var som helst på kroppsdelar som sticker ut så att säga (tur jag inte är kille säger jag bara!!) Gulp.

Sedan i onsdags den 31 maj när jag fick den sista behandlingen, har jag haft – och har fortfarande – stickningar i alla fingrar på höger hand utom tummen. Non-stop dygnet runt. Kan beskriva det som en kombination av domning och stickning som man kan få när blodtillförseln stryps i en kroppsdel.

Öppna – knyt ihop – spreta = handgymnastik
Har testat med allt möjligt för att lindra. Diverse handgymnastik typ ”öppna – knyt i- spreta” .Fortfarande när jag sitter här och skriver känner jag av det men det gör inte ont när jag skriver eller så. Värst är det på kvällarna när jag ska somna. Totalt hopplöst. Blir galen!
Inte nog med det.?När jag är stilla och vi ska sova, ja då börjar det även i ett av benen. Sällan båda på en gång, Det började i vänster stortå och sedan spred det sig upp till knäet. Amputera mitt ben! Snälla! Jag pallar inte!

Just nu känner jag även en märklig aktivitet i magsäckstrakten. Cytostatikan påverkar ju även tarmarna och ja, magen. Känner det nu.

Eller……. hmm. André och jag har sett avsnitt 2-4 av Alien i förrgår och igår. KAN kanske ha med det att göra. KAN vara inbillning. Det jag känner i magen. Eller inte. Gulp!

Har ringt till teamet i Malmö och väntar på att de ska ringa mig tillbaka när de hört mitt meddelande. Inte nog med stickningarna. Jag har varit ohyggligt trött, mer än vanligt.

Törnrosa eller zombie?
Onsdagen och torsdagen brukar vara ”sova-ruset-av-mig”-dagar. Orkar ingenting mer än det nödvändigaste. På fredagarna brukar det vara betydligt bättre fastän energin snabbt tar slut.

I fredags fikade jag med en kompis på stan på förmiddagen. På eftermiddagen bilade jag in till Helsingborg i två ärenden. Det hela tog tre timmar inklusive bilresandet. Det gick bra men när jag kom hem var jag totalt slut och slängde mig på sängen. Hann inte vila middag ett skvatt på hela dagen. Energin i kroppen var totalt slut. Orkar knappt ta ett steg. Orkar inte böja mig ner och ta av skorna. Allt snurrar och känns som jag ska falla ihop i en hög i hallen. Tror inte ens jag orkade äta något i fredags när André kom hem.

I lördags var jag och fikade med släkten på brorsonens fik . (Jaaaa, vi har ju ett nystartat fik i släkten. Det ska jag berätta mer om sedan).

När man är frisk tycker man att det är väl ingenting att sitta och fika. Nä, det är det inte heller. Däremot krävs det mycket innan man kan ta sig dit. Klä på sig, sminka sig, ta på peruken, på med skorna och jackan (skorna är värst). Kolla att jag har med mig näsdukar, läppcerat, dörrnyckel, mobil. Allt sånt där vanligt som man bara gör utan att tänka på att det tar energi. Sedan ska jag ta hissen ner, ta fram cykeln och cykla. Cykla tar energi det också. Jag tar cykeln ner till centrum fastän vi bor tre minuters promenad från centrum. Vill spara på min energi. Efter fikan ska jag ju hem igen. DÄR tar energin slut kan jag säga. Hänger som en säck i hissen upp. Ganska komiskt faktiskt.

Hem och slänga sig i sängen. Vi var bortbjudna på kvällen. Innan jag somnade funderade jag på ifall jag överhuvudtaget skulle orka åka iväg. Mådde inte bra på grund av trötthet och lite illamående. När jag vaknade och druckit vatten kändes det bättre så vi for iväg på en så himla god grillning hemma hos bästisen.

Waooo vilken grillkväll
André hade marinerat vårt kött så gott med rosépeppar och grejer. Jag hade gjort en stor laddning whiskysås som är hur smarrig som helst. Min kompis hade bakat en gudomligt god potatispaj och Västerbottenost. Sedan hade vi en hel del annat till.

Jag åt som om det var sista måltiden. Kunde inte röra mig. Paltkoma! Efterrätten var också farligt god. Fruktsallad med hemmagjord glass.

O lala, sa mina smaklökar som fungerade utmärkt denna kväll. Annars är de hur knepiga som helst. En av biverkningarna av cytostatikan är ju att maten smakar konstigt och ibland direkt äckligt. Därför undviker jag att äta mina absoluta favoriträtter. Inte kasta pärlor på svin, finns det ju ett uttryck som heter.

I söndags, måndags och tisdags har jag varit så in i norden trött. Utmattad. Det är något som inte stämmer riktigt. Försökt göra saker men har absolut inte haft ork till det. När man är frisk och läser detta kan man kanske tänka: ”Äsch, det är väl bara att göra det”. Ehhhh. Nej det är det inte. I så fall hade jag gjort det. ”Bara” satt fart och gjort något.

Dessutom är det extremt viktigt att lyssna på kroppen när man går på cytostatika som slår ut vad det vill i kroppen. För att få bort eventuella spår av cancer. Denna behandling ska man ta på allvar och ha respekt för och därför måste man gå och lägga sig när man börjar känna att luften går ur en. Det tar lång tid att få tillbaka energin.

Planera dagarna
Ett tips till andra är att planera in högst en aktivitet på en dag. Aktivitet kan exempelvis vara att plocka ur diskmaskinen. Fy vad det tar på krafterna. Att tvätta flera maskiner tvätt. Vanliga saker som man bara gör utan att tänka på det.

Lära sig att det finns inga ”måsten”. Andra i ens omgivning får sköta ”måstena”. Låt hemmet se ut som ett bombnedslag tills det finns tillräckligt med energi att ta itu med klädhögen eller vad det än är.
Spara energi. Planera sina dagar. Ibland vill man ju göra saker fast man inte borde. Ibland vill jag gå och handla lite mat. Ja, det kan jag göra om jag planerar in dagen och ser till att undvika en massa andra aktiviteter.

Nu finns det någon som småler när han läser detta. Han kommer nog hem med pekfingret och säger:
–Hur skulle det vara om du följde dina egna råd lite bättre?
Han har så rätt! men jag försöker. Är rätt duktig ändå.

Vet ni vad? Nu har jag suttit här en bra stund och skrivit. Har gjort pauser och druckit vatten. Fast nu behöver jag vila kroppen och ska lägga mig ner en stund.

Har massor att berätta sedan. Exempelvis:
-taxichaffören som sket i att hämta oss på Lunds lasarett
-nya ”kamelbarnbarn” fniss
-smarrigt fläskpannkakarecept och rårörda lingon
-frasiga scones
-ny peruk på G?
-en Gyllene Kopp

Bara MÅSTE avsluta med en så mysig bild. Fast den är oskarp.
Får jag presentera min dotters Bengaler. Fem månader gamla.

JaysKatter
Ha det finfint.
Anna

Pigg trött pigg trött pigg

Hej hej *ler*

Man tror att hur mycket ska ha hänt när man är tillbaka efter en tid. Sist jag bloggade var den 26 april. Det har inte hänt så himla mycket egentligen.

Sedvanliga behandlinar på onsdagarna. Har varit på två till sedan senaste inlägget. Fortfarande samma återkommande procedur och biverkningar. Det enda som skiljer är väl vilken peruk jag är på humör att ha på mig. *ler*

Den 26:e blev det den raka och den 3 maj blev det den krulliga. Den 26:e kände inte sjuksystern igen mig för hon har bara sett mig utan hår och istället min coola stickade mössa och den här dagen hade jag min långhåriga peruk. Hon tyckte den var jättesnygg. Jag berättade om min syn på det här med peruker. Praktiskt att kunna byta hår precis som när man byter smycken eller klädstil. Byta hår efter humör. Vill jag vara vanlig eller busig?

Några av mina tjejkompisar kallar min raka stylade peruk för Hollywoodfru-hår *ler* Jag berättade om min krulliga busperuk för sjuksystern och hon sa att jag bara måste ta den på nästa gång. Sagt och gjort.

Den tog jag på förra onsdagen och den gillades mycket *ler*
Den åker även på imorgon.

Mamma tycker bäst om den krulliga. Härligt. Jag blir glad av att ha den på mig. Känner mig piggare och…. ja….. busig.

Behandlingarna var det ja. Det är samma visa som de jag fått varje vecka sedan den 5 april. Den cytostatika de lagt till i behandlingen är sövande. Känner mig full, kan inte fokusera blicken, yr och extremt trött. Sover en timme på sjukhuset, somnar direkt när jag kommer hem. På behandlingsdagen sover jag runt fyra till fem timmar hemma. Vaknar, äter, dricker fast jag inte är sugen på något och egentligen inte orkar men jag måste. Otroligt viktigt att sköta matätandet. Är vaken någon timme kanske och sen somnar jag igen och sover i princip hela natten och vaknar tidigt nästa morgon.

Känner mig som en zombie dagen efter. Den dagen är inte mycket att hänga i julgranen. De dagarna kallar jag för ”bakisdagen”. Då är ”fyllan” över men jag är fortfarande trött och seg. Orkar ingenting. Bara kolla på TV.

Om ni anar hur många serier på Netflix och SVT Play jag hunnit plöja igenom sedan 1 februari när cytostatikabehandlingen började. Kolla serier är ungefär vad jag orkar göra på torsdagarna. På fredagarna börjar överskottsenergin komma krypande. Himla jobbig kontrast. För det blir så överdrivet med energi.

Det är då jag börjar känna att jag är trött på att vara trött. Då sätter hjärnan igång och ska skapa projekt. Det ploppar upp massor med idéer i huvudet och jag vill göra alla. På en gång. Jag blir stressad av alla projekt jag vill göra på direkten och svårt att välja vilket av dem.

Har en byrå som ska målas shabby chic. Har en hylla som också ska målas lite shabby. Få ordning på mina textiler i hobbyrummet. Detta rum ser ut som ett bombnedslag för tillfället.

Som plan B har jag alltid något virkeprojekt liggande som jag kan stilla mig med. Jag har dille på att virka mössor och hattar. De ska säljas. Mer om detta senare.

Klockan är nu 07:11 och kl 09:30 kommer taxin och hämtar mig. Jag ska till Malmö bröstmottagning och prova en protes. Jag har inte haft orken att ta tag i detta förrän nu. Sedan operationen den 28 december 2016 har jag haft en variant som är en man använder medan allt läks. En mjuk skön gosekudde *ler* men himla opraktisk. Den väger ingenting och glider ibland upp ovanför min annars så bra sport-BH. Jag berättar mer om detta när jag varit där.

Biverkningarna se senaste behandlingarna är desamma. Stickningar i fingrarna, tårna, i helgen även uppe på öronen. Torra slemhinnor hela tiden. Har en slags näsblod . fast inte sådant som rinner ut genom näsan utan det är små blodkärl som brister inne i näsan. Smaklökarna är fortfarande knepiga och jag kommer aldrig att bli klok på detta. Ögonbrynen har så få strå att det blivit svårt att måla snyggt. Ögonfransarna ska vi inte tala om. De existerar knappast. Lite hårväxt på vaderna fick jag syn på igår. Usch vad hemskt. Måste raka mig. Eller så gnuggar jag lite så faller de väl av antar jag. Hårsäckarna är inte så starka.

Jag kan ta alla dessa biverkningarna. Ingen ska oroa sig för mig fast jag vet det finns oro.
Så länge jag inte får tandlossning och skört skelett som är biverkningar så är allt annat hanterbart.

Jag har fått för mig att jag bara skulle ha morgondagens och nästa onsdags behandling kvar sedan var det slut. Inte då! Den fortsätter varje vecka i runt 5-6 veckor till. Det är ytterligare en cytostatika som ska adderas.

Jag har massor att berätta om gårdagens händelser och sådant som hänt sedan förra inlägget. Får se hur mycket jag hinner berätta innan jag ska iväg till Malmö om en dryg timme. Resten får bli en cliffhanger.

Igår kom tankarna och planerna om att skaffa katt. Fast i pluralis. Katter.

Jag sörjer fortfarande min katt Gargamel Moses som kom till katthimlen i augusti förra året. I 16 år hade vi varandra. 16 människoår är 82 katt-år. Det är länge det. Han blev gammal, döv och vinglig helt enkelt. Dessutom slutade hans medicin mot hans onda höft att hjälpa. Hade han varit en människa hade han fått rollator, ny höftled kanske, och hörapparat. Jag kommer alltid att sakna min älskade myskille Gargamel Moses. Trots sorgen efter Gargamel Moses och Estrella som gick bort för fem år sedan cirka, så vet jag att det blir katt igen i hushållet. Alla som har husdjur vet att nykomlingen inte på något vis ersätter de tidigare husdjuren.

För många år sedan bestämde jag mig för att min nästa katt ska få namnet Cloetta. *ler* Bara en liten parantes.

Om ett år blir det troligen ny katt. Eller katter rättare sagt. Två stycken. hade nog kunnat skaffa en ny redan till hösten men André och jag planerar en lång, avkopplande resa i början av nästa år och därför är det bäst att vänta att skaffa katt.

Det lutar åt att det blir rasen Ocicat. Här har vi en fining.
Oci1

Har läst på ordentligt men inte varit i kontakt med någon uppfödare ännu. Det finns ett par stycken i Sverige. Det är mycket som måste kollas innan så att det blir katter med bra släkthistorik med mera. Det finns flera varianter Ocicat-katter. Det är bara de prickiga som är godkända av Sverak.

När man googlar får man fram följande: Ocicat har en smidig, muskulös och proportionerligt byggd kropp. Pälsen är slät, glansig och ligger tätt mot kroppen. Rasen är godkänd i 12 olika färgvarianter: brun, choklad, kanel, blå, lila och fawn (en beige nyans), samt dessa färger med silver. Det roliga med denna kattras är att de gillar att lära sig saker och att tränas. Som någon beskrev det : ”katten som tror den är en hund” .

Vidare hittade jag denna information: Ocicaten brukar beskrivas som en trofast och intelligent katt som vill vara nära sin ägare. Rasen är i allmänhet livlig, påhittig och lekfull till sin natur. Ocicaten är också en social kattras som brukar trivas tillsammans med andra katter. Dess intelligens och livlighet gör att de gärna hittar på hyss i hemmet, men också att de ofta tycker om att tränas och lära sig saker.

Klart vi vill ha två stycken *hjärta*

Oci2

Min dotter har nyss skaffat två Bengaler. Denna ras är från början en hybrid mellan tamkatt och leopardkatt. Rasen kom till på 60-talet och dagens Bengalkatter är tama och många generationer från leoparden. Utseendemässigt tycker jag att Bengalen och Ocicat katten är lika varandra i teckningen med leopardfläckar. Båda raser är aktiva och busiga. André och jag har fallit för Ocicat katten för det här med att den gillar att tränas och lära sig saker. Och att den verkar så cool.

Nu måste jag sluta abrupt. Taxin kommer snart och jag måste borsta tänderna och ta på mig håret.

Todeloooo
Anna