Okategoriserade – Sida 27 – annabloggar.com

Tappra hårceller?

Hej

Det har gått riktigt många dagar sedan mitt förra inlägg.
De senaste dagarna har präglats av att följa allt på TV angående det fruktansvärt hemska dåd som drabbade Sverige och Stockholm den 7 april.

´Mina tankar går till alla drabbade.

Hur jag än fortsätter mitt inlägg känns fel. Min blogg handlar om hur jag mår under min cellgiftbehandling och vill berätta att jag i vanlig ordning mått både bra, dåligt, halvbra och allt där emellan sedan den senaste behandlingen. Efter behandlingen den 15 mars blev jag rejält svullen från fötterna och upp till låren. Spände i huden. Svullnaden gick över efter några dagar.

Det jag märkt är att små hårfjun börjat växa ut på benen och lite varstans. Inte så många men ändå. Likaså på huvudet. Verkade som att hårcellerna lite här och där är lite mer motståndskraftiga så att hårstrån kan växa ut. Fast jag har märkt att fjunen lätt lossnar eller vad man ska kalla det för. Det räcker med att gnida lite med fingrarna så faller några fjun bort.

Tappra hårceller
På mitt huvud finns det ett gäng tappra hårceller. De sitter uppe på huvudet. De är lite mer motståndskraftiga. Hårstråna blir inte långa för de bryts av bara jag kliar mig på huvudet, men hårcellerna producerar i alla fall hårstrån. På sidorna är det däremot kalhygge och nästan inget tillstymmelse till hårväxt. Mig kvittar det vilket. Hår och frisyrer är något av det sista jag tänker på just nu. Det är bara en gång som André trimmat det sedan vi rakade bort allt hår den där dagen i slutet av januari. Det får vara som det är. När alla behandlingar är över i maj månad och hårsäckarna börjar normaliseras, då tar vi en ordentlig rakning så att alla hårstrån får samma längd.

Goodbye ögonbryn och fransar
Det är ett bra tag sedan ögonbrynen tunnades ut. Det är inte så att alla hårstrån plötsligt faller av. De hårsäckar som verkar vara starka soldater är de hårsäckarna som sitter överst på ögonbrynen.

För att ha någorlunda snygga bryn behöver jag måla dem och det är inga problem. Blir antagligen svårare ifall alla strån faller bort. Därför har jag fotat dem och hoppas det kan vara till hjälp när de ska målas dit. Eller så struntar jag i det och är utan bryn.

Ögonfransarnas hårsäckar verkar vara mer motståndskraftiga än ögonbrynens. Hårstråna bet sig kvar längre tid än ögonbrynens. Sedan några veckor tillbaka är ögonfransarna hur korta som helst och hur få som helst också för den delen. Skulle se löjligt ut om jag skulle försöka måla dem. Spretigt och glest. Dessutom hamnar strån på mascaraborsten så hela proceduren är helt onödig.

Feber eller inte feber
Jag åkte på en knepig feberkänsla den 26:e, 28:e och 29:e mars. Ur medicinsk synvinkel är det ingen feber men kändes som sådan. Min normala temperatur verkar ligga på 36,2-36,7. Dessa tre dagar steg tempen till 37,4. Detta klassas inte som feber. Det vet jag. Inget jag hade reagerat på ifall det hade varit vid annat tillfälle än just nu när jag går på cytostatika som slår ut celler i kroppen och sänker immunförsvaret rejält. Nu är jag vaksam på allt som händer med mig . När Jag började känna hur febern kom krypande blev jag klart livrädd att den skulle stiga på nolltid. Får jag 38 eller mer i feber måste jag åka till akuten . det var det som hände den 6 februari. Och jag blev inlagd i sju dagar.

Jag packade snabbt en bag med grejer om i fall jag skulle insjukna. bagen ska stå redo under återstoden av min behandlingsperiod.

Efter två timmar var tempen nere på 36,4. Så här var det de tre dagarna. Skumt. Jag ringde teamet i Malmö som har hand om mig och sköterskan lugnade mig, att detta inte är någon fara, men att jagf skulle vara vaksam och ta tempen.

Sedan den 29:e har tempen varit min normala. Sedan dess har jag mått hyfsat bra när det gäller detta. Biverkningar finns men jag har typ vant mig vid flera av dem. Exempelvis att jag blir trött på nolltid om jag ansträngar mig. Att jag blir torr i munnen emellanåt, att viss mat inte smakar som det brukar utan smakar konstigt, torra händer, ilningar i en tand och så vidare. Ileostomin har fungerat gabnska bra men den vätskar vilket är jobbigt men det är bara att byta kompress oftare än jag brukar.
Min babe är tillbaka i vanlig rutin *hjärta*

André jobbar ju natt för att undvika dra hem smitta från sina arbetskamrater. Vi ses bara korta stunder eftersom han sover mycket när han kommer hem på morgnarna. Han ser sliten och trött ut. Vi går om varandra. Matvanorna blir också annorlunda. När han vaknar på eftermiddagen är det morgon för honom och då kan han inte äta middag, så allt blir knepigt i vår tillvaro.

För en vecka sedan beslutade han sig för att börja jobba dagtid. Så bra! Han har sett rejält sliten ut och det har oroat mig mycket. Nu är han tillbaka i vanliga rutiner. Jobbat dagtid och försöker undvika folk på tåget och jobbet så långt det är möjligt. Än så länge har jag inte fått några baciller eller känt mig dålig. Hoppas det förblir så resten av tiden.
Nya projekt på löpande band
Har börjat virka. Virkat hattar och mössor på löpande band. Än så länge är det för kallt för mig att vara utan mössa. Det blåser igenom nätet i perukerna nämligen. Till sommaren kan jag anta att det blir för varmt och opraktiskt med peruk till vardags. Därför virkar jag coola bomullsmössor i allehanda färger för att passa till dagens outfit. *ler*

Nu ska jag iväg och ta blodprov inför behandling nummer fem imorgon. Efter provtagningen ska jag iväg och hämta garn som jag beställt på nätet. Jag ska sticka mig en kofta i limegrönt garn i alpacka och bomull.

Grejen är att jag stickade en sådan för säkert 10 år sedan. Min favoritkofta i egen design. Jag är jättenoga med hur jag tvättar mina stickade plagg men för två år sedan råkade den åka med i 40 grader istället för handtvätt. *sur gubbe*

Den krympte och skulle passa en sexåring ungefär. Sedan detta förfärliga hände har den hängt rakt in i garderoben så att jag ser den varje dag. En påminnelse om att jag ska sticka en ny, likadan. Nu – äntligen – ska det blir av. *ler*

Hej så länge
Kram Anna

Medan min älskling sover

Hejsan
Idag har vi sol i Landskrona. Härligt.

Biverkningarna är just nu hanterbara och nu känner jag mig pigg. Blir bara ett kort inlägg för att jag har svårt att skriva. Har råkat skära mig i höger pekfinger vid ena nagelkanten och det gör ont som fasen. Hela tiden. Pulserar och värker.

Min älskling André jobbar ju nattetid fram till maj någon gång. Det betyder att han kommer hem vid 6-tiden och sover sina timmar på dagen. Han går och lägger sig när jag stiger upp ungefär. Vi hinner prata och pussas lite sen är det dags för honom att sova. Längtar tills mina behandlingar är över och när allt är tillbaka till det normala.

Medan min älskling sover ska jag göra mig i ordning och ta bussen till ICA för att hämta ett paket med kardborrband och symaskinsnålar som jag beställt hos Adlibris.com. För du vet väl att de har massor med hobbyprodukter och inte bara böcker? De har mina favoritgarner från Garnstudio.com och en massa annat. Kolla själv deras DIY-flik. De levererar snabbt och fraktfritt.

Jag passar på att åka till ICA medan det är lite folk i affären för att undvika smittorisk. Efter att jag varit där ska jag hem till mamma och se hur hon har det. Ska ge henne knäckebrödet jag köpte till henne för ett tag sedan.

Aj min finger. Nu får jag sluta skriva.
Ha en bra dag.

Anna

På bättringsvägen? Hoppas!

Hej

Just nu medan jag skriver känner jag mig ganska okej jämfört med de senaste tre dagarna. Grumligheten i huvudet har avklingat. Känns fritt liksom. Luftigt. Klart i huvudet. Det känns som att det håller på att vända. Hoppas det. Jag har köpt mitt favoritknäckebröd som jag ska ge till mamma idag, hade jag tänkt. Knäcket heter Multigrain och märket är Rytiva. Brittiskt märke. Sprött och gott. Finns även en sort med sesamfrön som är precis lika gott.

Har mått lite hit och dit sedan förra behandlingen den 15 mars. Bara slö och trött. I omgångar under dagarna. Det krävs inte mycket för att jag ska ta ut mig och bli yr och extremt trött. Musten försvinner på någon minut. Pang så behöver jag in i sängen.

Exempelvis igår, den 18 mars. Legat i sängen stort sett hela dagen. Varit uppe och rört på mig, ätit, druckit och lagt mig igen. Legat och stirrat i taket. Bestämde mig för att försöka ta tag i mig och göra något. Tvingade mig in i duschen. Tänkte att det gör nog susen. Och det gjorde det. Klädde mig och bad André följa med mig ut, några kvarter bort och hämta ett paket; tygerna vi beställt till schäslongen vi håller på och ska klä om.

Okej. Duschat. Tvättat ansiktet. På med ögoncème och dagcrème. Klätt mig. På med peruken. Orkade inte sminka mig. Kände mig pigg och hade energi. Yes! Härligt. Samlade ihop pappersåtervinningen som ska slängas. Tog på mig bootsen och kappan. Här började musten ta slut. Jag blev yr och behövde luft. Började bli varm om kinderna och började svettas. Rusade till fönstret och öppnade det på vid gavel och hängde ut med huvudet och andades djupa andetag. (Nej jag har inga övergångsbesvär).

Solen sken och jag ville ut och hämta paketet med tygerna. Dessutom hade jag tänkt att testa att ge mig ut en kort runda fast jag inte mår så bra. Det kanske kunde göra susen. Ehh. Nej det gjorde det inte kan jag säga.
Först ner på gården med soporna och sedan en sakta promenad tre kvarter för att hämta paketet. Det funkade bra. Skönt att andas in luften och få känna lite sol i ansiktet. När vi kom in i hissen och in i lägenheten tog precis all musten slut. Orkade inte klä av mig. Det fick André hjälpa mig med. Sedan var det bara raka spåret in i sängen och göra ingenting mer än blunda och försöka somna en stund.

Så här snabbt tar energin slut
Det ska inte mycket till för att bli av med precis all energi. Så, när jag säger att jag bara ska åta mig ett ärende om dagen så inkluderar det de mest vardagliga sakerna. Ibland får jag helt enkelt välja om jag ska ta en dusch eller en kort promenad. Kan inte göra två saker direkt efter varandra. Tar jag en dusch och direkt därefter ska tillaga och äta frukost (koka ett ägg, te, grovmacka, eventuellt lite fil med hallon) så är musten ofta slut när jag är klar med detta. Därför måste jag dela upp allt i små omgångar. Det är i princip den sista veckan innan kommande behandling som jag fungerar som vanligt.

Jag är så glad att mina närmsta förstår hur jag mår. Att det svänger rejält och att det är hopplöst att försöka bestämma något med mig. Det är inte bara att lyfta luren och ringa ett samtal eller tjoffa iväg ett sms. Framförallt inte ringa samtal de första dagarna. Precis allt tar på krafterna och det irriterar mig för det är inte likt mig att vara så här så ibland står jag inte ut med detta. Önskar jag kunde sova bort de första fyra dagarna efter varje behandling.

Mina biverkningar hittills av läkemedlet Paxene
Nu är jag inne i min tredje behandlingscykel och de är inte exakt likadana. Därför kan jag inte påstå att jag kommer att må bra den sista vecken innan nästa behandling. Dock brukar de som får cellgiftbehandling, må bäst veckan innan kommande behandling. Jag fick ett nytt läkemedel under den senaste behandlingen. Cytostatikan Paxene. Den jag ska få en gång i halvåret i tre år. Den kan bland annat ge biverkning i form av svullnad på kroppen.

Jo tack! Det har jag märkt. Fötterna, anklarna, vaderna, benen svullnade. Rejält svullna. Märkte av detta dagen efter behandlingen. Jag hade inte kunnat komma i mina stövlar kan jag säga. Inte en chans.

Idag den 19 mars ser det ut som att svullnaden lagt sig lite kring fötter och vrister. Så förhoppningsvis ska svullnaderna inte sitta i så länge efter varje behandling med cytostatikan Paxene. Öronringning är en annan biverkning. Det har jag märkt av till och från de första två dagarna men är borta nu. Värk i leder är en annan biverkning. Jag känner mig stel här och där. Inte konstigt. Jag är ju ganska stilla och sängliggande flera dagar i sträck så jag kanske inte kan härröra detta till biverkningar. Lite stretching gör jag emellanåt men inte i den utsträckning jag borde.

Jag har börjat använda min tandskena. En av biverkningarna av de andra läkemedlena kan påverka tänderna. Att man gnisslar tänder eller biter ihop så de kan skadas. Jag har kommit på mig själv att bita ihop tänderna. Spänna käken. Både dagar och nätter. När jag är vaken försöker jag tänka på att slappna av i käkarna.

Bettskenan fungerar bra nattetid. Jag är livrädd att tänderna ska ta stryk. Det får bara inte hända. De här dagarna sedan den 15:e har varit besvärliga i vanlig ordning. Illamående som kan jämföras med att man ätit för mycket sött. Något onödigt sött har jag inte ätit kan jag tala om. Bara pytte lite Steviasocker i téet och i vår hemgjorda hallonsylt med lagom lite Steviasocker. Ja, och några häxvrål men verkligen bara några få stycken.

Äcklig smak i munnen
Oavsett vad jag äter de cirka de fyra första dagarna efter en behandling så får jag en otrevlig eftersmak i munnen, oavsett vad jag äter. Till och med när jag borstat tänderna så kommer den äckliga eftersmaken i munnen. Fisherman´s Friend halstabletter hjälper för stunden. Dock är de alldeles för stora så innan brukade jag bita av småbitar men vägar inte det längre så André krossade dem lite med köttklubban medan halstabletterna ligger i sin påse *ler*

Blir nog en bra dag idag. Jag vill ta över kontrollen

12039477_906324232738862_5975616257934657081_n

Min älskade Gargamel Moses 2000-2016

Jag känner på mig att det blir en ganska bra dag idag. Tyget som vi hämtade igår la jag ut på schäslongen så att jag ska lockas att ta itu med en sittkudde till. Jag har ju berättat om sittkuddarna vi ska ha i vår bohemiska avdelning i lägenheten. Detta tyget vi beställt är ett möbeltyg i gobeläng och har ett snyggt, etniskt mönster som får mig att tänka på Aztekerna och Mayafolket i Mexico. Tyget ligger och lockar på mig. Kanske blir det idag jag kommer att börja mäta och klippa. Det blir en bild så snart dynan är klar. Vi tar en spännande cliffhanger på det *ler*

Nu är klockan 7.00 och solen tittar in genom våra fönster. Underbart. Nu ska jag inta frukost nummer två. Fil och hallon. Den första tog jag klockan 04.30 ungefär. Då blev det två knäcke med Kalles kaviar och två muggar citronte med en skvätt mjölk.

Jag slutar för idag och önskar dig en behaglig och lugn söndag.

Kram & hej Anna

data:text/mce-internal,tinymce-1,Min%20

Tredje cellgiftsbehandlingen

Hej
Cellgiftbehandling nummer tre idag den 15 mars 2017.

Fick du också se filmen hur ett bröd blir till, i skolan? En svartvit film. Säkert tvåhundra år gammal eller tusen. Den hette ”från ax till limpa”.

Den som sett den filmen kan ju skriva det i kommentarsfältet. Kanske var det bara min klass som fick se den. Fröken kanske hade fått ärva filmen av sin mormors mosters fasters son.

Jag har ju inte berättat om hur själva cellgiftbehandlingen går till. Så nu ska jag berätta om den från ax till limpa. Från början till slut.

Egentligen är det inte så mycket att berätta. Händer inte speciellt mycket. Om jag börjar från början så blir jag hämtad av Serviceresor utanför min port en timme innan behandlingen börjar. Resorna ringer jag själv och bokar. Minst två dagar i förväg måste det göras.

Jag har med mig kapseln Emend som jag ska svälja exakt en timme innan behandlingen börjar. Denna medicin ska motverka illamående. Jag tar även en sådan de två kommande dagarna efter behandling.

En och en halvtimme brukar behandlingen ta, allt som allt. Därför brukar jag boka hemresa två timmar senare. Jag får mina behandlingar på Onkologimottagningen i Malmö. Jag blir avsläppt utanför entrén.

På avdelningen har de ett rum för oss som får behandlingar utan att vara inlagda. Rummet har tre bäddar. Sjuksystern frågar hur jag mår och vi har en liten uppföljning. Första gången var det ingående information och diverse frågor. Systern förklarade vad som skulle hända och berättade om de olika medikamenten som ska droppa in i min kropp via PiccLinen i armen. Jag bäddar ner mig i sängen med filt. Har med min bag med korsord, virke, vatten och lite annat. Allt för att fördriva tiden. Fast jag brukar somna för man blir dåsig

Först rengörs PiccLine genom att spruta in Natriumklorid-lösning. Sedan hänger sjuksystern två olika vätskor på dropställningen. Två olika sorters cytostatika. Det tar en halvtimme vardera att droppa in via Piccline och pulsera ut i mitt omlopp. Första gången kändes det något diffust i hela kroppen. Kan inte förklara hur det kändes men det kändes som något slöjliknande och svalt for igenom min kropp på ett underligt sätt. Inget som gjorde ont utan bara ja, kändes. Denna känsla har inte varit lika tydlig de andra två gångerna. Däremot känner jag mig lätt illamående och yrsel ganska direkt när den första cytostatikan pumpas ut i blodet.

Efter tjugo minuter blir jag mer yr, suddig i ögonen och trött. Dessutom känner jag av den där grumligheten jag berättat om innan. Just nu när jag skriver detta (fyra timmar efter behandlingens start) känner jag inte av grumligheten. Illamåendet har också gått över för stunden.

Idag fördrev jag tiden med att surfa runt och kollade långresor. Drömma mig bort till öar i Västindien och till Mexico. När allt detta är över med mina behandlingar, vilat upp mig från allting, få lite sommarsemester här hemmavid, börja jobba och komma in i de vanliga gängorna så att säga så ska André och jag på en lång, avkopplande resa. Det får bli innan jag ska på opererationsbordet igen och få ett nytt snyggt bröst.

När och var resan blir av får vi se. Kanske i januari eller februari 2018. Just nu lutar det åt Isla de Holbox, Mexico. Lugnare ställe får man leta länge efter. Två till tre veckors total avkoppling vill vi ha. Gärna på ett ställe med taskigt wi-fi och det råkar vara så på denna ö. Så här kan vi ha det exempelvis. För det är vi värda!

Isla de Holbox1

Åter till verkligheten.

När all vätska pumpats in sakta i min kropp kopplar sjuksystern bort de två påsarna och rengör Piccline igen. Därefter tar hon bort hela bandaget och sätter på ett nytt.

Denna gång tog behandling en kvart längre tid på grund av att jag ska ha ytterligare ett cytostatika läkemedel . Det heter Paxene. Den är till för att stärka skelettet eller rättare sagt blockera cellernas förmåga att bryta ner skelettet. Detta läkemedel ska jag ta en gång var sjätte månad i tre år. Dessutom ska jag börja ta kalcium och D-vitamin i pillerform för att stärka skelettet.,

De vanligaste biverkningarna när man får Paxene är dessa: infektion, lågt antal vita och röda blodkroppar, blodplättar, aptitlöshet, stickningar eller myrkrypningar i huden, trötthet, illamående, kräkningar, kan påverka tarmarna det vill säga min Kocks blåsa som jag är då rädd om, slemhinneinflammation, magsmärtor, ledvärk, muskelvärk, svullnader, sömnsvårigheter.

Hud och naglar kan bli extra känsliga för solljus. Därför ska man undvika att utsätta händer och fötter för solljus under behandlingen. En ovanlig biverkning är risk för tandlossning. Jag kollade ju mina tänder hos tandläkaren extra noga i januari, innan första behandlingen. Tandläkaren sa att tänderna såg bra ut, välskötta. Inga hål, ingen tendens till tandlossning. Jag hoppas innerligt att slippa denna biverkning. Hjälp mig att hoppas på det bästa! Jag är orolig. Verkligen orolig. Jag kan ta alla de andra biverkningarna men inte tandlossning!

Måste fråga hur länge de eventuella biverkningarna sitter i. Jag ska ju bara ta detta läkemedel en gång i halvåret.

Dessutom måste jag höra om jag ska vara extra mycket försiktig med att träffa ”folk”, eftersom mängden vita blodkroppar minskar. Jag måste veta mer helt enkelt.

Biverkningarna kan ju omöjligt sitta i, i tre år.

Innan jag får åka hem rengörs Piccline igen med natriumkloridlösning och omläggning av Piccline. Jag får en ny datum för nästa behandling och några påsar med allt som behövs för omläggning av Piccline som jag ger till distriktssköterskan i Landskrona.

Klockan är nu 16.45 och det är drygt 6 timmar sedan behandlingen började. Jag känner mig fortfarande dåsig och lätt berusad. Inte konstigt. Paxene innehåller alkohol och man får inte köra bil på flera timmar efteråt.

På kvällen på behandlingsdagen och kommande tre dagar tar jag två läkemedel mot illamående och inflammation. Betapred och Ondansteron. Dessutom: 24 timmar efter behandlingen tar jag Longuex. Ett läkemedel som sprutas in i magen. Jag började skriva något här som skulle kunna missuppfattas *fniss* så jag formulerar om det så här:
André sköter sprutan och jag grabbar tag i bukfettet. Utan nedräkning trycker han in nålen. Klart på några sekunder.

När det gäller sex så är det kanske någon följare som undrar hur privatlivet fungerar. Jag svarar att det är lite si och så med det. Två dagar efter behandlingen får man inte ha sex. Detta är enkelt att avstå ifrån så dåligt som jag mår de dagarna. Bästa dagarna är veckan eller kanske 10 dagarna innan kommande behandling så då tar vi igen det vi missat. Så nu vet ni det, gott folk. *ler*

Känner mig mer och mer dåsig och yr nu. Trött i ögonen. Lätt illamående.

Två saker ska jag se till att göra eller verkligen försöka att göra även när det är motigt.
-förmå mig att skriva lite i bloggen var tredje dag eller oftare.
-förmå mig att klä på mig och gå ut på promenader minst var tredje dag.

Nu vill jag slänga mig i sängen. André jobbar ju natt och sover nog två timmar till. Det blir lagom för min del också.

Kram & hej från Anna

Serier och underhållning

Hejsan
Allt känns bra idag också. Härligt!

Imorgon är det dags med cellgiftbehandling nummer tre. Klockan 11.00 ska jag vara där. Bilen kommer klockan 9.55. Jag räknar med att vara hemma runt kl 14.00.

Idag har jag i vanlig ordning varit och tagit blodprover. Det ska alltid göras dagen innan en behandling och dessutom några gånger emellan två behandlingar. Man ska helt enkelt ha koll på att alla värden är bra. Vita blodkropparna exempelvis. Det gick ju inte så bra efter första behandlingen med den dramatiken. Usch!

Under de jobbiga perioderna efter varje behandling bor jag till stor del i sängen. Ingen ork, illamående, ingen aptit, orkar inte vara i kontakt med någon. Totalt likgiltig och fruktansvärt urtråkig. Pratade med min ena brorson igår och han hade läst en studie om att man kan må betydligt bättre om man är ute och rör på sig. Promenerar. Jag har tänkt på detta men steget är jäkligt långt att jag ska förmå mig att orka klä på mig och ge mig iväg ut när jag mår som sämst. Denna gång ska jag minsann försöka ta tag i detta och tvinga mig ut om så bara för en liten stund.

Under de sex veckor som gått sedan första behandlingen har jag avverkat några serier på Netflix. Jag fixar inte att se thriller och skräck. Inte serier som Penny Dreadful som André och jag tittade på innan jag blev sjuk. Fick mardrömmar. Dock är serien mycket spännande och riktigt välgjord. Follow The Money är ju spänning på hög nivå. Nu är det för högt tempo för mig. Dessutom för läskig på sina ställen. Jag behöver serier och filmer där det inte händer så mycket hela tiden. Sådana man bara kan titta på utan att tänka för mycket och somnar man så är det inte hela världen. Eller så spolar man tillbaka.

Periodvis tittar jag på The Musketeers på Netflix.

Tre engelska serier har jag avverkat. Samtliga utspelar sig runt år 1910- 1930 ungefär. Jag har sett samtliga avsnitt av Downton Abbey. En otroligt bra serie. Så välgjord och intressant rent historiemässigt och hur livet var i högadelns hushåll och kretsar. Serien utspelar sig runt 1910-1925 ungefär. Lagom med intriger, svartsjuka och hemligheter både bland tjänstefolket och adelsfamiljen i Downton Abbey. Efter den såg jag hela serien Mr Selfridge. Jag började se den när den kom ut för fyra eller fem år sedan, men såg bara en säsong. Den serien har jag sett till sista avsnittet nu för ett tag sedan. Ganska intressant för båda dessa serier utspelar sig ungefär under samma tidsperiod. Man får ju med en del historia.

Selfridge ett stort varuhus i London och det är amerikanen Mr Selfridge som bygger det från grunden till ett stort, vräkigt varuhus för folk med pengar. I denna serie som heter Mr Selfridge händer det mycket. Kolla själv får du se.

Om jag nu ska jämföra historien så kan vi ta det här med grammofonens intåg i hemmen. Den insnöade högadeln (Downton Abbey) verkade leva i sin snobbiga bubbla. De fick nys om grammofonen lite senare än de som bodde i storstaden i serien Selfridge.

Det var skamligt att högadelkvinnor gick på jazzklubb när man besöker i London. Fast i serien Mr Selfridge som utspelar sig inne i storstaden under samma tidsperiod var det helt okej och spännande att vara på jazzklubb. Allt handlar egentligen om hur man vinklar det i serierna.

I Selfridge levde de unga kvinnorna mer fritt än högadeln i Downton Abbey. I Downton Abbey vistades man inte ensam med en karl i samma rum.

I Selfridgeserien lanserades sminket uppe på disk och inte undangömt och hysch-hysch som det var på den tiden. När läppstiftet i hylsa som man kunde skruva upp, lanserades som en sensation. Innan dess var läppstift och rouge i små runda burkar.

När jag avverkat dessa två serier fick jag leta lite efter annat lämpligt. Jag har fastnat i kostymfilmernas värld och vill fortsätta se sådant som utspelar sig i början på 1900-talet. Jag hittade en som heter The Paradise. Den utspelar sig också under samma tidsepok ungefär, som de andra två. Lite för romantiskt dravel för min smak men fungerar när jag mår som jag gör.

Denna serie handlar om ett av de första varuhusen i England. Vet inte vilken stad det utspelar sig i. Nu har vi lämnat högadeln och alla storfräsare i London. Detta utspelar sig i en mindre stad. Detta varuhus, The Paradise, har en damklädesavdelning och där lanserades smink via en fransk vän till varuhusets manlige ägare. Fransyskan menade att i Paris har de fina damerna börjat använda rouge, läppstift och puder. Inte bara gatuflickorna och varitéartisterna. Dessa produkter såldes enbart under disk och i hemlighet på den tiden. Återigen liknelser i de olika serierna. Rolig iaktagelse.

Serierna runt denna tidsperiod börjar ta slut på Netflix så jag har fått avancera framåt i tiden lite grand. Har just börjat titta på Marvel´s Agent Carter som utspelar sig omkring 1945 och är en amerikansk spionserie. En kvinnlig spion vid namn Carter. Nu är det fullt acceptabelt med klubbar och svarta musiker som spelar storbandsjazz i vita kostymer. Tjusigt.

Jag har bara sett tre avsnitt så jag kan inte yttra mig men den är lättsam och så där lagom dramatisk. Parallellt med denna har jag sett fyra avsnitt av Hotel Halcyon på SVT Play. Det är en engelsk serie som utspelar sig under andra världskriget, runt 1940. Hotel Halcyon är ett lyxhotell mitt i London och inom dess väggar händer det saker minsann. Och utanför pågår kriget i luften för fullt så det är mycket springande ner till skyddsrummen.

Än så länge är det för tidigt för mig att hitta historiska liknelser i dessa två serier. Båda utspelar sig under andra världskriget fast den ena i USA och den andra i England.

Det som är tråkigt med SVT Play är att de inte släpper hela serien utan avsnitten portioneras ut allteftersom de sänds på vanlig TV. Dessutom visas avsnitten bara under begränsad tid. Det tycker jag är urtråkigt och irriterande. Därför föredrar jag Netflix.

Jag tar gärna emot tips på serier och var man kan hitta dem. Youtube är inte så bra ställe att leta på eftersom jag märkt att kvaliteten är dålig på det jag hittat. Vill gärna se Snobbar Som Jobbar eller The Persuaders som den heter i original. Den gick på TV 1971 och var min favoritserie. Tony Curtis och Roger Moore i högform. De avsnitt som jag hittat på Youtube är de flesta av så dålig kvalitet att jag inte fixar att titta. Har letat som tusan efter serien i box men lyckas inte hitta den. *sur gubbe*

Mer Snobbar Som Jobbar till folket!

Ha en bra fortsättning på eftermiddagen.
Skönt väder ute fastän solen inte riktigt kan ta sig igenom molnen.
Det kan vara en vår som är på gång. Sakta men säkert. Tjoho!

Anna