Bröstcancer – Sida 9 – annabloggar.com

”Vad är meningen med MITT liv? ”

Hejsan.
Vad är meningen med mitt liv? Den tanken var det jag ägnade mig åt efter att cancern opererats bort. Jag vill säga att jag är inte religiös. Om det är något jag tror på så är det aloe vera. Växten alltså. * ler*

Det var en fantastisk befrielse, känslan att cancern i min kropp är borta.
Befrielse.
Jag vill leva. Hur vill jag leva?

Den 28 december 2016 opererades jag och började cellgiftbehandlingen den 1 februari. Under januari månad tänkte jag mycket på vad som är meningen med mitt liv. Inte meningen med livet utan med mitt.

Jag försökte se mig själv efter behandlingarnas slut och dags att börja jobba. Otal gånger försökte jag se mig in i framtiden. Ska jag bara borsta av mig detta? Borsta ena axeln och borsta andra axeln och klapp klapp! Borta! Tillbaka till jobbet och typ fortsätta där jag slutade som om ingenting har hänt? Hur jag än försökte kunde jag inte se mig gå tillbaka till mitt arbete. Jag kunde inte se mig själv fortsätta som om ingenting hänt. Jag är förändrad sedan cancerbeskedet den 30 november förra året, 2016.

”Vad vill jag bli efter cancern?” (inte vad vill du bli när du blir stor).
Funderade på vad jag vill göra istället.
Starta ett mysigt fik med hembakat, manglade bomullsdukar och kaffekoppar från loppisar?
Ska jag ta och utbilda mig inom skönhetsvård och starta salong?

För några år sedan hade jag planer på att utbilda mig till hudterapeut. Jag har ju ändå jobbat med skönhetsprodukter i över 30 år. Eller ska jag starta salong och vaxa kroppar och bleka tänder? Och frysa bort fett på folks kroppar? Och lite filling här och där?

Njä. Vill inte ha salong längre.

Under januari månad funderade jag på vad vill jag? Detta verkar djupt och jag brukar väl inte riktigt tänka så här men den månaden gjorde jag knappt annat än det. I februari efter första cellgiftbehandlingen blev jag förkyld, fick hög feber och var inlagd på sjukhus i sju dagar. Mina vita blodkroppar var typ borta. Efter den jobbiga veckan, när jag hade några dagar när jag kände mig ganska okej, googlade jag om hormonell cancer. Vad innebär det? Jag ska undvika produkter som innehåller östrogen. De hudvårdsprodukter jag använder dagligen, innehåller inte vegetabiliskt östrogen.

Vegetabiliskt östrogen
Jag förstod på min överläkare att när det gäller mat och dryck behöver jag inte vara orolig. Däremot förstod jag att aldrig ta kosttillskott mot klimakteriebesvär och liknande. I denna typ av produkt kan det förekomma vegetabiliskt östrogen från olika växter.

Det är populärt att använda serum för att få längre ögonfransar. Detta är inget jag skulle rekommendera någon jag känner, att använda. Det som får stråna att växa är just ämnen som ska stimulera tillväxten av fransar. Och på naturlig väg kan jag också läsa, om en av dessa produkter på nätet. Var och en får göra hur den vill, men jag kommer garanterat att avråda den som börjar prata om detta med mig.

Googlade om cancer och hittade studier som visade att cancer livnär sig på socker. Socker? Det finns ju i typ allt man äter. Det smygs in både här och där. Jag läste massor om detta om socker och cancer och maten som gör dig sjuk så att säga. Det finns ju andra sjukdomar än cancer.

Jag vill ha kunskap om hur kroppen fungerar. Om maten vi äter. Om köttet i affärerna som vi köper och tillagar.

Jag bestämde mig för att ha ordning på min kropp och för att kunna göra det räcker det inte med att googla lite, läsa lite här och där. Jag är sådan att jag behöver tydligare och mer konkret information. På ett annat sätt.

Kostrådgivare
Det var här jag kom fram till att jag vill utbilda mig till kostrådgivare. Jag ska hjälpa mig själv och jag vill hjälpa andra. Jag ska starta eget. Kostrådgivare. Det är det som är meningen med mitt liv nu. I samma veva som detta stod klart för mig var när en kompis på Facebook delade en länk från en blogg, en kostrådgivare som skrev om mat som gör dig sjuk. Detta kom till mig som på beställning. Inte maten utan inlägget * ler* . Samtidigtfick jag plötsligt ett nyhetsbrev från studentum.se. De har nog detektiver i cyberspace som håller koll på vad jag googlar på……

Deras nyhetsbrev kommer ytterst sällan. Minns inte när det kom ett sådant sist. Typ för ett år sedan kanske. Eller två. Rubriken var något i stil med: vad vill du plugga till?
De har verkligen koll på att jag googlat om kost och sådant.

Kollade igenom vad det fanns för utbildningar som passade mig och hittade två stycken som verkade bra. Båda fanns på distans, vilket jag tryckte kunde passa mig så här i cancertider. Plugga hemifrån. Nu i dagarna fick jag en länk av en kompis, om utbildningar av olika slag så som kost, motion, hälsa, mindfulness och allt sådant som tilltalar mig mycket. Allt i ett paket. Jag har nu hittat två olika utbildningar, från två olika företag. Nu ska jag lusläsa och komma fram till vad som passar mig bäst.

Jag kommer inte gå tillbaka till mitt arbete och det känns 100 % rätt.

”it will change your life forever”
Jag har tänkt på det här med hur man kan förändras i samband med en allvarlig sjukdom. Vissa säger att efter en canceroperation och behandling kommer man inte vara densamma. Min släkting i USA sa ”it will change your life forever”. Jag har inte förstått vad hon menat, förrän nu när jag själv opererats för cancer och genomgått cellgiftbehandling och ska nu tillbaka in i ett vanligt liv igen.

Det har ju – helt naturligt – varit så att nästan allt i tillvaron har kretsat runt min cancer, cellgiftbehandling och allt som hör detta till. Har en överdimensionerad almanacka som jag klottrat full med alla tider för behandlingar, blodprovstagning, lägga om picc-line, boka taxiresor till och från sjukhuset, vilken medicin som ska tas när och så vidare. Agendan i min iPhone blev opraktisk. Något mer överskådligt och enklare behövde jag ha.

Dessutom har jag haft medicinscheman uppklistrade på insidan av skafferidörren för att veta när jag skulle ta alla de där pillerna och sprutorna. Så det har varit mycket. Nu är almanackan i princip tom sedan jag avslutade sista behandlingen den 31 maj 2017.

Har återgått till agendan i mobilen igen.

Zometa-behandling i tre år
De enda tiderna nu är Zometabehandlingarna en gång i halvåret. Zometa (zoledronsyra) får man intravenöst och det tar 15 minuter varje gång att tömma den lilla påsen. Allt som allt tar besöket en dryg halvtimme. Jag bor i Landskrona och får behandlingarna i Malmö. Det går riktigt smidigt med tåget. Onkologen ligger mycket nära hållplatsen Triangeln. Supernära till centrum och kan passa på att ta en sväng dit efteråt.

Zometan hjälper till att stärka benen i kroppen eller ”hämma benförlust hos postmenopausala kvinnor” som det står på något ställe när man googlar. Det hormonsänkande tabletterna jag tar, gör att benen i kroppen kan bli skörare och Zometan stärker benen. Den ska jag ta i tre år och med ett halvårs mellanrum. Nästa gång är i mars 2018.

Den enda biverkningen som kan uppstå är en influensaliknande symptom. Jag blev lite hängig och trött men kan inte kalla det influensa. Pratade med en kvinna som fick sin tredje omgång. Hon sa att hon tog en vanlig värktablett innan behandling och kände ingenting efteråt.

Efter behandlingen kände jag tydligare domningar i höger hands fingrar. I flera dagar. Tydligare än innan. Känner också diffusa stickningar i en tå här och där emellanåt. Fast det är inte alls som när det var som värst, när jag inte kunde ligga stilla i sängen utan sprattlade som en döende fisk på land.

De återkommande besvären i fingrar kan kanske bero på att jag faktiskt inte virkat på fem dagar. Virkningen jag gjort nästan dagligen i några månader nu, har hjälpt att hålla stickandet dämpat. Nu är det mest den där stumma känslan, som att ha torkat klister på fingerblomman fast nu känns det som mindre mängd klister än innan . Jag störs inte så mycket av det. Jag överlever.

Höst-och-vinter-projekt
Jag har en lista med andra projekt jag tänkt göra nu under hösten. Ska sätta igång med ett nytt som kanske också kan hjälpa mina fingrar. Sy roliga kuddar. Här har vi en prototyp. Hästen Stig * ler*

Det är ingen brist på projekt och André påminner mig ofta att dygnet bara har 24 timmar. Man ska ju göra annat också.
–Ja jag vet babe, säger jag och håller med honom. Han har så rätt. På riktigt.

Jag är en kreativ person och älskar att skapa, testa nya grejer och så vidare. Mitt senaste projekt är min härliga, varma highlander-inspirerade axelvärmare (eller vad man ska kalla den) . Garnet fick jag av svärmor * hjärta* . Alpackagarn såklart * hjärta igen*

Funkar både utanpå kappan i vinter och bara ha över axlarna inomhus. Knapparna är i metall och kostade minsann 22 kr stycket. Värda varenda krona. Sådana virkar jag på beställning. Bara att skriva en komentar här i bloggen så hör jag av mig via mejl.

Mitt nästa inlägg kommer att handla om att sprida glädje.
Oooooo . En cliffhanger hahahaha

Hej så länge
Anna

Lägesrapport.Allmäntillstånd.

Hej hej.

Allt bra med alla där ute? Läget under kontroll?
Just nu i Landskrona är det mulet och 15 grader. Regn ska det bli enligt väder-appen. Tjoho! På med mina fina gummistövlar * ler*

Fina liljor vi köpte i Helsingør för en vecka sedan. Nu börjar de slå ut och doftar underbart härligt.

Här kommer min lägesrapport. Hur jag mår och hur det går just nu.

Jag mår okej. Det funkar är ett bra uttryck jag anammat från en ung tjej jag känner. Eller det är som det är, som en annan jag känner, brukar säga.

Jag har tänkt på det där när folk frågar ”hur e läget?”. Detta är ju ofta en artighetsfras. Även fast jag mår dåligt en dag och någon frågar så brukar jag svara det är okej. Mår jag riktigt dåligt en dag svarar jag bara det är skit idag men säkert bättre i morgon. Vill personen veta mer får hen ställa fler frågor.

Allt beror på vem som frågar. Om jag möter någon på stan så svarar jag det är okej med mig. Hur är det själv?

Min lägesrapport
Mitt hår är fortfarande blått men något ljusare. Toningen ska ju klinga av efterhand, i takt med att man tvättar håret. Håret är jättetjockt och gissningsvis två cm. Fortfarande vad jag kallar cytostatikafrisyr. Om någon centimeter är det nog 1986-Annie Lennox–Thorn In My Side-frisyr.
Just nu saknar jag mitt egna hår.
moi

Jag vantrivs i det korta jag har nu. Har sagt till alla ”passa på att titta för det är bara här och nu det är så här kort”.

Biverkningarna
Det är sällan jag blir svullen om fötter och ben numera. Underbart! Det var riktigt jäkla jobbigt med dessa svullnader. Hoppas jag slipper dem hädanefter. Det är bara om jag går i högklackat i flera timmar. Då kan fötterna svullna och bli trötta. Så jag struntar i höga klackar. Dessutom har jag fortfarande lite svårt att lyfta fötterna. Snubblar ofta på mattorna här hemma. Sååå…. Inga höga klackar. Varken borta eller hemma.

Fortfarande är jag ”rund” under fötterna när jag stiger upp från sängen. De är inte runda. Det bara känns så. Knepigt det där. Jag har fortfarande yogamattan framme och trampar barfota med mjuka tramp tills jag känner att jag kan gå normalt.

–> Jättebra tips –> Ett tips till dig som läser detta och har liknande problem; investera i en yogamatta och ha vid sidan om sängen. Den räddar mig kan jag säga.

Allt håret på kroppen har vuxit ut. På gott och ont. Alla dessa små osynliga och synliga fjun man har överallt. Det har varit bekvämt att slippa raka , vaxa, epilera. Nu är det dags igen. Suck!

Först ut var ögonbrynen. Inte att ta bort utan det som växte ut fortast. * ler*
Stråna började växa ut bara några få veckor efter sista behandlingen. Jag är glad att jag avbokade tiden för tatuering i början av min cellgiftbehandling. Där sparade jag 4000 kr. Det finns ju dessutom vattenfasta färger som sitter i en vecka. Perfekt. Hjälp kan man få på Kicks eller på salong om man inte kan göra det själv. Jag körde med vanlig klassisk ögonbrynspenna de gånger jag kände för det. Under de fyra månaderna med cellgiftbehandlingar orkade jag ändå inte vara social och träffa folk. Heltidssjukskriven, bara vara hemmavid, träffade bara fåtal personer på grund av smittorisk och var sällan ute bland folk. Såååå. Därför var det oviktigt för mig ifall jag hade ögonbryn eller ej.

Stickningarna i höger fingrar har avtagit något. Ännu känns huden stram och det gör fortfarande ont på fingerblomman när jag ska använda höger hand att leta efter saker i min handväska, att dra upp kreditkort ur plånboken och liknande. Dock behöver jag inte göra min egna handgymnastik öppna-spreta-stäng i samma utsträckning. Kan känna diffusa stickningar emellanåt.

Stel i kroppen är jag fortfarande. Mjuknar lite efter stretchövningarna jag gör på morgnarna, men fortfarande stel. André har en träningsstång uppspänd i valvet i hallen. Den är perfekt att ta tag i och sträcka ut mig ordentligt.

Medicinering
Den 1 augusti slutade jag ta Letrozol Teva 2,5 mg vars syfte är att dra ner östrogenet i min kropp. Ni vet redan hur jag mådde när jag åt dessa piller. Fy farao vad hemska biverkningar.

Läkaren skrev därför ut en annan sorts tabletter Tamoxifen Sandoz 20 mg. Dessa ska inte ge biverkningar som sätter sig på huvudet. Att göra att man blir deprimerad och känna sig psykiskt störd. Nu menar jag inte att ALLA som tar dessa får de psykologiska besvär som jag fick. Det vet jag ingenting om. Dessa tabletter passade inte mig helt enkelt.

Nu har jag ätit Tamoxifen Sandoz sedan den 1 september. Det vill säga i sju dagar. Ska ta den sjunde tabletten ikväll. Jag tar dem på kvällen i samband med kvällsmaten.

Ännu har jag inte känt av de biverkningar som är allvarliga så att säga. Varken försämrat allmäntillstånd så som feber , illamående, infektioner. Inga andningsbesvär, nässelutslag, svullnad i ansikte, läppar, tunga.

Lättad!

Mycket vanliga biverkningar är hudutslag, vätskesamling, besvär med underlivet, illamående, trötthet, blodvallningar.

Vanliga biverkningar (1 av 10) kan få huvudvärk, yrsel, kramp i benen, muskelsmärta, håravfall, synrubbningar, kräkningar, diare, förstoppning, onormala känselförnimmelser (hur saker smakar, pirrande/ stickande känsla i huden, förhöjda levervärden.

Av dessa har jag upplevt trötthet, kramp vid ett tillfälle här om dagen, vallningar några korta stunder per dag (fast jag fryser oftare än jag blir varm) och lite irriterad då och då. André har säkert observerat fler än jag själv gjort. Det jag också känner är det här med stickande känsla i huden. Inte bara i fingrarna utan svaga pirrningar eller stickningar då och då lite varstans på kroppen. Bara så där diffust och inget som jag upplever irriterande. Emellanåt är jag glömsk, disträ och ofokuserad men det kan ju ha med hela min tillvaro i livet just nu att göra, sedan cancerbeskedet och det där. Vill inte ens tänka på det. En dag i taget. Se framåt. Vägra oroa mig i onödan. Oroa mig blir jag bara tokig av.

Fryser
Vet inte om detta har med biverkningar att göra men ofta fryser jag som tusan. Just nu har jag en tjock kofta utanpå en långärmad t-shirt och jag fryser ordentligt. Och nej! Vi har det inte onödigt kallt hemma. Det är som det är så det är bara att ta på något mer och dricka en kopp te. Har sovit med ett sommartäcke, en pläd, en filt och ett duntäcke i natt. Utan att svettas. Okej. Vi har fönstret öppet i sovrummet men ändå. André har bara ett påslakan utan täcke. Jag har sovit som en gris utan att vakna en enda gång i natt. Kors i taket.

Biverkningar var det ja. Det finns en lång rad sällsynta biverkningar och ingen av dem har jag märkt av så jag räknar inte upp de nu.

Det är okej. Periodvis känner jag mig likgiltig till vad jag äter, om jag äter men jag äter ändå på någorlunda fasta tider. Vet inte om detta är en biverkning eller ej. Lite så här var jag även innan jag blev sjuk. Slarvig med maten. Inte bra! Ska se till att få ordning på det.

I morgon ska jag ta blodprov inför nästa behandling i Malmö den 15 september. Vad som händer då, berättar jag efteråt. Nu får jag inte längre sjukresor (det vill säga taxi som hämtar och lämnar mig utanför min dörr) utan tar mig till Malmö på egen hand. Inga problem så länge tågen går. Tågresan tar en halvtimme med Öresundståget och 40 minuter med Pågatåget. Pågatågen gillar jag att åka med. De är trevligt designade invändigt och luftigare. Sitter inte som packade sillar som på Öresundståget. Tåget stannar precis utanför sjukhusområdet. Därifrån tar det kanske högst sju minuter att gå till onkologen. Inga problem.

Vad händer idag då?
Strax ta en cykelrunda och hämta paket på ICA. Minst tre stycken paket.

Sy klart en rolig kudde som jag inte orkat göra klar på länge. Sedan ska vi packa lite inför Hventrippen i morgon, när jag tagit blodproverna. Vi bor över och åker hem på lördag.

Avkoppling

Finns det något ställe som ger avkoppling förutom när man är på spa eller är på Borgerkroen i Helsingør och äter smørrebrød * ler* så är det att vara inne på Hven. Lugnt och avkopplande.

Ha en härlig dag.

Anna

En droppe schampo och frisyrer

Hejsan
Hoppas alla mina läsare har det bra idag. Kanske en dag till att njuta och koppla av?

Jag vaknade tidigt, innan det ljusnade och sitter fortfarande med min kopp te. Favoriten är detta te med kanel, kardemumma och ingefära. På snöret på varje påse får man lite fina inspirations,- och visdomsord. We are born wise, we are born complete står det på min tepåse. Fint * ler*

Känner mig lugn och avslappnad. Idag ska jag bara njuta. Jag har ju sällan tider att passa mer än ”mat och sovklockan”. Jag gör det jag vill och orkar, varje dag.

På mitt schema finns:
-stretcha kroppen varje morgon, middag, kväll. Tänja ut ordentligt.
-”gå på stället” . Har svårt att gå på grund av att jag har ”svullnadkänsla” under fötterna på morgnarna. Fötterna är inte svullna med de känns som om de är runda undertill. Jätteknepigt. Trampar på yogamattan tills det känns bra under fötterna. Tar cirka 30 tramp innan jag kan gå som vanligt.
-diverse work-out på mattan. Yogamattan är alltid framme.
-en power walk eller en lång promenad om dagen. Oavsett väder (här jag har fuskat en del)
-måste äta frukost senast klockan 10 (läkarens ordination eftersom jag inte har mycket till hungerkänslor)
-äta lunch vid 13-tiden
-äta middag vid 17-tiden

Utöver detta har jag inget schemalagt och vill inte ha det just nu.

Hår och frisyrer
Nu har mitt hår vuxit till 1,5 cm. Tjockt som tusan är det. Verkar som att precis alla hårsäckar vaknat till liv och vill jobba med att producera hår. Jag har alltid varit långhårig. Rakade bort 74 cm strax innan första cytostatikabehandlingen. Visste att det skulle ryka så jag såg ingen glädje i att vänta på att tussar skulle ramla av succesivt så vi rakade bort allt. Mer om detta finns att läsa en av mina sista inlägg i januari 2017.

En (1) droppe schampo går åt för att tvätta håret. När jag hade mitt långa hår tvättade jag det ungefär var femte dag. Mitt hår blev aldrig fett eller så. Dessutom använde jag aldrig stylingprodukter. Bara schampo och vårdande balsam och inpackning. En grej jag märkte var att så länge jag inte borstade eller kammade håret uppe på huvudet så blev det inte fett. Jag kammade bara längderna. Det är nog anledningen till att det inte behövdes tvättas oftare. Praktiskt ju * ler*

Jag gör inte inlägg på facebook speciellt ofta och är där bara korta stunder någon gång i veckan för att hålla mig à jour i vissa intressegrupper jag är med i. Fast nu i helgen fick jag ett ryck och publicerade första bilden på mitt hår. Här har vi den:

Fick många positiva kommentarer från vännerna och tips om frisyrer. Så gulligt av dem att engagera sig * hjärta*. Kan säga att jag aldrig kommer att vänja mig vid att vara så här korthårig. Trivs inte ett dugg och fortsätter därför använda peruk eller mössa när jag är ute. Dessutom gillar jag huvudbonader . Jag ser peruken som en huvudbonad, en accessoar till min klädsel. Därför har jag två peruker och en massa olika mössor och hattar. Har beställt en peruk från Japan som kommer om några veckor. Ska bli spännande att se hur den är. Dessutom har jag möjlighet att få en peruk till som betalas av landstinget. Eller rättare sagt jag får lägga till några hundra kronor själv.

De som gillar mig i detta korta hår får passa på att titta för detta är once in a life time. Just nu tycker jag att jag bara ser ut som en med ”cytostatika-frisyr” . Och med det sagt kommer tipset hur man kan piffa till håret medan det växer.

Tadaaa……

FullSizeRender

Lila. Eller ja…. det skulle bli lila men blev blått. Fast på denna bilden ser det mer grått ut. I verkligheten har det nästan samma färg som medelhavet kring Cyperns kust.

Ja ja. Det blå försvinner efter några tvättar så det är lugnt. Ska testa andra färger sedan när håret vuxit sig 1 cm till.

Igår hade vi kräftskiva i syrrans koloni. Mina syskon med respektive och deras barn med respektive. Min dotter och min mamma var inte med. Tyvärr.
Vi blev 14 personer. Det var som det brukar när vi blir så här många. Sitter som packade sillar med armbågarna tryckta mot sidan och rörelser med precision framåt för att inte riskera att stöta till grannen och spilla ut dennes snaps. Inga rörelser sidled fungerar speciellt bra. Sedan ska det ju skickas en massa mat fram och tillbaka runt bordet. Skicka, skicka, skicka. Kors och tvärs och fortfarande knappt kunna röra armbågarna från sidorna. Jäkligt komiskt hahaha. Naturligtvis ska någon be en skicka något precis när man börjat komma till ro och ska bre sin knäckemacka.

Jag äter inte kräftor. Pallar inte allt mekande för att få ut lite ätbart. Mycket jobb för ingenting. Dessutom lite för slafsigt för min del. En burk kräftstjärtar i lake och en klick majonnäs att doppa dem i, det tar jag med mig och det gillar jag. Muuums.

Peruker
Kände så för att ha på den rosa cosplay amine-peruken. Japansk ”tecknade-serier-hår”. Lånad av en kompis. Jag bara älskar den. Man kan ta av de två långa tottarna i sidorna och då blir det en nice pixie cut frisyr. Nu är ju detta en japansk amine-peruk och de har ofta rejält mycket lugg. Och ner i ögonen ska luggen hänga. Aningen i vägen men det gör ingenting * smile*

Hårstråna är syntetiska och heter kanekalon. Känns och ser ut som äkta hår. Fast de tål inte stark värme så man ska inte ha den på om man ska öppna ugnen exempelvis. Inte heller använda locktång och liknande produkter.

Funderar du på att styla dig med en peruk till schyst pris köpt på nätet så är mitt råd att satsa på en peruk med kanekalonfibrer eller kanubiafibrer. Finns fler sorters fibrer med god kvalitet. Kolla också att peruken går att justera lite i storlek invändigt. Samt att innanmätet i peruken är ett monofilament nät. Ett tunt naturfärgat nät. Då känns det luftigt och skönt. Inte som att ha en mössa på sig. Jo, kanske de första dagarna bara men man vänjer sig.

Sen är det bara att ta på peruken och låta kanten ligga i kant med det egna hårfästet. Ibland har jag sett kvinnor som har peruken en bit ner i pannan och då ser det ju knappast naturligt ut. Har man eget hår som har vuxit några centimetrar är det bra att trä på ett hårnät som ser ut som en tjockare variant ”tunnstrumpamaterial” för att få peruken att sitta på plats. Med mitt korta så sitter peruken på plats ändå men snart får jag nog börja använda en sådan. Har beställt redan.

Mina riktiga peruker skaffade jag på peruksalong i Helsingborg. Carl M Lundh. Fantastiskt bra hjälp fick jag. Tjejen som har salongen, beställde hem peruker efter min beskrivning och önskemål. Mer om mina perukprovningar finns att läsa i inläggen peruker peruker peruker och perukprovning nr 2.

Åter till kräftskivan
Vi har alltid superkul när vi träffas. Sarkasmen haglar från alla håll och det är ingen hejd. Alla får sin beskärda del hahaha. Jag är ganska bra på att driva med mig själv. Det brukar uppskattas * ler*

Innan jag berättar vill jag flika in följande: Här nere i Skåne är det många som säger ”bröna” istället för ”bröden”. Och bröst brukar kallas för ”bröd”. Eller… ja ”brön” om man är skåning. Det blev ju ett farligt skickande av mat hit och dit och någon sa till mig: ”kan du skicka bröna” på överdriven skånska och jag svarade:
-”Inte lönt. Jag har bara ett”.

Mamma var inte med igårkväll. Annars är hon också med på noterna när vi vevar igång runt bordet.

På tal om andra noter så blev det i vanlig ordning ett gammalt sånghäfte som åkte fram. Dock var det en sång som syrran och jag inte sjöng igår. Det är Evert Taubes Fritjof och Carmencita i Samborombon . Ponera att Evert hade fel? Tänk om byn inte hette Samborombon utan Samboromborombon. Då blir det betydligt roligare. Texten förskjuts till musiken och blir typ så här:

Samboromborombon en liten by förutan
gata den ligger inte långt från Rio de la
Plata nästan i kanten av den blåa
Atlanten och med pampas bakom sej många hun-
dra gröna mil dit kom jag ridande en af-
ton i april för jag ville

dansa Tango. Dragspel, fiol
och mandolin hördes från krogen och i
salen steg jag in där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm satt den bedårande lilla
Carmencita Mamman, värdi-
nnan satt i vrån, hon tog mitt ridspö, min pistol
och min manton. Jag bjöd upp och Carmencita sa: Si gra-
cias senor Vamos a bailár

este tango. Carmenci-
ta lilla vän, håller du
utav mig än ? Får jag tala med din mamma och din pappa
jag vill gifta mej med dej ,
Carmencita . Nej, don Frit-
jof Andersson, kom ej till
Samboromborombon om ni hyser andra pla-
ner när det gäller mig,

än att dansa tango. Ack, Carmencita gör mej
inte så besviken,

Och så vidare hihi. Vissa blir helt galna när vi börjar sjunga denna versionen. Hahaha.

Åter till peruker och frisyrer.
Efter att ha läst alla tips från mina facebookvänner om diverse frisyrer gick det upp för mig att jag nog ska börja fundera lite på frisyrer under tiden håret växer. Det kan antagligen inte bara växa hej vilt. Inte vet jag. Jag har ju varit långhårig typ alltid.

Några tyckte jag absolut ska ha det kort med Annie Lennox-frisyr. Så kul att de engagerar sig i mitt hår. Lennox´ hår är liiiite för kort för min smak. Men det lär ju bli en Lennoxfrisyr oavsett eftersom håret ska växa. Så om 1 cm (typ i oktober) har jag nog sådan frisyr. Kommer att tona det åt det orangegula hållet för att få mina Lennoxvänner glada * ler*

En av mina bästa väninnor tycker jag ska ha blått hår. Hon blev jätteglad att se bilden på mitt blåa hår.

Waaaoooo
Av min dotters bästa kompis fick jag jättebra tips. Pixie-cuts. Har aldrig hört talas om Pixie cuts så jag googlade. Ja men JAAA. Waoooo. Pixie-cut. Shit va snyggt. Hittade massor med olika varianter. Här kommer några bilder som jag gillar:

Lila hår pixie GoldieHawn

Svartvita bilden: Goldie Hawn 1969. En av mina favoritfilmer är kaktusblomman (Cactus Flower) från 1969. Undrar om det inte är den första film Goldie Hawn är med i. Hon är drygt 20 år där. Hennes frisyr är outstanding och hon är så underbar i denna fantastiskt charmiga film. Ingrid Bergman och Walther Matthau är också med.
Hennes frisyr kan jag mycket väl tänka mig att prova.

Se filmen, kära läsare. Själv har jag sett den säkert 20 gånger. Till och med min dotter fastnade för den när vi sett den tillsammans. Äpplet faller inte långt från trädet heter det ju * ler*.

Nu är klockan snart lunch och jag har glömt äta frukost. Igen!
Min tredje kopp Yogi te har kallnat.
Under tiden jag skrivt dagens inlägg har jag pausat och stretschat och gjort mina sit-ups.
Nu ska jag ta mina gummiband som jag spänt fast på Andrés träningsstång i hallen och träna armarna.

Solen tränger sig fram och det ser ut att bli en sval, skön sensommardag med soldis / sol. 19 grader och vindstilla. Nu ska vi ut och promenera. André och jag. Det blir brunch när vi kommer hem.

Må härligt
Anna

Upp-och-nedvända veckor. Usch.

Hej
Idag är det den 9 augusti 2017 och tre veckor sedan jag skrev senast.

Det har varit upp-och-nedvända världen sedan dess kan jag säga. Återkommer till det om en stund.

Svullnaden på fötterna och anklarna har klingat av en del och svullnar inte lika mycket och ofta som innan. Härligt. Behöver inte ligga med fötterna högt med andra ord. Och behöver inte mina polkagrisrandiga stödstrumpor i samma utsträckning.

Problemet med fingrarna på höger hand håller i sig. Domningar, stickningar. Känns som att ha torkat klister på fingertopparna och huden känns stram. Fortfarande känner jag inte av detta när jag virkar så jag håller fortfarande på med mitt virkande och virkande. * ler*

Terapin
Riktigt roligt att virka. Och terapi. För mig är det lugnande dessutom. precis vad jag behöver så här efter cellgifterna och min saktagående återhämtning

Bokmärken virkar jag fortfarande. Dessutom har jag börjat virka sadeltäcken till cykeln. Detta är så himla kul. I vanlig ordning gör jag mönstrena själv. Det tycker jag är halva nöjet.

Nu är det nog någon som undrar vad jag ska med allting till som jag virkar. Vänner och bekanta har köpt dem av mig och det bidrar ju till mina garnköp så det är ju bra.

Uppföljning hos läkaren
För en dryg vecka sedan var jag hos min läkare på onkologen. Uppföljning om hur allting går.

I början av juli började jag ta Letrozol Teva 2,5 mg. Tabletter som är förebyggande efter bröstcancerbehandling. Jag hade ju hormonell cancer . Av alla onda ting så är denna variant jag hade, mindre ond än andra. Jag vill inte använda ordet ”bra cancer” för det passar verkligen inte in att säga tycker jag.

Tabletterna ska sänka eller eliminera östrogenet i kroppen. Man ska ta 1 tablett om dagen i fem år.

Biverkningarna är många, enligt manualen höll jag på att säga. Jag menar produktinformationen i kartongen. Naturligtvis har jag drabbats av nästan alla utom de som klassas som allvarliga (förlamning, andningsbesvär, illamående, hög feber med mera).

Först vill jag berätta att min mens slutade komma för cirka sex år sedan. När den slutade helt har jag inte känt några övergångsåldersbesvär. Mensen slutade och that was that. Inga vallningar, inget dåligt humör, inget konstigt. I stort sett allt var som vanligt.

Fruktansvärt jobbig period
Efter bara några dagar efter att jag började med tabletterna fick jag världens PMS-liknande utbrott. Jag blev arg på järngrinden in till vår innergård. Blev arg på en grind!Normalt beteende!

Inga hungerkänslor. Klockan två – tre på eftermiddagarna kunde jag börja fundera på om jag har ätit något eller ej. Kom inte ens ihåg OM jag ätit. Inte känt någon hunger.

Världens värsta vallningar. Började svettas som en gris och visste inte hur jag skulle klä mig. På med kläder. Av med kläder. Två timmar fyser jag. Oavsett vad det är för temperatur där jag är. Fryser och huttrar. Tar på mig en extra kofta. Fryser ändå fast lite mindre. Efter cirka två timmar klingar det av och sedan börjar jag bli varm. Och sedan börjar jag svettas. Detta varar i cirka tre kvart. Sedan är allt som vanligt en stund och sen är det igång igen.

Och Nej. Det beror inte på att jag byltat på mig extra kläder * ler*

Detta kommer över mig flera gånger varje dag. Håller på att bli galen. Ibland lindrar det lite att dricka kallvatten för att dämpa värmevallningarna. Och kokt vatten när jag fryser.

På tal om galen så har jag varit deprimerad och legat i sängen en hel dag för att jag inte orkat någonting. Varken orkat träffa någon eller prata med någon. Inte ens orkat titta på Netflix.

Dåligt humör. Nedstämd. Likgiltig. Inte velat träffa någon periodvis för att jag har varit rädd att slänga ur mig något krängt och vara otrevlig. Jag har förvarnat några släktingar och bett om ursäkt i förväg om jag skulle bli otrevlig eller så. Berättat hur jag mår. Jag kör med helt öppna kort till mina nära och kära.

Naturligtvis har André märkt denna förändring. Han är så tålig och jag tror inte han har fått så stora slängar av sleven. Snarare märkt av min totala likgiltighet och det är illa nog. Likgiltig angående vad vi ska äta för mat, likgiltig till vad vi ska se på Netflix. ”Couldn´t care less”. Så har det varit. Jag älskar André så otroligt mycket och han är fantastisk. Han ska inte behöva få sådan här skit. Därför måste jag få ordning på mitt humör.

Jag är mycket väl medveten om mitt nya humör. Fast det är reflektioner efteråt. Efter att jag slängt ur mig något. Humöret har med tabletterna att göra. Det är jag helt säker på.

Jag känner inte igen mig själv. Känner mig som en främling inför mig själv. Blir orolig att jag ska bli elak mot min omgivning. Vara krängd och slänga ur mig taskiga saker.
-”Låt bli att gör det då”, kan man ju tänka.
Mitt svar är i så fall: hade jag kunnat så hade jag gjort det. Låtit bli alltså.

Det är som att vara i puberteten.

Gråter gör jag ytterst sällan. Sist jag grät var för ett år sedan när min älskade Gargamel Moses, min älskade katt, kom till katthimlen. Han blev 16 år och jag grät floder. Sedan dess tror jag inte jag har gråtit faktiskt. Om man inte räknar med mardrömmar jag haft det senaste halvåret och gråtit i sömnen.

Hur som helst. Läkaren undrade hur jag mådde och hur allting gått. Jag gillar verkligen min läkare. Vi gick igenom problemen jag hade vid förra besöket två månader tidigare för att följa upp hur statusen var nu jämför med då.

-”Jo, det ska jag berätta för dig”, sa jag. ”Jag behöver en kurator. Jag håller på att bli tokig. På riktigt”. Rabblade allting jag berättat här i detta blogginlägg.

Jag sa att jag är bombis på att det beror på pillerna jag börjat ta. För att vara hundra procent säker på att det ÄR tabletterna tyckte hon att jag skulle sluta med dem direkt. Sedan ska vi ha telefonmöte tre veckor senare för att se hur allting står till med mig.

Läkaren trodde inte alls det var en kurator jag behövde. I alla fall inte förrän vi rett ut problemet med uteslutningsmetoden. Jag blev påmind om att jag inte ÄR frisk från cellgifterna ännu. Det tar längre tid. Det kan vara så att det inte är enbart pillrena utan cellgifter som fortfarande finns kvar lite här och där i kroppen som ställer till det. Låter logiskt. Så gör vi.

Den 1 augusti slutade jag med tabletterna.

Nu har det gått nio dagar. Humöret är tillbaka. Mitt vanliga humör alltså. Kan skratta och är nästan på mitt vanliga jag. Inte den där likgiltiga, deprimerade typen längre.
Har börjat känna vanlig hunger igen. Läkaren sa till mig att det är extremt viktigt att äta på regelbundna tider. Detta vet jag så klart.

Värmevallningarna pågår fortfarande. Fryser vissa stunder, är varm vissa. Svettas vissa stunder.

Läkaren sa att jag måste ha kom-i-håg i mobilen när det är dags att äta. När klockan är 10.00 bör jag ha ätit någon form av frukost. Jag är ingen frukostmänniska men jag ska äta någonting kl 10.00. Fil med hallon och kanel passar mig perfekt. Det ska det bli. Mums.

Vid 13-tiden ska jag äta igen. Någonting. Jag står inte och lagar mat till mig själv. Inte en chans. Har jag aldrig gjort. Men någonting ska jag äta. Omelett kan jag sträcka mig till att göra. Och omelett är så himla gott. Lång mättnadskänsla dessutom.

André kommer hem vid 16-tiden och då brukar vi äta så det fortsätter vi med. Imorgon blir det Pluras recept på fläskpannkaka med rårörda lingon. Fast vi har baconbitar istället för fläsk. Jag äter inte griskött. Men bacon i finklippta bitar i fläskpannkakan tycker jag är gott. Jag ska lägga till receptet i min receptflik här i bloggen.
Om två veckor ringer läkaren mig och då ska vi ha uppföljning. Jag är väl medveten om att jag måste ta hormonsänkande piller. Antingen den sorten jag redan har tagit eller en annan sort.

Pest eller kolera?
Den andra sorten har andra biverkningar. De psykiska problem som de nuvarande pillrena skapar, får man tydligen inte av den andra sorten. Däremot kan man istället få ännu värre värmevallningar.

Ja, kära Anna. Pest eller kolera? Vad föredrar du?
Ungefär så känns det.

Det kan ju vara så att biverkningarna klingar av eller går ner efter ett tag. Eller att jag vänjer mig vid vallningarna (om man nu kan göra det). Jag har ju varit lyckligt lottad som inte haft dessa bekymmer när mensen försvann. Kanske är det så att det är så här många kvinnor har det dagligen med sina övergångsbesvär. Stackars alla de kvinnorna säger jag bara.

Motion
Idag tog jag en lång power walk. Mitt på dagen. Föredrar annars morgnarna.

På med tunna mjuka brallor, linne, långärmad t-shirt och keps. Ingen peruk idag. För varmt blir det. På bilden här har jag fäst fast mitt egna hår i kepsen. Jag sparade ju det när jag rakade mig på huvudet, den där kvällen i slutet av januari.

KepsAnna

21 grader idag. Härligt. Soligt och nästan vindstilla. Visste att jag skulle bli varm men just när jag klädde mig frös jag och jag vill inte frysa.

Vi bor mitt i stan och nära havet. Perfekt. Rask promenad längs vallgraven , in om Slottet och ut längs strandpromenaden eller vad vi ska kalla det. Utsikt över Hven där ute i Öresund. Underbara Hven där jag tillbringat mycket tid när jag var barn och ungdom.

En timmes power walk utan att vila. Kanon ju * ler*

Tog trapporna upp till femte våningen. När jag väl kom in om dörren tog all musten slut. Krängde av mig alla kläder. Började svettas som om jag varit i en ångbastu. Svetten fullkomligt rann av mig. Snacka om dålig kondition. Den ska jobbas upp. Så här kan det inte vara.

Tips till andra som ska eller som nyligen opererats för cancer är att försöka hålla i gång kroppen på något vis. Lättare sagt än gjort. Jag vet det så väl. Men kanske orka något lite hemma, dagar man mår ”bättre”. Lite är bättre än ingenting alls.

Jag önskar att jag tänkte lite mer på vad jag åt under min cytostatikaperiod. Jag gjorde inte många knop på dagarna, av förklarliga skäl: ingen som helst ork och mådde så dåligt i långa perioder. Därför borde jag ha tänkt på att inte äta kakor och godis. Eller så tänkte jag på det men struntade i vilket. Jag har lagt på mig en del kilo. Vet inte hur många för jag väger mig aldrig. Har ingen våg. Men i alla fall en klädstorlek upp.

En hel del beror på vatten i kroppen, svullnader i samband med cytostatikan, men som sagt. En del beror klart på kakorna och godiset. Så det är bara att ut och promenera varje dag. Oavsett väder. Kläderna sitter lite väl trångt så jag har fått köpa nya. Framförallt brallor. Jag mår inte bra att ha det så här så nu är det träning som gäller. Dels hemma på yogamattan och dels promenader såklart.

Mjuka upp kroppen varje morgon. Det är viktigt! Man blir stel i kroppen av cytostatikan. Jag blev det. Och stel av anti-hormontabletterna. Så jag stretchar.

Det är bara att ”armar uppåt sträck” – ”benen böj” och göra en massa traditionella stretchrörelser.

Nu är klockan mycket och jag borde gå och sova. André har redan somnat.

Innan jag tackar för idag måste jag bara visa Bade damen Lise. Jag har bestämt att hon är en dansk dam och därför detta uttal. Kanske är hon från Hornbæck eller Gilleleje. Jag vet inte * ler* . Funderar på att virka henne rund och vaddera henne så att hon kan sitta i ett fönster hemma hos någon. Kanske blir mitt nästa projekt. * ler*

Ha det dejligt
Anna

Taxichauffören som struntade i att hämta oss.

Hej

idag är det lördag och ganska schyst väder. Framåt dagen och eftermiddagen är vi lovade soligt och upp till 20 grader.

När jag är klar med detta inlägg ska jag i väg till Gyllene Koppen nere i centrum. Vi har börjat ha spontana släktträffar där på lördagarna. Min äldsta brorson och hans fru köpte detta härliga café i januari.

En Gyllene Kopp i Landskrona
Vilket sammanträffande. Måste berätta.
I ett av mina inlägg i januari berättar jag om att mamma, min bror, hans fru och jag tog en kort runda på stan. Mamma ville handla blomjord sen ville hon fika på sitt favoritfik: Gyllene Koppen som ligger i en mysig gränd mitt emellan två gågator.

Mamma brukar vara där och har lärt känna ägarinnan lite grand. Hon berättade att hon sagt upp lokalen och ska lägga ner caféet. Jättetråkigt, tyckte vi. Min bror frågade henne om någon annan tagit över lokalen och ställde en massa andra frågor. Till saken hör att min brorson och hans fru har nyss flyttat hem från Kina och ville starta ett café.

Några veckor senare tog de över lokalen. Tog över hela interiören. I mitten av maj i år öppnade de sitt mysiga fik. Nymålat, uppfräschat, mysigt.

GP1

Taxichauffören som sket i att hämta oss
Det för jäkligt alltså.
Blir upprörd när jag tänker på det.

Det är ju så att jag är beviljad sjukresor. Det betyder att att jag ringer och bokar bil som hämtar och lämnar mig vid min dörr och utanför sjukhusets entré.

För detta betalar jag 84 kr per resa och faktureras en gång i månaden. Hur smidigt som helst.

Den 8 maj var det dags att träffa överläkaren i Lund igen, för att prata om mina behandlingar och så vidare. Uppföljning och planering kan man säga. André var med precis som som alla tidigare läkarbesök.

Det är så bra att han är med och tacksam att han kan ta ledigt från jobbet. Vi pratar mycket om allt här hemma och det jag inte minns när läkaren ställer frågor, svarar han på. Likaså är det omöjligt för mig att minnas allt läkaren säger till mig och därför hade jag inte fixat detta utan André.

Värdena man kan få fram via blodproverna var bra. Min trötthet och utmattning efter varje behandling var inom det normala. Alla andra biverkningar var också inom de normala värdena. Bara att gilla läget med andra ord.

Jag hade bokat bil hem kl 13.00 från Lunds lasarett och klockan var bara 11.00 så vi stack ner mot stan och tog en fika på ett litet café inrett i 50 eller 60-talsstil. Minns inte vad fiket hette men det kan ju kvitta just nu.

Vi var tillbaka på sjukhuset i god tid innan taxin skulle komma. När klockan var 13.15 hade fortfarande inte taxin kommit. De brukar vara punktliga. Är de försenade ringer de mig och meddelar. Likaså ringer de på mobilen eller går in i entrén och hämta en. Från andra taxichaufförer som jag rest med, har jag fått veta att de aldrig får köra ifrån en patient. Ibland måste de upp på avdelningen där patienten varit, och leta.

Det är Skånetrafiken som har hand om sjukresorna. Det är till dem man ringer och bokar.
Eftersom taxin inte kommit ringde jag Skånetrafiken. Kvinnan jag talade med sa att den kommer när som helst. Hon kunde följa taxichaufförens rutt nämligen.

När klockan blev 13.55 hade taxin fortfarande inte kommit. Eftersom vi satt precis innanför entrén kunde vi se ruljansen på taxibilar och patienter utanför. Mycket bilar och mycket folk ut och in i bilarna. Jag gick ut till var och varannan taxibil som stannade och frågade om det var mig de skulle hämta. Det skulle de inte. Denna dagen mådde jag inte så bra. Musten tog slut och jag frös som tusan och blev illamående. Dessutom fick jag inte vistas bland en massa folk på grund av smittorisk som kan slå ut vita blodkropparna. Entrén i ett sjukhus är ju värsta tänkbara stället att befinna sig på.

Andra taxichaufförer kom in i entrén och ropade upp namn. Men aldrig mitt
*sur gubbe*

Klockan 13.55 för att vara exakt, ringde jag Skånetrafiken igen. När man ringer hamnar man hos ett callcenter i Riga, Estland. Inget fel på personalen där. De kan dock bara hjälpa en när man ska boka och avboka resor. Kvinnan kopplade mig till en ansvarig på Skånetrafiken som reder ut problem och förseningar med mera. Samtalet tog säkert 15 minuter. Medan han hade mig i luren spårade han upp taxichauffören. Den trevlige killen på Skånetrafiken sa att chauffören sa att han letat efter mig men inte hittat mig och kört iväg.

Jag blev så förbannad när jag hörde detta. Sa till servicekillen att det är bullshit och lögn. Chauffören ljuger. Jag sa som det var, att jag haft koll på taxibilarna utanför, varit och frågat var och varannan chaufför. Berättade att andra taxichaufförer kom in och ropade namn, inne i entrén. Ingen har ropat mitt namn. Dessutom: de har mitt mobilnummer och jag hade mobilen till hands och med hög volym för att inte riskera att missa samtal. Dessutom hade jag min sambo med så vi var två som höll koll.

Killen beklagade så mycket och sa att en bil kan komma och hämta oss tidigast tre kvart senare. Jag sa att jag inte orkar vänta så länge. Jag mår riktigt dåligt. Går på cellgiftbehandling och får inte vistas bland människor på grund av smittorisken som kan göra mig mycket sjuk. Dessutom är det så kallt ute att vi inte kan vänta ute i friska luften. Jag behöver vila och är otroligt utmattad.

Han sa att det enda alternativet är att vi i så fall avbokar sjukresan hos honom och tar en vanlig taxi hem, betalar och sparar kvittot. Skickar in det och få pengarna tillbaka. Jag sa att då gör vi det. Avboka resan.

André hade redan förstått vad samtalet handlade om. Att chauffören skitit i att hämta oss.
Just som jag står och ska slå numret till taxi hör jag en chaufför som ropar mitt namn. Jag rusade fram till honom och sa ”det är jag”. Detta var en annan taxichaufför som plötsligt fått mig på sin körlista. Jag berättade för honom om händelsen med den andra chauffören och han skakade bara på huvudet och beklagade det hela. Denna chaufför var mycket trevlig och gjorde allt för att det skulle bli en trevlig bilfärd. Med i bilen fanns en kvinna som surade på taxichauffören för att hon inte var ensam passagerare. Hon sa hon blivit lovad egen bil och att hon hade bråttom hem. Hade inte tid att åka in om Landskrona.

Jag blev lite störd på hennes muttrande om detta under halva resan, så jag sa:

-”Jag visste inte att man kan boka privatchaufför. I så fall vill jag också vara ensam i bilen”.
Tror tantan slutade muttra.

Dagen efter denna, hade jag en bokning i Malmö att prova ut bröstprotes. Detta hade jag sett fram till, länge.

Den dagens händelse berättar jag om i nästa inlägg. Imorgon.

Ha en finfin lördag.
Kram från Anna