chemo – Sida 3 – annabloggar.com

Tappra hårceller?

Hej

Det har gått riktigt många dagar sedan mitt förra inlägg.
De senaste dagarna har präglats av att följa allt på TV angående det fruktansvärt hemska dåd som drabbade Sverige och Stockholm den 7 april.

´Mina tankar går till alla drabbade.

Hur jag än fortsätter mitt inlägg känns fel. Min blogg handlar om hur jag mår under min cellgiftbehandling och vill berätta att jag i vanlig ordning mått både bra, dåligt, halvbra och allt där emellan sedan den senaste behandlingen. Efter behandlingen den 15 mars blev jag rejält svullen från fötterna och upp till låren. Spände i huden. Svullnaden gick över efter några dagar.

Det jag märkt är att små hårfjun börjat växa ut på benen och lite varstans. Inte så många men ändå. Likaså på huvudet. Verkade som att hårcellerna lite här och där är lite mer motståndskraftiga så att hårstrån kan växa ut. Fast jag har märkt att fjunen lätt lossnar eller vad man ska kalla det för. Det räcker med att gnida lite med fingrarna så faller några fjun bort.

Tappra hårceller
På mitt huvud finns det ett gäng tappra hårceller. De sitter uppe på huvudet. De är lite mer motståndskraftiga. Hårstråna blir inte långa för de bryts av bara jag kliar mig på huvudet, men hårcellerna producerar i alla fall hårstrån. På sidorna är det däremot kalhygge och nästan inget tillstymmelse till hårväxt. Mig kvittar det vilket. Hår och frisyrer är något av det sista jag tänker på just nu. Det är bara en gång som André trimmat det sedan vi rakade bort allt hår den där dagen i slutet av januari. Det får vara som det är. När alla behandlingar är över i maj månad och hårsäckarna börjar normaliseras, då tar vi en ordentlig rakning så att alla hårstrån får samma längd.

Goodbye ögonbryn och fransar
Det är ett bra tag sedan ögonbrynen tunnades ut. Det är inte så att alla hårstrån plötsligt faller av. De hårsäckar som verkar vara starka soldater är de hårsäckarna som sitter överst på ögonbrynen.

För att ha någorlunda snygga bryn behöver jag måla dem och det är inga problem. Blir antagligen svårare ifall alla strån faller bort. Därför har jag fotat dem och hoppas det kan vara till hjälp när de ska målas dit. Eller så struntar jag i det och är utan bryn.

Ögonfransarnas hårsäckar verkar vara mer motståndskraftiga än ögonbrynens. Hårstråna bet sig kvar längre tid än ögonbrynens. Sedan några veckor tillbaka är ögonfransarna hur korta som helst och hur få som helst också för den delen. Skulle se löjligt ut om jag skulle försöka måla dem. Spretigt och glest. Dessutom hamnar strån på mascaraborsten så hela proceduren är helt onödig.

Feber eller inte feber
Jag åkte på en knepig feberkänsla den 26:e, 28:e och 29:e mars. Ur medicinsk synvinkel är det ingen feber men kändes som sådan. Min normala temperatur verkar ligga på 36,2-36,7. Dessa tre dagar steg tempen till 37,4. Detta klassas inte som feber. Det vet jag. Inget jag hade reagerat på ifall det hade varit vid annat tillfälle än just nu när jag går på cytostatika som slår ut celler i kroppen och sänker immunförsvaret rejält. Nu är jag vaksam på allt som händer med mig . När Jag började känna hur febern kom krypande blev jag klart livrädd att den skulle stiga på nolltid. Får jag 38 eller mer i feber måste jag åka till akuten . det var det som hände den 6 februari. Och jag blev inlagd i sju dagar.

Jag packade snabbt en bag med grejer om i fall jag skulle insjukna. bagen ska stå redo under återstoden av min behandlingsperiod.

Efter två timmar var tempen nere på 36,4. Så här var det de tre dagarna. Skumt. Jag ringde teamet i Malmö som har hand om mig och sköterskan lugnade mig, att detta inte är någon fara, men att jagf skulle vara vaksam och ta tempen.

Sedan den 29:e har tempen varit min normala. Sedan dess har jag mått hyfsat bra när det gäller detta. Biverkningar finns men jag har typ vant mig vid flera av dem. Exempelvis att jag blir trött på nolltid om jag ansträngar mig. Att jag blir torr i munnen emellanåt, att viss mat inte smakar som det brukar utan smakar konstigt, torra händer, ilningar i en tand och så vidare. Ileostomin har fungerat gabnska bra men den vätskar vilket är jobbigt men det är bara att byta kompress oftare än jag brukar.
Min babe är tillbaka i vanlig rutin *hjärta*

André jobbar ju natt för att undvika dra hem smitta från sina arbetskamrater. Vi ses bara korta stunder eftersom han sover mycket när han kommer hem på morgnarna. Han ser sliten och trött ut. Vi går om varandra. Matvanorna blir också annorlunda. När han vaknar på eftermiddagen är det morgon för honom och då kan han inte äta middag, så allt blir knepigt i vår tillvaro.

För en vecka sedan beslutade han sig för att börja jobba dagtid. Så bra! Han har sett rejält sliten ut och det har oroat mig mycket. Nu är han tillbaka i vanliga rutiner. Jobbat dagtid och försöker undvika folk på tåget och jobbet så långt det är möjligt. Än så länge har jag inte fått några baciller eller känt mig dålig. Hoppas det förblir så resten av tiden.
Nya projekt på löpande band
Har börjat virka. Virkat hattar och mössor på löpande band. Än så länge är det för kallt för mig att vara utan mössa. Det blåser igenom nätet i perukerna nämligen. Till sommaren kan jag anta att det blir för varmt och opraktiskt med peruk till vardags. Därför virkar jag coola bomullsmössor i allehanda färger för att passa till dagens outfit. *ler*

Nu ska jag iväg och ta blodprov inför behandling nummer fem imorgon. Efter provtagningen ska jag iväg och hämta garn som jag beställt på nätet. Jag ska sticka mig en kofta i limegrönt garn i alpacka och bomull.

Grejen är att jag stickade en sådan för säkert 10 år sedan. Min favoritkofta i egen design. Jag är jättenoga med hur jag tvättar mina stickade plagg men för två år sedan råkade den åka med i 40 grader istället för handtvätt. *sur gubbe*

Den krympte och skulle passa en sexåring ungefär. Sedan detta förfärliga hände har den hängt rakt in i garderoben så att jag ser den varje dag. En påminnelse om att jag ska sticka en ny, likadan. Nu – äntligen – ska det blir av. *ler*

Hej så länge
Kram Anna

Tredje cellgiftsbehandlingen

Hej
Cellgiftbehandling nummer tre idag den 15 mars 2017.

Fick du också se filmen hur ett bröd blir till, i skolan? En svartvit film. Säkert tvåhundra år gammal eller tusen. Den hette ”från ax till limpa”.

Den som sett den filmen kan ju skriva det i kommentarsfältet. Kanske var det bara min klass som fick se den. Fröken kanske hade fått ärva filmen av sin mormors mosters fasters son.

Jag har ju inte berättat om hur själva cellgiftbehandlingen går till. Så nu ska jag berätta om den från ax till limpa. Från början till slut.

Egentligen är det inte så mycket att berätta. Händer inte speciellt mycket. Om jag börjar från början så blir jag hämtad av Serviceresor utanför min port en timme innan behandlingen börjar. Resorna ringer jag själv och bokar. Minst två dagar i förväg måste det göras.

Jag har med mig kapseln Emend som jag ska svälja exakt en timme innan behandlingen börjar. Denna medicin ska motverka illamående. Jag tar även en sådan de två kommande dagarna efter behandling.

En och en halvtimme brukar behandlingen ta, allt som allt. Därför brukar jag boka hemresa två timmar senare. Jag får mina behandlingar på Onkologimottagningen i Malmö. Jag blir avsläppt utanför entrén.

På avdelningen har de ett rum för oss som får behandlingar utan att vara inlagda. Rummet har tre bäddar. Sjuksystern frågar hur jag mår och vi har en liten uppföljning. Första gången var det ingående information och diverse frågor. Systern förklarade vad som skulle hända och berättade om de olika medikamenten som ska droppa in i min kropp via PiccLinen i armen. Jag bäddar ner mig i sängen med filt. Har med min bag med korsord, virke, vatten och lite annat. Allt för att fördriva tiden. Fast jag brukar somna för man blir dåsig

Först rengörs PiccLine genom att spruta in Natriumklorid-lösning. Sedan hänger sjuksystern två olika vätskor på dropställningen. Två olika sorters cytostatika. Det tar en halvtimme vardera att droppa in via Piccline och pulsera ut i mitt omlopp. Första gången kändes det något diffust i hela kroppen. Kan inte förklara hur det kändes men det kändes som något slöjliknande och svalt for igenom min kropp på ett underligt sätt. Inget som gjorde ont utan bara ja, kändes. Denna känsla har inte varit lika tydlig de andra två gångerna. Däremot känner jag mig lätt illamående och yrsel ganska direkt när den första cytostatikan pumpas ut i blodet.

Efter tjugo minuter blir jag mer yr, suddig i ögonen och trött. Dessutom känner jag av den där grumligheten jag berättat om innan. Just nu när jag skriver detta (fyra timmar efter behandlingens start) känner jag inte av grumligheten. Illamåendet har också gått över för stunden.

Idag fördrev jag tiden med att surfa runt och kollade långresor. Drömma mig bort till öar i Västindien och till Mexico. När allt detta är över med mina behandlingar, vilat upp mig från allting, få lite sommarsemester här hemmavid, börja jobba och komma in i de vanliga gängorna så att säga så ska André och jag på en lång, avkopplande resa. Det får bli innan jag ska på opererationsbordet igen och få ett nytt snyggt bröst.

När och var resan blir av får vi se. Kanske i januari eller februari 2018. Just nu lutar det åt Isla de Holbox, Mexico. Lugnare ställe får man leta länge efter. Två till tre veckors total avkoppling vill vi ha. Gärna på ett ställe med taskigt wi-fi och det råkar vara så på denna ö. Så här kan vi ha det exempelvis. För det är vi värda!

Isla de Holbox1

Åter till verkligheten.

När all vätska pumpats in sakta i min kropp kopplar sjuksystern bort de två påsarna och rengör Piccline igen. Därefter tar hon bort hela bandaget och sätter på ett nytt.

Denna gång tog behandling en kvart längre tid på grund av att jag ska ha ytterligare ett cytostatika läkemedel . Det heter Paxene. Den är till för att stärka skelettet eller rättare sagt blockera cellernas förmåga att bryta ner skelettet. Detta läkemedel ska jag ta en gång var sjätte månad i tre år. Dessutom ska jag börja ta kalcium och D-vitamin i pillerform för att stärka skelettet.,

De vanligaste biverkningarna när man får Paxene är dessa: infektion, lågt antal vita och röda blodkroppar, blodplättar, aptitlöshet, stickningar eller myrkrypningar i huden, trötthet, illamående, kräkningar, kan påverka tarmarna det vill säga min Kocks blåsa som jag är då rädd om, slemhinneinflammation, magsmärtor, ledvärk, muskelvärk, svullnader, sömnsvårigheter.

Hud och naglar kan bli extra känsliga för solljus. Därför ska man undvika att utsätta händer och fötter för solljus under behandlingen. En ovanlig biverkning är risk för tandlossning. Jag kollade ju mina tänder hos tandläkaren extra noga i januari, innan första behandlingen. Tandläkaren sa att tänderna såg bra ut, välskötta. Inga hål, ingen tendens till tandlossning. Jag hoppas innerligt att slippa denna biverkning. Hjälp mig att hoppas på det bästa! Jag är orolig. Verkligen orolig. Jag kan ta alla de andra biverkningarna men inte tandlossning!

Måste fråga hur länge de eventuella biverkningarna sitter i. Jag ska ju bara ta detta läkemedel en gång i halvåret.

Dessutom måste jag höra om jag ska vara extra mycket försiktig med att träffa ”folk”, eftersom mängden vita blodkroppar minskar. Jag måste veta mer helt enkelt.

Biverkningarna kan ju omöjligt sitta i, i tre år.

Innan jag får åka hem rengörs Piccline igen med natriumkloridlösning och omläggning av Piccline. Jag får en ny datum för nästa behandling och några påsar med allt som behövs för omläggning av Piccline som jag ger till distriktssköterskan i Landskrona.

Klockan är nu 16.45 och det är drygt 6 timmar sedan behandlingen började. Jag känner mig fortfarande dåsig och lätt berusad. Inte konstigt. Paxene innehåller alkohol och man får inte köra bil på flera timmar efteråt.

På kvällen på behandlingsdagen och kommande tre dagar tar jag två läkemedel mot illamående och inflammation. Betapred och Ondansteron. Dessutom: 24 timmar efter behandlingen tar jag Longuex. Ett läkemedel som sprutas in i magen. Jag började skriva något här som skulle kunna missuppfattas *fniss* så jag formulerar om det så här:
André sköter sprutan och jag grabbar tag i bukfettet. Utan nedräkning trycker han in nålen. Klart på några sekunder.

När det gäller sex så är det kanske någon följare som undrar hur privatlivet fungerar. Jag svarar att det är lite si och så med det. Två dagar efter behandlingen får man inte ha sex. Detta är enkelt att avstå ifrån så dåligt som jag mår de dagarna. Bästa dagarna är veckan eller kanske 10 dagarna innan kommande behandling så då tar vi igen det vi missat. Så nu vet ni det, gott folk. *ler*

Känner mig mer och mer dåsig och yr nu. Trött i ögonen. Lätt illamående.

Två saker ska jag se till att göra eller verkligen försöka att göra även när det är motigt.
-förmå mig att skriva lite i bloggen var tredje dag eller oftare.
-förmå mig att klä på mig och gå ut på promenader minst var tredje dag.

Nu vill jag slänga mig i sängen. André jobbar ju natt och sover nog två timmar till. Det blir lagom för min del också.

Kram & hej från Anna

Upp, ner och upp igen

Hejsan

Det var ett tag sedan jag skrev. Det har varit uppgångar och nedgångar. Kände mig på bättringsvägen för en vecka sedan och biverkningarna avklingade en efter en men jag har ändå känt mig hängig och trött. Har känt mig grumlig i huvudet sedan förra behandlingen. Grumligheten släppte förra helgen tror jag det var. Sedan kom den tillbaka och nu är den borta igen.

Melodifestivalen missade jag förra lördagen för att jag var för optimistisk och trodde jag mådde helt bra. Det gjorde jag inte visade det sig. Hela lördagen blev fel. Sover inte hela natten i ett sträck och det avbrottet påverkar ju också.

Igår var André och jag hos överläkaren på onkologiavdelningen i Lund. Vi hade uppföljning av de två cellgiftbehandlingarna. Det började ju dramatiskt med en vecka på sjukhus på grund av att jag förlorade nästan alla vita blodkroppar som är till för at bygga upp immunförsvaret. Drog på mig en förkylning som jag var rädd skulle påverkan behandling nummer två och att jag skulle få en omgång till på sjukhuset. Jag hann bli hyfsat frisk två dagar innan behandlingen den 22 februari.

Nu är det fem dagar till nästa behandling. Den tredje behandlingen. Ytterligare en medicin ska adderas och den ska portioneras ut i små doser vilket gör att jag ska få en liten dos i veckan istället för en stor var tredje vecka. Denna medicin har också biverkningar. Dels kan fingertopparna och tårna domna, sticka och göra ont. Det är inte säkert jag drabbas av denna biverkning. Det lär vi märka. Anledningen till att den delas upp för mig är för att försöka skona min reservoar – min ileostoni så mycket det går. Detta läkemedel påverkar nämligen tarmarna och jag är livrädd att reservoaren ska ta stryk och därför kommer jag få den i små doser.

Vet inte om jag törs nämna biverkningar som jag hittills sluppit undan. Är väl risk att jag åker på dem i så fall. Än så länge har jag sluppit blåsor i munnen och tandkött. Jag är öm i tänderna till och från. Ilningar. Tandköttet har krupit upp lite på ena sidan där det gör mest ont. Detta gör mig orolig. Funderar på att ringa tandläkaren och se om man kan göra något. Jag borstar med en extra mjuk tandborste. Använder bara Sensodyne Pro-emalj tandkräm och gurglar mig morgon och kväll med Flux munskölj. Min ileostomi har lugnat ner sig något. Dock vätskar den mycket så jag behöver byta kompressförband varannan timme.

En biverkning är att slemhinnorna påverkas. Det brukar börja i munnen och sluta i ändtarmen. I munnen märkte jag direkt efter första behandlingen den 1 februari. Jättetorr och obehaglig känsla i munnen. Efter andra behandlingen var det inte riktigt lika illa. Jag har ju ingen ändtarm och därför kan man anta att det är min ileostomi – reservoaren som istället påverkas. När det torkar, sätter reservoaren (som är gjord av en bit av min tunntarm) igång att producera vätska.

I cirka tre dagar har jag känt mig ganska normal. Blir trött men inte på samma sätt som innan. Har mer energi. Kan skratta och skoja. Ibland har jag överskottsenergi och vill göra allt på en gång. Starta en massa projekt och sen inser att allt detta kan jag inte göra samtidigt.

Jag har just kommit hem från distriktssköterskan som lagt om min Piccline. Fint väder och sol så jag gick en omväg hem. In om urmakaren och hämtade min klocka. Fick veta att det är ett fel på urverket, inte på batterierna. Jag fick ju batteriet bytt för exakt en månad sedan. Dock bytte de batteriet igen och klockan fungerar för stunden. Får se hur länge den går denna gången. Ett nytt urverk kostar runt 1 200 kr så lägger klockan av igen så är det bara att byta ut urverket.

Nu är klockan snart 12.40 och det är dags för mig att vila en stund. Ska se ifall det blir en promenad senare i eftermiddag. Ikväll blir det pizza från Pizzeria Rhodos. Stans näst godaste pizzor. De godaste har Mamma Terersa och dem tar vi och gynnar en annan gång. Hoppas pizzan kommer att smaka gott. Mina smaklökar är inte som de brukar så det är svårt att veta om maten kommer att vara god eller ej. Mitt chokladsug existerar inte. Fortvarande är jag totalt ointresserad av choklad. Däremot kan jag tänka mig att äta salmiak och saltgodis i små mängder.

Jag har inget roligt att berätta så jag avslutar här för idag. Det blir nog bättre imorgon.

Ha en bra fredag
Anna

Äntligen på rätt håll.

Hejsan

Igår eftermiddag började jag känna mig betydligt bättre. Biverkningarna har avklingat och huvudet känns klart och inte grumligt som innan. Tror det kommer bli bättre och bättre fram till nästa behandling den 15 mars. Jag har fått så många hälsningar via sms igen och det är jag så glad för.

Mitt inlägg i förrgår var ingen munter läsning. Men det är inte muntert alltid. Jag skriver exakt så som jag mår och förskönar ingenting.

Det är de jäkla biverkningarna som gör allt till ett litet helvete emellanåt. Ibland är det två motpoler som möts. Det är som att kroppen och hjärnan har en kamp. Kroppen är utmattad och trött medan hjärnan vill göra något aktivt. Vem som helst kan ju bli galen.

Jag vill göra något kreativt men kroppen orkar inte riktigt. Vill börja klä om soffan som jag berättat om. Vill så gärna dra igång med det men orken finns inte. Inte ännu men den kommer nog snart. Det enda är att energin försvinner snabbt och jag måste därför vara försiktig med att överanstränga mig. Helst vill jag ut på en power walk men det kan jag glömma. Det blir mest sakta promenader runt några kvarter.

Fiskgratängen jag skrev om i förrgår blev riktigt god. En helt vanlig klassisk fiskgratäng med en egen touch. En matsked hummerfond i fisksåsen som man häller över innan den gratineras i ugnen. Smarrigt.

Igår kväll gjorde vi det enkelt för oss. Vi körde lite tapas – ”plockmat”. Buffalo wings, chili bites och tortillas med massor av ost och ungersk salami emellan. Lite gurkskivor, dippsås, egengjord med två sorters pepparrot (svensk pepparrot och wasabi blandat med crème fraiche och lite majonnäs). Enkelt och gott. Till detta hade vi äkta kranvatten och Colaläsk.

Tortillasen gör jag så här: ta två stora tortillabröd. Täck det ena brödet med massor av hyvlad ost. Täck hela brödet. Lägg på salami. Lägg därefter ett bröd ovanpå.

Ta lite olja i ett stekjärn och lägg på brödet. Brödet är ju lika stort som ett normalstort stekjärn. Tryck med stekspade och låt det få färg. Jag brukar ha värme mellan 6 och 7 av 10 på spisplattan. Vänd och stek på andra sidan. Tryck till med stekspaden. Osten smälter och sipprar ut lite men det är helt okej. Sedan är det bara att dela dem i åtta små trekanter med pizzaskäraren.

Idag har jag bara ett uppdrag. Ska byta batteri i min klocka igen. I mars förra året bytte jag batteri. Det varade i en månda ungefär. Jag fick inte tummarna loss att byta igen så klockan har legat sedan dess. Den 2 februari var jag in på samma ställe i stan och bytte batteri. Klockan stannade i förrgår. När jag sa till killen att batteriet slutade funka efter en månad förra gången, sa han :
– ”ja det kan hända en gång på tusen”. Han ville jag skule komma direkt om batteriet lägger av igen. Därför ska jag in med kvittot och klockan idag. Det var värst vad jag är ”en på tusen”.

Nu är klockan 09.30 och jag har varit vaken sedan 04.30. Börjar bli trött och ska sova lite middag nu. Allt jag gjort sedan jag vaknade var att svara på ett intressant mejl som jag kanske berättar om längre fram (detta låter jag bli en cliff hanger), äta lite frukost, surfat på nätet efter tyger, sett tre avsnitt av Mr Selfridge och skriva detta blogginlägg.

Idag blir det en sväng på stan. Senare blir det en promenad runt kvarteret. Ska laga något smarrigt till middag ikväll. Det blir biff, hemgjord rödvinssås, bakad potatis eller hasselbackspotatis, blomkålsmos , grillad halloumi och en enkel sallad. Till detta dricker vi iskallt vatten och eventuellt sockerfri läsk. Det bra med att ha en Soda Stream är att vi själva kan styra mängden kolsyra. För min del föredrar jag mindre mängd kolsyra. Vi brukar ta i Fun saft .Den utan socker. Favoriten är Appear, det vill säga äpple och päron. Så otroligt god. Fun apelsin är också en favorit. Betydligt godare än Soda Streams egna läskkoncentrat.

Ikväll ska jag inte missa Melodifestivalen. Somnade ifrån den förra lördagen och har inte orkat lyssna på de låtarna ännu.

Ha en fin lördag. Det ska André och jag se till att ha.

Kram från Anna

Biverkningar igen.

Hej.

Det var ett tag sedan jag skrev senast. Har inte funnits tillstymmelse till ork för någonting sedan den senaste behandlingen den 22 februari.

Ifall det nu finns ett mönster så verkar det vara så att den dagen jag får cellgiftbehandling och kommande cirka sju dagar mår jag som värst. Biverkningarna avlöser varandra, hela tiden. Illamående, min Kocks blåsa bråkar och gör ont till och från varje dag. Har ingen aptit, orkeslös, har ingen energi mer än korta stunder. Kan ligga i sängen timvis utan att ens orka leta upp något att titta på, på Netflix. Stirrar i taket. Somnar en stund, vaknar, somnar. Ingen ork att höra av mig till någon. Inte ens skicka sms. Inte ens till mina närmsta.

Maten smakar konstigt. Inte all mat, utan viss mat. Vet inte vilken förrän jag äter den. Därför vet jag ännu inte vad jag ska undvika att äta. Det som fungerar jättebra är filmjölk med hallon, citronfil, havtornsjuice, grovbrödmacka med kokt ägg och Kalles Kaviar eller fransk löksill. När det kommer till varm mat så kan jag se fram till att äta, men när jag väl sitter där så blir det inte mycket ätande.

Blir illamående bara jag tänker på choklad. Jag som alltid tyckt om diverse Marabouchoklad. Det är ju bra att inte sukta efter det så jag klagar inte. Det är som det är. Inte ens sugen på äppelkaka. Inte just nu i alla fall.

Anklarna svullnar i några dagar, magkatarrkänsla, torr i munne, svag huvudvärk, lätt värk i tänderna. Vet inte hur jag ska förklara det men det känns grumligt i huvudet.

Dessutom fryser jag. Jag har kommit på en av anledningarna till att jag fryser. Nästan allt hår på kroppen har ramlat av. Jag har världens kortaste stubb på huvudet. Inte helt kal alltså. Man har ju små fjun på hela kroppen vars syfte är att skydda huden mot kyla eller för att hålla rätt kroppstemperatur. Saknaden av fjunen måste vara orsaken till att jag ständigt fryser. Jag har nästan alltid en mjuk virkad mössa på och en mjuk sjal runt halsen och en huvjacka. Dricker ofta kokt vatten för att hålla mig varm.

Min energi är så dålig. Orkar inte särskilt mycket. Jag har börjat förstå att jag måste planera in och förbereda mig för sådant jag måste göra. Exempelvi s när jag ska till distriktssköterskan och ta blodprover och lägga om min Piccline en gång i veckan. Det tar mig en timme att förbereda mig att ta mig dit. Duscha, klä mig, sminka mig, ta på peruken och vanliga saker. Pallar inte riskera at stressa. Promenaden till distriktsköterskan är lagom kort. Det tar mindre än 10 minuter att gå. Fast jag går sakta.

När jag kommer hem har all ork tagit slut och jag behöver lägga mig och vila. I går bestämde mamma och jag att ta en kort runda på stan. Vi bor ju nästan mitt i smeten så det går snabbt. Hon skulle handla nagellack och jag skulle ett ärende till Godisparadiset. Vi var ute mitt på dagen och det var knappt något folk i butikerna så det var ju bra. Annars hade jag aldrig gått in någonstans med rädsla för att smittas av någonting. Jag har handsprit med och en paket pappersnäsdukar.

Jag tar inte i någonting utan handskar på eller håller om en servett. Skulle aldrig falla mig in att ta i ett dörrhandtag eller trycka på knapparna på kortmaskinen vid kassorna utan att ha handske på eller ha en pappersnäsduk som skydd. Det är nog något av de värsta snuskställena att ha att göra med. Plus spolknapen på toaletter. Bläää. Usch. Vet inte hur det är med andra men jag har fått bacillskräck sedan jag började med cellgiftbehandlingen . Fast spolknappar och knapparna på kortmaskiner har jag alltid varit äcklad av att ta i med händerna. Fastän jag tvättar dem efteråt.

Ja, detta är i korta drag hur mina dagar sedan den 22 februari, sett ut. Har varit trött på mig själv. Eftersom jag inte gör någonting har jag inte heller något att berätta för någon. Därför har jag undvikit att ”ringa runt” till familj och vänner. Orkar snart inte berätta hur jag mår när någon undrar. Ringer jag så vill jag snarare att den jag ringer till, berättar om något kul och jag bara lyssnar.

Nu sedan jag inte skrivit i bloggen eller varit på facebook på en vecka, har jag fått en hel del hälsningar via sms från nära och kära som hört av sig oroligt. Det värmer mycket att få meddelanden fastän jag inte orkar svara direkt. Jag har inte heller orkat svara i telefon till någon reda.

I gårkväll ringde jag min bästis i Sundsvall. Äntligen. Vi har inte hörts på ett bra tag och jag har inte orkat ringa till henne heller. Jag blev glad att höra henens röst och prata om allt möjligt med henne. Fick ett tips av henne på en för mig , annorlunda äggrätt. Ska testa den imorgon.

Nu hoppas jag att energin ska komma tillbaka. Vad jag förstått så mår man som bäst (eller minst sämst) dagarna innan kommande behandling. Efter första behandlingen mådde jag som vanligt på 17:e dagen efter behandlingen. Det skulle i så fall betyda att omkring den 11 mars bör jag vara den vanliga Anna. Fast jag är ju ingen maskin så det går ju inte att räkna ut exakt. Hoppas det blir tidigare. Det är ju en hel vecka till dess. Idag har det känts ganska okej. Hittills i alla fall. Klockan är 13.00 och jag har hunnit vila en omgång. Har inget på agendan. Jo bara en sak: jag ska göra maten idag: fiskgratäng. Mums. Hoppas jag kommer att vilja äta.

Imorgon är det fredag och då ska jag till distriktsköterskan och ta blodprover och lägga om Piccline. Därefter ska jag se ifall jag orkar hämta ut ett paket. Har beställt lite kläder på Boozt.com. Var uttråkad i förrgårkväll så jag beställde kläder. Har fått avi-meddelandet idag, att paketet finns att hämta.

Känner mig så himla tråkig att bara skriva om eländes elände. Fast detta är min blogg och syftet med den är ju att berätta hur jag mår och då blir det inte roligare än så här. Just nu.

Jag längtar efter att kunna sitta på krogen och äta en bit mat. Mingla bland folk. Eller hälsa på, på jobbet. Inget av detta kan bli av förrän sista behandlingen är förbi och jag vet att jag inte längre är viruskänslig. Känns som en evighet.

Ha det bra.
Hoppas kunna skriva några rader redan imorgon.

Kram & hej
Anna