Drottning av biverkningar?

Hejsan
Mycket har hänt sedan senaste inlägget.
Idag skiner solen i Landskrona och ser ut att bli en härlig dag.

Jag börjar berätta om de tre senaste dagarna. Har ”stickningar” i fingrarna (en av biverkningarna) men ska se till att kunna skriva det jag tänkt idag. Får pausa om inget annat.

André och jag har haft besök av min barndomsvän Agneta och hennes man, från Sundsvall. Så roligt att ses igen.  De är på genomfart och stannade två dagar. I skrivande stund är de på väg på minisemester i Tyskland bland annat.

I måndags, tidiga kvällen när de kom ner gick vi på Mamma Teresa, en Italiensk restaurang med Landskronas godaste pizzor bland annat. Jag har i alla fall utnämnt deras pizzor till stans godaste. *ler*

Jag valde en med lufttorkat oxinnanlår, pesto, pressad vitlök och lite Bearnaisås. Orkade bara äta halva pizzan.  Agneta valde en pastarätt, hennes man en biff med potatisgratäng och wokade grönsaker, André en starkkryddad pizza med smalskuret oxkött och jalapeños bland annat.

Nöjda och belåtna gick vi till Harry´s. Harry´s kom ju till stan i december 2016. Riktig fräscht och skönt stylat ställe inhyst i en del av stans rådhus kan ni tänka er *ler* . Där hamnade vi myshörnan med clubfotöljerna i skinn och utsikt över rådhustorget. För första gången sedan januari drack jag alkohol.

Det är mycket som jag inte alls är sugen på sedan första cellgiftbehandlingen den 1 februari. Bland annat alkohol. Jag ar inte fått några direktiv när det gäller alkoholintag så jag tänkte att en Kaffe Karlsson kan väl inte skada. Tog bara en 4:a för jag visste inte hur jag skulle klara detta. Det gick bra *ler*den var ganska god. Kaffet tror jag hade stått på plattan för länge för det smakade lite ”bränt” men strunt i det. Den slank ner när jag tog i lite rörsocker.

Det var som sagt så roligt att ses så vi satt där och pratade om allt möjligt till klockan blev 22.00 när de stängde.

Igår, tisdag tog vi en lunch på Speaker´s Corner som ligger vid rådhustorget. Dagens var stekt strömming som vi alla tre gillar så vi klämde var sin portion. Två timmar senare var vi bjudna till mamma på fika så vi köpte med oss bakelser och stack till henne.

Min familj bodde i Sundsvall när jag var liten. Flyttade upp dit när jag var ett år och bodde där i 10 år. Agnetas familj och min umgicks friskt och våra mammor var bästa väninnor. Min bror och hans fru kom också och hälsade på hos mamma.

Agneta och min bror har ju inte setts på, ja vi fick det till 40 år. Det blir ju drygt 40 år sedan de sågs!  Närmare bestämt i början av 70-talet någon gång. Min bror har ju bott i Kina i hur många år som helst så han har ju inte varit hemma i Sverige när Agneta kommit ner.

Ja, det blev ett kärt möte. Jag har ju planer att resa upp till Agneta i sommar och jag tror jag lyckades locka min bror att följa med upp. Så blir det nog *ler*

Kul!

Senare på kvällen stack Agneta, hennes man och jag till O´Leary´s och klämde var sin burgare. André var upptagen och kunde inte följa med. Kvällen blev inte så sen eftersom de skulle iväg tidigt ner till Tyskland. Och jag på behandling så då är det bra med ordentlig sömn.

Ordentlig sömn var det ja. Jo det får jag per automatik efter behandlingen i Malmö. Som jag nämnt så den nya cytostatikan blir man trött av. Först blir man som om man var jättefull. Blicken suddig , man sluddrar och blir extremt trött.

Optimisten Anna har ju med sitt virke eller sticke med i tron att kunna handarbeta lite men nix pix,. Inte en chans . Inte heller spela Wordfeud med André.

Förra behandlingen, behandling nummer 6 var i stil med nummer 5.

Efter femte behandlingen onsdagen den 12 april var jag supertrött resten av onsdagen och hela torsdagen. Inte mycket jag gjorde mer än att sova. På fredagen blev jag pigg och resten av dagarna fram till den senaste behandlingen den 19 april var allt okej.

Andra biverkningar: ja. Stickningar och domningar i fingertopparna som kommer och går i några dagar bland annat. Håret på kroppen fortsätter att falla av. Periodvis orkar några tappra hårceller producera några hårstrån här och där men de faller ofta av strax efter en ny behandling. Mig kan det kvitta. Detta är bara ett konstaterande.

Stråna på ögonbrynen blir färre och färre. Ännu kan jag se konturen och formen så det är bara att måla i. Det blir bra. Ögonfransarna har jag berättat om redan. De är korta och ytterst få. Ilningar i tänderna kommer och går. Det är en av biverkningarna som oroar mig mest. Tandlossning. I värsta fall kan man få tandlossning, men min tandläkare kollade dem extra noga i januari innan jag påbörjade cytostatikabehandlingarna . De var i bra skick och var välskötta sa hon. Så bra då! Då ska jag väl kunna klara mig.

Torra slemhinnor har jag fått igen. Denna gång sitter de i näsan. Har märkt att så fort jag går utomhus börjar näsan rinna. Det har det gjort i åratal. Jag har väl pollenallergi så jag har alltid en paket engångsnäsdukar i fickan. När jag är ute numera kommer det lite blod från ena näsborren. Inget som forsar ut eller rinner ut utan det är bara lite men dock näsblod. Ska fråga sjuksystern om detta idag.  Har även torra slemhinnor i underlivet som svider lite så detta bara måste jag prata med sjuksystern om idag.

En ny biverkning har dykt upp. Massor med små små knottror på låren. Stort rött varmt område med knottror på höger lår. Sedan dök de upp på vänster lår också. Klirar ingenting. Bara finns där och stör mig. Igårkväll dök de upp på vänsterarm. Några strycken och de kliade. Hjälp! Tänk om de sprider sig. Ska kolla detta med sjuksystern idag.

När det gäller mat så är det fortfarande så att smaklökarna lever sitt egna liv. Vet fortfarande inte om det är gott med choklad. Sist jag åt någon ruta Schweizernöt så smakade det pyton och det var i slutet av februari. Sedan dess har jag inte testat. Har märkt att min aptit inte är på topp direkt. Mig kvittar det. Fast jag har fått inpräntat i huvudet av överläkaren i Lund att det är mycket viktigt att få i mig all näring så jag måste se till att äta ordentligt.

Nu ska ingen tro att jag håller på att banta. Absolut inte. Jag har Nutrilett hemma för att jag vet att de innehåller all möjlig näring så en sådan tar jag till då och då. Äter riktig mat minst en gång om dagen och tar min ägg & sillmacka på grovbröd nästan varje morgon. Det smakar gott. Fransk löksill eller brännvinssill ska det vara . Mums. Lättfil med kiwi och hallon med kanel är också himla gott. Favoritmaträtterna undviker jag eftersom det mycket möjligt kan smaka konstigt. Nu hinner jag knappt skriva mer. Bilen hämtar mig 8.25. Om en dryg halvtimme.

Jag hinner inte korrekturläsa. Vill ut med mitt inlägg nu direkt. Idag är det dags med den sjunde behandlingen. Därefter är det tre kvar om jag räknat rätt. I vanlig ordning blir jag väl trött och sover i dagarna två. Det återstår och se. Ha det bra så länge.

Kramar från Anna

Annonser

Första ”långa” promenaden

Hejsan

Förra lördagen, den 1 april, var första dagen sedan jag påbörjade cellgiftbehandlingen som vi tog en riktig promenad. En i mina mått mätt, lång promenad,  sedan första behandlingen den 1 februari.  Började men en skön promenad på 20 minuter längs havet.  Det var fint väder och ganska soligt så det var en hel del folk ute längs strandpromenaden.  Härligt att se Hven där ute i Öresund, bara 20 minuters båtresa bort. Längtar dit. Det får bli när jag avslutat min sista behandningsdag i slutet av maj.

Vi lämnade stransdpromenaden och tog oss mot Larvi koloniområde. Började känna mig trött så vi satte oss en stund på första bästa parkbänk.  Eftersom jag inte vet hur mycket ork och energi jag har så vågar vi inte går hur långt hemifrån som helst.  Fast vi hade vid detta laget för långt hemifrån.

Etapp 2: mot syrrans koloni.  Där pågick en enkel tillställning mitt på eftermiddagen för att fira att staden satt på vattnet för säsongen i koliniområdena *ler* .
Skönt att få sitta ner igen.  Skön toch trevligt att träffa några i släkten och några vänner.

En timme senare traskade vi hemåt. En promenad på 15 minuter. Väl hemma var det bara att slänga av sig kläderna och ta en vilopaus i sängen. Jag är redo att göra fler så här långa promenader.  Det är ganska skönt att ta ut sig. När jag är ute kortare sträckor för att gå till närmsta mataffär eller för att hämta paket två kvarter bort, passar jag på att ta det som en power walk light. Får att få upp pulsen och känna att jag motionerar och inte promenerar.

Jag behöver verkligen röra på mig.  Sedan första behandlingsdagen den 1 februari har jag varit ganska stilla och alldeles för lite i rörelse än vad som är normalt. Nu är ju ingenting i min värld normalt och det finns förklaring till varför jag inte kan vara igång som en normal människa. Jag SKA ut och röra på mig. Ofta. Rask promenad ner till havet. Finns gott om parkbänkar att vila på.

Idag blir det behandling nummer fem
Idag blir det inget med promenad men förhoppningsvis nu i påskdagarna. Klockan 13.15 idag kommer taxin och kör mig till Onokologen i Malmö för den femte behandlingen. Sedan förra onsdagen får jag behandling en gång i veckan. Proceduren ser annorlunda ut än de tidigare behandlingarna.

Fjärde behandlingen fick jag den 5 april
Förra onsdagen (den 5 april) fick jag min fjärde behandling. En annan sorts cytostatika som gör att man känner sig full. Som efter några glas rödvin. Jo tack, Jag märkte det. Fast det kändes mer som att ha klämt en hel flaska vin. Illamående blev jag också fast det gick över efter 20 minuter. Jag somnade som en fyllekaja i sjukhussängen.

Fyra timmar senare var jag hemma igen. Somnade i taxin på hemvägen. När jag kom in genom ytterdörren var jag yr och fortfarande påverkad. Släppte väskan, krängde av mig jackan, skorna, jeansen. Släpade mig till sängen och somnade som en stock. Vaknade fyra timmar senare. Då var klockan halv sju på kvällen. Just nu minns jag inte mer av den kvällen. Det jag kan berätta är att den 6 april, dagen efter behandlingen, var en ”inte-så-många-knopdag”.  Minns varken vad vi gjorde eller vad vi åt till middag. Det jag minns är att jag gratulerade min mellersta brorson på födelsedagen.  Sen minns jag inget mer.

Sedan i fredags den 7 april har jag mått bra. Ungefär som om jag inte gick på cancerbehandlingar.  Är det så här det kommer att vara hädanefter så blir jag glad. Och det är bra att vara glad. Man ska ta ut glädje i förskott. Det enda som kan hända är att man varit glad i onödan.

Nu återstår det att se hur scenariot kommer att utspela sig idag.  Om jag orkar, skriver jag lite imorgon och berättar. Annars blir det i övermorgon.

Må gott och lev väl
Anna

Tappra hårceller?

Hej

Det har gått riktigt många dagar sedan mitt förra inlägg.
De senaste dagarna har präglats av att följa allt på TV angående det fruktansvärt hemska dåd som drabbade Sverige och Stockholm den 7 april.

´Mina tankar går till alla drabbade.

Hur jag än fortsätter mitt inlägg känns fel. Min blogg handlar om hur jag mår under min cellgiftbehandling och vill berätta att jag i vanlig ordning mått både bra, dåligt, halvbra och allt där emellan sedan den senaste behandlingen. Efter behandlingen den 15 mars blev jag rejält svullen från fötterna och upp till låren.  Spände i huden.  Svullnaden gick över efter några dagar.

Det jag märkt är att små hårfjun börjat växa ut på benen och lite varstans. Inte så många men ändå. Likaså på huvudet. Verkade som att hårcellerna lite hår och där är lite mer motståndskraftiga så att hårstrån kan växa ut. Fast jag har märkt att fjunen lätt lossnar eller vad man ska kalla det för. Det räcker med att gnida lite med fingrarna så faller några fjun bort.

Tappra hårceller
På mitt huvud finns det ett gäng tappra hårceller.  De sitter uppe på huvudet. De är lite mer motståndskraftiga. Hårstråna blir inte långa för de bryts av bara jag kliar mig på huvudet, men hårcellerna producerar i alla fall hårstrån.  På sidorna är det däremot kalhygge och nästan inget tillstymmelse till hårväxt. Mig kvittar det vilket. Hår och frisyrer är något av det sista jag tänker på just nu. Det är bara en gång som André trimmat det sedan vi rakade bort allt hår den där dagen i slutet av januari.  Det får vara som det är.  När alla behandlingar är över i maj månad och hårsäckarna börjar normaliseras, då tar vi en ordentlig rakning så att alla hårstrån får samma längd.

Goodbye ögonbryn och fransar
Det är ett bra tag sedan ögonbrynen tunnades ut. Det är inte så att alla hårstrån plötsligt faller av.  De hårsäckar som verkar vara starka soldater är de hårsäckarna som sitter överst på ögonbrynen.

För att ha någorlunda snygga bryn behöver jag måla dem och det är inga problem. Blir antagligen svårare ifall alla strån faller bort. Därför har jag fotat dem och hoppas det kan vara till hjälp när de ska målas dit. Eller så struntar jag i det och är utan bryn.

Ögonfransarnas hårsäckar verkar vara mer motståndskraftiga än ögonbrynens. Hårstråna bet sig kvar längre tid än ögonbrynens.  Sedan några veckor tillbaka är ögonfransarna hur korta som helst och hur få som helst också för den delen. Skulle se löjligt ut om jag skulle försöka måla dem. Spretigt och glest. Dessutom hamnar strån på mascaraborsten så hela proceduren är helt onödig.

Feber eller inte feber
Jag åkte på en knepig feberkänsla den 26:e, 28:e och 29:e mars. Ur medicinsk synvinkel är det ingen feber men kändes som sådan. Min normala temperatur verkar ligga på 36,2-36,7. Dessa tre dagar steg tempen till 37,4. Detta klassas inte som feber. Det vet jag. Inget jag hade reagerat på ifall det hade varit vid annat tillfälle än just nu när jag går på cytostatika som slår ut celler i kroppen och sänker immunförsvaret rejält. Nu är jag vaksam på allt som händer med mig . När Jag började känna hur febern kom krypande blev jag klart livrädd att den skulle stiga på nolltid. Får jag 38 eller mer i feber måste jag åka till akuten . det var det som hände den 6 februari. Och jag blev inlagd i sju dagar.

Jag packade snabbt en bag med grejer om i fall jag skulle insjukna. bagen ska stå redo under återstoden av min behandlingsperiod.

Efter två timmar var tempen nere på 36,4. Så här var det de tre dagarna. Skumt.  Jag ringde teamet i Malmö som har hand om mig och sköterskan lugnade mig, att detta inte är någon fara, men att jagf skulle vara vaksam och ta tempen.

Sedan den 29:e har tempen varit min normala.  Sedan dess har jag mått hyfsat bra när det gäller detta. Biverkningar finns men jag har typ vant mig vid flera av dem. Exempelvis att jag blir trött på nolltid om jag ansträngar mig. Att jag blir torr i munnen emellanåt, att viss mat inte smakar som det brukar utan smakar konstigt, torra händer, ilningar i en tand och så vidare. Ileostomin har fungerat gabnska bra men den vätskar vilket är jobbigt men det är bara att byta kompress oftare än jag brukar.

Min babe är tillbaka i vanlig rutin *hjärta*

André jobbar ju natt för att undvika dra hem smitta från sina arbetskamrater. Vi ses bara korta stunder eftersom han sover mycket när han kommer hem på morgnarna. Han ser sliten och trött ut.  Vi går om varandra. Matvanorna blir också annorlunda. När han vaknar  på eftermiddagen är det morgon för honom och då kan han inte äta middag, så allt blir knepigt i vår tillvaro.

För en vecka sedan beslutade han sig för att börja jobba dagtid.  Så bra! Han har sett rejält sliten ut och det har oroat mig mycket.  Nu är han tillbaka i vanliga rutiner. Jobbat dagtid och försöker undvika folk på tåget och jobbet så långt det är möjligt. Än så länge har jag inte fått några baciller eller känt mig dålig. Hoppas det förblir så resten av tiden.

Nya projekt på löpande band
Har börjat virka. Virkat hattar och mössor på löpande band.  Än så länge är det för kallt för mig att vara utan mössa. Det blåser igenom nätet i perukerna nämligen. Till sommaren kan jag anta att det blir för varmt och opraktiskt med peruk till vardags. Därför virkar jag coola bomullsmössor i allehanda färger för att passa till dagens outfit.  *ler*

Nu ska jag iväg och ta blodprov inför behandling nummer fem imorgon. Efter provtagningen ska jag iväg och hämta garn som jag beställt på nätet. Jag ska sticka mig en kofta i limegrönt garn i alpacka och bomull.

Grejen är att jag stickade en sådan för säkert 10 år sedan. Min favoritkofta i egen design. Jag är jättenoga med hur jag tvättar mina stickade plagg men för två år sedan råkade den åka med i 40 grader istället för handtvätt. *sur gubbe*

Den krympte och skulle passa en sexåring ungefär. Sedan detta förfärliga hände har den hängt rakt in i garderoben så att jag ser den varje dag. En påminnelse om att jag ska sticka en ny, likadan. Nu – äntligen – ska det blir av. *ler*

Hej så länge
Kram Anna

 

Tredje cellgiftsbehandlingen

Hej
Cellgiftbehandling nummer tre idag den 15 mars 2017.

Fick du också se filmen hur ett bröd blir till, i skolan? En svartvit film. Säkert tvåhundra år gammal eller tusen. Den hette ”från ax till limpa”.

Den som sett den filmen kan ju skriva det i kommentarsfältet. Kanske var det bara min klass som fick se den. Fröken kanske hade fått ärva filmen av sin mormors mosters fasters son.

Jag har ju inte berättat om hur själva cellgiftbehandlingen går till. Så nu ska jag berätta om den från ax till limpa. Från början till slut.

Egentligen är det inte så mycket att berätta. Händer inte speciellt mycket. Om jag börjar från början så blir jag hämtad av Serviceresor utanför min port en timme innan behandlingen börjar. Resorna ringer jag själv och bokar.  Minst två dagar i förväg måste det göras.

Jag har med mig kapseln Emend som jag ska svälja exakt en timme innan behandlingen börjar. Denna medicin ska motverka illamående. Jag tar även en sådan de två kommande dagarna efter behandling.

En och en halvtimme brukar behandlingen ta, allt som allt. Därför brukar jag boka hemresa två timmar senare. Jag får mina behandlingar på Onkologimottagningen i Malmö. Jag blir avsläppt utanför entrén.

På avdelningen har de ett rum för oss som får behandlingar utan att vara inlagda. Rummet har tre bäddar. Sjuksystern frågar hur jag mår och vi har en liten uppföljning. Första gången var det ingående information och diverse frågor. Systern förklarade vad som skulle hända och berättade om de olika medikamenten som ska droppa in i min kropp via PiccLinen i armen. Jag bäddar ner mig i sängen med filt. Har med min bag med korsord, virke, vatten och lite annat. Allt för att fördriva tiden. Fast jag brukar somna för man blir dåsig

piccline  IMG_0440
Först rengörs PiccLine genom att spruta in Natriumklorid-lösning. Sedan hänger sjuksystern två olika vätskor på dropställningen. Två olika sorters cytostatika. Det tar en halvtimme vardera att droppa in via Piccline och pulsera ut i mitt omlopp. Första gången kändes det något diffust i hela kroppen. Kan inte förklara hur det kändes men det kändes som något slöjliknande och svalt for igenom min kropp på ett underligt sätt. Inget som gjorde ont utan bara ja, kändes. Denna känsla har inte varit lika tydlig de andra två gångerna. Däremot känner jag mig lätt illamående och yrsel ganska direkt när den första cytostatikan pumpas ut i blodet.

Efter tjugo minuter blir jag mer yr, suddig i ögonen och trött. Dessutom känner jag av den där grumligheten jag berättat om innan. Just nu när jag skriver detta (fyra timmar efter behandlingens start) känner jag inte av grumligheten. Illamåendet har också gått över för stunden.

Idag fördrev jag tiden med att surfa runt och kollade långresor. Drömma mig bort till öar i Västindien och till Mexico. När allt detta är över med mina behandlingar, vilat upp mig från allting, få lite sommarsemester här hemmavid, börja jobba och komma in i de vanliga gängorna så att säga så ska André och jag på en lång, avkopplande resa. Det får bli innan jag ska på opererationsbordet igen och få ett nytt snyggt bröst.

När och var resan blir av får vi se. Kanske i januari eller februari 2018. Just nu lutar det åt Isla de Holbox, Mexico. Lugnare ställe får man leta länge efter. Två till tre veckors total avkoppling vill vi ha. Gärna på ett ställe med taskigt wi-fi och det råkar vara så på denna ö. Så här kan vi ha det exempelvis. För det är vi värda!

Isla de Holbox1

Åter till verkligheten.

När all vätska pumpats in sakta i min kropp kopplar sjuksystern bort de två påsarna och rengör Piccline igen. Därefter tar hon bort hela bandaget och sätter på ett nytt.

Denna gång tog behandling en kvart längre tid på grund av att jag ska ha ytterligare ett cytostatika läkemedel . Det heter Paxene. Den är till för att stärka skelettet eller rättare sagt blockera cellernas förmåga att bryta ner skelettet. Detta läkemedel ska jag ta en gång var sjätte månad i tre år. Dessutom ska jag börja ta kalcium och D-vitamin i pillerform för att stärka skelettet.,

De vanligaste biverkningarna när man får Paxene är dessa: infektion, lågt antal vita och röda blodkroppar,  blodplättar, aptitlöshet, stickningar eller myrkrypningar i huden, trötthet, illamående, kräkningar, kan påverka tarmarna det vill säga min Kocks blåsa som jag är då rädd om, slemhinneinflammation, magsmärtor, ledvärk, muskelvärk, svullnader, sömnsvårigheter.

Hud och naglar kan bli extra känsliga för solljus. Därför ska man undvika att utsätta händer och fötter för solljus under behandlingen. En ovanlig biverkning är risk för tandlossning. Jag kollade ju mina tänder hos tandläkaren extra noga i januari, innan första behandlingen. Tandläkaren sa att tänderna såg bra ut, välskötta. Inga hål, ingen tendens till tandlossning.  Jag hoppas innerligt att slippa denna biverkning. Hjälp mig att hoppas på det bästa!  Jag är orolig. Verkligen orolig. Jag kan ta alla de andra biverkningarna men inte tandlossning!

Måste fråga hur länge de eventuella biverkningarna sitter i. Jag ska ju bara ta detta läkemedel en gång i halvåret.

Dessutom måste jag höra om jag ska vara extra mycket försiktig med att träffa ”folk”, eftersom mängden vita blodkroppar minskar. Jag måste veta mer helt enkelt.

Biverkningarna kan ju omöjligt sitta i, i tre år.

Innan jag får åka hem rengörs Piccline igen med natriumkloridlösning och omläggning av Piccline. Jag får en ny datum för nästa behandling och några påsar med allt som behövs för omläggning av Piccline som jag ger till distriktssköterskan i Landskrona.

Klockan är nu 16.45 och det är drygt 6 timmar sedan behandlingen började. Jag känner mig fortfarande dåsig och lätt berusad. Inte konstigt. Paxene innehåller alkohol och man får inte köra bil på flera timmar efteråt.

På kvällen på behandlingsdagen och kommande tre dagar tar jag två läkemedel mot illamående och inflammation. Betapred och Ondansteron. Dessutom:  24 timmar efter behandlingen tar jag Longuex. Ett läkemedel som sprutas in i magen. Jag började skriva något här som skulle kunna missuppfattas *fniss* så jag formulerar om det så här:
André sköter sprutan och jag grabbar tag i bukfettet. Utan nedräkning trycker han in nålen. Klart på några sekunder.

IMG_0447
När det gäller sex så är det kanske någon följare som undrar hur privatlivet fungerar. Jag svarar att det är lite si och så med det. Två dagar efter behandlingen får man inte ha sex. Detta är enkelt att avstå ifrån så dåligt som jag mår de dagarna. Bästa dagarna är veckan eller kanske 10 dagarna innan kommande behandling så då tar vi igen det vi missat. Så nu vet ni det, gott folk. *ler*

Känner mig mer och mer dåsig och yr nu. Trött i ögonen. Lätt illamående.

Två saker ska jag se till att göra eller verkligen försöka att göra även när det är motigt.
-förmå mig att skriva lite i bloggen var tredje dag eller oftare.
-förmå mig att klä på mig och gå ut på promenader minst var tredje dag.

Nu vill jag slänga mig i sängen. André jobbar ju natt och sover nog två timmar till. Det blir lagom för min del också.

Kram & hej från Anna

Upp, ner och upp igen

Hejsan

Det var ett tag sedan jag skrev. Det har varit uppgångar och nedgångar. Kände mig på bättringsvägen för en vecka sedan och biverkningarna avklingade en efter en men jag har ändå känt mig hängig och trött. Har känt mig grumlig i huvudet sedan förra behandlingen. Grumligheten släppte förra helgen tror jag det var. Sedan kom den tillbaka och nu är den borta igen.

Melodifestivalen missade jag förra lördagen för att jag var för optimistisk och trodde jag mådde helt bra. Det gjorde jag inte visade det sig. Hela lördagen blev fel. Sover inte hela natten i ett sträck och det avbrottet påverkar ju också.

Igår var André och jag hos överläkaren på onkologiavdelningen i Lund. Vi hade uppföljning av de två cellgiftbehandlingarna. Det började ju dramatiskt med en vecka på sjukhus på grund av att jag förlorade nästan alla vita blodkroppar som är till för at bygga upp immunförsvaret. Drog på mig en förkylning som jag var rädd skulle påverkan behandling nummer två och att jag skulle få en omgång till på sjukhuset. Jag hann bli hyfsat frisk två dagar innan behandlingen den 22 februari.

Nu är det fem dagar till nästa behandling. Den tredje behandlingen. Ytterligare en medicin ska adderas och den ska portioneras ut i små doser vilket gör att jag ska få en liten dos i veckan istället för en stor var tredje vecka. Denna medicin har också biverkningar. Dels kan fingertopparna och tårna domna, sticka  och göra ont. Det är inte säkert jag drabbas av denna biverkning. Det lär vi märka. Anledningen till att den delas upp för mig är för att försöka skona min reservoar – min ileostoni så mycket det går. Detta läkemedel påverkar nämligen tarmarna och jag är livrädd att reservoaren ska ta stryk och därför kommer jag få den i små doser.

Vet inte om jag törs nämna biverkningar som jag hittills sluppit undan. Är väl risk att jag åker på dem i så fall. Än så länge har jag sluppit blåsor i munnen och tandkött. Jag är öm i tänderna till och från. Ilningar. Tandköttet har krupit upp lite på ena sidan där det gör mest ont. Detta gör mig orolig. Funderar på att ringa tandläkaren och se om man kan göra något. Jag borstar med en extra mjuk tandborste. Använder bara Sensodyne Pro-emalj tandkräm och gurglar mig morgon och kväll med Flux munskölj. Min ileostomi har lugnat ner sig något. Dock vätskar den mycket så jag behöver byta kompressförband varannan timme.

En biverkning är att slemhinnorna påverkas. Det brukar börja i munnen och sluta i ändtarmen. I munnen märkte jag direkt efter första behandlingen den 1 februari. Jättetorr och obehaglig känsla i munnen. Efter andra behandlingen var det inte riktigt lika illa. Jag har ju ingen ändtarm och därför kan man anta att det är min ileostomi – reservoaren som istället påverkas. När det torkar, sätter reservoaren (som är gjord av en bit av min tunntarm) igång att producera vätska.

I cirka tre dagar har jag känt mig ganska normal. Blir trött men inte på samma sätt som innan. Har mer energi. Kan skratta och skoja. Ibland har jag överskottsenergi och vill göra allt på en gång. Starta en massa projekt och sen inser att allt detta kan jag inte göra samtidigt.

Jag har just kommit hem från distriktssköterskan som lagt om min Piccline. Fint väder och sol så jag gick en omväg hem. In om urmakaren och hämtade min klocka.  Fick veta att det är ett fel på urverket, inte på batterierna. Jag fick ju batteriet bytt för exakt en månad sedan.  Dock bytte de batteriet igen och klockan fungerar för stunden. Får se hur länge den går denna gången. Ett nytt urverk kostar runt 1 200 kr så lägger klockan av igen så är det bara att byta ut urverket.

Nu är klockan snart 12.40 och det är dags för mig att vila en stund. Ska se ifall det blir en promenad senare i eftermiddag. Ikväll blir det pizza från Pizzeria Rhodos. Stans näst godaste pizzor. De godaste har Mamma Terersa och dem tar vi och gynnar en annan gång.  Hoppas pizzan kommer att smaka gott. Mina smaklökar är inte som de brukar så det är svårt att veta om maten kommer att vara god eller ej. Mitt chokladsug existerar inte. Fortvarande är jag totalt ointresserad av choklad. Däremot kan jag tänka mig att äta salmiak och saltgodis i små mängder.

Jag har inget roligt att berätta så jag avslutar här för idag. Det blir nog bättre imorgon.

Ha en bra fredag
Anna