kemoterapi – Sida 4 – annabloggar.com

15-16 februari. Biverkningar som heter duga

Hej
Vilodag den 15 februari? Trodde jag ja. Blev inte alls som tänkt.

Planeringen för denna dag var att ta det lugnt och att trimma håret på huvudet blev inte av. Jag blev dålig av medicinerna jag fick utskrivet av läkaren på sjukhuset. Båda medicinerna är mot neutropen feber , feber vid brist på vita blokroppar.

Ena sorten skulle jag ta två gånger om dagen och den andra, tre gånger om dagen. Båda tillsammans med mat så det blev ju att ta båda ungefär samtidigt. Fick inte instruktion om att ta dem med viss stund emellan.

Pillrena är ganska stora. Den ena sorten har hård kapsel. Den andra var lite mindre och utan hårt hölje. Jag drack rikligt med vatten som man ska göra. Den ena medicinen fick jag inte ta ihop med filmjölk som jag annars tänkt kunde ge mer ”glid” så att de inte fastnade i halsen.

Först trodde jag att jag satt tabletterna i halsen. Jag drack och drack för att få ner pillrena. Sedan efter kanske en halvtimme kom ett hemskt tryck över bröstet. Som att bli fastklämd i ett skruvstäd nästan. Tungt att andas. Illamående, krampande attacker, krampande smärta i magen, ungefär samma känsla som vid magkatarr. Fortfarande kändes det som att något fastnat i halsen.

Smärtorna gick lagom över till på kvällen när jag skulle ta pillrena igen. Samma visa igen. Samma onda. Jag ville bara skrika. Högt.

Jag la mig i fosterställning och med en kudde tryckt mot magen. Det lättade lite men det kändes fortfarande som att tabletterna satt fast i svalget och i trakten ovanför magsäcken. Och de förbannade smärtattackerna i magen.

Min stomi mådde ju såklart inte bra av detta. Den började flippa ut och krångla. Som jag berättat innan så finns två konstgjorda ”muskler” ovanför reservoaren som jag sticker en sond igenom. Den första muskeln krampade så jag inte kunde föra in sonden. Detta åtgärdade jag genom att, när jag äntligen lyckades få igenom sonden, lät jag den sitta i och bandagerade med kompresser och kirurgtejp på magen och proppade igen sonden med en plastplugg. Det fungerar bra men är bökigt att ha så där.

I rådande tillstånd väljer jag hellre bökigt än oro att inte få in sonden förbi den krampande muskeln.

Jag lyckades somna. Fråga mig inte hur det gick till. Av utmattning kanske.

16 februari
På morgonen var det dags igen med de två pillrena. Samma visa igen. Fy fasen . Vad jobbigt. Skulle jag ha det så här i 10 dagar med dessa mediciner? kan inte vara möjligt.

Jag lusläste bipacksedlarna . Bipacksedeln till den ena var en halv meter lång, nej 45 cm lång och putteliten text. Kunde ge rader av biverkningar. Jag var tvungen att skriva ner dem för att komma ihåg det som berörde mig. Den andra hade något kortare bipacksedel och större text. Färre biverkningar.

Jag bockade av de biverkningar som jag fick: Illamående, hårt tryck i bröstet, svullnad i svalget, strupsår, halsont, magsmärta.

Det jag trodde var att tabletterna fastnat i halsen var i själva verket svullnad i svalget och ”strupsår”. Det stod på den ena bipacksedeln att man ska ringa läkaren och sluta ta tabletten om detta inträffade. Jag ringde läkaren i Malmö och slutade ta tabletterna. Han sa det räckte med att jag tog den ena sorten hädanefter. Den med den hårda kapseln och långa bipacksedeln med den lilla texten. Det var den jag trodde var boven i dramat. Läkaren hade en annan uppfattning. Jag sa inte emot såklart. Han vet, jag bara tror.

All smärtan försvann på kvällen.
Är det verkligen sant eller bara tillfälligt smärtfri?

Återstår att se. Här kommer en bild som ger lugn är mitt första möte med svärföräldrarnas 10 alpackor, en aprildag 2016.

Alpackor är underbara djur. Kloka, lugna och sofistikerade. Man blir totalt avslappnad i deras sällskap.

1622059_980823041955647_6648324601667879097_n

Kram Anna

11 februari. Höjdpunkter

Vaknade 04.30 i vanlig ordning.
Stretchade. Inget ryggont. Alltså inte tillstymmelse till ont i ryggen. Fasen vad knepigt.
Jag kravlade mig upp ur sängen försiktigt. Satt kvar på sängkanten och kände efter ordentligt. Ingen smärta. Så bra *ler*

Klockan 08.00 var jag fortfarande smärtfri. Frös och hade ont i huvudet, men ingen ryggsmärta. Två teorier har jag:
1. Antingen har smärtan försvunnit, vilket är rekord för min del. De gånger jag haft ryggskott har det tagit minst en vecka, och senaste gången tog det två veckor innan den gick över.
2. Eller så är jag bombarderad med så mycket smärtstillande att jag inte känner av smärtan, vilket är högst troligt. Det kan ju vara så att Elaka Farbror Smärta tyckte han överdoserat mig med annan smärta redan så han lämnade mig ifred. Han hade uppnått sin test för min smärtgräns.

Trots att smärtan var typ borta så litade jag inte på att den skulle hålla sig väck. För bra för att vara sant. Därför bad jag en sjuksyster om att få ha en smärtstillande dunderpilla hos mig, att ta till, om i fall att.

Min aptit är det sannerligen inget fel på. Det var bara gårdagen, den 10 februari som jag inte åt upp. Det berodde dock inte på maten utan att jag inte orkade äta stående och gråtande.

Det var himla synd på den maträtten: potatissallad med kapris och kallskuret oxinnanlår.
Mumms. (bilden ger inte maträtten rättvisa någonstans).

Glufsade i mig i vanlig ordning. Maträtterna har varit så himla goda varje dag. Vällagade, goda kryddor och känsla av hemlagat. Har vid två tillfällen bett sköterskorna att framföra min hälsning och tack till kockarna i köket.

Hej igen vita blodkroppar
Läkaren kom med glädjande besked igen.
Nu är de vita blodkropparna uppe i 1,3. Från 0,3 till 1,3 på ett dygn. Tjoho. Nu börjar det ta sig. Dock är det viktigt med restriktionerna med spritning, munskydd och handskar. Hela tiden, för alla som stiger in i mitt rum och sprita händerna för min egen del.
För tidigt att ropa ”hej” .

Kl 15 kände jag av första tecknet från ländryggen. En liten, liten strålning i svanken, men väldigt svag. Jag blev rädd och kletade på Voltaren som en galning. Ett par liknande stötar kände jag under dagen men ingenting värre än så.

Kvällens höjdpunkt: delfinal 2 i Melodifestivalen
Den här gången skulle jag minsann hålla mig vaken. Inte missa det som förra lördagen. Jag förberedde mig under hela dagen. Sov rejält med middag. Riktigt tungt och länge några gånger under dagen. Inte så svårt med så mycket smärtstillande i kroppen.

I did it! Jag så hela deltävlingen. Och attan vad spännande.
”Heja Mariette. Du underbara kvinna”.
”Heja Dismissed. Ni är så himla härliga”. Otroligt bra låt skriven av Ola Salo. *hjärta*

Mello-nostalgi och helighet
Jag älskar Melodifestivalen. Det har jag gjort sedan jag kan minnas. Den första jag minns, då var jag 7 år. Året var 1968. Det var han den snygge : Claes-Göran Hederström med ”Det börjar verka kärlek banne mig” som vann. Jag vet inte om det var låten eller bara Claes-Göran, men jag tog min lilla veckopeng och köpte singelskivan. Eller så fick jag den i present av mamma och pappa. Jag minns inte vilket. Skivan har jag fortfarande kvar.

Jag tyckte han var så snygg i sin Beatlesfrisyr. Lite för gammal för mig som bara var 7 år men snygg ändå.

TV-Drottningen Anna
Melodifestivalen och Eurovision Song Contest är prio för mig. Heligt.
Då är det jag som är Drottning över TV:n. Ingen kan få mig att avstå titta. Därför har det alltid funnits minst två TV-apparater i mina hem. I övrigt tittar jag aldrig på TV (bara Netflix, Playkanaler och liknande) .

Måste bara berätta om en gång när jag höll på att missa en deltävling.
–> Först VARNAR jag KÄNSLIGA PERSONER. Det jag ska berätta kan upplevas som obehagligt.

Det var i februari månad, år 2006. Alla förberedelser i hemmet pågick inför första deltävlingen. Min dåvarande man och jag höll på med middagen. Jag var i full gång med avokadon till salladen. Jag älskar avokado och har min taktik hur man smidigast tar bort kärnan när man delat denna goda frukt (ja det är faktiskt en frukt – ett bär) .

Detta är ingen rekommendation till någon. Jag har ensamrätt på denna (idiotiska) taktik.
Jag tar en vass rejäl kniv och drämmer med fast hand rakt på kärnan. Jag ta till med mina krafter eftersom kärnan är väldigt hård. Sedan är det bara att dra upp knivbladet och kärnan följer med hur fint som helst.

I det hushåll fanns inga slöa knivar. Inte ens halvslöa. Alla vassa och ofta nyslipade. Därför var de perfekta att ta bort avokadokärnor med. I vanlig ordning och med rutin tog jag den stora kökskniven Global kockkniv. Den är jättebra. Den låg ju redan framme. Håller avokdohalvan i kupad hand och håller om med fingrarna. Drämmer till med kraft.

Fråga mig inte hur detta gick till och hur fasen jag egentligen höll i avokadohalvan den här gången. Kniven träffade dels avokadon på sidan och dels min ringfinger, precis i den yttersta ”böjen” på fingrets sida. Hänger ni med?

Utan att säga något till min dåvarande man, gjorde jag instinktivt så som man gör när man bränt sig. Kranar på med kallvatten. Bra eller dåligt? Jag vet inte. Jag bara gjorde så.
Jag berättade snabbt för honom vad som hänt.
-”Det är nog djupt”, sa jag. Ex-mannen tog tag i mig och satte mig på köksstolen. Han tittade lite försiktigt och jag mitt dumma nöt satt och tittade. När han lyfte på den lösa hudbiten så konstaterade vi att : ja, det är djupt. Riktigt djupt.

Jag vet inte vad man ser när man är igenom huden så att säga. Såg något vitt långt där inne. En sena kanske. Eller benet? Ingen aning. Jag ville inte åka till akuten fast jag förstod att jag borde.

Nu minns jag inte ordningen på följande två scenarios. Antingen var det här jag tappade medvetandet i någon sekund och han la mig på sängen en stund med fingern rejält inlindad. Och därefter plåstrade om mig. Eller så var det så att vi hann plåstra om mig innan jag svimmade till.

Hur som helst rengjorde han där inne i fingern med någonting i spritväg. Ja, jävulen vad det kändes! Jag hade bra med plåster och kirurgtejp hemma så han tejpade ihop den lösa biten hårt med resten av fingret. Tejpa, tejpa, tejpa. Utanpå det tog vi mina mjuka, självhäftande kompresser som jag har som ileostomibandage. Flera stycken tog vi. Utanpå det lindade vi om en bit elastisk binda eller något liknande. Enbart för att jag var rädd att stöta till fingern och att det skulle göra ont. Jag behövde stötdämpare.

Det dunkade, pulserade och gjorde ont så in i norden. Jag blev illamående och var yr. Efter en stund kändes det bättre. Inget illamående. Lite yr och trött. Maten var ju i princip klar och jag orkade inte äta.

När jag berättade för några i släkten dagen efter, blev jag nästan idiotförklarad för att jag inte åkte till akuten. Framförallt av mamma. Min fina, omtänksamma mamma. Hon kallade mig inte idiot, men sa antagligen att det var dumt att leka sjuksyster själv.

Jag fattade att fingret hade behövt att sys. Mitt försvar till varför jag valde att inte åka till akuten var:
-”Hade väl inte jag tid med. Det var ju deltävling i Melodifestivalen ju”. Dessutom: Andreas Johnson skulle ju vara med. Honom missar jag inte för allt smör i Småland. Annars hade jag ju inte kunnat rösta bort min veckopeng på honom och hans låt Sing For Me *ler*

Because he is worth it.

Jag gick aldrig till läkare med mitt finger. Vi plåstrade om och skötte fingret så bra. Jag var inlindad hur länge som helst, i minst en månad eller längre och det såg inte klokt ut med detta jättebandage om fingern. Det var vinter och kallt.Dessutom frös jag och fick ilningar i fingern. Det var väl nervtrådarna som var i totalchock och letade efter varandra.

fullsizerender

Jag hade alldeles nyss stickat mig ett par varma, sköna Lovikkavantar (jag älskar Lovikkavantar och mössor). Perfekt. Min överdrivet omplåstrade finger rymdes hur bra som helst. Nu när jag tittar på mitt finger så syns ärret. Den har formen av ett bokstaven V. Eller en sån där ”bock” som fröken gjorde i rött, i skolan när man skrivit något fel. (Ja, jag skrev fel svar ibland. Okej?? *ler* )

Mitt finger mår bra
Jag lovar. I flera år efter denna händelse, fick jag rysningar bara jag så den där kockkniven jag högg mig med. Vägrade ta i den. Vägrade anvnda den. Vägrade till och med ta ut den ur diskmaskinen. Den finns inte längre i mitt hushåll och tro inte jag saknar den.

Fingern mår bra nu. Det har det gjort länge. Det har ju gått exakt 11 år nu. Fast jag kan ännu känna lite stickande ilningar vid stora temperaturskillnader. Kyla, stark värme. Likaså ibland när jag exempelvis håller om handtaget på styret på cykeln, men vad då. Det är ju ingenting mot att trampa på en legobit. DET gör ont!

Nå väl. Jag var helnöjd med denna deltävling, den 11 februari 2017. De som jag tyckte var dåliga åkte ut. Någon halvdålig fick en andra chans. Nån rättvisa får det ju vara *ler* . Det ska ju vara spänning. Jag somnade med melodifestivalen i huvudet *ler*

Somnade med en gammal favorit från år 2007 i huvudet:
Worrying Kind med idolerna The Ark. *jättetort hjärta*

Kramar och värme från Anna

10 februari. Ryggskott och vita blodkroppar

Aj som faaan!
Vaknade med en intensiv ryggsmärta i svanken. Ryggskott. Ja men tack för kaffet! Precis vad jag behövde nu. Jag skrek av gråt. Jag är inte den som gråter. Det händer ytterst sällan. Men tårarna sprutade.

Fick mycket bra hjälp på avdelningen. Smärtstillande, en värmedyna för ryggen. Av någon anledning kändes däremot min ileostomi sig lugnare. Den som var i uppror tidigare dagar. Fast kroppen är så skapt så att den inte kan hantera all smärta samtidigt. Eftersom ryggen nu var så intensivt smärtande, tror jag att det onda i ileostomin avtrubbades. Oavsett om jag låg eller stod upp så pågick den strålande smärtan hela tiden. Strålande och stickande.

Det tog ungefär femtio år att lägga mig ner i sängen. Kravla över på sidan, lägga mig i fosterställning med en kudde tryckt mot magen. Jag lyckades somna till tack och lov. Fick smärtstillande hela dagen. Sitta var ju totalt uteslutet. Det vet ju alla som haft ryggont. Min smärta var en 8 på min 10-skala. När lunchen kom kunde jag inte ens stå upp och äta. Det gjorde helvetesjävlaskitont hela tiden.

Man blir expert på att försöka hitta ställningar som funkar. Nu med distans till det hela och det gått några dagar blir det lite komiskt när jag tänker på det.

Man blir ju duktig på att försöka hitta ställningar som fungerar för att ha så lite värk som möjligt. Tur ingen såg mig. Pust! Den enda ställning som var befriande var att ligga hopkurad på sängen med benen böjda under mig, med magen tryckt mot låren och med sänkt huvud tryckt mot knäna. Fattar ni då hur jag menar? *ler*

(”näää, visa en bild” . GLÖM DET *ler* )

Men så kan man ju inte ligga hur länge som helst. Till slut domnar ju benen.

”Kärlek under ansvar”
Kl 14 kom världens bästa André och hälsade på en liten stund. Lite mindre ont hade jag just då för jag fick ju starka läkemedel mot smärtan. Blir så otroligt glad när jag ser honom. Han hade med sig ett paket Finska Pinnar och det är ju gott. Och en tub Voltaren. Jag blev mest glad för Voltaren.

André är ytterst noga med det han tar med till mig. Alla kartonger och produkter spritar han direkt när han kommer. När han kom med min dator så att jag kunde skriva lite, så spritade han såklart hela den. Varenda millimeter. André gick efter en kort stund och sjukgymnasten kom.

Vi gick igenom en del övningar för ryggen. Några som jag redan gör på egen hand, varje dag sedan några år tillbaka och andra som var nya. ”Välkomna kära vita blodkroppar”

Mitt i detta elände får jag ett glädjande besked av läkaren. Vita blodkroppar har börjat att bildas.

Från noll till 0,3. På ett dygn.
Det är riktigt krisläge så länge det är under 0,5. Jag blev i alla fall glad för 0,3 och det var läkaren också. Att det nu rör på sig. Att de vita blodkropparna klarar av att bildas.

Hyllning till mina vita blodkroppar
Kära, älskade Vita Blodkroppar. Ni är efterlängtade. Hoppas ni kommer att trivas i min kropp och föröka er duktigt och snabbt som fasen. Jag kommer att älska varenda en av er. Jag lovar att göra mitt bästa för at ni ska trivas riktigt bra.

Har ni sett så fin en vit blodkropp ser ut? Som en mjuk liten pom-pomboll man kan göra av garn *ler* Fast en vit blodkropp är ju hur liten som helst.

bilden är lånad från trombosyter.se

vit-blodkropp-png

Resten av kvällen var jag febrig och frös. Smärtan i ryggen avklingade på kvällen. En 4:a på en 10-skala. Hanterbart. Nu kunde jag trösta mig med några Finska Pinnar. Det blev fler än ”några”.

Somnade 23.30 och vaknade 01.00. Tog en värktablett för säkerhetsskull. Vågade inte riskera att värktabletten jag fick tidigare skulle förlora sin kraft och att smärtan ökar igen. Bättre att bibehålla 4:an på skalan än tillbaka till 8:an.

Kram & hej
Anna

7–9 februari. Jakten på de vita blodkropparna.

Vaknar tidigt. Alltid runt 04.00-tiden. Stiger upp och stretchar lite. Så gott jag nu orkar med all smärta i min reservoar.
Frukost vid 7.30-tiden. Grovbrödmackor med ost, två muggar citronté med mjölk, en tallrik yoghurt utan vanilj.
-Morgontempen har varierat. På morgonen den 7:e hade jag 37,4. Det har hållit sig inom normala värden dessa dagar. Ingen direkt feber.
-Får en påse antibiotika via min Picc-Line var sjätte timme dýgnet runt.
-De kontrollerar mina värden flera gånger om dagen.
-Pulsen är bra. Riktigt bra. Andningen bra, blodtrycket lite lågt.

Jakten på de vita blodkropparna pågår för fullt. För att de vita blodkropparna ska kunna produceras behöver jag bli av med infektionen jag har i kroppen. Därför får jag mediciner mot detta. Viss medicin är till för att få igång de vita blodkropparna. Jag har inga! De vita blodkropparna är till för att försvara kroppen mot bakterier och infektioner. De vita blodkropparna ”äter upp” bakterierna kan man säga. De flesta vita blodkroppar finns i vävnaderna i kroppen. Alltså inte i blodet.

Eftersom jag inte har några vita blodkroppar betyder det att jag totalt saknar immunförsvar. Kan få vilken smitta som helst, när som helst. Därför använder personalen munskydd, handskar och spritar.

Ingen får komma in i rummet som inte vidtar försiktighetsåtgärder. Själv spritar jag händerna varenda gång jag är på toaletten, snyter mig och innan jag ska äta något. tar inga risker.

Den 9 februari började min stackars Kocks blåsa bråka på allvar. Om det gjorde ont innan, tidigare dagar så var det inget jämfört med denna dag, den 9 februari. Den bråkar, krampar och det gör så in i norden ont. Jag får smärtstillande men det hjälper inte så värst mycket. Den fortsätter sitt envisa krampande.

Jag känner att muskeln är svullen och öm. Normalt har jag ingen känsel i reservoaren men när det krampar och jag försöker få igenom sonden genom första ”muskeln” så gör det ont. Via sonden som jag för in i nippeln på magen, känner jag att den är svullen. I detta läge får jag absolut inte försöka forcera in sonden. Jag måste sluta, måste vila, försöka slappna av för att få muskeln att göra samma sak: slappna av. Lättare sagt än gjort.

Jag behöver ju bajsa (ursäkta mitt rakt-på-sak-språk). När det gör så här ont, behöver jag rejält muskelavslappnande för att få ”muskeln” inne i min mage att slappna av och släppa igenom sonden. Därför har jag fått Stesolid, ett morfinpreparat. Det har hjälpt ”så där”.

Tänk dig att du har jätteont i magen. Har rejält magknip. Du behöver helt enkelt bajsa. Tänk dig då att inte kunna göra det. Det går inte. Något förhindrar detta. Du får ont, ondare, ondast. Ungefär så är det för mig. Fast det onda sitter på magen. Hela mitt magpaket påverkas. För er som har ändtarm och tjocktarm kanske får ont ”där bak” istället. Inte vet jag .

Jag har försökt förklara för läkarna om min ileostomi, min smärta och vad som händer. Det är inte så himla lätt att förstå. De flesta har aldrig haft att göra med en patient som har Kontinent Ileostomi. De vet vad det är för något men inte så mycket mer. Och även om någon vet, så vet de inget om just min. Så jag förklarar vad jag behöver för att eventuellt få reservoaren att lugna sig. Till saken hör att medicinerna jag får påverkar tarmarna så det blir ett slags moment 22.

Det är bata för mig att helt enkelt ”gilla läget” och ha ont. Jakten på de vita blodkropparna är det viktigaste just nu.

Jag är mycket väl omhändertagen av all personal på denna avdelning, som egentligen har helt andra specialområden än ta ta hand om en med noll immunförsvar, och allt vad det plötsligt innebär för alla på avdelningen. Extra försiktighetsåtgärder än vad som annars behövs. Munskydd och spritade händer. Allt som ska in i mitt rum ska spritas.

Jag hamnade på denna avdelning därför att det inte fanns ett endaste sjukhus som hade ett ledigt rum på en infektionsavdelning. Meningen var att jag skulle få bo här över natten tills läkaren fick tag på ett sjukhus med ett ledigt rum på en infektionsavdelning. Det dök aldrig upp något annat ställe så jag är kvar här. Dessutom är jag i min hemstad så att André kan hälsa på. Tänk om jag hamnat i Kalmar eller Hässleholm. Inte hade han kunnat komma och hälsa på heller. Jag är glad att det blev som det blev. Jag är mycket väl omhändertagen och känner mig trygg.

Maten är fantastiskt god. I tisdags var jag vrålhungrig.
-”Vill du ha kalops eller gulaschgryta till lunch?” .
-”Båda delar”, svarade jag och fick in två tallrikar mat och en efterrätt.
Jag tryckte i mig rubbet. Så otroligt gott. Vällagat, god kryddning och bara: waaao.

Hälsningar från Anna som kämpar på

6 februari. Akuten.

Nästan hela dagen frös jag och kände mig inte alls bra. André var på jobbet. Detta var den första dagen jag var ensam hemma sedan cellgiftbehandlingen. André hade dagen innan förtydligat för mig hur viktigt det är att känna efter och lyssna på kroppen. Detta är allvarliga saker. Så snart jag känner mig minsta trött, ska jag vila. Även fast jag kan känna mig rastlös och måste göra något.

Jag för ju hälsodagbok för att hålla koll på vad jag ätit och druckit ifall min ileostomi skulle börja bete sig onormalt och bli jobbig. I mina anteckningar har jag skrivit att jag vaknade 03.00. Svettig och lite snorig. Att stomin krånglade lite den morgonen. Svårt att få in sonden i nippeln när jag skulle tömma reservoaren. När detta inträffar, kan jag räkna med att krånglet håller i sig i minst en dag och att det kommer att göra ont i hela magpaketet non-stop. Sammandragningar i reservoaren som känns som att någon sitter där inne och drar åt och trycker ihop reservoaren till en skrynklig boll.

Normalt tömmer jag reservoaren var sjätte timme. I mina anteckningar har jag skrivit att jag varit på toaletten tre gånger mellan kl 03.00 och 06.30. Inte bra. Och inte så roligt för er läsare att veta heller. Ni berättar ju inte för mig hur ofta ni går på toan och hur den upplevelsen var. Fniss.

Jag var rejält frusen hela dagen och la mig i sängen under mina täcken. Somnade och vaknade 11.30. Här slutar mina anteckningar. Det betyder att jag inte gjort något särskilt utan legat i sängen resten av dagen.

André kom hem kl 16 och hade handlat hem lax, rostbiff och räkor så att vi kunde göra egna smörrebröd. Jag var uppe när han kom hem. Han har ju jobbat inom vården och kan snabbt läsa av mitt allmäntillstånd. Han frågade om jag tagit tempen. Det hade jag inte tänkt på att göra. Han kände i pannan och sa att det måste vi göra. Han frågade vad jag gjort idag och berättade att jag frusit mycket hela dagen och varit sängliggande. Tempen visade 38,5 grader.

-”Du måste genast ringa till teamet i Malmö, sa han. Jag hade ju knappt ätit något under dagen och frågade om vi inte ska göra mackorna först, sen duscha och sen ringa.
-”No way. Ring direkt”. Jag såg oron och allvaret i hans blick.

Jag ringde. Saken är den att på skafferidörren har jag satt upp en A4-lapp med viktig information. Jag har fått tydliga direktiv att ringa omgående till Bröst och Uro Team i Malmö om något av följande händer:
-extrem frossa
-38 grader feber eller mer
-vit beläggning på tungan = kan vara svamp
-annat outhärdligt

Jag har två telefonnummer, beroende på vilken tid på dygnet jag behöver ringa. Trots att jag haft frossa nästan hela dagen kopplade jag inte att jag borde ringa. Jag drack varmt vatten och bäddade ner mig under tre täcken.

Sjuksystern på Bröst och Uro Team beordrade mig att åka till akuten genast. Viktigt att först ringa akuten och säga att de måste släppa in mig i ett rum direkt eftersom jag saknar immunförsvar. Får inte vistas i väntrum eller bland folk.

Jag slängde snabbt ner viktiga saker i en bag. Tandborsten, tandkrämer, munskölj, ansiktsprodukter. Klar på 5 minuter. Vi bor nära sjukhuset. Kan nästan se det hemifrån. Jag sa att jag fixar inte att gå dit. Skakade i hela kroppen och vädret var kallt och blåsigt. André ringde Sverigetaxi. Förklarade för den tillmötesgående killen i växeln att vi behöver en taxi omgående, gav honom vår adress och att vi skulle till akuten. Det var inga problem med den korta sträckan eller hinna få en bil.

Det var bråttom för akuten i Landskrona har bara öppet på kontorstid. Stänger klockan 17. Därefter måste man till Helsingborg eller Lund. Jag pallade inte någon lång resa, därför blev det bråttom. Klockan var 16.30.Gott om tid. Det tar bara några minuter med bil.

Taxin kom. Sverigetaxis gula bil. Detta skulle bli den värsta taxiresa jag varit med om i hela mitt liv. Direkt när jag öppnade dörren möttes jag av ett riktigt argt ansikte. Ett ansikte med en blick som var svart. Ett uttryck som om han skulle explodera när som helst. Jag kände igen honom sedan en gång innan när jag åkt taxi ensam. Andre satte sig i framsätet och jag i baksätet. Det första chauffören sa var:
-”Kunde ni inte gått den biten?” . Jag svarade att hade jag kunnat gå dit så hade vi inte ringt efter taxi. Medan han backade i gatan och skulle styra mot akuten, sa han aggressivt:
-”Jag är inte skyldig att köra en så kort sträcka”. André glodde på honom och sa att det är bråttom och att vi måste till akuten omgående.

Taxigubben fick ett utbrott, slog på bilratten och skrek åt André så hans saliv stänkte och han betedde sig som en galning. Jag hann tänka att nu exploderar han och börjar slåss.
-”UT UR MIN BIIIL. Det är min bil. Inte din. Jag har väntat i två timmar på en körning och behöver inte köra så här kort sträcka”.

Jag sa till chauffören med ytterst allvarlig röst:
-”Kör oss till akuten nu genast. Jag är mycket, mycket allvarligt sjuk och måste dit nu genast. Det är inte ditt fel om Sverigetaxi har regler om kortaste körsträckan. Och det är inte heller vårt fel. Det får du diskutera med dem. Jag är mycket allvarligt sjuk”.
Då sa han:
-”Jag ville bara säga det”. Vad han nu menade med det. Jag blev arg och sa:
-”Nä, du sa inte. Du skrek”. Där tror jag han insåg sitt misstag att bete sig som en galning. Och helt ärligt, är min uppfattning att han faktiskt behöver professionell hjälp och terapi. Och även hjälp med ett nytt jobb. Han ska inte ha med människor att göra.

När vi kom till akuten blev vi mycket väl omhändertagna. Sjuksystern hittade snabbt ett rum till oss. Jag blev grundligt kollad. De tog en massa olika prover, tog tempen igen. 38,4 grader. När svaren kom på vita och röda blodkropparna och hörde sjuksysterns reaktion och såg Andrés ansiktsuttryck, då blev jag orolig. På riktigt. De vita blodkropparna är kroppens immunförsvar. Jag har inga vita blodkroppar. Obefintliga. Hon hämtade snabbt läkaren. Han ställde en massa frågor. Jag berättade om dagen, frossan, första cellgiftbehandlingen och så vidare.

Han gjorde diverse undersökningar i hals, lyssnade på hjärtat, lungorna och en massa annat. Kollade min ”hudkostym”. Tyckte den såg bra ut. Han ringde runt för att hitta ett sjukhus med ett ledigt rum på en infektionsavdelning. Ingen hade ledig plats. Därför fick jag ett isoleringsrum på Medicinen så länge.

Medan jag satt med ytterkläderna på och skakade, höll de på med det sista av rengöringen och spritningen i hela rummet. Skönt när jag äntligen kunde få installera mig och krypa ner i sängen. Klockan var nog runt kl 19.00. Läkaren skulle fortsätta leta efter ett sjukhus med ledigt rum på en infektionsavdelning. Jag minns inte alla detaljer kring resten av kvällen. André gick hem. Fanns ingen anledning för honom att stanna. Själv orkade jag inget annat än att somna.

De satte in en påse med antibiotika. Insatser att hålla alla slags inflammationer och infektioner borta. När man saknar immunförsvar kan infektion och inflammation uppstå var som helst i kroppen och när som helst. För att vita blodkroppar ska bildas behöver man eliminera spår av infektion och inflammation. Ungefär så har jag uppfattat det.

Likaså fick jag någon febernedsättande medicin.

Denna natt sov jag hur dåligt som helst. Sov en stund, vaknade en stund o.s.v. Blev väckt kl 01.30 för att få en ny dos med antibiotika som pumpas in via min Picc-Line i armen. Det är jäkligt bra att ha den för då slipper jag bli stucken gång efter annan.

Anna